AS./. Riksåklagaren angående grov misshandel

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (10) Ert datum Er beteckning Byråchefen Stefan Johansson B Högsta domstolen Box Stockholm AS./. Riksåklagaren angående grov misshandel Högsta domstolen har förelagt mig att inkomma med svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd. Bakgrund Av utredningen framgår att AS och MB känner varandra sedan tidigare eftersom de varit arbetskollegor. Båda befann sig på ett dansställe och när de, tillsammans med andra personer, uppehöll sig i baren slogs en urdrucken champagneflaska i huvudet på MB. Flaskan gick sönder. Åtalet AS åtalades för grov misshandel bestående i att han uppsåtligen tillfogat MB smärta och flera sårskador i ansikte och huvud genom att slå eller kasta en flaska i huvudet på henne varvid flaskan splittrades. Åklagaren gjorde gällande att brottet var grovt då AS genom sitt handlande och val av tillhygge visat särskild hänsynslöshet och råhet. Tingsrätten AS förklarade att han varken kunde erkänna eller förneka gärningen på grund av att han inte mindes något av händelsen. Om han gjort sig skyldig till gärningen har det skett utan uppsåt att skada målsäganden. MB berättade att hon befann sig på dansgolvet tillsammans med en kamrat. Hon såg att tre killar, som hon känner, befann sig vid baren och hon gick fram för att hälsa. Hon noterade att AS också kom fram till dem. Det såg ut som att AS skulle knuffa en av killarna, FL, och hon frågade då AS om han inte såg vem det var och syftade på FL, som de båda arbetat med tidigare. Sedan svartnade det för ögonen på henne. MBs kamrat, MP, hördes som vittne och bekräftade MBs uppgifter. MP berättade att hon i ögonvrån såg hur MB fick ett slag. Hon kunde inte se om slaget utdelades med en hand eller ett tillhygge, utan hon såg bara en arm på väg mot Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (10) MB. MP uppgav vidare att hon och MB stod mittemot killarna i baren och att MB, FL och AS bildade en triangel. Vittnet PL uppgav att han såg att AS tog tag i den urdruckna champagneflaskan och slog den i huvudet på MB. Han upplevde det som att AS slog med full kraft, att flaskan träffade MB uppe på huvudet, att AS fortsatte slaget och att flaskan gick sönder. PL berättade vidare att som han uppfattade det FL stod närmast AS. Det hade därför inte varit några problem för AS att träffa FL, om det hade varit syftet. Tingsrätten dömde AS för grov misshandel till fängelse ett år två månader. I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande. Genom vittnena PL och TFs berättelser är det styrkt, att AS tilldelat MB ett slag mot huvudet och att han använt en champagneflaska som tillhygge. Något motiv för AS att misshandla MB har inte framkommit. Om det varit ASs avsikt att träffa FL, som AS enligt flera vittnen sökte bråk med, hade denne utan vidare kunnat träffa FL som stod närmare AS än MB. Oavsett om AS haft något motiv för misshandeln eller inte tyder allt på att slaget var riktat mot MB. Slag med flaska kan knappast anses ha skett av oaktsamhet eller av misstag. Misshandeln skall därför bedömas som uppsåtlig. Då AS visat särskild hänsynslöshet genom bland annat sitt val av tillhygge skall misshandeln bedömas som grov. En champagneflaska med sin tunga och tjocka botten som med full kraft slås mot någons huvud kan mycket väl orsaka livshotande skador. Av ren tillfällighet har MB inte drabbats av ännu allvarligare skador än de som framgår av gärningsbeskrivningen och i målet åberopat rättsintyg. Hovrätten Hovrätten, som fastställde tingsrättens dom, anförde i skuldfrågan följande. Utredningen i målet visar visserligen att AS gruffat med FL och att det därför inte kan uteslutas att han avsett att misshandla denne och att fråga därför skulle kunna vara om s.k. aberratio ictus, dvs. att AS med flaskan har träffat en annan person än han avsett. Det står emellertid, inte minst genom ASs egna uppgifter, klart att AS denna kväll berusat sig så kraftigt att han inte har annat än fragmentariska minnesbilder av vad som utspelade sig på nattklubben. Vid sådant förhållande kan han inte undgå att i enlighet med vad som sägs i 1 kap. 2 2 st brottsbalken bära det straffrättsliga ansvaret för misshandeln av MB. Hovrätten finner sålunda styrkt att AS uppsåtligen har misshandlat MB. Misshandeln är som tingsrätten funnit att bedöma som grov. Överklagandet AS har yrkat att Högsta domstolen ska frikänna honom från ansvar eller i andra hand bedöma gärningen som misshandel av normalgraden. Vid fällande dom har han yrkat att påföljden i första hand ska bestämmas till skyddstillsyn i förening med fängelse, i andra hand att fängelsestraffet ska sättas ned.

3 Svarsskrivelse Sida 3 (10) AS har som grund för överklagandet och skäl för prövningstillstånd åberopat sammanfattningsvis följande. Han har saknat uppsåt att misshandla MB. Omständigheterna i målet tyder på att han utdelat slaget med flaskan i avsikt att träffa FL. Det kan därför vara fråga om aberratio ictus och fråga är därför om han på grund av sin berusning ändå ska fällas till ansvar. Det har varit fråga om ett ögonblicks verk som inte kan anses innefatta sådan råhet och hänsynslöshet som karaktäriserar grov misshandel. Det finns i rättspraxis flera rättsfall där ölglas eller flaskor slagits eller slängts i ansiktet på en annan kroggäst och där gärningen har bedömts som misshandel av normalgraden och straffvärdet bestämts till några månaders fängelse. En skyddstillsyn kan förväntas avhålla AS från fortsatt brottslighet. Det bör vara möjligt att tillämpa 28 kap. 3 brottsbalken om straffmätningsvärdet är uppemot fängelse ett år sex månader. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar samtliga dessa frågor. Grunderna för min inställning Skuld De objektiva förutsättningarna för misshandel är uppfyllda. Den fråga som därefter måste besvaras är således huruvida AS har haft uppsåt att misshandla MB. Den grundläggande förutsättningen för att uppsåt ska föreligga brukar formuleras som ett krav på att gärningsmannen ska ha varit i tillräcklig grad medveten om vad han eller hon har gjort. Det innebär att uppsåt inte kan föreligga vid ofrivilliga handlingar, t.ex. reflexrörelser. AS har uppgett att han kommer ihåg att han befann sig på dansstället och att han tillsammans med sin flickvän gick raka vägen till baren. Han har dock ingen minnesbild av vilka som var vid baren eller vad som hände där. Hovrätten har anfört att detta har berott på att AS berusat sig så kraftigt att han inte har annat än fragmentariska minnesbilder från kvällen. En stor del av brotten i vårt samhälle begås under alkoholpåverkan och det har därför stor betydelse hur frivillig alkoholkonsumtion ska bedömas vid och inverka på den straffrättsliga bedömningen. Utgångspunkten är att en berusad person kan uppfylla kravet på uppsåt enligt vanliga normer. Den impulsivitet, aggressivitet, hämningslöshet, besinningslöshet eller omdömeslöshet som så ofta kännetecknar en berusad gärningsman utesluter inte att han har uppsåt. Han ser rött, men han ser, för att använda Strahls ord. Att den berusade vill något som han i nyktert tillstånd inte skulle ha velat medför alltså inte att han saknar uppsåt (se t.ex. Brottsbalken En kommentar på Internet, 1 kap. 2, Leijonhufvud/Wennberg, Straffansvar, 8:e

4 Svarsskrivelse Sida 4 (10) uppl., 2009, s. 74 ff., Jareborg, Allmän Kriminalrätt, 2001, s. 334 ff. och SOU 1996:185 s. 163). Om berusningen medför att gärningsmannen anses ha varit från sina sinnens bruk och uppsåt därför inte kan anses vara uppfyllt enligt vanliga normer, kan uppsåt ändå anses föreligga med stöd av 1 kap. 2 andra stycket brottsbalken. I bestämmelsen anges, att har en gärning begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, ska detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott. Bestämmelsen är tämligen intetsägande och, som framgår av i föregående stycke angivna arbeten, har det i doktrinen framförts en rad olika åsikter om hur den ska tolkas. Högsta domstolen har emellertid i NJA 1973 s. 590 uttalat att bestämmelsen ska tolkas i enlighet med vad som anges i förarbetena. Det innebär att gärningsmannen inte ska gå fri från straff om det är berusningen som har gjort att han har misstagit sig om en viss omständighet på sätt som annars utesluter straffbarhet. För att gå fri från straff krävs att gärningen beror på ett misstag som gärningsmannen skulle kunna ha begått även då han var nykter. Den berusades vilja läggs alltså till grund för bedömningen, medan det förhållandet att han misstagit sig i något avseende beaktas och utgör grund för straffrihet endast om han hade begått samma misstag om han varit nykter. I rättsfallet har Högsta domstolen emellertid uttalat att detta inte gäller när en viss brottstyp, såsom ett väsentligt moment förutsätter särskild avsikt (t.ex. tillägnelseuppsåt) eller i visst avseende kvalificerat uppsåt. För den typen av rekvisit krävs att uppsåt kan fastställas enligt vanliga normer. Jareborg anför att det som Högsta domstolen har uttalat måste anses ge uttryck för gällande rätt, men att det fortfarande finns ett antal därmed sammanhängande frågor som inte är tillräckligt väl besvarade. Han anser därför att rättsläget i vissa avseenden är mycket oklart (Jareborg, a.a. s. 339 f.). Det är sällan som 1 kap. 2 andra stycket brottsbalken åberopas av domstolarna i situationer där gärningsmannen har varit berusad. Förklaringen torde ligga i att uppsåtskravet som regel har ansetts uppfyllt enligt vanliga normer. Det finns inga uppgifter som ger stöd för att AS var så omtöcknad att hans kroppsrörelser varit reflexmässiga eller på annat sätt ofrivilliga. Av utredningen framgår att han under kvällen uppträtt aggressivt och PL har berättat hur han såg att AS tog tag i den urdruckna champagneflaskan och slog den i huvudet på MB. PL uppfattade det som att AS slog med full kraft, att flaskan träffade uppe på huvudet och att AS fullföljde slaget. Enligt min mening visar dessa uppgifter samt vad som i övrigt framkommit att AS vid gärningstillfället var i sådan grad medveten om sina handlingar att han

5 Svarsskrivelse Sida 5 (10) på sedvanligt sätt uppfyller kravet på uppsåt i förhållande till det faktum att han utdelade ett slag med en flaska mot en annan människa. Tingsrätten menade att allt tydde på att slaget var riktat mot MB och att åtalet därigenom var styrkt. Jag delar tingsrättens bedömning. Vittnet MP har berättat att hon och MB stod mittemot killarna i baren och att MB, FL och AS bildade en triangel. Vittnet PL har uppgett att FL stod närmast AS och som PL uppfattade det hade det inte varit några problem för AS att träffa FL, om det hade varit syftet. Till detta kommer att slaget har träffat MB uppe på pannan och på näsan samt att slaget utdelades i direkt anslutning till att MB hade tilltalat AS. Enligt min uppfattning ger detta stöd för att den aggressivitet AS eventuellt haft mot FL kom att rikta sig mot MB efter det att hon hade tilltalat honom. Det finns överhuvudtaget inga uppgifter i målet som tyder på att AS har riktat slaget mot FL. Jag anser det således styrkt att AS uppsåtligen har slagit flaskan i huvudet på MB. Även hovrätten har funnit det styrkt att AS uppsåtligen har slagit flaskan i huvudet på MB. Hovrätten har emellertid kommit fram till denna slutats på ett annat sätt än vad tingsrätten har gjort. Hovrätten har angett att det inte kan uteslutas att AS avsett att misshandla FL och att det därför kan vara fråga om aberratio ictus, varvid hovrätten har anfört dvs. att AS med flaskan har träffat annan person än han avsett. Hovrätten har därefter uttalat att det står klart att AS berusat sig så kraftigt att han inte kan undgå att i enlighet med 1 kap. 2 andra stycket brottsbalken bära det straffrättsliga ansvaret för misshandeln av MB och att det är styrkt att han uppsåtligen har misshandlat henne. Frågan om aberratio ictus (missriktat hugg) innebär att man har att avgöra hur man ska behandla t.ex. den situationen att A avlossar ett pistolskott mot B med avsikt att döda denne, men att skottet missar målet och i stället träffar och dödar C, som befann sig i närheten av B. I svensk doktrin har två lösningsförslag förts fram. Enligt det ena (som företräds av bl.a. Agge och Thornstedt) bör man döma för försök till mord i förhållande till B och för vållande till annans död i förhållande till C. Enligt den andra meningen (företrädd av bl.a. Strahl och Jareborg) bör man döma för fullbordat brott under förutsättning att de båda inblandade objekten är likvärdiga. Vad som är gällande svensk rätt torde vara en öppen fråga (se bl.a. Asp, Om uppsåtstäckning vid aberratio ictus, JT s. 610 ff. och där gjorda hänvisningar, a. kommentar och Jareborg, a.a. s. 345 ff.).

6 Svarsskrivelse Sida 6 (10) För att frågan om aberratio ictus ska bli aktuell måste det först konstateras att det verkligen är fråga om ett misshugg. Om AS av någon anledning slagit mot MB i tron att hon var FL har han misshandlat den person han såg framför sig och har så till vida lyckats i sitt uppsåt och hans uppsåt täcker vad han har gjort. En sådan förväxling (eller ett sådant misstag) error in persona fritar inte från ansvar för uppsåtligt brott (se t.ex. Jareborg, a.a. s. 345 och Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 124 ff.) Frågan om aberratio ictus blir alltså relevant endast under förutsättning att domstolen finner utrett att AS har utdelat ett slag mot FL, men att slaget har missat denne och i stället träffat MB. Vidare måste domstolen finna det utrett att AS har saknat alla former av uppsåt att skada MB. Om domstolen t.ex. finner det utrett att AS genom sitt handlande får anses ha haft likgiltighetsuppsåt till att skada de som stod bredvid FL blir frågan om aberratio ictus inte aktuell (se Asp, Om uppsåtstäckning vid aberratio ictus, JT s. 610 och JT , s. 732, Agge & Thornstedt, straffrättens allmänna del, 4:e uppl., 1984, s. 113 och Jareborg a.a. s. 345 ff.). Om domstolen konstaterar att det är fråga om aberratio ictus torde 1 kap. 2 andra stycket brottsbalken inte kunna åberopas för att fingera uppsåt hos AS på den grund att han var berusad. Att slaget av misstag har träffat MB beror inte på att AS på grund av berusningen har misstagit sig om en viss omständighet. Aberratio ictus innebär ju att man har velat misshandla en viss person och att man också har utdelat slaget mot denne, men att man av någon anledning har missat och i stället träffat en annan person än den man riktade slaget mot. Om ett på så sätt utdelat slag inte anses uppsåtligt i nyktert tillstånd, torde det inte kunna omvandlas till att bli uppsåtligt enbart på den grund att slaget har utdelats i ett berusat tillstånd. Däremot är det en annan sak att risken för att gärningsmannen missar den han riktar slaget mot och träffar en annan person torde vara större ju mer berusad han är. Mot denna bakgrund kan utformningen av hovrättens domskäl och det sätt på vilket hovrätten har kommit till sin slutsats diskuteras. Bl.a. är det inte helt klart huruvida hovrätten funnit att det verkligen var fråga om aberratio ictus eller om hovrätten egentligen menar att det är fråga om error in persona och att det är skälet till att domstolen avslutar bedömningen med att konstatera att AS med tillämpning av 1 kap. 2 andra stycket brottsbalken får anses ha uppsåtligen misshandlat MB. Även om hovrättens domskäl kan kritiseras för att vara i viss mån otydliga och oklara har hovrätten angett att den funnit styrkt att AS uppsåtligen har misshandlat MB. Det saknas därför skäl till ändring av hovrättens dom.

7 Svarsskrivelse Sida 7 (10) Rubricering Frågan om en misshandel bör anses vara grov ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. De omständigheter som enligt lagtexten särskilt ska beaktas är om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. En gärning anses av naturliga skäl ofta livsfarlig om den förövats med ett livsfarligt vapen som skjutvapen, kniv eller liknande tillhygge (se NJA II 1988 s. 5 och a. kommentar 3 kap. 6 ). Att helt oprovocerat och utan förvarning slå någon i huvudet med en glasflaska kan för offret få mycket allvarliga och t.o.m. livshotande konsekvenser. Ofta torde det bero på slumpen om skadorna blir allvarliga eller inte. Omständigheterna i detta mål är till stora delar identiska med de i NJA 2000 s I det målet hade FB utdelat ett enda slag med en tom ölflaska mot DL:s huvud. DL var helt oförberedd på slaget. Slaget var emellertid inte så hårt att DL svimmade utan han kunde direkt lämna platsen och påtala för några ordningsvakter vad som inträffat. Efter ett tag segnade han dock ner till marken och det visade sig sedermera att slaget förorsakat en omedelbart livshotande skada bestående i form av en synnerligen allvarlig hjärnskada. DL låg medvetslös i respirator under flera dagar. Han blev märkbart påverkad av slaget, drabbades av afasi och tvingades genomgå omfattande skalloperationer. Högsta domstolen framhöll att ett slag med en ölflaska mot huvudet är, som framgick av DL:s skador, livsfarligt vilket FB måste ha förstått. Högsta domstolen ansåg att genom att under angivna omständigheter utdela ett sådant slag har FB visat särskild hänsynslöshet och råhet. På grund härav och då misshandeln förorsakat DL en utomordentligt svår kroppsskada bedömdes gärningen som grov misshandel och straffvärdet ansågs vara fängelse tre år. Det som skiljer nu aktuellt fall mot det som refererats i NJA 2000 s. 278 är att MB turligt nog inte åsamkades några allvarliga hjärnskador. Enligt min uppfattning kan det inte föranleda att gärningen ska bedömas som mindre allvarlig. Vad som i en situation som denna bör fälla avgörandet är att det har rört sig om ett fullständigt oprovocerat och mycket farligt angrepp som riktats mot huvudet med ett tillhygge och där offret helt saknat möjligheter att värja sig. Det faktum att skadorna på grund av slumpen inte blev allvarligare bör därför inte tillmätas någon större betydelse. I det sammanhanget bör det också beaktas att AS har utdelat slaget med en champagneflaska, som är både tyngre och tjockare än en sedvanlig ölflaska. Att det framför allt är angreppssättet som ska fälla avgörandet vid rubriceringen av oprovocerat våld i en sådan här situation, menar jag också framgår av Högsta domstolens domskäl i det angivna avgörandet men också av NJA 2003 s Det avgörandet behandlade i och för sig ett fall där två män misshandlade en tredje och därvid sparkade på honom då han låg ner, men det synsätt

8 Svarsskrivelse Sida 8 (10) Högsta domstolen gav uttryck för i det målet måste ändå anses ha tillämpning på ett mål som detta. Offret hade tillfogats ganska begränsade skador, men Högsta domstolen framhöll att i ett fall som det aktuella kan det lätt vara en slump om svårare skador uppkommer eller inte. En samlad bedömning medförde att gärningen skulle bedömas som grov misshandel. Detta synsätt får också anses ha befästs genom senare avgöranden. I NJA 2005 s. 690, som rörde ett liknande fall som det i NJA 2003 s. 229, var antalet sparkar som de två gärningsmännen utdelade betydligt färre och skadorna än mer begränsade. I hovrätten dömdes gärningsmännen för grov misshandel. En av de tilltalade överklagade såväl vad avsåg rubricering som påföljd. Högsta domstolen meddelade emellertid endast prövningstillstånd i påföljdsdelen. Sammanfattningsvis menar jag således att det inte finns utrymme att bedöma den gärning AS har gjort sig skyldig till på annat sätt än som grov misshandel. Påföljd Av yttrandet från Kriminalvården framgår att AS lever under mycket ordnade förhållanden gällande bostad, arbete och socialt umgänge. Han har ingen misstänkt missbruksproblematik och är psykiskt och fysiskt frisk. Med anledning härav ser frivården inte att det föreligger något övervakningsbehov (se tab. 22). Med hänsyn till vad som framkommit om ASs personliga förhållanden föreligger det således inte förutsättningar att döma honom till skyddstillsyn. Minimistraffet för grov misshandel är fängelse ett år. I likhet med underinstanserna anser jag att straffvärdet för gärningen överstiger minimistraffet och uppgår till i vart fall det utdömda straffet. Med hänsyn härtill kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga och hovrättens dom bör således stå fast. Prövningstillstånd Skuld Enligt min uppfattning är tingsrättens bedömning av uppsåtsfrågan riktig. Om Högsta domstolen skulle dela tingsrättens bedömning torde ett avgörande från Högsta domstolen helt sakna prejudikatintresse. För att tillämpningen av 1 kap. 2 andra stycket brottsbalken eller frågan om hur domstolen ska förfara vid fall av aberratio ictus ska komma under Högsta domstolens prövning, krävs således att Högsta domstolen finner att AS inte kan anses ha haft uppsåt enligt vanliga normer. Vidare är möjligheten till prövning av någon av dessa två frågor i sin tur beroende av huruvida Högsta domstolen finner utrett att AS har riktat slaget mot MB eller om han har riktat det mot FL och därvid missat.

9 Svarsskrivelse Sida 9 (10) Enligt min uppfattning kan en prövning av Högsta domstolen vad avser tilllämpningen av 1 kap. 2 andra stycket brottsbalken inte förväntas tillföra rättstillämpningen något av värde. Så får dock anses vara fallet vad avser aberratio ictus. Som angetts ovan torde det vara en öppen fråga vad som är gällande svensk rätt. Även om denna typ av situationer inte torde vara särskilt vanligt förekommande får det därför i och för sig anses finnas ett prejudikatintresse av att få den frågan prövad av Högsta domstolen. Men för att så ska kunna ske krävs alltså att Högsta domstolen gör en helt annan bedömning av bevisningen i målet än vad tingsrätten har gjort, en bedömning som jag fullt ut delar. Det innebär att den i och för sig intressanta rättsfråga som finns i målet skyms och är allt för beroende av bevisfrågorna. Målet är därför i detta avseende inte lämpat för en prövning i Högsta domstolen. Som ovan angetts är hovrättens domskäl, vad beträffar skuldfrågan, i vissa avseenden otydliga och det kan därför riktas kritik mot hur hovrätten har kommit fram till att AS uppsåtligen har misshandlat MB. Enligt min uppfattning är emellertid dessa omständigheter inte tillräckliga för att bevilja prövningstillstånd under hänvisning till bestämmelsen om extraordinär dispens. Rubricering och påföljd Högsta domstolen har i NJA 2000 s. 278 haft att pröva ett mål där omständigheterna var i det närmaste identiska med det nu aktuella. Det enda som skiljer sig åt är de inre skador offret i det målet drabbades av. Som jag redogjort för ovan kan den omständigheten, som får anses vara beroende av tillfälliga omständigheter, inte tillmätas någon större betydelse vid rubriceringen. Däremot får det anses vara av större betydelse vid bedömningen av straffvärdet, vilket också visar sig genom att Högsta domstolen i NJA 2000 s. 278 fann att straffvärdet var fängelse tre år, medan tingsrätt och hovrätt i detta fall bedömt straffvärdet till fängelse ett år två månader. Det är således inte av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet i denna del. Vad avser påföljdsbestämningen anser jag, under hänvisning till vad jag anfört ovan, att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd. Sammanfattningsvis avstyrker jag således prövningstillstånd. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.

10 Svarsskrivelse Sida 10 (10) Guntra Åhlund Kopia till - Åklagarkammaren i Kalmar (AM ) - Utvecklingscentrum Göteborg Stefan Johansson