Medlidande medmänniska

Transkript

1 Medlidande medmänniska 1 Inledning I den japanske författarens Endos roman Tystnad om 1500-talets förföljelse av de kristna kritiserar fader Rodrigues Guds tystnad. Men Jesus svarar: "Jag var inte tyst. Jag led bredvid dig." Detta är skillnaden gentemot annan tro. Vi säger inte detta för att få poäng i religionernas skönhetstävling, där vi i så fall skulle jämföra skönhet med skönhet, styrka med styrka. Det särskilda med kristen tro ligger i dess svaghet, d v s kristen tro är unik p g a Kristi kors. Se då vad korset är: ett tecken på svaghet och sårbarhet. Ett kors kan inte segra i en skönhetstävling. Vi använder det till att visa styrka. Konstantin såg korset som ett vapen, för att klubba ner Guds fiender. Och ibland gömmer vi undan det för att slippa skämmas. Ibland skryter vi däremot, masochistiskt, om korsets smärta - och gör det tyngre än vad det verkligen är. Eller också gör vi det lättare att bära genom att sätta på ett handtag. Då kan vi t o m gå fortare än Jesus. Evangeliets bild är en annan: Jesus är oförmögen att hjälpa sig själv. Han hade minsann inte störtat de mäktiga från deras troner. Istället har de mäktiga hängt honom på ett kors. Det finns ingen anledning att tro på en Guds Son som inte kan hjälpa sig själv. Jesus har förlorat skönhetstävlingen. Bara den som är segerrik kan göra anspråk på att vara Gud. Vi följer bara en sådan Herre - för då får vi del i hans seger och blir framgångsrika i allt vi gör. Så resonerar i varje fall Satan i Jobs bok. Job fruktar Gud p g a den hjälp han får. Religion måste ge något i utbyte. Denna djävulska logik följer många kristna idag. Evangeliet om korset slås in i olika omslagspapper med bilder av vad vi får: bättre hälsa, framgång i affärer, mer populär i relationer. Satan utmanar Gud på den här punkten: "Om inte religionen ger något, kommer ingen att tro." Religion är "do ut des". Om jag dyrkar Gud, förväntar jag mig något i retur. Paulus talar då om att han delar Kristi lidande bland människor ( Kol 1:24). Denna tjänst bland människor kan aldrig använda religionens argument eller medel. Den är istället självuttömmande, kenosis. Det är genom att tömma sig själv på härlighet som Jesus kommer till oss. När han dör, kommer han till oss, då helar han en bruten värld. Den japanska karaktären för sakrament är en kombination av "helighet" och "brutenhet". När helighet och brutenhet kommer samman till andras frälsning, då har vi ett kristet sakrament. Korset ute bland människor Församlingen upplever idag en kris, både vad gäller evangeliets relevans och vad gäller dess egen identitet. Det gäller alltså både en yttre kris genom att människor tycker att evangeliet inte gäller dem, men också en inre kris, eftersom de kristna har svårt att tro på sitt eget budskap. Dessa två sidor är naturligtvis ömsesidigt beroende av varandra. En förnyad syn på Kristi kors skulle kunna ge både relevans och identitet. Vi har länge försökt med andra lösningar. Nu borde vi låta den Korsfäste komma till den församling, där han alltför länge fått vara en främling. Vi behöver en korsteologi, (här hämtad från Alister McGrath). Vårt kors har blivit blomsterprytt och välputsat. Vi behöver upptäcka korset - det kors som står ute bland människor. Du kanske invänder att Jesus idag inte är korsfäst utan att han är den Uppståndne. Det är naturligtvis sant, men tror du att Jesus far över oss i upphöjdhet och säger:

2 2 "Det är underbart att jag är uppstånden". Den uppståndne Jesus går fortfarande bland människor och lider av deras synd, elände och orättvisa. Det är alltså korset som är nyckeln till att förstå människornas situation i världen. Det är möjligt att detta bara är en missionslärares problem - men jag tror att vi alla som kristna skulle behöva se denna jordiska verklighet. Det är naturligtvis sant att det finns en uppståndelse som ger ett nytt innehåll åt korset. Visst finns det en försmak av himlen för den kristne - men det betyder inte att vi ska skiljas från denna värld. Vi har erfarenheter av uppståndelsens kraft här och nu. Men det är korset som gäller som beskrivning av människornas situation. Därför måste vi komma dit. Att bara se uppståndelsen är att dra sig undan från livets verkligheter. Vi måste istället gå in i långfredagens förtvivlan och lidande bland människor för att tillsammans med dem upptäcka påskdagens glädje. Vi måste som kristna idag lära oss att segra i svaghet. Enligt Paulus i Fil 3:10 får vi lära känna kraften från Jesus uppståndelse och dela hans lidande. Ordningen är alltså: kraften först för att kunna lida med Kristus i världen. Det kan vara svårt för oss som smakat uppståndelsen att verkligen gå in i denna värld. Men vi måste ta världen på allvar. Vi kan nämligen bara proklamera vårt budskap från ett kors. Vi borde inte kunna vittna från toppen av en pelare, där vi ropar: "Det är så härligt att vara frälst". Rent ut sagt struntar de flesta människor i det. Däremot undrar de om det finns någon som kan lägga sitt hjärta till deras hjärta. Om någon vill dela deras bekymmer och nöd. Och Gud har ju visat att han identifierat sig fullständigt med människan. Gud dikterar inte sanningen för oss utifrån. Han förändrar hela vår situation inifrån. Korset säger nämligen att Gud har gett en mening åt det här livet genom att dela det fullständigt. Till dess yttersta punkt, där vi är allra svagast, nämligen i döden. Ingen del av vårt liv är nu utan mening. Det meningslösa har fått en mening. Den meningslösa döden blev ett medel till befrielse och förändring. Det sker när Guds Son går i döden för syndens skull. Korset säger inte att allt lidande upphör utan att Gud är fördold i lidandet.. Däremot säger det att Gud i sin Son har gått in i döden. Gud hotas av att utsläckas av döden - men Han besegrar det. Nu kan vi se på lidandet annorlunda. Det har nämligen funnits ett lidande där Guds försoning blir känd. Det finns ett syndens mörker som Gud delat med oss - och besegrat alla våra fiender. Vår Gud har sår. Korsteolog En korsets teologi är därför inte väl avvägda logiska satser. Den är ett möte med levande Gud. Och sedan ett försök att beskriva den kampen. Thomas ab Aquino beskriver Jakobs kamp med Guds ängel som teologens kamp som brottare. Ibland kan man tycka att man rentav är i överläge genom sina lyckade formuleringar. Men plötsligt lämnar ängeln honom och då känner Jakob en smärta i höften: en svaghet som är både smärtsam och ljuvlig, smärtsam för att man blivit besegrad, men ljuvlig för att man vet att man brottats med Gud. Vår teologi blir ofta en skuggboxning, en kamp mot idéer och begrepp. Egentligen skulle vi brottas med levande Gud. Gud är inget föremål som vi kan analysera i laboratoriet. Han är Aslan, Lejonet av Narnia. Att brottas med Honom kan ge smärta. Vi borde verkligen få mer sår av vår kunskap om Gud, av vår brottning med Gud. Vår Gud har själv sår. Vi måste lära alltså lära oss att leva i nattens mörker. Visst är det sant att Gud uppväckte Jesus från det döda. Men han befriade honom inte från att dö. Det kristna

3 3 livet är inte skyddat mot mörker och död - om vi ställer det mot synden och förnedringen i världen. Nytt liv ges alltid genom döden, inte trots döden. Kristet liv är ett liv under korset - där vi samtidigt får se allt i uppståndelsens ljus. Vi vet att lidande och död inte behöver ha sista ordet - inte heller vår egen erfarenhet av smärta och förvirring. Istället säger vi: Gud har gått den här vägen före oss. Efter uppståndelsen vet vi att Gud var närvarande på korset. Kanske inte på det sätt som vi väntade. Det är Gud på ryggen. Men det är Gud. Korsteologi Visserligen kan det verka som om Gud inte alls vore där. Om Gud är där, då är han fördold, i dess mysterium. Korset ställer oss inför ett val: att Gud är här i korsets övergivenhet - eller att vi får söka honom någon annanstans. Luther ville med sin korsteologi visa att vi måste fästa vår blick vid detta förbryllande och häpnadsväckande. Vi måste överge våra försök att finna Gud med förnuftet eller med den religiösa erfarenheten. Vi vill alltid finna Gud genom att fly från världen. Vi tänker oss att finna Gud i abstrakta spekulationer eller i själens djup. Men Gud har gjort sig till verklighet i denna värld. Han kastar över ända all vår religiösa längtan och vår spekulativa teologi. Korset visar verkligen att Gud är omöjlig att kontrollera. Vi måste börja om från början igen, i den korsfäste och fördolde Guden. Luther visar på 2 Mos 33:23: "du ska se mig på ryggen". Mose fick ingen vision av Guds ansikte, ingen uppenbarelse där Gud är helt igenkännlig som Gud. Men han fick en verklig uppenbarelse. Vi har så många förutfattade meningar om hurudan Gud måste vara att vi ser inte att korset är Guds härlighet. Där visar han verkligen vem han är. Mer Gud än så, blir han aldrig. Där betjänar han oss med sitt liv. Det är Gud (Fil 2). Mitt i alla ruiner av våra ansträngningar att bemästra Gud växer det fram en förståelse av vem Gud verkligen är. Mitt i all vår teologi ser vi att Gud är Gud - och att vi inte kan diktera hurudan Han borde vara. Gud kanske kan bli funnen i en solnedgång, i Mozarts flöjtkonsert eller i själens djup - men detta är aldrig norm. Den kristna förståelsen av Gud utgår alltså från korset och uppståndelsen. Vi väljer inte var vi kan leta efter Honom. Vi måste grunda vår diskussion om Gud på den korsfäste. Där är Gud. Det har helt enkelt omtalats för oss. Vi är evangeliets tjänare, inte dess herrar. Och uppståndelsen avslöjar att Gud är närvarande. Det betyder inte att Guds svaghet på korset är någon slags skådespel som han bara spelar. Istället visar uppståndelsen att denna svaghet hos den korsfäste är kärlekens styrka. Korset får en ny innebörd: Inte att Gud är där trots allt, utan att Gud är närvarande just genom detta. Visst uppenbarar han sig på ett paradoxalt sätt: det är Gud på ryggen - men det är Gud. Sådan är Gud. Han har bara sin kärleks makt. Det är detta som ger oss en möjlighet att nå de sekulariserade människorna. Nu hjälper inte de klassiska gudsbevisen. De handlar bara om Gud som idé, att Gud är orsak till allt. Det är inte intressant för en modern människa. Hon kan säkert tänka sig att Gud är i himlen - men är Han här? Nu gäller det om Gud är verklig i denna värld. Korset tilltalar oss här och nu! Vi vet att Gud är närvarande på ett fördolt sätt - ett sätt som fullt ut uppenbaras först av uppståndelsen. Då kan man egentligen tycka att korset mest av allt visar Guds frånvaro. Där är Gud så frånvarande att till och med hans Son ropar: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? Den här känslan av att inte finna Gud är alltså ingen modern uppfinning. På Golgata kan Gud tyckas vara totalt frånvarande. Kristen tro har alltså sina rötter i denna känsla av Guds frånvaro, i denna stund av totalt mörker. Det är därför som korset ger oss en utgångspunkt för att samtala med en sekulariserad människa. Hon säger: Jag har inga begrepp om Gud. Då får du säga: Det är rätt. Gud är

4 4 inget begrepp, han är ingen abstrakt idé. Se istället på korset. Det är verkligen ingen idé. Istället kan du fråga: "Vad tror du hände där?" och "Vem är han som hängde där?" Då förs vår förkunnelse om Gud ner till jorden, där den borde ha varit för länge sedan. Gud är ingen metafysisk spekulation. Den sekulariserade människan som bara ser den här världen, kan alltså mycket väl möta Gud. Gud möter oss nämligen i denna värld, i en krubba och på ett kors. Definitionen på vår Gud är nämligen: Han som förändrade långfredagen till påskdag. Det är vår Gud. Vår Gud har inte tagit någon försäkring mot lidandet. Han finns fortfarande bland alla dem som har det svårt. Det behöver inte handla om dramatiska sjukdomar eller om grova synder. Det vi vet är att Gud vill bära deras börda. Jag besöker ibland kyrkor med en social finhet och med en religiös perfektionism som har övertygat mig att jag inte skulle sätta min fot i en sådan kyrka - om jag inte vore frälst och om jag inte vore tvungen att predika. Idag vill vi frikyrkokristna flyga - flyga i uppståndelsens kraft. Frågan är om vi i stället vill gå - gå korsets väg bland människor. Vi är kallade att följa i Jesu fotspår. Den Jesus som inte kunde frälsa sig själv. Just det är evangeliets poäng. Det är falska gudar som frälsar sig själva. Den sanne Guden frälsar andra. Detta gäller också för oss. Vårt största problem är om vi verkligen är ett offer för lidandet i världen. Paulus utvecklar mer och mer modet att vara svag, i relation till superförkunnarna i 2 Kor. Ingen har mer tydligt betonat svagheten i missionens tjänst. Han accepterar törntaggen - och går emot sina fiender i svaghet, med tålamod, i tjänande. Och yttrar de märkligaste orden inom all religion: "När jag är svag, då är jag stark", för Kristus har lärt mig "Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst" ( 2 Kor 12). Per-Axel Sverker

5 5