Dom har hjälpt mig djäkligt mycket Utvärdering av ett samverkansprojekt för ungdomar med drogproblematik och psykisk ohälsa

Transkript

1 Dom har hjälpt mig djäkligt mycket Utvärdering av ett samverkansprojekt för ungdomar med drogproblematik och psykisk ohälsa Rapport 2011:1 Susanne Holmsten Utvecklings- och utredningsfunktionen

2 Dom har hjälpt mig djäkligt mycket Utvärdering av ett samverkansprojekt för ungdomar med drogproblematik och psykisk ohälsa Rapport 2011:1 Susanne Holmsten Utvecklings- och utredningsfunktionen

3 Dom har hjälpt mig djäkligt mycket Utvärdering av ett samverkansprojekt för ungdomar med drogproblematik och psykisk ohälsa Författaren och Västmanlands Kommuner och Landsting FÖRFATTARE Susanne Holmsten OMSLAG OCH LAYOUT Åsa Erikols, foto: Lovisa Holmsten KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering är förbjuden utöver vad som avtalats mellan upphovsrättsorganisationer och högskolor enligt avtalslicensen i 13 upphovsrättslagen.

4 Innehåll Sammanfattning 7 Inledning 9 En överenskommelse mellan Västerås stad och Landstinget Västmanland 9 Utvärderingsuppdraget 10 Metodval och genomförande av utvärderingen 11 Rapportens disposition 13 Alkohol-och narkotikasituationen i Sverige 15 Alkoholkonsumtionen i Sverige 15 Likheter och skillnader mellan pojkars och flickors alkoholkonsumtion 15 Kvinnors och mäns alkoholkonsumtion 15 Hur många som har prövat och hur många som använder narkotika 15 Sambandet mellan ungas narkotikaerfarenhet och konsumtion av alkohol 16 Vanligare att män än kvinnor använder narkotika 16 Riskbruk hos föräldrar barn lever i familjer där någon vuxen använder Cannabis 17 Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården 19 Bakgrund och syfte med de nationella riktlinjerna 19 Sambanden mellan psykisk ohälsa och missbruk eller beroende 19 Ingen homogen grupp 19 Samsjuklighet och behandling 20 Vård och behandling behöver samordnas 20 Behov av utveckling och forskning 21 Missbruk och beroende 21 Ett regionalt styrdokument för Västmanland 22 Ungas samsjuklighet 23 Samband mellan ungas psykiska ohälsa och droganvändning 23 Blir det bättre med behandling? 25 Synen på alkohol- och drogproblem har skiftat under historiens gång 25 En problematisering av vanligt förekommande begrepp 25 Vad kan forskningen bidra med 26 Olika vägar till drogfrihet 26 En salutogen process 27 Generella standardiserade och klassificerande instrument innebär en förenkling 27 Behandlingsforskningen behöver ändra fokus - från studier av specifika tekniker till studier av förändringsprocesser 28 Resultatredovisning 1 En beskrivning av samverkansprojektet grundad på statistik 29 Inledning 29 Bakgrund - Hur stor andel av de ungdomar som kom till IRIS blev aktuella inom samverkansprojektet 29 En beskrivning av samverkansprojektet grundad på statistik 29 Sammanfattande slutsatser baserade på statistik 35 Statistiken ger en god bild av verksamheten 35 Förslag till förbättringar 35 Resultatredovisning 2 - De professionellas bild av verksamheten 37 Inledning 37 Ungdomsbehandlarna berättar 37 Sjuksköterskorna berättar 44 Projektets psykiatriker berättar 52 En socialsekreterares synpunkter 57 Ungdomarnas bild 58 Föräldrarnas bild 63 3

5 Sammanfattande resultatredovisning och slutsatser 69 Utvärderingens övergripande slutsatser i punktform: 69 Faktorer som främjat projektet 69 Faktorer som försvårat projektet 69 Projektet kan utvecklas och förbättras 69 Vad behöver utvecklas och förbättras för projektets målgrupp utanför projektet 69 Att diskutera 69 Projektets mål och syften är huvudsakligen uppnådda för ungdomar upp till 18 år 70 Resurser 70 Projektets statistik kan bli till god hjälp i uppföljningsarbetet 70 Osäkerhet kring projektet och dess fortlevnad har försvårat arbetet 70 Projektet fyller ett angeläget behov 71 Analys 73 Tillgängligheten till alkohol och narkotika 73 Könsskillnader 73 Samsjuklighet 74 Positivt att det är möjligt att få och söka hjälp för oro 75 Vad hjälper 75 De mest utsatta behöver mer omfattande hjälp 75 Ungdomar kan behöva extra stöd när det gäller arbete och fysisk hälsa 75 Diskussion 77 Referenser 79 Bilaga Utvärdering av projektet MiniMaria hösten

6 Tack! Tack alla ni som bidragit till utvärderingen: Tack ungdomar och föräldrar för att ni delade med er av era kunskaper och erfarenheter. Era bidrag gör det möjligt för chefer och anställda att utveckla verksamheten ytterligare. Tack också: - projektets ungdomsbehandlare, sjuksköterskor och barn- och ungdomspsykiatriker för att ni delade med er av era kunskaper och erfarenheter - Lena för att vi samarbetade så bra kring inmatningen av data i SPSS - Majvor och Lena för att ni gick igenom journaler och lämnade kompletterande statistik - Camilla för svar på allehanda frågor - Åsa för korrekturläsning och layout - Ann och Christina för visat intresse och litteraturtips - Johanna för hjälp med att dubbelkolla statistiken - Bo för att du läste vad jag skrivit och lämnade synpunkter - Lovisa för omslagsbilden. Västmanlands Kommuner och Landsting den 27 februari 2011 Susanne Holmsten

7

8 Sammanfattning Denna rapport innehåller en utvärdering av ett samverkansprojekt i form av en öppenvårdsmottagning för ungdomar som befaras använda droger och samtidigt lida av psykisk ohälsa. Projektet drivs av Västerås stad i samverkan med Landstinget Västmanland. I projektet samverkar ungdomsbehandlare anställda av den kommunala utföraren proaros och sjuksköterskor anställda av barn- och ungdomspsykiatrin respektive vuxenpsykiatrin. En barn- och ungdomspsykiatriker arbetar några timmar per vecka i projektet. I en skriftlig överenskommelse mellan Landstinget Västmanland och Västerås stad anges samverkansprojektets syfte och mål. Syftet är att erbjuda ungdomar med drogproblematik och psykisk problematik samt deras föräldrar en öppen mottagning. Målen är att bryta ungdomars drogproblematik och tidigt upptäcka ungdomar med psykisk problematik och drogproblematik och erbjuda dessa ungdomar samordnade adekvata sociala och psykiatriska insatser. Målgruppen är ungdomar upp till 20 år. I rapporten ges först en beskrivning av alkohol- och narkotikasituationen i Sverige och i Västerås. Den totala alkoholkonsumtionen i Sverige beräknas vara 9,5 liter ren alkohol per invånare (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, 2009). I Västerås dricker sig 45 procent av flickorna och 50 procent av pojkarna i gymnasiets årskurs 2 berusade minst en gång i månaden (Landstinget Västmanland 2009). Cirka 6 procent av åringarna i Sverige har använt cannabis under det senaste året och 2 procent under den senaste månaden. CAN konstaterar att det fortfarande verkar vara lätt att få tag på narkotika. Stora mängder narkotika har beslagtagits av myndigheterna, men priserna är fortsatt låga. I avsnittet därefter redovisas kort delar av innehållet i de nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevården med särskilt fokus på samsjuklighet, d.v.s. sambandet mellan användandet av alkohol eller narkotika och psykisk ohälsa, därefter redovisas kort den regionala överenskommelse som är under utarbetande i Västmanland. Det följande avsnittet, Ungas samsjuklighet, bygger på en kunskapssammanställning och ställningstaganden av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och ett kort utdrag ur Landstinget Västmanlands undersökning Liv och Hälsa Ung. Avsnittet därefter, Blir det bättre med behandling, bygger på professor Jan Blomqvists och fil dr Ninive von Greiffs forskning om missbruk och behandling. I forskningsavsnittet problematiseras synen på missbrukaren och vägarna ut ur missbruket. Sedan följer tre resultatredovisningar. Utvärderingen visar att syftet är uppfyllt för ungdomar upp till 18 år. Målet att tidigt upptäcka ungdomar med psykisk problematik och drogproblematik och erbjuda dessa ungdomar samordnade adekvata sociala och psykiatriska insatser är också uppnått för ungdomar upp till 18 år. Frågan om målet att bryta ungdomars drogproblematik är uppfyllt kan inte besvaras. Utvärderingen visar att de professionella har lyckats etablera ett förtroende hos de intervjuade ungdomarna och föräldrarna. Faktorer som försvårat projektet är att vuxenpsykiatrin inte bidragit med läkarresurs, att läkarresursen är för liten, att projektets läkare och sjuksköterskor inte har haft tillgång till journalföringssystemet i projektets lokaler. Tillgång till psykolog och möjligheter att ge psykosocialt stöd under en längre tid skulle förbättra verksamheten ytterligare. Att de anställda ges tillfälle till kunskapsspridning för att andra ska kunna upptäcka samsjuklighet skulle göra det möjligt för flera ungdomar att få hjälp. Möjligheter för ungdomar att få abstinensbehandling behöver tillskapas. Frågor som behöver diskuteras är: åldersgränsen, om det är möjligt att nå en större andel flickor än idag och hur behandlingen vid samsjuklighet kan utvecklas vidare? I utvärderingens analysdel relateras utvärderingens resultat till rapportens inledande avsnitt. När ungdomarna och föräldrarna beskriver vad de har uppskattat framhåller de de professionellas kunnande och att de har gått bra att prata med. Föräldrarna framhåller också den snabba hjälpen. Mammorna nämner att de har blivit avlastade en del av sin oro. Blomqvist skriver att ett sätt att karakterisera och sammanfatta vägen ut ur missbruket är att beskriva det som en salutogen process, ett resultat av individens strävan att upprätta en känsla av sammanhang. 7

9 Att få snabb hjälp av kunniga professionella och uppleva sig respektfullt bemött främjar känslan av sammanhang. I rapportens sista avsnitt diskuteras utvärderingens resultat och vikten av att kommunen och landstinget tar ett gemensamt ansvar för ungdomar med befarat missbruk och samtidig psykisk ohälsa. 8

10 Inledning En överenskommelse mellan Västerås stad och Landstinget Västmanland Västerås stad (Individ- och familjenämnden genom Sociala nämndernas stab) och Landstinget Västmanland (Division Närsjukvård och Psykiatri) träffade sommaren 2009 en överenskommelse om ett samverkansprojekt i form av en mottagning för ungdomar som använder droger. Överenskommelsen avser tiden från den 1 mars 2009 till den 28 februari Enligt överenskommelsen ska uppföljningar av verksamheten ske fortlöpande och en utvärdering göras under hösten Överenskommelsen är undertecknad av divisionschef Christina Jogér och direktör Eva Sahlén. Bakgrunden till projektet var att det saknades en specifik behandling för ungdomar som hade både missbruksproblem och psykiska funktionsnedsättningar. En arbetsgrupp bildades redan år 2006 i syfte att utarbeta ett förslag till gemensam mottagning. Arbetsgruppen lämnade i februari 2007 ett förslag till en gemensam mottagning ( MiniMaria ) för åldersgruppen. Svårigheter med finansieringen ledde till att verksamheten inte kunde starta förrän år Projektets syfte och mål anges i överenskommelsen I överenskommelsen anges samverkansprojektets syfte och mål. Syftet är att erbjuda ungdomar med drogproblematik och psykisk problematik samt deras föräldrar en öppen mottagning. I överenskommelsen anges förutom syftet, målen för projektet. Dessa mål är: bryta ungdomars drogproblematik tidigt upptäcka ungdomar med psykisk problematik och drogproblematik och erbjuda dessa ungdomar samordnade adekvata sociala och psykiatriska insatser. I överenskommelsen anges också målgruppen: verksamheten riktar sig i första hand till ungdomar mellan 15 och 20 år som använder droger. Utifrån en individuell bedömning kan även yngre än 15 år och äldre än 20 år komma i fråga för stöd från mottagningen. Enligt överenskommelsen kommer projektet att samverka med missbruksmottagningen för vuxna. Västerås stads ansvar I överenskommelsen anges att fyra socialsekreterare är anställda inom Västerås stad för att stödja ungdomar som befaras ha problem med missbruk. Denna verksamhet bedrevs redan innan samverkansprojektet och har namnet IRIS. Den kommunala utföraren proaros, Råd och stöd Ungdom, har ansvaret för verksamheten. Landstinget Västmanlands ansvar I överenskommelsen anges att två sjuksköterskor är anställda på vardera 50 procent av heltid i verksamheten. Den ena tjänsten bekostas av barn- och ungdomspsykiatrin och den andra av vuxenpsykiatrin. En läkare, barn- och ungdomspsykiatriker, från BUP arbetar 10 procent av en heltid i verksamheten. Kostnader för lokaler och urinprov Hälso- och sjukvårdens del av lokalerna och hälso- och sjukvårdens utrustning bekostas av landstinget. Den sociala delen av verksamheten bekostas av Västerås stad. Urinprov som bedöms nödvändiga för att bedriva hälso- och sjukvård bekostas av landstinget. Urinprov som bedöms nödvändiga av andra skäl än hälso- och sjukvårdsskäl bekostas av proaros. 9

11 Utvärderingsuppdraget Västerås stad och Landstinget Västmanlands barn- och ungdomspsykiatri har bett Västmanlands Kommuner och Landsting att utvärdera det gemensamma samverkansprojektet för ungdomar med psykisk ohälsa och med ett befarat missbruk. Arbete med utvärderingen påbörjades hösten 2010 och avslutas i februari Utvärderingens syfte Sociala nämndernas stab och BUP formulerar, efter diskussion i projektets styrgrupp, syftet med utvärderingen på följande sätt: Syftet med utvärderingen är att få en bild av om syfte och mål med projektet har nåtts. Resultatet kommer att ligga till grund för ställningstagande om verksamheten ska fortgå efter projekttidens slut. Preciserade frågor anges också. Dessa redovisas i bilaga. 10

12 Metodval och genomförande av utvärderingen Utvärderingens inledande avsnitt grundar sig på skriftliga källor; rapporter, böcker och forskning. De skriftliga källorna har sökts i Libris 1 och på Socialstyrelsens respektive Folkhälsoinstitutets hemsidor. Sökningar har också gjorts med hjälp av google. Kollegor som arbetar med psykisk ohälsa och missbruk/ beroende har lämnat förslag på rapporter. Inom samverkansprojektet har frågor utarbetats som ska ligga till grund för statistik som möjliggör regelbundna uppföljningar av projektet. De anställda lägger in svaren på frågorna i datorprogrammet Excel. Svaren redovisas för varje individ utan att namnen anges. Som ett led i denna utvärdering har utvärderaren tillsammans med den sjuksköterska som arbetar inom projektet, och är anställd inom vuxenpsykiatrin, manuellt överfört de insamlade svaren (data) från Excel till statistikprogrammet SPSS. Arbetet har till viss del även inneburit kategorisering och tolkning av data. De data som har lagts in i SPSS har sedan bearbetats av utvärderaren. Resultat presenteras i den första av utvärderingens resultatdelar. För att få både en bredare och mer fördjupad bild av verksamheten har nio intervjuer gjorts. För att få del av målgruppens upplevelser har intervjuer gjorts med två ungdomar och fyra föräldrar. Dessa intervjuer har gjorts enskilt. De flesta av föräldrarna och ungdomarna sa nej till att bli intervjuade då de tillfrågades av de anställda i projektet och flera av de ungdomar och föräldrar som först sa ja, visade sig, när utvärderaren tog kontakt, inte intresserade av att delta i utvärderingen. Några av familjerna nåddes inte under den tid som stod till utvärderarens förfogande. Ytterligare några familjer kontaktades inte av tidsmässiga skäl. För att få del av de professionellas upplevelser har samtliga anställda intervjuats. De fyra ungdomsbehandlarna 2 har intervjuats i grupp. De två sjuksköterskorna 3 har intervjuats tillsammans. Projektets läkare, barn- och ungdomspsykiatriker 4, har intervjuats enskilt. Det sammanlagda antalet intervjuer är nio. Av dessa har åtta intervjuer spelats in. Den intervju som ej har spelats in gjordes genom telefonen. Utöver detta har tre socialsekreterare och två poliser, som har haft kontakt med samverkansprojektet, ombetts i mejl att svara på sex frågor om projektet. En av dessa har besvarat frågorna. Svaren redovisas under rubriken: En socialsekreterares synpunkter. 1. Sökorden var ungdom + missbruk. 2. Deras tidigare yrkestitel socialsekreterare har ersatts med ungdomsbehandlare. 3. En av sjuksköterskorna är psykiatrisjuksköterska (tidigare utbildning) och den andra är specialistsjuksköterska med inriktning psykiatri (utbildad under senare år). 4. Läkare med specialistutbildning. 11

13 12

14 Rapportens disposition I rapportens första avsnitt ges en beskrivning av alkohol och narkotikasituationen i Sverige och i Västerås. I avsnittet beskrivs omfattningen av och könsskillnader i användandet av droger. I avsnittet därefter redovisas kort delar av innehållet i de nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevården med särskilt fokus på samsjuklighet, d.v.s. sambandet mellan användandet av alkohol eller narkotika och psykisk ohälsa; därefter redovisas kort den regionala överenskommelse som är under utarbetande i Västmanland. Det följande avsnittet; Ungas samsjuklighet bygger på en kunskapssammanställning och ställningstaganden av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och ett kort utdrag ur Landstinget Västmanlands undersökning Liv och Hälsa Ung. Avsnittet därefter: Blir det bättre med behandling, bygger på professor Jan Blomqvists och fil dr Ninive von Greiffs forskning om missbruk och behandling. I forskningsavsnittet problematiseras synen på missbrukaren och vägarna ut ur missbruket. Sedan följer tre resultatredovisningar. Den första resultatredovisningen bygger på den statistik som insamlats av de anställda i verksamheten och bearbetats av utvärderaren. Redovisningen avslutas med förslag till förbättringar av statistikinsamlandet. Resultatredovisning två bygger på intervjuer med de anställda. Resultatredovisning tre bygger på intervjuer med ungdomar och föräldrar. De tre resultatredovisningarna följs av avsnittet; Utvärderingens sammanfattande slutsatser. Avsnittets innehåll bygger på de tre resultatredovisningarna. I den efterföljande analysdelen relateras utvärderingens resultat till rapportens inledande avsnitt bl. a målen och syftet för verksamheten, de nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevården och den forskning som presenterats i inledningen. I rapportens sista avsnitt diskuteras utvärderingens resultat och vikten av att kommunen och landstinget tar ett gemensamt ansvar för ungdomar med befarat missbruk och samtidig psykisk ohälsa. 13

15 14

16 Alkohol-och narkotikasituationen i Sverige Alkoholkonsumtionen i Sverige Alkoholförsäljningen i Sverige uppgick år 2008 till 6,9 liter ren alkohol per invånare (15 år och äldre). Den totala konsumtionen beräknades till 9,5 liter per invånare. Andelen privatinförd alkohol bedömdes utgöra 18 procent av den totala konsumtionen. 5 Under 2000-talet nådde alkoholkonsumtionen en historiskt sett hög nivå (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, 2009). Främst handlade ökningen om privatinförd alkohol. Mellan åren 2004 och 2008 minskade den totala alkoholkonsumtionen med 10 procent. 6 Öl och vin står för den största delen av alkoholkonsumtionen, 37 respektive 40 procent. Spritandelen står för 22 procent. Likheter och skillnader mellan pojkars och flickors alkoholkonsumtion Under 1990-talet ökade alkoholkonsumtionen bland eleverna i årskurs nio. Efter en topp runt millennieskiftet har en nedgång ägt rum. Både flickor och pojkar har minskat sin totala konsumtion. Pojkarnas konsumtion har minskat något mer än flickornas. 7 Pojkarnas intensivkonsumtion ligger nu på samma nivå som flickornas. I Västerås dricker sig 45 procent av flickorna och 50 procent av pojkarna i gymnasiets årskurs 2 berusade minst en gång i månaden (Landstinget Västmanland 2009). Andelen flickor i Sverige som intensivkonsumerar alkohol minst en gång i månaden är drygt 40 procent och andelen pojkar knappt 50 procent (CAN 2010). Starköl står för den största delen av alkoholkonsumtionen när det gäller pojkar i årskurs 9, medan sprit står för den största delen av alkoholkonsumtionen när det gäller flickor i samma ålder. 8 Blanddrycker är också vanliga bland flickorna. Flickors dryckesmönster är mer spritt över olika alkoholtyper än pojkars. För pojkar i gymnasiets årskurs 2 utgör starkölet en ännu större andel av alkoholkonsumtionen än för pojkar i grundskolans årskurs 9. För flickor i gymnasiets årskurs 2 utgör vinet en ännu större andel av konsumtionen än bland flickor i årskurs 9. Blanddrycker och sprit dominerar dock flickornas alkoholkonsumtion även i gymnasiet. Skillnaderna mellan flickors och pojkars alkoholkonsumtion i grundskolans årskurs 9 har minskat sedan millennieskiftet. I gymnasiet är skillnaden mellan könen tydligare. Centralförbundet för alkoholoch narkotikaupplysning (CAN) drar slutsatsen att det är i årsåldern som de större könsskillnaderna etableras. Unga män konsumerar mer alkohol än unga kvinnor. I årsåldern är männens konsumtion mer än dubbelt så stor som kvinnornas. Hos männen minskar konsumtionen med stigande ålder. Hos kvinnorna stabiliseras konsumtionen på en lägre nivå. Kvinnors och mäns alkoholkonsumtion Vuxna kvinnors alkoholkonsumtion under 1980-talet var drygt 40 procent av männens. Sedan 1990-talets mitt har kvinnornas andel av alkoholkonsumtionen ökat till ca 45 procent. (CAN 2009) Andelen riskkonsumenter bland åringarna har sedan år 2004 legat på 17 procent bland männen och 10 procent bland kvinnorna. (Statens folkhälsoinstitut, enligt CAN 2009) Hur många som har prövat och hur många som använder narkotika Tio procent av befolkningen i åldern år uppger att de någon gång har prövat narkotika. Cirka 2 procent i samma åldersgrupp har använt cannabis under det senaste året och 1 procent har använt cannabis under den senaste månaden % bedömdes komma från legal hemtillverkning, 6 % från smuggling och hembränning, 17 % från restauranter och livsmedelsbutiker och 57 % från Systembolaget. 6. Till följd av en minskad andel oregistrerad alkohol. 7. Åren dessförinnan, , ökade pojkarnas konsumtion kraftigare än flickornas. 8. All alkohol är omräknad till ren alkohol (100%). 15

17 Bland åringarna uppger dubbelt så många att de har prövat narkotika. Cirka 6 procent av åringarna har använt cannabis under det senaste året och 2 procent under den senaste månaden. Under 1990-talet observerades en ökning av tillgängligheten av narkotika. Enligt CAN verkar ökningen ha stagnerat under 2000-talet. Trots detta konstaterar CAN att det fortfarande verkar vara lätt att få tag på narkotika. Stora mängder narkotika har beslagtagits av myndigheterna, men priserna är fortsatt låga. Data från undersökningar på nationell nivå finns sedan Dessa visar att andelen ungdomar som prövat narkotika minskade under 1980-talet. Under 1990-talet observerades en motsatt trend då andelen elever som prövat narkotika mer än fördubblades. År 2009 svarade 8 procent av eleverna i årskurs 9 och dubbelt så många i årskurs 2 på gymnasiet att de prövat narkotika. I Västerås år 2008 (Liv och Hälsa ung 2008) utgjorde andelen flickor årskurs 9 som prövat narkotika 10 procent och andelen pojkar 14 procent. I årskurs 2 på gymnasiet utgjorde andelen flickor som prövat narkotika 18 procent och andelen pojkar 25 procent. Olika undersökningar visar att cirka 60 procent av dem som prövat narkotika använt enbart cannabis. Mellan 5 och 10 procent har använt enbart annan narkotika än cannabis. Amfetamin har länge varit den näst vanligaste narkotikasorten, men numera utgör amfetamin tillsammans med ecstacy de näst vanligaste narkotikasorterna. Illegalt använda läkemedel, som sömnmedel och lugnande medel av bensodiazepintyp, är minst lika vanligt förekommande som amfetamin och ecstacy. Sambandet mellan ungas narkotikaerfarenhet och konsumtion av alkohol Ungdomar i årskurs nio i grundskolan som har narkotikaerfarenhet konsumerar mer och oftare alkohol än de jämnåriga som inte har någon narkotikaerfarenhet. CAN (2009) skriver om sambandet mellan ungas (i årskurs 9) narkotikaerfarenhet och höga konsumtion av alkohol: Det finns ett starkt samband mellan narkotikaerfarenhet och frekvent konsumtion av sprit. Det var mellan fyra och sex gånger så vanligt att dricka sprit två gånger i månaden eller oftare bland dem som använt narkotika. Ett likartat samband finns också för konsumtion av folköl, starköl och vin. Ett betydande samband finns också mellan narkotikaerfarenhet och berusningsbenägenhet. Så många som 65 procent av dem som använt narkotika (2008) intensivkonsumerar alkohol en gång i månaden eller oftare, jämfört med 22 procent bland övriga elever. Vanligare att män än kvinnor använder narkotika Det är vanligare att män använder narkotika än att kvinnor gör det. Det gäller både när det är frågan om enstaka tillfällen och regelbunden användning. Könsskillnaden vad gäller regelbunden användning är större än vad gäller att ha prövat. Riskbruk hos föräldrar Statens folkhälsoinstitut har på uppdrag av regeringen kartlagt omfattningen av barn som lever i familjer med alkohol- eller narkotikaproblem. Kartläggningen ingår i rapporten: Barn i familjer med alkoholeller narkotikaproblem. Omfattning och analys, som publicerades hösten Utifrån kartläggningen drar Folkhälsoinstitutet slutsatsen att ca 20 procent av alla barn är drabbade av föräldrars riskbruk. Folkhälsoinstitutet baserar sina slutsatser på den nationella folkhälsoenkäten: Hälsa på lika villkor 9. Enkäten visar att 15, 6 procent av alla män i åldern år med barn i hushållet har en riskabel alkoholkonsumtion. Motsvarande andel kvinnor var 7,7 procent. Utifrån dessa siffror drar Folkhälsoinstitutet slutsatsen att andelen barn med föräldrar som har en riskabel alkoholkonsumtion ligger mellan 15,6 procent och 23,3 procent. Folkhälsoinstitutet (2008 s 12) menar att det sannolikast kanske 10 är 20 procent av alla barn som är drabbade. 9. Svarsfrekvensen var endast 60 procent. Det är troligt att personer med riskabel alkoholkonsumtion eller cannabisbruk i större utsträckning än andra avstått från att svara, vilket gör att andelen män och kvinnor med riskbruk kan vara högre. 10. Det står faktiskt så. 16

18 Att 20 procent av alla barn är drabbade innebär att barn lever i familjer där minst en vuxen har ett riskbruk. Med riskbruk avses att dricka så mycket alkohol att den egna hälsan riskeras. Att det är så många barn innebär att vart femte barn är drabbat (Folkhälsoinstitutet 2008). I varje förskolegrupp och i varje skolklass finns alltså flera barn som lever tillsammans med minst en vuxen som har ett riskbruk. Folkhälsoinstitutet refererar till en nyligen gjord dansk undersökning som visar att 20 procent av de intervjuade danskarna upplevde sina föräldrars alkoholkonsumtion som problematisk när de var barn. Undersökningen baseras på intervjuer med danskar i åldern år. Folkhälsoinstitutet menar att undersökningen visar att barn kan uppleva även ett relativt måttligt alkoholmissbruk som problematiskt. Med en betydligt mer avgränsad definition är 1,2 procent av alla barn i Sverige drabbade. Så många har nämligen en vårdnadshavare som vårdats i slutenvård på sjukhus med en alkohol- eller narkotikadiagnos (Socialstyrelsen, enl Fhi 2008). Det innebär barn. Man vet dock inte hur många av dessa barns föräldrar som har den faktiska vårdnaden om barnen. I allmänhet dricker vuxna som lever med barn mindre alkohol än dem som inte har några hemmavarande barn. Det gäller dock inte ensamstående föräldrar; bland ensamstående föräldrar är det lika vanligt med riskbruk av alkohol som bland dem som inte har barn. Särskilt vanligt är riskbruk bland ensamstående pappor. (Folkhälsoinstitutet 2008) barn lever i familjer där någon vuxen använder Cannabis Under rubriken: Barn till föräldrar med narkotikabruk, redovisar Folkhälsoinstitutet, hur stor andel barn som lever tillsammans med en vuxen som använt cannabis under det senaste året. Folkhälsoinstitutet bygger sina slutsatser på samma källa som nämns ovan 11 och gör beräkningarna på motsvarande sätt som när det gällde riskbruk av alkohol. Folkhälsoinstitutet drar slutsatsen att mellan 1,2 och 1,8 procent lever i familjer där någon vuxen använt cannabis senaste året. Antalet barn uppskattas till Den nationella folkhälsoenkäten: Hälsa på lika villkor. 17

19 18

20 Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården År 2007 gav Socialstyrelsen ut nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården under namnet: Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård Vägledning för socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens verksamhet för personer med missbruks- och beroendeproblem Bakgrund och syfte med de nationella riktlinjerna Bakgrunden var att antalet personer med missbruks- och beroendeproblem hade ökat och att det fanns stora regionala skillnader i den svenska missbruks- och beroendevården. Syftet med riktlinjerna var att förbättra vården och att göra den mer enhetlig. Utgivandet av de nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevården, innebar att Socialstyrelsen för första gången gav ut riktlinjer som riktade sig till både socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Anledningen var att missbruks- och beroendefrågorna rör flera olika områden: medicinska, psykologiska och sociala. Till grund för de nationella riktlinjerna ligger ett faktaunderlag utarbetat av experter på missbruk och beroende. Utifrån faktaunderlaget drog Socialstyrelsen följande slutsatser: Hälso- och sjukvården och socialtjänsten har ett gemensamt ansvar för klienter och patienter med missbruk och beroende och samtidig psykiatrisk eller somatisk sjukdom (samsjuklighet). Om en person med missbruks- och beroendeproblem söker hjälp inom socialtjänsten och socialtjänsten misstänker en psykisk störning eller sjukdom respektive somatisk sjukdom, ska socialtjänsten omedelbart ta kontakt med hälso- och sjukvården för en bedömning. För lämplig behandling av en klient eller patient med missbruks- eller beroendeproblem och samtidig psykisk störning eller sjukdom är det viktigt att behandlingen för de båda problemen sker samtidigt och i samordnade former efter den första akuta insatsen. Det finns ingen evidensbaserad specifik behandling för samsjuklighet. Inget talar dock emot att använda de metoder som visat effekt vid behandling av missbruk och beroende respektive psykiatrisk störning och sjukdom. Sambanden mellan psykisk ohälsa och missbruk eller beroende I de nationella riktlinjerna konstateras att personer som har alkohol- eller narkotikaproblem har en ökad risk för psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar. Mer än dubbelt så många, jämfört med befolkningen i övrigt, har någon gång i livet fått en psykiatrisk diagnos. Det är också vanligare att personer som någon gång haft en psykiatrisk diagnos även haft alkoholproblem. Liknande eller starkare samband finns också för missbruk eller beroende av narkotika. Enligt de nationella riktlinjerna är det troligt att problemen förstärker varandra så att situationen för den som är drabbad blir än svårare. I gruppen finns en förhöjd dödlighet bl.a. i självmord. I de nationella riktlinjerna framhålls att den hjälp som ges behöver vara riktad till både missbruket/beroendet och den psykiska ohälsan. Bland dem som söker hjälp för missbruk eller beroende har minst en tredjedel också en ångestsjukdom och ännu fler har en depressionsdiagnos. För personer med narkotika- missbruk eller beroende är andelen större. Internationella studier visa att personlighetsstörningar är så vanliga som 40 procent bland människor med alkoholproblem som söker hjälp inom missbruks- och beroendevården. Motsvarande andel för dem som har narkotikaproblem är 70 procent. Bland dem som söker hjälp inom hälsooch sjukvården för psykiatriska tillstånd bedöms ungefär 20 procent samtidigt ha ett missbruks- eller beroendeproblem (oftast alkohol). Ingen homogen grupp Människor med samsjuklighet utgör ingen homogen grupp. Den psykiska ohälsan varierar liksom problemen med missbruket eller beroendet. Den fysiska hälsan varierar också liksom förekomsten av andra svårigheter. Gemensamt är dock att den hjälp som ges behöver ges inom flera olika områden och därmed 19

21 av olika vård- och behandlingsverksamheter inom olika myndigheter. En liten grupp människor med missbruk eller beroende och samtidig psykisk störning eller sjukdom har en beteendestörning som är så allvarlig att de är direkt farliga för andra, särskilt i samband med alkohol- eller narkotikapåverkan. Samsjuklighet och behandling Antalet akuta svåra tillstånd, som psykos relaterad till missbruk, har enligt olika rapporter ökat. En patient som kontaktar hälso- och sjukvården för en psykisk störning eller sjukdom ska därför generellt också bedömas för eventuellt missbruk och/eller beroende, skriver Socialstyrelsen i de nationella riktlinjerna. Vid behov bör patienten hänvisas till socialtjänstens missbruks- och beroendevård eller till hälso- och sjukvårdens beroendevård. En grundläggande förutsättning för att kunna bedöma och säkert fastställa samtidig psykisk sjukdom eller personlighetsstörning hos individer med missbruk eller beroende är att klienten eller patienten inte använt alkohol eller narkotika under senaste tiden (vanligen 1 4 veckor). Anledningen är att missbruk och beroende av alkohol och andra droger kan ge upphov till psykiska symtom under den tid som drogen används och under abstinensen. Kompletterande uppgifter om psykiatrisk sjukhistoria under alkoholoch drogfria perioder kan underlätta bedömningen, skriver Socialstyrelsen. Om socialtjänsten misstänker att en person med alkohol- eller narkotikaproblem också har en psykisk störning eller sjukdom ska bedömning av denna alltid ske inom hälso- och sjukvården. Beroende på de psykiska symptomens svårighetsgrad ska socialtjänsten få hjälp hos hälso- och sjukvården, antingen via primärvården (lättare fall) eller den allmänpsykiatriska verksamheten (tyngre och svårare fall). Om det finns en speciell vårdenhet för missbruk och beroende med kompetens för att bedöma om det finns något psykiatriskt tillstånd är det naturligt att vända sig dit. Socialstyrelsen skriver att det är angeläget att man inom somatisk och psykiatrisk hälso- och sjukvård uppmärksammar förekomsten av samtidigt missbruk eller beroende hos patienter med psykiatriska eller somatiska tillstånd. Både inom somatisk och psykiatrisk sjukvård finns patienter som behandlas för olika symtom och diagnoser, där de bidragande eller bakomliggande alkohol- eller narkotikaproblemen är svåra att upptäcka. Flera studier visar att missbruk och beroende är underdiagnostiserat bland psykiatrins patienter, och samma förhållande gäller förmodligen patienter inom den somatiska sjukvården. Socialstyrelsen drar, utifrån detta, slutsatsen att det inom sjukvården behövs system, strategier och speciellt utsedd personal, för att upptäcka alkohol- och narkotikaproblem bland patienter med psykiska och kroppsliga symtom och sjukdomar. De screeninginstrument som rekommenderas för att identifiera missbruk och beroende bör användas också för människor som har samtidiga psykiska störningar och sjukdomar. De rekommenderade screeningsinstrumenten är: biologiska test såsom CDT och GT för alkohol urinanalys för narkotika och läkemedel psykologiska test som AUDIT för alkoholproblem och DUDIT för narkotika. I Sverige används inte, som i vissa andra länder, testinstrument speciellt utformade för personer med samsjuklighet. Det finns inte heller studier om huruvida samsjuklighet försvårar tolkningen av biologiska och psykologiska test. Behandling för vissa psykiska och somatiska tillstånd med farmaka kan påverka utfallet av biologiska test. Vård och behandling behöver samordnas Inga slutsatser kan dras om att psykosocial behandling av klienter och patienter med alkoholmissbruk eller beroende och samtidig psykiatrisk störning eller sjukdom ska vara andra än vad som rekommenderas vid behandling av missbruks- och beroendetillstånd utan samtidig psykiatrisk problematik. Insatserna bör dock vara motiverande och långsiktiga, skriver Socialstyrelsen i de nationella riktlinjerna. Samordnad behandling av missbruk eller beroende och samtidig psykisk störning eller sjukdom i gemensamma team inom samma verksamhet har i några studier visat sig vara mer effektiv än när 20

22 missbruket eller beroendet och den psykiatriska störningen eller sjukdomen behandlas separat inom olika verksamheter. Studierna har ofta rört personer med psykossjukdom och samtidigt missbruk eller beroende. Resultaten från psykiatrireformen pekar mot att samverkan bör grunda sig på en överenskommelse mellan myndigheter eller verksamheter om arbetsfördelningen och med en ekonomisk grund för samverkan. Avgörande är att samordningen utgår från den enskildes behov. Behov av utveckling och forskning Socialstyrelsen menar att både screeninginstrument och behandlingsmetoder för samsjuklighet behöver utvecklas. Behandlingsmetoderna behöver vara både medicinska och psykosociala. Dessutom behövs ytterligare forskning om hur behandlingar för de båda tillstånden ska samordnas och integreras. Detta behövs av både ekonomiska och humanitära skäl. Missbruk och beroende Begreppen missbruk och beroende har olika betydelse beroende på vilken verksamhet eller yrkesgrupp som använder begreppen. Inom det medicinska området är begreppen huvudsakligen kopplade till de diagnosklassifikationer (ICD-10 eller DSM-IV) som används. Nedan presenteras kriterierna för både DSM-IV och ICD-10. I Sverige används ICD-10 främst vid diagnostik av sjukdomar inom hälso- och sjukvården. DSM-IV används inom forskning och inom psykiatrisk verksamhet. De båda diagnostiska systemen stämmer till stora delar överens när det gäller beroendetillstånden. Definitionerna utgår från sociala eller medicinska aspekter och inte från ett juridiskt synsätt. Juridiskt sett är allt icke-medicinskt bruk av narkotika missbruk, eftersom det utgör ett brott. Missbruk enligt DSM-IV För att det ska vara frågan om ett missbruk enligt DSM-IV krävs att minst ett av de fyra kriterierna är uppfyllda under en tolvmånadersperiod. 1. Upprepad användning av alkohol eller narkotika som leder till misslyckande att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet. 2 Upprepad användning av alkohol eller narkotika i riskfyllda situationer, exempelvis vid bilkörning eller i arbetslivet. 3. Upprepade kontakter med rättsväsendet till följd av missbruket. 4. Fortsatt användning trots återkommande problem. Beroende enligt DSM-IV För beroende krävs att tre av de sju kriterierna är uppfyllda under en tolvmånadersperiod 1. Behov av allt större dos för att uppnå ruseffekt. 2. Abstinensbesvär när bruket upphör. 3. Intag av större mängd eller intag under längre tid än vad som avsågs. 4. Varaktig önskan, eller misslyckade försök, att minska intaget. 5. Betydande del av livet ägnas åt att införskaffa, konsumera och hämta sig från bruket av alkohol eller narkotika. 6. Viktiga sociala, yrkesmässiga eller fritidsmässiga aktiviteter försummas. 7. Fortsatt användning trots kroppsliga eller psykiska skador. Missbruk enligt ICD-10 Missbruk betecknas enligt ICD-10 med skadligt bruk, dvs. bruk av psykoaktiva substanser på ett sätt som skadar hälsan. Skadan kan vara fysisk som exempelvis leverinfektion (hepatit) vid intravenöst missbruk, eller psykisk som depressionsperioder efter hög alkoholkonsumtion. 21

23 Beroende enligt ICD-10 (WHO) För beroende enligt ICD-10 gäller att tre av de sex kriterierna ska vara uppfyllda. 1. Stark längtan efter drogen. 2. Svårighet att kontrollera intaget. 3. Fortsatt användning trots skadliga effekter. 4. Prioritering av droganvändning är högre än andra aktiviteter och förpliktelser. 5. Ökad tolerans. 6. Fysiska abstinenssymtom Socialtjänstlagen definierar inte begreppen Inom socialtjänsten finns inga fastställda definitioner av begreppen missbruk och missbrukare. Inte heller i socialtjänstlagen definieras begreppen. Ett regionalt styrdokument för Västmanland Inom projektet: Kunskap till praktik, utarbetar Västmanlands Kommuner och Landsting 12 tillsammans med kommunerna i Västmanland, Landstinget Västmanland, Kriminalvården och Statens institutionsstyrelse ett regionalt styrdokument för missbruks- och beroendevården. Styrdokumentet tar sin utgångspunkt i de nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevården. Styrdokumentet innehåller beskrivningar av kommunernas, landstingets, kriminalvårdens och statens institutionsstyrelses arbete med riskbruk, missbruk och beroende. Styrdokumentet innehåller också beskrivningar av Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens och arbetsgivares ansvar. Frivillig- och brukarorganisationers arbete beskrivs. Syftet med styrdokumentet är att de nationella riktlinjerna ska bli styrande för missbruks- och beroendevården inom kommunerna, landstinget och kriminalvården i Västmanlands län. Styrdokumentet ska utgöra ett stöd i implementeringsarbetet. Styrdokumentets vision är: Samordnade och rätt insatser av rätt vårdgivare med rätt kompetens vid rätt tidpunkt med individens behov i centrum. I styrdokumentet framhålls att socialtjänsten och hälso- och sjukvården har ett gemensamt ansvar för att hjälpa människor med ett missbruk eller beroende och samtidig psykisk eller somatisk sjukdom. Vikten av en god samverkan poängteras. Under rubriken: Neuropsykiatriska funktionshinder och missbruk, tas upp att risken för att utveckla alkohol- eller narkotikaberoende är nästan dubbelt så hög för vuxna med ADHD 13 som för befolkningen i övrigt. Enligt styrdokumentet är det viktigt att diagnosen ställs så tidigt som möjligt för att en behandling eller rehabilitering ska kunna påbörjas. 12. Processledaren Christina Persson är ansvarig för arbetet. 13. Attention Deficit Hyperactivity Disorder. 22

24 Ungas samsjuklighet Samband mellan ungas psykiska ohälsa och droganvändning I rapporten: Liv och Hälsa Ung 2008 (Landstinget Västmanland 2009) fastslås att det finns ett starkt samband mellan användandet av droger och psykisk ohälsa. Det är dubbelt så vanligt med depression, låg social tillit och sömnstörningar bland ungdomar som har använt narkotika som bland ungdomar som inte har använt narkotika. Bland ungdomar som dricker mycket alkohol är det vanligt med sömnstörningar. Ungdomar som dricker mycket alkohol lider också i större utsträckning än andra av psykosomatiska symptom och depressioner. De känner lägre social tillit än andra ungdomar. I kunskapssammanställningen: Rätt insatser på rätt nivå för barn och ungdomar med psykisk ohälsa skriver Sveriges Kommuner och Landsting, under rubriken Symtomatologi och samsjuklighet, att det faktum att många som har psykiska problem också överkonsumerar eller missbrukar, inte uppmärksammas i tillräcklig omfattning. Unga med problem som ångest, depressivitet, psykossymptom eller antisocialt beteende har en generellt sett högre risk att utveckla överkonsumtion, missbruk eller beroende. Enligt kunskapssammanställningen har en tydlig majoritet av de ungdomar som har en uppförandestörning också ett missbruk eller beroende. Hälften av dem som har en psykossjukdom kommer någon gång att få en missbruks- eller beroendediagnos. Både när det gäller uppförandestörning och psykossjukdom är det vanligaste beroendet, beroendet av alkohol. Flickor som kommer i kontakt med sjukvården för att de använder alkohol har generellt sett använt alkohol längre tid och har oftare ångest eller andra psykiska problem än pojkar. Unga med psykiska funktionsnedsättningar, exempelvis p.g.a. ADHD 14, löper större risk att utveckla ett alkoholberoende. Anledningen är att användandet av alkohol fungerar som självmedicinering. Enligt Stockholms läns landsting (2011) är de flesta experter överens om att ADHD förekommer hos mellan 3 och 5 procent av alla skolbarn. De flesta av dessa barn är pojkar. ADHD beräknas förekomma 3-6 gånger oftare hos pojkar än hos flickor. Ännu större är övervikten i studier av barn som har kommit till barnpsykiatriska mottagningar (Stockholms läns landsting 2011). Barnläkaren Björn Kadesjö skriver i en kunskapssammanfattning, utgiven av Socialstyrelsen (2010), att andelen skolbarn med ADHD utgör 5 procent av alla skolbarn. Kadesjö skriver att ADHD är 2-3 gånger vanligare hos pojkar än hos flickor. Pojkar har ofta utagerande som symtom medan flickors symptom är mer inåtvända. Flickors ADHD kan därmed vara mer svårupptäckt. Skillnaderna mellan flickor och pojkar när det gäller psykisk ohälsa eller psykiska funktionshinder varierar mellan olika diagnoser. Fler flickor än pojkar har ångest, bipolär sjukdom och anorexia nervosa syndrom (SOU 1998:31 s 66). Fler pojkar än flickor har beteendestörningar, schizofrent syndrom, infantil autism och Aspbergers syndrom (SOU 1998:31 s 66). Att fler pojkar än flickor har diagnosen ADHD 15 har redovisats ovan. Samhällets inställning och tillgängligheten till droger spelar roll för om ungdomar prövar och använder droger. Barn till föräldrar med missbruksproblem eller psykisk sjukdom löper en ökad risk att utveckla ett eget beroende. En liberal inställning hos föräldrarna till att barnen prövar droger är också en riskfaktor. Psykosocial stress, låg socioekonomisk nivå och brister i föräldrarnas omsorg är andra riskfaktorer för att barnen utvecklar ett eget beroende. Ett lågfrekvent användande av alkohol i små eller måttliga mängder kan vara förenat med en ökad risk för ohälsa eller tecken på en psykisk samsjuklighet där depression ingår. I SKL:s kunskapssammanställning dras slutsatsen att det är viktigt att tidigt upptäcka dessa problem och erbjuda insatser på basnivå. Unga som ofta berusar sig och i samband med detta är självmordsbenägna, våldsbenägna eller sexuellt utagerande kan vara tecken på allvarlig risk för problem med missbruk eller tecken på en underliggande psykisk störning. Dessa ungdomar kan behöva kvalificerad hjälp. Att ungdomar tidigt i livet prövar al- 14. Attention Deficit Hyperactivity Disorder. De som har ADHD har problem med uppmärksamheten eller problem med impulsivitet och överaktivitet. 15. I SOU 1998:31 talas ännu inte om diagnoserna ADHD och ADD utan om diagnoser som lättare och svårare MBD/DAMP. 23

25 kohol eller andra droger är tecken på en allvarlig problematik. Bristande omsorg av föräldrarna eller att föräldrarna bagatelliserar problemen är också tecken på en allvarlig problematik. I dessa fall behövs mer omfattande åtgärder ofta genom samverkan mellan primärvården, barnhälsovården, den specialiserade missbruksvården, socialtjänsten, elevhälsan och barn- och ungdomspsykiatrin. Enligt SKL:s kunskapssammanställning uppvisar unga som använder narkotiska preparat eller andra otillåtna droger/mediciner tecken på en allvarligare problematik och ett tydligare normbrytande beteende. Snabba åtgärder behövs. I många fall har användandet av narkotiska och andra preparat föregåtts av användande av tobak eller alkohol. Enstaka tillfällen av experimentellt användande av cannabis eller andra droger i samband med fester eller under annan kamratpåverkan anses oftast inte tyda på en psykisk eller psykosocial problematik. SKL påpekar i skriften att det är angeläget att tidigt uppmärksamma ett missbruksbeteende för att ge stöd och förhindra en fortsatt negativ utveckling. 24

26 Blir det bättre med behandling? Synen på alkohol- och drogproblem har skiftat under historiens gång I ett anförande på konferensen: Blir det bättre med behandling? (april 2003), framhåller forskaren Jan Blomqvist att synen på alkohol- och drogproblem har skiftat under historiens gång. Idén att behandla enskilda individer är av sent datum. Blomqvist hänvisar till Sahlin (1994) som är en av dem som menar att samhällets sätt att handskas med avvikande beteende, historiskt sett, har pendlat mellan två ömsesidigt uteslutande förhållningssätt. När människor har betraktats som oförskyllt drabbade har de ansetts som ömkansvärda stackare som i humanitetens namn varit berättigade till viss omvårdnad. När de i stället har betraktats som personer som själva åsamkat sig sina problem har de i stället ansetts förtjäna förakt och bestraffning. Människor med alkoholproblem sågs länge som en prototyp för människor som själva åsamkat sig sina problem. I samband med industrisamhällets uppkomst började alkoholproblem ses som en potentiellt åtgärdbar individuell avvikelse eller sjukdom. Efter förbudstiden i USA och motbokstiden i Sverige blev det dominerande synsättet behandlingsstrategin som fungerade som ett kulturellt alibi för en normalisering av alkoholen och drickandet. Med narkotikaproblemet förhåller det sig på annat sätt. Användandet av opiater och kokain var relativt utbrett i Sverige under 1800-talet (Olsson 1994, enligt Blomqvist 2003). Under och 1950-talen användes centralstimulerande medel, först som prestationshöjande medel inom det militära försvaret och i vissa intellektuella och konstnärliga kretsar och senare som bantningsmedel. På 1960-talet hade bruket spritts till vissa ungdomsgrupper, personer som begick brott och till prostituerade. Narkotikan började då betraktas som ett allvarligt socialt problem och ett hot mot samhället. Två olika huvudstrategier för att motverka problemen kom att stå emot varandra; vård- och rehabiliteringsstrategin och kontrollstrategin. Den svenska narkotikapolitiken institutionaliserades i regeringens tiopunktsprogram 1968 (SOU 1967:27) som kan ses som en kompromiss mellan de två huvudstrategierna då den vilar på de tre benen kontroll, prevention, behandling. Blomqvist menar att kontrollstrategin med tiden blivit alltmer dominerande. En problematisering av vanligt förekommande begrepp Blomqvists anförande (2003) syftade också till att illustrera mångtydigheten i begrepp som många gånger tas för givna. Blomqvist menar att benämningen missbruk, som ofta används inom socialtjänsten, förutsätter förekomsten av ett normalt eller icke-problematiskt bruk. När det gäller narkotika jämställs vanligen allt bruk med missbruk då allt bruk är förbjudet. Inom medicinen och inom forskningen dominerar begreppet beroende. Beroendebegreppet har redan från början varit omdiskuterat, men trots detta fått ett starkt genomslag i både forskning och klinisk praktik och kommit att tillämpas på alltfler beteenden som uppfattas problematiska. Beroendebegreppet framställs ofta som ett steg mot en mer vetenskaplig och exakt terminologi. Enligt den internationella diagnosmanualen DSM-IV ska tre av sju kriterier vara uppfyllda under en tolvmånadersperiod för att diagnosen beroende ska kunna ställas. Detta kan underlätta vid erfarenhetsutbyte mellan professionella och vid komparativa studier, skriver Blomqvist. Samtidigt menar Blomqvist att beroendebegreppet innebär ett utpekande eller beskrivande begrepp som utgör en konvention. Det fångar inte en substantiell entitet inne i missbrukaren som skulle kunna förklara de handlingsmönster det utpekar. Begreppet är inte heller så homogent som det kan verka. Det finns 99 olika sätt att kombinera de tre eller fler av de sju kriterierna, vilket kan tolkas som att det finns lika många undertyper av beroende. Blomqvist föreslår ett tredje sätt att göra en bedömning på. Detta tredje sätt skulle bygga på en självrapportering som utgår från vilken roll bruket av alkohol eller droger spelar i individens liv. Det viktigaste i bedömningen skulle utgöras av i vilken utsträckning bruket är funktionellt för individen och i vilken utsträckning bruket övergått till att vara en central aktivitet eller organiserande princip i hans eller hennes liv på bekostnad av mer givande engagemang och att bruket dominerar hans eller hennes tankar, känslor och handlingar. På svenska finns ingen bra vedertagen term för detta skriver Blomqvist och nämner att det engelska begreppet ad- 25

27 diction i åtminstone vissa tolkningar svarar hyfsat mot det han avser. Blomqvist drar slutsatsen att vilken begreppsapparat som är lämpligast behöver avgöras av sammanhanget, men att det alltid är klokt att göra klart för sig själv vad man menar. Blomqvist tillägger att en viktig poäng med det tredje sätt som han föreslår är att det tvingar oss att beakta inte bara individens beteende utan också hennes egen syn på saken och inte minst viktigt det sammanhang hon lever i. Blomqvist skriver vidare att det bland människor som yrkesmässigt sysslar med frågor om missbruk och beroende finns en relativ enighet om att betrakta alkohol- eller andra drogproblem som ett multifaktoriellt (bio- psyko- socialt-) problemkomplex. Vad kan forskningen bidra med Under rubriken: Vad kan forskningen bidra med? skriver Blomqvist om den översikt över kontrollerade studier av effekter av olika metoder för behandling av alkohol-eller narkotikamissbruk som har publicerats av Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU 2001). I översikten dras slutsatsen att det finns vetenskapliga belägg för att ett antal specifika metoder (i princip manualbaserade) för psykosocial behandling av framför allt alkoholmissbruk, har effekt, medan det saknas belägg för att sedvanlig behandling skulle ha effekt. Blomqvist går i sin föreläsning inte in på den diskussion som SBU:s översikt vållade, men framhåller att den typen av översikter har begränsade möjligheter att ge vägledning i enskilda fall. Blomqvist framhåller att randomiserade kontrollerade studier utgör en viktig förutsättning för en kritisk och empiriskt grundad diskussion om missbruksvårdens utformning, inriktning och resultat. Det är samtidigt viktigt att inte betrakta studierna som det enda giltiga kunskapsunderlaget. Studierna kan användas när det handlar om att fördela resurser eller beslut om upphandling och för att utmönstra metoder som visat sig verkningslösa eller skadliga. Det innebär att resultaten kan vara tillämpliga på gruppnivå. På individnivå är studierna emellertid mycket svårare eller omöjliga att tillämpa. Detta av flera anledningar. En anledning är att de studerade behandlingsmetoderna ofta haft betydligt bättre resurser än vad som vanligtvis är fallet med tillgång till välutbildad personal och klienter möjliga att följa upp. Ytterligare en anledning till att studierna är svåra eller omöjliga att använda på individnivå är att effektstorlekarna oftast är relativt små och att en viss förbättring också brukar ske i kontrollgruppen. Om exempelvis metod A visat sig medföra en förbättring i 40 procent av fallen och metod B i 30 procent av fallen så kan det innebära att i vissa fall är metod B att föredra. En tredje anledning är att det finns studier som visar att endast procent av resultatet i psykosocial behandling kan förklaras med den metod som har använts. Återstoden förklaras med klientens förväntningar, den terapeutiska relationen och olika utomterapeutiska faktorer som resurser, organisation och ledning och de behandlades personliga och sociala förutsättningar. En fjärde anledning är att studier av behandlingseffekter exkluderar erfarenheterna från människor som på egen hand lyckats ta sig ur sina alkohol- eller andra drogproblem. Olika vägar till drogfrihet I en studie (Blomqvist 1999) som baseras på 96 personer som någon gång svarat mot diagnosen alkoholberoende (DSM-III-R) och haft allvarliga alkoholproblem under minst fem år visar Blomqvist att 58 av de 96 personerna var stabilt missbruksfria sedan minst 3 år. Av de 58 hade 20 löst sina problem med hjälp av behandling. Tio hade löst sina problem med hjälp av enbart AA och 28 hade löst sina problem utan organiserad hjälp. De övriga 38 hade ett pågående missbruk. Av dessa 38 hade 22 deltagit i behandling och 16 hade aldrig sökt organiserad hjälp. I en något senare studie (Blomqvist 2002) omfattande 75 personer som någon gång omfattats av diagnosen narkotikaberoende och haft allvarliga problem med amfetamin eller opiater i minst fem år visar Blomqvist att 48 av de 75 personerna var stabilt missbruksfria, varav 23 genom behandling eller annan organiserad hjälp och 25 utan sådan hjälp. De övriga 27 hade ett pågående missbruk vid intervjutillfället. Av dessa hade 13 deltagit i behandling. De som löst sina problem utan organiserad hjälp hade haft en något mindre utsatt uppväxt och under missbruket varit mindre marginaliserade än de som slutat med hjälp av behandling. Missbruket var dock 26

28 i det närmaste lika gravt i båda grupperna. De som inte upphört med sitt missbruk hade i genomsnitt de svagaste sociala resurserna. De personer som sökt hjälp hade i allmänhet gjort detta vid en tidpunkt då missbruket och de negativa konsekvenserna av missbruket ökat och blivit mycket påtagliga. Bland självläkarna återfanns ingen sådan ökning under åren innan lösningen. De personer som sökt hjälp uppvisade en starkt stegrad negativ stress i sin livssituation under åren närmast innan lösningen medan självläkarna uppvisade en hög stressnivå men i allmänhet ingen signifikant ökning. En stor skillnad mellan grupperna är förekomsten av positiva livshändelser. De flesta av dem som blev självläkare kunde berätta att de, året innan de definitivt slutade missbruka, gjort olika erfarenheter som väckt hopp om en bättre framtid. För kvinnorna handlade det ofta om att bli förälder. För männen var det oftare en ny partnerrelation eller en ny möjlighet i arbetslivet. De som upphört med sitt missbruk med hjälp av behandling berättade inte om positiva livshändelser innan behandlingen. I stället förbättrades deras livssituation under behandlingen. Forskarna drar slutsatsen att de som sökte hjälp oftast gjorde det för att få hjälp med en svåruthärdlig livssituation och inte primärt för att få hjälp att sluta missbruka. De som upphörde med missbruket på egen hand gjorde det p.g.a. de positiva incitamenten, eventuellt förstärkt av den långvariga, starkt negativa stress de hade upplevt. De insatser som bidrog till en bestående lösning var mycket olika när det gäller vårdideologi, utformning och inriktning. Det som var gemensamt för dem och också skilde dem från andra hjälpinsatser var att de stämde överens med varje individs egna erfarenheter, behov och förutsättningar och var i behandlingsprocessen personen befann sig. Ett personligt engagemang från en hjälpare man litat på, ett trovärdigt budskap, en trygg och drogfri miljö och att man upplevde att man blivit bemött med respekt och fått hjälp på egna villkor förenade de metoder som inneburit en avgörande hjälp. En salutogen process 16 Blomqvist skriver att ett sätt att karakterisera och sammanfatta vägen ut ur missbruket är att beskriva det som en salutogen process, ett resultat av individens strävan att upprätta en känsla av sammanhang. Generella standardiserade och klassificerande instrument innebär en förenkling Forskaren Ninive von Greiff (2008) har jämfört hur ungdomar som blivit intervjuade utifrån frågemanualen i ADAD 17 ser på sitt missbruk med hur de som intervjuat ungdomarna uppfattar ungdomarnas missbruk. Ungdomarna och intervjuarna gör olika bedömningar av vilket som är ungdomens problem. Intervjuarna ansåg att ungdomarnas behov av hjälp var större än vad ungdomarna själva ansåg. Detta gällde dock inte arbete och fysisk hälsa där ungdomarna ansåg att deras behov av hjälp var större än vad intervjuaren ansåg. Flickorna bedömde sitt behov av hjälp som större än vad pojkarna gjorde inom alla områden utom brottslighet (Von Greiff s 53-54).Von Greiff menar att vad som uppfattas som problem är relaterat till synen på asocialitet och där saknas en vetenskapligt grundad kunskapsbas. Detta medför att bedömningarna blir både subjektiva och normativa. Von Greiff diskuterar riskerna med ADAD: Samtidigt som instrumentet är ett sätt att säkerställa en gemensam grund och undvika subjektiva icke kvalificerade bedömningar finns risk att det generella sker på bekostnad av det individuella. Generella standardiserade och klassificerande instrument innebär en förenkling (se Kirk 2003) och kan inte göra anspråk på att vara heltäckande, medan helt individuella bedömningar riskerar att bli godtyckliga och icke representativa. Det kan konstateras att det finns problem med att formulera klara riktlinjer på dessa områden som till sin natur är påtagligt komplexa, samtidigt som även sociala problem måste bedömas 16. Professorn i medicinsk sociologi; Aaron Antonovsky förespråkar ett salutogent i stället för ett patogent synsätt. Hans tankar om främjande av hälsa har fått stort genomslag. Antonovsky har myntat begreppet KASAM, känsla av sammanhang. Hans utgångspunkt är att den mänskliga tillvaron är fylld av påfrestningar. Antonovsky ställde frågan vad det är som gör att en del människor klarar påfrestningar med hälsan i behåll och kanske t o m växer och utvecklas av svårigheterna. Antonovsky kom fram till att det är känslan av sammanhang som avgör. Med känsla av sammanhang menar han i vilken utsträckning som tillvaron upplevs som meningsfull, begriplig och hanterbar. (Antonovsky 1991). 17. ADAD, Adolescent Drug Abuse Diagnosis, är en strukturerad intervjumetod för bedömning av ungas missbruk och sociala problematik. Metoden rekommenderas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården. 27

29 utifrån en mer kunskapsbaserad grund. I stället, menar Kirk, bör målet med behandlingen styra snarare än klientens problem (Von Greiff s 58). Behandlingsforskningen behöver ändra fokus - från studier av specifika tekniker till studier av förändringsprocesser Von Greiff tar upp som ett grundläggande problem för en behandlingsorganisation som Statens institutionsstyrelse att etablera adekvata kopplingar mellan specifik problematik hos enskilda klienter och de insatser som initieras i syfte att åtgärda denna problematik. (Von Greiff s 58) Von Greiff påpekar att det medicinska paradigmets grundläggande koppling mellan diagnos och intervention i stort sett saknas inom socialtjänsten. Hon menar (med hänvisning till Orford 2008) att förklaringen ligger i att man inom socialtjänsten möter problem som är komplexa och målen långsiktiga. Det innebär att behandlingsforskningen måste ändra fokus från att studera specifika tekniker till att fokusera på förändringsprocesser. Förändringsprocesserna behöver studeras under längre tid och behandlingen är en av de delar som behöver studeras. (Von Greiff s 59). Von Greiff pekar också på att trots att ungdomar i hälften av fallen placeras på en SiS-institution p.g.a. missbruk så är bara en begränsad del av platserna anpassade till missbruksproblematik (Von Greiff s 59-60). 28

30 Resultatredovisning 1 En beskrivning av samverkansprojektet grundad på statistik Inledning Detta avsnitt bygger på uppgifter som har samlats in av de anställda i samverkansprojektet. Insamlandet har ägt rum under tiden den 1 september 2009 till den 30 september 2010 (nedan kallad undersökningsperioden). Kompletterande uppgifter har lämnats i februari Svaren bygger på de anställdas samtal med ungdomarna och användandet av olika mätinstrument såsom ADDIS 18 och SDQ 19. De kompletterande uppgifterna bygger på en genomgång av 32 journaler gjorda av projektets sjuksköterskor. De redovisade uppgifterna speglar ungdomarnas kända svårigheter, vilket innebär att de verkliga svårigheterna kan vara betydligt fler. I statistiken ingår fem ungdomar som är 18 eller 19 år (gäller samtliga tabeller utom tabell 3). Dessa ungdomar blev förmodligen aktuella inom projektet i början av projekttiden, innan det stod klart att ungdomar fr.o.m. 18 års ålder ej skulle bli aktuella inom projektet. Bakgrund - Hur stor andel av de ungdomar som kom till IRIS blev aktuella inom samverkansprojektet Till IRIS, den verksamhet för ungdomar som befaras ha ett missbruk och som sedan tidigare bedrivs av proaros inom Västerås stad, kom totalt 166 ungdomar under 18 år under undersökningsperioden. Av de 166 ungdomarna blev 38 aktuella inom samverkansprojektet. Det motsvarar 23 procent av det totala antalet ungdomar i åldern år som kom till IRIS. Det innebär att av de 166 ungdomar som söker hjälp för ett befarat missbruk eller beroende befaras 23 procent också vara drabbade av psykisk ohälsa. En beskrivning av samverkansprojektet grundad på statistik Tabell 1: Ålder hos dem som blev aktuella inom samverkansprojektet. Medelvärde 16,3 Medianvärde 16 Lägsta ålder 14 Högsta ålder 19 De ungdomar som blev aktuella inom samverkansprojektet var i åldern 14 till 19 år. Medelåldern var 16 år. 18. ADDIS är ett strukturerat intervjuformulär med 75 frågor för en bedömning av alkohol- och drogproblematik enligt ICD-10 och DSM-IV:s diagnoskriterier. Med dessa kriterier avgörs om drogbruket innebär skadligt bruk/missbruk eller beroende. Genom ADDIS undersöks också stress, ångest, depression, spelanvändning och användning av koffein, nikotin och mat. 19. SDQ, Strengths and difficulties questionnaire, är ett instrument, skattningsformulär, avsett att screena beteendestörningar hos barn i åldern 3-16 år. Det innehåller frågor om styrkor och svårigheter. Formuläret bygger på erfarenheter från två etablerade och internationellt väl spridda instrument, Rutters formulär och Child Behavior Checklist. Konstruktören Robert Goodman har också utgått från det diagnostiska tänkandet bakom DSM-IV. Den svenska versionen är bearbetad och översatt av Hans Smedje med flera. 29

31 Tabell 2: Antalet och andelen ungdomar i en viss ålder. Ålder Antalet ungdomar Andelen i procent Summa: Det allra vanligaste var att ungdomarna som kom till samverkansprojektet var 17 år. Det näst vanligaste var att de var 15 eller 16 år. Drygt 50 procent av ungdomarna var 16 år eller yngre. De sammanlagt fem ungdomar som var 18 eller 19 år kom förmodligen till projektet i början av projekttiden innan det stod klart att projektet endast skulle omfatta ungdomar upp till 18 år. Tabell 3: Könsfördelning hos dem som kom till IRIS respektive aktualiserades för samverkansprojektet och var under 18 år. Verksamhet Antalet pojkar Antalet flickor Totalt antal ungdomar Andelen pojkar i % Andelen flickor i % Totalt % IRIS Samverkansprojektet Av de totalt 166 ungdomar som kom till IRIS och var under 18 år var 109 pojkar och 57 flickor. Flickornas andel av det totala antalet ungdomar var 34 procent. Av de 38 ungdomar under 18 år som blev aktuella inom samverkansprojektet var 29 pojkar och 9 flickor d v s knappt 24 procent av ungdomarna under 18 år var flickor. Det innebär att bland dem som blev aktuella inom samverkansprojektet var andelen flickor ännu lägre än bland de ungdomar som kom till IRIS. Tabell 4: Vilka droger använde de ungdomar som blev aktuella inom samverkansprojektet 20? Droger Antal unga Andel i % 21 Alkohol Cannabis Smärtstillande medel Lugnande medel/sömnmedel 9 21 Centralstimulantia 5 12 Lösningsmedel 4 10 Opiater 3 7 Hallucinogena 2 5 Alkohol och Cannabis var de allra vanligaste drogerna bland de ungdomar som kom till samverkansprojektet. Så många som 29 procent använde smärtstillande medel och 21 procent använde lugnande medel eller sömnmedel. 20. Uppgifterna baseras på uppgifter om 42 ungdomar, för en ungdom saknas uppgifter om vilka droger som används. 21. Andelen av de sammanlagt 42 ungdomar som det finns uppgifter om. Andelen har avrundats till hela procent. 30

32 Tabell 5: Hur många droger använde de ungdomar som blev aktuella inom samverkansprojektet? Antal droger Antal unga som använde De allra flesta som blev aktuella inom samverkansprojektet använde 2 droger. En av ungdomarna använde ingen drog. Tabell 6: Vanligast att ungdomarna som blev aktuella inom samverkansprojektet bedömdes ha ett missbruk eller beroende. Droganvändning Antal ungdomar Testat 6 Missbruk 4 Beroende 19 Vet ej 7 Andra svar 2 6 Totalt: 42 Så många som 45 procent av ungdomarna som kom till projektet bedömdes ha ett beroende. Andelen ungdomar som bedömdes ha antingen ett missbruk eller ett beroende utgjorde 55 procent av dem som kom till samverkansprojektet. Sex ungdomar bedömdes ha testat droger. Tabell 7: Vilka andra svårigheter hade de ungdomar som kom till samverkansprojektet? 22 Svårigheter Antal unga Andel i % 23 Sömnsvårigheter Oro/ångest 17 42,5 Nedstämdhet Aggressivitet Självskadebeteende 6 15 Ätstörningar 3 7,5 Tvångsbeteende 1 2,5 Av tabellen framgår att sömnsvårigheter, oro/ångest, nedstämdhet och aggressivitet är vanliga svårigheter bland de ungdomar som kommer till samverkansprojektet. 22 Uppgifterna baseras på uppgifter om 40 ungdomar, för tre ungdomar saknas uppgifter om vilka svårigheter de har. 23 Andelen av de sammanlagt 40 ungdomar som det finns uppgifter om. Svaren har avrundats till halva procent. 31

33 Tabell 8: Utsatthet hos de ungdomar som blev aktuella inom samverkansprojektet. Tecken på utsatthet Antal Andel i procent vittne till våld utsatt för våld 7 17 upplevelser av utanförskap 5 12 mobbning 4 10 sexuella övergrepp 2 5 övriga trauman 6 14 Av tabellen framgår att en tredjedel av ungdomarna har varit vittne till våld och att en sjättedel har utsatts för våld. Tabellen speglar vad som är känt om ungdomarnas utsatthet. Det verkliga antalet utsatta ungdomar kan vara betydligt större. I några fall har samma ungdom varit utsatt inom flera områden. Exempelvis har sex av de sammanlagt fjorton ungdomar som varit vittne till våld själva utsatts för våld. En av dem som har utsatts för våld har också utsatts för sexuella övergrepp. Två av de fyra som har utsatts för mobbning har utsatts för våld. En flicka har varit särskilt utsatt. Hon upplever ett utanförskap och har såväl varit vittne till våld, som utsatt för våld, sexuella övergrepp och mobbning. Föräldrarnas svårigheter Tabell 9: Antal ungdomar som har minst en förälder med egna svårigheter. Föräldrarnas svårigheter Antalet drabbade ungdomar Missbruk 13 Psykisk ohälsa 12 Psykiska funktionsnedsättningar 3 Så många som 13 ungdomar har minst en förälder med kända egna svårigheter i form av ett missbruk. Så många som 12 ungdomar har minst en förälder med kända egna svårigheter i form av psykisk ohälsa. 24 Definitionerna av begreppen psykisk ohälsa och psykiska funktionsnedsättningar varierar mellan de anställda 25. Tabell 10: Antal ungdomar som har föräldrar med flera svårigheter. Föräldrarnas svårigheter Antal ungdomar Missbruk och psykisk ohälsa 6 Psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar 2 Missbruk och psykiska funktionsnedsättningar 1 Missbruk, psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar 1 Totalt 10 Tio av ungdomarna har en förälder som har svårigheter inom fler än ett av områdena: missbruk, psykisk ohälsa och psykiska funktionsnedsättningar alternativt två föräldrar som har svårigheter inom olika områden. 24. Frågorna har inga fasta svarsalternativ. De vanligaste svaren är ja, nej eller vet inte. Ibland anges vilken förälder som avses. I två fall har den som fyllt i blanketten angett att det är pappan som missbrukar. I åtta av tolv fall anges att det är mamman som lider av psykisk ohälsa. När det gäller funktionsnedsättningar nämns i två fall att det är mamman som avses. I ett av dessa fall anges en fysisk skada som orsak till funktionsnedsättningen. Två av dem som uppges ha psykisk ohälsa uppges också ha en funktionsnedsättning. För den tredje föräldern med psykisk funktionsnedsättning är det okänt om det finns psykisk ohälsa. 25. Framkom vid samtal med de anställda den 19 januari

34 Vilka slutsatser kan dras utifrån tabellerna ovan Av ungdomar har föräldrar med kända egna svårigheter inom områdena: missbruk, psykisk ohälsa och psykiska funktionsnedsättningar. Det motsvarar 40 procent. Av dessa 17 ungdomar har 10 föräldrar med svårigheter inom fler än ett område. Avgiftning Så många som 17 ungdomar har blivit föremål för avgiftning. Några av dem har avgiftats vid fler än ett tillfälle. Den vanligaste avgiftningen äger rum i öppenvård. Tabell 11: Antalet avgiftningar för de ungdomar som har varit aktuella inom samverkansprojektet. Avgiftning i eller på Antalet ungdomar Öppenvård 15 Behandlingshem 7 Avgiftning i annan form 3 Totalt: 25 Det totala antalet avgiftningar uppgick till 25 stycken. Annan avgiftning innebär i två fall avgiftning i familjehem. I det tredje fallet uppges MTFC 28. De avgiftningar som gjordes i öppenvård har i två fall angetts som medicinska avgiftningar. Tabell 12: Diagnoser som har ställts under projekttiden 29 Till grund för tabellerna 12 och 13 ligger uppgifter som bygger på en genomgång av 32 ungdomars journaler gjord av projektets sjuksköterskor. Vissa diagnoser finns ej med i tabellen. Dessa redovisas i fotnoten. Diagnos Pojkar Flickor ADHD 6 0 ADD Depression 6 1 Lindrig depressiv period 1 0 Ångest 4 2 Social fobi 0 1 Schizofreniformt syndrom 1 0 Paniksyndrom 0 1 Identitetsproblem 1 0 Sömnstörning eller insomni 3 0 Tabellen visar att ett stort antal diagnoser har ställts under projekttiden. Tabellen visar också att i de allra flesta fallen är det pojkar som har fått en diagnos. Så många som tio ungdomar har fått två eller fler av dessa diagnoser 26. Ett bortfall. För en ungdom saknas svar på frågorna. 27. Antalet ungdomar i den översta tabellen (28) minus 9 för de ungdomar som har föräldrar med 2 svårigheter och minus 2 för den ungdom vars föräldrar har alla tre svårigheterna. 28. Multidimensional Treatment Foster Care (MTFC) betraktas som ett alternativ till institutionsplacering och traditionell familjehemsplacering. Insatsen består av en familjehemsplacering, där det vuxna nätverket och ett professionellt behandlingsteam arbetar med att minska ungdomars antisociala beteende. MTFC är ett evidensbaserat strukturerat behandlingsprogram för ungdomar med beteendeproblem. MTFC har utvecklats vid Oregon Social Learning Center i USA och har använts i Sverige sedan början av 2000-talet. Målgruppen är pojkar och flickor mellan 12 och 17 år med allvarliga beteendeproblem som kriminalitet, missbruk, skolproblem och aggressivitet. 29. Diagnoser som gäller en enda ungdom och som är direkt drogrelaterade; alkoholberoende, cannabisberoende eller missbruk av alkohol eller narkotika, har ej tagits med i tabellen. Inte heller diagnoser som alkoholrelaterad, nikotinrelaterad, cannabisrelaterad störning eller opiatbetingad sömnstörning har tagits med. Diagnoser som avsiktlig destruktiv handling, problem mellan föräldrar och barn och ospecificerade relationsproblem och som gäller en enda ungdom har inte heller tagits med i tabellen. 33

35 Tabell 13: Diagnoser som ställts redan innan kontakt med samverkansprojektet. Diagnos Pojkar Flickor ADHD 11 1 I tolv fall uppges att ungdomen har haft en diagnos innan projektet. I samtliga fall är det frågan om diagnosen ADHD. Bara en av de sammanlagt 12 ungdomarna är flicka. Tabell 14: Hur många ungdomar som bedömdes ha behov av fortsatta sociala respektive psykiatriska insatser efter avslutad kontakt med samverkansprojektet. Behov av insats Antal ungdomar Social insats 30 Psykiatrisk insats 34 Så många som 34 ungdomar bedömdes ha behov av fortsatta psykiatriska insatser och så många som 30 bedömdes vara i behov av fortsatta sociala insatser. 30 Tabell 15: Hur stor andel av dem som bedömdes ha behov av fortsatt social respektive psykiatrisk insats som fick del av dessa insatser. Insats Andel Social insats 25 av 30 Psykiatrisk insats 28 av 33 4 De allra flesta som bedömdes vara i behov av en fortsatt psykiatrisk eller social insats fick detta. 31 Men så många som 5 av 30 respektive 5 av 33 fick inte den insats de bedömdes vara i behov av. Åtta av de 30 ungdomar som bedömdes vara i behov av sociala insatser hade fortsatt kontakt med IRIS. Tabell 16: Hur stor andel av dem som bedömdes ha behov av både fortsatt social respektive psykiatrisk insats som fick del av dessa insatser. Insats Social insats + psykiatrisk insats 19 av 24 Sammanlagt 24 ungdomar bedömdes vara i behov av både sociala och psykiatriska insatser. Av dessa 24 fick 19 del av både sociala och psykiatriska insatser. Tabell 17: Antalet inläggningar. Inläggning barnkliniken 2 Inläggning 99:an Kategoriseringen har gjorts av utvärderaren och den sjuksköterska som arbetar i projektet och som tillsammans med utvärderaren lagt in svaren i SPSS. 31. Utvärderaren och den sjuksköterska som arbetar i projektet och som tillsammans med utvärderaren lagt in svaren i SPSS har gjort en generös tolkning av svaren. Det innebär att när svaret inneburit att det ej funnits behov av en insats men denna insats ändå givits så har det tolkats som att behoven funnits men av misstag (eller p g a att det ej funnits fasta svarsalternativ) ej redovisats. 34

36 Sammanfattande slutsatser baserade på statistik 23 procent av de ungdomar som hade kontakt med IRIS var också aktuella inom samverkansprojektet under undersökningsperioden Medelåldern hos de ungdomar som kom till samverkansprojektet var 16 år Det allra vanligaste var att de som kom till samverkansprojektet var 17 år 76 procent av dem som kom till samverkansprojektet var pojkar Bland de ungdomar som kom till samverkansprojektet var det vanligast att ungdomarna använde två droger; alkohol och cannabis 55 procent av dem som kom till samverkansprojektet hade ett beroende eller missbruk 50 procent av dem som kom till samverkansprojektet hade sömnsvårigheter 42,5 procent hade oro/ångest 40 procent var nedstämda En tredjedel hade varit vittne till våld En sjättedel hade varit utsatta för våld Cirka en tredjedel har minst en förälder som missbrukar och nästan lika många har minst en förälder med psykisk ohälsa Så många som 17 ungdomar har varit föremål för avgiftning Antalet avgiftningar var 25 bland ungdomarna under projekttiden 12 ungdomar hade fått en diagnos (ADHD) innan de kom till projektet Inom ramen för projektet har 6 pojkar fått diagnosen ADHD 1 flicka har fått diagnosen ADD 7 ungdomar, varav 6 pojkar, har fått diagnosen depression 6 ungdomar, varav 4 pojkar, har fått diagnosen ångest (psykiatrin) 1 ungdom, flicka, har fått diagnosen social fobi 1 ungdom har fått diagnosen schizofreniformt syndrom 10 ungdomar har fått minst 2 diagnoser Så många som 34 ungdomar bedömdes ha behov av fortsatta psykiatriska insatser Så många som 30 bedömdes vara i behov av fortsatta sociala insatser De flesta som bedömdes vara i behov av en fortsatt psykiatrisk eller social insats fick detta Så många som 5 av 30 fick inte en social insats trots att de bedömdes vara i behov av detta Så många som 5 av 33 fick inte en psykiatrisk insats trots att de bedömdes vara i behov av detta Statistiken kan ge en god bild av verksamheten Statistiken behöver göras mer tillförlitlig Statistiken ger en god bild av verksamheten Den statistik som samlas in inom ramen för projektet bygger på relevanta frågor. De insamlade svaren kan ge en god bild av ungdomarnas drogvanor, deras övriga svårigheter och svårigheter i familjen. Då den är individbaserad ger den också möjlighet att se samband mellan olika variabler. Statistiken utgör därmed ett gott underlag för regelbundna uppföljningar av verksamheten. Förslag till förbättringar För att statistiken ska bli mer tillförlitlig krävs flera förbättringar i form av exempelvis fler fasta svarsalternativ. Det finns idag fasta svarsalternativ när det gäller flera av frågorna exempelvis när det gäller vilka 35

37 droger som ungdomarna använder eller andra svårigheter som ungdomarna kan som sömnsvårigheter och oro/ångest. Det innebär att svaren på dessa frågor är tillförlitligare än svaren på andra där fasta svarsalternativ saknas. I det Excelark i vilket uppgifterna läggs in finns rubriken diagnos och under denna alternativen påbörjad, utredd, resultat. Av svaren att döma verkar det som att den egentliga frågan borde vara huruvida en neuropsykiatrisk eller psykiatrisk utredning är påbörjad, om den utredning som påbörjats blivit avslutad, om utredningen resulterade i en diagnos och i så fall vilken diagnos. Svaren visar också att det finns behov av frågan om ungdomen sedan tidigare har en diagnos. Fasta svarsalternativ skulle innebära tillförlitligare svar. Uppgiften om huruvida utredningen är avslutad har inte fyllts i efter hand. Svaren på denna fråga hade så låg tillförlitlighet att sjuksköterskorna granskade 32 journaler för att få fram tillförlitliga uppgifter. Resultatet från granskningen överensstämde inte med de uppgifter som lagts in i Excel. När det gäller frågan om abstinensbehandling skulle de fasta svarsalternativen exempelvis kunna vara om abstinensbehandlingen skett genom öppenvård, institutionsvård, familjehem eller på egen hand. Frågor om huruvida det ingick medicinsk behandling och psykosocialt stöd skulle kunna ge viktig information. Fasta svarsalternativ behövs också när det gäller frågan om graden av droganvändning, Frågan är formulerad som en öppen fråga missbruk/beroende? De svar som lämnats är: missbruk, beroende, prövat, använder ibland, brukade cannabis, vet ej, nej, provat alkohol. Vid presentation av utvärderingens statistiska del i januari framkom att definitionerna av begreppen psykisk ohälsa och psykiska funktionsnedsättningar varierar mellan de anställda. Definitionerna behöver därför diskuteras ytterligare i syfte att komma fram till en enhetlig definition. Slutfrågorna om vilka insatser ungdomarna har behov av och vilka insatser de får del av är mycket viktiga för att få kunskap om huruvida de insatser som ges motsvarar de behov ungdomarna har. De svar som lämnas är dock inte svar på frågorna. Detta kan förslagsvis lösas genom fasta svarsalternativ kombinerat med uppföljande diskussioner i arbetsgruppen tillsammans med ansvarig chef. 36

38 Resultatredovisning 2 - De professionellas bild av verksamheten Inledning Tre intervjuer har gjorts med de sammanlagt sju personer som arbetar i samverkansprojektet. Av dem som arbetar i projektet är fyra ungdomsbehandlare, två sjuksköterskor och en läkare. De fyra ungdomsbehandlarna har intervjuats i grupp. De två sjuksköterskorna har intervjuats tillsammans. Projektets barn- och ungdomspsykiatriker har intervjuats enskilt. De fyra ungdomsbehandlarna är anställda av den kommunala utföraren proaros. En av ungdomsbehandlarna har en socionomutbildning och tre är utbildade beteendevetare. Två av dem var anställda på IRIS innan samverkansprojektet kom till stånd. En av dessa två har varit föräldraledig en stor del av projekttiden. Den andra hade bara arbetat en kort tid innan projektet startade. Två av de anställda började som vikarier under projekttiden under de ordinarie anställdas tjänstledighet respektive föräldraledighet. De två sjuksköterskorna är anställda av Landstinget Västmanland. En av dem är utbildad psykiatrisjuksköterska och den andra genomgår specialistutbildning på magisternivå. Båda sjuksköterskorna arbetar halvtid i samverkansprojektet. En av dem är anställd inom barn- och ungdomspsykiatrin och arbetar halvtid på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken. Den andra sjuksköterskan är anställd inom vuxenpsykiatrin och studerar på den halvtid hon inte arbetar i projektet. Den läkare som arbetar i projektet är både vuxenpsykiatriker och barn- och ungdomspsykiatriker. Hon är anställd som barn- och ungdomspsykiatriker av barn- och ungdomspsykiatriska kliniken. Hon arbetar tio procent i projektet. Ungdomsbehandlarna berättar Bakgrunden till projektet En av de fyra intervjuade berättar att bakgrunden till projektet var att det fanns ett behov av samverkan mellan IRIS och barn- och ungdomspsykiatrin. Hon anger tre huvudskäl för detta. Det första skälet är att ungdomarna som kom till IRIS, i många fall, inte mådde bra. En stor grupp mådde t o m sämre efter att de hade slutat med droger. Det andra huvudskälet är att det tog alltför lång tid för ungdomarna att få psykiatrisk hjälp. När IRIS uppmärksammade ungdomarnas behov av hjälp p.g.a. psykisk ohälsa kunde de bara uppmana föräldrarna att själva söka hjälpen hos BUP. Den intervjuade säger: Vi fick uppmana föräldrar att söka hjälp på BUP. Det var jättetrögt att komma in där och långa väntetider trögjobbat. För då ska man fortsätta hålla den här ungdomen motiverad till drogfrihet då den bara mår dåligt och märker att jag mådde ju mycket bättre då jag rökte hasch... Hon tillägger att en del av ungdomarna hade en djupgående psykisk problematik. Gemensamt för samtliga ungdomar med psykisk ohälsa var svårigheterna att få hjälp i tid av barn- och ungdomspsykiatrin. Det tredje huvudskälet till behovet av samverkan var att det fanns en grupp ungdomar som genomgått utredning på BUP utan att BUP kände till att ungdomarna var inne i ett aktivt missbruk. Detta medförde att utredningens resultat inte blev tillförlitligt. Den intervjuade säger: Sen var det den gruppen som gick hos oss i behandling och plötsligt kom och sa; Och förresten nu har jag blivit utredd på BUP. Jaha har du blivit det? Det hade familjen glömt att berätta. Men du har ju inte varit drogfri. Nää. Har du berättat på BUP att du röker hasch? Nää, det var ingen som frågade. Då kände man bara såhär: Suck. Eller de hade blivit utredda tidigare och så kommer de till oss och berättar: Jamen min son eller dotter har den och den diagnosen. Jaha, var det under den perioden du var drogfri. Nänää, det var den perioden jag rökte som mest. Eller det var när jag mådde som sämst och allt var kaos. Den intervjuade tillägger att i dessa fall har utredningen inget värde. 37

39 Projektstarten De intervjuade ungdomsbehandlarna berättar att det tog lång tid innan projektet kom igång. Projektet startade officiellt i mars 2009, men kom egentligen inte i gång förrän båda sjuksköterskorna hade börjat arbeta i september. En av ungdomsbehandlarna uttrycker detta som att vi drog igång i september. Hon säger om tiden dessförinnan: Vi hade ingen styrfart. Inte förrän i november 2009 började en läkare, barn-och ungdomspsykiatriker, arbeta i projektet. En av de intervjuade beskriver den första projekttiden som fylld av bakslag. Detta stod i skarp kontrast till tiden närmast innan projektstarten, då projektet fick stor uppmärksamhet och höga krav och förväntningar ställdes på projektet. Projektets namn På frågan vad verksamheten kallas, svarar en av de intervjuade, att de kallar verksamheten för samverkansprojektet. Hon berättar att de från början planerat att verksamheten skulle ha ett eget namn. De anställda hade börjat trycka broschyrer med information om verksamheten då de fick klart för sig att projektet bara skulle pågå under en mycket begränsad tid. Hon beskriver det som att de redan från början fick lov att backa. Hon säger: Så redan där backade vi, för vi kan inte ändra hela vår verksamhet (IRIS) för någonting som kommer in och kanske bara gästspelar och sen försvinner. Sådär backade vi liksom. Redan från start fick vi backa på något vis. Så därför kallar vi det bara för samverkansprojekt. Jag berättar att jag vid flera tillfällen hört projektet benämnas MiniMaria. En av de intervjuade ungdomsbehandlarna bekräftar att MiniMaria var arbetsnamnet. Hon tillägger att de gärna skulle vilja arbeta som de gör på MiniMariorna i Stockholm. Men eftersom samverkansprojektet inte har motsvarande resurser så föder namnet fel förväntningar. I samverkansprojektet har de exempelvis inte tillgång till avgiftning eller dygnetruntvård. Hon konstaterar: Det fanns inte på kartan att vi skulle kunna ha, så därför tyckte vi att det var fel att kalla det så De höga förväntningar som fanns på ett MiniMaria innebar svårigheter för ungdomsbehandlarna som i början av projekttiden tvingades förklara för andra verksamheter att samverkansprojektet inte hade kunnat starta som planerat eftersom först inga sjuksköterskor och sen ingen läkare börjat arbeta i verksamheten. Åldersgränsen Samverkansprojektets målgrupp är ungdomar i åldern 15 till 20 år och när det finns särskilda skäl ännu något yngre eller ännu något äldre. Den sjuksköterska som först började arbeta inom projektet var anställd inom barn- och ungdomspsykiatrin och kunde endast arbeta med ungdomar upp till 18. Den andra sjuksköterskan som började arbeta inom projektet kom från vuxenpsykiatrin. Förhoppningen var att hon skulle kunna arbeta med de ungdomar som var 18 år och äldre. Detta visade sig inte möjligt då ingen läkare var beredd att vara medicinskt ansvarig för de insatser hon skulle göra, berättar en av de intervjuade ungdomsbehandlarna. Lösningen blev att båda sjuksköterskorna fick sin tillhörighet inom barn- och ungdomspsykiatrin och därmed arbetar med ungdomar i åldern upp till 18 år. Könsfördelning På frågan om hur könsfördelningen bland ungdomarna ser ut svarar de intervjuade att den tidigare har varit ungefär 40 procent flickor och 60 procent pojkar och att andelen flickor ökat något under den senaste tiden. De intervjuade menar att flickorna är underrepresenterade och att detta beror på att flickors missbruk inte upptäcks och uppmärksammas i samma utsträckning som pojkars. 38

40 Ingen skillnad mellan olika droger Inom verksamheten görs ingen skillnad mellan olika droger. Vi vänder oss starkt emot uttryck som tunga och lätta droger eller partydroger, säger en intervjuad med eftertryck. Om skillnaden mellan alkohol och narkotika säger samma person att skillnaden är att alkohol kan införskaffas lagligt av den som är tillräckligt gammal. Men det behöver inte innebära någon skillnad i problematik. Hon berättar att de uppmärksammat den myndighetsutövande delen av socialtjänsten på detta faktum. En kollega tror att detta kan ha haft effekt. Hon säger att de ärenden som nu kommer från den myndighetsutövande socialtjänsten 32 gäller ungdomar som använder alkohol. Samverkan När de intervjuade ungdomsbehandlarna talar om vad som är viktigt och bra med samverkan lyfter de särskilt fram hur snabbt det går för ungdomarna att få hjälp av barn- och ungdomspsykiatrin med bedömningar och medicinering. En av de två intervjuade ungdomsbehandlare som började arbeta under projekttiden säger att hon inte förstår hur det överhuvudtaget skulle vara möjligt att bedriva arbetet utan tillgång till sjuksköterskor i verksamheten. Hon upplever sig låst när det gäller de 18-åringar som kommer till verksamheten. Hon beskriver hur bra det fungerar i projektet: Jamen, alltså, det går så snabbt här. Du kan sätta in snabb hjälp. Det är helt suveränt med våra sköterskor att redan efter första besöket med familjen i rummet så kan det gå igång tankar hos mig att det är någonting annat och då redan tala om att vi har ett samverkansprojekt med BUP och kunna få in M eller L vid andra besöket. Det är guld värt. När jag ber den intervjuade om ett konkret exempel berättar hon om en pojke, som hade problem med koncentrationen, men inte med droger. Hon säger: En pojke som inte kan sitta i stora klasser går ut hellre stökar runt stör problem med impuls. Det klingar i mig: OK är det något annat? På frågan vad som hände när pojken fick kontakt med sjuksköterskan, svarar den intervjuade, att pojken fick medicin för ADHD och att en neuropsykiatrisk utredning inleddes. Hon upplever att hennes kontakt med pojken har förbättrats efter detta. Hon säger: Och han själv kan berätta och jag får en helt annan kontakt med honom och kan prata med honom på ett annat sätt. Den intervjuade säger att medicinen spelar en viktig roll, men tillägger samtidigt att medicinen inte löser alla problem. En annan intervjuad ger ett exempel på hur en ungdom genom att få medicin har sluppit ifrån problem med sängvätning. En intervjuad berättar att föräldrar i vissa fall har kunnat sjukskrivas och att detta haft stor betydelse för familjerna. Det gäller exempelvis en förälder som behövde ge omvårdnad och stöd till en ungdom med akut psykisk sjukdom och ett kraftigt missbruk. En av de intervjuade berättar om en familj som kände stor oro för att flickan i familjen skulle röka cannabis. Flickan hade erkänt för föräldrarna att hon hade rökt cannabis vid ett tillfälle. Av vad flickan berättade under besöket hos ungdomsbehandlaren framgick att hon hade svårigheter i sin skolsituation. Flickan berättade att hon hade svårt att sitta still och att hon tyckte det var jobbigt med stora grupper som gjorde att det blev rörigt och väldigt mycket ljud. När sjuksköterskorna gjorde ett SDQ-test visade det sig att det kunde finnas behov av en neuropsykiatrisk utredning. Flickan ska nu få träffa den psykiatriker som arbetar i projektet. Den intervjuade säger att det var viktigt för flickan att bli sedd och bekräftad. Föräldrarna är lättade över att få hjälp och att hjälpen ges snabbt. Detta gör att trycket på flickan minskar, vilket bara det förbättrar hennes situation, avslutar den intervjuade ungdomsbehandlaren. 32. Vilket är en förhållandevis liten andel. 39

41 Om projektet skulle upphöra skulle ungdomar med psykisk ohälsa och befarat missbruk fortsätta att komma till IRIS men de skulle inte få lika bra hjälp, säger en intervjuad. I stället för att de snabbt skulle kunna få träffa en sjuksköterska eller läkare inom projektet, skulle de rekommenderas att kontakta psykiatrin på sjukhuset. Ungdomsbehandlarna på IRIS skulle inte kunna tala om för dem, när eller hur de skulle kunna få psykiatrisk hjälp. Detta skulle medföra att det blev svårare att motivera ungdomar till drogfrihet. En annan intervjuad fortsätter resonemanget genom att jämföra med hur det var tidigare då det fanns ungdomar de inte kunde hjälpa. Hon säger: Det var sämre förut Vissa som gick förut och kom och gick och kom och gick och började om. De har fått hjälp nu. Och de kommer inte tillbaka och det visar ju tydligt att försvinner det här (projektet) då har vi dem här. De kommer att komma tillbaka. Om och om igen. Alltså de som vi inte kan hjälpa. Där vi säger till föräldrarna att vi rekommenderar verkligen (att ta kontakt med BUP). De kanske har föräldrar som inte förmår. De kanske inte kommer dit. Det kanske tar för lång tid (att få komma till BUP). En annan intervjuad säger att man tappar dem. Risken är att både IRIS och BUP arbetar med ungdomarna om och om igen utan att lyckas, säger en tredje intervjuad. Hon tillägger: Då säger BUP; Du måste gå till IRIS och ta tag i ditt missbruk först. De skickar tillbaks dem till oss och så kommer vi att jobba på och så säger vi; nu är de drogfria. Och så säger BUP att ja de får en tid om tre månader och så har det plötsligt gått ett och ett halvt år, inflikar en annan av de intervjuade. De intervjuade fortsätter: Så är de igång i missbruk igen så slutar de att komma. Jag vill inte gå till BUP något mer och så helt plötsligt så är de 18 och då får de ingen tid för det. Det blir bara så. Det är tråkigt. En av de intervjuade framhåller att det är viktigt med en verksamhet som arbetar med både missbruket och den psykiska ohälsan. Hon säger: Jag tänker; psykisk ohälsa och missbruk. Det går ju liksom hand i hand. Och vad som är vad behöver ju vi bena ut. Och att vi ska finnas under samma tak för att kunna reda i det här känns ju helt självklart. Vad är vad och är det missbruket man behöver hjälp med eller är det något annat man ska fokusera på? Tiden är en jätteviktig faktor Samverkansprojektet gör det möjligt för ungdomar som har både psykisk ohälsa och missbruksproblem att få snabb hjälp, vilket har stor betydelse. En av de intervjuade säger: I unga människors liv och framför allt där det är struligt är tiden en jätteviktig faktor. Annars kan ett helt läsår i skolan försvinna. Det är så mycket som påverkas. Jag tänker även i vuxnas liv så är det jobbigt att vänta, men för de här ungdomarna är det ännu värre. Konsekvenserna blir så mycket större. En av de andra intervjuade ungdomsbehandlarna instämmer och säger om ungdomarna: De lever ju här och nu. Det är bara här och nu som gäller. Säger jag; du kanske har problem med det här och det här; Jamen hjälp mig med det då! Och så står de ut en vecka så får de ingen hjälp. Remiss skickas. Om de (de professionella med psykiatrisk kompetens) inte fanns här. Så kanske det tar fyra månader innan de kommer dit. Då har de rökt 14 gånger på den tiden. Klart de har det. De står ju inte ut. Bara i akuta situationer är det möjligt att få psykiatrisk hjälp och då omfattar hjälpen bara hjälp med det akuta. En neuropsykiatrisk utredning innebär flera månaders väntan. 40

42 Kontakten med föräldrarna Kontakten med föräldrarna är en viktig del av verksamheten. Föräldrarna är ofta oroliga och har ibland märkt betydligt mer än vad ungdomarna tror. Om föräldrarna kan ge sina barn stöd innebär det att ungdomarna kan få stöd i sin vardag, vilket kan underlätta för dem att bli drogfria. Föräldrarna önskar också få veta hur det går för barnen och har i många fall frågor som de vill kunna ställa och få svar på. Föräldrarnas upplevelser Av vad de intervjuade berättar framgår att föräldrarna i flera fall uttrycker lättnad över att de snabbt får del av både ett socialt och medicinskt stöd. En pappa, som beskrivs vilja göra allt för sina barn, tycker att han fick mycket hjälp, särskilt av projektets läkare som han avgudar. I intervjuerna framkommer också enstaka exempel på föräldrar som ställt sig tveksamma till diagnostisering och medicinering. Abstinensbehandling På frågan hur de gör inom projektet när det finns behov av avgiftning svarar en intervjuad omedelbart: Ber till Gud. En av de andra säger: De allra flesta klarar att avgiftas i öppenvård. Hon får medhåll av sina kollegor. En intervjuad säger att om ungdomarna är över 18 så kan de få hjälp inom psykiatrin och är de under 18 så förekommer det att socialtjänsten placerar ungdomarna på behandlingshem under tre veckor. En svårighet är dock att få behandlingshem tar emot ungdomar som är påverkade av droger. En av de intervjuade berättar att samverkansprojektets läkare (barn- och ungdomspsykiatriker) varit ett stort stöd för en pojke med svår abstinens. Pojken fick bl. a hjälp med medicinering. En intervjuad talar om behovet av avgiftning för ungdomar som använder bensodiazepiner i stor omfattning. Det gäller i första hand flickor. Att avgifta dem i öppenvård innebär risker. Den intervjuade tillägger att problemet berör få personer, men när det uppstår är det svårt att lösa. Ibland är det svårt att veta vad som är medicinska, psykiska eller psykosociala svårigheter En av de intervjuade berättar om en flicka med en stor oro. Hon menar att det kan finnas också andra orsaker, än en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det kan vara frågan om de upplevelser flickan haft tidigare i livet och att flickan nu i första hand behöver en stabil situation Resurser Under sommaren har inte projektets läkare kunnat arbeta i projektet då BUP inte klarade sin ordinarie verksamhet utan henne. Ungdomsbehandlarna uppfattar detta som problematiskt. En av de intervjuade tillägger: Samtidigt är det (projektet) ett jättelyft mot att inte ha något alls. Ungdomsbehandlarna uppfattar det som en fördel att en av de anställda sjuksköterskorna har sin anställning inom BUP och arbetar halvtid där. På så sätt har hon kunnat föra in kunskaper om ungdomars missbruk och beroende i den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten. Drömverksamhet På frågan om hur verksamheten skulle se ut om den skulle motsvara de intervjuades drömverksamhet, börjar en av de intervjuade att drömma om resurser av samma slag som finns inom projektet, men i ännu större omfattning och om avgiftning i dygnetruntvård. 41

43 Den skulle vara så här (som det är i projektet) och så skulle det finnas liksom mer av allting. Det skulle finnas avgiftningsplatser också. Man skulle kunna lägga in och att det var ännu lättare. När det var akutläge. Att vi satt tillsammans och att det var parallellt. Jag förstår att man inte kan ha alla de resurserna för bara oss för så stora är vi inte. Men att vi satt tillsammans. Kanske de som jobbade med äldre och de som jobbade med yngre. Så att resurserna fanns. Så att läkaren fanns där varje dag. Att när de akuta lägena är att besluten kan tas. Hon får medhåll av en kollega. En annan kollega håller med om att tillgång till läkare är viktig, men menar att det kan göras möjligt genom en jourläkare. I övrigt invänder hon helt. Hon säger: Det är viktigt att vi inte sitter gemensamt i samma lokaler. De som är i yngre tonåren deras föräldrar ser dem inte som missbrukare. Och det ska de inte göra. Men likväl kan de behöva missbrukskompetensen. De kan behöva vår kompetens kring droganvändning, missbruk, beroende, beroendeutveckling osv. men för den sakens skull för jag tror inte att föräldrar kommer till en beroendemottagning med sin 13-åring som varit full på helgen eller rökt hasch en gång eller så. Där är vi unika i Sverige. Vi har ovanligt många besökare som är i början av sitt missbruk. Det ser inte ut så i landet. Eller har i alla fall inte gjort det. Detta vet hon genom att IRIS deltagit i nätverk där de kunnat jämföra sina erfarenheter med andras. På frågan hur det kommer sig att IRIS når ungdomar tidigt, svarar hon: Det vet vi inte riktigt. Men dels tror jag vi har gjort oss kända i de yngre åldrarna. Men också att vi är IRIS. Vi är inte en beroendemottagning. Inte en missbruksmottagning. Utan vi är en ungdomsmottagning i princip där man kan få hjälp och svar på frågor när det handlar om alkohol och narkotika. Man behöver inte ens veta att ens barn har använt. Man behöver bara vara orolig. Det är viktigt. Vi träffar många i ett tidigt skede. Men också de som har ett mer avancerat användande än vad någon i deras omgivning någonsin kunnat gissa. En kollega inflikar att många mottagningar för ungdomar vänder sig till ungdomar mellan 16 och 20 år eller mellan 16 och 25 år. Det är vanligt att mottagningarna har ordet beroendemottagning i sitt namn. Det är också vanligt att det arbetar sjuksköterskor på mottagningarna. Hon berättar att det finns synpunkter om att de yngsta tonåringarna i första hand behöver att familjerna deltar i familjebehandling. Hon säger att hon håller med om att familjebehandling kan behövas, men tillägger att också den drogspecifika kunskapen är viktig. IRIS erbjuder viss familjebehandling. Det finns också specialiserade resurser för familjebehandling i kommunen att erbjuda. Om enbart familjebehandling skulle erbjudas så skulle en del av de droganvändande ungdomarna i praktiken lämnas utan hjälp. Åldersgränsen i samverkansprojektet bör vara 20 år anser de intervjuade. 42

44 Sammanfattning av ungdomsbehandlarnas bild i punktform Verksamheten når ungdomar från nedre tonåren upp till 18 år och deras föräldrar Projektet når inte ungdomar mellan 18 och 20 år, vilket var en del av idén med projektet Ungdomsbehandlarna anser att verksamheten behöver få möjlighet att nå ungdomar från nedre tonåren till tjugo år Verksamheten når ungdomar i olika skeden av missbruket eller beroendet; från ungdomar som har prövat droger eller där det finns en oro för att ungdomen använder droger till ungdomar med ett aktivt missbruk/beroende Projektet hade svårt att komma igång Osäkerhet kring projektets fortsättning gjorde att man inte marknadsfört det som man från början önskade göra Osäkerhet kring projektets fortsättning gjorde att det inte fick ett namn Benämningen MiniMaria föder förväntningar som inte kan motsvaras av verksamheten och används därför inte av ungdomsbehandlarna Samverkansprojektet innebär att ungdomarna kan erbjudas snabb psykiatrisk och psykosocial hjälp Att ungdomar snabbt kan erbjudas stöd inte bara med ungdomsbehandlare utan också av sjuksköterskor och läkare med psykiatrikompetens innebär en avgörande förbättring jämfört med tidigare Samverkansprojektet når fler pojkar än flickor. De anställda anser det viktigt att öka andelen flickor Det är önskvärt med läkare i verksamheten också under sommaren Möjligheterna för ungdomarna att få hjälp med avgiftning är mycket begränsade Det ses som positivt att en av sjuksköterskorna har kvar en del av sin anställning inom barn- och ungdomspsykiatrin och kan föra med sig kunskaper om ungdomars missbruk dit Att BUP får ökade kunskaper om ungdomars missbruk ökar chansen att de uppmärksammar när ungdomar missbrukar Att BUP får ökade kunskaper om ungdomar och missbruk minskar risken för att neuropsykiatriska utredningar genomförs under pågående (oupptäckt) missbruk och därmed riskerar att uppvisa felaktiga resultat. 43

45 Sjuksköterskorna berättar Bakgrunden till projektet När en av de intervjuade sjuksköterskorna beskriver huvudsyftet för psykiatrins medverkan i samverkansprojektet, säger hon: Uppgiften är att hitta eventuella bakomliggande diagnoser som gör att ungdomar börjar missbruka. Projektstarten I början av projektet var arbetsuppgifterna delvis oklara, berättar de intervjuade sjuksköterskorna. En av dem säger: Vi visste väl inte riktigt i början hur vi skulle jobba det var ju otydligt i början. Att arbetsuppgifterna var oklara innebar att det var svårt att veta vari det egna arbetet skulle bestå i förhållande till ungdomsbehandlarnas arbete. En av de intervjuade säger: Det var väl inte helt klart om vi skulle, eller jag vet inte om vi diskuterade det, men de har ju sina program de jobbar med vilket vi inte gör. Haschprogrammet, RNB (ringa narkotikabrottprogram), ADDIS Men sån t gör ju inte vi. Vi jobbar ju mer med... Kollegan inflikar: tar hand om den psykiatriska delen Den intervjuade fortsätter: ja, den psykiatriska och försöker kartlägga lite mer vad är det som gör att den här personen mår dåligt och sen har ju jag haft en del stödjande samtal men det är ju mer utifrån mitt perspektiv det vårdvetenskapliga och psykiatriska. Båda de intervjuade sjuksköterskorna anser att med tiden har det vuxit fram vilka som är deras arbetsuppgifter och vilka som är ungdomsbehandlarnas. En av dem säger: Det har gett sig med tiden. Nu tycker jag inte att det är ett problem att veta vad IRIS-tjejerna gör och vad vi gör. Det tycker jag nog har gett med sig. Den andra intervjuade instämmer och säger: Det fungerar jättebra, tycker jag eftersom vi har hittat våra former nu. Båda intervjuade säger att det i början förekom mycket diskuterande om att de som sjuksköterskor alltid måste föra journal när de träffar ungdomar, medan ungdomsbehandlarna bara för journal i det fåtal ärenden som utgör biståndsinsatser. De trodde aldrig själva att detta skulle utgöra ett hinder i kontakten med ungdomarna, men uppfattade att det fanns en oro för detta hos ungdomsbehandlarna. För dem som sjuksköterskor utgör detta en naturlig del av arbetet. En av dem jämför med den journalföring som görs hos familjeläkaren. Hon säger: går du till familjeläkaren så för de ju journal direkt. Det bryr man sig inte om. Ett studiebesök på Maria ungdom i samband med projektstarten bekräftade deras uppfattning. En viktig anledning till att journalföringen inte utgör ett hinder är sekretesslagstiftningen som innebär att exempelvis skolan och socialtjänsten inte får veta vad som står i journalen. Projektets namn De intervjuade sjuksköterskorna använder begreppet IRIS när de talar om verksamheten och projektet. Vi jobbar på IRIS. På frågan om de själva är en del av IRIS, svarar de ja. 44

46 Samtidigt framgår vid flera tillfällen under intervjun att de ibland menar ungdomsbehandlarna när de talar om IRIS. Exempel på detta är att de talar om IRIS-tjejerna och IRIS-personalen. Åldersgränsen De båda intervjuade berättar att det var bestämt att projektet skulle omfatta ungdomar upp till 20 år. Barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin bidrog därför till projektet med varsin halvtid sjuksköterska. Avsikten var att den sjuksköterska som har sin anställning inom BUP skulle arbeta med ungdomar upp till 18 år och den sjuksköterska som har sin anställning inom vuxenpsykiatrin skulle arbeta med de något äldre; åringarna. Detta kom dock aldrig att fungera. Vuxenpsykiatrin bidrar inte med läkarresurs eller chefsstöd. Kanske skrev vuxenpsykiatrin på ett avtal utan att fundera närmare över vad projektet innebar, säger en av de intervjuade. Båda sjuksköterskorna arbetar idag med ungdomar upp till 18 år och har samma chef. De menar att det önskvärda är att möjligheter ges för att ta emot ungdomar i åldern år. Ingen skillnad mellan olika droger De intervjuade gör inte skillnad mellan olika droger. En av dem säger: ungdomar under 18 ska ju inte dricka alkohol så det är ingen skillnad. Senare understryker hon att det inte finns anledning att göra skillnad genom att säga missbruk som missbruk. Den andra intervjuade säger: alkohol är väl den största faran av alla det är ju största drogen De intervjuade säger att alkoholen kan vara svårast att få bukt med eftersom den är så lättillgänglig och allmänt accepterad i samhället. De talar också om alkoholen som en inkörsport till andra droger. Bra att inte ha tillgång till läkemedel i verksamheten Båda de intervjuade sjuksköterskorna anser att det är en fördel att inte ha tillgång till mediciner i verksamheten. De har erfarenhet av att detta kan få negativa konsekvenser, exempelvis att det kan uppstå rykten om att man kan hämta tabletter. Samverkan Huvudsyftet med psykiatrins medverkan i projektet är uppnådd, säger de intervjuade. De har identifierat ungdomar som kan tänkas lida av schizofreni, depression, Aspberger eller Autismspektrumstörning och låg begåvning. Vanligast är dock misstankar om ADHD. Ungdomarnas första kontakt består vanligtvis av en kontakt med ungdomsbehandlare. En av de intervjuade menar att ungdomarna eller föräldrarna, i många fall, inte själva skulle ha sökt hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin. Föräldrarna har helt enkelt inte tänkt tanken att det skulle kunna vara ett neuropsykiatriskt funktionshinder som ligger bakom barnets svårigheter. I stället var det oron för att barnen missbrukade som gjorde att föräldrarna sökte hjälp hos IRIS. I några av fallen var oron för missbruk obefogad. Ungdomarna var dock i stort behov av hjälp och att få en utredning av barn- och ungdomspsykiatrin. En av de intervjuade sjuksköterskorna berättar hur det går till när de först blir inkopplade. Hon säger: Först så träffar ju ungdomen oftast IRIS-personal. Sen känner ju de: nej det här är något mer. Det är något som inte stämmer. Han har varit här så många gånger och det blir aldrig bättre. Han klarar inte skolan då har de kopplat in oss och då har vi gjort den här SDQ:n som visar på styrkor och svagheter. 45

47 Inom projektet används olika formulär för att mäta förekomsten av depression, ångest, ADHD, trauma eller PTSD 33. Beroende på svaren i formulären och vad samtalen med sjuksköterskan visar träffar ungdomen projektets läkare. Om projektets läkare bedömer att det finns behov av att gå vidare och göra utredningar av psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar så görs dessa på BUP. En av sjuksköterskorna uttrycker detta som att grunden görs inom samverkansprojektet. På frågan om det förekommer att ungdomarna först kommer till den psykiatriska delen av verksamheten blir svaret att det inträffar att ungdomarna först söker kontakt med BUP för exempelvis ångest. Om det sedan på BUP:s nyanmälningsmottagning uppdagas att ungdomen exempelvis har rökt hasch erbjuds ungdomen kontakt med projektet genom den sjuksköterska som arbetar både på BUP och i projektet. Syftet med detta är att ungdomen ska få hjälp att bli drogfri innan en utredning och bedömning av den psykiska hälsan görs. Tidigare har det hänt att ungdomar genomgått utredning samtidigt som de använt droger. En av de intervjuade säger: Man vill ju se till att de är rena innan utredning för det har vi upptäckt att många ungdomar suttit haschpåverkade vid långa utredningar Den andra intervjuade tillägger att detta leder till felaktiga bedömningar. En av de intervjuade utvecklar resonemanget. Hon säger att en ungdom som är haschpåverkad ofta uppvisar samma symptom som en person som har ADHD. Efter några månaders drogfrihet upphör de symptom som berodde på drogandet. Alkoholkonsumtion föder ofta ångest och kan därför också medföra felaktiga testresultat. För att utredningarna ska vara tillförlitliga behöver de föregås av en tids drogfrihet. Samverkan har vidgat perspektiven Samverkan har vidgat perspektiven och inneburit möjligheter att lära nytt, säger en av de intervjuade. Samverkan har också medfört att ungdomsbehandlarna uppmärksammar att det kan ligga psykisk ohälsa eller psykiska funktionsnedsättningar bakom missbruket. De som sjuksköterskor har i sin tur lärt sig mycket om missbruk. En av de intervjuade tillägger att hon även lärt sig mycket av ungdomsbehandlarnas pedagogiska arbete som bl a gör det begripligt för ungdomarna varför det är så svårt att bryta ett beroende. Hon beskriver arbetet: när de ritar upp beskriver när beroendepersonligheten tar över ritar en gubbe och sen ritar en mindre gubbe inuti och sen fortsätter att rita o förklara även det här hjulet, cirkeln. När man skriver upp vad som ger lust i livet för vanliga människor och sen när drogen tar över hur de här försvinner, de vanliga lustbitarna. Jag tycker det är så bra. De är så enkla och jättetydliga. Det är ju sådant som vi inte jobbar alls med det är mycket lättare för den här personen som har problemet att förstå vad är det som händer med mig. Och varför är det så svårt att lägga av. Varför är begäret så starkt. De har väldigt bra förklaringar på det. För ju mer kunskap du har om ditt problem desto lättare är det ju att hantera det. Senare säger samma intervjuad om ungdomsbehandlarnas arbete: De är ju så otroligt vad ska man säga. Det är ju så väldigt seriöst tycker jag, hela sättet att möta människor och hantera problemen och engagera sig. Den andra intervjuade framhåller att den kartläggning som ungdomsbehandlarna gör genom ADDIS är väldigt bra. Båda de intervjuade sjuksköterskorna anser att det är av stor vikt att föräldrarna involveras. För den sjuksköterska som innan projektet arbetade med vuxna innebar detta en omställning. Hon säger: för mig var det ju nytt att hela tiden tänka: Familjen. Jag är van att jobba med individen. jag har lärt mig mycket. 33. Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, kan drabba en person som varit med om exempelvis misshandel, våldtäkt, en olycka, krig eller en naturkatastrof. 46

48 De intervjuade framhåller också som viktigt att ungdomsbehandlarna, socialtjänsten och skolan samarbetar för att förbättra ungdomarnas situation. Genom att involvera föräldrarna och andra myndigheter skapas en helhet. Detta är viktigt eftersom ungdomarna påverkas av hela sin livsmiljö. Att bara ha samtal med den enskilda ungdomen är inte alls lika fruktbart. En av de intervjuade sammanfattar: De lever inte ensamma utan lever ihop med hela samhället och ska fungera på alla möjliga olika plan. Då måste det liksom stämma. Så deras sätt att jobba det är ju jätte, jättebra. Den andra intervjuade instämmer i att verksamheten är väldigt bra: det är det verkligen De tittar ju noggrant på vilka behov som finns i familjen och omgivningen. Ofta kan familjen erbjudas familjebehandling. Samverkan får goda effekter också i de organisationer som är aktivt samverkande Att samverkan får goda effekter också i den egna organisationen framgår när den av de två intervjuade som är anställd också inom barn- och ungdomspsykiatrin berättar. Hon säger att på BUP tycker man att samverkan varit bra och medfört att man lättare uppmärksammar de fall där ungdomar använder droger. Tiden är en jätteviktig faktor En viktig del av projektet är möjligheten att snabbt erbjuda hjälp. Det går fort att komma i kontakt med ungdomsbehandlare, sjuksköterskor och läkare. Detta är viktigt för ungdomarna och föräldrarna. Varje fredagsförmiddag finns läkaren på plats. Ungdomarna behöver inte vänta längre än en till två veckor på en läkartid. Om läkaren bedömer att det finns behov av fortsatt utredning så erbjuds ungdomen detta på BUP. Kontakten med BUP är tagen i och med att ungdomen kommit till samverkansprojektet och ungdomen behöver inte på nytt stå i kö för att få en tid där. Att barn- och ungdomspsykiatrins chef fattat beslut om att det ska fungera så är av stor betydelse. En av de intervjuade säger: Det som är bra; är att vi kan jobba ganska så fort här. Alltså - fångar vi upp så går det fort att träffa oss och att få en läkartid. Dom känner att det händer någonting ganska snabbt. I stället för - om man har ett problem så får man stå i kö och vänta 3 månader. Det hinner hända så mycket i en tonårings liv under den där väntan. Så att vi kan jobba lite snabbare. Det är bra. Trots att det går relativt fort för ungdomarna att få hjälp uppstår viss väntetid. De intervjuade framhåller att ungdomarna inte släpps under tiden. En av dem säger: Då får de komma till oss för stödjande samtal eller att vi utvärderar. De kan ju bli insatta på mediciner. Då kör vi uppföljningar på dem. Man har den kontakten. De kan höra av sig när de vill. Abstinensbehandling Under avgiftningen kan ungdomsbehandlarna ge socialt stöd genom exempelvis haschprogrammet. Den möjlighet till inläggning för abstinensbehandling som finns på Maria Ungdom i Stockholms län, finns inte i Västmanland. Abstinensbehandling ges inte på BUP:s akutavdelning då detta skulle kunna innebära en svår situation för barn och ungdomar som får akut vård av andra skäl. Abstinensbehandling ges inte heller på barnkliniken, men det förekommer att ungdomar läggs in av akuta medicinska skäl som förgiftning, kramper eller risk för självmord. Det saknas också möjligheter för ungdomar till abstinensbehandling i öppenvård i Västmanland. I Stockholm där det finns möjligheter till inläggning är det ändå vanligast med abstinensbehandling i öppenvård. Vid några tillfällen under projekttiden har det uppkommit behov av abstinensbehandling i öppenvård i Västmanland, berättar de intervjuade. 47

49 De alternativ som står till buds idag är abstinensbehandling på behandlingshem (som kan ges som en biståndsinsats av socialtjänsten) eller att ungdomen tvingas klara sig på egen hand. Detta innebär att ungdomar erbjuds ett sämre stöd än vuxna i motsvarande situation. En av de intervjuade berättar om en flicka som missbrukade bensodiazepiner och tvingades avgifta sig på egen hand. Flickan genomgick ett helvete. Hon hade absolut behövt hjälp. Avgiftning från bensodiazepiner innebär ofta mycket stora svårigheter. Det behövs hjälp för en avtrappning. Flickan fick stöd av en av ungdomsbehandlarna under abstinensen. En av sjuksköterskorna försökte få till stånd ett medicinskt stöd genom att remittera flickan till annan verksamhet. Hon säger att remisserna skickades fram och tillbaka. När flickan till slut erbjöds medicinsk hjälp hade det gått så lång tid att hon klarat avgiftningen på egen hand. Hon mådde dock fortfarande så dåligt att hon var i behov av den medicinska hjälpen. På frågan om nedtrappningsscheman skulle ha kunnat göras inom ramen för projektet svarar de intervjuade nej och säger att de inte alls bedriver en sådan typ av verksamhet. En av dem tillägger att de inte har talat närmare om saken. Resurser De intervjuade anser det nödvändigt att få möjlighet till journalföring i projektets lokaler och att ytterligare läkartid behövs i projektet. Tillgång till psykolog skulle kunna förbättra verksamheten ytterligare. Sjuksköterskeresursen bör däremot minska om åldersgränsen inte höjs. Journalföringen fungerar inte Båda de intervjuade sjuksköterskorna framhåller som en stor brist att journalföringssystemet inte finns tillgängligt när de arbetar i samverkansprojektets lokaler. En av dem säger: Det är en stor brist att vi inte har tillgång till Cosmic - datajournalsystemet det är jättekrångligt för jag får sitta och ringa till BUP och be någon annan ta fram journalkopior och uppgifter och telefonnummer till föräldrar och personnummer. Som svar på en fråga berättar hon att detta beror på att kostnaderna för att göra systemet tillgängligt har bedömts som alltför höga. Den andra intervjuade sjuksköterskan instämmer i att detta innebär mycket krångel och extra jobb. Hon säger också att det utgör en allvarlig brist och menar att man kan diskutera patientsäkerheten när anteckningar, i värsta fall, kan bli liggande i flera veckor innan de förs in i journalen. Båda säger att problemet måste åtgärdas för att samverkansprojektet ska kunna permanentas. Mer läkartid Att projektets läkare kan ta emot två besök i veckan är lagom, säger de intervjuade sjuksköterskorna, men ytterligare läkartid behövs för att skriva recept och intyg, svara på frågor utanför besökstiden och ta emot uppföljande besök. Det behöver också finnas tid för behandlingskonferenser då de anställda kan gå igenom vad de har gjort och planera det fortsatta arbetet. Det har fungerat väldigt bra med de gemensamma konferenser de har haft inom projektet. Att projektets läkare inte har kunnat arbeta inom projektet under sommaren, p g a att hon arbetade heltid på BUP, har inneburit problem. En pojke fick vänta så lång tid som tre månader på en läkartid. Vid ytterligare några tillfällen har det hänt att projektets läkare varit tvungen att prioritera den ordinarie verksamheten på BUP. De intervjuade sjuksköterskorna uppfattar detta som att projektet och därigenom ungdomarna fått stå tillbaka. En av de intervjuade sjuksköterskorna säger: Det känns jättetråkigt för oss att behöva ringa och avboka och omboka patienter som ändå har den här förväntan. De har fått tiden och det här är jättestort och viktigt. Den andra intervjuade tillägger: Egentligen är det ju samma ungdomar som ska till BUP som är hos oss och så blir de bortprioriterade fast 48

50 de mår ju precis lika dåligt som att de har sökt på BUP. Så jag tycker det är jättekonstigt att man kan göra så egentligen. Hon tillägger: Men över sommaren de ungdomar som mår jättedåligt de får ju komma akut på BUP. Detta inträffade i några fall. En psykolog för utredning En psykolog som gör tester och utredningar skulle vara positivt för projektet och komplettera och fördjupa det arbete som sjuksköterskorna gör när de använder SDQ. Tillräcklig med en sjuksköterska på halvtid om åldersgränsen är 18 år De intervjuade sjuksköterskorna är överens om att det är tillräckligt med en sjuksköterska på halvtid om verksamheten enbart ska riktas till ungdomar upp till 18 år. Drömverksamhet När de intervjuade ombeds beskriva sin drömverksamhet inleder de med att säga att de anser det otänkbart att lägga ned samverkansprojektet; (att) lägga ned vad vi byggt upp. Då får man ju börja om från noll om några år. Alla som vi pratat med tycker att det är jättepositivt med verksamheten och att den har bra effekt på många områden De båda sjuksköterskorna framhåller behovet av den samverkan som äger rum i projektet mellan sjuksköterskor och läkare (landstinget) och ungdomsbehandlare (kommunen). Det vore bra om samverkan utökades till att omfatta också psykolog och kuratorer och att man arbetade tillsammans i ett enda hus. Lite mera likt Maria Ungdom. Det skulle vara bra med tillgång till inläggning för avgiftning i de allra svåraste fallen, ett mellanting mellan att vara hemma och att åka på behandlingshem. De intervjuade berättar att de under sitt studiebesök på Maria Ungdom i Stockholm fick delta i en behandlingskonferens där alla som arbetade inom teamet deltog liksom de samverkande kommunernas socialtjänst. Detta medförde att ansvaret och arbetsuppgifterna omedelbart kunde fördelas. De som deltog fick en helhetsbild av ungdomens situation. Inom Maria Ungdom finns också en avdelning för avgiftning. Det var väl lite det konceptet vi var ute efter från början, säger en av de intervjuade sjuksköterskorna. De berättar att de har frångått att kalla verksamheten MiniMaria eftersom de inte har samma koncept. Vi jobbar inte så överhuvudtaget, säger en av de intervjuade. Båda de intervjuade anser att verksamheten behöver vara till för ungdomar från 13 år till unga vuxna, 25 år. Behovet är stort. Särskilt de som är i åldern år är långtifrån vuxna, säger en av sjuksköterskorna, och tillägger att det gäller speciellt dem som missbrukat. De är ju i väldigt stort behov av att ha lite tryggare kontakter. Också de som har en diagnos kan vara mindre mogna än sina jämnåriga. En 18-åring som har ADHD kanske (egentligen) inte är mer än 15. Av den som betraktas som vuxen krävs mycket eget ansvar. En av de intervjuade berättar: Att gå upp på beroendeenheten på lasarettet det kräver att du tar mycket eget ansvar. Alltså: där ses du som vuxen. Där får du medicinsk behandling, men det är väldigt mycket att klara sig själv. Föra hela den här kampen. Du har väldigt mycket behov av stöd och det som IRIS gör. De undervisar hela tiden vad är det som händer och du har väldigt täta kontakter. Det finns inte. Det existerar inte där. du får verkligen klara dig själv. Och är man då år. De här unga människorna de klarar inte av det. Det görs ju väldigt många försök, men i slutändan får ändå soc rycka in och ta hand om dem, skicka iväg dem på behandlingshem. Båda intervjuade säger att det också innebär risker när de unga träffar de missbrukare som har ett pågående missbruk och missbrukat länge. 49

51 Bland de vuxna män som samlas i väntrummet finns ibland en högljudd jargong som kan skrämma de unga. Vissa är väldigt stressade och vill snabbt få lämna sitt urinprov och sen ge sig iväg. Kanske är miljön särskilt skrämmande för en ung flicka. De intervjuade säger avslutningsvis: Det är väl bra om man kan hålla de här yngre ifrån de äldre och erfarna... ja, faktiskt... så länge det går. 50

52 Sammanfattning av sjuksköterskornas bild i punktform I början av projektet fanns viss osäkerhet kring vilka som skulle vara sjuksköterskornas arbetsuppgifter. Denna oklarhet finns inte kvar idag. Sjuksköterskorna använder begreppet IRIS när de talar om var de arbetar. Själva projektet har inget namn. Huvudsyftet med psykiatrins medverkan i projektet är uppnådd. Ungdomar som kan tänkas lida av schizofreni, depression, Aspberger eller Autismspektrumstörning och låg begåvning har identifierats. Vanligast är misstankar om ADHD. Samverkansprojektet innebär att ungdomarna kan erbjudas snabb psykiatrisk och social hjälp Det är en fördel att det inte finns tillgång till läkemedel inom verksamheten Samverkan har gett ny kunskap och vidgat perspektiven Samverkansprojektet behöver finnas kvar Sjuksköterskorna anser att det bästa vore om verksamheten vände sig till ungdomar från 13 år till 25 år. För att utredningarna ska bli tillförlitliga behöver de föregås av en tids drogfrihet. Sjuksköterskorna har inte tillgång till landstingets datorjournalföringssystem när de arbetar inom projektet. Detta orsakar extra jobb. Journalföringen behöver kunna ske i projektets lokaler Det är inte bra för projektets ungdomar när projektets läkare tvingas prioritera andra uppgifter Det är önskvärt med läkare i verksamheten också under sommaren Det behövs utökad läkartid i projektet Det räcker med en halvtid sjuksköterska i projektet om den övre åldersgränsen är 18 år En psykolog som gör tester och utredningar skulle vara positivt för projektet och komplettera och fördjupa det arbete som sjuksköterskorna gör när de använder SDQ. De intervjuade berättar att BUP tycker att samverkan varit bra och att den medfört att de anställda i större utsträckning uppmärksammar när ungdomar använder droger. Att BUP får ökade kunskaper om ungdomar och missbruk minskar risken för att neuropsykiatriska utredningar genomförs under pågående (oupptäckt) missbruk och därmed riskerar att uppvisa felaktiga resultat. Unga vuxna har behov av ett tryggt och omfattande stöd, vilket de inte erbjuds idag Möjligheter till abstinensbehandling för ungdomar behöver utvecklas 51

53 Projektets psykiatriker berättar Den psykiatriker som arbetar i projektet är anställd inom barn- och ungdomspsykiatrin. Hon arbetar fyra timmar i veckan i samverkansprojektet. Bakgrund Redan innan samverkansprojektet kom till stånd hade projektets psykiatriker uppmärksammat att det inte fanns någon särskild mottagning för behandling av samsjuklighet (psykisk ohälsa och missbruk/ beroende) trots att det fanns ett stort behov av detta. Arbetet med missbruk bedrevs i första hand inom socialtjänsten. I de fall barn- och ungdomspsykiatrin uppmärksammade ungdomars missbruk remitterades ungdomarna till IRIS. Redan på planeringsstadiet ansåg hon därför att projektet var intressant och att det skulle kunna fylla ett angeläget behov. När hennes chef föreslog henne som barn- och ungdomspsykiatriker i projektet sa hon ja. Den intervjuade framhåller att det är positivt med den nära kontakt och det samarbete, mellan barn- och ungdomspsykiatrin och IRIS, som äger rum inom projektet. Syftet med projektet Den intervjuade säger att syftet med projektet är att identifiera de ungdomar som både barn- och ungdomspsykiatrin och kommunens socialtjänst arbetar med och därigenom förbättra stödet och behandlingen av dessa ungdomar. Projektstarten Projektet startade genom att: Vi började boka patienter hit (till projektets lokaler) som vi såg var gemensamma, berättar den intervjuade. Snart fann hon och sjuksköterskorna att det fanns behov av att göra läkarundersökningar på plats. Detta ledde till att ett undersökningsrum iordningställdes. De flesta av de ungdomar som har aktualiserats inom projektet kommer från IRIS. Att ungdomar också skulle komma till projektet genom barn- och ungdomspsykiatrin försvårades till en början av BUP:s dåvarande geografiska uppdelning i två mottagningar. De två mottagningarna bedömde behoven på olika sätt. Att den intervjuade psykiatrikern och den psykiatrisjuksköterska som arbetar inom projektet hade sina anställningar inom varsitt område gjorde dock att de kunde medverka till att ungdomar kom till projektet från båda de geografiska områdena. I de fall ungdomarna har kommit från IRIS (ungdomsbehandlarna) till den psykiatriska delen av projektet gick processen snabbare. Den intervjuade säger: Andra kom från IRIS och det innebar en kortare process för de behövde inte lika mycket stöd av BUP. Projektets namn När projektet startade var ambitionen att ge det ett eget namn. Vi sa; vi måste ha ett namn. En svårighet var dock den osäkerhet som förknippades med projektet och dess fortlevnad. Projektet kallas ibland MiniMaria, ibland IRIS respektive BUP för de två ingående verksamheterna. Åldersgränsen Det bästa vore en högre åldersgräns än 18 år då detta skulle ge möjlighet till kontinuitet för ungdomarna, säger den intervjuade psykiatrikern. Hon tillägger att problemet är administrativt. Vi inom BUP har resurser att ta hand om dem som är under 18 inte mer. Om en kontinuitet ska bli möjlig behöver vuxenpsykiatrin kopplas in för ett aktivt samarbete. Det går inte att lösa genom ett traditionellt remissförfarande eftersom det innebär att det tar tre månader innan patienterna tas emot. Även om ansvaret under väntetiden är barn- och ungdomspsykiatrins så kan väntetiden innebära att det uppstår ett glapp. Så länge det inte finns någon läkare från vuxenpsykiatrin anställd i projektet så måste åldersgränsen vara 18 år. 52

54 Om drogandet Den som använder droger kan till att börja med uppleva sig må bättre. Drogerna kan fungera lugnande. Ungdomarna kan säga att det är coolt och roligt med droger. Vi festar mycket. Problemen uppstår först efter ett tag. När drogandet blir rutin får det påtagliga negativa konsekvenser. Detta är svårt för ungdomarna att inse i förväg. När ungdomarna väl upplever ett behov av hjälp har skador ofta hunnit uppstå. Ungdomarna kan då både ha tappat ett år i skolan och ha fysiska skador. Många unga säger att föräldrarna har alkohol hemma eftersom föräldrarna själva dricker och att de därför kan förse sig med alkohol utan att föräldrarna märker något. Det är viktigt att vuxna ser vad ungdomarna gör. Om sambandet mellan olika droger och vikten av att förebygga Alkohol och cigarretter är lätta för ungdomar att få tag i Många vuxna ser inte lika allvarligt på att ungdomar använder alkohol som på att de använder narkotika. Alkoholen kan dock påverka kroppen på samma sätt. Det är viktigt att förebygga och förhindra en negativ utveckling. Genom att förhindra rökning kan haschrökning förebyggas. Genom att förhindra haschrökning kan bruk av andra tyngre droger förebyggas. Processen mot en haschpsykos kan förhindras genom medicin och samtal. Samverkan Den intervjuade psykiatrikern berättar att genom samverkansprojektet, har det blivit möjligt att uppmärksamma ungdomar som har haft en långvarig kontakt med BUP, men också är i behov av en kontakt med IRIS för att få hjälp med sitt missbruk. Att IRIS och BUP finns i samma lokaler underlättar att tala om både missbruket och det psykiska tillståndet. Annars förekommer det att ungdomar som kommer till BUP, och samtidigt har kontakt med IRIS, inte nämner att de har problem med missbruk och kontakt med IRIS. Det är viktigt att ha kännedom om missbruket vid den psykiatriska behandlingen. Det är inte samma sak att behandla en ung människa som har vissa psykiska svårigheter och som har använt droger som att behandla en ung människa med psykiska svårigheter som inte har använt droger. Psykiska symptom kan vara ett resultat av påverkan av droger och användandet av droger påverkar det psykiska tillståndet, berättar den intervjuade. På frågan om det ena tillståndet måste behandlas före det andra svarar den intervjuade: - syftet om man har samsjuklighet är att behandla båda samtidigt, men p.g.a. den administrativa traditionen kanske man behöver utveckla sådan behandling. Tidigare såg man att man måste vara helt fri från droger innan vi kan komma och göra en utredning och börja behandling. Men jag tror att om man har rutiner och möjligheter kan man jobba samtidigt. Den intervjuade framhåller att hon tror på modellen att man jobbar ihop. Det är inte bra att överlämna hela ansvaret för arbetet med missbruket till socialtjänsten. Största hindret för samarbetet är bristen på pengar. På sikt är det dock ekonomiskt lönsamt att samarbeta. I projektet har det varit givande att se hur IRIS arbetar och tänker kring missbruk. De är exempelvis utbildade i att använda metoder för strukturerade intervjuer för att kartlägga missbruket (framför allt ADDIS). Den samtalskontakt IRIS har med ungdomarna kan avlasta BUP en del arbete. Flera ungdomar har kommit till projektet genom polisen. Genom projektet har de fått stöd av både ungdomsbehandlarna och den psykiatriska delen av verksamheten. Innan de kom till projektet hade de ingen kontakt med BUP. Genom kontakten med BUP, i projektet, har exempelvis ADHD kunnat konstateras. Genom den behandling ungdomarna har fått del av har deras beteende förbättrats. Tiden är en jätteviktig faktor Väntetiden kan ibland bli alltför lång. Det gäller både väntan på utredning och insatser från barn- och ungdomspsykiatrin och väntan på utredning och insatser från socialtjänsten. Det är viktigt att inte vänta för länge med utredningar, behandling och stöd. 53

55 Anställda inom BUP tror ibland att när ungdomarna kommer i kontakt med IRIS så har de per automatik en kontakt med socialtjänsten. Men det är inte samma sak, konstaterar den intervjuade. I några fall har BUP behövt göra orosanmälan till socialtjänsten trots ungdomens kontakt med IRIS. Det brukar ta tid innan BUP, socialtjänsten och IRIS kan träffas. Det är långsamma processer, säger den intervjuade psykiatrikern och fortsätter: Först måste en anmälan skrivas. Sedan måste man vänta på ett första möte och så ofta nya möten. Vägen till beslut kan bli lång. När ungdomar har ett missbruk eller beroende behövs i stället ett snabbt agerande. Att vänta kan bli farligt. Abstinensbehandling Människor som vill genomgå avgiftning vill i allmänhet göra detta omgående. De behöver få möjlighet till inläggning åtminstone i början av avgiftningen. Psykosociala risker som exempelvis att familjen inte har möjlighet att ge hjälp under avgiftningen kan göra att inläggning behövs. Den intervjuade berättar om det studiebesök projektet har gjort på Maria Ungdom i Stockholm. Dit kan ungdomar i Stockholm få komma för avgiftning. I Västmanland finns inte samma möjligheter. Det är inte möjligt att blanda ungdomar i behov av avgiftning med andra ungdomar i den psykiatriska slutenvården. Det skulle innebära risk för att de som vårdas p.g.a. sitt psykiska tillstånd lockas att använda droger, berättar den intervjuade. Att det förhåller sig så innebär svårigheter för ungdomar med samsjuklighet. Om ungdomarna har akuta psykiska symtom försöker man åtgärda dessa, men sen släpps de ut igen. Problemet är att så fort ungdomarna börjar använda droger igen så återkommer symtomen. Som svar på en fråga säger den intervjuade att avgiftning inom ramen för samverkansprojektet inte är möjlig. De ungdomar som behöver avgiftning behöver först få läggas in och sedan ges möjlighet till fortsatt avgiftning i öppenvård. De möjligheterna finns inte inom ramen för samverkansprojektet. Bra att inte ha tillgång till medicin i verksamheten Att inte ha tillgång till medicin underlättar projektet. Tillgång till medicin kan få till följd att ungdomar kommer till verksamheten av enbart den anledningen. Det är inte ovanligt att det är just de beroendeframkallande medicinerna som efterfrågas. En del mediciner som kan fungera bra under avgiftning i samband med inläggning, fungerar inte att använda i öppenvård då läkare eller sjuksköterska och ungdomarna inte har möjlighet till samma nära kontakt. Det förekommer att människor bli aggressiva under abstinensen och det har hänt att ungdomar uppträtt hotfullt i sina försök att få tillgång till mediciner. Det har också hänt att föräldrar vädjat om att deras barn ska få vad de önskar. Att ha mediciner i verksamheten ökar risken för inbrott. Det kräver mer resurser. Exempelvis måste Socialstyrelsens regler om låst skåp och rätt temperatur uppfyllas. När man inte har de nödvändiga resurserna är det bäst att avstå. Resurser Att inte ha tillgång till de medicinska journalerna och att tillgången till psykiatriker är alltför liten försvårar arbetet inom samverkansprojektet. Om den psykiatriska personalen behöver uppgifter om blodprover eller medicinering måste de ringa och få informationen faxad till sig. Det är lätt hänt att den information som skickas inte är fullständig. Ytterligare en svårighet är att de uppgifter som ska föras in i journalerna måste föras till barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, antingen i skriftlig eller i inspelad form. Utskrifter av recept etc måste också göras på BUP. Allt detta tar extra tid i anspråk. Arbetet som psykiatriker inom projektet ska idag omfatta 10 procent, men omfattar i praktiken 20 procent. Det innebär att den psykiatriker som arbetar i verksamheten tvingas bidra med sin privata tid eller tid från annan barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet. Kontinuiteten i arbetet blev lidande då projektets psykiatriker behövdes på BUP under sommarmånaderna. Psykiatrikerna på BUP fick sig flera uppgifter tilldelade samtidigt som tillgången till psykiatriker 54

56 blev mindre under sommaren. De anställda fick då direktiv om att bara träffa barn och ungdomar i akuta eller halvakuta situationer. Det innebar att det blev jobbigt för de ungdomar som tvingades vänta. Att få tillgång till stöd av kurator och till utredningar och behandlingar av psykolog utan att stå i kö skulle förbättra för ungdomarna. Idag finns möjlighet att ta upp behoven på behandlingskonferenser på BUP. Att få tillgång till resurserna kräver dock väntan. Det finns behov av psykologiska bedömningar. Idag är det vanligt att psykologer hävdar att ungdomars funktionsnedsättningar inte kan utredas om ungdomarna inte är fria från droger. Det kan bero på att de är ambitiösa och vill göra sitt jobb helt och fullt, säger den intervjuade och tillägger att detta kan stämma när det gäller en hel utredning, men i början kan det finnas behov av en utredning begränsad till själva skadan. Samverkansprojektet behöver fortsätta och utvecklas vidare Samverkansprojektet behöver fortsätta och utvecklas vidare. Viktiga delar att utveckla är informationsspridning och genomförande av utbildningsdagar. Att sprida information och ge utbildning skulle kunna medföra att andra i sin tur lättare upptäcker ungdomar med samsjuklighet. Frågor om missbruk eller beroende ställs ofta inte. Orsaken kan vara att detta är tabu eller glöms bort. Det är viktigt att identifiera ungdomar med samsjuklighet på ett tidigt stadium då detta förbättrar prognosen. För att kunna ställa de nödvändiga frågorna är det viktigt med kunskap om missbruk och beroende, men också att känna till möjligheterna till behandling. Om man inte vet vad man ska göra om det framkommer tecken på samsjuklighet är det svårare att ställa frågor. Detta är dock inte en medveten process. Ju mer kunskap man har om en viss diagnos desto fler med den diagnosen kan identifieras för att man då ställer just de frågor som är relevanta och som innebär fördjupningar. Om det är en diagnos som man inte känner till så väl är det lätt missa tecken på denna. BUP har av tradition varit mer inriktad på terapi och familjeterapi än på diagnoser. Nu har detta ändrats bl a för att det finns fler mediciner. Tidigare har fokus legat på sociala faktorer, nu inbegrips också neurobiologi och neurokemi, berättar den intervjuade. 55

57 Sammanfattning av projektets läkares berättelse i punktform Redan innan projektet kom till stånd, hade projektets barn- och ungdomspsykiatriker uppmärksammat att det inte fanns någon särskild mottagning för behandling av samsjuklighet trots att det fanns behov av detta. Barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten behöver samverka kring ungdomar med samsjuklighet. Syftet med projektet är att identifiera de ungdomar som både barn- och ungdomspsykiatrin och kommunens socialtjänst arbetar med och därigenom förbättra stödet och behandlingen till ungdomarna. Det har varit givande att se hur IRIS arbetar. Att IRIS och BUP finns i samma lokaler underlättar uppmärksammandet av, och samtal om, både missbruket och det psykiska tillståndet. De flesta av de ungdomar som blivit aktuella inom samverkansprojektet kommer från IRIS. Syftet med att arbeta med samsjuklighet är samtidig behandling av både det psykiska tillståndet och missbruket. Arbetet med samsjuklighet behöver utvecklas. Åldersgränsen måste idag vara 18 år. Om en vuxenpsykiatriker knyts till projektet kan också äldre ungdomar tas emot. Om åldersgränsen skulle vara 20 år skulle det innebära en förbättrad kontinuitet för ungdomarna Att inte ha tillgång till medicin i verksamheten underlättar arbetet. Barn- och ungdomspsykiatrikerns arbete i samverkansprojektet behöver utökas till att omfatta 20 procent. Tillgång till kurator och psykolog, utan att ungdomen måste stå i kö, skulle förbättra verksamheten ytterligare. Att inte ha tillgång till journalföringssystemet i projektets lokaler försvårar arbetet Samverkansprojektet behöver fortsätta och utvecklas vidare. De kunskaper om samsjuklighet och missbruk som finns inom projektet behöver spridas till andra verksamheter för att andra verksamheter lättare ska kunna upptäcka ungdomar som behöver hjälp och kunna erbjuda dem detta. Väntan på att socialtjänsten ska utreda och agera kan bli alltför lång. Väntan på utredning på BUP kan bli alltför lång. Möjligheter att inleda en abstinensbehandling för ungdomar i dygnet-runt vård behöver finnas. 56

58 En socialsekreterares synpunkter Tre socialsekreterare och två poliser som har haft kontakt med samverkansprojektet ombads, per mejl, att svara på sex frågor om projektet. En av dessa, en socialsekreterare, har besvarat frågorna. Socialsekreteraren skriver att hon har haft kontakt med personal på IRIS och utöver det med en av sjuksköterskorna. Hon skriver att hon anser den samverkan som äger rum inom projektet mycket bra. Hon önskar dock att samverkan skulle bli ännu tydligare och mer öppen/självklar. Hon skriver att det behövs ett förtydligande av vilka som arbetar i projektet och hur man kan använda sig av projektet utöver att bara ha kontakt. Hon önskar ett förtydligande av vilka läkare som arbetar i projektet och en tätare kontakt mellan läkare och socialtjänsten. Socialsekreteraren lyfter fram som en effekt av verksamheten att en av sjuksköterskorna har kunnat följa med i hela processen från socialtjänstens utredning till verkställande av placering av en ungdom som medicinerar och har kontakt med BUP. Detta underlättar också fortsatt samverkan mellan dem som ungdomen nu bor hos, socialtjänsten och BUP. Socialsekreteraren skriver att åldersgränsen är bra och att hon tror att det vore bra att permanenta projektet för att kunna utveckla funktionen ännu mer. Kanske vore det bra att kunna träffas tillsammans med familj och ungdom i nätverksmöten eller behandlingsråd under utredningsprocessen. Socialsekreteraren avslutar med att det kunde finnas stående samråd varje vecka för att bolla ärenden. Sammanfattning av socialsekreterarens synpunkter i punktform Den samverkan som bedrivs inom projektet är bra. Mer information om projektet behövs. 57

59 Ungdomarnas bild De intervjuade ungdomarna är 16 respektive 17 år. En är flicka och en är pojke. En av dem går i skolan. Den andra ungdomen har praktiserat och arbetat fram till den senaste veckan. En av ungdomarna hoppas nu att socialtjänsten ska bevilja behandling på ett önskat behandlingshem. En av ungdomarna berättar om en nära anhörigs missbruk. Båda ungdomarna har haft ett flertal kontakter med polisen. En av dem har tidigare ofta tillgripit våld för att ge igen för upplevda oförrätter. Båda ungdomarna kom i kontakt med IRIS för att någon i deras omgivning misstänkte att de använde droger. I inget av fallen visade sig detta stämma. Den intervjuade pojken började använda droger senare. Den intervjuade flickan använder inte droger. Båda har haft kontakt med någon av ungdomsbehandlarna och sjuksköterskorna inom projektet (inte samma). En av dem berättar också om kontakt med projektets läkare. Båda har också haft kontakt med BUP på sjukhuset. Om namnet på verksamheten Båda de intervjuade ungdomarna använder begreppet IRIS när de talar om samverkansprojektet. En av de intervjuade anser att IRIS är ett bra namn på verksamheten. Han jämför med missbruksmottagningen och säger: Det låter inte lika välkomnande som IRIS. Den intervjuade fortsätter: Missbruksmottagningen. Det låter inte som något man säger till chefen direkt. IRIS det låter inte lika farligt IRIS är ett bra namn. Den andra intervjuade har inga särskilda synpunkter på namnet utan säger att det får heta vad det vill. En jämförelse mellan BUP och IRIS När de intervjuade jämför vanliga BUP och IRIS säger en av dem att det är skönare på IRIS och man brukar inte behöva vänta i väntrummet som man kan få lov att göra på BUP. På IRIS kommer ofta sjuksköterskan direkt man knackar på dörren. Den intervjuade säger: Det är skönare här. Mindre besökande. Inte jättestor skillnad. fast det går lättare här. Det går snabbare. Hon (en av sjuksköterskorna) har oftast tid så fort man kommer in. På BUP fick man oftast sitta och vänta. Och man ska anmäla sig i luckan. Det är lättare att komma hit och knacka på dörren så kommer hon oftast. Det är smidigt. Den intervjuade tillägger att allra mest upptas tankarna av vad som ska ske under besöket. När den andra intervjuade nämner de verksamheter som har varit till hjälp nämns IRIS och BUP. I BUP inkluderas även NEP 34. En jämförelse mellan IRIS och annan verksamhet inom proaros En av de intervjuade säger att soffan i det samtalsrum på IRIS där utvärderingsintervjun äger rum inte är särskilt bekväm. Den är inte mjuk. Andra verksamheter inom proaros har bekvämare möbler. Annars är IRIS och annan proarosverksamhet till stor del lika, vilket har märkts på möten där båda verksamheterna har varit med, säger den intervjuade. Den andra intervjuade ungdomen talar om sina upplevelser av den myndighetsutövande socialtjänsten och upplever sig inte ha fått någon som helst hjälp där. Men soc har ärligt talat inte hjälpt mig någonting. Det har de faktiskt inte gjort. Det är IRIS och BUP. Soc gick jag till och lyssnade på vad de sa. Typ svarade på deras frågor men de kom aldrig fram till någonting. Hon jag hade på soc. Hon var alltid sjuk och det drog ut så. 34. Neuropsykiatriskt team. Ett specialiserat team inom BUP. 58

60 En jämförelse mellan IRIS och skolpsykologer samt terapeuter När de intervjuade ungdomarna talar om terapeuter respektive skolpsykologer är det uppenbart att de mött professionella som inte tagit reda på hur de upplevde sin situation och därmed inte förstått den. I stället har de professionella utgått från en förutfattad mening om vad som var bäst för ungdomarna. En av de två intervjuade beskriver en upplevelse av terapeuter som främlingar, genom att säga: Oftast känns det som de kommer från en rik familj. De kommer med höga betyg. Och de har bara läst om det (problem). Inte varit med om det. Den intervjuade nyanserar sitt eget uttalande genom att betona att detta är som det känns. Den intervjuade tillägger: Så känns det. Men jag vet inte om det är så. Ombedd att utveckla resonemanget säger den intervjuande att en terapeut uppmanar till att göra vissa saker som om de inte vore svåra att göra: Man ska göra så och det går om man vill. Det är klart att det går om man verkligen vill. Men det är svårt. Det är ju väldigt svårt så det går inte att bara säga till. När den intervjuade avslutar sin tankegång framkommer att den intervjuade också har positiva upplevelser. Den intervjuade säger: Det som är bra är att man kan snacka ut. M härnere (längre ned på gatan) jag tror han är terapeut. Han kan jag snacka rätt mycket med. Men det är inte alla jag kan det med. Vissa är bra. Djäkligt bra. Den andra av de två intervjuade har många negativa upplevelser av kontakten med skolpsykologer. Den intervjuade berättar om en skolpsykolog som inte åstadkom något, men som påstod att hon visste precis hur den intervjuade kände det samtidigt som hon försökte förmå den intervjuade att mot sin vilja ingående tala om en svår och laddad relation till en nära anhörig. Skolpsykologens agerande medförde att det svåra blev än svårare. Den intervjuade berättar: De gjorde ingenting. Man gick dit och pratade och de typ höll med- eller: Ja, jag vet hur du känner, blablabla. Man bara: Ja eller hur? (ironiskt tonfall). Sen typ när de började prata om X då kan jag fortfarande bli arg för jag tycker inte de har rätt att prata om X när de vet att jag tycker det är jobbigt. De pratade bara om X. För att de typ ville få mig att känna att jag inte skulle tycka det var jobbigt att prata om det, men ju mer ni pratar om det ju jobbigare blir det. Nej vi tror att det kommer att bli bättre för dig. Då kan ni ju dra någonstans! Om IRIS Båda de intervjuade ungdomarna anser att de fick god hjälp av samverkansprojektet. De lyfter fram personalens kunnande, personalens vanlighet och att föräldrar och barn fick hjälp att kommunicera med varandra. Den av de intervjuade som har negativa erfarenheter av skolpsykologer jämför den kontakten med kontakten med en av sjuksköterskorna på IRIS. En stor fördel var att sjuksköterskan talade vanligt. Den intervjuade beskriver kontakten med sjuksköterskan: Hon var snäll och lugn och så typ. Då blev jag lugn. Hon pratade inte typ sådär som psykologer. Hon pratade som vanligt. Då tycker jag det är mycket enklare för jag kan inte prata sådär allvarligt. Men typ om man pratar sådär vanligt bara, då har jag mycket enklare att vara ärlig. Den andra av de två intervjuade framhåller också det vanliga som positivt. I jämförelsen mellan olika terapeuter 35 föredrogs den som var vanlig och glad. 35. Avser kontakten med familjebehandlande verksamhet. 59

61 Den intervjuade som talar uppskattande om kontakten med en av sjuksköterskorna på IRIS sammanfattar kontakten med IRIS: Alltså de hjälpte en, man kunde prata, de fick en att må bra, de fick en på andra tankar, de fick en att börja sköta sig... Om man är ärlig mot dem så hjälper de en. Om man sa hur det var. Av intervjun framgår också att det som skolpsykologerna försökte tvinga fram ett samtal kring blev möjligt att tala om i kontakten med IRIS. Den intervjuade berättar: Jo det är klart att vi pratade om X. Men hon gjorde det på ett bättre sätt. Så att jag inte tänkte: Jamen vafan inte prata om X jämt. Den andra intervjuade berättar hur det var att samtala med en av ungdomsbehandlarna genom att säga: Det går bra att prata med henne. Hon var den första jag träffade på IRIS. Det var bäst att prata med henne. Den intervjuade fortsätter: Hon vet nog vad hon pratar om i alla fall. Hon har läst på djäkligt bra. Det är ungefär som om hon varit med om det. Fast jag vet inte hur hon var när hon var yngre. Jag ska inte döma någon. Hon vet i alla fall vad hon pratar om. Det är bra. Om sjuksköterskekontakten säger samma intervjuade: Det är bra. Hon är snäll. Jag har träffat henne också i 2-3 år (innan samverkansprojektet kom till stånd på BUP). Samma intervjuade sammanfattar: De har hjälpt mig djäkligt mycket. När de intervjuade ungdomarna berättar om att barn och föräldrar fick hjälp att kommunicera, säger en av dem: De kom på andra sätt som mamma och jag kunde prata. Så att vi kunde prata någorlunda i alla fall. Sen typ kom allt av sig själv. Typ att det blev bättre och bättre ju fler gånger vi gick hit. Den andra intervjuade säger: IRIS är ett bra ställe för att prata igenom. För många familjer har ju svårt att prata direkt med varandra. I min familj: Man kan inte sitta och kritisera öga mot öga. Men det funkar bra när de (IRIS) sitter med och man pratar igenom. Man pratar först till dem och kanske låter lite arg på fel saker. Så omformulerar de så det låter bättre. När en av de intervjuade berättar om det kunnande som finns på IRIS, säger den intervjuade: De kan mycket om det de pratar om. Så de vet vad de pratar om. Det är många som pratar nuförtiden som inte riktigt vet vad de pratar om. De här de har läst på ordentligt Det de har pratat mest med mig om det är cannabis och det kan de väldigt bra. Men de kan annat också. Vad det gör med kroppen för man märker inte själv så mycket. Men omgivningen märker. Så. Det är mycket det man får hjälp med Och så får man en massa papper med sig. Man kan sitta och läsa igenom om man känner för det. På frågan om det är bra papper svarar den intervjuade: Jag har sparat de papperna i alla fall så. Då lär de vara ganska bra för jag sparar inte så mycket papper Medicinering och skolbyte har också förbättrat situationen En av de intervjuade berättar om att ha fått medicin och en diagnos som är på gång. Medicinen har inneburit att de ständiga, stora konflikterna med omgivningen har upphört och ersatts av en fungerande 60

62 vardag. Byte av skola har inneburit bättre stöd i studierna och en upplevelse av tillhörighet i stället för utanförskap. Den intervjuade berättar att detta också inneburit en stor förändring i synen på skolan Från att typ ha hatat skolan och velat elda upp den till att älska skolan. Åldersgränsen En av ungdomarna fick frågan om vad han tycker om åldersgränsen på IRIS. Han tycker att åldersgränsen är bra. Äldre personer kan skrämma bort de unga från verksamheten. Den intervjuade säger: Det ska inte vara för gamla folk som går här för då skulle de skrämma bort vissa ungdomar som behöver komma. Så jag tycker nog det är bra som det är. Jag skulle inte vilja komma in här som 14-åring och första gången se en 40 år gammal gubbe som sitter i soffan. Då skulle jag inte vara sugen på att komma in. På frågan hur det skulle kännas om det var en 22-åring som satt i soffan svarar den intervjuade: Det skulle nog vara värre. Så jag tycker nog det är bra som det är. Den intervjuade förklarar sitt ställningstagande genom att säga att en 22-åring kan vara som en 14-åring i hjärnan och bråka med folk, men vara 2 meter lång. En fjortonåring har i den situationen ett enda alternativ och det är att gå därifrån. Den intervjuade avslutar sitt resonemang Så jag tycker det är djäkligt bra att det är åldersgräns på 18 år här. Abstinensbehandling En av de intervjuade berättar om att ha blivit tvingad att åka på behandlingshem för avgiftning. Av denna erfarenhet har den intervjuade dragit slutsatsen att behandlingshem bara är förvaring. Den intervjuade understryker att det inte går att tvinga någon att sluta med droger. På behandlingshemmet var de en grupp ungdomar som hade samma typ av drogproblem. Under veckorna på behandlingshemmet talade vi bara om vad de skulle göra så fort vi kom därifrån. De triggade varandra. Man ska inte bli tvingad utan själv vilja för att det ska funka, konstaterar den intervjuade. Bryta med gamla kompisar Den intervjuade säger att man måste själv vilja bryta med gamla kompisar för att det ska vara möjligt att sluta missbruka. Utan stöd i en svår situation När en av de intervjuade berättar om praktik och arbete framgår att den intervjuade och ytterligare en mycket ung person har lämnats med ett orimligt stort ansvar i mycket stressande arbetssituationer utan stöd av äldre och mer erfarna. Det medförde att den intervjuade inte orkade gå dit. Av det den intervjuade berättar framgår att det inte har funnits möjlighet till stöd och hjälp i denna svåra situation. 61

63 Sammanfattande slutsatser av ungdomarnas bild IRIS är ett bra namn på verksamheten Det är skönare (lättare, snabbare att gå till IRIS än att gå till BUP på sjukhuset) IRIS, BUP (inklusive NEP) ger hjälp Ungdomarna har tidigare negativa upplevelser av kontakt med professionella som skulle hjälpa dem. De professionella upplevdes som främlingar och som personer som försökte tvinga fram samtal. Båda de intervjuade ungdomarna anser att de fick god hjälp av samverkansprojektet. De lyfter fram personalens kunnande, personalens vanlighet och att föräldrar och barn fick hjälp att kommunicera med varandra Medicinering och skolbyte har ytterligare förbättrat situationen för en av de intervjuade Åldersgränsen upp till 18 år är bra. För de yngsta kan det vara skrämmande med äldre ungdomar i väntrummet. Abstinensbehandling på behandlingshem kan få motsatt effekt mot den avsedda Att sluta missbruka innebär att bryta kontakten med kompisar Ungdomar kan stå utan hjälp av vuxna i mycket svåra situationer 62

64 Föräldrarnas bild Bakgrund Intervjuer har gjorts med fyra föräldrar i fyra olika familjer. En är pappa och tre är mammor. Tre av föräldrarna har varit i kontakt med projektet för att deras son använt droger. Den fjärde föräldern har varit i kontakt med projektet p g a sin oro för att dottern skulle använda droger. En förälder berättar om andra närståendes missbruksproblem. En annan förälder berättar om barnets saknad efter den andra föräldern. Båda föräldrarna tror att detta påverkat barnen. Två av de intervjuade föräldrarna och deras söner har haft kontakt med IRIS under ett par års tid. För de andra två intervjuade föräldrarna är kontakten begränsad till projekttiden. Samtliga föräldrar berättar om sina barns tidigare eller nuvarande svårigheter i skolsituationen. Ungdomarnas drogbruk varierar från att ha testat vid ett enstaka tillfälle till regelbundet användande av droger. En av mammorna berättar om sin kontakt med ungdomspolisen. Det framgår att polisen framhållit allvaret i hennes barns situation för henne och sagt till henne att hon måste vända sig till IRIS. Mamman sökte då omedelbart hjälp. Om namnet på verksamheten De intervjuade föräldrarna kallar genomgående verksamheten för IRIS. Två av dem talar också om att de har deltagit i ett projekt inom IRIS. Familjerna berättar om annan hjälp och jämför den med samverkansprojektet En mamma berättar att familjen har fått hjälp genom både familjebehandling och IRIS. Hon uppskattar båda verksamheterna och berättar att familjebehandlingen gick väldigt bra. Nu har hennes barn dock fått ett återfall och behöver mer omfattande hjälp. Hon väntar och hoppas på att socialtjänsten ska ringa henne under dagen som avdelningschefen har lovat. När de övriga tre föräldrarna jämför stödet från samverkansprojektet med annat stöd så utfaller jämförelsen till samverkansprojektets fördel. Alla tre talar uppskattande om samverkansprojektet. En mamma berättar att hennes barn tidigare har haft en flerårig kontakt med ett familjecentrum. Hon uppskattar stödet, men berättar att den som gav stödet uppfattade hennes barns beteende som obegripligt. En annan mamma berättar om kontakten med socialtjänsten i en annan kommun. Hon och hennes son hade kontakt med en kvinna som hon inte alls tyckte om. De fick aldrig någon bra kontakt. Mamman upplevde att den anställda inte hjälpte till eller tog sonen på bra sätt. Det kändes som om hon varit missbrukare själv och hade för mycket egna problem. Det kan vara bra att ha egna erfarenheter, men är man mitt uppe i det tror jag det är svårt att hjälpa andra, säger den intervjuade mamman. Den intervjuade pappan framhåller hur viktigt det var för hans familj att kunna få den snabba hjälp som familjen fick genom samverkansprojektet. Han jämför med familjeterapi som han inte har egna erfarenheter av men har hört att det kan vara lång väntan till. Om samverkansprojektet När de intervjuade föräldrarna berättar om det stöd de har fått genom projektet framhåller de hur viktigt det var att de fick tid snabbt, att de anställda är kunniga och att de har förtroende för dem, att det finns både medicinsk och social kompetens inom projektet, att barnen har fått en diagnos och medicin och att de som föräldrar har fått hjälp att kommunicera med sina barn. Föräldrarna betonar att det är en bra verksamhet som fyller ett viktigt behov. Snabb hjälp Två av de intervjuade framhåller hur viktigt det var för dem att de snabbt erbjöds hjälp. Den intervjuade pappan säger man får hjälp när man behöver. Det gick skitsnabbt. Familjen fick komma redan dagen efter att de ringt. Får man inte komma på en gång är det lätt att det glider åt sidan, säger pappan. 63

65 En av de intervjuade mammorna säger att: Det var livsviktigt att få komma redan nästa dag. En annan intervjuad mamma agerar snabbt när hon förstår att sonen använt droger och det framgår av intervjun att hon och sonen också snabbt får en tid. Den tredje mamman talar inte särskilt om snabb hjälp, men av intervjun framgår hur viktigt det var att komma i kontakt med verksamheten. Hon säger att hon inte tyckte det var jobbigt utan skönt att få kontakt med verksamheten. Hon säger: Jag tänkte inte att det var jobbigt. Jag tyckte bara det var skönt att det fanns. Det finns hjälp och det går att se om han är positiv eller negativ. Den intervjuade pappan framhåller att det var en stor fördel att få träffa en sjuksköterska och den ansvariga läkaren så snabbt. De anställda har kunskap och etablerar ett förtroende Man fick någon att prata med. Någon att bolla idéer med, säger den intervjuade pappan. Hjälpen innebar att familjen upplevde att den inte var ensam om problemen. Den intervjuade pappan, liksom de intervjuade mammorna, framhåller de anställdas kunnande. Pappan säger: De kan mycket om droger och alkohol. De vet mycket om vilka droger som ungdomar använder eftersom de träffar många ungdomar. Att detta avlastar föräldrarna en del av deras oro framgår när mammorna talar om att det är skönt att ha möjlighet att ringa eller att de blir väl bemötta när de ringer. En av dem säger: Skönt att det finns och man kan ringa hit om det är något man vill veta. Om de har tagit den drogen hur ser de ut då. Jag ringer till X och hon vet. Vid ett annat tillfälle under intervjun berättar samma mamma att hon har en favorit bland ungdomsbehandlarna. Det har fungerat bättre med henne än med någon annan. Man märker att man får sin favorit. Hon vet mycket om (sonen). Hon lyssnar bra. Hon förstår. Hon är lättsam. Det går bra att prata. Sonen tycker bra om henne, säger mamman som tycker att också kontakten med en av projektets sjuksköterskor har varit jättebra En annan mamma säger om den av ungdomsbehandlarna som hon hade kontakt med (inte samma som ovan) att hon tog emot oss jättejättebra. Jag kunde ringa henne ibland 2 gånger om dagen för att fråga saker. Hon var jättebra för mig. Kändes aldrig som hon var besvärad. Jag talade in på telefonsvararen och hon ringde alltid upp samma dag. Jag tyckte att man kände inte att man störde eller var till besvär. Och det är jätteviktigt. Det är jätteviktigt att man inte känner det när något sådant här hänt. Då kanske inte vissa ringer. Jag vågar fråga och vara tjatig och det tycker jag hon var jättebra på att ta emot. Den tredje mamman berättar om familjens kontakt med en av projektets sjuksköterskor som gjorde att dottern förstod situationens allvar. Att hon höll på att sabba sitt liv. Det var skönt då fick jag hjälp av dem att förklara för X plus att (sjuksköterskan) såg att det var något mer än ungdomstrots. Det var tryggt. Jättebra. Tog inte in allt En mamma som är mycket nöjd med den hjälp hon har fått tillägger att hon inte tog till sig riktigt allt. Hon säger att hon är väldigt kontrollerande och blev uppmanad att vara mindre kontrollerande. Hon var tvungen att ta till sig detta råd till en del, säger hon, men tillägger att det är svårt att kunna lita på när det har hänt någonting sådant här. Både medicinsk och social kompetens Att det inte alltid är så lätt att veta vilken profession de anställda har framgår när en av föräldrarna omnämner projektets psykiatriker som psykolog och är osäker på om en av sjuksköterskorna är kurator 64

66 eller sjuksköterska. Av intervjuerna framgår, trots detta, att samtliga intervjuade föräldrar uppskattar att det finns både medicinsk och social kompetens i verksamheten. En mamma för ett resonemang kring detta: Det var skönt att komma hit. Och (sjuksköterskan) såg att det var något mer. Hon har de medicinska kunskaperna som ingen annan har. Så det var jättebra hjälp. Vi fick även kontakt med överläkaren på BUP när vi var här (dottern) fick börja med medicineringen under tiden hon gick här, det var bra. Jag önskar att jag vänt mig hit tidigare. Men då vet jag inte om vi fått ingå i projektet. På sätt och vis känns det som om vi kom hit i rätt tid. Vet inte om vi fått den här hjälpen om vi kommit tidigare. Jag hoppas verkligen verksamheten får fortsätta. Den hjälper alla. Om man vill själv. Det finns ett stort behov av verksamhet som äger rum i samverkan. Samverkan med hög kompetens. Senare säger samma mamma att i och med samverkan och att familjen träffade sjuksköterskan och barn- och ungdomspsykiatrikern föll bitarna på plats. En mamma som har haft allra mest kontakt med en ungdomsbehandlare säger om att det också arbetar sjuksköterskor i projektet: De kan ju tänka i andra banor och hjälpa till på andra sätt. Samma mamma berättar att hon och hennes man fick möjlighet att träffa både ungdomsbehandlaren och projektets läkare vid ett tillfälle Hon berättar: Jag och min man var här först och talade med A och läkaren var med och förklarade vad som hände i kroppen. Det tycker jag var jättebra. Det var ett stöd att få information när jag var chockad. Det var möjligt att ställa frågor. Det kändes bra. Den intervjuade pappan säger: Det är ett guldsamarbete. Att få träffa en psykiatriker och en sjuksköterska med så kort varsel. Det tog 1 eller 2 veckor att få träffa psykiatrikern från BUP Jättebra verksamhet. Synd om det skulle bantas. förstår att många barn och ungdomar får hjälp där. Pappan avslutar med att säga att det kanske är så att det behövs ytterligare en verksamhet av samma slag. Diagnos Tre av de intervjuade föräldrarna berättar att deras barn diagnosticerats eller är på väg att diagnosticeras med ADD. Den fjärde mamman berättar att hennes barn diagnosticerats, på initiativ av skolan, innan projektet. Den intervjuade pappan berättar att de som föräldrar aldrig hade tänkt tanken att sonen skulle kunna ha en funktionsnedsättning innan frågan väcktes i kontakten med samverkansprojektet. En av de intervjuade mammorna tycker att det kändes bra och skönt att få en diagnos. Innan diagnosen var det tydligt att det var något som var fel men nu har man ju ett namn på felet. Nu kan vi göra något åt det. Nu kan vi jobba åt rätt håll, säger mamman. För en mamma blev diagnosen en bekräftelse på något hon förstått sedan barnet var mycket litet. Mamman berättar: Ja jag har ju trott det här sen han var 1. Så jag har hållit på och kämpa för hjälp på BVC. Jag bad dem komma och kolla när han lekte. Jag har alltid vetat att något var fel. En psykolog tittade han har gått hos psykolog. Många har kollat under hans levnad. Men man märker att det är mycket mer uppmärksammat idag med ADHD och ADD. Då sa de att han har dålig jagkänsla och behöver trygghet. Idag är det inte riktigt lika. Så det kan man känna sig lite besviken på att det är så förändrat. Jag tror att om det varit nu hade han fått bättre hjälp (redan när han var liten). 65

67 Medicinering Två av de intervjuade föräldrarna berättar att medicinerna är till hjälp. Den som uttrycker sig mest positivt säger: Nu kan vi jobba åt rätt håll så, med lite mediciner och lite rutiner. Medicinerna gör att hon orkar. Det fungerar bra. Hon är på bra humör. Det kan vi tacka medicinen för. Hon har kämpaglöd och fullföljer det hon säger hon ska göra. En annan förälder nämner också att medicinen påverkar humöret till det bättre. Medicinen gör det också lättare för sonen att komma ur sängen på morgonen. Hon måste dock se till att sonen tar sin medicin. Han är väldigt slarvig med det, säger hon. Ytterligare en mamma berättar att hon måste se till att sonen tar sin medicin. Hon tycker att det är så jobbigt att tjata att det är skönt att slippa nu när han drogar och inte kan ta sin medicin. Hon berättar att det tog ett tag innan mängden blev den rätta. Hon säger att sonen ibland märker när han inte tagit sin medicin och ibland inte märker något alls. Den fjärde intervjuade föräldern nämner inte särskilt om medicineringen inneburit förbättringar, men är nöjd med både det medicinska och sociala stödet. En av de intervjuade berättar att ett hinder för medicinering är att ungdomarna när de medicinerar inte ska dricka alkohol. Detta kan medföra att de låter bli att ta sin medicin vissa dagar för att kunna gå ut på krogen och dricka. I ett par fall berättar föräldrarna att ungdomarna fått byta medicin eller ändrat dosering. En av de föräldrar som uttalar sig positivt om medicinen berättar också att medicinen medfört nedgång av vikten. Hjälp att kommunicera med varandra Två av de intervjuade föräldrarna berättar att kommunikationen förbättrades genom det stöd de fick. En av dem berättar att ungdomsbehandlaren medlade mellan sonen och föräldrarna. Under samtalen berättade sonen sådant han annars inte berättar. Det framgår av intervjun att detta var viktigt. Den andra föräldern har lärt sig att fråga hur det är. Ofta får hon inget svar. Hon tycker ändå att det känns bra att hon frågat och att kommunikationen förbättrats. Det är lite oklart hur mycket IRIS bidragit till detta och hur mycket hon har lärt sig genom den familjebehandling familjen genomgick samtidigt som de hade kontakt med IRIS. Åldersgränsen En mamma säger att hon tycker att verksamheten ska riktas till ungdomar och unga vuxna t o m 25 års ålder. I alla fall när det gäller killar. Innan de är 25 är de inte vuxna. Tillgängligheten Tillgängligheten beskrivs överlag som mycket god. En mamma är dock missnöjd med att familjens ungdomsbehandlare ibland inte ringt upp när hon ringt och sökt henne och bett om att hon ska ringa upp. Väntrummet Två mammor nämner som negativt att ungdomar som väntar träffar varandra i väntrummet. Den ena av mammorna berättar att sonen vid något tillfälle blivit tillfrågad om han har något att sälja. Hon säger: Om det sitter någon där och verkligen vill sluta och blir erbjuden då kanske han inte kan motstå om det är en person de ser upp till. Det tycker jag är lite dåligt. Det är det enda jag tänkt på som är negativt Den andra mamman berättar att sonen försöker komma så sent som möjligt när det är öppen mottagning, vilket leder till att han ibland kommer så sent att han inte hinner komma in. Hon tycker det 66

68 skulle vara bra om ungdomarna kunde få komma mer när det passar dem. Det är också viktigt säger hon att den första dörren är öppen för att ungdomarna ska känna sig välkomna och inte vända om. Den intervjuade pappan föreslår en kaffeautomat i väntrummet, men säger sen att han skämtar. En av de intervjuade mammorna tycker det skulle vara trevligt med kaffe och choklad för ungdomarna och för de väntande föräldrarna. Ungdomarnas nuvarande situation När de intervjuade föräldrarna berättar om sina barns situation framgår att ett av barnen är i stort behov av hjälp. Han använder droger och har inte arbetat den senaste veckan. Både mamman och barnet hoppas att socialtjänsten ska bevilja den behandling de båda önskar. Två intervjuade föräldrar berättar om viss oro. I ett fall gäller det oro inför barnets nedslagenhet då han inte kom in på sitt förstahandsval i skolan. I ett annat fall gäller det oro inför att barnet fått en ny kompis som eventuellt använder droger. Den fjärde intervjuade föräldern säger att situationen är stabil, men också att de är mitt uppe i en process. Hennes barn kämpar på med skolan för att ta igen det som tidigare missats. Barnet går till skolan varje dag och har läst upp betygen. Mamman säger att skolan är en av de två saker som är prio 1. Mamman konstaterar att det finns ju många andra bitar - jag tror - faller en sak på plats så följer åtminstone en sak efter. Två föräldrar berättar att deras barn dricker alkohol. Fortsatt stöd När de fyra intervjuade föräldrarna berättar om det stöd de för närvarande får verkar detta i åtminstone tre fall mer begränsat än de svårigheter föräldrarna beskriver. En av de fyra intervjuade föräldrarna berättar att hon och hennes son har kontakt med den myndighetsutövande delen av socialtjänsten för att få bistånd till en behandlingshemsvistelse. Tidigare insatser till familjen beskrivs ligga en tid tillbaka och vara mycket avgränsade i tid. Tre av de fyra intervjuade föräldrarna berättar om kontakt med psykiatrin. I ett fall är kontakten avgränsad till att ställa in medicinen och i det andra fallet är kontakten avgränsad till en neuropsykiatrisk utredning. Den fjärde föräldern verkar få ett mer omfattande stöd. Hon berättar att en av sjuksköterskorna menade att problemen var så djupgående att någon med mer kunskap inom barn- och ungdomspsykiatrin måste in. Mamman säger: Vi slussades härifrån till BUP. Vi har fått ett otroligt stöd. Bra svar på mina frågor. Både här och på BUP Tillgängligheten till alkohol och narkotika förvårar Några av föräldrarna talar om den stora mängden narkotika som finns i Västerås. Ett par av föräldrarna talar om narkotikan i sitt bostadsområde. Det innebär att de ser påtända människor och har grannar som säljer. Övriga synpunkter En mamma som besökt IRIS redan när lokalerna fanns i Växhuset, säger: Men det här är mycket, mycket bättre. Där var det i källaren och faktiskt lite äckligt. 67

69 Sammanfattande slutsatser föräldrarnas bild Föräldrarna framhåller hur viktigt det var att de fick hjälp snabbt De anställda upplevs som kunniga och får föräldrarnas förtroende Föräldrarna uppskattar att det finns både medicinsk och social kompetens inom projektet En förälder berättar att barnet fått en diagnos innan projektet Tre av de fyra föräldrarna berättar att ungdomarna får en diagnos under projektet. En förälder berättar att diagnosen var oväntad. Familjen hade aldrig tänkt tanken. En förälder upplever diagnosen som en bekräftelse. En förälder upplever diagnosen som en förklaring. Två föräldrar berättar att medicineringen förbättrat barnens situation En förälder säger ingenting särskilt om medicinering, men uttalar sig positivt om det medicinska och sociala stödet. En förälder anser det alltför jobbigt att påminna om medicinering. Barnet upplever ibland ingen skillnad. Två föräldrar berättar att de har fått hjälp att kommunicera med sina barn Föräldrarna betonar att projektet är en bra verksamhet som fyller ett viktigt behov Ibland svårt att veta vilken profession de anställda har En mamma talar om åldersgränsen och anser att den behöver höjas Två av föräldrarna upplever väntrummet som en riskmiljö Ungdomar och föräldrar kan ha en svår situation när ungdomsbehandlarna avslutar eller nyligen avslutat kontakten. 68

70 Sammanfattande resultatredovisning och slutsatser Detta avsnitt inleds med sammanfattande slutsatser i punktform. Slutsatserna bygger på de tre resultatredovisningarna. I den fortsatta texten beskrivs och diskuteras vissa av punkterna mer utförligt. Utvärderingens övergripande slutsatser i punktform: Syftet har uppnåtts för ungdomar upp till 18 Projektet fyller ett angeläget behov Projektet behöver utvecklas De anställdas kunskaper behöver spridas Den statistik som samlas in av projektet kan en god bild av verksamheten. Tillförlitligheten hos den statistik som samlas in behöver öka. Faktorer som främjat projektet Både kommunen och landstinget bidrar till projektet (genom den kommunala utföraren proaros och genom landstingets barn- och ungdomspsykiatri respektive vuxenpsykiatri) Projektet har lyckats rekrytera nyckelpersoner De professionella har goda teoretiska kunskaper och erfarenhet av arbete med samsjuklighet De professionella har stort förtroende för varandra De professionella har lyckats etablera ett förtroende hos de intervjuade ungdomarna och föräldrarna Projektet har god förankring inom barn- och ungdomspsykiatrin Faktorer som försvårat projektet Vuxenpsykiatrin har inte bidragit med läkare eller chef Läkarresursen är för liten vilket medfört svårigheter framför allt under sommaren Projektets läkare och sjuksköterskor har inte haft tillgång till journalföringssystemet i projektets lokaler Osäkerhet kring projektets fortlevnad medförde att information om projektet inte spreds och att projektet inte gavs ett namn Projektet kan utvecklas och förbättras Genom: Utökad läkartid Möjligheter till journalföring i projektets lokaler Tillgång till psykolog Möjligheter att ge psykosocialt stöd under en längre tid (av kurator eller ungdomsbehandlare) Kunskapsspridning för att andra ska kunna upptäcka samsjuklighet Vad behöver utvecklas och förbättras för projektets målgrupp utanför projektet Abstinensbehandling Att diskutera Åldersgränsen Är det möjligt att nå en större andel flickor än idag? Hur kan behandlingen vid samsjuklighet utvecklas vidare? Kan modeller för samtidig behandling av missbruk och psykisk ohälsa utvecklas? 69

71 Projektets mål och syften är huvudsakligen uppnådda för ungdomar upp till 18 år Utvärderingen visar att syftet med projektet: att erbjuda ungdomar med drogproblematik och psykisk problematik samt deras föräldrar en öppen mottagning, är uppfyllt, när det gäller ungdomar under 18 år. Målet att: tidigt upptäcka ungdomar med psykisk problematik och drogproblematik och erbjuda dessa ungdomar samordnade adekvata sociala och psykiatriska insatser, är också uppnått för ungdomar upp till 18 år. Utvärderingen kan inte besvara frågan om, eller i vilken utsträckning, projektet lyckats uppnå målet: att bryta ungdomarnas drogproblematik. För att i framtiden kunna besvara frågan om det sistnämnda målet uppnås behöver frågan om drogfrihet tillföras de frågor som ligger till grund för verksamhetens statistik. Frågan behöver förses med fasta svarsalternativ för att ge så tillförlitliga svar som möjligt. 36 För de unga vuxna, i åldern år, är mål och syften ej uppnådda. Vuxenpsykiatrin har medverkat i projektet med en sjuksköterska på halvtid, men inte med läkarresurs eller chef för den sjuksköterska som kommer från vuxenpsykiatrin. Resurser Om projektet/verksamheten ska omfatta enbart ungdomar upp till 18 år kan sjuksköterskeresursen minska till hälften och omfatta en halvtid. Läkarresursen behöver dock öka och omfatta 20 procent i stället för som idag 10. I intervjuerna tar de professionella upp som en svårighet att tillgång till läkare saknats under sommaren och vid vissa andra tillfällen då projektets läkare har behövts för tjänstgöring på BUP. Av intervjuerna framgår också att barn- och ungdomspsykiatrikerns (läkarens) administrativa uppgifter såsom receptskrivning eller skrivande av intyg inte ryms inom de tio procent som läkarresursen omfattar idag. Att möjligheter till journalföring saknas i projektets lokaler förvårar arbetet för de sjuksköterskor och den läkare som arbetar i projektet. Sjuksköterskorna understryker att detta problem måste lösas. Tillgång till psykolog och möjligheter att ge en längre tids psykosocialt stöd, (genom ungdomsbehandlarna eller genom en kurator) skulle kunna förbättra verksamheten ytterligare. Projektets statistik kan bli till god hjälp i uppföljningsarbetet Den statistik som samlas in av verksamheten ger en god bild av ungdomarnas svårigheter. Den behöver kompletteras med frågan om huruvida ungdomarna uppnår drogfrihet (se ovan). Den behöver också kompletteras med definitioner av de begrepp som idag saknar definitioner och förses med fler fasta svarsalternativ för att bli tillförlitligare. De frågor som ställs om behov av insatser och om vilka insatser som ges är mycket viktiga, men är idag för oprecisa och svaren ger inte den information som behövs. Utformningen av dessa frågor behöver därför diskuteras särskilt. Regelbundna sammanställningar och diskussioner kring dessa ger möjlighet att följa upp verksamheten och kan också underlätta upptäckandet av brister i statistiken och göra det möjligt att åtgärda dessa. Osäkerhet kring projektet och dess fortlevnad har försvårat arbetet De intervjuade ungdomsbehandlarna talar om projektstarten som trög. Det tog tid innan sjuksköterskor och läkare var på plats. Sjuksköterskorna talar om rollfördelningen som något oklar i början av projektet. Flera intervjuade professionella talar om den stora osäkerhet som var och är förknippad med projektet och som ledde både till att projektet aldrig gavs ett namn och att den planerade informationsspridningen inte blev av. Arbetsnamnet MiniMaria uppfattas av de flesta intervjuade som en belastning då det väcker förhoppningar om betydligt mer omfattande resurser än vad projektet har tillgång till. Ungdomsbehandlarna berättar att de avbröt sina planerade informationsinsatser p.g.a. den osäkerhet som var förknippad med projektets fortlevnad. Synpunkterna från den socialsekreterare som mejlat svar på frågor om projektet visar tydligt att behövlig information inte har nått socialtjänsten. 36. Frågan finns inte med bland de frågor som ställs idag. I tolv fall har ändå uppgivits drogfrihet. Eftersom frågan inte har ställts kan det verkliga antalet ligga var som helst mellan 12 och

72 Socialsekreterarens mejl visar vilka förväntningar som kan uppstå när den behövliga informationen saknas. När hon önskar få veta vilka läkare som arbetar i projektet och dessutom önskar mer kontakt med dessa är det uppenbart att hon inte vet om att hela läkarresursen omfattar fyra timmar i veckan. Projektet fyller ett angeläget behov Intervjuer med de professionella som samverkar i projektet, med två av de ungdomar som har fått stöd av projektet och med fyra föräldrar till ungdomar som har fått stöd pekar entydigt på att den verksamhet som bedrivs av samverkansprojektet fyller ett angeläget behov. Samtliga intervjuer visar att både den psykosociala och den psykiatriska kompetensen är uppskattad och behöver finnas i verksamheten. Föräldrarna och de professionella betonar vikten av den möjlighet till snabb hjälp som projektet erbjuder. När ungdomar befaras använda narkotika, alkohol eller andra preparat är den snabba hjälpen av avgörande betydelse. De professionella uppskattas för sitt kunnande och för att det går bra att prata med dem. Av intervjuerna med mammorna framgår att det var viktigt för dem att ha möjligheten att bli avlastade sin stora oro. Båda de intervjuade ungdomarna och två av föräldrarna berättar att de fick stöd att förbättra kommunikationen mellan föräldrar och barn och att detta var viktigt för dem. Av ett par intervjuer framgår att ytterligare stöd hade varit önskvärt. De uppgifter som insamlas av projektet och av IRIS visar att 23 procent av det totala antalet ungdomar i åldern år som kom till IRIS fick kontakt med samverkansprojektet p.g.a. misstankar om psykisk ohälsa. Den genomgång av journaler som gjorts av projektets sjuksköterskor visar att de allra flesta av dessa ungdomar genomgått utredning och fått en diagnos. Av pojkarna har sex fått diagnosen ADHD, sex har fått diagnosen depression, fyra har fått diagnosen ångest och en har fått diagnosen schizofreniformt syndrom. Av flickorna har två fått diagnosen ångest, en har fått diagnosen ADD, en har fått diagnosen social fobi, en har fått diagnosen depression och en har fått diagnosen paniksyndrom. Intervjuerna visar att föräldrarna uppfattar diagnoserna på olika sätt. En förälder uppfattar diagnosen som en förklaring till något som tidigare har varit oförklarligt. En annan förälder uppfattar diagnosen som en bekräftelse på något hon vetat sedan barnet varit helt litet och hela barnets uppväxt försökt, men inte lyckats, få bekräftat. För en tredje förälder var diagnosen helt oväntad. Medicineringen innebär ofta en avgörande hjälp. Den gör det möjligt för ungdomarna att komma upp ur sängen och gå till skolan. Den minskar antalet fruktlösa konflikter. Intervjuerna med ungdomsbehandlarna visar att det också förekommer att föräldrar är tveksamma till eller motsätter sig medicinering. Av intervjuerna med föräldrarna framgår att i två fall innebär ungdomarnas alkoholvanor en riskfaktor. Alkoholvanorna utgör ett hinder för medicinering och innebär en risk för att utveckla ett missbruk eller beroende (eller en risk för ett fortsatt missbruk eller beroende). Av intervjun med en av ungdomarna framgår att ungdomen inte hade stöd av någon vuxen i en pressande och kravfylld arbetssituation. En längre tids psykosocialt stöd än idag behövs för att ge stöd i svåra situationer och för att motverka ett riskbruk av alkohol. Både sjuksköterskor och ungdomsbehandlare ser lika allvarligt på användandet av alkohol som användandet av narkotika eller andra preparat, vilket innebär goda förutsättningar för arbetet med att motverka riskbruk av alkohol. I två frågor är det tydligt att det innebär olika perspektiv att vara ung, förälder eller professionell med olika bakgrund. Det gäller åldersgränsen och väntan i väntrummet. Ungdomsbehandlarna anser att åldersgränsen bör vara 20 år.en av föräldrarna och de båda sjuksköterskorna anser att unga vuxna upp till 25 år behöver erbjudas stöd genom samverkansprojektet. Sjuksköterskorna jämför med det mycket begränsade stöd som erbjuds vuxna på beroendecentrum. En av ungdomarna påpekar att för en fjortonåring kan den fysiskt mycket större 22-åringen vara så skrämmande att den hindrar fjortonåringen från att söka hjälp.. När det gäller väntan i väntrummet så anser två av de intervjuade mammorna det viktigt att påpeka att den innebär risker. Intervjuerna med projektets läkare och den sjuksköterska som arbetar inom BUP visar att de lyckas sprida sina kunskaper om beroende, missbruk och samsjuklighet i den egna organisationen och därmed 71

73 medverkar till en högre kunskapsnivå inom BUP. Genom projektet har de också fått erfarenhet av hur man kan arbeta med samsjuklighet och god inblick i ungdomsbehandlarnas arbete med missbruk och beroende. Intervjun med projektets läkare visar att det vore bra att utveckla detta arbete vidare. Hon påtalar att vid samsjuklighet är det viktigt att behandla droganvändningen och det psykiska tillståndet samtidigt. Av intervjuerna framgår att abstinensbehandling för ungdomar i princip saknas i Västmanland. Det innebär att abstinensbehandling för ungdomar behöver utformas i dialog mellan huvudmännen; Västerås stad och Landstinget Västmanland. I detta arbete är det viktigt att ta tillvara erfarenheterna från de professionella som arbetar inom samverkansprojektet. 72

74 Analys Tillgängligheten till alkohol och narkotika Att alkoholkonsumtion är så vanlig och att narkotika är så lättillgänglig försvårar för den som försöker bli fri från ett missbruk eller beroende. De intervjuade sjuksköterskorna talar om alkoholen som den drog som kan vara svårast att få bukt med eftersom den är så lättillgänglig och accepterad i samhället. Flera av de intervjuade professionella talar om alkohol som en inkörsport till andra droger. Att ingen människa i Sverige undgår kontakt med alkohol eller alkoholmissbruk framgår också av det faktum att det (år 2008) konsumeras så mycket som ca 9,5 liter ren alkohol per invånare 37 (CAN 2009). Enligt Statens folkhälsoinstitut är 17 procent av männen och 10 procent av kvinnorna riskkonsumenter 38 sedan år Både ungdomar och föräldrar nämner i intervjuerna att det är mycket lätt att få tag i narkotika. Ett par föräldrar berättar om försäljning i det egna bostadsområdet. Detta stämmer överens med Folkhälsoinstitutets konstaterande att det verkar lätt att få tag i narkotika och att priserna är fortsatt låga trots att stora beslag gjorts av myndigheterna. Tio procent av befolkningen har någon gång prövat narkotika. Bland åringarna är siffran dubbelt så hög. Av den statistik som insamlats inom ramen för projektet framgår att minst 13 av 43 ungdomar har minst en förälder med ett missbruk eller beroende. Det motsvarar 30 procent av de ungdomar som har fått stöd genom projektet. Enligt en uppskattning från folkhälsoinstitutet är 20 procent av alla barn drabbade av föräldrars riskbruk av alkohol och mellan 1,2 och 1,8 procent lever i familjer där någon vuxen använt Cannabis under det senaste året. Den intervjuade läkaren berättar om ungdomar som säger att de lätt kan ta alkohol hemma utan att det märks och att många vuxna inte ser lika allvarligt på bruk av alkohol som bruk av narkotika. SKL skriver att en liberal inställning hos föräldrarna till att barnen prövar droger är en riskfaktor. Psykosocial stress, låg socioekonomisk nivå och brister i föräldrarnas omsorg är andra riskfaktorer för att barnen utvecklar ett eget beroende. Av ungdomar som har omfattats av projektet har minst föräldrar med egna svårigheter inom områdena: missbruk/beroende, psykisk ohälsa och psykiska funktionsnedsättningar. Det motsvarar 40 procent. Av dessa 17 ungdomar har 10 föräldrar med svårigheter inom fler än ett område. Sveriges Kommuner och Landsting konstaterar att barn till föräldrar med missbruksproblem eller psykisk sjukdom löper en ökad risk att utveckla ett eget beroende. Psykosocial stress, låg socioekonomisk nivå och brister i föräldrarnas omsorg är andra riskfaktorer för att barnen utvecklar ett eget beroende. Könsskillnader Inom projektet utgör pojkarna så stor andel som 76 procent. Pojkar använder, generellt sett, mer alkohol och narkotika än flickor. En stor del av de ungdomar som kommer till projektet är 16 eller 17 år. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, menar AN drar slutsatsen att det är i årsåldern som större könsskillnader etableras när det gäller droganvändning. När det gäller psykisk ohälsa och psykiska funktionsnedsättningar så är pojkar överrepresenterade när det gäller flera diagnoser. Fler flickor än pojkar har ångest, bipolär sjukdom och anorexia nervosa (SOU 1998:31 s 66). Fler pojkar än flickor har ADHD (Kadesjö 2010), beteendestörningar, schizofrent syndrom, infantil autism och Aspbergers syndrom (SOU 1998:31 s 66). Samtidigt finns det tecken på att flickors problem kan vara svårare att uppmärksamma. SKL skriver att flickor som kommer i kontakt med sjukvården för att de använder alkohol generellt sett har använt alkohol längre tid och oftare har ångest eller andra psykiska problem än pojkar år och uppåt. 38. Bland åringar. 39. Ett bortfall. För en ungdom saknas svar på frågorna. 40. Antalet ungdomar i den översta tabellen (28) minus 9 för de ungdomar som har föräldrar med 2 svårigheter och minus 2 för den ungdom vars föräldrar har alla tre svårigheterna. 73

75 Att så stor andel som 76 procent av dem som blivit aktuella inom projektet är pojkar kan tyda på att pojkarnas symptom har varit lättare att upptäcka. Samsjuklighet Samverkansprojektet spelar en mycket viktig roll eftersom det ger ungdomar i Västerås stad möjlighet att få samtidig hjälp med både sitt missbruk eller beroende och sin psykiska ohälsa. Den intervjuade läkaren betonar vikten av att kunna ge unga samtidig hjälp med både missbruket/beroendet och det psykiska tillståndet. Vikten av att människor kan få hjälp med både missbruk eller beroende och psykisk ohälsa framgår också i de nationella riktlinjer som givits ut av Socialstyrelsen och i en kunskapssammanställning utgiven av Sveriges Kommuner och Landsting. När Socialstyrelsen år 2007 gav ut riktlinjer som riktade sig till både socialtjänsten och hälso- och sjukvården var anledningen att missbruks- och beroendefrågorna rör flera olika områden: medicinska, psykologiska och sociala. Den hjälp som ges till familjer inom samverkansprojektet är både medicinsk och social. I intervjuerna med projektets läkare och sjuksköterskor framkommer önskemål om att också en psykolog skulle knytas till verksamheten. I de nationella riktlinjerna konstateras att det finns en omfattande samsjuklighet. 41 Enligt de nationella riktlinjerna är det troligt att problemen förstärker varandra så att situationen för den som är drabbad blir än svårare. I gruppen finns en förhöjd dödlighet i bl.a. självmord. Den hjälp som ges behöver därför vara riktad till både missbruket/beroendet och den psykiska ohälsan. I samverkansprojektet är stödet riktat till både missbruket/beroendet och den psykiska ohälsan. Stödet ges i samverkan mellan ungdomsbehandlare (kommunen) och läkare samt sjuksköterskor (landstinget). Den intervjuade läkaren framhåller att det faktum att båda verksamheterna, IRIS och BUP, finns i samma lokaler underlättar att uppmärksamma och samtala om både missbruket och det psykiska tillståndet. Enligt de nationella riktlinjerna har det i några studier visats att samordnad behandling av missbruk eller beroende och samtidig psykiatrisk störning eller sjukdom i gemensamma team inom samma verksamhet varit mer effektiv än när missbruket eller beroendet och den psykiatriska störningen eller sjukdomen behandlas separat inom olika verksamheter. Även om dessa studier ofta har rört personer med psykossjukdom och samtidigt missbruk eller beroende är det rimligt att anta att samma förhållande råder när det är frågan om samordnad behandling vid psykisk ohälsa och missbruk/beroende. Denna studie pekar på några av de fördelar som samordnad behandling innebär, förutom att samverkan i gemensam lokal öppnar för samtal om både den psykiska ohälsan och droganvändandet, visar utvärderingen att samordnad behandling kan möjliggöra snabb psykosocial och psykiatrisk hjälp. Vikten av snabb hjälp understryks av de professionella och av föräldrarna. Den intervjuade läkaren menar att det vore önskvärt att utveckla verksamheten bl a genom att anordna utbildningar om samsjuklighet. Detta skulle kunna medföra att andra i sin tur lättare identifierar ungdomar med samsjuklighet. Att identifiera ungdomar som har samsjuklighet på ett tidigt stadium är viktigt då detta förbättrar prognosen. För att kunna ställa de nödvändiga frågorna är det viktigt med kunskap om missbruk och beroende, men också kunskap om möjligheterna till behandling, säger den intervjuade läkaren. Att det finns behov av vad projektets läkare föreslår framgår också av flera studier som visar att missbruk och beroende är underdiagnostiserat bland psykiatrins patienter, och att samma förhållande sannolikt gäller patienter inom kroppssjukvården Socialstyrelsen menar att inom sjukvården behövs system, strategier och speciellt utsedd personal, för att upptäcka alkohol- och narkotikaproblem bland patienter med såväl psykiatriska som kroppsliga symtom och sjukdomar. 41. Personer som har alkohol- och/eller narkotikaproblem har en ökad risk för psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar. Mer än dubbelt så många jämfört med befolkningen i övrigt har någon gång i livet fått en psykiatrisk diagnos. Det är också vanligare att personer som någon gång haft en psykiatrisk diagnos även haft alkoholproblem. Liknande eller starkare samband finns också för missbruk eller beroende av narkotika. Bland dem som söker hjälp för missbruk eller beroende har minst en tredjedel också en ångestsjukdom och ännu fler har en depressionsdiagnos. För personer med narkotika- missbruk eller beroende är andelen större. Internationella studier visa att personlighetsstörningar är så vanliga som 40 procent bland personer med alkoholproblem som söker hjälp inom missbruks- och beroendevården. Motsvarande andel för dem som har narkotikaproblem är 70 procent. Bland patienter som söker hjälp inom hälso- och sjukvården för psykiatriska tillstånd bedöms ungefär 20 procent samtidigt ha ett missbruks- eller beroendeproblem (oftast alkohol). 74

76 I kunskapssammanställningen: Rätt insatser på rätt nivå för barn och ungdomar med psykisk ohälsa under rubriken Symtomatologi och samsjuklighet lyfter Sveriges Kommuner och Landsting fram att det faktum att många av dem som har psykiska problem också överkonsumerar eller missbrukar inte uppmärksammas i tillräcklig omfattning. Positivt att det är möjligt att få och söka hjälp för oro Det är positivt att barn och ungdomar inte måste ha drogproblem för att få hjälp av projektet. Detta underlättar för föräldrar och ungdomar att söka hjälp och att söka hjälp på ett tidigt stadium. Forskning visar att även de som missbrukar oftast söker hjälp för att få hjälp med en svåruthärdlig livssituation och inte primärt för att få hjälp att sluta missbruka. Det neutrala namnet IRIS underlättar också vilket en av de intervjuade ungdomarna nämner. Det är lättare att säga till sin chef att man ska gå till IRIS än till en missbruksmottagning. Vad hjälper När ungdomarna och föräldrarna beskriver vad de har uppskattat i projektet framhåller de de professionellas kunnande och att de har gått bra att prata med. Föräldrarna framhåller också den snabba hjälpen. Av intervjuerna med mammorna framgår att de har blivit avlastade en del av sin oro. En mamma säger att hon kunde ringa upp till två gånger per dag utan att uppleva sig vara till besvär. En ungdom berättar att det har varit möjligt att välja ungdomsbehandlare. Detta kan tolkas som att ungdomar och föräldrar mötts av ett trovärdigt budskap, blivit bemötta med respekt och har fått hjälp på egna villkor. Forskaren Jan Blomqvist har i sin forskning funnit att ett personligt engagemang från en hjälpare man litat på, ett trovärdigt budskap, och att man upplevde att man blivit bemött med respekt och fått hjälp på egna villkor förenade de metoder som inneburit en avgörande hjälp vid missbruk. Blomqvist nämner också en trygg och drogfri miljö. Det kan därför finnas anledning att diskutera om det går att öka tryggheten i väntrummet. Två mammor har i intervjuerna framfört oro för vad väntan i väntrummet kan innebära och en av ungdomarna säger att en höjd åldersgräns kan medföra en otrygg väntrumsmiljö. Blomqvist skriver att ett sätt att karakterisera och sammanfatta vägen ut ur missbruket är att beskriva det som en salutogen process, ett resultat av individens strävan att upprätta en känsla av sammanhang. Att få snabb hjälp av kunniga professionella och uppleva sig respektfullt bemött främjar känslan av sammanhang. De intervjuade ungdomarna och två av föräldrarna nämner också att föräldrar och ungdomar har fått hjälp att kommunicera med varandra och att detta var viktigt. Av ett par intervjuer framgår att ytterligare hjälp med detta hade behövts. De mest utsatta behöver mer omfattande hjälp Blomqvist tar i sin forskning upp att de som har det allra svårast att upphöra med missbruk är de med de svagaste sociala resurserna. När de fyra intervjuade föräldrarna berättar om det stöd familjerna för närvarande får verkar detta i åtminstone tre fall mer begränsat än de svårigheter föräldrarna beskriver. Det finns ingenting som säger att de intervjuade skulle tillhöra dem som har de svagaste sociala resurserna. Ungdomarna är dock utsatta genom sina stora svårigheter eller sin samsjuklighet och det är viktigt att förebygga att deras utsatthet ökar ytterligare. Enligt de nationella riktlinjerna, behöver insatserna för människor med samsjuklighet vara motiverande och långsiktiga. Ungdomar kan behöva extra stöd när det gäller arbete och fysisk hälsa En av de två intervjuade ungdomarna berättar om en situation på sin arbetsplats där han lämnats utan stöd. Om han hade fått stöd i den situationen är det tänkbart att det hade varit möjligt för honom att stanna på arbetsplatsen. Forskaren Ninive von Greiff (2008) har undersökt hur ungdomar och 75

77 intervjuare uppfattar ungdomarnas missbruk utifrån de skattningar som gjorts med hjälp av ADAD. Intervjuarna ansåg att ungdomarnas behov av hjälp var större än vad ungdomarna själva ansåg. Detta gällde dock inte arbete och fysisk hälsa där ungdomarna ansåg att deras behov av hjälp var större än vad intervjuarna ansåg 76

78 Diskussion I intervjuerna med ungdomarna och föräldrarna framkommer att ungdomarna utsätts för svåra påfrestningar i vilka de kan behöva fortsatt stöd för att kunna uppnå en mer stabil situation och, i de fall ungdomarna använder droger, en bestående drogfrihet. Intervjuerna visar att det stöd familjerna får del av är mycket mer begränsat till sin omfattning än de svårigheter de berättar om. En ungdom hade behövt stöd för att komma fram till vad som kunde göras i en situation där en chef ställde orimliga krav. I en familj har konflikterna mellan barn och föräldrar upphört. Det kan innebära att familjen behöver stöd för att kunna bråka och lösa konflikter på ett konstruktivt sätt En mamma som har fått stöd i att ställa frågor till sitt barn skulle ha behövt ytterligare stöd för att kunna komma underfund med vad hon kan göra för att underlätta för barnet att berätta. En pojke och hans föräldrar kan behöva stöd för att klara den motgång det innebär att inte komma in på sitt förstahandsval i gymnasiet. En mamma kan behöva stöd i den jobbiga situation det innebär när sonen för att kunna gå på krogen inte tar sin medicin. Att ha ett barn med stora svårigheter innebär en ständig oro för föräldrarna. En av de intervjuade föräldrarna har ägnat mycket tid åt att leta efter sitt barn i farliga miljöer. Detta gör att föräldrarnas behov av återhämtning kan vara stort. Ett stöd i den fortsatta processen mot en fungerande vardag och drogfrihet kan bidra till återhämtning. Det är nödvändigt att ungdomar och föräldrar med befarade drogproblem och psykisk ohälsa kan få hjälp och stöd av en verksamhet där både drogberoendet och den psykiska ohälsan beaktas och där det finns kunskaper att ge stöd i båda avseendena. Därför behövs en verksamhet som samverkansprojektet. I det fortsatta arbetet är det viktigt att följa utvecklingen av verksamheten och samarbetet. Det är viktigt att fortlöpande studera och diskutera samarbetet för att se att myndigheterna tar ett gemensamt ansvar och samarbetar och inte överlåter ansvar på varandra. Det gäller exempelvis att inte den psykosociala delen av verksamheten hyser så stor tilltro till diagnosticering och medicinering att den upphör med det psykosociala stödet efter alltför kort tid. Ungdomarna som kommer till verksamheten har en allvarlig psykosocial problematik. Medicin kan förbättra situationen på ett avgörande sätt. Men detta kan inte ses som tillräckligt. Att inte få psykosocialt stöd kan innebära risk för att inte ta sin medicin och risk för riskbruk av alkohol som i sin tur kan leda till mer alkoholanvändning eller annan droganvändning. Svårigheterna kan leda till en ond spiral. Det är också viktigt att de delar av socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin, som inte är en del av projektet, tar sitt ansvar för ungdomar med samsjuklighet. När exempelvis barn- och ungdomspsykiatrin kräver drogfrihet innan en utredning görs kan det vara viktigt att även BUP ger stöd under tiden. Annars kan projektets ansvar bli alltför stort. Den intervjuade barn- och ungdomspsykiatrikern säger att syftet vid behandling av samsjuklighet är att behandla båda tillstånden samtidigt. Detta understryks också i de nationella riktlinjerna. I intervjun med projektets barn- och ungdomspsykiatriker liksom i Socialstyrelsens nationella riktlinjer lyfts behovet av att utveckla den typen av behandling fram. I samverkansprojektet finns erfarenhet och kunskap som kan vara till stor nytta i det fortsatta utvecklingsarbetet. Chefer inom socialtjänsten och psykiatrin behöver ta fortsatt ansvar för utvecklingsarbetet. I arbetet behöver också vuxenpsykiatrin och primärvården delta. 77

79 78

80 Referenser Antonovsky, Aaron (1991) Hälsans Mysterium. Stockholm: Natur och kultur. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (2009). Drogutvecklingen i Sverige (1. uppl.) Stockholm: Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). von Greiff, Ninive (2008). Ungdomsinriktad alkohol- och drogprevention förutsättningar, evidens och legitimitet. Stockholms universitet: Rapport i socialt arbete Avhandling. Kadesjö, Björn Barn som utmanar. Barn med ADHD och andra beteendeproblem. Socialstyrelsen 2010 Landstinget Västmanland (2009) Liv och Hälsa ung 2008 Landstinget Västmanland: Barn- och ungdomspsykiatrins neuropsykiatriska mottagning ltv.se/ltvtemplates4/ltv_page aspx (hämtat den 24 februari 2011) Socialstyrelsen (2011). ADAD. (hämtat den 21 februari 2011) Socialstyrelsen (2011). ADDIS. (hämtat den 21 februari 2011) Socialstyrelsen (2007). Nationella Riktlinjer för missbruks- och beroendevård. Socialstyrelsen (2011). MTFC. (hämtat den 21 februari 2011) Socialstyrelsen (2011). SDQ. (hämtat den 21 februari 2011) Socialtjänstforum (2003). Blir det bättre med behandling? [Elektronisk resurs] : en konferens i Göteborg 8-9 april Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS). Statens folkhälsoinstitut (2008): Barn i familjer med alkohol- eller narkotikaproblem. Omfattning och analys. Stockholms läns landsting PTSD. Sjukdomar-och-besvar/Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD/ (hämtat den 21 februari 2011) Sveriges Kommuner och Landsting (2009) Rätt insatser på rätt nivå för barn och ungdomar med psykisk ohälsa en kunskapssammanställning. Huvudförfattare Ing-Marie Wieselgren Västmanlands Kommuner och Landsting. (2011). Regionalt styrdokument för missbruks- och beroendevården i Västmanland Författare: Christina Persson. 79

81 Dokumenttyp Mall Status Fastställd Identitet/Diarienr mim001 Version 5.0 Sid 1 (4) Versionsdatum Verksamhetens beslutsunderlag (VBU) lilla versionen Projektnamn Mini Maria Ytterst projektbeställare (YPB) Phillip Eskridge Inger Stornils Aktuell beslutspunkt Utvärdering av projektet MiniMaria hösten 2010 Delegerad projektbeställare (DPB) Författare/Projektledare Fastställd, datum Bilagor till Verksamhetens beslutsunderlag: Nr Beteckning Version Identitet 1 Överenskommelse om samverkansprojekt undertecknad resp

82 Dokumenttyp Mall Status Fastställd Identitet/Diarienr mim001 Version 5.0 Sid 2 (4) Versionsdatum Verksamhetens utgångspunkter En samverkansöverenskommelse undertecknades sommaren 2009 om ett samverkansprojekt mellan Landstinget Västmanland och Individ- och familjenämnden i Västerås avseende en samordnad mottagning för ungdomar som använder droger. Den gemensamma mottagningen drivs som ett projekt på två år. Syftet med projektet är att erbjuda ungdomar med drogproblematik och psykisk problematik samt deras föräldrar en öppen mottagning. Målet är att bryta ungdomars drogproblematik tidigt upptäcka ungdomar med en kombination av psykisk problematik och drogproblem och erbjuda dessa ungdomar samordnade adekvata sociala och psykiatriska insatser Verksamheten ritar sig i första hand till ungdomar mellan år som använder droger. Utifrån individuell bedömning kan även yngre än 15 år och äldre än 20 år komma i frågas för stöd från mottagningen. Samverkan med missbruksmottagningen kan också vara aktuellt. 2. Syfte med utvärderingen Syftet med utvärderingen är att få en bild av om syfte och mål med projektet har nåtts. Resultatet kommer att ligga till grund för ställningstagande om verksamheten ska fortgå efter projekttidens slut 3. Utredningsuppdraget Nr Beskrivning Referens P1 Utredningsuppdraget ska ge svar på följande frågor: Statistik Hur många ungdomar har haft kontakt med MiniMaria sedan verksamhetens start? Hur många ungdomar har sökt sig till Iris-delen av MiniMaria Hur många av ungdomarna i aktuella åldrar som kommer till Irisverksamheten har psykiatriska problem? Hur många patienter har sjuksköterska respektive läkare tagit emot inom ramen för MiniMaria? Hur många ungdomar har blivit aktuella för behandling inom psykiatrin? Hur många ungdomar i aktuella åldrar som blir aktuella för behandling av psykiatrin har behov av stöd från Irisverksamheten Även annan tillgänglig statistik som kan vara relevant i sammanhangen bör presenteras i rapporten

83 Dokumenttyp Mall Status Fastställd Identitet/Diarienr mim001 Version 5.0 Sid 3 (4) Versionsdatum Ungdomarnas problematik Vart tar ungdomarna vägen? Hur ser flödet ut från Iris till psykiatrin respektive flödet från psykiatrin till Iris Får ungdomarna hjälp på rätt ställe? Vad är det för problem ungdomarna har? - allvarlig psykisk störning (som kan utvecklas till psykotisk sjukdom) - allvarlig hanterbar sjukdom (medelsvår) Resurser Var läkarresursen som är kopplad till MiniMaria - rätt dimensionerad? - för stor? - för liten? Vilka medicinska insatser har man gjort på MiniMaria och för vilka medicinska insatser har man remitterat vidare Har den enskilde i någon situation hänvisats/övergått till familjeläkare? Har den medicinska personalen önskat kunna göra mer på plats? Vad hade krävts ytterligare för att personalen hade kunnat göra det som man hade önskat Den enskilde ungdomens situation Har den gemensamma mottagningen betytt något/gjort skillnad för den enskilde. Vad har det haft för betydelse att ha fått hjälp på plats? Effekt Har vårdgrannar, exempelvis ungdomspolisen upplevt någon effekt av verksamhetens (MiniMaria) tillkomst? 4. Övriga förutsättningar Rapporten ska inledas av en kort beskrivning av bakgrunden till projektet. Förutom att det av rapporten ska framgå svar på ovanstående frågor ska även göras en samlad

84 Dokumenttyp Mall Status Fastställd Identitet/Diarienr mim001 Version 5.0 Sid 4 (4) Versionsdatum bedömning av hur verksamheten fungerar och om syfte och mål med projektet har uppnåtts. 5. Önskad tidpunkt för beslutspunkter BP2 BP3 BP4 BP5 BP6 BP7