Inledningsanförande av Lotta Victor Tillberg 4 december Södertörns högskola Centrum för Studier av Militär och Samhälle

Transkript

1 Inledningsanförande av Lotta Victor Tillberg 4 december Södertörns högskola Centrum för Studier av Militär och Samhälle Varmt välkommen till konferensen Uppdrag utland 2013! Det är mycket tal om professioner nuförtiden jag vill ta tillfället i akt att uppmärksamma vardagspraktiken som en ovärderlig men ofta underskattad källa till lärande och utveckling. Vill man skapa en väl fungerande yrkespraktik, en väl fungerande organisation är gemensam reflektion över arbetets innehåll en avgörande aktivitet. I detta ingår att ta hand om sina erfarenheter, vilket jag vill påstå är en av de viktigaste aktiviteterna en organisation idag kan ägna sig åt. Ingen har råd att inte lära av sina misstag allra minst en försvarsmakt. När förändringstrycket är högt, när villkoren ändras och det som gällde igår inte längre gäller idag då får den egna yrkespraktiken och de konkreta exemplen inifrån verksamheten en särskild betydelse. De hjälper oss uppmärksamma vilka kunskapsformer som är effektiva och bör stödjas, men de sätter också ljuset på vilka organisatoriska strukturer som är hindrande. Konkreta exempel på dilemman i yrkespraktiken hjälper oss att avslöja giltigheten i de styrsystem och arbetsmodeller som erbjuds. Det gäller att inte tappa bort sig, att inte springa på första bästa boll, att inte lockas av förföriska management teorier och köpa andras lösningar på andras problemdefinitioner. Svensk försvarsmakt och svensk militär profession genomgår idag inte bara en, utan flera omvandlingar. Om vi börjar med de inre utmaningarna: Försvarsmaktens nya roll i samhället som ett säkerhetspolitiskt instrument bland andra. Slopad värnplikt. Och på en ny rekryteringsmarknad blir Försvarsmakten idag en arbetsgivare bland många andra som ska attrahera framtida medarbetare. Lägg till

2 detta ett nytt befälssystem med nya och annorlunda karriärvägar och anställningsformer. Och så har vi de yttre utmaningarna; att svensk säkerhet ska byggas genom vårt aktiva deltagande i konfliktlösning i andra länder, lång bort. Och med aktivt deltagande menas svenska soldater i Afghanistan, Kosovo, Liberia, Sudan, Kongo i kulturer långt ifrån den svenska, med värderingar och tankesystem ofta främmande för vår kultur. Svenska soldater är valuta på en internationell marknad som används för att köpa Sverige inflytande. Deltar vi med trupp ökar Sveriges chanser att få vara med och bestämma i de större sammanhangen. Och så har vi stridens nya villkor det moderna kriget där väpnade konflikter världen över blir allt mer komplexa. Failed states och wicked problems konflikter som vid intervention muterar, och är både ogripbara och oförutsägbara. Och vem har mandat? Vem har resurser? Vem har ansvar? Och för att bara snudda vid en ytterligare aspekt mobiltelefoner med filmkameror och internets möjligheter att på några ögonblick sprida information och skapa opinion. I dessa omvandlingens tider är det viktigt att hur man talar om en yrkespraktik och de erfarenheter de som arbetar i praktiken gör, följs åt och bär relevans mot varandra. Modeller, styrsystem och ideologier måste vara förankrade i en praktik för att upplevas trovärdiga och giltiga. Begrepp får sin verkliga innebörd i praktiken och om språk och erfarenhet särkopplas från varandra är ansvarigheten inför uppgiften det första som står på spel. För att motverka en sådan särkoppling behövs en arena för dialog om erfarenheter. Uppdrag utland konferenserna har tillkommit för att möta ett sådant behov. Den här konferensen UU13 är en del i ett pågående forskningsarbete om vad som kännetecknar militärt yrkeskunnande, där systematisk reflektion över konkreta exempel på utmaningar inifrån yrkespraktiken är den centrala

3 utgångpunkten. Konferensen är en del i en pågående dialog om svensk modern militär professionalism som påbörjades 2008 på Kungliga Dramatiska Teatern. Att starta på en teater var ett medvetet val eftersom teaterns uppgift är att med berättelsen som metod, ge gestalt åt erfarenheter som inte enkelt låter sig fångas i utredningar eller vetenskapliga rapporter av traditionellt snitt (visar OH på tidigare konferensprogram). Nästa konferens genomfördes på KTH 2012 med ambitionen att vidga samtalet och exponera en akademisk miljö som använder dialog och erfarenhetsutbyte i sin forskning och undervisning. Och idag fortsätter vi dialogen här på Södertörns högskola, en i sanning dynamisk och mångkulturell miljö. (Och vi gratulerar Södertörns högskola till förtroendet att få stå för Polisutbildningen från och med 2015.) Idag riktar vi blicken mot svenska militära erfarenheter från Afghanistan. Hösten 2012 genomförde CSMS på KTH en serie dialogseminarier där vi samlade soldater och officerare med erfarenheter från Afghanistan. De medverkande uppmanades att skriva om situationer de varit med om där de särskilt prövats, när deras yrkeskunnande ställts på sin spets. Så här såg deras första skrivinstruktion ut: Vi kommer under vår gemensamma resas gång att behandla militärt yrkeskunnande och hur praktiskt förvärvade kunskaper sätts i rörelse under insats. Vi är intresserade av hur tyst kunnande, risktagande, ledarskap, omdöme, våldsanvändning, mod och ansvar kommer till uttryck i er yrkespraktik. Vad vi nu i den första skrivuppgiften uppmanar er till är att utforska dina erfarenheter, om möjligt, ur en annan synvinkel än dem som vanligtvis följer med yrket. Stefan Linder var en av deltagarna med erfarenhet som pansarskytteplutonchef under FS19. Han läser nu sin text: I slutskedet av missionen löste min pluton uppgifter syftande till att hålla Ringvägen öppen genom området West of Mazar-e Sharif. Under senaste veckorna hade ett

4 antal eldöverfall mot Svenska och Afghanska enheter genomförts i anslutning till en och samma by, med allvarligt skadade svenska kollegor som följd. Inför överlämningen till FS20 fick min pluton uppgift att rekognosera/identifiera misstänkta eldöverfallsplatser/värn för motståndaren. Inom förbandet fanns inte mycket till Larmstyrka just på grund av att överlämningen hade börjat. Ganska snart börjar jag få en dålig magkänsla för situationen, och tyvärr hade min magkänsla visat sig stämma allt för väl flera gånger tidigare under hösten. Det blir ju inte bättre när en av grupperna rapporterar att det är ett antal svartklädda män som iakttar oss från hustaken, och givetvis är det kanske en halvtimme kvar innan skymning. Vi återvänder till stridsfordonen och gör uppsittning när kanske ett 30-tal kvinnor med barn lämnar byn i en strid ström. Samtidigt rapporterar en av vagncheferna att de observerar beväpnade män som framrycker i bakre delen av byn, i riktning mot värnen, och vår tidigare position. Nu är det jag och min pluton, här och nu. Ska jag ta striden? Vet jag vad jag gör? Kan jag överblicka konsekvenserna? Vill jag bara ha hämnd för min kollega? De kanske inte är insurgenter? Vad blir konsekvensen då? Nio dagar kvar i Afghanistan, är det värt det? Minnesbilder från anhörigdagen, få hem våra soldater oskadda. Jag har ju redan skadade soldater. Men alla har överlevt så här långt. Jag kan ju bara köra härifrån, det är nio dagar kvar. Om inte vi tar striden kanske nästa Svenska enhet blir bekämpade? Då är det mina soldater eller någon annan. Är det värt det? Det kanske inte blir någon strid? Så kan jag inte tänka! Jag har den mest erfarna och bäst utrustade plutonen. Jag har bäst förutsättningar. Om inte jag tar striden, vem ska då göra det? Min vän som ska passera här imorgon bitti, första dagen på FS20? NEJ. Eller min andra vän i morgon eftermiddag, på väg hem till Sverige? NEJ. Kan jag se någon av deras flickvänner i ögonen nästa gång? Jag kunde ha tagit striden, men jag ville få hem mina soldater. NEJ.

5 Det här är min uppgift. Jag vet att inte kommer att få något understöd och jag kan inte få något stöd av min högre chef. Allt jag har är dåliga underrättelser, en oklar lägesbild men en mycket duglig pluton. Tolka situationen, fatta ett beslut, lev med ansvaret. Jag tar striden. Vi nedkämpar motståndaren i utkanten av byn. Sedan fastkörning och bandkrängning i mörkret. Underrättelser om förstärkningar till motståndaren. Underrättelser att motståndaren avser skjuta granatkastare mot det fastkörda stridsfordonet. Värdera situationen på nytt. Tiden, terrängen, fienden. Gör en sak i taget. Fatta ett beslut. Ge order. Led plutonen. I Stefans text får vi vara med om hur han för vår skull tryckt på pausknappen i ett scenario som egentligen går fort. Han ger gestalt åt vad som far igenom hans huvud innan ett beslut fattas. Allt jag har är dåliga underrättelser, en oklar lägesbild men en duglig pluton, skriver Stefan Linder och låter oss ta del av sin inre dialog. I programpunkten efter middagen med titeln Modet, våldet, äran, döden kommer ni att få fler inblickar från Afghanistan från de som var med i skrivprojektet. Ett tema som dök upp i arbetet med erfarenheter från Afghanistan var hur man hade hanterat hemmafronten. Många soldater och officerare beskrev svårigheter att kommunicera med de därhemma både när man var iväg på missionen men också sedan man kommit hem. Samtidigt uppgav man att det som hände hemma och hur man klarade av att förhålla sig till det, var avgörande för ens arbetsinsats på plats i Afghanistan. Det här blev ett spår vi ville följa upp vilka erfarenheter och funderingar fanns hos anhöriga och närstående. Vi skickade ut en fråga bland det medverkande i skrivprojektets anhöriga och fick svar. En av dem som skrev till oss är Fredrik Dauti som nu ska läsa sin text. Fredrik är gift med Liridona Dauti som tjänstgjorde på FS21. Du kommer väl hem igen? Det började så oskyldigt. Afghanistan, en erfarenhet rikare. En möjlighet att testa sina kunskaper i en miljö där professionell och personlig färdighet sätts på prov.

6 Självklart skulle hon åka, det fanns ingen tvekan från min sida. Jag till och med peppade henne. Det är perfekt för din professionella utveckling! Tänk vilka berättelser du kommer ha med dig hem, du kommer ha varit med om så många fascinerande händelser! Hemmagjorda vägbomber, självmordsbombare och insurgenter med utomvärldslig drivkraft att döda utländska soldater. Hade jag räknat med ovanstående? Det fanns i bakhuvudet, vi pratade om det ibland. Risker förminskades och förskönades. Försvarsmakten har bra utrustning, säkra fordon och tillgång till avancerad sjukvård. Var det hon eller jag som konstant undervärderade riskerna? Båda eller ingen. Efter sex månaders utbildning i Stockholm var det dags. Vi tyckte att vi var förberedda. Jag hade min sysselsättning i Sverige, hon hade sitt jobb i Afghanistan. Vi hade en plan, om det som inte får hända skulle ske fanns det ett kuvert i en bokhylla. Hon kunde ringa till mig, jag kunde bara ringa henne via en militär attaché i Stockholm. Sporadisk sms-kontakt. Hon sa: Jag är ute i fält igen, jag kan ringa igen om en vecka eller två Min tid gick långsamt, det mesta var tråkigt. Något saknades, vi saknades. Jag ville veta allt. Okunskap är oro, kunskap är makt. Fakta kan jag förhålla mig till, oro föder oro. Vi har kört på en mina säger hon. Har du skadat dig? undrar jag. Ett jack i ögonbrynet, det ser ut som jag varit i slagsmål. Jag andas ut, inte värre än så. Jag känner mig lugn, men tankar kommer upp till ytan. Varför klarade sig alla bra i hennes fordon? Ett par veckor tidigare fick en av hennes kollegor åka hem till Sverige eftersom hans fot krossats i samband med en vägbomb. Kommer han att kunna gå eller springa igen? Tänk om något händer henne.

7 Telefonen ringer, Vi har varit i strid, jag är OK. Vi har en mycket allvarligt skadad soldat, han evakuerades med helikopter. Han är på väg till akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag kommer hem till dig en dag senare än planerat, jag stannar en natt i Uppsala på väg hem på ledighet. Hon tog riskerna, jag var hemma i trygga Sverige. Hon var i tjänst 24 timmar om dygnet i 7 månader, jag jobbade under vardagarna och var ledig lördag och söndag. Trots att mitt liv var en enkel sak jämfört med det som låg på hennes axlar skäms jag inte för att erkänna att jag mådde dåligt. Jag var orolig och sov dåligt. Jag ville bara att hon skulle komma hem. Den stora frågan är vem vi skulle vara om vi inte hade upplevt den emotionella berg- och dalbana som utlandstjänst innebär, både för de som är i Afghanistan och de som är kvar hemma i Sverige. Tids nog kom hon hem. Kuvertet i bokhyllan låg orört hela tiden. Hon fick inga permanenta skador. Tiden ifrån varandra tärde men vi har blivit mer sammansvetsade. Var det värt all oro? Var det värt alla risker? Det är frågor som inte går att besvara med ett enkelt Ja eller Nej. Tack Fredrik. Du skriver: det är frågor som inte går att besvara med ett enkelt ja eller nej. Både Stefan och Fredriks texter handlar om var det värt risken? Militärt yrkeskunnande i skarpa situationer förutsätter praktisk och erfarenhetsgrundad kunskap, det Stefan beskriver är inte en skrivbordsprodukt. Det är resultatet av att i handling ha gjort något, ha tränats i att hantera liknande situationer och där utöver fått möjlighet att reflektera över sina handlingar. Det här är ett yrkeskunnande som inte bara handlar om att veta hur man ska göra, man måste kunna göra också. Och man lär av erfarenheten av att ha gjort något det vill säga omdömet skolas i en praktik, det utvecklas genom ett eget ingripande i situationer. Militärt yrkeskunnande inbegriper ofta moment som inte låter sig beskrivas i generella slutsatser eller ett på förhand bestämt rätt eller fel. Den här

8 dagen kommer att belysa, på flera olika sätt, hur praktisk kunskap är en moralisk kunskap som kräver omdöme och ansvarig handling. Konferensprogrammet för Uppdrag utland 2013 är sammansatt för att spegla en mångfald av erfarenheter och perspektiv på militärt yrkeskunnande. Vi har haft ambitionen att få med många röster som möjligt vilket också resulterat i ett maxat konferensprogram. Jag började mitt anförande med att tala om dialogen och reflektionens betydelse. Detta är två aktiviteter vi ofta gör tillsammans med andra. Och det är bra, passa på idag att gå i dialog med dem som är här och reflektera över svensk militär yrkespraktik. Ser er omkring en kunnigare skara deltagare hittar man sällan på samma ställe. Vi tror ofta att dialog ska leda oss till enighet, att om vi pratar och reflekterar tillsammans så kommer det att göra oss överens. Så tänker inte jag om dialog dialogen kan istället hjälpa oss att rikta uppmärksamheten mot olikheterna, mot våra olika ståndpunkter och viljeriktningar. Och det är genom utforskandet av olikheter vi kan föra ett relevant samtal om militär yrkespraktik och professionalism. Vad är en militär profession? Det är en aktuell diskussion i försvarsmakten idag. Vanliga utgångpunkter för vad som kännetecknar en professionell grupp brukar handla om en yrkesgrupps expertis, etik och kåranda. Men det finns ytterligare ett användbart perspektiv värt att uppmärksamma. Det handlar om att professionella grupper systematiskt granskar och utvecklar de egna de egna arbetsmetoderna och därmed också det egna kunskapsfältet. Här finns en central aspekt som inte alltid varit framträdande i den svenska debatten om militär professionalisering: att professioner har också ett ansvar att självkritiskt granska det egna ansvarsområdet. I detta ingår alltså att granska den egna gruppen med viljan

9 förbättra olika aspekter av det egna arbetet. Att vara professionell innebär att inte blunda för problemen. Både goda och dåliga exempel fyller för professionella viktiga funktioner det är med exemplens hjälp man utvecklar sin yrkespraktik. Jag har nu talat om den gemensamma reflektionen. Men jag vill också uppmana er att ta tillfället i akt idag, med detta fullmatade program, att passa på att även ägna er åt inre reflektion. Den inre dialogen är människans samtal med sig själv. Den kan omfatta allt från moraliska överväganden till det inre koncentrerade samtal som följer och ständigt utvärderar en arbetsprocess. Att den inre dialogen gäller arbetet och att denna inre dialog kommer till tals i den yttre är en grundläggande demokratifråga först när den inre dialogen står i ett levande förhållande till den yttre är vi med och påverkar den militära professionens utveckling. En av våra ambitioner idag, med den här konferensen, är att stödja en sådan process. I will now continue in English by welcoming and introducing our special guest: mr Michael Miklaucic from the National Defense University, Centre for Complex Operations in Washington. This is the third Mission Abroad Conference since we got the assignment from the Swedish Armed Forces to provide a meeting point and networking activities for university-based defense related researchers, in Sweden but also internationally. This is an opportunity to get together, exchange experiences and perspectives on questions regarding military profession, civil military relations and security policies. We also see these meetings as an opportunity to confront theory and practice, which is the reason why we invite and mix military practitioners and university based researchers. Our belief is that to be able to understand and reflect upon military practice we need inputs from both worlds. The theme for this conference

10 is experiences from Afghanistan, and I don t think I need to develop any further why this subject-matter is of importance. Michael Miklaucic Director of research, information and publications in the Center for Complex Operations (CCO), Institute for National Strategic Studies, at the National Defense University. You are also the editor of the journal PRISM and has recently edited this book Convergence which will be available for free to all participants of the confernce. Please welcome to the stand Mr Michael Miklaucic. Källa: Maria Hammarén (1995) Skriva en metod för reflektion. Stockholm: Santerus Förlag (om den inre dialogen)