Riksåklagaren./. HK m.fl. ang. grov misshandel

Transkript

1 Sida 1 (6) Datum Rättsavdelningen ÅM 2013/0041 Ert datum Er beteckning Byråchefen My Hedström B Riksåklagaren./. HK m.fl. ang. grov misshandel m.m. (Hovrättens för Västra Sverige dom den 12 december 2012 i mål B ) Efter medgivet anstånd vill jag nu utveckla grunderna för mitt överklagande och skälen för prövningstillstånd enligt följande. Bakgrund Åtalet DM och HK som vid tiden för gärningen var 15 och 16 år åtalades för misshandel bestående i att de tillsammans och i samförstånd med en eller flera medgärningsmän tilldelat målsäganden ett flertal slag och sparkar mot huvud och kropp sedan målsäganden blivit liggande i en torrlagd fontän. Målsäganden fick av misshandeln komplicerade benbrott av skallbenet, ansiktsskelettet och överkäken samt blödningar ovanför och under alla hjärnhinnor samt i hjärnan vilket krävt långvarig och kvalificerad sjukhusvård däribland flera akuta operationer. Vidare har misshandeln medfört bl.a. blindhet på ena ögat, nedsatt minnesfunktion och afasi. Skadorna med brott av skallbenet och blödningarna i hjärnan samt ovan och under hjärnhinnorna har varit livshotande. Enligt åklagaren borde brottet bedömas som synnerligen grovt eftersom gärningen varit livsfarlig, gärningsmännen visat synnerlig hänsynslöshet och råhet samt orsakat målsäganden svår och bestående kroppsskada. Tingsrätten Såvitt avsåg DM fann tingsrätten att åtalet mot honom i sin helhet var styrkt. Gällande HK fann tingsrätten att det inte var visat att hans uppsåt omfattat den sista spark som utdelats mot målsäganden, varför åtalet mot honom till viss del ogillades. Beträffande rubriceringen fann tingsrätten att omständigheterna inte varit så starkt försvårande att gärningen skulle bedömas som synnerligen grov. Båda tilltalade dömdes därför för grov misshandel. Påföljden bestämdes till ungdomsvård med föreskrift samt ungdomstjänst som för DM bestämdes till 100 timmar och för HK till 70 timmar. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr Telefax registrator@aklagare.se Webbadress

2 Sida 2 (6) Hovrätten Till skillnad från tingsrätten fann hovrätten att HK skulle dömas även för den sista sparken. Med beaktande av den hänsynslöshet som de tilltalade visat samt de mycket allvarliga och bestående skador som målsäganden orsakats fann hovrätten att misshandelsgärningen i och för sig kunde bedömas som synnerligen grov. I fråga om vilket uppsåt de tilltalade haft till de skador som målsäganden drabbats av uttalade hovrätten bl.a. följande. Det finns, som hovrätten tidigare har anfört, inget utrymme för något tvivel om att både HK och DM var inställda på att skada [målsäganden] och att det endast var fråga om tillfälligheter vilket våld som orsakade vissa skador. Fråga är då om HK och DM har haft uppsåt att tillfoga [målsäganden] de skador och men han har fått. De komplicerade benbrotten av skallbenet, ansiktsskelettet och överkäken samt blödningar ovanför och under alla hjärnhinnor samt i hjärnan får anses typiska för den typ av våld som [målsäganden] utsattes för. Det bestående menet i form av blindhet har enligt rättsintyget orsakats av en klämskada på den vänstra synnerven. Det är, enligt hovrättens mening, inte utrett att HK och DM hade direkt eller indirekt uppsåt att tillfoga [målsäganden] detta bestående men och inte heller att orsaka så allvarliga skador. Med beaktande av de tilltalades ungdom och då det inte fanns stöd för att de hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och hade fått en sådan erfarenhet att de trots sin ungdom kunde jämställas med en vuxen person avseende insikten i den avsevärda risk för mycket allvarliga skador och bestående men som effekterna av deras handlande kunde leda till, fann hovrätten att omständigheterna var sådana att det heller inte var visat att de haft s.k. likgiltighetsuppsåt i förhållande till dessa effekter av sitt handlande. DM och HK dömdes därför för grov misshandel. Hovrätten ansåg dock att gärningarna hade ett högre straffvärde än vad tingsrätten kommit fram till och skärpte påföljden genom att bestämma antalet timmar med ungdomstjänst till 140 för båda de tilltalade. Grunderna för min inställning De tilltalades uppsåt Som hovrätten funnit utrett har DM och HK tillsammas och i samförstånd med varandra och med en eller flera andra personer misshandlat målsäganden på det sätt som framgår av gärningsbeskrivningen. Båda är därför ansvariga för alla de skador som målsäganden fått så länge skadorna täcks av vars och ens uppsåt. (NJA 2011 s. 89 p. 17). Misshandeln har bestått i att målsäganden tilldelats ett flertal slag och sparkar mot huvud och kropp. Målsäganden har av misshandeln orsakats komplicerade

3 Sida 3 (6) benbrott av skallbenet, ansiktsskelettet och överkäken samt blödningar ovanför och under alla hjärnhinnor samt i hjärnan. Brotten på skallbenet och blödningarna i hjärnan samt ovan och under hjärnhinnorna har varit livshotande. Brotten av ögonhålans väggar och golv, brotten av okbenet och överkäken samt skadorna på vänstra ögats nerv har inte varit livshotande men inte heller lindriga. Målsäganden har orsakats bestående men i form av blindhet på vänster öga. Det finns även en risk för bestående men vad gäller nedsättning av kognitiva funktioner samt gångförmåga och balans. Målsäganden har berättat att händelsen medfört att han även förlorat delar av sitt minne. I NJA 2004 s. 479 fann Högsta domstolen att s.k. likgiltighetsuppsåt att döda inte kunde anses ha förelegat hos en femtonåring som tilldelat en annan person två knivhugg mot ansikte och hals och sedan ytterligare ett i ryggen. I målet var utrett att de två första huggen var allvarliga men inte livshotande, vilket dock det tredje hugget mot ryggen varit. Högsta domstolen uttalade därvid bl.a. följande. I P.B:s fall är det oklart hur stor sannolikheten faktiskt var att knivhuggen mot målsäganden skulle leda till döden och vilken föreställning P.B. hyste om dödsrisken. Typiskt sett kan dock åtminstone det tredje knivhugget anses ha inneburit en avsevärd risk för att målsäganden skulle berövas livet. När gärningsmannen som här var endast 15 år kan dock detta förhållande inte som ofta annars tas till intäkt för att han var likgiltig inför effekten av sitt handlande. Det finns inget belägg för att P.B. hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och hade fått sådan erfarenhet att han trots sin ungdom kan jämställas med en vuxen i nu aktuellt hänseende. Sammantagna kan omständigheterna vid gärningen inte anses utvisa att det förelegat sådant uppsåt vid gärningen som innebär att P.B. skall dömas för annat än grov misshandel. Högsta domstolen har även i NJA 2009 s. 149 prövat frågan om likgiltighetsuppsåt förelegat när det gällde unga personer. I det fallet var det två femtonåringar som stod åtalade för mordbrand. Ungdomarna hade kastat in tomtebloss och skjutit in raketer genom ett krossat fönster på en skola, vilket orsakat brand och omfattande förstörelse. Högsta domstolen prövade till att börja med frågan om ungdomarna haft uppsåt att anlägga brand och uttalade därvid bl.a. följande. Hovrätten har funnit att R.A. och T.K. handlade med likgiltighetsuppsåt. För att sådant uppsåt ska anses föreligga i förhållande till en viss effekt i detta fall att det började brinna okontrollerat krävs dels att gärningsmannen vid gärningstillfället insåg eller var medveten om att det förelåg en risk för att gärningen skulle medföra en sådan effekt, dels att gärningsmannen var likgiltig i förhållande till att effekten skulle förverkligas. Att gärningsmannen borde ha insett att det förelåg en risk för effekten är inte tillräckligt. Det måste alltså vara fråga om ett medvetet risktagande. Endast om det står klart att han haft en likgiltig inställning till effektens förverkligande ska gärningen bedömas som uppsåtlig. En insikt om att det förelåg en myck-

4 Sida 4 (6) et hög sannolikhet för att risken skulle förverkligas är normalt tillräcklig för att gärningsmannen ska anses ha varit likgiltig på ett sådant sätt att uppsåt är bevisat (Jfr särskilt NJA 2004 s. 176 och 2005 s. 732). R.A:s och T.K:s handlande orsakade visserligen en brand som resulterade i mycket omfattande skador men det är inte klarlagt hur stor sannolikheten var för att det skulle börja brinna. Uppenbart är emellertid att det fanns risk för att brinnande tigerraketer och tomtebloss som kastades in i byggnaden skulle kunna antända möbler eller föremål inne i byggnaden och därigenom orsaka en brand. Detta måste R.A. och T.K. ha insett. Genom sitt handlande den aktuella helgen har de visat att de inte brydde sig om att de orsakade skador på och i skolbyggnaden. Omständigheterna är emellertid inte sådana att det står klart att R.A. och T.K. också var likgiltiga till att det skulle börja brinna okontrollerat i den mening som avses i 13 kap. 1 BrB (jfr NJA 2004 s. 176, särskilt på s. 198). HD beaktar att R.A. och T.K. var 15 år vid gärningstillfället (jfr NJA 2004 s. 479). Det är därmed inte styrkt att R.A. och T.K. hade uppsåt att anlägga brand. Min bedömning av uppsåtsfrågan i detta fall Det kan enligt min uppfattning inte råda någon tvekan om att DM och HK i gärningsögonblicket varit helt inställda på att skada målsäganden. Samtliga de skador som målsäganden drabbats av är också en direkt följd av det kraftiga våld DM och HK tillsammans och i samförstånd med varandra och med en eller flera ytterligare personer utsatt målsäganden för. Det torde även för en ung person stå klart att kraftigt våld mot någons huvud kan leda till mycket allvarliga skador. Att utöva våld mot någons huvud på det sätt som skett här måste alltså innebära ett medvetet risktagande i förhållande till samtliga de skador som därvid kan uppkomma. Enligt min uppfattning visar skadornas art liksom det sätt på vilken de tillfogats därför att DM och HK måste ha varit helt likgiltiga för om målsäganden skulle drabbas av dessa skador eller inte (jfr NJA 1996 s. 509). Enligt min uppfattning är åtalet i sin helhet styrkt. Gärningens svårighetsgrad Till misshandel som är synnerligen grov kan anses höra fall där en svår kroppskada är bestående eller misshandeln inneburit kraftig och långvarig smärta eller stark dödsångest. Detsamma gäller misshandel som bestått i grovt våld och som riktats mot en person som saknat eller haft begränsad allmän möjlighet att försvara sig, t.ex. ett barn eller en äldre människa eller en person med funktionshinder. Motsvarande kan också gälla om flera personer allvarligt har misshandlat en ensam person. Domstolen ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet (prop. 2009/10:147 s. 18 f och 38 f). Den misshandel som DM och HK gjort sig skyldiga till har för målsäganden lett till mycket allvarliga och bestående skador, bl.a. i form av blindhet på ett öga. Det har varit fråga om flera gärningsmän som tillsammans utövat kraftigt

5 Sida 5 (6) våld mot en ensam person som legat helt försvarslös. Sammantaget är enligt min uppfattning misshandelsgärningen så allvarlig att den är att bedöma som synnerligen grov. Påföljd DM och HK ska enligt min uppfattning dömas för grov misshandel som är att anse som synnerligen grov. Minimistraffet för en vuxen person hade varit fängelse i fyra år. Med beaktande av 29 kap. 1 andra stycket brottsbalken torde för en vuxen person i detta fall straffet dock ha bestämts till fängelse i fem år. Enligt 29 kap. 7 brottsbalken ska straffets längd reduceras med hänsyn till ungdomars ålder. Som hovrätten angett är åldersskillnaden mellan DM och HK obetydlig och någon skillnad i mogenhetsgraden mellan dem har heller inte framkommit. Några skäl att vid straffmätningen göra åtskillnad dem emellan finns därför inte. Med den reduktion som gäller enligt praxis torde straffvärdet efter avdrag för deras ålder vid gärningen motsvara fängelse i minst ett år. Brottets straffvärde är i detta fall så högt att det i sig talar för fängelse. Påföljden bör enligt min uppfattning bestämmas till sluten ungdomsvård. Prövningstillstånd Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövningstillstånd enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Kärnfrågan i målet är om DM och HK ska anses ha haft uppsåt till samtliga de skador målsäganden drabbats av till följd av det kraftiga våld mot huvudet de avsiktligen utsatt honom för, och i så fall om misshandeln ska bedömas som synnerligen grov. Frågan om vilka skador som omfattas av gärningsmännens uppsåt är central inte enbart för att bestämma straffvärdet utan också för att fastställa i vilken utsträckning de tilltalade ska dömas till ansvar för den gärning som de har åtalats för. Hovrättens domskäl i denna del är formulerade i nära anslutning till Högsta domstolens domskäl i rättsfallet NJA 2004 s. 479, som gällde förekomsten av s.k. likgiltighetsuppsåt avseende försök till dråp. Till skillnad från förhållandena i det fallet avser uppsåtsfrågan i detta mål omständigheter som faktiskt har inträffat, nämligen de skador som målsäganden tillfogats och som enligt hovrättens bedömning är en direkt följd av det våld som DM och HK gemensamt har utövat mot honom. Frågan är då om de principer för tillämpning av likgiltighetsuppsåtet som Högsta domstolen slog fast i det nyss nämnda rättfallet kan appliceras på förevarande situation trots dessa skillnader.

6 Sida 6 (6) Det är som regel mycket svårt att föra särskild bevisning om gärningsmannens avsikter och insikter i gärningsögonblicket. Detta gäller i synnerhet i fall som detta där det rör sig om impulsiv våldsutövning med ett kortvarigt händelseförlopp. Helt avgörande för utgången blir då vilka principer som tillämpas för bedömningen. De skador som målsäganden tillfogats får i allt väsentligt anses typiska för den våldsutövning som DM och HK gjort sig skyldiga till. Omständigheterna skiljer sig så till vida även från förhållandena i rättsfallet NJA 2009 s. 149, där effekten (okontrollerad brand) får anses ha befunnit sig fler steg ifrån och varit mer osäker sett i förhållande till de direkta följder av gärningen som gärningsmännen kunde iaktta. Hovrättens konstaterande, att det inte är visat att DM och HK haft uppsåt i förhållande till samtliga de skador som målsäganden åsamkats, synes ha grundats på ett rättsligt ställningstagande med utgångspunkt från rättsfallet NJA 2004 s. 479, att det inte utan särskild utredning kan anses styrkt att en ung person har förstått de risker som kraftig våldsutövning mot en person är förenade med och att detta gäller även med avseende på typiska skador som faktiskt inträffat. Våldsbrott med unga gärningsmän är vanligt förekommande. Inte sällan utövas våldet i form av sparkar mot huvud och bröstkorg med svåra skador som följd. Det är därför av stor betydelse för rättstillämpningen att det klargörs vilken räckvidd de principer för bedömningen av förekomsten av s.k. likgiltighetsuppsåt som Högsta domstolen har lagt fast i rättsfallet NJA 2004 s. 479 har. Det finns också behov av ytterligare vägledning från Högsta domstolen i vilka fall misshandel är att bedöma som synnerligen grov. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen skulle meddela prövningstillstånd i målet. Anders Perklev My Hedström Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm Göteborgs åklagarkammare (AM ) Kammaråklagaren Carl-Henrik Andersson