Kultur för vem? Kultur för alla? Vems ansvar?

Transkript

1

2 Kultur för vem? Kultur för alla? Vems ansvar? Årets regionala kulturkonferens 16 oktober 2014 Välkommen till en dag för inspiration, reflektion, möten och samtal! Vems berättelser beskrivs och presenteras på våra museer, i filmer och på scener? Vem kan, vill och ska påverka kulturutbudet och på vilket sätt? Har vi alla ett ansvar? Årets kulturkonferens för politiker, tjänstemän, kulturutövare och det ideella kulturlivet vill lyfta frågor som berör oss alla oavsett om vi är producenter, deltagare eller utövare. Se sista sidan för praktisk information och anmälan! Anteckningar & foto Hillevi Stridh, Bo Olls, Anna Ljung, Maria Brusman, Anne Hederén och Petra Nordin Carlsson Färg & Form hillevi@kreatens.se

3 Inledning 4 Kultur och identitet i en global värld bortom nationen 6 Do It Yourself som en grund för lärande och inkludering 9 Crossing boarders 12 Vems berättelse berättar vi? 16 Varför armlängds avstånd? 20 Du kan förändra! 22 Paneldiskussion 25

4 Inledning Anne Hederén Regional Kulturchef Regionförbundet Östsam Vi har alla ansvar för att skapa ett inkluderande samhälle, här kan kulturen vara en möjlighet, ett verktyg. Eller... är det rimligt att se kulturen som ett verktyg? Kultur ska ju vara en dynamisk och obunden kraft som vilar på yttrandefrihetens grund. Det här är frågor som vi ska vända och vrida på idag. Vi som jobbar i offentlig verksamhet har tydliga riktlinjer om att arbeta för att alla ska ha tillgång till kultur och barn och ungdomar ska vara prioriterade. Flera artiklar i FN:s Barnkonvention handlar om Barns rätt till kultur. Lars Eklund Politiskt områdesansvarig Kultur & kreativitet Regionförbundet Östsam Vem har tillträde till kulturen? Vem har makten? Vems historia berättar vi? Vems kultur producerar vi? Vem har rätt att bestämma? Var ligger ansvaret? Är man delaktig i kulturuttrycket, eller måste delaktighet skapas? Välkomna till årets regionala Kulturkonferens! Vi som finns här idag har ett stort ansvar och stora möjligheter. Det är det dagen kommer att handla om. Jag vill att vi går härifrån i eftermiddag med känslan att det går att förändra, det handlar om att börja göra, om att: Just do it! 4

5 5

6 Edna Eriksson Journalist och debattör Kultur och identitet i en global värld bortom nationen Det är inte utifrån kön, ålder, ursprung som vi gör våra val, man ska alltså inte gruppera människor efter dessa kategorier, för våra behov är i konstant rörelse Vi lever i en global verklighet där kultur och identitet ständigt förändras. För att hitta rätt vid rekrytering av medarbetare, ta till vara kompetensen hos en redan anställd samt efterleva diskrimineringslagstiftningen krävs en fungerande kompass. Lösningen ligger inte vid att identifiera våra yttre, estetiska eller symboliska skillnader i form av kön, ålder, ursprung, sexualitet och handikapp, utan att värdera våra verkliga inre skillnader i form av kompetens, erfarenheter och behov. Edna Eriksson har arbetat med mångkultur, mångfald, likabehandling och jämställdhet i snart två decennier. Hon har gjort det i egenskap av journalist, debattör, tjänsteman på en rad olika departement och myndigheter, samt som utbildare och föreläsare. 6

7 Edna Eriksson Kultur och identitet i en global värld bortom nationen Jag är yrkesschizofren. Jag är arbetsförmedlarens största fasa. Jag har alltid varit i lärande, kunskap är alltid i pågående. Man ska inte underskatta någon för man vet inte vad som finns där inuti. Den rörliga människan Vi är inte vår utsida, så hur ser, bedömer, och förstår vi människor utifrån mångfald? Av de drygt 200 mångfaldsplaner som jag har studerat, har det visat sig att man inte mäter vad för kompetens man faktiskt har, utan man mäter kön, ålder, funktionshinder eller ursprung, och man kan visa att "här har vi minsann en utlänning, en kvinna och kanske en homosexuell". Vi får inte bedöma människor utefter det, vi har lagar mot det. Det är inte utifrån kön, ålder, ursprung som vi gör våra val, man ska alltså inte gruppera människor efter dessa kategorier, för våra behov är i konstant rörelse. Sociala medier är spännande, vi kan iaktta varandras oförutsedda rörelser. Jag har vänner på Facebook, jag är en person i min barndomsväns ögon, och en annan person i min mammas ögon, och så vidare. Jag är olika personer beroende på vems ögon som tittar. Min kultur och identitet uppstår i relationer. Vi kan inte definiera oss själva, vem jag är, beror på var jag är, och med vem jag är. Det handlar om att skapa lärande och fria relationer, för vår insida är det mest rörliga vi har. För oss som arbetar i den här skapande, kreativa branschen, är det viktigt att förstå att människor inte är fasta objekt, utan rörliga subjekt. Content of carachter Jag tillhör nästan varenda diskrimineringskategori som finns, men det är saker jag har, inte vad jag är. Vem som helst kan vara vad som helst. Det finns de som tycker att vi är vårt kön eller vårt ursprung. Det finns de som vill ha med mig i bolagsstyrelser, och det finns dem som vill kasta ut mig ur landet. Jag har rätt att finnas till, jag har rätt att finnas här. Människor får identifiera sig hur de vill, och det ska vara okej. Etnicitet betyder inte var du är född. Man kan ha en, eller flera, eller ingen etnicitet. Det är bara du som kan berätta vad du har, och du ska respekteras för det. Du får dra vilka slutsatser du vill, och vilka slutsatser du än drar ska du respekteras. Det står i grundlagen, i diskrimineringslagen och det säger de mänskliga rättigheter. "I have a dream - that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character." Det här citatet av Martin Luther King hjälper oss att förstå vad mångfaldsarbete kan handla om: att bedömas efter insidan, inte utsidan. Vårt förflutna har aldrig stått still, det är knepigt att tala om gränsdragningar som sanningar, inget är så rörligt som nationernas gränser, människor rör sej på tusentals olika sätt. Det är naivt att tro att nationsgränser inte rör sig hela tiden, och att vi fortsätter fundera på våra gränser både rent administrativt och praktiskt. Hemmet är inte en plats, det är en gemenskap för de människor som får dig att känna dig hemma. Stäng inte ute någon. Det är inte viktigt vart du kommer ifrån, utan vart du är på väg. 7

8 Edna Eriksson Kultur och identitet i en global värld bortom nationen På 1600-talet trodde man att människor var sitt utseende, tillexempel att erotiskt laddade människor går med fötter inåt. På talet delades också djur in i kategorier. På 1900-talet pratar man om rasidentitet, där det yttre är en karta för att förstå sin nästa. "All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood". Det är första artikeln i de mänskliga rättigheterna. Vi är jämlika i värdighet. Vårt skapande måste skyddas, fredas och utvecklas. Skapa utvecklande, kreativa relationer som bidrar till mänsklig utveckling. 8

9 Erik Hannerz Sociolog, Lunds Universitet Do It Yourself som en grund för lärande och inkludering DIY handlar inte om att skapa entreprenörer, det handlar om frigörande och inkludering Föreläsningen handlar om hur vi kan lära av subkulturer och fokuserar på Do-It-Yourself, DIY, i frågor som rör lärande, integration, och inkludering. Betoningen kommer att ligga på uppmuntrandet av en kreativitet ordnad genom motstånd - och motsatstänkande. Erik Hannerz är sociolog och subkulturforskare med inriktning på autenticitet, meningsskapande samt användningen av det urbana rummet. Han disputerade 2013 med en avhandling om hur punkare i Sverige och Indonesien definierar och lever ut punk enligt samma meningsstrukturer, trots skillnaderna länderna emellan. Han arbetar idag som lektor och forskare vid Sociologiska institutionen, Lunds Universitet. 9

10 Erik Hannerz Do It Yourself - som en grund för lärande och inkludering Jag har forskat om punkare i Sverige och Indonesien. Hur, var och vad gör de, och framförallt vad gör de inte. Hur ser de på staden, hur använder de staden? Föreställ er en gammal verkstadslokal på dekis, som vanliga medborgare undviker. Där pågår febril aktivitet. På bottenvåningen spelar några gitarr, andra säljer grejer, i köket plockas veganska rester bort, en våning ovanför sitter andra och har hacker-workshop och på gården lagar man en bil. Tänk er att allt har byggts av ungdomar, de har gjort allt själva. Tänk er att huset sällan är tomt, i det här huset får ingen betalt och alla förväntas bidra och hjälpa till. Alla sköter allt tillsammans. Går något sönder fixar man det. Det här huset jag beskriver, finns i nästan alla städer. När ställena stängs, strävar människorna som myror för att bygga upp stacken igen. Man har kontakt mellan olika länder, man turnerar i varandras länder. Man organiserar sig med mottot att det enkla måste bevaras, alla måste göra allt själva. Do It Yourself, DIY. Hur kan vi använda DIY i frågor som rör lärande och inkludering? Hur kan vi dra nytta av kreativiteten? Subkulturell forskning visar DIY är en reaktion vid motstånd. Jag ifrågasätter den kategoriseringen. DIY speglar inte ett motstånd, DIY skapar utrymmet för motstånd. Varför behövs det? Vi tror vi ser världen som den är. Det vi inte kan se är det vi tvivlar på. Samtidigt vet vi att vår syn inte är perfekt, vi har kulturella blinda fläckar. Det som är meningsfullt för oss, bygger på att vi inte ser några andra alternativ. Vårt handlande måste följa vissa strukturer för att det ska kännas meningsfullt. Vi följer strukturer, vi underkastar oss det som vi tar för givet. Lek med tanken och visa på de blinda fläckarna; vad sker, vad är omöjligt, vilka regler, vilka förväntningar, vad man inte får/kan? När vi inte ser strukturerna upplever vi rädsla. Vi backar tillbaka till det invanda kulturella mönstret. Ju mer information vi får, desto mer hypoteser hinner vi formulera under resans gång. Vi letar det som styrker och bekräftar våra idéer. Lärandet är en blind fläck. Vi har lärt oss att lärande är struktur och ordning, och ska överföras av en formell lärare. Skolan står som modell för lärande. Så hur vi tillskansar oss nya kunskaper? Barn töjer gränser, lär sig testa dem. Vuxna gör det inte. Vi reflekterar sällan över varför det har blivit som det har blivit. Vi har lärt oss att tänka på det här sättet, att inte se alternativ; att värdera ett visst lärande som bättre än ett annat. Istället för att kriminalisera, ifrågasätta och dumförklara, tycker jag vi ska se på det subkulturella lärandet positivt. Enklaste sättet att undvika de blinda fläckarna, är att röra på sig. 10

11 Erik Hannerz Do It Yourself - som en grund för lärande och inkludering Samhället ändrar sig, skolan ändrar sig inte alls. PISA-undersökningar visar på dåliga resultat i vår skola. Vi har en skola som bygger på skillnader, vi har gått från solidaritet och kontinuitet till individ, man förväntas göra val redan på högstadiet. Det skolverket rapporterade för fem veckor sedan, rapporterade de också för fem år sedan; att de barn som inte klarar skolan är till största del barn till lågutbildade föräldrar. Non vitae seed sed scholae dismimus - Lär vi för skolan, och inte för livet? En stor del ungdomar utrycker apati till den formella utbildningen. De känner få vuxna med fast jobb, känner inga vuxna som har jobb som de är utbildade till. DIY som pedagogisk grund. Vad tillför du gruppen? Icke-formellt lärande är lärande som är inbäddat i planerade aktiviteter. Det behöver inte nödvändigtvis vara uttryckligen uttänkt som lärande i termer av läromål, lärotid eller lärandestöd. Inte heller behöver det finnas en intention hos den som lär sig att just lära sig, utan denna kan ligga hos den som leder processen. DIY handlar inte om att skapa entreprenörer, det handlar om frigörande och inkludering. Att arbeta aktivt med ungdomar som begränsats. Att göra något för dem som alltid blivit svikna, som inte kunde köpa sin identitet. De som hela sitt liv fått höra att de är misslyckade. DIY är ett extremt viktigt komplement till formellt lärande. 11

12 Malin Meissner Crossing Boarders Crossing boarders Att jämställdhet upprör visar exempelvis diskussionen om könsneutrala leksaksannonser som blev en världsnyhet för några år sedan Crossing Boarders jobbar med praktiska metoder för att öppna upp verksamheter för ett jämställt och inkluderande deltagande. Under detta seminarium ger Malin Meissner, från Crossing Boarders, ett interaktivt smakprov på den lösningsfokuserade metoden Jämställdhetseffekten. Anteckningar: Anna Ljung Petra Nordin Carlsson 12

13 Malin Meissner Crossing Boarders Bakgrund Ida Östensson är grundare. År 2006 besökte hon skatehallen i Umeå och ifrågasatte: Var är tjejerna. Fick möjligheten att anordna tjejkvällar tre gånger i månaden. Till en början var det 30 tjejer. Det var fler än vad killarna brukade vara alla andra kvällar. Problem att nå olika målgrupper inom fritidssektorn. Ida ville testa en metod. Startade Crossing Borders i Umeå som sedan utökades till Stockholm. Crossing Borders arbetar med fokuslösningar. Koppla lösningen till vart man vill. Grottar ej ner sig i problemet. Man arbetar med tvådagarsutbildningar och framtagande av en handlingsplan. Arbetar även med opionsbildning till exempel Fatta. Samlar hela tiden in exempel från verkligheten. Under seminariet på Arbetets museum fick deltagarna en dragning och inblick i Jämställdhetseffekten. Varför denna ojämställdhet? Svårt att jobba med frågan - kräver aktivitet och initiativ för att förändra. Relaterar till normer utifrån, exempelvis värderar vi kön på barn olika redan innan de föds och det följer med ända upp i tonåren. Där leder oväntade/oförutsedda val som ungdomar gör till problem beroende på hur normstrukturen ser ut. Till exempel hur hanterar man en kille som vill utöva/träna cheerleading? Att jämställdhet upprör visar exempelvis diskussionen om könsneutrala leksaksannonser som blev en världsnyhet för några år sedan: Normkritik hur kan man jobba med det? Steg 1: se/tydliggör vad som är normen i din verksamhet Steg 2: förändra normer som är begränsande Steg 3: självgranskning Steg 4: flytta strålkastaren Jämställdhetseffekten Är en metod som Crossing Boarders arbetar med. Går att applicera på alla underrepresenterade grupper i en verksamhet. Stegen i metoden är: Värdegrund Tips: jobba fram värdegrunden tillsammans och diskutera vad den betyder, begrepp mm. Synliggör och levandegör värdegrunden. Utvärdera och revidera. Hinder Gör en hindersspaning. Tips: många olika som hindersspanar; användare, tillgänglighetschecklistor, se över språk, riv ekonomiska hinder, utgår från diskrimineringsgrunderna, ta kontakt med folk som slutat mm. Gemenskap Kan vara både inkluderande och exkluderande. Hur använder egentligen vår organisation vi och dom? Hur välkomnar vi nyanställda? 13

14 Malin Meissner Crossing Boarders Inspirationstips Signalera mer snäll än cool Ha låga trösklar: möt upp nykomlingar, ha trivselregler, välkomstbrev etc Förebilder Kan hon/han/hen så kan jag! Fundera över: Identifiering, förebilder på alla nivåer, våga bryta normer. Exempel: När två killar gick ut till skolor och försökte få ihop intresserade tjejer till en raputbildning hittad de inga intresserade. När Cleo, nationell rappare, själv gick ut och berättade om sitt rappande fylldes snabbt gruppen. Riktade satsningar Acceptera inte uttryck som det finns inga som vill. Riktade satsningar görs alltid för att öppna upp för fler/nya. Gör en plan för hur man ska nå nya och breddade målgrupper. Satsningar inom målgrupper behövs också. Samarbete Inspiration: Crossing Boarders sätt att arbeta i Umeå med ha så kult : en mötesplats (glasbur) på torget i Umeå dit olika föreningar bjöds in för att lägga ett program och visa sina verksamheter. Långsiktighet Jämställdhet och inkludering = se till att det är en stående punkt, ngn som ansvarar för det perspektivet. Dokumentera och utbilda alla. Följ upp och utvärdera.temadagar med fokus på perspektivet är kickar i verksamheten inte stommen. Kontakt till Crossing Boarders info@crossingboarders.se twitter.com/xingboarders Testet jämställdhetseffekten Marknadsföring Det offentliga rummet är fullt av uppmaningar/ budskap. Marknadsföring är alltid betydligt mer än en affisch. Om man alltid använder samma kanaler för sitt budskap når man alltid samma målgrupp varje gång 14

15 15

16 Karin Axelsson, ung/scen öst Ulf Stenberg, Teater Fryshuset Hasti Radpour, konstnär Ellika Kyndel, Östergötlands museum Moderator Lotta Ederth Vems berättelse berättar vi? Vi är andra klassens medborgare i ett jävla B-lag (citat ur föreställningen Förorten brinner) Ett kort utdrag ur föreställningen Förorten brinner, med Teater Fryshuset, som handlar om unga människor som bor och lever i miljonprogrammen. Pjäsen är baserad på verkliga öden, på intervjuer med killar och tjejer om deras liv. Teater Fryshuset vill genom föreställningen ge unga människor en ökad insikt om konsekvenserna av att göra fel val. Moderator Lotta Ederth leder ett samtal med Teater Fryshuset, Östergötlands museum och ung scen/öst och om vems berättelser vi berättar och synliggör, om hur vi skapar delaktighet och om vilken roll kultur kan spela för inkludering och integrering. 16

17 Vems berättelse berättar vi? Ulf Stenberg från Teater Fryshuset berättar om föreställningen Förorten brinner Hur kom pjäsen till? Jag och Emil Rosén startade Teater Fryshuset. Vi började med att göra föreställningen Topboy, som gav stor effekt. Vi förstod att vi kunde applicera samma metod på andra ämnen. När vi turnerade med pjäsen mellan stod Rosengård i brand. Politiker i Malmö föreslog på allvar att sätta in Nationalstyrkan och att låsa in våldsverkarna, som ju var barn. Det var en sådan oförstående attityd i samhället hur utanförskapet kom till. Vi jobbar med dokumentära processer, vilket är relativt enkelt på Fryshuset (världens största ungdomscenter, med eller för ungdomar). De som finns där är våra vänner och kolleger. Texterna är framtagna av personer i vår närhet. Vi jobbar med de värsta; "enprocentgängen", kriminella och de som utför kravaller. Vi förklarade att vi ville göra trovärdig pjäs, ur deras perspektiv. Vi jobbade med Kartellen också, och mycket av deras musik finns i föreställningen. För att få de här berättelserna måste man bygga äkta relationer. De flesta är intresserade av att berätta om sin verklighet. Vad har ni åstadkommit med pjäserna? Vi har gjort ett socioekonomiskt bokslut som visat att vi tjänat åtskilliga miljoner. Men handfast: under åren har vi fått många exempel på konkreta avhopp, till följd av våra föreställningar. Ellika Kyndel, Östergötlands museum och Hasti Radpour, konstnär, berättar om processen med projektet och utställningen Den långa resan. Det är berättelsen om tre ungdomar som i unga år tvingades lämna sina familjer och fly från sina hemländer Afghanistan och irakiska Kurdistan. Utställningen handlar dels om deras barndom, bakgrunden till deras flykt och om vägen hit till Sverige. Men även om deras tillvaro här, deras drömmar och tankar om framtiden. Hur kom utställningen till? Ellika Kyndel Vi hade en vision - att få ensamkommande ungdomar i Linköping att berätta sina historier, om sin flykt, och göra en utställning tillsammans med oss. De skulle vara delaktiga, men så blev det inte riktigt. Det var en svår process, att som institution be om att få deras berättelser. De kom till oss av fri vilja men mycket hände under vägen. De kände tvivel, skam och skuld över det de varit med om. Du som illustratör, du skulle förmedla känslor. Hur tänkte du? Hasti Radpour Jag ville personligen träffa de här killarna, och höra deras berättelse, för att få "en färg", något i huvudet, att jobba med. Min första känsla var att jag var imponerad, de var så unga och hade kommit så långt genom en farlig och hemsk resa. De var villiga att dela med sig, men det var inte lätt för dem att berätta de här historierna för oss. Jag lyssnade, läste texter och tittade på foton och filmer, sedan försökte jag att ge en bild till händelserna. ag kommer själv från Iran, och jag har sett hur poliser och människor behandlar afghaner i mitt land. De platser de har varit på har jag själv varit på. Jag kan föreställa mig hur det ser ut om kvällarna där, hur poliserna agerar, hur kläder och byggnader ser ut. Det låg nära mig. 17

18 Vems berättelse berättar vi? Karin Axelsson, ung/scen öst om föreställningen Marken brinner. Under våren utgav ung/scen öst boken Att delta på djupet - publikinteraktion i scenkonst för barn och unga. Här försöker de samla och diskutera sina erfarenheter under tre års arbete. På vems villkor är barn och unga med och gör? Marken Brinner är en föreställning av regissören Nasim Aghili. Första gången vi arbetade ihop var för några år sedan, då skapade hon en föreställning/lek för barn som interagerade tillsammans med skådespelare i klassrummen. Så kom upproren i Husby för ungefär ett år sedan, och vi ville göra något kring det, och lyfta barnperspektivet i det som hände. Nasim jobbade tillsammans med kollektivet Revolution Poetry. De jobbar ofta med olika typer av workshops, och en sådan gjorde de i Husby med olika människor som är aktiva lokalt. En del av föreställningen är poetiska tolkningar, och har ingen ambition att säga någon sanning. Den andra delen är en "kontextualisering" av upproren, inte bara de i Husby, utan de vi sett senaste åren i förorterna till Paris, London, Los Angeles. Vi ville visa att det finns andra ställen i världen där snarlika händelser utspelar sig. Det finns en "bildningsdel" i föreställningen som lyfter olika rättvisekamper, bland annat Apartheid. Vi lyfter inte polisens perspektiv utan barnens och ungdomarnas. Men just nu spelar vi inte föreställningen. Vi var tvungna att pausa för ensemblen kände sig inte trygg, beroende på vissa reaktioner i publiken, vi är chockade och överrumplade, det är inte lätt att spela när det är stökigt. Vi ska koppla en pedagog till projektet, så vi kan föra dialog med skolan. Vi planerar fler föreställningar som ska jobba med antirasism och liknande. För att kunna berätta berättelserna, måste vi göra djupare pedagogiska arbeten i skolorna. 18

19 Vems berättelse berättar vi? Paneldiskussion Karin Axelsson, ung scen/öst Ulf Stenberg Teater Fryshuset Hasti Radpour, konstnär Ellika Kyndel, Östergötlands museum Moderator: Lotta Ederth Vad hände? Ellika Varken jag eller institutionen var beredda på det som hände. Vill man jobba med barn med olika bakgrunder, så måste man involvera hela personalstyrkan och att centralt skapa förtroende. En av de pojkarna vi jobbade med blev påverkad av sin omgivning, han "förde skam över afghaner" genom att berätta sin historia och han var rädd och osäker. Här blir det ju problematiskt; vad är museets ansvar? Vi ville ju skapa förtroende, samtidigt som vi hade en deadline på en utställning. Känner ni att ni har jobbat med rätt teman? Har ni gått för långt? Ulf Nej, vi har inte gått för långt. Ellika Vi tog hjälp av Flyktingmedicinskt Centrum, vi borde kopplat in experter. Malin Vi är i akut behov av att rekrytera en pedagog. Sen ska vi göra några fler trygghetsåtgärder. Vi har gått en Expo-utbildning tidigare, ändå var vi oförberedda den här gången, nu finns ju hoten i publiken. Det är svårt, det finns en problematik i samhället, och i skolorna. Jag tänker att en pedagog måste följa med i klassrummen. Jag tänker också att vi måste göra mer konst. Ulf Vi har fått konkreta hot nästan alla föreställningar vi gjort, vi har löst det på olika sätt. I början konfronterade vi hoten, men det är inget jag rekommenderar. Det gör vi inte längre. Direkta hot från nazistiska organisationer måste man polisanmäla, och vi har haft Säpo på ett par av våra föreställningar. Polisanmäl och dokumentera det som händer. Jag tycker man ska koppla på en pedagog eller expert på ämnet, någon som kan bedöma farlighetsgraden. Vi lär oss hela tiden, och vi kommer börja ha ett eget projekt som löper bredvid, med egen ekonomi, egna team för att fånga upp det som händer. Vi kan ju inte göra allting själva. 19

20 David Karlsson Idéhistoriker, kulturskribent, bokförläggare Varför armlängds avstånd? Armlängds avstånd är ett begrepp som räknas som en grundpelare i svensk kulturpolitik. Men varför finns det och varför är det viktig? David Karlsson är idéhistoriker, kulturskribent, bokförläggare och deltog i arbetet med den senaste kulturutredningen. Han har varit redaktör för tidskriften Ord & Bild. Han var med och grundade Nätverkstan i Kultur i Väst där han idag är arbetande styrelseordförande. Hösten 2013 övertog han Bokförlaget Korpen. Anteckningar: Anne Hederén 20

21 David Karlsson Varför armlängds avstånd? David Carlsson är idéhistoriker, kulturskribent, bokförläggare och deltog i arbetet med den senaste kulturutredningen. I sin föreläsning benade han i de grundläggande frågeställningarna: Hur hänger konst och demokrati ihop och hur kan vi stödja konsten utan att styra konsten? Utgångspunkten är klar och tydlig varken politiker eller kulturbyråkrater ska blanda sig i konstnärliga beslut. David hissade varningsflagg med flera sentida exempel då respekten för konsten och yttrandefriheten har fått stå tillbaka vid politiska beslut. För att manövrera rätt i kulturpolitiska djungeln rekommenderar David Karlsson (liksom många andra) vikten av att tydliggöra vad som menas med konstpolitik respektive kulturpolitik och betonar att de utgör två olika styrningsprinciper som inte ska sammanblandas. Konstnärlig frihet måste garanteras genom en kulturpolitik som inte kontrollerar det konstnärliga innehållet. Lena Adelsohn Liljeroth

22 Pernilla Glaser Författare, pedagog och verksamhetsutvecklare Du kan förändra! Ska vi vara prövande? Öva då på att inte döma varandra. Hur ska vi skapa organisationer som fungerar inkluderande, samspelar med och reflekterar med samhällets alla delar? Vilken roll har ett museum och andra offentliga institutioner? Hur kan vi samverka med våra målgrupper för att åstadkomma förändring? Pernilla Glaser är författare, pedagog och verksamhetsutvecklare. Hon arbetar med metodutveckling för offentliga institutioner och lärosäten som t ex Stockholms Konstnärliga Högskola, Kungliga Konsthögskolan och Historiska Museet. Just nu utvecklar hon ett labb i entreprenöriellt lärande för Luleå Tekniska Universitet. Hon är processledare i Riksförbundet Sveriges Museers visionsarbete gjorde Pernilla projektet lab 13 för Riksutställningar. Hon har också utvecklat MashUp för Riksutställningar, en pedagogisk utvecklingsplats för museer och skolor. 22

23 Pernilla Glaser Du kan förändra! Alla vi jobbar med mångfaldsfrågor, och vi alla är drabbade av "teoretisk ångest". En krock mellan stark vilja och oro för att göra fel. Vi behöver prata, och också agera. Vi måste befinna oss i tillitsfulla sammanhang när vi ska prata. Väggarna på våra institutioner är täckta med bilder som kan vara exkluderande. Vi som personal kan vara otillräckliga. När jag pratar mångfaldsarbete, är det här några av de saker man säger att man är osäker på, man är obekväm. Hur ska vi bjuda in nya grupper och individer till våra institutioner? Det uppstår lätt en oro till akut ångest, beroende på vilken grupp/individ vi tänker på. Jag vet inte vet vad jag har för stöd i lagtexter om jag vill säja nej till användande av mina lokaler, till exempel till politiska partier. Jag kanske inte vill låna ut föremål? Vad har jag för stöd internet när jag agerar med sunt förnuft? Att jag inte vet vilken handling som jag ska anmäla. Att jag inte vet om vi har någon mångfaldsplan, eller vad som står i den, om vi har en. Att jag inte vet hur vi arbetar med inkludering. Jag vet inte vad jag får föreslå att pröva i min verksamhet. Får jag arbeta på annat sätt än det jag gör nu? Hur göra allt? Identitet är en sak, förutsättningar är en annan. Alla grupper behöver beskriva sina begränsade eller utmanade förutsättningar varje gång de ska kämpa för utökad rättvisa. Vår uppgift är att ha koll, så att det inte blir beskrivning av identitet. Värdegrund är ett "sisådär" ord. Vi måste lyfta upp våra värdegrunder och arbeta med dem. De ska vara något man kan hålla i, men inget som vi gräver ner och aldrig tar upp och tittar på igen. Vi behöver kunskap för att säkerhetsställa tillgänglighet för alla Mångfald och inkludering - varför är de två begreppen så tätt sammanbundna? Inkludering är ett sätt att arbeta med mångfald. Inkluderingsstrategi är vad vi behöver, snarare än mångfaldsplan. Vill vi göra nya saker på nya sätt, behöver vi släppa in nya människor. Inkluderingsarbete och mångfaldsarbete är inte expertområden. Vi behöver göra en anpassning till självklar rättighet, på samma sätt som vi har anpassat vårt samhälle till andra rättigheter, till exempel kvinnor och barns. 23

24 Pernilla Glaser Du kan förändra! Här kommer några förslag på perspektiv som kommit fram ur workshops och dialoger. Hur arbeta med inkludering via kreativitet? Hur arbeta med lek och skapande i organisationer? Ett sätt att hålla sig i rörelse. Ska vi vara lekfulla och transparenta, måste våra organisationer vara det också. Hur åstadkommer vi det? Ska vi vara prövande? Öva då på att inte döma varandra. Var, och på vilket sätt, ställer vi frågor om hur vi jobbar, och vilket innehåll? Hur arbeta med utökade inbjudningar? Hur skapar vi tillåtande arbetsklimat, där man får tänka och känna som vi vill? En dag i månaden där vi bjuder på våra bästa misslyckanden - har vi en sån? Har vi tradition av att se våra galna idéer? Tips: täck en hel vägg med förslag på vad vi ska göra när vi får 20 miljarder. Där finns många femöresidéer att hämta. Hur arbeta med inkludering genom reflektion? Man behöver tid och plats, för att reflektera gemensamt. Hur reflekterar vi med våra besökare? Vilka delar av vår verksamhet är tillgänglig för reflektion? Får man reflektera kring allt? Vem bestämmer det? Hur arbeta med inkludering genom organisationsutveckling? Hur bjuder man in fler, hur gestaltar man sin egen verksamhet? "Fail Con" eller Misslyckandekonferens. Man samlas och berättar om sina djupaste misslyckanden. Hur delegerar man makt, mandat? Man behöver både förändringsagenter och nödbromsar. Agenter är de som vill, och som sticker iväg. Vi kan behöva skapa en omkörningsfil, en supersnabb fil med mindre budget. Förändringsagenterna kan ta en toppenidé och med hjälp av den lilla budgeten kan små tester göras snabbt. På så sätt får man härliga pilotprojekt ur kaffekassan. Snabbt är inte alltid bäst. Nödbromsarna är de som stoppar, och drar man i nödbromsen ska man belönas, inte bestraffas. Hur ger man utrymme för nödbromsarna? Slutligen: När vi fattar beslut ska vi ej diskriminera, förfölja eller göra någon till offer. Jämlikhet ska mätas hela tiden - en inkluderingsstrategi. Hur tillåtet är det, och hur tillåter vi, att föra tilllåtande samtal i vår organisation? Har vi utbyte i fikarummet? Bjuder vi in människor utifrån, som är bra på reflektioner? 24

25 Paneldiskussion David Karlsson, idéhistoriker, kulturskribent, bokförläggare Pernilla Glaser, författare, pedagog och verksamhetsutvecklare Ulf Stenbeg, Fryshuset Edna Eriksson, journalist, debattör och författare Erik Hannerz, sociolog, Lunds Universitet Moderator Lotta Ederth, Sveriges Radio Östergötland 25

26 Paneldiskussion Varför är det viktigt att medborgare är med att skapa teater? David Samhälleligt: man kan visa på samband mellan ett brett deltagande i kulturlivet och ett lands finurlighet, eller innovationskapacitet. Individuellt: man lever ett rikare liv om man har en bredare palett med uttrycksmedel, och det är bra att börja i unga år. Vilken typ av inkludering är viktigast, skådisar eller publik? Ulf Samspel på scenen lockar publik, men man måste erbjuda scenkonst som tilltalar en ickeklassisk teaterpublik. Har man aldrig sett en bra teater, är chansen liten att man känner man vill syssla med det. Pernilla Våra institutioner behöver inkluderas i samhället. Inte tvärtom, för vi själva har exkluderat oss, vi har stängt om oss. Min egen erfarenhet är att vi månar om våra strukturer. Vi säger att vi vill arbeta med informellt lärande, men vi är inte beredda att låta våra institutioner genomgå den förvandlingen. Finns verklig vilja? Då kanske jag måste riskera något, sätta något på spel. Hur applicerar vi DIY i den här kulturella världen där vi verkar? Erik Crossing Boarders är fantastiskt exempel. Titta på hinder och ställ frågan Vad finns för hinder idag och vad kan vi jobba vidare med? Samla folk i en lokal, be dem skriva ner svar på 1: Vad vill ni göra? och 2: Vad är fett ballt att göra? Här kan kreativitet komma från, där vi inte tar hänsyn till vad andra tror att vi ska göra. Att prova - konstatera det funkar inte - analysera vad har vi lärt oss? Att använda motsatser och motstånd som grund för kreativitet är bra tror jag. Genomgripande arbete måste få ta tid, förändring sker inte på en vecka eller ens ett år. I subkulturer pågår ett kontinuerligt lärande, allting ändras hela tiden. Konkreta förslag på hur en mångfaldsplan ska skrivas Edna Öppna upp för samverkan. Inte en förslagslåda, utan metodinriktat arbete för förändring. Skapa lärande-relationer utanför egna verksamheten. David Det finns risk att det här med deltagande blir en administrativ fråga. Har man en gång sett en teaterföreställning som griper, så vill man se andra teaterföreställningar. Ulf Man skrapar på ytan när man pratar om inkludering. Vad och vem menar man? När man bjuder in till aktiviteter, där medborgare ska få tycka och tänka, så är ju risken att det fortfarande bara är "eliten" som dyker upp, de som alltid kommer. Så vilka riktar vi oss till, de som redan är elit, eller de som känner sig aktivt exkluderade från den här typen av värld? Edna Vi underskattar vad människor vill bidra med, för vi skapar inte arenorna. Man måste hitta en engagerande fråga. Vidröra det som berör, det som är angeläget. Docka in i det som berör människan, då händer saker. Ulf Bygg relationer som menar allvar. Det kostar att bygga relationer, man måste vara modig och man måste förstå att det kommer med ett pris för en själv och ens verksamhet. Att visa att vi är beredda på att misslyckas är en bra början. Utan relationer blir det skit som ser bra ut på papper, det är min erfarenhet. 26

27 Paneldiskussion Edna Man måste även skapa strategier för att behålla relationerna. Ulf Pengar. Det finns en väldigt stor grupp människor som behöver pengar. De funderar inte om de ska vara engagerad i det här konstprojektet eller inte, för de är upptagarna med att skaffa mat och tak över huvudet. Alla vi som är här, vi har ju pengar att fördela. Vi kan erbjuda jobb och riktiga pengar, då inkluderar man dem. Erik I Örebro och Malmö samverkar man mellan gårdar. Kommunen ställer upp med gratis lokaler. Då kan man anställa människor för att jobba med ungdomar. En sådan liten grej som att subventionera hyror kan leda till något stort....och slutligen... Erik Sluta se demokrati som konsensus. Vi måste öppna för att bejaka olikheter, att låta oss berikas av olikheter. Edna Ungdomar behöver inte en enskild "ungdomspolitik". Man ska prata med många i alla åldrar och sammanhang. Anne Hederén, Regionförbundet Östsam En dag som denna föder otroligt många tankar. Vi löser inte de här frågorna med en kulturplan, det handlar om inre förändringsprocesser. Det här med deltagarkultur och handlingskraft framför konsumtion liksom andra arenor, till exempel fritidsgårdarna är spår som jag tar med mig. Det är visserligen kommunala frågor, inte bara regionala. Vad gör inte möjligheten att få en lokal? Det är frågor vi kan ta upp direkt i samråd kommuner och med ideella sektorn. Bengt Göransson, den gamle kulturministern har en gång sagt: Kulturpolitik handlar om att organisera anarki. Det speglar väl dagens diskussioner och utmaningen för kulturpolitiken. Kulturområdetkan bli konserverande. När någon försöker förändra, blir rösterna så starka. Vi behöver både konst- och kulturpolitik och vi behöver allas vilja och kraft att utveckla och förändra! Hoppas ni har blivit stärkta till handlingskraft idag! Pernilla Var optimister! Gör pilotprojekt. Det intressanta sker i det man prövar. Är man ärlig att det är på prov så minskar prestationsångesten. Testa saker! Identifiera det du själv är rädd för som person, på institutionen och börja jobba med det. Bjud in människor att forumlera vårt uppdrag. David Det finns en risk att diskussioner om samverkan och inkludering blir abstrakta. Att bygga relationer är viktigt. Börja i mänskliga rättigheter, så faller det andra ut. Tappa inte formen! 27

28