Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Bakgrund. Högsta domstolen Box Stockholm

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (7) Datum Rättsavdelningen ÅM 2013/8262 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost B Rotel 18 Högsta domstolen Box Stockholm MC./. riksåklagaren ang. grov misshandel (Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 1 oktober 2013 i mål nr B ) Efter att ha meddelat prövningstillstånd i målet har Högsta domstolen förelagt mig att skyndsamt inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Bakgrund Åtalet MC åtalades för grov misshandel för att den 11 maj 2013 i Åstorp gemensamt och i samförstånd med annan (vid tingsrätten medtilltalad) ha misshandlat AH genom att utdela knytnävsslag och sparkar som träffat huvud, kropp och armar. Våldet hade utdelats såväl när målsäganden stått upp som efter att han fallit omkull och legat ner på marken. Det gjordes gällande att våldet hade orsakat smärta, någon minuts sänkt medvetandegrad, blödning i ena ögats bindehinna, blåmärken i ansiktet, hudavskrapningar i ansiktet och på bålen, hudblödningar på halsen och bålen samt en rodnad på ena örat. Det gjordes gällande att de tilltalade visat särskild hänsynslöshet och råhet. Tingsrättens dom Tingsrätten dömde MC för grov misshandel i enlighet med åtalet till fängelse i ett år. Sammanfattningsvis fann tingsrätten att MC tillsammans med annan gemensamt och i samförstånd misshandlat AH med knytnävsslag och sparkar mot huvudet och kroppen när AH har stått upp, men också när han legat på marken efter det att han har fallit omkull på grund av våldet som han utsatts för. Tingsrätten fann utrett att AH av misshandeln fått de skador som angetts i gärningsbeskrivningen. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C registrator@aklagare.se Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (7) I rubriceringsfrågan uttalade tingsrätten följande. I misshandelssituationen har det varit två personer mot en ensam person. Våldet har utövats mot kroppen och huvudet och det har varit fråga om knytnävsslag och sparkar. Av våldet har AH fallit till marken. Trots detta har IZ och MC fortsatt angreppet med samma våldsanvändning som tidigare. AH har då varit i ett mycket utsatt läge eftersom han i praktiken har varit helt försvarslös. Misshandeln av AH har vidare varit oprovocerad och den har inletts med att AH utan förvarning har blivit antastad bakifrån med en omedelbar våldsanvändning. IZs och MCs agerande måste anses som särskilt hänsynslöst och rått. Misshandeln av AH har emellertid inte pågått någon längre tid. De skador som AH har fått har inte varit alltför allvarliga och det har inte kommit fram några omständigheter som visat att den sänkta medvetandegraden eller avsvimningen har inneburit några risker för AHs hälsa. Trots det relativt kortvariga förloppet och den begränsade skadebilden anser tingsrätten vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter som har förts fram, att misshandeln bör bedömas som så allvarlig att den uppnår gränsen för grovt brott. När det gäller frågor om straffvärde och påföljdsval anförde tingsrätten följande. MC finns inte i belastningsregistret. När det gäller MCs personliga förhållanden har bl.a. följande kommit fram. Han kom till Sverige i januari i år. Han har haft ströjobb här. Tanken är att han ska åka tillbaka till Rumänien där han bor. Han har inga barn. I Rumänien har han en sambo. Minimistraffet för grov misshandel är fängelse i ett år. Straffvärdet för den grova misshandel som MC har dömts för bedöms ligga runt minimistraffvärdet. Brottets straffvärde och art medför att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Vid straffmätningen saknas skäl att gå ifrån straffvärdet. Påföljden för MC bestäms därför till ett års fängelse. Hovrättens dom Sedan MC överklagat tingsrättens dom till hovrätten fastställde hovrätten tingsrättens domslut utan några ändringar. Hovrätten fann, som tingsrätten, utrett att MC gemensamt och i samförstånd med en annan person har misshandlat AH på det sätt som åklagaren har påstått. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömningar i frågorna om rubricering och påföljd.

3 Svarsskrivelse Sida 3 (7) Överklagandet MC har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen med ändring av hovrättens dom dömer honom till ansvar för misshandel av normalgraden i stället för grov misshandel och till följd därav kortar fängelsestraffet väsentligt. MC har till grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. De skador målsäganden drabbades av blev inte allvarliga och händelseförloppet var mycket kort. Varken tidsutrymmet eller skadebilden lämnar plats för att misshandeln kännetecknats av särskild hänsynslöshet eller råhet, varför misshandeln inte bör anse utgöra grovt brott. Grunderna för min inställning Den rättsliga regleringen Straffskalan för grov misshandel är, enligt 3 kap. 6 brottsbalken, fängelse i lägst ett år och högst sex år. Vid bedömande av huruvida ett misshandelsbrott är grovt ska särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Bedömningen ska i det enskilda fallet ske med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Hänsyn måste tas även till förmildrande omständigheter, såsom att brottet har förövats i ett chocktillstånd, under provokation, som en okontrollerad impulshandling eller under speciella psykiska påfrestningar (prop. 1987/88:14 s. 32 f.). De omständigheter som objektivt föranleder att gärningen bör bedömas som grov ska omfattas av gärningsmannens uppsåt (se Holmqvist m.fl., Brottsbalken En kommentar, 3:6 s. 1; se även NJA 1978 s. 244, RH 1982:9 och RH 1984:149). I det här aktuella fallet är det främst rekvisitet särskild hänsynslöshet eller råhet som är av intresse. Uttrycket särskild hänsynslöshet eller råhet ersatte år 1988 uttrycket synnerlig hänsynslöshet och råhet (prop. 1987/88:14). Utbytet skulle uppfattas som en allmän anvisning till domstolarna att tillämpa ett något mindre restriktivt synsätt än tidigare när det gäller att kvalificera ett misshandelsbrott som grovt. Särskild vikt skulle fästas vid sådana faktorer som att misshandeln varit oprovocerad och långvarig samt riktat sig mot skyddslösa personer. I det sistnämnda avseendet anfördes att hänsyn kan tas till såväl offrets allmänna möjlighet att försvara sig som till om misshandeln har utförts av flera gärningsmän (a. prop. s. 33). I förarbetena nämns vissa typsituationer i vilka misshandel framstår som utslag av en hänsynslöshet som går vida över

4 Svarsskrivelse Sida 4 (7) vad som är kännetecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är t.ex. inte sällan fallet när flera tillsammans misshandlar en annan person. Det är främst offrets utsatta läge när han eller hon angrips av flera på en gång som utgör det försvårande momentet och som medför att brottet ofta ter sig särskilt allvarligt, oberoende av vilken skada som har uppkommit av misshandeln. Situationer av detta slag förekommer inte sällan inom det s.k. gatuvåldet. Ibland tillkommer då det ytterligare försvårande momentet att misshandeln är oprovocerad. En annan typ av misshandel som framstår som ett utslag av särskild råhet är att sparka på den som redan ligger, dvs. att fortsätta misshandeln trots att offret saknar förmåga att värja sig. I första hand avses fall då gärningsmannen har insett att den drabbade är utslagen men ändå fortsätter misshandeln (a. prop. s. 32). Enligt Jareborg-Friberg bör sammanfattningsvis särskild vikt fästas vid om misshandeln varit oprovocerad och långvarig, påtagligt integritetskränkande eller riktat sig mot skyddslösa personer (Jareborg-Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010 s. 27). I NJA 2003 s. 229 hade två män misshandlat en tredje man. De hade tilldelat offret flera slag mot huvudet och kroppen och även sedan han fallit till marken tilldelat honom flera sparkar mot huvudet och kroppen. Misshandeln hade varit oprovocerad och inte alltför kortvarig. Offret hade tillfogats ganska begränsade skador (kraftig smärta, blodutgjutning och hjärnskakning). Redan det att det är mer än en person som misshandlar en annan gör, enligt Högsta domstolen, att den drabbade har svårt att värja sig. Även om den liggande kan parera en spark från en gärningsman kan en samtidig spark från den andre få allvarliga konsekvenser. Som försvårande omständigheter beaktade Högsta domstolen att gärningsförloppet varit inte alltför kortvarigt samt att offret tilldelats ett flertal slag och sparkar utan att kunna värja sig. Trots att offret tillfogas ganska begränsade skador och uppgett att han kan ha varit spydig mot en av gärningsmännen före misshandeln medförde en samlad bedömning av omständigheterna att gärningen skulle bedömas som grov misshandel. Högsta domstolen har i NJA 2011 s. 89 p. 11 uttalat att det avgörande för till vilken svårhetsgrad som en misshandel är att hänföra i allmänhet är den av uppsåt täckta skada eller smärta som misshandeln har lett till. Högsta domstolen har i samma avgörande uttalat att det kan antas att en förutsättning för att de försvårande faktorerna i straffstadgandet om grov misshandel ska kunna anses avgörande för att i det enskilda fallet bedöma en misshandel som grov är att skadan, även om den inte kan betecknas som en svår kroppsskada i bestämmelsens mening, har varit förhållandevis betydande (p. 13). Vidare kan i sammanhanget nämnas reformen om skärpta straff för allvarliga våldsbrott som trädde i kraft den 1 juli 2010 och som bl.a. syftade till att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott och till att öka spännvidden mellan straffen för

5 Svarsskrivelse Sida 5 (7) brott i allmänhet (prop. 2009/10:147). Reformen innebar bl.a. att straffen för allvarliga våldsbrott skulle höjas generellt genom att ökad hänsyn skulle tas till sådana objektiva omständigheter som kännetecknar just de allvarliga våldsbrotten. Av denna anledning gjordes ett tillägg till 29 kap. 1 andra stycket brottsbalken om att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Reformen innebar också att straffskalan för grov misshandel, som tidigare var fängelse i lägst ett och högst tio år, delades upp så att straffskalan för misshandelsbrott som är att anse som synnerligen grovt numera uppgår till fängelse i lägst fyra och högst tio år. I NJA 2011 s. 89 p. 10 anför Högsta domstolen att det kan antas att en avsikt med reformen varit att åstadkomma en förskjutning mellan de olika graderna av misshandelsbrott, så att något fler fall än tidigare kommer att bedömas som grova brott. Min bedömning MC är dömd i enlighet med de faktiska omständigheterna som angetts i åtalet. Han har därvid, enligt underrätternas domar, gemensamt och i samförstånd med annan misshandlat målsäganden genom att utdela knytnävsslag och sparkar som träffade huvud och kropp samt har våldet utdelats såväl när målsäganden stått upp som efter det att han fallit omkull och legat ner på marken. Det är utrett att våldet har orsakat smärta, någon minuts sänkt medvetandegrad, blödning i ena ögats bindehinna, blåmärken i ansiktet, hudavskrapningar i ansiktet och på bålen, hudblödningar på halsen och bålen samt en rodnad på ena örat. Stöd för att den gärning MC har begått har varit livsfarlig finns inte i målet och någon svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom har inte tillfogats AH. Frågan är därför om MC visat särskild hänsynslöshet eller råhet genom sitt handlande. För bedömningen av brottets svårhet är enligt min mening följande omständigheter att beakta. MC har tillsammans med en annan person angripit AH bakifrån helt utan föregående provokation. De har misshandlat honom med flera knytnävsslag och sparkar mot såväl huvud som bål, däribland i magen. AH har berättat att en gärningsman höll tag i hans jacka medan han slog. Möjligheterna för AH att försvara sig eller undkomma har i det läget varit starkt begränsat. Sedan AH, till följd av slagen och sparkarna, fallit till marken har de tilltalade fortsatt att slå och sparka honom, bl.a. i huvudet. I det läget har MC helt saknat möjlighet att försvara sig mot våldet. Han har därmed befunnit sig i ett mycket utsatt läge. Misshandeln har varit mycket hänsynslös och har allvarligt kränkt MCs integritet. Även om MC haft ont av misshandeln i några veckor har han inte drabbats av några långvariga skadeverkningar. Han har dock, bl.a., åsamkats blödning i ena ögats bindehinna, blåmärken och blödningar samt flera hudavskrapningar i ansiktet och på bålen. Därtill har våldet lett till avsvimning eller sänkt

6 Svarsskrivelse Sida 6 (7) medvetandegrad under en kort stund. Att inte svårare skador uppkom till följd av slagen och sparkarna torde främst vara att tillskriva lyckliga omständigheter och inte MCs agerande. Även om någon svår kroppsskada inte uppstått måste skadorna, enligt min uppfattning, ändå kunna betecknas som förhållandevis betydande. Som underrätterna anför har det varit fråga om ett relativt kortvarigt förlopp. Den exakta tidsåtgången för misshandeln har inte kunnat utredas. Klarlagt är emellertid att misshandeln har pågått under så pass lång tid att MC och en annan person har hunnit slå och sparka AH flera gånger när denne stod upp samt därefter slå och sparka honom ett antal gånger sedan han fallit till marken. Det kan därför inte sägas att gärningsförloppet varit alltför kortvarigt. Varken den begränsade skadebilden eller att gärningsförloppet varit relativt kortvarigt bör tala emot att en misshandel av förevarande slag ska bedömas som grov misshandel. Denna bedömning har stöd i såväl ovan angivna förarbetsuttalanden (prop. 1987/88:14 s. 32 f.) som i praxis (NJA 2003 s. 229 och NJA 2011 s. 89). Även syftena med reformen om skärpta straff för allvarliga våldsbrott talar för en sådan bedömning (se prop. 2009/10:147, se NJA 2011 s. 89 p. 10). Mot bakgrund av det ovan anförda delar jag underrätternas bedömning att misshandeln av AH varit särskilt hänsynslös och rå och att brottet därför ska rubriceras som grov misshandel. När det gäller straffmätningen kan konstateras att hovrätten funnit att straffvärdet motsvarar ett års fängelse, dvs. minimistraffet för grov misshandel. Den ovan nämnda reformen om skärpta straff för allvarliga våldsbrott syftade bl.a. till att åstadkomma en höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott, däribland grov misshandel (prop. 2009/10:147). I förarbetena till lagstiftningen ges tydliga anvisningar beträffande hur det förhöjda straffvärdet ska beräknas i jämförelse med tidigare praxis. Regeringen anger att straffvärdet generellt sett ska anses ligga över straffminimum eller den allra nedersta delen av straffskalan för brottet. För brott som sedan tidigare har en straffvärdenivå en bit upp i straffskalan ska straffvärdet anses ligga på en ytterligare högre nivå. En höjning bör ske med cirka två månader för brott som har en straffvärdenivå från och med fängelse i sex månader och upp till ett år och på nivån från och med ett år och upp till två år bör höjningen vara tre-fem månader. Som ett konkret exempel nämns att en grov misshandel som enligt tidigare praxis skulle ha haft ett straffvärde motsvarande minimum ett års fängelse framöver borde kunna anses ha ett straffvärde på omkring ett år och tre månader. Vid straffvärdebedömningen ska också försvårande och förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 2 och 3 brottsbalken som har förelegat i det enskilda fallet påverka i skärpande respektive mildrande riktning (a. prop. s. 15 och s. 40 f.).

7 Svarsskrivelse Sida 7 (7) Högsta domstolen har i NJA 2011 s. 89 p. 8 uttalat att det är klart att reformen om skärpta straff för allvarliga våldsbrott syftar till en markerad höjning av straffnivåerna för allvarliga våldsbrott i en storleksordning som indikeras av i motiven angivna exempel och att detta syfte vid rättstillämpningen bör respekteras inom ramen för vad som är förenligt med de genomförda lagändringarna (se också NJA 2013 s. 376 p. 27). I NJA 2013 s. 376 p. 29 om straffmätning för mord fann Högsta domstolen, med hänvisning till 2010 års reform, att utgångspunkten för mord skulle vara fängelse i 14 och inte, som tidigare, fängelse i 12 år. I här aktuellt mål har enligt min uppfattning inte några förmildrande omständigheter framkommit som kan beaktas vid straffvärdebedömningen. Straffvärdet för den gärning MC har gjort sig skyldig till bör därför, med beaktande av regleringen i 29 kap. 1 andra stycket brottsbalken i förening med aktuella förarbetsuttalanden, överstiga minimistraffet fängelse i ett år med cirka tre månader. Eftersom hovrättens dom endast överklagats av MC finns emellertid inte någon möjlighet för Högsta domstolen att skärpa fängelsestraffet. Bevisuppgift Som bevisning åberopas karta med fotografier, tingsrättens aktbil. 37 s , rättsintyg med fotografier, tingsrättens aktbil. 37 s , förhör med målsäganden AH samt vittnena HD, LO och RG, till styrkande av att gärningen präglats av särskild hänsynslöshet och råhet. Förhören kan förebringas genom uppspelning av ljud- och bildupptagningarna vid tingsrätten. Anders Perklev Kopia till: Utvecklingscentrum Göteborg Åklagarkammaren i Helsingborg (AM ) Hedvig Trost