H./. riksåklagaren ang. tillstånd till prövning i hovrätt av mål om olaga hot m.m.

Transkript

1 SVARSSKRIVELSE Sida 1 (7) Brottmålsavdelningen ÅM 2007/7140 Ert datum Er beteckning Chefsåklagaren Lars Persson Ö Rotel 26 Högsta domstolen Box STOCKHOLM H./. riksåklagaren ang. tillstånd till prövning i hovrätt av mål om olaga hot m.m. Högsta domstolen har förordnat att riksåklagaren ska inkomma med svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Inställning Jag bestrider Hs yrkande. Det finns enligt min uppfattning inte skäl att meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten. Bakgrund Åtalet m.m. H åtalades för bl.a. olaga hot. Enligt åtalet hade han hotat sin hyresvärd genom att vid telefonsamtal med en förrättningsman hos kronofogdemyndigheten ha gjort uttalanden med innebörden att han skulle döda henne. Vidare påstods att H haft anledning att anta att förrättningsmannen såsom myndighetsperson skulle vidareförmedla hotet till hyresvärden vilket han också gjorde via polisen. Av polisanmälan framgår att förrättningsmannen anmält hotet vid ett besök på polisstationen cirka 25 minuter efter att H uttalat hotet. I anmälan har antecknats att kronofogden var till Hs bostad i Åhus för att delge denne ett beslut om avhysning. När H inte var hemma ringde förrättningsmannen till honom varvid han uttalade hotet mot hyresvärden. Vid telefonsamtalet uppgav H att han befann sig i Kristianstad men skulle åka till Åhus. Av anmälan framgår att anmälningsupptagaren underrättade målsäganden om hotet. Tingsrättens dom Tingsrätten dömde H enligt åtalet i nu relevant avseende. H dömdes även för brott mot knivlagen och brott mot ordningslagen. Påföljden bestämdes till 90 dagsböter. Av domen framgår att H i tingsrätten vidgick att han gjort uttalanden i stil med vad åklagaren angett men att han bestred ansvar för olaga hot under åberopande av att han inte haft uppsåt att hota hyresvärden. I domskälen uttalade tingsrätten bl.a. följande. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr Telefax Webbadress

2 SVARSSKRIVELSE Sida 2 (7) När det gäller åtalet för olaga hot är utrett följande. H blev uppringd av kronoinspektören BJ i samband med att denne förberedde avhysning av H från den lägenhet han hyrde av MP. H har uppgett att han då blev mycket upprörd och bl.a. uttalade att han skulle slå ihjäl MP eller möjligen ska jag behöva slå ihjäl henne. BJ har i sitt vittnesmål uppgett att H sade att han skulle åka till Åhus och slå ihjäl kärringen eller möjligen slå ihjäl den djävla kärringen. BJ tyckte att det lät allvarligt och anmälde, sedan han samrått med sin kollega på platsen, det inträffade till polisen. Utredningen visar att polisen därefter berättat för MP om Hs uttalande. Av MP:s berättelse framgår att hon därvid tog mycket illa vid sig. Hon tog hotet på allvar, särskilt i beaktande av att H tidigare uppträtt hotfullt mot henne, gapat och skrikit glåpord. Hon känner fortfarande oro och mår illa när hon ser honom. Tingsrätten finner utrett att H har uttalat sig i enlighet med vad åklagaren angett. Uttalandet har gjorts i samtal med en tjänsteman i anslutning till dennes tjänsteförrättning. Det framstår som uppenbart att H haft anledning att anta att uttalandet skulle vidarebefordras till MP, vilket också skett. Hotet har varit ägnat att hos MP framkalla allvarlig fruktan för sin egen säkerhet till person. H skall därför dömas också för olaga hot. Hovrättens beslut Efter att H överklagat tingsrättens dom beslutade hovrätten att inte meddela prövningstillstånd. Överklagandet H har överklagat hovrättens beslut. I överklagandet hävdar H att han inte haft för avsikt att hota MP. Hans uttalande var oöverlagt och gjordes i samband med att han fick besked om att han var avhyst. Vidare hävdar H att han inte haft anledning att räkna med att BJ skulle föra uttalandet vidare. H anser att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att hans överklagande prövas. Detta eftersom frågan om huruvida man i allmänhet har att räkna med att en tjänsteman för vidare ett uttalande innefattande ett hot synes vara obesvarad i praxis. Grunder Kort om olaga hot Enligt 4 kap. 5 första stycket brottsbalken döms den som lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år. För straffbarhet krävs att hotet skall ha kommit till den hotades kännedom. Den som lyfter vapen mot annan utan att denne märker detta kan därför inte straffas för olaga hot. Hotet behöver emellertid inte framföras direkt av den hotande utan hotet kan bringas till den hotades kännedom genom förmedling av en tred-

3 SVARSSKRIVELSE Sida 3 (7) je person (se Brottsbalken En kommentar på Internet, 4 kap. 5, utskrift s. 2). I en sådan situation fullbordas således brottet först när den hotade underrättats om det hotfulla meddelandet. När det gäller den subjektiva sidan av brottet måste den tilltalade, när han eller hon uttalar hotet, handla med uppsåt i förhållande till att den hotade kommer att få kännedom om hotet. I RH 1983:66 hade en tilltalad vid rådfrågning hos en advokat flera gånger uttalat att han skulle döda en ej närvarande person, JN. Efter att polisanmälan gjorts underrättade polisen JN om uttalandena. Eftersom uttalandena fällts under konsultation hos en advokat ansåg hovrätten att den tilltalade hade skäl att räkna med att de inte skulle föras vidare till JN. Enligt hovrätten var det därför inte klarlagt att den tilltalade fällt uttalandena med uppsåt att hota JN. En utveckling av uppsåtsläran Högsta domstolen har genom ett antal domar gett uppsåtsläran ett delvis nytt innehåll. I domarna redovisar Högsta domstolen hur den nedre gränsen för uppsåt skall bestämmas och klargör att likgiltighetsuppsåtet skall ersätta det hypotetiska eventuella uppsåtet (NJA 2002 s. 449, NJA 2004 s. 176, NJA 2004 s. 479, NJA 2004 s. 519, NJA 2004 s. 702 och NJA 2005 s. 732). Högsta domstolen har vidare i oktober 2007 meddelat prövningstillstånd i ett mål där den centrala frågan är om den som skött bokföringen åt en torghandlare har visat sådan likgiltighet för att bokföringen skulle bli oriktig och därmed försvåra skattekontrollen att han skall dömas för medverkan till bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll (Högsta domstolens mål B ). Likgiltighetsuppsåt till en viss effekt eller en viss gärningsomständighet förutsätter att gärningsmannen insett att det förelåg en risk för en sådan effekt eller gärningsomständighet. Det innebär att gärningsmannen skall ha tagit en medveten risk i förhållande till effekten eller gärningsomständigheten. I situationer av omedvetet risktagande dvs. där man endast borde ha förstått att handlingen var förenad med en risk för en viss effekt eller gärningsomständighet är likgiltighetsuppsåt, liksom annat uppsåt, uteslutet (jfr NJA 2005 s. 732). Nästa steg i prövningen avser en bedömning av vilken attityd gärningsmannen hade till effekten eller gärningsomständigheten vid gärningsögonblicket. Endast om han eller hon haft en positiv eller i vart fall likgiltig inställning till effektens förverkligande eller att gärningsomständigheten förelåg skall gärningen bedömas som uppsåtlig. Handlade han eller hon i förlitan på att effekten inte skulle inträffa eller att gärningsomständigheten inte förelåg är uppsåt således uteslutet. Vid prövningen är alla uppgifter som kan tjäna till ledning om gärningsmannens inställning till effekten eller gärningsomständigheten vid gärningsögonblicket relevanta.

4 SVARSSKRIVELSE Sida 4 (7) I NJA 2004 s. 176 konstaterade Högsta domstolen att det står klart att det finns problem när det gäller vilken bevisning som skall krävas för att likgiltighetsuppsåt skall anses föreligga, men pekar på att detta gäller oavsett vilket uppsåtsbegrepp som används. Högsta domstolen anser det därför naturligt att riktlinjer för bevisbedömningen läggs fast i praxis. Av dessa riktlinjer framgår att utgångspunkten för bedömningen skall vara omständigheterna vid gärningen, att insikt om att det förelåg en mycket hög sannolikhet för effekten eller gärningsomständigheten normalt är tillräckligt för uppsåt, att hänsynslöst beteende, upprörd sinnestämning och gärningsmannens intresse i gärningen är omständigheter som kan göra att uppsåt får anses föreligga även om det inte förelåg en mycket hög sannolikhet, samt att uppsåt i allmänhet inte kan anses föreligga när risken enligt gärningsmannens föreställning inte varit avsevärd. Högsta domstolen betonar emellertid att riktlinjer av detta slag måste behandlas med försiktighet och urskiljning. Vilka faktorer som är av betydelse för bedömningen av om uppsåt förelegat växlar, i likhet med vid andra bevisbedömningar, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Min bedömning I det nu aktuella fallet fullbordades brottet i det ögonblick anmälningsupptagaren hos polisen underrättade Hs hyresvärd om hotet. Detta synes ha skett i direkt anslutning till förrättningsmannens besök på polisstationen och ha föranletts av att H sagt sig ha för avsikt att åka till Åhus var hyresvärden bodde. Den centrala frågan i målet är om H när han uttalade hotet haft uppsåt i förhållande till att hyresvärden skulle få kännedom om det. Hotet uttalades vid ett telefonsamtal med en kronoinspektör som i tjänsten ringt upp H med anledning av att denne skulle avhysas från sin bostad. Det var således en akut situation där hyresvärden och H hade starkt motsatta intressen. H uttalade ett dödshot. Han var enligt egen uppgift mycket upprörd när han uttalade hotet. H sade till kronoinspektören att han skulle åka till Åhus. Med hänsyn till de ovan redovisade omständigheterna måste H när han uttalade hotet ha utgått ifrån att det skulle bringas till hyresvärdens kännedom antingen direkt genom kronoinspektören eller via polisen efter att kronoinspektören gjort anmälan. Under alla förhållanden måste han ha insett att det var mycket sannolikt att så skulle ske. Detta eftersom de berörda myndighetspersonerna med hänsyn till omständigheterna inte rimligen kunde nonchalera hotet utan var mer eller mindre tvungna att av säkerhetsskäl underrätta hyresvärden. En presumtion för uppsåt föreligger därför. Då ingen omständighet föreligger som talar mot att H varit likgiltig i aktuellt avseende måste han anses ha handlat med likgiltighetsuppsåt. Om en presumtion för uppsåt inte skulle anses föreligga måste H under alla förhållanden ha insett att sannolikheten var avsevärd för att hotet skulle bringas

5 SVARSSKRIVELSE Sida 5 (7) till hyresvärdens kännedom. H har varit i en upprörd sinnesstämning när han uttalade hotet. Med hänsyn till detta och omständigheterna i övrigt måste H anses ha varit likgiltig till att hans hotfulla uttalande skulle vidarebefordras till hyresvärden. Enligt min uppfattning har han alltså även i detta fall begått gärningen med likgiltighetsuppsåt. Med hänsyn till omständigheterna vid hottillfället och vad målsäganden berättat om att hon tog hotet på allvar samt att H tidigare uppträtt hotfullt mot henne har hotet varit ägnat att hos henne framkalla allvarlig fruktan för sin egen säkerhet till person. Frågan om prövningstillstånd Prövningstillstånd i hovrätten Bestämmelsen Enligt 49 kap. 14 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, om anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Frågan om prejudikatdispens I Hs överklagande hävdas att hovrätten borde ha meddelat prövningstillstånd med stöd av regeln om prejudikatdispens. I kommentaren till rättegångsbalken konstaterar Fitger att det inte är helt ovanligt att Högsta domstolen sedan en part överklagat ett beslut av hovrätten genom vilket prövningstillstånd inte meddelats beslutar om prejudikatdispens. Enligt Fitger förutsätter detta formellt sett att det finns ett prejudikatintresse som hänför sig till själva tillståndsprövningen i hovrätten. Praktiskt sett kan Högsta domstolen emellertid, för att systemet skall fungera, sägas ge ändringsdispens i de fall där den finner att hovrätten bort meddela en prejudikatdispens (se Rättegångsbalken En kommentar på Internet, 49 kap. 14 ). Som framgått i det föregående måste ett hot inte framföras direkt av den hotade utan hotet kan bringas till den hotades kännedom genom förmedling av en tredje person. Om detta råder ingen tvekan. Den person som förmedlar hotet kan enligt min uppfattning vara vem som helst, även en polis. Vem som förmedlat hotet kan däremot vara av betydelse vid bedömningen av om den hotande när hotet uttalades haft uppsåt till att detta skulle komma till den hotades kännedom. I det ovan redovisade rättsfallet, RH 1983:66, ansåg hovrätten att kravet på uppsåt inte var uppfyllt eftersom den hotande hade skäl att räkna med att uttalandena inte skulle föras vidare då de fällts under konsultation hos en advokat. Vem som förmedlat hotet kan vidare i vissa situationer tänkas vara av be-

6 SVARSSKRIVELSE Sida 6 (7) tydelse för bedömningen av om hotet varit ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom. Högsta domstolen har genom de i det föregående nämnda avgörandena gett uppsåtsläran ett delvis nytt innehåll. Likgiltighetsuppsåtet har ersatt det hypotetiska eventuella uppsåtet. I domarna ges vägledning i fråga om bedömningen av uppsåtsfrågan. Det kan i och för sig finnas skäl för Högsta domstolen att ta upp överklaganden till prövning i syfte att klargöra hur likgiltighetsuppsåtet skall tillämpas i situationer där de hittills meddelade domarna inte ger tillräcklig vägledning. H har enligt min mening handlat med i vart fall likgiltighetsuppsåt i förhållande till att hotet skulle komma till hyresvärdens kännedom. Det finns enligt min mening ingen omständighet i det aktuella målet som medför någon särskild svårighet vid tillämpningen av likgiltighetsuppsåtet med utgångspunkt i Högsta domstolens nuvarande praxis. Högsta domstolens hittills meddelade domar ger således tillräcklig vägledning, varför det saknas skäl att av prejudikatskäl meddela prövningstillstånd i hovrätten. Frågan om ändringsdispens m.m. Av förarbetena till 1993 års utvidgning av kravet på prövningstillstånd i hovrätt och avgöranden från Högsta domstolen framgår att det för ändringsdispens inte krävs att hovrätten är övertygad om att tingsrättens avgörande är oriktigt, utan det är tillräckligt att det finns utrymme för tvivel om riktigheten av tingsrättens bedömning av rätts- eller bevisfrågorna. Se i detta avseende Fitger, Rättegångsbalken, En kommentar på Internet, 49 kap. 14, prop. 1992/93:216, s. 45 ff samt rättsfallen NJA 1997 s. 41, 2002 s. 35, 2002 s. 133 och 2004 s Av Fitger framgår vidare att de allra flesta fall som skulle kunna föranleda extraordinär dispens i hovrätt även kan antas uppfylla förutsättningarna för ändringsdispens (a.a. 49 kap. 14 ). I gärningsbeskrivningen påstås att H haft anledning att anta att kronoinspektören såsom myndighetsperson skulle vidareförmedla hotet till hyresvärden, vilket han också gjort via polisen. Tingsrätten uttalar att det framstår som uppenbart att H haft anledning att anta att uttalandet skulle vidarebefordras till hyresvärden, vilket också skett. Som framgått i det föregående krävs för en fällande dom att H, när han uttalade hotet, haft uppsåt till att hotet skulle bringas till hyresvärdens kännedom. Uttrycket haft anledning att anta får i sitt sammanhang närmast ses som en beskrivning av det medvetna risktagande, som i sin tur skall ligga till grund för bedömningen i uppsåtsfrågan. Klart är att gärningspåståendet skulle ha varit tydligare om anledning att anta hade ersatts av måste ha utgått ifrån. Ett annat alternativ hade varit att utfor-

7 SVARSSKRIVELSE Sida 7 (7) ma gärningsbeskrivningens andra mening på följande sätt. BJ har vidareförmedlat hotet till MP via polis. För ansvar hade sedan krävts att de angivna objektiva omständigheterna, enligt den s.k. täckningsprincipen, täckts av Hs uppsåt. Eftersom det sakliga innehållet i det sist nämnda alternativet omfattas av gärningsbeskrivningen anser jag emellertid att denna är godtagbar i nämnt avseende. Påståendet att H haft anledning att anta att BJ skulle vidareförmedla hotet saknar därvid självständig betydelse. Tingsrättens domskäl kan ge intryck av att domstolen inte tagit ställning till om H när han uttalade hotet haft uppsåt i förhållande till att hotet skulle vidareförmedlas till hyresvärden. I domen har emellertid noterats att H bestritt ansvar för olaga hot under åberopande av att han inte haft uppsåt att hota hyresvärden. Vid detta förhållande får tingsrätten förutsättas ha prövat uppsåtsfrågan. I detta sammanhang vill jag nämna att oavsett hur tingsrätten resonerat när det gäller den nämnda uppsåtsfrågan kan tingsrättens handläggning under inga förhållanden anses vara sådan att det finns synnerliga skäl att pröva Hs överklagande. Skäl för meddelande av extraordinär dispens saknas därför. Som framgått i det föregående anser jag att H handlat med i vart fall likgiltighetsuppsåt i förhållande till att hotet skulle komma till hyresvärdens kännedom. Enligt min mening finns det inte utrymme för tvivel om riktigheten av denna bedömning. Anledning förekommer därför inte till ändring av tingsrättens domslut. Jag anser således att det inte finns skäl att meddela ändringsdispens. Sammanfattningsvis anser jag att det inte finns skäl att meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten. Prövningstillstånd i Högsta domstolen Det finns enligt min uppfattning inte heller skäl för Högsta domstolen att meddela prövningstillstånd när det gäller frågan om tillstånd till prövning av målet i hovrätten. Fredrik Wersäll Lars Persson Kopia till: Utvecklingscentrum Göteborg Åklagarkammaren i Kristianstad