EN PEER-REVIEW AV NORGES POLITIK FÖR HÅLLBAR UTVECKLING

Transkript

1 Den 20 mars 2007 EN PEER-REVIEW AV NORGES POLITIK FÖR HÅLLBAR UTVECKLING RAPPORT AV EN GRUPP MED Från Sverige: ANDERS DANIELSON CONNY HÄGG HELENE LINDAHL LARS LUNDBERG JOAKIM SONNEGÅRD Från Uganda: JOSEPH ENYIMU

2 Rapportens författare Docent Anders Danielson, generaldirektör vid SADEV Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete ( Verksam som forskare i nationalekonomi vid Lunds universitet med inriktning mot utvecklingsfrågor, speciellt bistånd, skuld och strukturanpassning i östra och södra Afrika, Karibien, och Indonesien. Område: Handel och bistånd. Tekn. dr. Conny Hägg, ämnesråd vid Miljödepartementet. Har bl. a. varit ansvarig för samordningen av regeringens klimatpropositioner från 2002 och Område: Klimatpolitik. Fil. kand. Helene Lindahl, avdelningsdirektör vid Naturvårdsverket. Har koordinerat Sveriges arbete med Natura 2000 sedan 2001 på nationell nivå och dessförinnan på regional nivå. Sveriges representant i EU:s Habitatkommitté. Område: Biologisk mångfald. Fil. dr. Lars Lundberg, departementsråd vid Finansdepartementet. Sekreterare i Miljövårdsberedningen, som 2007 tar fram underlag för en klimatpolitisk proposition. Tidigare samordning av hållbar utveckling i Regeringskansliet samt europeiska ekonomiska och finansiella frågor. Områden: Strategins utformning. Har samordnat gruppens arbete. Fil. dr. Joakim Sonnegård, kanslichef vid Expertgruppen för miljöstudier vid Finansdepartementet. Tidigare chef för det Politiska sekretariatet vid Statsrådsberedningen med ansvar för samordningen av Regeringskansliets arbete, har även varit planeringschef vid Finansdepartementet. Område: Strategins utformning. Master i ekonomi, Joseph Enyimu, utvecklingsekonom från Universitetet i Wales. Har över sex års erfarenhet av analys och planering av utvecklingspolitik i förbindelse med arbete med poverty reduction strategies. För närvarande verksam som ekonom vid Finansministeriet i Uganda. Område: Handel och bistånd.

3 3 Innehåll Förord... 5 Sammanfattning Bakgrund Strategins utformning Inledning och avgränsningar Handlingsplan eller strategi? Inriktning och val av huvudområden Den europeiska dimensionen Kostnadseffektivitet Vägledande principer för hållbar utveckling Institutionalisering av hållbar utveckling: Hållbarhetsråd Finansdepartementets samordningsroll Indikatorer och uppföljning Klimat Inledning och avgränsningar Den internationella arenan Den nationella arenan Slutsatser och rekommendationer Biologisk mångfald Inledning och avgränsningar Mål för biologisk mångfald Uppföljning och utvärdering av målen och åtgärderna Är målen och åtgärderna lämpliga för att nå 2010-målet? Indikatorer Slutsatser och rekommendationer Handel och bistånd Inledning och avgränsningar Handel Bistånd Indikatorer Slutsatser och rekommendationer Slutord BILAGA: Tracing the sustainable development agenda in Norwegian development policy: A case study of Uganda Källor... 51

4

5 5 Förord För jämnt tjugo år sedan lade FN:s Världskommission för miljö och utveckling under ledning av Norges tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland fram rapporten Vår gemensamma framtid. Idag engagerar hållbar utveckling politiker, forskare, näringsliv och medborgare världen över. Klimatförändringarna har tvingat sig på som den kanske viktigaste politiska frågan i vår tid. Norge förbereder nu en ny strategi för hållbar utveckling vid en tidpunkt då både historien och framtida utmaningar påbjuder nya initiativ. Den nya strategin tas fram i en öppen process med bidrag av flera slag. Denna peer review en kollegial granskning av kritiska vänner är ett av bidragen. Föreliggande rapport siktar på att utifrån författarnas erfarenheter från arbete i Sverige och Uganda göra observationer till hjälp i arbetet med den nya norska strategin. Vi svenska medlemmar i gruppen svarar i personlig kapacitet gemensamt för rapporten. Joseph Enyimu har medverkat i kapitel 5 och har självständigt författat en bilaga. De organisationer där vi är anställda står helt fria i förhållande till rapporten. Det har varit en ny och spännande erfarenhet för oss att delta i en peer review av detta slag. Vi tackar Thorvald Moe, Knut Thonstad, Anne Kristin Fosli och Stig-Arve Malmedal från Finansdepartementet; Jan Abrahamsen, Öyvind Lone och Thomas Myhrvold-Hansen från Miljödepartementet och Jon Heikki Aas från Utrikesdepartementet i det norska sekretariat som upprättades för granskningen. Ett särskilt tack går till Knut som så väl hållit samman arbetet på norsk sida. Vi tackar också de många norska experter och representanter som välvilligt delat med sig av erfarenheter och kunskap. Stockholm och Kampala den 16 mars Anders Danielson Conny Hägg Helene Lindahl Lars Lundberg Joakim Sonnegård Joseph Enyimu

6 Förkortningar ASEAN BNI BNP CCS CBD CO2 DAC (i OECD) EAC EES-avtalet EU FN GBS HIPC MDG MiS MUL NB NGO Norad NORFUND ODA OECD PEAP PRS SADC SDS Association of South East Asian Nations Bruttonationalinkomst Bruttonationalprodukt Carbon Capture and Storage Konventionen för biologisk mångfald Koldioxid Development Assistance Committee East African Community Europeiska ekonomiska samarbetsavtalet Europeiska Unionen Förenta Nationerna General budget support Highly Indebted Poor Countries Initiative Millennium development goals Miljöregistreringar i skog De minst utvecklade länderna Nationalbudgeten Non-governmental organisation Norwegian Agency for Development Cooperation Norwegian Investment Fund for Developing Countries Official Development Assistance Organisation for Economic Cooperation and Development Poverty Eradication Action Plan Poverty Reduction Strategy Southern African Development Community Sustainable Development Strategy

7 7 Sammanfattning Denna peer review (kollegiala granskning) är ett led i revideringen av Norges strategi för hållbar utveckling. Granskningen har utförts på begäran av Norge av en grupp med fem experter från Sverige och en expert från Uganda och omfattar ett antal utvalda teman. Det första temat gäller generella aspekter av strategins utformning: 1. Planen att övergå från en handlingsplan till en kortfattet strategi som presenterar de overordnede og langsiktige målene (NB för 2007) är ett val som bör övervägas noga. Det är bra att förtydliga de stora linjerna i en strategi. Samtidigt bör den nya strategin inte bli alltför generell i formen utan den behöver konkretion med tydliga målsättningar och åtgärder. 2. Det är en styrka att det finns en samlande tankeram i form av kapitalansatsen. Hållbarhetsarbetet kan därigenom få en klarare avgränsning. Det är dock inte alltid tydligt hur kapitalansatsen tillämpas i praktiken. Den sociala dimensionen bör stärkas. Det är önskvärt att finna sektorsövergripande arbetsområden så att strategin kan utveckla synergier. 3. Den europeiska dimensionen behöver förstärkas. Norge bör återkommande och aktivt värdera sin strategi och sin politik i relation till EU:s politik för hållbar utveckling för att säkerställa att Norge hör till de mest ambitiösa länderna i Europa. I vissa avseenden verkar EU:s politik ligga före. Norge behöver för den skull inte ändra sin modell för hållbar utveckling. 4. Kostnadseffektivitet bör lyftas fram som en viktig vägledande princip för hållbarhetsarbetet. Diskussionen om styrmedel bör utvecklas. Konsekvensanalyser bör med förebild från EU användas systematiskt som ett horisontellt instrument för att stärka hållbarhetsarbetet. 5. De norska principerna för hållbar utveckling bör ses över för att säkerställa att de motsvarar de principer som kommer till faktisk användning. EU:s principer kan ge vägledning. 6. Att samordningen av politiken för hållbar utveckling är förlagd till Finansdepartementet är en styrka med den norska ansatsen. Organisationsformen är intressant i ett internationellt perspektiv. Ytterligare ansträngningar bör göras för att exploatera fördelarna med detta, särskilt att länka arbetet med hållbar utveckling till budgetprocessen. 7. Hållbar utveckling har inte särskilt stark institutionell förankring utanför Regeringskansliet, vilket ger känslighet för politiska omprioriteringar. Ett råd eller en kommission för hållbar utveckling bör övervägas. Det kan ge bättre medverkan från aktörer utanför regeringen och spela en roll i uppföljningen. Både en oberoende modell och en modell där rådet knyts nära regeringen är tänkbara. 8. Norges arbete med indikatorer är ambitiöst. Kapitalansatsen bör bevaras. Det behöver också finnas indikatorer som tydligt länkas till

8 politiska mål. Kvantitativa mål som arbetsmodell är bra och ger indikatorer en starkare roll i uppföljningen. Idag är det svårt att få en bra bild av hur effektiv uppföljningen är. Det andra temat gäller klimat. 9. Norge bör utveckla en tydligare sammanhållen klimatstrategi än vad som finns idag. En sådan strategi skulle samlat redovisa mål och åtgärder på klimatområdet, både på det nationella och internationella planet. 10. Regeringen bör tydligare redogöra för sina internationella intentioner efter Kyotoprotokollets åtagandeperiod Norges satsning på koldioxidinfångning och lagring är av stor betydelse för att kunna pröva tekniken och vinna erfarenheter samt att på sikt kunna få ned kostnaderna. För det senare är sannolikt fortsatt stöd till teknikutveckling central. Norge har på detta område en unik kompetens som fortsatt bör utvecklas. 12. Norge bör överväga stimulansåtgärder för att utveckla det lokala klimatarbetet framförallt i kommunerna. 13. Offentlig upphandling är ett viktigt instrument och regeringen bör verka för att statliga aktörer så långt som möjligt ställer miljökrav vid offentlig upphandling. 14. Den höga graden av differentiering av koldioxidskatten bör ses över, i syfte att införa en enhetlig koldioxidskatt. 15. Norge ansluter sig 2008 till EU:s system för handel med utsläppsrätter. Norge bör överväga att auktionera ut en så stor del som möjligt av utsläppsrätterna. Det tredje temat gäller biologisk mångfald. 16. Mål och åtgärder bör preciseras och kopplas ihop bättre. Uppföljningen av åtgärderna behöver förbättras. 17. Det blir svårt för Norge att nå målet om att stoppa förlusten av biologisk mångfald senast Ökade resurser och direkta akuta åtgärder behöver sättas in, med koncentration på de mest hotade arterna och naturtyperna. 18. Systemet för skydd och för skötsel av skyddade områden bör ses över. Den spridda befolkningen ger möjligheter att förbättra skötseln. Biologisk mångfald behöver få en starkare ställning i förhållande till andra intressen. 19. EU:s system Natura 2000 bör kunna tjäna som ett vägledande exempel på hur arbetet bör bedrivas. Norge kan anpassa det så att det passar norska förhållanden. 20. Det behövs bättre indikatorer för skydd och skötsel och för hotade arter. Det fjärde temat gäller handel och bistånd. 21. Den norska politiken är inkoherent genom att å ena sidan vara generös och å andra sidan tillämpa kraftig protektionism. Det kan drabba framförallt fattiga länder (dock ej MUL) med stor export av jordbruksprodukter och textilier. Konsekvenserna för norsk landsbygd och norska konsumenter av en liberal handel på jordbruks- och textilområdet bör tydliggöras.

9 22. Biståndet är utspritt på många mottagarländer, sektorer och aktörer. Det är tveksamt för måluppfyllelse eller kostnader. Den fokusering som annonseras i NB för 2007 är välkommen, speciellt i ljuset av den snabba ökningen av biståndsvolymer. Parallellt behövs en förstärkt utvärderingsfunktion som är bättre integrerad i det operativa arbetet. 23. Strategin att kanalisera en betydande del av biståndet via norska enskilda organisationer bör ses över. Det är oklart om dessa organisationer besitter relevant spetskompetens. Risken för geografisk fragmentering ökar. Det är möjligt att katastrofbiståndet en viktig del av norskt stöd hellre skulle kanaliseras via multilaterala organisationer. 24. Indikatorerna för såväl handel som bistånd bör ses över, kompletteras och i vissa fall bytas ut. Den nuvarande situationen kan förbättras med enkla medel. Vår övergripande bild av Norges arbete med hållbar utveckling är att det bedrivs med politiskt engagemang, ambition, professionalism och öppenhet. Alla de punkter med kritik och förbättringsförslag som radats upp skall ses i perspektiv av den bilden och av uppdragets karaktär att bidra till en bättre ny strategi för hållbar utveckling. 9

10 1. Bakgrund Våren 2006 kontaktade det norska Finansdepartementet det svenska Miljöoch samhällsbyggnadsdepartementet med en förfrågan om att medverka i en peer review (kollegial granskning) av Norges politik för hållbar utveckling. Denna förfrågan bemöttes positivt. I samarbete upprättades en arbetsplan som sträckte sig från oktober 2006 till mars Peer review är en metod som tillämpats länge inom flera olika politikområden. Huvudprincipen är att kollegor från ett annat land granskar och bedömer verksamhet som de själva arbetar med. Tillvägagångssättet kan variera. När det gäller hållbar utveckling är det fråga om ett ungt politikområde, där länderna fortfarande prövar sig fram. Endast ett fåtal granskningar på det området har gjorts. Genom EU:s nya strategi för hållbar utveckling från juni 2006 uppmuntras ömsesidigt lärande mellan medlemsstaterna och ett frivilligt system för peer reviews har inrättats. Europeiska kommissionen har givit ut en metodvägledning, som delvis har använts i denna granskning. Med ledning av önskemål av det norska Finansdepartementet har arbetet strukturerats i följande komponenter: Strategins utformning (avgränsningar, institutionella förhållanden, indikatorer och uppföljning). Klimat. Biologisk mångfald (i vissa delar). Handel och bistånd. Dessa ämnen har styrt formeringen av den grupp som författat denna rapport. På området handel och bistånd har Joseph Enyimu, Uganda medverkat. Valet av ämnen innebär att denna granskning inte bara handlar om hur själva strategin för hållbar utveckling är utformad utan att den också går in på några enskilda politikområden. Det är en skillnad jämfört med grundmodellen för en peer review på detta område. En annan skillnad är att endast Sverige och Uganda är granskande länder; normen hade varit att inkludera ytterligare ett eller två länder. Tanken har varit att processen skall vara förhållandevis lätt, kostnadseffektiv och snabb att genomföra. Underlag Basen för granskningen är (a) del 1 av Nasjonal handlingsplan for bärekraftig utvikling som hösten 2003 förelades Stortinget av den tidigare

11 regeringen Bondevik, och (b) uppföljningen av handlingsplanen hösten 2006 i Nationalbudgeten för 2007, där den nya regeringen Stoltenberg ger sin syn på hållbar utveckling, och (c) speciellt för denna peer review utarbetade summerande skriftliga underlag om de ovan nämnda utvalda ämnena som norska departement utarbetat. Därutöver har vi tagit del av uppföljningar för andra år, av flera rapporter och politiska dokument för olika delar av politiken se vidare källförteckningen. Speciellt för denna granskning anordnade Finansdepartementet flera möten. Den 8 december 2006 hölls ett seminarium i Stockholm där ledande norska experter redogjorde för de valda temana och där det var tillfälle till diskussion bland en bredare krets svenska experter än vår grupp. Den januari 2007 i Oslo hölls en serie hearings med miljöorganisationer och andra frivilliga organisationer, närings- och arbetslivsorganisationer och enskilda företag, kommunsektorn/ regional nivå, forskning samt departement. Flera av dem som deltog i hearingarna har sänt in skriftliga bidrag. Dessa hearings, som fördes i en öppen atmosfär, gav en bred bild av debatten i Norge. På så vis framkom ett omfattande underlag för bedömningarna i denna rapport. Samtidigt skall sägas att gruppen inte har företagit egna datainsamlingar och att arbetet med granskningen har genomförts under kort tid, till större delen parallellt med ordinarie arbetsuppgifter. Till karaktäristiken med en peer review hör att den inte kan göra anspråk på att vara någon regelrätt utvärdering utan att det är fråga om att dela med sig av erfarenheter och kunnande. Granskargruppen besitter erfarenheter från svensk politik på de relevanta områdena och det är en viktig bas för slutsatserna Utkast till rapporten har diskuterats med tjänstemän från berörda norska departement. Det har givit möjligheter att rätta sakfel och att lyssna på argument om bedömningar och rekommendationer. I slutänden är det dock granskargruppen som har hela ansvaret för denna rapport. 11

12 2. Strategins utformning 2.1 Inledning och avgränsningar Hållbar utveckling brukar beskrivas som ett övergripande mål för politiken. Miljömässiga, ekonomiska och sociala dimensioner skall på ett integrerat sätt byggas in i beslutsfattandet. Tidsperspektivet skall vara långsiktigt och sträcka sig över flera generationer. En framgångsrik politik för hållbar utveckling lyckas integrera ekonomiska, sociala, och miljömässiga hänsyn och åtgärder till en större helhet, som sammantaget befrämjar en långsiktigt hållbar utveckling. Följaktligen är det så att (a) stora delar av politiken berörs av arbetet med hållbar utveckling och (b) en strategi för hållbar utveckling bör vara ett instrument som tillför något substantiellt i form av att driva på, utveckla och förändra den får inte bara vara en beskrivning av existerande sektorspolitik. Att utforma en politik för hållbar utveckling är en svår och komplicerad uppgift. Det är stora skillnader mellan olika länder i metod, ambition och effektivitet. Vår bild är att Norge i en internationell jämförelse hör till de ambitiösa och avancerade länderna, men att det finns ett antal punkter där förändringar kan övervägas. I detta kapitel kommenterar vi ett urval övergripande frågor om strategins utformning. 2.2 Handlingsplan eller strategi? Inför toppmötet i Johannesburg år 2002 tog den norska regeringen fram en strategi för hållbar utveckling. Strategin utvecklades 2003 till en handlingsplan (Nasjonal Agenda 21, NA 21). Den nuvarande regeringen aviserade i Nationalbudgeten hösten 2006 en kortfattet strategi som presenterer de overordnede og langsiktige målene. Ambitionen med ett kort överblickbart dokument är bra, men den kan ha ett pris i form av brist på konkretion. En strategi för hållbar utveckling bör innehålla konkreta målsättningar och åtgärder. Samtidigt bör man naturligtvis undvika en lång katalog av små och stora insatser. Diskussionen om överordnad strategi eller handlingsplan var aktuell då EU:s strategi för hållbar utveckling förhandlades. Kommissionen ville ha ett överordnat generellt dokument medan flertalet medlemsstater ville att strategin också skulle ha en konkretion i mål och åtgärder. Den nya norska strategin bör försöka förena ambitionerna att å ena sidan förklara, sätta överordnade mål, formulera principer och visioner, utforma horisontella styrmedel och verktyg samt processer för integration och samordning, och å den andra sidan, ange tydliga mål, helst i kvantitativa termer, konkretisera åtgärder för att nå målen, ange frister, och tydliggöra ansvar.

13 2.3 Inriktning och val av huvudområden Norge har vinnlagt sig om att utveckla en tankeram som avgränsar och förtydligar det ofta svårfångade begreppet hållbar utveckling. Denna ambition är berömvärd. Grundläggande i tankeramen är begreppet nationalförmögenhet. Det delas upp på olika slag av kapital: finans- och realkapital, naturkapital och humankapital. Därtill beaktas sociala förhållanden. Tillsammans med demografisk utveckling och teknologisk utveckling driver de olika kapitalstockarna den långsiktiga utvecklingen av välfärden. Kapitalstockarna kan ha kritiska nivåer för att vara hållbara. Av beskrivningen av den norska ansatsen framgår vidare att en avgränsning görs till processer av irreversibel karaktär. På så vis avgränsas från sådana miljömässiga, ekonomiska och sociala problem som är av mer temporär karaktär och som kan göra begreppet hållbar utveckling så innehållsrikt att det tappar sin mening. Det globala perspektivet betonas. Vi finner resonemanget på det stora hela bra och övertygande. En viktig tanke saknar vi dock. Den gäller synergier och vikten av att bryta upp sektoriserade arbetssätt. En hållbarhetsstrategi får ett tydligare mervärde om den lyckas ta grepp över sektorsgränserna. Klimatpolitik är ett tydligt exempel där samverkan mellan sektorer (energi, transport, industri, bostadssektorn, forskning) måste till. Den nya strategin bör söka fler grepp av denna typ. I handlingsplanen anges sju insatsområden: internationellt samarbete för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning; klimatet, ozonlagret, och luftföroreningar från långväga transporter; biologisk mångfald och kulturminnesvård; naturresurser; hälso- och miljöfarliga kemikalier; hållbar ekonomisk utveckling; samt, det samiska perspektivet i miljö- och resursförvaltningen. Den nya norska regeringen aviserar en större vikt vid den sociala dimensionen. Planen är att den nordiska välfärdsmodellen, som rymmer social trygghet och anpassningsförmåga, ska lyftas fram. Detta är bra. Den sociala dimensionen behöver utvecklas. Även det rika Norge har utmaningar som gäller folkhälsa, utanförskap på arbetsmarknaden och i samhället i stort, demografi, anpassning till globaliseringen med mera. Det är anmärkningsvärt att den sociala dimensionen inte är företrädd i den statssekreterargrupp som samordnar regeringens arbete med hållbar utveckling. Vi menar att valet av huvudområden bör beakta EU:s nya strategi för hållbar utveckling (se nedan avsnitt 2.4). För en utomstående betraktare är det inte helt tydligt varför det samiska perspektivet i miljö- och resursförvaltningen lyfts fram som ett eget tematiskt område i handlingsplanen. Att politiken inom detta område är viktig för en hållbar utveckling, råder det ingen tvekan om. Frågan är dock om inte handlingsplanen riskerar att bli fragmentiserad och få ett oklart fokus, om man skiljer ut ett område som mycket väl kan rymmas under något av de sex övriga temaområdena. Området kunde föras in under 13

14 områdena biologisk mångfald och kulturminnesvård samt naturresurser(om de behålls). 2.4 Den europeiska dimensionen Hållbar utveckling har på senare tid satts allt högre upp på den europeiska politiska dagordningen. I januari 2007 lade Europeiska kommissionen fram ett omfattande paket med förslag om klimat- och energipolitik. EU kommer att vara en viktig aktör då den framtida globala klimatregimen efter Kyoto förhandlas. Vid Europeiska rådets möte i mars 2007 togs viktiga steg mot en samlad klimatpolitik då man antog kvantitativa målsättningar om utsläppsreduktioner, förnyelsebar energi, energieffektivisering och biobränslen. I juni 2006 antog Europeiska rådet en förnyad strategi för hållbar utveckling, som byggde vidare på den första strategin från Göteborg Den nya strategin innehåller en lång rad konkreta mål och åtgärder och den utgör en samlande ram för EU:s hållbarhetspolitik under de kommande åren. Inte minst viktigt är att den nya strategin får väsentligt stärkta uppföljningsförfaranden där Europeiska rådet vartannat år, med början i december 2007, samlat ska se över genomförandet och anvisa nya åtgärder och riktlinjer. Från svensk sida gavs förhandlingen om den nya strategin hög prioritet och resultatet värderades mycket positivt. För Sverige, liksom för övriga medlemsstater, gäller att den nya EUstrategin kommer att vara en viktig utgångspunkt för det nationella arbetet med hållbar utveckling. En fråga som inställer sig är hur EES-landet Norge bör förhålla sig till EU:s arbete med hållbar utveckling. 1 En minimal modell är att enbart göra anpassningar då EU:s hållbarhetsarbete resulterar i förslag till rättsakter som rör den inre marknaden, det vill säga att göra det som EES-avtalet kräver. En maximal modell är att ta utgångspunkt i EU:s hållbarhetsstrategi när den nationella norska hållbarhetsstrategin utformas. Norge har inte någon skyldighet att rätta sig efter ett politiskt dokument som det här är fråga om. Men det kan finnas andra och viktigare skäl än de formella att ge det större vikt än vad som nu är fallet. För att stärka den norska politiken för hållbar utveckling är det viktigt att: bevaka att norska ambitioner håller jämna steg med det som gäller för EU, beakta nya åtgärder och målsättningar som införs i EU, diskutera skillnader i inriktning och motivera norska särlösningar, klargöra relationen till EU:s strategi för hållbar utveckling. Några punkter där vi noterar skillnader mellan EU och Norge är: val av huvudområden, utformning av indikatorer, val av vägledande principer för hållbar utveckling, användningen av konsekvensanalyser, den institutionella uppbyggnaden. Vidare finns konkreta åtgärder av större betydelse. Exempelvis, så har för svensk del EU-medlemskapet inneburit att Natura 2000 givit en ambitionshöjning för arbetet med biologisk mångfald. 1 Man bör notera att kommissionens förslag till ny hållbarhetsstrategi klassificerades som ett dokument med relevans för EES.

15 Ett annat exempel är att Sverige redan blivit del av ett internationellt system för handel med utsläppsrätter, något som ännu ligger framför Norge som ansluter sig till systemet Norge bör överväga att systematiskt och reguljärt analysera utvecklingen av EU:s arbete med hållbar utveckling. Ett element bör vara att den norska delegationen i Bryssel rapporterar i ämnet och utvecklar sina kontakter med EU:s institutioner vad gäller hållbar utveckling. Men det är långt ifrån tillräckligt med en passiv bevakning, utan det krävs att man i Oslo reguljärt, t.ex. årligen och särskilt fördjupat i samband med Europeiska rådets uppföljningar i december vartannat år, aktivt värderar vilka ändringar och tillägg som utvecklingen i EU kan motivera. Detta bör ingå som en komponent i den nya norska strategin och rapporteras i uppföljningen. Ett sådant förfarande bör hjälpa Norge att förbli bland de ledande länderna i Europa. Det är värt att betona att det inte behöver vara fråga om att ändra den norska modellen för arbetet med hållbar utveckling. Det viktiga är att se på substansen i politiken, det vill säga konkreta mål, åtgärder och styrmedel Kostnadseffektivitet En viktig princip för utformningen av politiken för hållbar utveckling bör vara kostnadseffektivitet, vilket exempelvis framhålls i artikel 3 i FN:s Klimatkonvention. Kostnadseffektivitet ges i den norska handlingsplanen inte status som vägledande princip, utan nämns bara i föregående. I handlingsplanen från år 2003 ingår ett avsnitt om styrmedel (virkemidler). Diskussionen är där allmänt hållen och går inte djupare in på de viktiga övervägandena kring val av styrmedel och målformulering som en politik för hållbar utveckling ställs inför. Vi ser gärna en fördjupad diskussion om styrmedel utifrån frågeställningen vad som är en kostnadseffektiv mix av styrmedel i den reviderade strategin. Återkommande utvärderingar av styrmedel, mål och åtgärder bör vara en del av politikutvecklingen. Den praktiska betydelsen av principen om kostnadseffektivitet får här illustreras av två frågor: sektorsvisa mål och koldioxidskatten. Sektorsvisa mål Det är vanligt, och ibland befogat, att ställa upp sektorsvisa mål för politiken (t.ex. för sektorer som transporter, energi, olika industribranscher). Men det finns faror med detta. I vissa fall kan sektorsvisa mål innebära att genomförandet av politiken tar mer resurser i anspråk än vad som är nödvändigt. Om man exempelvis inför likformiga sektorsspecifika mål för hur mycket en viss typ av miljöfarliga utsläpp ska reduceras, betyder det att man bortser ifrån att kostnaderna för att reducera dessa utsläpp kan skilja sig betydligt sektorerna emellan. Utifrån hela samhällets perspektiv kan det vara mindre kostsamt om en sektor svarar för 95 procent av utsläppsreduktionen och övriga sektorer för de resterande 5 procenten. Genom att vara flexibel i frågan om vilken sektor som ska stå för

16 reduktionen, får man en större miljöeffekt per satsad krona; de resurser som därmed sparas kan istället läggas på att exempelvis åtgärda andra miljöproblem. Det är därför viktigt att denna dimension noggrant analyseras innan sektorsspecifika mål formuleras. Särskilt gäller detta växthusgaser, vars klimateffekt är oberoende av var någonstans utsläppen äger rum. Koldioxidskatten Norges nuvarande blandning av CO2-skatter, utsläppsrätter, och frivilliga överenskommelser på klimatområdet är knappast kostnadseffektiv. Speciellt iögonenfallande är utformningen av CO2-skatten. Den norska CO2-skatten är inte ändamålsenlig om syftet med skatten är att på ett resurssnålt sätt minska utsläppen av CO2. (Detsamma gäller för övrigt även för utformningen av den svenska CO2-skatten, liksom för utformningen av denna skatt i flera andra västeuropeiska länder). Den norska skatten varierar mellan cirka 85 NOK och cirka 340 NOK per ton CO2-utsläpp. Det går inte att hitta klimatpolitiska skäl till denna variation. Det är t. ex. svårt att förstå varför diesel som används i bilar skall ha en väsentligt lägre CO2-avgift än vad bensin påläggs. Huvudprincipen för en CO2-skatt bör var att den ska vara lika (per enhet CO2-utsläpp) för alla bränslen (olja, kol och gas), och för alla utsläppskällor (hushåll och näringsliv). På så vis säkerställer man kostnadseffektivitet enligt samma logik som gäller för sektorsmål. Man kan betrakta en enhetlig CO2-skatt som ett lättadministrerat verktyg för att åstadkomma en horisontell och ändamålsenlig samordning av en central del av den norska klimatpolitiken. En kostnadseffektiv utformning av CO2-skatten skulle innebära betydande förbättringar. Den högsta nivån på CO2-skatt i Norge ligger idag väsentligt högre än det förväntade priset på utsläppskvotenheter under Kyotoprotokollet. Om Norge vill föra en mer ambitiös politik än vad som följer av denna prisnivå, kan man välja att gradvis höja samtliga CO2- skatter till den högsta nivån, det vill säga till en nivå som ligger över priset på internationella utsläppskvotenheter. Norge kan sedan använda de ökade skatteintäkterna till att sänka den allmänna skattenivån; alternativt kan de högre intäkterna t. ex. användas till en generell satsning på klimatvänlig teknologi. Konsekvensanalyser I EU:s nya hållbarhetsstrategi framhålls konsekvensanalyser (impact assessments) som ett viktigt instrument för bättre beslutsfattande. Europeiska kommissionen genomför numera för sina viktigare förslag en analys av ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenser. På det ekonomiska området ska bl.a. effekter på konkurrenskraft, konkurrensförhållanden på marknader, konsumenter och makroekonomi analyseras. Konsekvensanalyser framhålls i EU:s strategi för hållbar utveckling som ett viktigt horisontellt instrument. I den norska

17 17 handlingsplanen från 2003 behandlas konsekvensanalyser som ett horisontellt styrmedel som kan bidra till att säkra hållbarheten generellt i politiska beslut. Norge bör i den nya strategin överväga hur konsekvensanalyser systematiskt kan utvecklas för att stärka arbetet med hållbar utveckling. Där bör ingå som en viktig del att analysera kostnadseffektivitet. 2.6 Vägledande principer för hållbar utveckling I handlingsplanen har regeringen redogjort för vissa principer som politiken för hållbar utveckling bygger på. De sju utvalda principerna är förvaltaransvaret, försiktighetsprincipen, ekosystemanpassning, förorenaren betalar, gemensamt men differentierat ansvar, samordning av politikområden samt medansvar och gemensam insats. Det är föredömligt att öppet redovisa de principiella grunderna för utformningen av politiken. Samtidigt är det givetvis svårt att ange alla principer som politiken bygger på. Någonstans måste en gräns dras. Det är då viktigt att de principer som politiken sägs bygga på, inte framstår som främmande i förhållande till den faktiskt förda politiken. För en utomstående betraktare kan det exempelvis framstå som svårförståligt att en politik som sägs bygga på principen att förorenaren betalar, samtidigt gratis delar ut utsläppsrätter till den industri som står för utsläppen. Man skulle kunna förvänta sig att en sådan politik innebar att de företag som står för utsläppen måste köpa sig rätten att förorena. Nu finns det säkert en principiell förklaring till att den norska regeringen (hittills) valt att inte auktionera ut utsläppsrätter. Men utifrån de redovisade principerna för politikens utformning, är det svårt att förstå vad som varit avgörande i beslutet att inte göra detta. Det kan vara ett problem för handlingsplanens trovärdighet. En betraktare kan ju fråga sig om det finns andra principer än de som redovisas i handlingsplanen, som är mer fundamentala i den faktiska utformningen av politiken. För att den nya strategins trovärdighet ska säkras, bör samtliga centrala principer för utformningen av den förda politiken redovisas. Här vill vi påpeka att det är legitimt att ta hänsyn till industrins konkurrenskraft vid utformningen av en politik för hållbar utveckling. Detta bör också sägas i samband med att principerna för politikens utformning redovisas. Vi vill också peka på de tio huvudprinciper som ingår i EU:s nya strategi för hållbar utveckling. Principerna är främjande och skydd av grundläggande rättigheter, solidaritet inom och mellan generationerna, ett öppet och demokratiskt samhälle, delaktighet för medborgarna, delaktighet för företag och arbetsmarknadens parter, politisk samstämmighet och styrning, integrering av politiken, utnyttjande av bästa tillgängliga kunskap, försiktighetsprincipen samt principen om att förorenaren skall betala. Även dessa principer skulle kunna beaktas i den nya strategin.

18 2.7 Institutionalisering av hållbar utveckling: Hållbarhetsråd Vi noterar att hållbar utveckling förefaller vara svagt institutionellt förankrat utanför regeringsapparaten (där det finns en tydlig struktur med Finansdepartementets samordningsfunktion och statssekreterargruppen). Detta kan vara både en orsak till och en följd av den brist på kontinuitet som tycks utmärka Norges (liksom andra länders) arbete med hållbar utveckling sett över en längre tid. Vi vill därför resa frågan om inte hållbar utveckling borde få en starkare institutionell förankring utanför Regeringskansliet. Tänkbara förstärkningar är ett råd eller en kommission, något slags organ för den regionala och lokala nivån och att Stortinget inrättar ett lämpligt organ (som den tyska Förbundsdagen har gjort). EU:s nya strategi för hållbar utveckling innehåller rekommendationen att inrätta råd för hållbar utveckling. En modell är den typ av oberoende organ som finns i Storbritannien och Tyskland. 1 Tanken med dem är att ett självständigt expertorgan kan göra intressanta analyser och, inte minst, ha en övervakande roll. En annan modell, som finns i Finland, är att ha ett organ nära knutet till regeringen, som samlar en rad olika intressenter som bildar ett forum för dialog, analys och förankring. I Sverige har nyligen en kommission för hållbar utveckling inrättats. Den leds av statsministern. Ett viktigt skäl för den var att få ett forum för dialog, förankring och samverkan mellan politik, näringsliv, forskning och frivilligorganisationer. Särskilt viktigt var att få en breddad medverkan i samhället för den fortsatta klimatpolitiken. Klimatfrågan skall stå i fokus under kommissionens första verksamhetsår, men därefter kommer andra frågor som gäller hållbar utveckling att tas upp. Den bild som kom fram i hearingen i Norge var att frivillig- och intresseorganisationer var rätt nöjda med sina möjligheter till dialog och påverkan. Vi har slagits av att arbetet med den nya strategin är en öppen process med möjligheter till att lämna synpunkter genom Internet, skriftliga bidrag, direktkontakter och konferenser. Frågan är hur denna typ av kontakter organiseras i den löpande verksamhet som följer då den nya strategin väl är antagen. Det är också en fråga om att bredda hållbarhetsarbetet utanför regeringen och att ge det en högre politisk profil. Vi konstaterar att det sker ett engagerat arbete i många organisationer och företag i Norge. Huruvida det bör vara ett oberoende organ eller ett organ som knyts nära till regeringen är en fråga bland annat om det politiska systemets uppbyggnad och tradition. Här kan olika hänsyn spela in. Vi anser dock att Norge bör överväga saken. Det faktum att Norge i början av 1990-talet hade ett organ av denna typ bör inte förhindra att frågan åter värderas. 1 Sustainable Development Commission resp. Rat für Nachhaltige Entwicklung.

19 2.8 Finansdepartementets samordningsroll Finansdepartementet har sedan 2003 rollen som samordnare av politiken för hållbar utveckling. Oss veterligen är detta internationellt sett ett unikt arrangemang. Annars är det oftast Miljödepartementet eller Statsministerns kansli som har huvudansvaret för att samordna politiken för hållbar utveckling. Ett viktigt skäl till den norska ordningen är en ambition att politiken för hållbar utveckling skall knytas närmare till konkreta styrmedel i skatte- och budgetpolitiken och få genomslag i hela regeringens arbete. Att lägga ansvaret på Finansdepartementet förefaller ha ett stort stöd både inom och utanför Regeringskansliet. Den allmänna uppfattningen verkar vara att samordningen sköts professionellt och att det är bra att den ligger på ett kraftfullt departement. Vi tror att nyckeln till framgång med den nu valda modellen, är att i handling visa att regeringen menar allvar med strategin och handlingsplanen. På så sätt kan en självförstärkande process skapas, där strategin fortsättningsvis fungerar som en central politisk utgångspunkt vid beslut inom berörda områden. Den kommer då att utgöra ett stöd i arbetet med att utforma, genomföra och följa upp politiken. I annat fall finns det en betydande risk för att strategin och handlingsplanen blir verkningslösa bihang till den ekonomiska politiken. En potentiellt viktig fördel med att låta Finansdepartementet ansvara för samordningen är att hållbar utveckling kan integreras i budgetprocessen, som är den mest centrala processen för politiska avvägningar och beslut. Det är viktigt att det skapas en stark koppling mellan strategin och det årliga budgetarbetet. Vår bild är att Norge i högre grad än exempelvis Sverige gjort det. Men frågan är om inte ännu mer kan göras, t.ex. då riktlinjer för budgetarbetet utformas. Vi menar att det är centralt att det praktiska arbetet med genomförande och uppföljning av handlingsplanen ligger mycket nära arbetet med att utforma årliga budgetar. 1 Detta bör komma till uttryck i en fördjupad organisatorisk integration av arbetet med strategin i budgetarbetet. Här finns flera möjligheter. Det kanske inte är avgörande var i organisationen funktionen för samordning av politiken för hållbar utveckling är placerad: det finns fördelar med att låta den ligga på ekonomiska avdelningen, men man kan också tänka sig att enheten flyttas till budgetavdelningen. Det viktiga är dock att arbetet med att utforma den årliga budgeten utgår ifrån de mål och ambitioner som formulerats i strategin och handlingsplanen för hållbar utveckling. Görs inte detta kommer heller inte strategin att utöva ett reellt inflytande över utformningen av politiken i den utsträckning som är önskvärt Vi tror t.ex. att de problem som lyfts fram i avsnittet om biologisk mångfald delvis kan ha att göra med kortsiktiga budgetpolitiska avgöranden, där arbetet med biologisk mångfald har fått stå tillbaka p.g.a. kortsiktiga budgetprioriteringar.

20 2.9 Indikatorer och uppföljning Indikatorer spelar en viktig roll i Norges arbete med hållbar utveckling. Nedan ges några generella synpunkter på indikatorerna. Därutöver har vi synpunkter på enskilda indikatorer. De synpunkterna ges i andra delar av rapporten. Den ansats som Norge (i likhet med Världsbanken) valt kapitalansatsen är en tankemässig ram inte bara för indikatorerna utan för hela arbetet med hållbar utveckling (se avsnitt 2.3 ovan). Utformningen av indikatorsuppsättningen förbereddes av en utredning (NOU 2005:5). Norge har på det internationella planet varit pådrivande i OECD och andra fora för att utveckla analytiskt sammanhängande och internationellt accepterade indikatorer. Detta är lovvärt. Norges ansats är originell och avviker från den politikbaserade modell som EU och många länder har valt, där man länkar indikatorerna till olika mål. Detta val har både för- och nackdelar. Det är bra att en grundläggande teoretisk ram har valts. Det är annars svårt att avgränsa begreppet hållbar utveckling och det finns en risk att allehanda politiska frågor betecknas som hållbara. Nationalförmögenheten är en rimlig utgångspunkt. I Sverige har en liknande ansats prövats i indikatorsarbetet och tagit sig uttryck i ett försök att utveckla en grön BNP, något som är teoretiskt möjligt. De praktiska svårigheterna visade sig emellertid vara alltför stora bl.a. var det inte möjligt att sätta monetära värden på vissa typer av miljökapital. Sverige har, bl.a. mot den bakgrunden, valt att inte gå vidare på basen av kapitalansatsen utan baserar sina indikatorer på politikområden och politiska mål. Den praktiska tillämpningen av kapitalansatsen i Norge gör emellertid att skillnaden jämfört med andra länder inte blir så stor. Ambitionen i Norge har inte varit att utveckla ett samlande monetärt mått på nationalförmögenheten. För en del typer av kapital görs monetära skattningar medan det i andra fall blir fråga om indirekta tal i fysiska termer (som för humankapital). Kopplingen mellan indikatorer och kvantitativa mål för politiken kan stärkas i den nya strategin. I Norge finns en viss ambition att sätta tydliga kvantitativa mål genom främst systemet med de miljöpolitiska resultatområdena, vilka bedöms vartannat år i rapporten om rikets miljötillstånd. 1 Den svenska motsvarigheten är systemet med miljömålen, som är sexton till antalet och som löpande följs upp och där åtgärderna värderas. Det finns mål av denna typ också inom andra delar av den svenska politiken (energi, offentliga finanser, inflation). Även i EU:s nya strategi för hållbar utveckling finns det en rad kvantitativa mål. Mötet med Europeiska rådet i mars 2007 resulterade i några viktiga kvantitativa mål för minskning av växthusgaser, förnyelsebar energi, biobränslen och energieffektivisering. 1 Senast St. meld. nr. 21 ( ).

21 Vi har ändå intrycket att Norge i större grad kan använda kvantitativa målsättningar. Om man går i den riktningen är det tveksamt om kapitalmodellen är tillräcklig. Det beror dels på att det är svårt att mäta alla slag av kapital, dels är av tveksamt värde att sätta mål för olika typer av kapital. Det kan därför övervägas att i högre grad sätta kvantitativa mål och utveckla kompletterande indikatorer för att följa upp dem. Det kan noteras att Norges uppsättning indikatorer är liten (exempelvis EU har cirka 150 stycken, Nordiska Ministerrådet nära 100 stycken, Sverige 87 stycken). Det är viktigt att uppföljningen av olika åtgärder är tydlig. Vi vill för det första uttrycka uppskattning över att en årlig uppföljning görs i Nationalbudgeten. 1 Det betyder att hållbar utveckling reflekteras i regeringens viktigaste plandokument. Dessa uppföljningar kan emellertid göras mera lättlästa. De är nu en områdesvis listning av olika åtgärder som planeras eller som vidtagits under respektive område. En sådan redogörelse kan vara allmänt informativ, men den överlämnar åt läsaren att med hjälp av annat material värdera om alla tidigare aviserade åtgärder vidtagits enligt plan, om det finns problem och svårigheter på en del områden, om åtgärderna har haft avsedd effekt och om åtgärderna räcker till för att nå målen. Redogörelsen borde utvecklas så att den blir mer analytisk. Det kan övervägas att ge uppdrag åt en myndighet eller ett oberoende organ för hållbar utveckling (se avsnitt 2.7) att samlat värdera uppföljningen och ge regering, Stortinget och allmänheten ett oberoende underlag som kan komplettera uppföljningen i Nationalbudgeten Klimat 3.1 Inledning och avgränsningar Klimatförändringarna är en av de största utmaningarna som världen står inför. Ingen annan miljöfråga torde på ett så genomgripande sätt påverka samhällets alla delar. Det krävs kraftfulla insatser för att minska dagens utsläpp samtidigt som framtida utsläppsökningar begränsas. De internationella instrument som finns till hands för att begränsa klimatförändringar är FN:s ramkonvention om klimatförändringar och det tillhörande Kyotoprotokollet. Klimatkonventionen slår fast att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären ska stabiliseras på en nivå som innebär att farlig mänsklig inverkan på klimatet kan undvikas. En sådan nivå bör uppnås inom en sådan tidsram att ekosystemen hinner anpassa sig på ett naturligt sätt, att livsmedelsproduktionen inte hotas och att den ekonomiska utvecklingen kan fortgå på ett hållbart sätt. Kyotoprotokollet konkretiserar de första stegen på denna väg som innebär att industriländerna tar på sig vissa utsläppsminskningar fram till Nationella utsläppsåtaganden efter 2012 måste konkretiseras inom kort och vara förenliga med klimatkonventionens mål. 1 Senast kapitel 7 i Nationalbudgeten 2007.

22 Dessa utgångspunkter bör utgöra grunden för länders agerande på den internationella och nationella arenan. De dokument som ligger till grund för nedanstående bedömningar är klimatpolitiken som den redovisas i Nationalbudgeten för åren , Norges fjärde Nationalrapport, rapporten om påvisbara framsteg till klimatkonventionen samt utredningsbetänkandet Et klimavennlig Norge (NOU 2006:18). 3.2 Den internationella arenan I Nationalbudgeten framgår att Norge vill ta ett nationellt och internationellt ansvar för att begränsa klimatpåverkan. Regeringen har därför satt upp ett antal huvudmål som skall bidra till denna övergripande målsättning. Majoriteten av målen är kopplade till olika nationella åtgärder. Ett mål innebär att man skall arbeta för ett mer ambitiöst klimatavtal med strängare och mer omfattande utsläppsåtaganden efter Hur ett nytt klimatavtal efter 2012 skulle kunna se ut och vilka principer som bedöms vara viktiga diskuteras däremot inte. I en kommande strategi bör detta kunna utvecklas bättre utan att regeringen binder upp sina positioner i framtida förhandlingar. 3.3 Den nationella arenan Genom Kyotoprotokollet har Norge tilldelats ett utsläppsutrymme för perioden som motsvarar fem gånger 101 procent av landets utsläpp Den senaste utsläppsprognosen visar att Norge måste minska sina utsläpp med ungefär nio miljoner ton koldioxidekvivalenter per år i genomsnitt under Kyotoperioden. Detta skall enligt regeringens planer genomföras på ett kostnadseffektivt sätt genom en kombination av handel med utsläppsrätter och nationella åtgärder. En anslutning till EU:s system för handel med utsläppsrätter kommer att ske Möjlighet finns att auktionera ut en betydande andel av utsläppsrätterna. Denna möjlighet bör tas till vara. Tillgång och pris på utsläppsrätter är avgörande för den ambition som finns att genomföra nationella åtgärder. Om inga ytterligare nationella åtgärder vidtas kan utsläppsrätter som motsvarar uppemot 45 miljoner koldioxidekvivalenter behöva förvärvas för perioden Samtidigt redogörs det i olika dokument för olika nationella åtgärder som kan minska behovet av att förvärva utsläppsrätter och som är av betydelse för Norges bidrag att nå erforderliga utsläppsreduktioner så att klimatkonventionens långsiktiga mål kan nås. Det norska bidraget bör enligt utredningen Et Klimavennlig Norge (NOU 2006:18) innebära en inhemsk begränsning av utsläppen på procent jämfört med dagens nivå. 1 Norway s Report on Demonstrable Progress under the Kyoto Protocol, December 2005.

23 23 Utredningen skulle ge förslag på hur man kunde utveckla Norge till ett lavutslippssamfunn. Den flexibilitet som finns i dag angående fördelningen mellan användning av utsläppshandel och nationella åtgärder, vilket är en naturlig konsekvens av en kostnadseffektiv ansats, kan dock öppna för kritik vad gäller Norges ambition att vilja vidta utsläppsbegränsande åtgärder inom landet. Norge har höga ambitioner att begränsa klimatpåverkan och har under lång tid använt olika styrmedel för att minska utsläppen av växthusgaser. Det viktigaste styrmedlet är sannolikt koldioxidskatten som infördes Effekten av hittillsvarande olika styrmedel redogörs för i Norges rapport om påvisbara framsteg Det är viktigt att nationella åtgärder genomförs så tidigt som möjligt och att åtgärderna bidrar till att lägga en långsiktig och varaktig grund för utsläppsbegränsningar så att Norge kan utvecklas till ett lavutslippssamfunn. Även om Norge har flera kraftfulla och angelägna åtgärder på plats eller planerade finns ingen klar och tydlig nationell klimatstrategi utmejslad. Eftersom åtgärderna för att begränsa klimatpåverkan griper in i samhällets alla nivåer bör Norge snarast utarbeta en mer tydlig klimatstrategi/handlingsplan. Transporter Utsläppen av koldioxid från transporter uppvisar den typiskt ökande trenden. Norge har samma problem som övriga industriländer att begränsa utsläppen från transportsektorn. Metoderna för att begränsa utsläppen består bl.a. i att främja åtgärder som styr mot fordon med lägre koldioxidutsläpp. Koldioxidskatten är här central (se även avsnitt 2.5). Detta kan antingen göras genom att främja alternativa drivmedel eller genom att gynna konventionella fordon med låga koldioxidutsläpp. Låga koldioxidutsläpp bör premieras oavsett om det handlar om s.k. flexi-fuelfordon, hybridfordon eller konventionella fordon eftersom flexi-fuelfordon och hybridfordon ofta kan köras på konventionella drivmedel. Styrmedlen bör således utformas så att låga utsläpp stimuleras samtidigt som alternativa drivmedel premieras. Andra åtgärder som t.ex. att stärka kollektivtrafiken är också angelägna. Minskad påverkan från användning av fossil energi (infångning och lagring av koldioxid) Utsläppen av växthusgaser från olje- och gasutvinningen är betydande och är i dag av samma storleksordning som utsläppen från transportsektorn. De huvudsakliga utsläppen kommer från energiproduktion i gasturbiner offshore och fackling 1. Över åren har utsläppen ökat till följd av ökad aktivitet 1 Fackling är avsiktlig förbränning av gasformiga restprodukter vid t.ex. oljeproduktionsanläggningar, raffinaderier eller petrokemiska industrier.