" DEN ALLVARSAMMA LEKEN " I SVENSK PRESS Forsok till en receptionsundersskning.

Transkript

1 BODIL VERHAEGEN SOMMER " DEN ALLVARSAMMA LEKEN " I SVENSK PRESS Forsok till en receptionsundersskning. INLEDNING: Hjalmar Soderbergs roman. Den allvarsamma leken fick, nar den utkom 1912, ett mycket blandat mottagande i pressen. En del recensenter sig i den en psykologiskt overtygahde karleksroman, andra uppfattade den som rent pervers. Denna artikel har i forsta hand till syfte att analysera recensioner och artiklar i svensk press om Den allvarsamma leken ( ) och pi grundval av dessa analyser forsoka forklara och tolka de omdomen som framfors.jag hoppas emmellertid att i en senare artikel fi tillfalle att studera mottagandet av romanen fram till Detta langre perspektiv bor ge oss en inblick i, hur bedomningskriterierna och synen pi ett litterart verk under irens lopp skiftar. Vad forvantar sig kritikerna av ett litterart verk, och vad ligger bakom dessa forvantningar? Undersokningen i denna artikel omfattar tre delar: 1. Sammanfattning av de delar av romanen, som ligger till grund for recensenternas omdomen. 2. Analys av recensionerna. Jag tar har forst fasta pi de variabler, som ar utslagsgivande for recensenternas omdomen. Man kan darav fi en bild av pi vilka litterara kriterier recensenternas omdomen ar baserade, och hur litterara kriterier och varderingar ar sammankopplade. Rien Segers (1980:95) uttrycker det pi foljande satt:

2 "De literaire waarde die aan een tekst toegekend wordt, is te achterhalen op grond van uitspraken die in staat zijn het leesproces te rationaliseren. Een lezer kan rationaliseren aan de hand van een of meer criteria (ook wel normen, argumenten of maatstaven genoemd), die aangevoerd worden om het lezen van een tekst als het ware te rechtvaardigen. Een uitspraak die het lezen van een tekst op grond van een of meer criteria rechtvaardigt, wordt een waardeoordeel genoemd" "Het systeem van criteria dat een lezer of een lezersgroep, bewust of onbewust, hanteert bij de bepaling van de waarde van een literaire tekst, wordt het literaire normsysteem genoemd." Schematiskt iterger Segers (s.96) lasprocessen av ett litterart verk pi foljande satt : leessituatie + literair normsysteem tekst literair waardeoordeel Segers' schema visar recensenternas mer eller mindre medvetna lasprocess, den som vi skall forsoka komma fram till. For att undersoka denna konkret har jag emellertid gitt till vaga pi foljande satt: lasare Har ar det jag, som ar lasaren, och texten ar i detta fall recensionerna. text litterar vardering litterart normsystem En recensents omdome om ett verk kan ganska snabbt utlasas ur recensionen. Det ar knepigare att komma underfund med de litterara kriterierna (enkelt uttryckt: varfor tycker recensenten det han tycker?) som ligger till grund for

3 varderingen. Det ar darfor metodiskt lattare att utgi frin den litterara varderingen och utifrin denna undersoka kriterierna. En sista process i analysen ar sedan att systematisera de kriterier som de olika recensenterna anvander sig av for att komma fram till det litterara normsystem - den litterara konvention - som, att doma av undersokningens resultat itminstone, tillampades under iren Detta utarbetas narmare i Forsok att forklara recensenternas omdomen. Recensenternas omdomen ar en foljd av det ridande litterara normsystemet eller normsystemen. Deras vardering av romanen, baserad pi.och kopplad till det normsystem de tillampar, avspeglar de forvantningar de har pi ett litterart verk eller med Jauss' term, vilken forvantningshorisont (Jauss: 1974: ) de har.^' Recensenternas litterara forvantningshorisont piverkas av det samhalle de lever i och deras stallning i och stindpunkt till detta! En undersokning av dessa faktorer Mr siledes nodvandig for att vi skall kunna fi en inblick 1, vad som ligger bakom recensenternas varderingar och for att vi skall kunna forsti dessa. Segers'schema miste darfor kompletteras pi foljande satt: 1) Jag kan har inte gi in pi, om normsystemet ar en foljd av den litterara forvantningshorisonten eller om den litterara forvantningshorisonten blir bestammande for normsystemet, utan jag utgir ifrin en vaxelverkan mellan normsystem och forvantningshorisont, som bor vara reell, nar val normsystemet/ forvantningshorisonten ar konstituerad.

4 50 - Recensenternas normsystem litterar forvantningshorisont litterar lassituation socio-kulturell for text * (DAL) vardering vantningshorisont ROMANEN Huvudpersoner i romanen ar som namnts Arvid Stjarnblom och Lydia Stille. Nar romanen borjar ar Arvid 22 ir och nyutexaminerad fil. kand. Lydia Mr 18 ir och hemmadotter. De foralskar sig i varandra spmmaren 1897 pi Runmaro i Stockholms skmrgird. Arvid har annu ingen anstallning, men Lydia forklarar sig beredd att vanta pi honom. Arvids reaktion Mr; "Jag til inte den tanken att nigon gir och vantar pi mig. Att nigon gir och vantar sig nigot av mig. Skall jag ha den tanken stmndigt over mig, di - blir det aldrig nigot av mig... Nej, man miste akta sig for att bli fast. Man miste val itminstone leva en liten sraula forst". (Soderberg, 1977:34). Som vi ser vill Arvid bli nigot (han vill fi "ett namn i sitt folks historia" (51)). Han tors inte heller "lita pi sina egna kanslor" (38) och han har som sagt inte rid att gifta sig. Pi hosten borjar Arvid en anstmllning som volontar pi Nationalbladet, han tanker standigt pi Lydia, men soker inte upp henne. Han har ju inget att erbjuda henne och, om han lyckades forfora henne, "skulle han ju mista all aktning for henne" (38). Han ser henne bara di och di i folkvimlet i Stockholm. Si dor Lydias far och hon blir ensam. Hon gir upp pi Arvids tidning for att satta in en annons. Hon vill soka plats. Dar moter hon Arvid, som ur stind att erbjuda henne aktenskap, ber

5 henne "vara min lilla alskade i hemlighet" (73). Lydia svarar, att hon "vill. Men tors inte" (75). Istallet gifter hon sig med den mer an 30 ir Mldre formogne och kande kulturhistorikern Markus Roslin, och bosatter sig med honom i Sormland. Pi Lydias brollopsnatt gor Arvid i fortvivlan en fattig butiksflicka med barn. Barnet utackorderas och nigon fortsatt kontakt mellan butiksflickan och Arvid forekommer inte. Arvid fir si sminingom fast anstallning pi tidningen. Efter en tids ungkarlsliv 1 Stockholm, dar han inte nekar sig nigot, lockas han trots sin kollega Markels varningar in i Mktenskapet av Dagmar Randel, dotter till en direktor, som ar beredd att ekonomiskt bidraga till deras hushill. Arvid uppfyller siledes Markels forutsagelser: "Man vmljer inte sitt ode" (85,106, 107). Arvid ar medveten om, att han inte alskar Dagmar, men tycker, att aktenskapet fungerar bra. Tvi dottrar fods och Arvid avancerar pi tidningen och han och Dagmar deltar i societetslivet i Stockholm. Si 1907 traffar han plotsligt Lydia pi nytt. Bida erkanner, att livet inte gett dem, vad de vmntat sig, och de kmnner sig bida som om de silt sig for trygghet. Lydia har frustrerande upplevelser bakom sig. Hennes make ville inte ha barn, och nar hon si blir gravid, visar han avsmak for henne. Hon drommer emellertid fortfarande om Taunitzer See (119, 146, 147) - "symbol for livets stora stund" (268). Darfor lamnar hon sin familj och bosatter sig ensam i Stockholm.Arvid och Lydia lever nu helt for sin karlek till varandra. Lydia begar inte, att Arvid skall skilja sig, hon vill forbli Lydia Stille (173). Arvid vill inte begara skilsmmssa, for hans svarfar har just blivit ruinerad och det skulle se ilia ut, om han vid denna tidpunkt IMmnade sin hustru. Han drommer emeller-

6 tid om en framtid med Lydia, men till detta tar Lydia inte stallning. Hon sager blott: "jag Mlskar dig" (173). Sommaren 1908 miste Arvid resa till sin doende far. Nar han kommer tillbaka till Stockholm erkanner Lydia, att hon haft en alskare. Hon kande sig ensam och overgiven, nar Arvid var borta (203). Arvid doljer sin fortvivlan i ett ironiskt brev till Lydia. Hon blir ledsen och rasande. Brytningen Mr ett faktum. Arvid umgis med sjmlvmordsplaner, han vankar omkring pi Johannes kyrkogird och begrundar orden pi Dobelns gravsten: Ara - Skyldighet - Vilja. Dar finner Lydia honom och de forsonas. Alskaren Kaj Lidner begir sjmlvmord och Lydia vidhiller: "Jag gifter mig aldrig pi nytt" (227). Arvid avslojar, att han skulle vilja vara "varldssjalen. Ville vara den som vet och forstir allt" (231). Arvid fortsatter alltss sitt dubbelliv och hinner dessutom 1910 och 1911 ge ut tvi booker. Sporrad av framgingen skriver han 1911 en nyirsrevy, som blir en succe. Dagmar upptmcker nu, att han har en Mlskarinna. Hon vagrar emellertid att skiljas och Arvid flyttar hemifrin. Lydia ser han sallan under viren 1912, for hon sager, att hon har sin dotter pi besok. En av skidespelarna i revyn, Ture Torne, avslojar oavsiktligt for Arvid, att han har ett forhillande med Lydia. Lydia nekar till "forhillandet", Ture Torne och hon har bara "kysst varandra en smula" (252). Arvid litsas tro henne, men blir millos, nmr Lydia foreslir, att de skall gifta sig. "Det var forsta gingen pi alia dessa ir hon talade om giftermil" (253). Arvid svarar med att beratta, att han skall resa utomlands som sin tidnings korrespondent och att han tmnkt ta Lydia med for "nu och alltid" (253), men efter vad

7 han nu fitt veta ar det omojligt. Nigra dagar senare sander Lydia honom ett brev och ber honom glomma hennes ord om giftermil. Hon Mr formlskad i en annan "har aldrig alskat si" (255). Fore sin avresa stir Arvid an en ging och begrundar orden pi Dobelns gravsten. Nar Arvid kommer till stationen stir Lydia dmr for att ge honom en present och smga adjo. Arvid reser ivmg med hoppet, att det finns en vmrld "utanfor Verona" (anspelning pi Romeo och Julia), att han inte for lange varit instangd i Venusberget for att duga i den vmrlden (259), (anspelning pi sagan om TannhMuser). Trots detta slutar romanen med Arvids tankar pi Lydia och pi hennes mote med sin nya karlek (261). Invavd i romanen loper en tidskronika. Arvid var ju journalist och IMsaren fir hela romanen igenom en inblick i ditida in- och utrikespolitiska handelser genom interiorbilder frin tidningsredaktionens arbete, genom Arvids samtal harom med Lydia och med kollegor, dmribland journalisten Markel och forfattaren Henrik Rissler, som Mr ett IMtt igenkmnnligt portrmtt av Soderberg sjalv. Att Soderberg i Den allvarsamma leken skildrat sitt eget forhillande med Maria von Platen kom till allmanhetens kmnnedom forst 1962 genom Sten Reins doktorsavhandling Hjalmar Soderbergs Gertrud. Arvid Mr alltsi'i hogre grad Mn Rissler Soderbergs alter ego. I romanen bermttas en hel del anekdoter och det forekommer en del raljerier med religion och moral. Vidare musicerar Arvid och Lydia och de diskuterar litteratur tillsammans. De littermra citaten och anspelningarna intar en stor plats i romanen, vilken ocksi ger en inblick i Arvids (Soderbergs) syn

8 pi diktaren som manniska och yrkesman. Tidens kanda man och kvinnor inom kultur och politik figurerar under sina riktiga namn eller under latt genomskidliga pseudonymer. Detta gor Den allvarsamma leken till en nyckelroman, men det Mr en godmodig sidan. Man kan smga, att verklighet och fiktion standigt blandas, for jamte dessa personer ur levande livet, moter vi personer ur Soderbergs tidigare romaner. Samma blandning av dikt och verklighet galler likaledes tids- och rumsperspektiven: tids- och rumsangivelserna Mr exakta (man kan med kartans hjmlp folja Arvids och Lydias vandringar i Stockholm, dar storre delen av romanen utspelas), men de anges ofta med stmmningsskapande medel, som forvandlar verkligheten till lyrik: "Dodsklockorna klamtade (Oscar II Mr dod och iret Mr 1907) Poppelraden framfor Tekniska hogskolan stod som en spokvakt" (140). Si gott som alia handelser i romanen ses med Arvids ogon. ANALYS AV RECENSIONERNA. 2) Den allvarsamma leken utkom den 3 december 1912, och under loppet av december samma ir kom nio recensioner, 1913 fyra och 1914 en. Det ror sig om foljande artiklar: Bo Bergmans (DN ), Harald Heymans (AT ), Birger Baeckstroms (GP ), C.R. af Ugglas' (UNT ), John Atterboms (GHT ), Hans Emil Larssons (SDS ), Sven Sodermans (StD ), Fredrik Books (SvD ), Vera von Kraemers (Soc Dem ), Artur Mollers (Figaro ) Holmback (1969: ) analyserar fint recension for recension och visar det blandade mottagandet, som forklaras med att flanorernas epok var "under avveckling" och att "nya signaler" formmrktes. Med en normanalys skall jag nu narmare belysa detta.

9 ), PMr Lagerkvists (Stormkl ), Oscar Wieselgrens (Sv Tidskr 1913, s.52-54), Bertel Appelbergs (Nya Argus 1913: 4, s ), Olof Rabenius' (Ord och Bild 1914, s ). Vid genomgingen av recensionerna framgick det, att bide romanens innehill och dess formella aspekter spelade en mycket stor roll vid bedomningen av romanen. Av de sistnmmnda tar jag bara upp, vad som sags om romanens komposition, for det visade sig, att alia skribenter var eniga om, att Soderberg Mr en stilens mastare. Hans ordval, rytm och satsbyggnad lovordas enhmlligt. Aven de recensenter som Mr negativt installda till andra aspekter i romanen framhiller hans konstnmrliga overlagsenhet. Forutom kategorierna innehill och form undersoker jag skribenternas situering av romanen i litteraturhistorien. Jag utgir ifrin, att de frigor recensenterna - medvetet eller omedvetet - miste ta stmllning till Mr: Ar det hmr en perfekt roman? Varfor Mr det en perfekt romari eller alternativt en bristfmllig eller misslyckad roman? Pi frigan om Den allvarsamma leken Mr en perfekt roman svarar bara tvi recensenter Heyman och af Ugglas si gott som reservationslost ja. Att romanen pi det hela taget Mr misslyckad tycker Baeckstrom, Larsson, Soderman, Book och Wieselgren. Soderbergs stil ar for dem nastan det enda forsonande draget i romanen. Ovriga recensioner Mr nyanserade. Storst enighet rider, nar det galler de formella aspekterna, si vi startar undersokningen med dem. Formen: Av alia recensenter ar det bara Heyman och af Ugglas, som beundrar romanens komposition, som de anser fast och sammanhmng-

10 ande. Vera von Kraemer varken klandrar eller berommer kompositionen. Tidskronikan, tycker hon, Mr en "lustig ide" och den ar "intressevmckande. " Ovriga recensenter anser kompositionen misslyckad, den Mr for 16s. Boken ar for voluminos, den Mr en utdragen novell, den bestir av minga ilia hopfogade tablier, menar recensenterna. I forsta hand skylles bristerna i kompositionen pi de insprangda anekdoterna - fastmn recensenterna medger, att de Mr briljant berattade - och p3 Soderbergs kommentarer av handelser och manniskor. Att Den allvarsamma leken Mr en nyckelroman uppmmrksammas sjmlvfallet. Moller understryker forovrigt, a'tt nyckelromanen ar pi modet, men han och de fiesta andra bedomer den som ett oskyldigt infall och av foga betydelse i romanen. Bara Soderman, som av princip Mr emot nyckelromaner, och Book, som sjmlv figurerar i romanen, tar anstot.de fiesta samtida personer, som forekommer i romanen Mr omsmalta till fiktion, de bar inte samma namn som i verkligheten Mven om likheterna Mr pifallande. Detta gmller dmremot inte tidskronikan, som loper genom romanen. Den Mr rent dokumentmr, men tidens hmndelser kommenteras av romanpersonerna. Wieselgren forestaller sig, att den Mr avsedd att vara bokens centralmotiv, " en generations tankeoch kanslolif", som han anser, att Soderberg misslyckats med rent kompositionsmassigt, for den har enligt honom inget att gora med karlekshistorian. De andra recensenterna uppfattar den som ett bimotiv eller som bakgrund. Si gott som alia recensenter anser den storande i kompositionen, och man kan ur recensionerna utlmsa krav som tyder pi en litterar konvention, som gir ut pi att en roman forvmntades vara skriven i en klar, elegant stil, med en fast och samman-

11 hangande handling, dar inga losa tridar fick forekomma och dar verkligheten skulle ha omsmalts till fiktion. Afterbom har dessutom krav_pi, att ett litterart verk skall vara allmmngiltigt och han anser, att tidsbundna drag omintetgor detta. Fastan flertalet av recensenterna av estetiska skml Mr emot tidskronikan, nyanserar minga av dem sina omdomen genom att tillmmpa ett Inre-litterMrt kriterium, nmmligen ett funktionskriterium. Baeckstrom 3) som ar mycket negativ i sitt omdome om romanen, medger att tidskronikan Mr ett stomme, som hjalper lasaren att situera handlingen. Moller och Lagerkvist menar, att forfattarens avsikt med den sakert Mr att markera tidens flykt och de anser, att den ocksi delvis tjmnar detta syfte. Rabenius tycker, att den ar trovardig och Appelberg understryker, att bokens verklighetspragel forstmrks av den Medan tidskronikan med dess inslag av verklighet uppfattades som nigot nytt forefoll daremot andra aspekter i Den allvarsamma leken recensenterna bekanta frin tidigare verk av Soderberg. Detta gmllde den klara och distinkta stilen, men det gmllde ocksi innehillet. Man kmnde igen Arvid som en andlig broder till Martin Birck och Doktor Glas, och Lydia som en IMttsinnigare Gertrud. Bekanta var ocksi Soderbergs raljerier med moral och religion (som ogillades av de fiesta), lyrismen i hans stockholmsskildring och de aspekter som uppfattades som typiskt soderbergska, nmmligen Soderbergs arlighet, hans iakttagelseformiga, hans kvickhet (som beundras) och hans skepticism (va- 3) Baeckstrom Mr den ende, som inte upplever de dokumentara inslagen som nigot nytt och frammande i ett skonlittermrt verk. Han piminner om att samma teknik redan anvmnts av Strindberg i Gotiska rummen - men med battre resultat, anser han.

12 rom meningarna var delade). Minga uppmarksammar dessutom romanens slmktskap med Anatole France's berattelser. Vid bedomningen av romanens innehill Mr det emellertid huvudsakligen variablerna handling och personteckninq, som blir avgorande for recensenternas slutomdomen. Innehillet: von Kraemer och Lagerkvist Mr de enda, som liter andra aspekter av verket bli utslagsgivande. Bida anser, att Den allvarsamma leken ar en hogeligen IMsvard roman pi grund av tavlor "av stilla skonhet och tankar som sli en genom sin sanning, sin uppriktighet, sin sorgsenhet", Mven om det inte Mr friga om nigon "stor eller varmande sanning" (von Kraemer), och i Lagerkvists fall pi grund av att boken "overflodar pi en fullodig poets inbillning och syner", och dessutom har man "aldrig trikigt". von Kraemer anser handlingen vara "ett skal, karaktmrsteckningen nastan likasi". Lagerkvist finner personteckningen begrmnsad och intrigen "enkel". Men deras slutomdome ar dock positivt. Deras bedomning av boken tyder pi stor oppenhet infor verket vad innehillet betraffar. Ifriga om kompositionen var Lagerkvist som vi sett mer normbunden. GrundlMggande kriterium for de ovriga recensenterna Mr bokens trovmrdighet och/eller ideologi. Trovardighet och ideologi Mr emellertid inga absoluta begrepp. Hur de tolkas i recensionerna beror i de fiesta fall pi, vilken stindpunkt anmmlarna intar till foljande meningar i romanen: "man vmljer inte sitt ode", "lita slumpen rida", "ara - skyldighet - vilja". Bergman, Heyman, af Ugglas och Atterbom uppskattar romanen.

13 For dem handlar den om kmrlek och fortarande passion. Arvid Mr i borjan av romanen en vanlig mmnniska, men konstitutionellt viljesvag och kan dmrfor inte kampa emot sitt ode.han blir ett offer for sin karlek till Lydia. For dessa anmalare Mr handlingen i boken trovardig: Bergman "boken har lifvets fmrg", Heyman: "ja sidant ar lifvet", af Ugglas: "intryck af akthet, af pitaglighet och ofvertygelse", Atterbom: "ofvertygande kraft i varklighetsspeglingen". Ocksi for Moller - som uppskattar romanen - handlar den om kmrlek, och han anser den psykologiskt overtygande. Men for honom framstir Arvid mindre som ett smrfall, och inte heller verkar han si tragisk. Moller uppfattar honom som monoman: han har inte skaffat sig en alskarinna, men olyckligtvis en hustru, och hans erotiska dragning till Lydia bedomer Moller som "en normal mans kmrlek". Lydia uppfattas inte alls som ett offer av ovanstiende recensenter. Hon ses som en driftsvarelse (for Bergman och Heyman Mr hon ett kvinnligt rofdjur, manslukerskan), en erotisk allmtare och hon fir inga tragiska dimensioner. Det Mr Arvid, som man beklagar. For de kritiker, som stmller sig negativa till romanens innehill, Baeckstrom, Larsson, Soderman, Wieselgren och Book' och for de mer nyanserade Rabenius och Appelberg handlar Den allvarsamma leken bara om kmrlekens sinnliga sida - erotiken. Boken ar darfor enligt Baeckstrom, Soderman och Wieselgren inte trovardig. Sjalen fattas, klagar de, momentbilden Mr riktig, men helhetsbilden Mr falsk. Larsson krmver en allmmngiltig trovardighet. Arvid och Lydia ar sarfall. Han Mr overtygad om, att "de sjukliga symptomen" inte vidhmftar samhmllet i sin helhet utan blott forfattare och dessas omgivning.

14 Rabenius finner vml Arvid delvis trovmrdig - "hvem af oss har ej ett stycke af Arvid och hans kmrlek inom oss" - men liksom Appelberg och Book, som inte tar upp trovmrdigheten, tar han avstind frin romanens ideologi. Enligt Book visar romanen, vad lita slumpen rida mentaliteten och IMran om att religionen och moralen Mr humbug leder till. Mot bokens ideologi reagerar ocksi Soderman och Wieselgren. Romanen Mr enligt dem prmglad av etisk nihilism, fatalistisk resignation och skepticism. Arvid Mr inte bara viljesvag utan ocksi ansvarslos. Det ar for dem forvisso Lydia ocksi, men detta tycks vara betydligt mindre allvarligt och henne intresserar man sig foga for. Hon uppfattas som IMttsinnig eller som Rabenius uttrycker det som "en vacker sfinx utan gita". For dessa recensenter Mr "man vmljer inte sitt ode" och "att lita slumpen rida" ingen acceptabel livshillning. De forkastar dmrfor ocksi Arvids passiva begrundan av orden Mra - skyldighet - vilja. I minga fall definierar de sin estetiska stindpunkt mycket eftertryckligt. Larsson begar av konstnmrerna "idser att andligen lefva pi" (hans litterara ideal Mr gingna tiders skalder och diktare) och Wieselgren onskar, att Soderberg skulle inrikta sin konstnmrliga formiga pi "forverkligandet af storre och vmrdigare uppgifter". Rabenius ansluter sig till deras uppfattning. Stor konst bor betona livets hogre sidor inte de IMgre och manniskouppfattningen och livsiskidningen i en bok blir enligt honom helt bestmmmande for ett verks varde som konstverk. "Af dem bero i vmsentlig min diktens bide sannings - och skonhetsvarde". For Soderman Mr Den allvarsamma leken ett positivistiskt eller naturalistiskt verk, en riktning som gett upphov

15 till " si minga ofullgingna artistiska experiment". Book i sin sida hmnfor romanen till fin de sieclelitteraturen som nu bara Mr nigot "urmodigt, nattstindet, underligt ointressant: en modesjukdom som inte brukas mer". Dess "outhardliga o- fruktbarhet (har) sallan blifvit si skoningslost belyst som i denna liflosa och poesilosa roman", skriver han. En del recensenter diktar vidare i romanen. De tvivlar pi, att Arvid skall lyckas ta sig ut ur Venusberget och de forestmller siq, att Lydia oavbrutet kommer att skaffa sig nya alskare. Hon har si gott lakkott. Lydias IMngtan till Taunitzer See kommenteras blott av Appelberg, som tycker, att det kapitlet i boken Mr nigot av det bmsta Soderberg nigonsin skrivit. Att Arvid vill bli varldssjalen nmmner Bergman utan nigon kommentar, medan Baeckstrom raljerar med det. De ovriga recensenterna forbigir Arvids och Lydias drommar. FORSOK TILL FORKLARING AV RECENSENTERNAS OMDOMEN. Ovanstiende vmrderingar och bedomningkriterier kan man utlasa direkt ur recensionerna. De Mr i forsta hand ett uttryck for den enskilde recensentens smak, men denna Mr emellertid piverkad av den tidens littermra konventioner, som i sin tur ar piverkade av det samhmlle, som recensenterna levde i. Lit oss inledningsvis titta lite pi recensenterna. Recensenterna utgor yrkes- och utbildningsmmssigt en homogen grupp. De Mr kulturskribenter i sina respektive organ. De fiesta Mr universitetsutbildade. Heyman, Soderman, Book och Wieselgren Mr fil.dr., af Ugglas blir fil.dr. 1915, Baeckstrom och Rabenius Mr fil.lie, Larsson och Moller fil. kand. och

16 Bergman och Lagerkvist hade studerat en kort tid pi universitet utan att avlmgga examen. Vid sidan av journalistiken skriver Bergman, af Ugglas, Moller, Lagerkvist och von Kraemer sjmlva skonlitteratur. Bergman Mr anstmlld vid posten, Heyman Mr pariskorrespondent, Larsson chef for Malmo stadsbibliotek och hade ett forflutet som folkhogskolelarare, Soderman ar ledamot av Svenska Akademiens Nobelinstitut, Book decent i litteraturvetenskap, Wieselgren amanuens vid Kungliga biblioteket och Rabenius undervisar vid privatskolor i Stockholm. Aldersskillnaden dem emellan Mr stor. Lagerkvist Mr yngst, 21 ir, Larsson Midst (57), men ildern tycks inte vara nigon avgorande faktor vid bedomningen. Sammanfattningsvis kan vi smga, att alia recensenter tillhor intelligentian, den bildade allmmnheten och den littermra institutionen. Till denna raknas ju ocksi pressen. Recensioner av Den allvarsamma leken forekommer som vi sett i bide hoger- liberal - och vansterpress. Har di tidningarnas politiska farg nigon betydelse? Pi detta svarar Sven Nilsson: " Kulturbevakningen tycks...vara ett stoffomride som skilde olika tidningar it och markerade till vilken publik tidningen vande sig " (Nilsson, 1975: 61). Vilka IMsare nir di tidningarna jag tar upp? Social-Demokraten och Stormklockan riktar sig till arbetarna och den ekonomiskt beroende medelklassen (Nilsson, s. 61). Social-Demokraten Mr socialisternas officiella pressorgan och den nir 1910 inte over IMsare (Fredriksson, 1980:186). Fler nir den frisinnade DN som Mr pi vmg mot IMsare. Den IMses forutom av liberalt sinnade ocksi av flertalet

17 arbetare (Fredriksson, ). SvD, StD och Svensk tidskrift Mr konservativa, SDS nationalliberal, AT, UNT, GHT och GP vmnder sig till liberala och frisinnade lasare. Figaro Mr en populmrtidskrift, Ord och Bild en kulturtidskrift. (Nya Argus utges i Finland och faller darfor utanfor min undersokning nu). Men vad innebar begreppen konservativ och liberal omkring 1912? Bide de konservativa och de liberala Mr borgerliga, men det fanns skillnader dem emellan i det dynamiska men' spmnningsfyllda samhmlle som Sverige var di. Industrialiseringen bredde ut sig och urbaniseringen okade starkt (Melberg, 1975: ). Upplosningen av unionen med Norge 1905 hade forsvagat kungamakten, men stmrkt nationalkmnslan. Samtidigt blir kraven frin socialisterna allt starkare. Unghogern sluter nu upp "kring samhmllets och religionens auktoriteter, dess viljeromantik och anti-intellektualism" (Ahlenius, 1964:32) och en hogerorientering formmrks likaledes hos de ledande nittiotalsforfattarna (Ahlenius, s.47) vinner si liberalerna valen och bildar regering. Vanstersinnade liberaler och socialister strider nu for reformer, medan de konservativa vill forstarka det ridande samhallet. Exempel pi sidana sammandrabbningar mellan hoger- och vmnsterkrafter marks redan fore Sidana Mr till exempel hmdelseitalet mot Knut Wicksell 1908, grundandet av "Svenska riksforbundet for sedlig kultur" 1909 (HolmbMck, s. 352), storstrejken samma ir, Strindbergsfejden och slutligen forsvarsfrigan De utspelas eller ger eko i den offentliga sfmren, och offentligheten Mr huvudsakligen den borgerliga offentligheten, som dominerar pressen och litteraturen.

18 Nar den borgerliga offentligheten vmxte fram under 1800-talet var den "en relativt sjalvstandig instans mellan stat och samhalle". Den blev grogrunden for det borgerliga medvetandet och det borgerliga samhallet, baserat pi komponenterna " den privata produktionen och den borgerliga familjen. I familjens "intimsfmr" skapas ett omride for humanitet och allmmnmansklighet, dmr egendomsmgaren - varuformedlaren - borgaren forvandlas till familjefar och enkel "manniska"" (Melberg, 1975: 25). 4) Intimsfarens erfarenheter var ursprungligen ett vapen mot staten (som di var feodal) genom att i offentliga former ni "allmmnheten". Men 1912 Mr situationen en annan. Den borgerliga offentligheten Mr fullt utvecklad och den utnyttjas - i mitt recensionsmaterial - huvudsakligen av 3 ena sidan de konservativa, som ville forstmrka det ridande samhmllsssystemet och i andra sidan av de liberala och frisinnade, som var reformvanliga och fir vi formoda just frisinnade. Alltsi tvi borgerliga partier. Men Mr di Den allvarsamma leken en samhmllskritisk roman? Inte ytligt sett. Soderberg beror inte brmnnande politiska frigor som rostrmttsfrigan, kvinnoemancipationen, storstrejken eller forsvarsfrigan. Dessutom har vi sett, att Arvid och Lydia av recensenterna anses utgi som forlorare. Saimhallet/offentligheten segrar i romanen. Men i andra sidan Mr och blir ju varken Arvid eller Lydia vmlanpassade medborgare. De Mr inga exemplariska formldrar och enkla "manniskor", Arvid forsoker leva dubbelliv med en fot i 4) Melberg sammanfattar hmr J. Habermas:Borgerlig offentlighet.

19 intimsfaren och en i offentligheten, och dessa sammanfaller aldrig for honom. Lydia drar sig helt ur offentligheten. De forsoker bida leva for sin privata lycka. Men idealet for en samhmllsbevarande kritiker 1912 torde vara, att medborgarens intimsfmr och offentliga sfar bildar en enhet. Om inte Mr individen i opposition mot samhmllet. Och det Mr ju Arvid och Lydia, Mven om de inte oppet trotsar saimhallets normer. Vad har di detta for betydelse? Den allvarsamma leken Mr ju bara en roman. Det var emellertid inte si bara omkring Di hade litteraturen "en samhallelig betydelse, som den varken forr eller senare kunnat uppni" (Melberg, s.222). Att recensionerna i hogerpressen overlag Mr negativa Mr siledes inte si overraskande. Till dem ansluter sig delvis Rabenius i Ord och Bild. Hans medarbetarskap i SvD och StD tyder pi hogersympatier. De negativa kritikerna har alia moraliska krav pi litteraturen och tillskriver den mer eller mindre explicit en danande funktion. De liberala kritikerna i andra sidan - med undantag av Larsson - accepterar romanens ideologi, accepterar, att Arvid och Lydia Mr smrfall, inte allmanmanskliga, inte forebilder, medan recensenterna i de tvi socialistiska pressorganen inte tar stallning. von Kraemer pipekar visserligen, att romanen inte ger nigonting it "nya mmnniskor, ingenting it dem som soka, som strmva, som vilja ha stod och naring genom en bok", men denna anmmrkning piverkar inte hennes slutomdome om boken. Ocksi Lagerkvist konstaterar, att Soderberg "knappast format annat an trotta manniskor, som livet inget ger dmrfor att de aldrig pi blodigt allvar begart nigot av livet", men trots detta Mr Soderberg for Lagerkvist "diktare som fi".

20 Lagerkvists omdome fir val ses som en foljd av, att han redan sommaren 1912 kommit fram till mycket av den syn pi litteraturen, som kommer till uttryck i Ordkonst och bildkonst, nmmligen att konsten Mr till for sin egen skull (Elovsson, 1966: 70-71). von Kraemer i sin sida tycks ha varit en politiskt vidsynt person, for hon medverkade i si skiftande organ som SvD, Social- Demokraten och StD. Det fortjmnar ocksi att uppmmrksammas, att det Mr de recensenter, som sjalva Mr forfattare, som bedomer boken enbart efter inrelitterara kriterier. Baeckstrom bygger likaledes sin argumentering pi enbart inrelittermra kriterier, men kommer till slutsatsen, att Arvid och Lydia inte Mr trovardiga som formlskade, Arvid Mr for intellektuell och for lite romantisk. Alltsi Mr boken misslyckad som karleksroman betraktad. Till skillnad frin anmmlarna i hogerpressen kopplar han inga moraliska och litteraturteoretiska kriterier till sin bedomning av handlingen och personteckningen. Men fanns det di i Sverige en litteratur med en ideologi, som vann hogerns erkannande? Jo, omkring 1910 debuterar en rad forfattare, som i svensk litteraturhistoria kallas borgerliga realister eller tiotalister. Deras livsiskidning var mer eller mindre inspirerad av Bergsons filosofi om viljans frihet: "Un accord assez general s'est fait vers 1910 dans 1'esprit de la generation montante; Schopenhauer est mort, I'homme peut et doit prendre son destin en main - ce qui revient 3 nier I'idee de destin" (Battail, 1979:287). De borgerliga realisternas romaner Mr en reaktion pi fin de sieclelitteraturen, som ofta var prmglad av determinismen. Medan

21 fin de sieclelitteraturen skildrar den borgerlige "individen" underkastad sitt ode, si dominerar i tiotalisternas verk " individens utveckling till "manniska"" (Melberg, s. 222). Det Mr en litteratur, som pladerar for handlingskraftiga, viljestarka borgare, en litteratur praglad av moralism och idealism. Sakert en litteratur som passar de konservativa bmttre Mn fin de sisclelitteraturen. Den allvarsamma leken har siledes kommit i en korseld mellan tvi littermra konventioner. Battail pistir visserligen, att efter Levertins dod 1906 intrmdde hos kritikerna en radikal opinionsformndring: "ces hommes qui se combattent et parfois se dstestent r clament tous, avec une unanimity qui transcende les rivalitss politiques et doctrinales, une attitude litteraire active, volontariste, realiste". (Battail, s. 287). Som vi sett Mr det inte fallet i mitt recensionsmaterial. Fyra av de sex kritikerna 1 den liberala och frisinnade pressen och tvi 1 den socialistiska pressen liter inte sitt slutomdome om romanen piverkas av romanens ideologi eller av Arvids viljeloshet eller av det faktum att han Mr ett smrfall. Detta uppmmrksammas men accepteras. Hogerpressen dmremot krmver en annan litteratur, framst Book, vars recension formar sig till ett litterart manifest mot fin de sisclelitteraturen. Och att denna kritik var viktig for honom visar det faktum att han ger sig in i en polemik med Soderberg (oppna brev i SvD ) och att han liter trycka om recensionen av Den allvarsamma leken i Essayer och kritiker tillkomna under iren 1911 och 1912 (HolmbMck, s.351). Soderman i en artikel om Maeterlinck i Ord och Bild 1911

22 (s ) pladerar dar oppet for "andens vaxande frin hjmlplos passivitet till pliktmedveten energi, frin fatalistisk pessimism till lifsglad optimism". Pi sidorna efter soderbergrecensionen i Ord och Bild 1914 anmaler Rabenius Nordstroms roman Ankarsparre och Stiernstedts Daniela Herz och i dessa tiotalisters verk finner han en ideologi som tilltalar honom mer Mn Den allvarsamma lekens.den visar "vagen uppit" genom "forsakelse, arbete, plikt" (s.60). Appelberg hade likaledes i sin recension efterlyst pliktkmnslan i Soderbergs roman och han menar, att boken belyser vad intellektualismen leder till. Ocksi Wieselgren klandrar den intellektuella monotonin och den apatiska passiviteten i Den allvarsamma leken. Daremot erkmnner han, att Soderberg Mr konstnarligt overlmgsen tiotalisterna Lidman, Nordstrom och Ossian-Nilsson. Larssons kritik tycks vara enbart. politiskt och moraliskt betingad. Ingenting tyder pi, att han Mr anfaktad av viljeromantik eller att han skulle beundra tiotalisterna. "I oblyghet ofvertrmffar denna bok (Den allvarsamma leken) antagligen allt hvad som hittills, offentligen itminstone, utgifvits pi svenska. Endast Landsortsbohemen (av Nordstrom) kan jamforas dmrmed..." Larssons litterara ideal foretrads ju som vi sett av "gingna tiders skalder och diktare". Och han varnar forfattarna: Samhallets bredare lager rycker nu fram och de kommer att infora censur pi skonlitteratur, om osedligheten fortsatter att breda ut sig i litteraturen, forutspir han. Recensionerna i den liberala och frisinnade pressen kommer forst och i tre av dessa marker man, att anmmlarna forutser, att anhmngarna av de nya viljeparollerna kommer att fordoma Den allvarsamma leken. Tydligast framgir det av af Ugglas re-

23 cension: Bokens "baska undermening skall stota mer an en af de lyckliga och "sunda" for hufvudet, afven dmr man forstir att skatta de artistiska fortjansterna. Kanske mer Mn annars just nu, di en vig af fornyad aktivitetslust och lyckotro tycks draga fram genom sinnena, itminstone hos de yngsta". Bergman forestaller sig, att for dem som "soka efter forargelseklipporna att profva sina horn pi, kommer val inte heller denna bok, att kmnnas som en.missrakning". Atterbom menar, att Soderbergs roman genom sin psykologiska trovmrdighet bor trollbinda "afven den som icke sympatiserar med forf:s hmr iter framtrmdande tvifvelsjuka pessimism, hans etiska indifferentism och amoralism". En del drag har flertalet recensioner gemensamt. Man reagerar hmftigt infor Arvids olycka respektive ansvarsloshet, smkert delvis pi grund av att man - trots vissa fornekanden dmrav - upplever Arvid som verklig och levande :som en samtida kollega. Gemensam Mr ocksi synen pi Arvid och Lydia som fmrdiga produkter. Recensenterna soker inga psykologiska eller sociala motiveringar till deras handlingar. af Ugglas Mr den ende, som forsoker forsti Arvid, hans penningbekymmer och omhetsbehov. Men varken han eller nigon av de andra recensenterna uppfattar Arvids situation som en foljd av de ridande samhallsforhillandena och ingen riktar nigon kritik mot samhmllet.tvartom skriver af Ugglas uttryckligt att "hvarken samhalle, Gud eller manniskor dragas (i romanen) fram for att stinda till ansvar for detta

24 individuella odes misslyckande". Mot detta har han inget att invmnda. Arvid uppfattas av flertalet som ett smrfall och genomgiende som viljesvag. Att han faktiskt inte Mr si viljesvag karrlmrmassigt sett kommer helt i skuggan liksom hans Mrelystnad. Lydia intresserar man sig mycket lite for och annu mindre forsoker man forsti henne. Hennes frustrerande upplevelser, hennes IMngtan och drommar faster man sig inte vid. Hon Mr antingen en driftsvarelse eller losaktig. Inte ens den kvinnliga recensenten tar hennes parti. Vera von Kraemer finner henne ointressant och foga pitaglig. Overhuvudtaget Mr den moraliskt indignerade Larsson den ende, som i Lydia ser vad hon verkligen Mr: en kvinna ur borgarklassen. Han forfasar sig over, att hon inte Mr passiv som kvinnor av naturen bor vara. Det har ju alltid varit kvinnorna, som upprmtthillit den sexuella moralen i samhallet, menar han. Men denna Lydia tar initiativ, och vad varre Mr, hon Mr en kvinna "ur de bildade klasserna och med god uppfostran". Att dubbelmoralen var fullt godtagbar i det post-oscariska samhmllet mmrker man ocksi. pi, att ingen reagerar mot Arvids snedspring eller pi hans oakta barn. Det Mr detta, att ett vmnsterprassel gors till livsinnehill, som recensenterna tycker Mr farligt. For de positiva recensenterna drabbas den viljesvage Arvid av kmrleken, av ett sjukdomsgift och Mr att beklaga. For de negativa Mr han ocksi viljesvag men framfor allt ansvarslos och uppfyller inte sina plikter och Mr att klandra.en mans - men inte en kvinnas - smi moraliska awikelser frin den raka vagen kunde minga se genom fingrarna med. Si t.ex. Larsson, som vi sett, men ocksi af Ugglas, som direkt uttrycker denna

25 dubbelmoral, nar han skriver, att Arvid, om han inte hade traffat Lydia pi nytt hade kunnat fortsatta sitt svala samliv med hustrun och "de forlopningar frin brodarbetarens jaitma bana, som han mojligen kunnat gora sig skyldig till for att ge en smula afventyrsfarg it sin gri trivialitet, kunde forblifva nog si oskyldiga och utan konsekvenser". Som vi sett tidigare uppskattades i allmanhet inte heller Soderbergs cyniska kommentarer och smi raljerier med moral och religion. Den samhmlleliga ytan skulle vara glansande och flmckfri. SLUTSATS Vi skall nu gi tillbaka till det sista schemat i Inledningen och fylla i det. LMssituation: I sin egenskap av kulturskribenter i sina respektive organ tillhor recensenterna intelligentian och den littermra institutionen. Verket, Den allvarsamma leken, Mr en nyutkommen roman och deras uppgift Mr att skriva en recension om den.lmssituationen Mr siledes for alia recensenter likartad. Normsystem och forvantningshorisont: Recensionerna tyder, vad de formella aspekterna av romanen betraffar, pi att recensenterna krmvde, att en roman skulle vara skriven i en klar, elegant stil, med en fast och sammanhmngande handling, dmr inga losa tridar fick forekomma och dmr verkligheten skulle ha omsmmlts till fiktion. Vid bedomningen av romanens innehill Mr emellertid meningarna mycket delade. Vi finner hmr, att en del recensenter mer eller mindre medvetet tillampar ett Mldre littermrt normsystem - fin de sieclelitteraturens individcentrerade - medan andra,

26 likaledes mer eller mindre medvetet, plmderar for tiotalistlitteraturens mer samhmllscentrerade med krav pi allmmngiltighet eller helt enkelt Mr moraliskt indignerade. I bida dessa gruppers normsystem ingir kriteriet trovmrdighet. I den senares ocksi ideologi. Blott tvi recensenter bedomer verket "oppet" och fmster foga vikt vid innehillet. De littermra normsystemen, som recensenterna anvmnder sig av, ar i minga fall kopplade till och har sin forklaring i ridande politiska ideologier: Recensenterna 1 den liberala och frisinnade pressen accepterar i allmanhet fin de sisclelitteraturens individcentrerade normsystem, de i den konservativa tillampar tiotalistlitteraturens samhmllscentrerade och mer moraliskt betingade, medan kritikerna i den socialistiska pressen inte tar stmllning till innehillet. Vi ser alltsi, att medan forvantningshorisonten i formellt avseende ar likartad for alia recensenter, si existerar sida vid sida under denna tid tre helt olika littermra forvantningshorisonter - och tre olika normsystem tillmmpas - vad innehillet betrmffar. Att dessa har sin grund i recensenternas samhmllssyn Mr antagligt, nmr det gmller de liberala och konservativa recensenterna. Om recensenterna i den socialistiska pressen Mr det svirare att uttala sig; dels Mr de bara tvi, dels avslojar deras omdomen inte, hur de forhiller sig till innehillet i boken och dessutom forefaller deras politiska medvetenhet underordnad den littermra. Jag vigar siledes inte dra slutsatsen, att deras oppenhet infor verket skulle bero pi, att ett socialistiskt littermrt normsystem Mnnu inte etablerats. Litterar vardering: Undersokningen visar, att Den allvarsamma

27 leken stilistiskt overensstmmmer med alia recensenters forvantningar pi ett utmmrkt litterart verk. Den "losa" kohipositionen kritiseras dmremot och anses bl.a. bero pi det dokumentmra inslaget i romanen, som 1 deras ogon Mr till forfing for verket. Det uppfattas som nigot nytt och ingick tydligen inte i den tidens litterara forvantningshorisont, och forkastades alltsi. Utslagsgivande for bedomningen av bokens litterara vmrde ar i alia fall utom tvi recensenternas installning till romanens innehill. De fiesta kritikerna i den frisinnade eller liberala pressen lovordar romanen, de tillmmpar uteslutande inre-litterara kriterier och accepterar bokens individcentrerade, deterministiska karaktar. Arvid Mr ett viljesvagt offer for odet och odet Mr den fatala Lydia. Romanen Mr for flertalet av dem en overtygande och trovardig karleksroman. Kritikerna i den konservativa pressen som kraver, att ett litterart verk skall vara allmmngiltigt och danande, som tiotalistlitteraturen ofta var, Mr mer eller mindre starkt kritiska till romanen. For dem handlar den bara om erotik eller ar pi grund av sin nihilism inte ett stort littermrt verk. De ansvarslosa Arvid och Lydia ar sarfall och inga IMmpliga sociala modeller. For dessa kritiker Mr siledes romanen inte trovardig och dess ideologi spelar en stor roll vid bedomningen. Recensenterna i den socialistiska pressen beundrar romanens lyriska partier och finner den tankevackande,men tar inte stallning till romanens handling. En del aspekter i romanen bedoms si gott som likartat av alia recensenter. Man beundrar Soderbergs miljoskildringar,

28 men rynkar pi nasan it hans raljerier med moral och religion. Kritikerna Mr dessutom starkt konsrollsbundna och djuppsykologiska analyser av romanens huvudpersoner lyser med sin frinvaro. Vi kan anta, att kritikernas hillning hmr Mr rent allmant tidsprmglad. Min artikel har forhoppningsvis belyst, hur normbundna omdomena om romanen Mr, och hur nmra forknippad den littermra forvantningshorisonten i minga fall Mr med den socio-kulturella. Slutligen kan vi konstatera, att Den allvarsamma leken Mr ett "oppet" verk, som inbjuder till olika tolkningar, ett verk, som tvingade recensenterna till att ta stallning och till att engagera sig. Litteratur Recensioner i pressen: Bo Bergman: Hjalmar Soderbergs nya bok. Den allvarsamma lekenen stor karleksrom.an. DN Hd Hn (= Harald Heyman): Den allvarsamma leken. AT B B-m (= Birger Baeckstrom) Den allvarsamma leken, GP C.R. U-s (= C.R. af Ugglas): Booker. Hjalmar Soderberg. Den allvarsamma leken. UNT J A (= John Atterbom): Bokvarlden. Hjalmar Soderberg. Den allvarsamma leken. GHT pt- (= Hans Emil Larsson) : Litteratur. ValSrie af Anna Branting. Den allvarsamma leken af Hjalmar Soderberg. SDS Sven Soderman: Svensk prosastil. Den allvarsamma leken. StD Fredrik Book: Den allvarsamma leken. SvD

29 V.v.K. (= Vera von Kraemer): Litteratur. Den allvarsamma leken. Social-Demokraten A.M. (= Artur Moller): Indiskreta recensioner. Den allvarsamma leken. Figaro PMr Lagerkvist: Litteratur: Hjalmar Soderberg. Den allvarsamma leken. Stormklockan Wieselgren: Nyare svensk prosakonst. Svensk tidskrift 1913, s B. A-g (= Bertel Appelberg): Hjalmar Soderberg: Den allvarsamma leken. Nya Argus 1913:4,s Olof Rabenius: Svenska romaner och noveller. Ord och Bild 1914, s Bibliografi och uppslagsverk: Friedlander, H., En Hjalmar Soderberg bibliografi, Sthlm Svenska man och kvinnor, Sthlm Svenskt forfattarlexikon , Sthlm Ahlenius, H. (1964), Frin sekelskifte till 40-tal, Sthlm. Battail, J-F. (1979), Le mouvement des id^es en SuSde 3 I'Sge du bergsonisme, Paris. Book, F. (1913), Essayer och kritiker tillkomna under iren 1911 och 1912, Sthlm. Elovson, H. (1966), Frin PMr Lagerkvists laroir, i Synpunkter pi PMr Lagerkvist (red. Tidestrom, G.), Sthlm., Fredriksson, G./ Strand, D./ Hadenius, S./ Gustafsson, K.E. (1980), Aftonbladet en svensk historia, Sthlm. HolmbMck, B. (1969), Det lekfulla allvaret, Sthlm. Jauss, H.R. (1974), Literaturgeschichte als Provokation, Frankfurt.

30 Melberq, A. (1975), Den litterara institutionen, Sthlm. Nilsson, S. (1975), Det offentliga samtalet, Lund. Rein, S. (1962), Hjalmar Soderbergs Gertrud, Sthlm. Segers R. (1980), Het lezen van literatuur, Baarn. Soderberg, H. (1977), Den allvarsamma leken, Sthlm. Soderman, S. Maeterlinck, i Ord och Bild Nederlandse samenvatting. Hjalmar Soderbergs roman Den allvarsamma leken (1912) kreeg in de jaren een zeer wisselende ontvangst in de recensies. Met een analyse van de recensies zal ik het literaire normensysteem van de recensenten onderzoeken. Alle recensenten pasten een gelijkaardig normensysteem toe voor de vormaspecten: de stijl werd geloofd maar de kompositie vend men te los, de documentaire inslag noemde men nieuw en vreemd en verwierp men. Daarom werd de houding van de recensenten tegenover de inhoud doorslaggevend. Het literaire normensysteem werd hier min of meer duidelijk gekoppeld aan hun socio-culturele verwachtingshorizont en beinvloedde hun houding tegenover de roman. Mijn onderzoek wijst uit dat er tijdens die periode drie litteraire normensystemen waren. Een dat algemeen werd toegepast door recensenten in de liberale vrijzinnige pers; zij prezen de roman voor zijn geloofwaardigheid en aanvaarden het deterministische karakter en de concentratie rond het individu. Een ander gebruikt door de critici der conservatieve pers dat aanleiding werd tot min of meer negatieve oordelen gebaseerd op ideologische criteria; het fatalisme en nihilisme in de roman werden veroordeeld. Het literaire normensysteem van die recensenten

31 dat algemeen-geldigheid en goede sociale moraal opeiste, toonde veel overeenkomst met dat van de "tiotalisten". De recensies in de socialistische pers waren overwegend positief en hoofdzakelijk gebaseerd op zuiver literaire aspecten. De handeling van de roman en zijn ideologie was voor hen van ondergeschikt belang.