B./. Riksåklagaren m.fl. ang. grov misshandel

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (10) Ert datum Er beteckning Byråchefen Stefan Johansson B Högsta domstolen Box Stockholm B./. Riksåklagaren m.fl. ang. grov misshandel Högsta domstolen har förelagt mig att inkomma med svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Jag anser emellertid att det finns skäl som talar för att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd såvitt avser påföljdsfrågan. Bakgrund B, A och H är bekanta med varandra. Åtalet Den 5 oktober 2007 befann sig H och B i H lägenhet. A kom dit oanmäld. A åtalades för att vid detta tillfälle ha misshandlat och hotat B. Misshandeln har bestått i att A med båda händerna tagit ett grepp om Bs hals och tryckt åt, varvid B åsamkats smärta, ömhet, missfärgningar och hudavskrapningar på och vid halsen. Omedelbart efter att A släppt greppet har han till B yttrat ungefärligen att han skulle döda henne och att gärna tog en volta för det. Den 7 oktober 2007 kom B och A ungefär samtidigt till H lägenhet. A åtalades för hemfridsbrott, misshandel och olaga hot bestående i att han dels olovligen inträngt och kvarstannat i H lägenhet, dels upprepade gånger knuffat omkull H så att hon fallit mot kartonger och därvid åsamkats smärta, ömhet och missfärgningar på vänster axel och båda benen, dels yttrat ungefärligen att han gärna tog en volta för att ge H stryk. Vid detta tillfälle tillkallade B polis, som kom till platsen och tog med sig A. B och H fick senare på eftermiddagen besked att A släppts. Då B skulle gå ett ärende till affären tog hon med sig en mattkniv. På väg tillbaka till H lägenhet kom A i fatt henne. B åtalades för grov misshandel bestående i att hon genom att skära/hugga med en kniv tillfogat A smärta, ömhet samt ett omkring åtta cm långt sår på vänstra sidan av halsen. Åklagaren påstod att brottet var grovt eftersom gärningen varit livsfarlig samt eftersom B visat särskild hänsynslöshet och råhet. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (10) Tingsrätten A förnekade gärningarna. Tingsrätten satte emellertid tilltro till Bs och H uppgifter och fann det genom dessa samt vad som därutöver framkommit i målet styrkt att A gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna och dömde honom i enlighet med åklagarens gärningspåståenden till fängelse sex månader. Därutöver förpliktades han att utge skadestånd till B och H. När det gäller åtalet mot B förnekade hon gärningen med invändningen att hon saknade uppsåt att skada A. Hon gjorde gällande att hon bara ville skrämma honom. I vart fall menade B att hon handlat i nödvärn och att omständigheterna, under alla förhållanden, var sådana att hon svårligen kunde besinna sig. Tingsrätten uttalade att Bs uppgifter om att hon var rädd för A och ville skrämma honom genom att visa kniven för att sedan kunna fly var både rimliga och trovärdiga. Med hänsyn härtill fann tingsrätten att hennes invändning, om att hon utan avsikt och endast av misstag kom att åsamka A skadan på halsen, inte var motbevisad och lämnade åtalet utan bifall. Hovrätten Hovrätten fastställde tingsrättens dom gentemot A. Vad avser åtalet mot B uttalade hovrätten sammanfattningsvis följande. Det är uteslutet att B saknat vetskap om att kniven var utfälld när hon avsiktligt viftade med den mot A. Av skadans placering och omfattning måste slutas att det för B har framstått som oundvikligt att A skulle kunna komma till skada till följd av hennes handlande. Vid sådant förhållande har B uppsåtligen skadat A på sätt åklagaren påstått. B befann sig i en nödvärnssituation, men har genom att använda kniv mot As halsregion handlat på ett uppenbarligt oförsvarligt sätt. Med tanke på att det brottsliga angreppet inte var av särskilt allvarligt slag och då B borde ha övervägt andra sätt att komma undan A kan omständigheterna inte anses vara sådana att hon svårligen kunnat besinna sig. Hon har därför gjort sig skyldig till misshandel som, på de skäl åklagaren har angett, ska bedömas som grov. Straffvärdet är högt och understiger inte två år. Med hänsyn till den nödvärnsliknande situation B befann sig i bör straffvärdet med tilllämpning av 29 kap. 3 första stycket 5 brottsbalken bestämmas till ett år. Hovrätten dömde B för grov misshandel till fängelse ett år samt förpliktade henne att utge skadestånd till A. Överklagandet B har yrkat att Högsta domstolen ska ogilla åtalet och befria henne från skadeståndsskyldigheten m.m. I andra hand har hon gjort gällande att påföljden ska bestämmas till en icke frihetsberövande sådan. Hon har under alla förhållanden yrkat att fängelsestraffet väsentligen ska sättas ned.

3 Svarsskrivelse Sida 3 (10) B har som grund för överklagandet åberopat samma omständigheter som i underinstanserna. Som skäl för prövningstillstånd har hon sammanfattningsvis anfört att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar dels vilken bevisning som krävs för att en person ska anses ha uppsåt till brott, dels den närmare innebörden av rätten till nödvärn respektive nödvärnsexcess vid en situation där en person vid upprepade tillfällen blir angripen av samma gärningsman, dels påföljdsbestämningen vid en nödvärnsliknande situation. Grunderna för min inställning Uppsåt Hovrätten har funnit det uteslutet att B saknat vetskap om att kniven var utfälld när hon avsiktligen viftade med den mot A. Av skadans placering och omfattning anser hovrätten att det måste ha framstått som oundvikligt att A skulle kunna komma till skada till följd av hennes handlande och att hon under sådana förhållanden uppsåtligen skadat A på det sätt åklagaren har påstått. Såvitt jag förstår menar hovrätten att omständigheterna var sådana att det varit en praktiskt taget oundviklig följd av Bs handhavande med kniven att A skulle skadas på ett sådant sätt som skedde och att B har insett detta. Hovrättens domskäl får således förstås på så sätt att domstolen menar att B har handlat med insiktsuppsåt (se bl.a. NJA 2005 s. 732, Jareborg, JT 2004/05 s. 811 ff. och Brottsbalken En kommentar på Internet 1 kap. 2 ). Hovrätten, som var enig, har kommit till sin slutsats efter att ha hört B, A och H. Jag finner inte anledning att, på det material jag har tillgång till, göra en annan bedömning än den hovrätten har gjort. Nödvärn Hovrätten har ansett att B har befunnit sig i en nödvärnssituation. Jag har inte någon annan uppfattning. En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig (24 kap. 1 första stycket brottsbalken). Av förarbeten och rättspraxis framgår att man ska räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömande huruvida han eller hon har hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten. Vid den avvägning som ska göras ligger att det våld som används inte får stå i klar disproportion till vad som krävs för att avvärja den hotande faran och att det inte får finnas ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotar genom angreppet. Lagstiftaren har vidare uttalat att rättssystemet inte får bädda

4 Svarsskrivelse Sida 4 (10) för en upptrappning av våldet i samhället (se bl.a. NJA II 1962 s. 345, prop. 1993/94:130 s. 29 f. och NJA 2005 s. 237). Under uttrycket angreppets beskaffenhet kan man beakta sådant som angriparens avsikter, förmåga och andra egenskaper (kroppskrafter, psykiskt tillstånd, ålder och annat som påverkar hans farlighet) och huruvida angreppet kommer plötsligt eller oväntat. Att angriparen är stark eller upphetsad kan t.ex. berättiga till större våld än annars. Även de yttre omständigheter under vilka angreppet sker (t.ex. under mörker eller på plats där ingen annan kan tänkas komma till hjälp) och den angripnes egenskaper och möjligheter att klara upp situationen ska vägas in. Större krav på återhållsamhet kan ställas på en person som genom utbildning har särskilda förutsättningar att hantera en våldssituation. Även den angripnes kroppskrafter är av betydelse. Det kan vara uppenbart oförsvarligt av en kraftig man att försvara sig med ett tillhygge, som en mindre kraftig hade bort få straffritt tillgripa. Vid försvarlighetsbedömningen ska man inte bara beakta den skada som nödvärnsgärningen medför utan även de risker den innebär (se bl.a. Brottsbalken En kommentar på Internet, 24 kap. 1, utskrift s. 4 f., Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 393 ff. samt Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 260 f. och Lakimies 1984, s f.). Motivet bakom ett angrepp och det faktum att det föregåtts av allvarliga hotelser kan ha betydelse för bedömningen av hur allvarligt angreppet ska bedömas vara (se t.ex. NJA 1971 s. 442). I rättsfallet NJA 1990 s. 210 ansåg Högsta domstolen det vara uppenbart oförsvarligt av en invandrare som förföljdes av en grupp svenska ungdomar, att uppsåtligen utöva våld mot en av förföljarna genom att flera gånger skära honom med kniv så att sår uppstod i ansiktet och på halsen. Högsta domstolen har i senare avgöranden anfört att detta kan ses som uttryck för att man vid bestämmandet av om ett handlande varit uppenbart oförsvarligt endast i utpräglade undantagsfall kan komma till resultatet, att det måste accepteras att en person uppsåtligen brukat kniv eller annat livsfarligt vapen för att freda sig (NJA 1994 s. 48). Har det våld B använt sig av varit uppenbart oförsvarligt? A har dömts för att han två dagar före händelsen dels har misshandlat B genom att ta strypgrepp om hennes hals, dels har hotat att han skulle döda henne och att han gärna tog en volta för det. Därutöver har han dömts för att han samma dag som den nu aktuella händelsen inträffade har misshandlat och hotat H. B har vidare i hovrätten uppgett att när A närmade sig henne hörde hon att han skrek något i stil med Nu är det bäst att du lägger benen på ryggen, nu ska jag klippa dig. Mot denna bakgrund har B hävdat att As angrepp har inneburit en betydande fara för hennes personliga säkerhet. Vid den bedömningen måste det emellertid

5 Svarsskrivelse Sida 5 (10) beaktas att den i målet aktuella händelsen utspelade sig på en söndagseftermiddag mitt i ett bostadsområde och att As handlande endast bestod i att han med en hand höll fast B i hennes ena arm. I likhet med hovrätten anser jag därför, även med beaktande av de tidigare angivna händelserna, att As angrepp mot B inte kan anses ha varit av särskilt allvarligt slag. Jag menar således att B inte kan anses ha befunnit sig i ett så trängt läge att det fanns skäl för henne att, på sätt hon gjorde, använda kniv mot A. Det våld B utövade mot A var mycket allvarligt. Kniven var skarp och A hade kunnat ha tillfogas än mer allvarliga skador än vad som nu blev fallet. Vid samlad bedömning av samtliga omständigheter anser jag att det inte var fråga om en sådan utpräglad undantagssituation där det kan accepteras att den som angrips uppsåtligen brukar kniv eller annat livsfarligt vapen för att freda sig. Det var därför uppenbart oförsvarligt av B att utöva våld mot A med kniven. Nödvärnsexcess Enligt 24 kap. 6 brottsbalken ska bl.a. den som i en nödvärnssituation har gjort mer än vad som är medgivet ändå gå fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig (nödvärnsexcess). Eftersom fall, där gärningsmannen svårligen kunde besinna sig, utan någon klar gräns övergår i fall där han eller hon hade svårigheter att besinna sig (men alltså är att anse som brottslig) finns det i 29 kap. 3 första stycket 5 brottsbalken en särskild straffnedsättningsregel. Straffet kan med stöd av den bestämmelsens andra stycke sättas under straffskalans minimum. Bedömningen ska ske med utgångspunkt i hur situationen tedde sig för den angripne. Även om den angripne handlat så oförsvarligt att han eller hon överskridit nödvärnsrätten kan läget från den angripnes perspektiv ha varit sådant att han eller hon svårligen kunde besinna sig (se bl.a. NJA 1994 s. 48 med där gjorda hänvisningar och Leijonhufvud m.fl., Straffansvar, 7:e uppl., 2005, s. 93). Vid bedömningen ska man beakta dels farans art och den tid som stått till förfogande för en adekvat reaktion, dels gärningsmannens individuella egenskaper (t.ex. nervositet, lättskrämdhet och häftigt lynne) och mer tillfälliga subjektiva tillstånd (t.ex. akut rädsla, panikkänsla och liknande). Särskild vikt läggs vid om faran var stor eller överhängande och om ett angrepp kom plötsligt eller på ett oväntat sätt. Det har emellertid också betydelse om gärningsmannen har brustit i självbehärskning. Uttrycket svårligen kunde får, i motsats till hade svårt att, anses ha vissa normativa implikationer och bedömningen har därför likheter med en culpabedömning (se bl.a. a. kommentar, 24 kap. 6 och Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 361). Högsta domstolen har i sina avgöranden lagt vikt vid om den angripne plötsligt har försatts i ett trängt läge och således inte haft något större tidsutrymme för

6 Svarsskrivelse Sida 6 (10) övervägande. Av betydelse har också varit om den angripne varit rädd eller av andra skäl haft svårt att närmare tänka efter hur han eller hon skulle handla (se bl.a. NJA 1990 s. 210, 1994 s. 48 och 2005 s. 237). Var omständigheterna sådana att B svårligen kunde besinna sig? Som framgår av redogörelsen ovan ska excessfrågan bedömas med utgångspunkt i hur situationen tedde sig för B. Enligt min uppfattning bör man därför även ta hänsyn till de händelser som skedde dels två dagar dessförinnan, dels tidigare samma dag. Med hänsyn härtill får det antas att B var rädd för att A på nytt skulle utöva våld mot henne. Samtidigt bör emellertid beaktas att B beväpnade sig med kniven just för att kunna skrämma A för det fall han skulle dyka upp. Hon var alltså beredd på en konfrontation med A och hade bestämt sig för att vid en sådan på något sätt använda den medhavda kniven. Det torde således inte ha kommit som en total överraskning för henne att A kom till platsen och att han då gav sig på henne. Som jag tidigare angett kan As angrepp inte anses ha varit särskilt allvarligt och det skedde dessutom på en söndagseftermiddag mitt i ett bostadsområde. A åtgärd bestod endast i att han med en hand höll fast Bs vänstra arm. Han utdelade inga slag och använde heller inte något annat våld mot henne. Det torde således ha varit möjligt för B att visa för A att hon var beväpnad och att han därför skulle släppa henne. B har också i hovrätten uppgett att hon inte på något sätt försökte göra klart för A att hon var beväpnad med kniv samt att hon i efterhand kan se att det hade varit lämpligare, men att det samtidigt är lätt att vara efterklok. Sammanfattningsvis menar jag således att omständigheterna inte kan anses ha varit sådana att B svårligen kunde besinna sig. Rubricering Frågan om en misshandel bör anses vara grov ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. Bland de omständigheter som enligt lagtexten kan medföra att brottet bedöms som grovt är att gärningen var livsfarlig. En gärning anses därför av naturliga skäl ofta livsfarlig om den förövats med ett livsfarligt vapen som skjutvapen, kniv eller liknande tillhygge (se NJA II 1988 s. 5 och a. kommentar 3 kap. 6 ). Vid bedömningen i det enskilda fallet måste man emellertid också ta hänsyn till skadornas art och omfattning samt till eventuellt förmildrande omständigheter som t.ex. att brottet förövats i ett chocktillstånd, under provokation som en okontrollerad impulshandling eller under speciella psykiska påfrestningar (NJA II 1988 s. 7 och NJA 2003 s. 229).

7 Svarsskrivelse Sida 7 (10) B har använt sig av en mycket skarp kniv och har skurit A i halsen. Gärningen måste därför anses ha varit livsfarlig. Skadan har i och för sig inte varit livshotande, men det synes närmast ha berott på tillfälliga omständigheter. Gärningen är därför, även med beaktande av den situation B befann sig i, att betrakta som grov misshandel. Påföljd Enligt 29 kap. 3 första stycket 5 brottsbalken ska som förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas om gärningen utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap. samma balk. Om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Ju mer gärningsmannen genom sitt handlande överskridit gränsen för ansvarsfritt handlande, desto mindre förmildrande verkan har det förhållandet att gärningen företogs i t.ex. en nödvärnssituation. Bestämmelsen i andra stycket innebär att straffet alltid ska utmätas främst efter brottets straffvärde (NJA II 1994 s. 460 ff.). I NJA 1995 s. 661 utsattes en butik för rånförsök. En vän till butiksägaren (B), som befann sig i butiken, fick tag på rånarens vapen en pistol. B gick mot utgången och sköt tre skott ett i luften och två mot rånarnas flyktbil. De två senare skotten träffade och skadade föraren av flyktbilen. Högsta domstolen fann att det hot som enligt B förelåg inte var tillräckligt konkret och akut för att han skulle vara berättigad att i förebyggande syfte vidta en så drastisk åtgärd som att skjuta mot den bil där en av deltagarna i rånet befann sig. Högsta domstolen menade att förfarandet var uppenbart oförsvarligt och att omständigheterna inte vara sådana att B med hänvisning till excess kunde gå fri från ansvar. Högsta domstolen fann B skyldig till grov misshandel och vållande till kroppsskada, grovt brott. Högsta domstolen menade emellertid att omständigheterna var förmildrande (29 kap. 3 första stycket 1 och 5 brottsbalken) och att detta skulle tillmätas stor vikt vid påföljdsbestämningen. Även med beaktande härav ansåg dock Högsta domstolen, med hänsyn till att livsfarligt vapen kommit till användning, att B borde dömas till fängelse. Högsta domstolen gick emellertid under straffminimum och bestämde påföljden till fängelse tre månader. NJA 2004 s. 786 gällde jaktbrott, grovt brott (H hade dödat en varg). Vad gäller påföljdsbestämningen anförde Högsta domstolen sammanfattningsvis följande. Även om H inte kan gå fri från ansvar på grund av nöd eller nödexcess har en nödsituation förelegat. Detta tillsammans med att H svävat i villfarelse om att hans åtgärd att döda vargen utgjorde tillåten skyddsjakt medför att straffvärdet inte motsvarar mer än fyra månaders fängelse och förutsättningar föreligger att döma till lindrigare straff än vad som är stadgat för brottet. De omständigheter som anförts till stöd för bedömningen av straffvärdet bör i förevarande fall också medföra att hinder inte föreligger att, trots brottets art,

8 Svarsskrivelse Sida 8 (10) utdöma en icke frihetsberövande påföljd. Påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. Hovrätten har funnit att straffvärdet är fängelse ett år och att annan påföljd än fängelse är utesluten. Som skäl för ett högt straffvärde talar att As angrepp inte var särskilt allvarligt, att B har använt sig av ett livsfarligt vapen och att gärningen, även om skadorna inte var livshotande, får anses ha varit livsfarlig. Mot detta ska ställas att det förelåg en nödvärnssituation och att B med hänsyn till omständigheterna torde ha upplevt rädsla för A. Vid samlad bedömning av omständigheterna i målet menar jag att hovrättens bedömning av straffvärdet är rimlig. Med hänsyn härtill och då ett livsfarligt vapen kommit till användning bör påföljden bestämmas till fängelse i enlighet med vad hovrätten beslutat. Prövningstillstånd Uppsåt Hovrätten har funnit det utrett att B har handlat med insiktsuppsåt. Den bedömningen är avhängig hur man värderar bevisningen i målet. En prövning i denna del kan därför inte förväntas få något egentligt värde utanför det nu aktuella målet. Jag anser därför att det inte är av vikt för ledning av rättsillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet i denna del. Nödvärn och nödvärnsexcess Frågorna om nödvärn och nödvärnsexcess kan inte komma kunna under Högsta domstolens prövning förrän domstolen har prövat uppsåtsfrågan. Det innebär att de prejudikatfrågor som kan finnas vad avser nödvärn och nödvärnsexcess är beroende av bevisbedömningen i uppsåtsfrågan. Med anledning härav finns det en risk för att en fullständig prövning av målet i Högsta domstolen inte skulle bli till någon som helst ledning för den framtida rättstillämpningen. Jag anser därför att det inte finns tillräckliga skäl för att meddela ett sådant prövningstillstånd. Påföljd Däremot anser jag att det kan finnas skäl för Högsta domstolen att begränsa prövningstillståndet till frågan om påföljd. Förarbetena är inte särskilt utförliga när det gäller tillämpningen av 29 kap. 3 första stycket 5 och andra stycket brottsbalken och det finns endast ett fåtal avgöranden från Högsta domstolen. I dessa avgöranden har dessutom påföljdsfrågan varit en av flera frågor som Högsta domstolen har haft att ta ställning till och det har inte lämnats några direkta anvisningar för vad som särskilt bör beaktas vid straffmätningen. Det bör vidare framhållas, att för det fall rätten finner att omständigheterna är sådana att förutsättningar föreligger att döma till lindrigare straff än vad som är stadgat för brottet, kan detta också få betydelse för påföljdsvalet när det gäller

9 Svarsskrivelse Sida 9 (10) brott som är av sådan art att fängelse i första hand bör väljas som påföljd (NJA 2004 s. 786). Enligt min uppfattning finns det utrymme för Högsta domstolen att närmare utveckla vilka omständigheter som bör vara styrande vid straffmätningen och påföljdsvalet och hur de omständigheterna ska vägas mot varandra. Till detta kommer att det torde råda viss osäkerhet när det gäller under vilka förutsättningar rätten kan underskrida straffminimum tog lagstiftaren bort kravet på att det ska vara uppenbart påkallat med ett straff underskridande straffminimum för brottet. I förarbetena angavs att bestämmelsen medför att den tröskeleffekt som uppenbarhetsrekvisitet inneburit undanröjs och därför innebär en anpassning till principen att straffet alltid ska kunna utmätas främst efter brottets straffvärde (prop. 1993/94:130 s. 74). Högsta domstolen har i NJA 2000 s. 314 angett, att även om uppenbarhetsrekvisitet har tagits bort bör det krävas starka skäl för att med stöd av förmildrande omständigheter underskrida föreskrivet straffminimum. Borgeke anser att Högsta domstolen i och med detta avgörande i någon mån devalverat betydelsen av 1994 års reform och han anger att Högsta domstolen inte har lämnat någon närmare förklaring till varför det bör krävas starka skäl. Av bl.a. denna orsak anser Borgeke att det kan finnas anledning att i rättstillämpningen beakta de skäl som låg bakom 1994 års lagändring (Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008, s. 164 ff.). Det kan emellertid påpekas att i NJA 2004 s. 786 uttalar sig Högsta domstolen enbart om vad straffvärdet för gärningen är och finner med anledning därav att det föreligger förutsättningar att döma till lindrigare straff än vad som är stadgat för brottet. Med hänsyn till vad som anförts ovan anser jag att det finns skäl som talar för att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar påföljdsfrågan. Däremot finns det inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, varför hovrättens dom i den delen bör stå fast. För det fall Högsta domstolen meddelar ett på så sätt begränsat prövningstillstånd och således ska grunda sin bedömning på vad hovrätten har funnit utrett, åberopar jag inte någon bevisning och anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling. Anders Perklev Kopia till - Åklagarkammaren i Linköping (AM-99783, ) Stefan Johansson

10 Svarsskrivelse Sida 10 (10) - Utvecklingscentrum Göteborg - Utvecklingscentrum Stockholm