Nationell plan för lokaliseringsstyrning av vattenbruket

Transkript

1 Nationell plan för lokaliseringsstyrning av vattenbruket Utkast

2 Innehållsförteckning Sammanfattning Inledning Utgångsläget för lokaliseringsstyrning Fiskodlingens nuläge Mål Beredning av planen Processen för framtagande av planen Identifiering av områden som lämpar sig för vattenbruk...8 Fritidsboende...10 Naturskyddsområden...10 Övrig användning av vatten och infrastruktur Planen för lokaliseringsstyrning av vattenbruket Bottniska viken Skärgårdshavet och Finska viken Inlandsvatten Planens konsekvenser Planens rättsverkan Planens genomförande och uppföljning

3 Sammanfattning Planen för lokaliseringsstyrning av vattenbruket är inriktad på att styra placeringen av vattenbruksproduktion i områden som är lämpliga med tanke på miljön, vattenbruksnäringen och de övriga formerna av användning av vatten. Beredandet av planen bottnar i det nationella vattenbruksprogrammet som godkändes av statsrådet som principbeslut Programmets mål är att samordna närings- och miljöpolitiken kring vattenbruket och utveckla branschen på ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart sätt. Lokaliseringsstyrning av vattenbruket ses som ett viktigt verktyg för att minimera vattenbrukets skadliga konsekvenser för miljön och förbättra näringens konkurrenskraft. I planen för lokaliseringsstyrning har man även beaktat statsrådets beslut om vattenvårdsplaner till år 2015 och statsrådets principbeslut om riktlinjerna för vattenskyddet till 2015 samt Finlands regerings förbindelse från år 2010 om Östersjöns tillstånd. Den nationella planen för lokaliseringsstyrning av vattenbruket har beretts av jord- och skogsbruksministeriets i samarbete med miljöministeriet och Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. På Skärgårdshavet och Finska viken identifierades vattenområden där företag kan slå samman verksamheter i större enheter och på detta sätt minska konflikter mellan näringen och rekreationsanvändningen samt förbättra företagens verksamhetsförutsättningar. Vattnets goda status i Bottniska viken ger möjlighet att utöka vattenbruksproduktionen. Högsjöområdet och vindparkområdena är framtidens produktionsområden som kräver, för att kunna nyttjas, utveckling av teknologi som lämpar sig för dessa förhållanden. På inlandsvatten identifierades i denna plan inte på samma sätt för vattenbruket lämpliga vattenområden. Eftersom det finns många olika produktionsmetoder i inlandsvatten, är det en utmanande uppgift att på ett omfattande sätt placera anläggningar på vissa bestämda platser. Av denna anledning föreslås att det på lokaliseringsstyrning av anläggningar i inlandsvatten tillämpas grundläggande riktlinjer. 3

4 1. Inledning Finländarnas fiskkonsumtionen har ökat i jämn takt. Inhemsk fisk utgör dock en minskande andel av konsumtionen. År 2010 kom en knapp tredjedel av den fisk som finländarna konsumerade från inhemska vatten. Den ökade konsumtionen har man i huvudsak tillfredsställt genom att importera odlad fisk. Primärproduktionen i hemlandet har inte kunnat möta den ökande efterfrågan på grund av restriktionerna i verksamhetsmiljön. Över hälften av den inhemska inhandlade fisken är odlad. Regnbågslax är den viktigaste råvaran för fiskförädlingsindustrin. Vattenbruket hjälper att bevara bestånd av ädelfisk som försvunnit från naturen och stärka försvagade bestånd. Många av de fiskar som man fångar i naturen kommer från odlingsanläggningar och har utplanterats i yngelstadiet. I dag är vattenbruket mycket miljöeffektivt. Näringens miljöbelastning har gått ner med närmare 70 procent jämfört med början av 1990-talet. Miljökonsekvenserna är därtill lättare att hantera på grund av nya teknologiska och funktionsmässiga innovationer. Vattenbruksnäringens andel av näringsbelastningen är obetydlig i dag. Merparten av näringsbelastningen uppstår under matfiskens fortsatta kassodling i havsområdet. Inom det viktigaste produktionsområdet i Skärgårdshavet är fiskodlingens andel ca tre procent av den totala fosforbelastningen och ungefär två procent av den totala kvävebelastningen. Lokalt kan näringsbelastningen ha större betydelse. Därför ligger miljöskyddets fokus på minimering av konsekvenser på det lokala planet. Lokaliseringsstyrningen har i många miljö- och näringspolitiska planer identifierats som ett av de viktigaste verktygen att minska fiskodlingens negativa konsekvenser för miljön. I planeringsarbetet har man särskilt beaktat statsrådets beslut om vattenvårdsplaner till år 2015 samt om riktlinjerna för vattenskyddet. I identifieringen av vattenområden har som den centrala utgångspunkten därför använts vattenområdenas ekologiska klassificering. Vattenbruk styrs inte till vattenområden där det förorsakar skada för miljön eller vattenområdets övriga användning. Planen för lokaliseringsstyrning av vattenbruket bygger på statsrådets principbeslut om det nationella vattenbruksprogrammet ( ). Programmets mål är att genom att samordna närings- och miljöpolitiken skapa förutsättningar för en hållbar produktionstillväxt. Planen är inriktad på att styra placeringen av vattenbruksproduktion på områden som är lämpliga med tanke på miljön, vattenbruksnäringen och de övriga formerna av användning av vatten. I planen identifieras vattenområden där det nuvarande vattenbruket kan centraliseras och ny produktion 4

5 etableras. Till planeringsområdet hör Finlands havsområden och inlandsvatten, med undantag för Åland som på grund av sin autonoma ställning inte omfattas av den här planen. 2. Utgångsläget för lokaliseringsstyrning 2.1 Fiskodlingens nuläge Produktionsstruktur I området för det finska fastlandet odlas årligen ca 8 10 miljoner kg livsmedelsfisk. Av denna mängd odlas två tredje delar i havet. Omkring 40 procent av fiskodlingen sker i Skärgårdshavet. Merparten av produktionen av livsmedelsfisk består av regnbågslax. Den näst viktigaste fiskarten är sik. Även röding, öring, gös och stör produceras kommersiellt. Antalet yngelanläggningar uppgick till 94, antalet producenter som odlade fisk i dammar med naturlig föda till 228 och antalet anläggningar för odling av livsmedelsfisk uppgick till 151 år 2010 (bild 1). Totalvärdet av vattenbruksproduktionen (sättfisk och livsmedelsfisk) var ca 60 miljoner euro. Livsmedelsfiskanläggningarna på havet är i genomsnitt små och produktionen är utspridd i många små enheter i skärgården (bild 2). På Skärgårdshavet är anläggningarnas produktionskapacitet ungefär 60 ton. I Sverige och Norge kan anläggningarna vara flera gånger större. 5

6 Bild 1. Vattenbruksanläggningarna i planeringsområdet Bild 2. Fiskodlingsanläggningarna, renserierna och övervintringsplatserna i Egentliga Finland och Satakunta; anläggningar som hör till samma företagare är inramade Vattenbruksmetoder I inlandet sker produktionen i regel i anläggningar med recirkuleringssystem. I dessa anläggningar odlar man yngel i bassänger och dammar med jordbotten. Livsmedelsfisk odlas i huvudsak i dammar med jordbotten, en liten del i större strömvatten och i kassar i sjöar. På 2000-talet har man allt mer börjat odla fisk i anläggningar som har ett recirkuleringssystem. På grund av recirkuleringsteknologin är det möjligt att rengöra vattenutloppet på ett effektivare sätt och optimera odlingsförhållandena året om. Vidare är det möjligt att odla fisk på platser där det finns för knappt med vatten för genomströmsodling. Ytterligare är det möjligt att utnyttja avloppsreningsverken i tätorter och industriområden samt spillvärme. Recirkuleringsanläggningar lämpar sig för odling av värdefulla fiskarter eftersom produktionskostnaderna är större jämfört med den vanliga teknologin. På havet odlas livsmedelsfisk i nätkassar. Den första odlingsfasen sker då nära stranden. Näringsbelastningen är föga under denna fas. Efter yngelstadiet vidareodlas fisken i 1-2 odlingsperioder. Odlingen sker längre bort från stranden, men åtminstone delvis på en vindskyddad plats. Under den sista odlingsfasen är fiskens biomassa, tillväxt och näringsutsläpp som störst. Företag har ofta övervintringsplatser där produktionskonstruktionerna och fiskarna är i skydd för stormar och packad is. Belastningen från övervintringsplatserna är liten eftersom utfodringens syfte är endast att hålla fiskarna vid liv Vattenbrukets miljökonsekvenser Vattenbrukets betydelsefullaste konsekvens för miljön är näringsbelastning. I det finländska fastlandet utgjorde fosforbelastningen dryg en procent och kvävebelastningen en dryg halv procent av den totala antropogena belastningen. År 2010 låg totalbelastningen vid ca 53 ton fosfor och 410 ton kväve. I Skärgårdshavet är motsvarande siffror ca 23 ton fosfor och ca 180 ton kväve. 6

7 Vattenbrukets totalbelastning och utsläppsfaktorn per ett kilogram fisk har minskat snabbt. År 2010 utgjorde belastningen bara en ca tredjedel av belastningen på 1990-talet (bild 3 och 4). Bild 3. Fiskodlingens totalbelastning (tn) Bild 4. Fiskodlingens utsläppsfaktorer (kg/tn producerad fisk) i det finländska i det finländska fastlandet fastlandet Mål I planen för lokaliseringsstyrningen identifieras nya produktionsområden där vattenbruket går att utöka på ett hållbart sätt med så få negativa konsekvenser för vattenmiljön och vattenområdets övriga användning. Ett ytterligare mål är att hjälpa företagen att koncentrera produktionen till större produktionsenheter i synnerhet i området för Skärgårdshavet och på det sättet förbättra verksamhetens lönsamhet och minska konflikter. Styrningen ska också underlätta ansökan om och beviljande av tillstånd när såväl sökanden som tillståndsmyndigheten har så täckande information som möjligt om områdets lämplighet för vattenbruk. Planen för lokaliseringsstyrning förutsätter inte att nuvarande anläggningars aktiviteter flyttas till nya områden. Den hindrar inte heller från att söka och få miljötillstånd för områden som inte finns bland planens identifierade vattenområden, om områdets lämplighet för vattenbruk kan konstateras i miljötillståndsprocessen. 7

8 4. Beredning av planen 4.1 Processen för framtagande av planen Enligt det resultatmål som jord- och skogsbruksministeriet ställde upp för närings-, trafik- och miljöcentralerna hade centralerna till uppgift att arbeta fram regionala planer för lokaliseringsstyrning. Tavastlands, Mellersta Finlands, Österbottens, Nylands och Egentliga Finlands närings-, trafik- och miljöcentraler bildade arbetsgrupper bestående av experter för fiskerihushållning, miljösektor och planering av vattenanvändning. Nylands, Sydöstra Finlands, Norra Karelens, Norra Savolax och Södra Savolax centraler beställde planeringsarbetet hos en konsult. I Lappland och Kajanaland utförde centralerna planeringen som tjänstearbete. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet (VFFI) bistod centralerna genom att med hjälp av geodataprogrammet producera perspektivkartor som underlättade vattenområdenas identifiering. I Mellersta Finland, Tavastland, vid Finska viken och i Östra Finland fick fiskodlare svara på en enkät eller intervjufrågor för att man fick den bakgrundsinformation som man behövde. I Egentliga Finland gjorde man tidigare en förberedande utredning för att kartlägga gemensamma ståndpunkter. Utifrån de lokala planerna tog VFFI och jord- och skogsbruksministeriet tillsammans fram en nationell plan för vattenbrukets lokaliseringsstyrning. Planens miljökonsekvensbedömning utfördes i enlighet med lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program ( /200). I planeringsprocessen ingick också regionala och landsomfattande informationsmöten. 4.2 Identifiering av områden som lämpar sig för vattenbruk Enligt riktlinjerna i det nationella vattenbruksprogrammet ska nya vattenbruksanläggningar etableras i områden som lämpar sig för vattenbruk väl, tål verksamhetens näringsbelastning och som i så liten grad som möjligt stör användningen av vattnens övriga bruk. Vid identifiering av områden som lämpar sig för vattenbruk tillämpades dessa kriterier: området lämpar sig väl för vattenbruk och områdets socioekonomiska behov vattenkvaliteten i området är minst god och den goda statusen riskerar inte att bli sämre på grund av fiskodlingens näringsbelastning vattenområdet ligger vid öppet hav, i yttre skärgården eller mot en öppen fjärd eller i inre skärgården med särskilt bra strömföring vattenområdet finns i området för en vattenformation som har sådana särdrag som tillräckligt djup, bra strömföring samt god förmåga att späda ut belastningen 8

9 i produktionsområdets omedelbara närhet finns inte betydande fritidsboende eller någon annan form av användning av vatten som verksamheten ska störa väsentligt vid kartläggning av områdena beaktas i synnerhet de områden som redan är tydligt förändrade till följd av mänsklig aktivitet (t.ex. vindparker och kraftigt utbyggda vatten) samt industriverksamhet som kan dra nytta av odlingen (spillvärme) vattenbruket kan använda områdets infrastruktur och logistiska lösningar eller området ligger nära marknadsområden (kolfotspåret) vid lokaliseringsstyrning av gamla anläggningar ska beaktas vilka fördelar en centraliserad verksamhet innebär för de områden från vilka odlingen flyttas bort De här kriterierna och bakgrundsmaterialet tillämpades på följande sätt vid identifieringen: Vattenstatus Planeringen utgick från vattenområdenas ekologiska klassificering. Ny vattenbruksproduktion får placeras i vattenområden som enligt klassificeringen har åtminstone god status och inte får en försämrad status till följd av näringsbelastningen. I Bottniska viken är kustvattnets tillstånd i huvudsak i gott (bilaga 1 och 2). I Skärgårdshavet och Finska viken är vattenstatusen sämre än god, varför belastningen inte får ökas. Men även i dessa vattenområden kan produktionsanläggningar etableras i tillräckligt djupa områden med god vattencirkulation och där produktionen inte i någon större grad stör vattendragets övriga användning eller försämrar vattenstatusen. I inlandet finns många stora sjöar, sammanhängande vatten och älvar med ett gott eller utmärkt ekologiskt tillstånd (bilaga 1). I Mellersta och Östra Finland är de flesta vattendragen i utmärkt tillstånd. I Kajanaland och Lappland finns också många vattendrag i utmärkt tillstånd. Största delen av älvar som mynnar ut i Finska viken och Bottniska viken har sämre status än god. Där får belastningen från vattenbruket inte bli större. Inlandsvattnen är mer slutna än havet, varför belastningen inte späds och sprids ut till lika vida områden som i havet. I små vattendrag kan belastningen bli mer synlig mot slutet av sommaren då strömföringen är låg och vattenbrukets belastning som störst. Djupet och strömföringen Målet är att etablera vattenbruksanläggningar på djupa platser med god strömföring och goda utspädningsförhållanden. Med tanke på miljön är djupa och öppna vattenområden där vattnet 9

10 har bra föring och byts ut väl och där belastningen späds ut snabbt, de lämpligaste för vidareodling av livsmedelsfisk. De bottenområden som är viktiga för fiskarnas fortplantning och många vattendjur och -växter (till exempel blåstång) finns i 10 m grundare områden och därför kan verksamheten inte placeras i dessa områden. Även djupare vatten än det här kan lämpa sig dåligt för fiskodling om kringliggande grundare vattenområden försämrar vattencirkulationen. I sådana här områden kan följderna vara en sämre botten, ökade syreproblem och större intern belastning. Utspädning av belastningen från vattenproduktionen i Skärgårdshavet analyseras närmare med hjälp av BEVIS-ekosystem- och vattenkvalitetsmodellen. I inlandet finns ett stort antal älvar, sammanhängande vatten och sjöar med god strömföring. Tillståndet i stora delar av bl.a. Kemi älv, Ijo älv och Ule älv är åtminstone gott. Medeldjupet i finska insjöar är ca sex meter. Stora sjöar är i regel djupare, Saimen och Päijänne är i genomsnitt över 15 meter djupa. I nästan alla stora sjöar finns områden som är över 50 meter djupa. Fritidsboende Målet har varit att förebygga konflikter som uppstått med hänsyn till vattenområdets övriga användning genom att bilda buffertzoner. Runt fritidshusen planerades en 500 m stor buffertzon som ska vara fri från vattenbruk (bilaga 3). I Egentliga Finland och Satakunta tog man i mån av möjlighet reda på planlagda fritidsfastigheter och undantagstillstånd beviljade för semesterbyggnader i områden som inte är planlagda. Kring de fastigheter som enligt generaloch delgeneralplanerna är avsedda för fritidsbruk planerades buffertzoner. Eftersom de flesta stranddetaljplaner (eller gamla strandplaner) inte visar fritidsfastigheter, planerades runt hela området en buffertzon på 500 meter. Planerna finns i bilaga 4. Naturskyddsområden I linje med det nationella vattenbruksprogrammet ska de gällande skyddsbestämmelserna följas i naturskyddsområdena. Bestämmelser om skydd av statsägda national- och naturparker och övriga naturskyddsområden (till exempel områdena för skydd av sälar) ingår i lagar, förordningar och ordningsregler. När det gäller skyddsområden i privat ägo ingår bestämmelserna i beslutet om anläggande av området. Naturskyddsområdena framgår av bilaga 5. I områdena för Natura 2000 går det att idka vattenbruk eller inleda ny odling förutsatt att verksamheten inte på något betydande sätt försvagar de naturtyper eller arter som är anledningen till att områdena är med i Natura Eventuella konsekvensbedömningar ska gälla dessa naturvärden. 10

11 Sannolikt riskerar vattenbruket inte naturvärdena inom NATURA om 1) områden grundare än 20 meter avgränsas från de NATURA-områden som är bildade för att skydda sublitorala rev eller sandbankar, 2) man för häckningstiden inrättar en buffertzon på 500 m runt fågelöarna. Om dessa restriktioner införs, krävs det sannolikt inte någon Natura-bedömning enligt naturvårdslagens 65 och 66 för att godkänna lokaliseringsplanen. Den som söker ett vattenbrukstillstånd ska i samband med miljötillståndsförfarandet ta fram en Natura-bedömning om sökanden inte kan komma med sådana grunder som gör att ingen bedömning behövs. En del av nationalparkerna och NATURA-områdena hör till skyddsnätverket för Östersjöns kustoch havsområden (bilaga 6). Övrig användning av vatten och infrastruktur Vattenbruk planeras inte i områden där det väsentligt stör den nuvarande användningen. Däremot har man målet att placera vattenbruk i vattenområden som redan tydligt är förändrade till följd av mänsklig aktivitet eller i områden med en sådan infrastruktur och industriell verksamhet som stödjer odlingen. Vid kusten sker yrkesfisket i regel i skärgårdsområdena som på grund av de buffertzoner som gäller vattendjupet och fritidsboendet inte hör till områden där lokalisering av ny odling uppmuntras. Längre ut på havet fiskas emellertid lax, havsöring och sik med ryssjor och fällor (bilaga 7). Trålfiske sker på öppet hav och ställvis även i skärgården i över 20 djupa vatten (bilaga 8). Vid tillståndsprocessen för nya anläggningar ska beaktas att odlingen inte stör fisket eller naturfiskproduktionen märkbart. Största delen av fiskarnas lekområden finns i grundare vatten än 10 m. Strömming och sik kan dock leka i djupare vatten eller vid kanterna till djupa vatten. Stora anläggningar i omedelbar närhet av identifierade lekområden ska undvikas. Lekområdena för strömming och sik i havsområdet i Kvarken har kartlagts med hjälp av intervjuar med fiskare (bilaga 9). Kring dessa områden planerades en buffertzon på 100 m. I områden som är känsliga med tanke på vandrande fiskar etableras inte fiskodlingar. Vattenbruk planeras inte heller i havsområdet invid Torne älv eftersom det är ett viktigt lekområde för lax och vandringssik. Odling av sik placeras inte i Torne älv på grund av att området är den hotade vandringssikens förökningsområde. Vid lokalisering av nya anläggningar är det bra att ta i beaktande möjligheterna att nyttja vattenvägar och hamnar. Kustens fiskhamnar finns i bilaga 8. Vid kusten ligger också flera andra året runt hamnar. Trafiken på vattenlederna till städer är livlig. I skärgården och stora 11

12 sjöar finns det också mycket fritidstrafik när vattnet är öppet. Vattenbruk placeras inte i buffertzonsområdena för båt- och fartygsleder (bilaga 10). Enligt lagen om fornminnen (295/1963) är gamla fartygsvrak skyddade (bilaga 10). Runt omkring planerades en skyddszon på 100 m. Skjutningarna i försvarsmaktens övningsområden (bilaga 11) kan störa eller begränsa fiskodling. På grund av hårda förhållanden är fiskodling på öppet hav ytterst utmanande och riskfyllt. Havsvindsparker kan ge skydd för starka strömmar och drivis. Enligt planerna ska parker anläggas i synnerhet i norra Bottenhavet och Bottenviken (bild 6 och bilaga 11). I inlandsvatten finns vattenområden som lämpar sig väl för vattenbruk och som redan tydligt är förändrade till följd av mänsklig aktivitet (bilaga 12). Exempel på dessa är vattensamlingsmagasinen i nedre loppen i Kemi älv och Ule älv med riklig vattenföring och god eller utmärkt vattenkvalitet. Det är lönt att anläggningar med recirkuleringssystem lokaliseras i områden med stödjande infrastruktur och industriell verksamhet. Till exempel nära virkesförädlingsindustri kan finnas möjligheter att förbruka billig energi, nyttja industrianläggningens slambehandlingssystem och övervakade gårdsområden. En recirkuleringsanläggning kan också ingå i en industrikombination som återanvänder näringar och energi till exempel i samband med avstjälpningsplatser som producerar värme och gas. Det finns flera möjliga lokaliseringsplatser i olika delar av landet nära stora tätorter och industrianläggningar. Planering av produktionsenheternas storlek Med hjälp av ekosystem- och vattenkvalitetsmodellen BEVIS gjordes modellbeskrivningar av hur halten av alger ändras när vattenområdena utsätts för näringsbelastning. Utgående från modellbeskrivningarna och annan tillgänglig information bl.a. om bottnens status och egenskaper, vattenområdets tillstånd, resultaten från obligatoriska kontroller) fastställdes hur bra områdena lämpar sig för vattenbruk och i grova drag hur stora enheter det går att placera i områdena. Särskilt analyserade man de vattenområden som företagarna upplevde som intressanta placeringsplatser. När man gjorde modellerna, ansågs en fyra procents ökning av halten av alger kring anläggningen vara acceptabel om den övriga informationen om vattenområdets status inte satte gränser för en ökad belastning. Det var inte möjligt att ta fram modeller för ändringar eller ökningar i näringsbelastningen i Finska viken eller Bottniska viken eftersom BEVIS-modellen inte täcker dessa områden. Produktionskvantiteten i dessa områden uppskattades grovt utifrån resultaten från Skärgårdshavets modellbeskrivning. 12

13 Närmare analys av potentiella tillväxtområden I Bottniska viken identifierades potentiella tillväxtområden som är så pass skyddade att det på kort sikt går att öka fiskodling med hjälp av dagens teknologi. Dessa områdens tillämplighet och konsekvenser för näringen analyserades närmare i miljörapporten. 5. Planen för lokaliseringsstyrning av vattenbruket 5.1 Bottniska viken Enligt den ekologiska klassificeringen är Bottniska vikens ekologiska status i huvudsak god, vilket gör att ny produktion kan etableras i området. Merparten av de områden som är lämpliga för vattenbruk finns på platser med kraftig strömföring och vida områden för utspädning av belastningen. Där (blå områden på bilderna 5 a - c) kan placeras anläggningar i samma storlek ( ton) som enligt modellbeskrivningarna i Skärgårdshavets yttre delar. Avsevärt större anläggningar går att etablera på öppna havet (lila områden). På grund av den öppna kusten och de goda strömföringsförhållandena ligger för verksamheten väl lämpliga platser i områden som är under 20 m djupa. I huvudsak ska dock större anläggningar placeras i över 20 m djupa områden. Största delen av de identifierade vattenområdena finns på öppet hav (63 %) eller i ett nästan öppet kustområde. Den odlingsteknologi och de metoder som används i havsområdet lämpar sig inte för öppet hav. Endast några procent av de vattenområden där det går att öka produktionen kan vara så skyddade att en ökad odlingsproduktion är möjlig på kort sikt (bild 6). Av dessa ligger också en stor del i NATURA-områden (jfr bilaga 5). I Bottenviken ägs en stor del av de potentiella tillväxtområdena av staten (bilaga 14). Att placera fiskodlingar utanför dessa områden kräver att teknologin för odling på öppet hav utvecklas. De vindkraftsparker som har planerats i Bottenviken och Kvarken kan ge skydd åt fiskodlingsanläggningar och vara lämpliga områden för utvidgning av produktionen i framtiden. I landskapsplanerna markerade vindparker ligger i statens vattenområden. De för fiskodlingsföretag mest intressanta tillväxtområdena finns i regel nära dagens produktionsområden (bilaga 13 a - c). 13

14 Torneå Bottenviken Utmärkt över 20 m Utmärkt m God över 20 m God m Tillfredsställande över 20 m Tillfredsställande m Nöjaktig över 20 m Nöjaktig m Dålig över 20 m Områden där vidareodling inte planeras Dålig m Uleåborg Brahestad 5 a. Identifierade områden i Bottenviken 14

15 Karleby Jakobstad Kvarken Vasa Områden där vidareodling inte planeras Utmärkt över 20 m Utmärkt m God över 20 m God m Tillfredsställande över 20 m Kaskö Tillfredsställande m Nöjaktig över 20 m Nöjaktig m Dålig över 20 m Dålig m 5 b. Identifierade områden i Kvarken 15

16 Utmärkt över 20 m Bottenhavet Utmärkt m God över 20 m God m Tillfredsställande över 20 m Tillfredsställande m Nöjaktig över 20 m Nöjaktig m Dålig över 20 m Dålig m Björneborg Områden där vidareodling inte planeras Raumo Nystad 5 c. Identifierade områden i Bottenhavet 16

17 Torneå Uleåborg Brahestad Karleby Jakobstad Vasa Potentiella tillväxtområden Potentiella tillväxtområden i statliga vatten Planerade vindparker (MKB färdig) Kaskö Planerade vindparker (etapplan II) Vindkraftsområden enligt landskapsplanerna Intressantaste områden Björneborg Raumo Nystad Bild 6. Potentiella tillväxtområden och planerade vindparker 17

18 5.2 Skärgårdshavet och Finska viken Skärgårdshavets och Finska vikens ekologiska status är sämre än god, varför belastningen inte får bli större. De nuvarande anläggningarna kan dock koncentrera produktionen i större enheter. I Skärgårdshavets mellanskärgård och yttre skärgård får produktion placeras på platser med god strömföring och längre bort på platser som har vindskydd av öar. Längre bort är produktionskostnaderna större, varför produktionsmängderna måste vara större än nära foderlager och rensningsplatser. Enligt dagens uppfattning går det inte att odla fisk i helt öppna havsområden. Odling på öppet hav kräver ett långsiktigt utvecklingsarbete, och ifall den blir möjlig, också påtagligt större produktionskvantiteter än i dag. I Skärgårdshavet ligger de identifierade områdena i regel i fjärdar i mellanskärgården och i yttre skärgården. Fjärdarna i mellanskärgården är så vida och djupa att belastningen sprids ut på ett stort område. Här är det enligt modellbeskrivningen möjligt att placera ton stora odlingsenheter. Även yttre skärgårdens skyddade delar tål en liknande punktbelastning. Dessa vattenområden är markerade med grönt på bild 7. I yttre skärgården kan etableras ton stora anläggningar (blått vattenområde). De öppna havsområdena i Skärgårdshavets södra delar och det öppna havet i Skärgårdshavets norra delar tål bäst belastning. I huvudsak ska anläggningarna i synnerhet i Skärgårdshavet, placeras på över 20 meter djupa platser. Ifall strömföringen samt in- och utflödet av vatten är skärskilt goda, kan även grundare områden (10-20 m) komma i fråga. Mellanskärgårdens vikar och små sund tål ingen större belastning. De lämpar sig bättre för odling av ynglar och för övervintring. I Mossalafjärden i Houtskär späds belastningen inte ut lika bra som i andra fjärdar. Där finns också ett djupområde med en dålig botten som samlar döda alger. Enligt modellbeskrivningen får det inte placeras anläggningar över 200 ton i Mossalafjärden. 18

19 Områdena med centraliserad odling Gustavs Nådendal Åbo Vattenområden vidareodling planeras där inte Bild 7. Produktionsområdena i Skärgårdshavet Skärgårdshavets företagare får centralisera produktionen på de planerade platserna så att halten av alger i vattnet inte höjs (bild 8). Centraliserade verksamheter ger stora fördelar med tanke på såväl odlaren som vattnets övriga användning. Antalet enheter i de centraliserande företagen minskar med över 60 procent och antalet fritidshus i influensområdet med över 80 procent. Modellbeskrivningarnas resultat som gäller utspädning av belastningen, företagsekonomi och socioekonomiska konsekvenser ingår i miljörapporten i den nationella planen för lokaliseringsstyrning. 19

20 Centralisering av vattenbruket i Skärgårdshavet Gustavs Vattenbruksanläggning efter centraliseringen Nådendal Åbo Platsen där verksamheten centraliseras Nedlagd vattenbruksanläggning Bild 8. Företagens planer för centralisering av verksamheten i Skärgårdshavet Vattenstatusen i Finska viken är också sämre än god enligt den ekologiska klassificeringen. I Finska viken kan produktionen fokuseras på vattenområdena enligt bild 9. Vattenbruksföretagen med flera produktionsenheter finns i Finska vikens östra delar. De mest potentiella områdena för en centraliserad odling finns nära de nuvarande anläggningarna (bild 10). 20

21 Utmärkt över 20 m Finska viken Utmärkt m God över 20 m God m Tillfredsställande över 20 m Tillfredsställande m Nöjaktig över 20 m Nöjaktig m Lovisa Vattenområden vidareodling planeras där inte Dålig över 20 m Dålig m Helsingfors Hangö Bild 9. Identifierade områden i Finska viken Finska viken Områden som företagen är intresserade av Vattenbruksanläggning Lovisa Bild 10. Potentiella områden för centralisering av vattenbruksföretagens produktion i Finska viken 5.3 Inlandsvatten I inlandsvatten är det inte möjligt att på samma sätt som i havsområdet identifiera områden som lämpar sig för vattenbruk eftersom verksamheterna inte är etablerade i öppna vatten utan längs vattendrag eller i avrinningsområden. I inlandsvatten tillämpas därtill många olika 21

22 produktionsmetoder och -teknologier, även därtill lämpliga potentiella odlingsområden finns det gott av. Det här gör det svårare att identifiera lokaliseringsområdena på ett täckande sätt. Därför markeras områdena inte på en karta. För styrningen av produktionen i inlandsvatten gäller däremot följande grundläggande riktlinjer: 1. Belastningen från kläckerianläggningar för fisk, yngelanläggningar, kräftodlingsanläggningar och dammar med naturlig föda är så obetydlig att denna plan inte innehåller några anvisningar för lokaliseringen av de här anläggningarna. 2. Yngelodlingar med föga belastning, småskaliga ekologiska fiskodlingar och matfiskanläggningar som använder ny avancerad reningsteknologi får placeras längs vattendrag eller i avrinningsområden där den ekologiska statusen i den vattenmiljö som tar emot belastningen är god eller utmärkt (gröna och blå vattenområden på bilden i bilaga 1) och där belastningen inte riskerar försämra vattenkvaliteten. 3. Anläggningar med recirkuleringssystem får byggas på platser där tillämpning av teknologin är lönande. 4. Matfiskanläggningar med vanliga produktionsteknologier får ökas i avrinningsområden där den mottagande vattenmiljön har en god eller utmärkt ekologisk status och där utspädningsförhållandena är särskilt goda. 6. Planens konsekvenser Planen hjälper till att centralisera och öka den nuvarande produktionen. I planens miljörapport bedöms planens ekologiska, sociala och ekonomiska konsekvenser fram till år Vattenbrukets konkurrenskraft blir starkare om planen genomförs. Volymen och värdet av produktionen växer med ca 60 procent och sysselsättningen med drygt 20 procent. Vattenbrukets andel av den totala fosforbelastningen stiger till 1,9 procent och av den totala kvävebelastningen till 0,8 procent. Den ökade belastningen fokuseras på områden som tål ökningen bra, och odlingen stör inte väsentligt vattendragens övriga användningsformer. En centralisering av produktionen i Skärgårdshavet minskar avsevärt de konflikter som uppstår med rekreationsanvändningen. Företagens planerade centralisering leder också till att antalet fritidshus som ligger på 0,5 kilometers avstånd från anläggningarna minskar med över 80 procent. Om planen inte genomförs (det s.k. 0-alternativet), kommer volymen, värdet och den sysselsättande verkan av vattenbruksproduktionen att sjunka med omkring en fjärdedel under de följande 10 åren. Fosforbelastningen från vattenbruket sjunker till en procent och 22

23 kvävebelastningen till 0,4 procent av totalbelastningen. Vidare studerade man ett mildare och ett strängare alternativ till lokaliseringsstyrning än det som ingår i denna plan. 7. Planens rättsverkan Planen för lokaliseringsstyrning är inte direkt bindande för den offentliga förvaltningen eller enskilda verksamhetsutövare. Den har ingen direkt på lag grundad rättsverkan utan tillståndsprövningen sker också i fortsättningen projektspecifikt i samband med miljöstillståndsprocessen. Planen har emellertid en vägledande effekt för verksamheten vid statliga och kommunala myndigheter och inom näringen. Landskap och kommuner samt övriga planeringsmyndigheter kan ta planen i beaktande när de planlägger strand- och vattenområden. Syftet med planen för lokaliseringsstyrning är att underlätta en centralisering av vattenbruksanläggningar och grundandet av nya odlingar på områden som i planen identifierats för detta. Näringsutövare kan planera produktionen utifrån planen och söka miljötillstånd enligt planens riktlinjer. Planen gör miljötillståndsprocessen mer förutsägbar när sökanden, remissinstanserna och tillståndsmyndigheterna känner till miljösektorns och näringsexperternas gemensamma syn på vilka vattenområden som är lämpligaste för fiskodling och vilken typ av produktion eller hur stor produktionsvolym passar just för de här områdena. Vid ansökan om ett miljötillstånd ska sökanden redogöra för huruvida sökanden planerar centralisera den nuvarande produktionen eller söker han ett nytt tillstånd för ett område som identifierats i lokaliseringsstyrningsplanen. Lokaliseringsstyrningsplanen utesluter inte områden från vattenbruksproduktion. Om det vattenområde som anges i ansökan som gäller en ny odlingsplats ligger utanför de identifierade områdena, ska sökanden lämna en närmare utredning om områdets lämplighet för fiskodling för de kriteriers del som använts som grund för att lämna vattenområdet utanför områdena som identifierats i planen för lokaliseringsstyrning. Sökanden ska också visa hur det ansökta miljötillståndet förhåller sig till planens riktlinjer om belastning, produktionsmetod eller -volym. Planen ställer inte några krav på företagare att flytta nuvarande verksamheter till nya områden. Anläggningarnas näringsbelastning i förhållande till den kringliggande miljöns ekologiska hållbarhet analyseras också i framtiden fallspecifikt i samband med miljötillståndsprocessen. Planen hindrar inte odlare från att söka och få miljötillstånd för områden som inte finns bland planens identifierade vattenområden. Där finns sannolikt många för fiskodling lämpliga 23

24 områden som inte är identifierade med bedömningsmetoderna i denna plan. Till exempel på grund av de buffertzoner som är planerade kring fritidsbostäder kan för vattenbruk lämpliga vattenområden falla bort fast fastigheterna skulle vara företagarens egna. I dessa fall bedöms platsens lämplighet i samband med tillståndsprocessen. Grundförutsättningen för miljötillstånd är ett tillstånd av vattenområdets ägare för användningen av vattenområdet. 8. Planens genomförande och uppföljning Förverkligandet av planen har både riksomfattande och regionala effekter. På riksnivå följer man utvecklingen av näringens produktion och konkurrenskraft samt miljöbelastning och miljöeffekter. På regional nivå fokuserar uppföljningen på verksamhetens miljökonsekvenser. Målområdena är Skärgårdshavet och Bottenhavet på vilka havsområdets matfiskproduktion koncentreras. På andra områden inleds en noggrannare regional uppföljning om det uppstår ny betydande verksamhet på områden som ingår i planen. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet samt Egentliga-Finlands NTM-central ansvarar för datainsamlingen som gäller genomförandet av den nationella planen för lokaliseringsstyrning och branschens allmänna utveckling. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet insamlar och analyserar sektorns ekonomiska utveckling och Egentliga-Finlands NTM-central producerar uppgifter om utvecklingen av sektorns miljötillstånd samt miljökonsekvenser på Skärgårdshavet och Bottenhavet. Uppföljningen av de regionala miljökonsekvenserna sker utgående från de allmänna uppföljningsmaterialen för vattnen samt utgående från områdets observationer som baseras på ålägganden och för detta svarar Finlands miljöcentral och Egentliga-Finlands NTMcentral. Huvudansvaret för uppföljningen av utfallet av planen för lokaliseringsstyrning har jord- och skogsbruksministeriets arbetsgrupp för utveckling av vattenbruk, i vilken olika intressegrupper har en bred representation. Utvecklingsgruppen utvärderar årligen vattenbruksnäringens utveckling och de nationella och regionala miljökonsekvenserna av planens genomförande. En större utvärdering görs år 2016 varvid det finns tillräckligt med erfarenhetsmässig information om planens genomförande. Samtidigt utvärderas effekterna av uppdaterandet av vattnens ekologiska klassificering på genomförandet av vattenbrukets lokaliseringsstyrning. 24

25 Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet och närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland (miljötillståndsuppgifter) samlar information om branschens utveckling och dess miljökonsekvenser. 25

26 Bilaga 1. Vattenstatus, ekologisk klassificering Ytvattnens ekologiska status Utmärkt God Tillfredsställande Nöjaktig Dålig Inga uppgifter 26

27 Bilaga 2. Vattenkvalitet, klassificering enligt användbarhet Vattnens allmänna klassificering enligt användbarhet Utmärkt God Tillfredsställande Nöjaktig Dålig Bilaga 3. Puffertzoner för fritidsfastigheter 27

28 Puffertzon 500 m som gäller fritidshus, planer och undantagstillstånd Bilaga 4. Planer som har beaktats vid framtagande av planen 28

29 Stranddetalj- och strandplaner Hela området för närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland 90 procent av stranddetaljplanerna efter år 2001 Landskapet Satakunta fastställda stranddetaljplaner från år 2001 framåt fastställda strandplaner från år 1973 framåt Generalplaner (MBL), Fritidsbyggnaderna (beteckning R) Generalplan för Villnäs Stranddelgeneralplan för Dragsfjärds västra skärgård Stranddelgeneralplan för Halikko Ändring av strandgeneralplanen för Kimito Delgeneralplan för strandområdet i Luvia Generalplan och ändring av generalplanen för Merimasku Strandgeneralplan för Mietois Strandgeneralplan för Pyhäranta Delgeneralplan för Raumos södra stränder Delgeneralplan för Rimitos södra skärgård Stranddelgeneralplan för Sagu Strandgeneralplan för Siikais Delgeneralplan för Finbys strandområden Ändring av strandgeneralplanen för Västanfjärd Undantagstillstånd Hela området för närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland 29

30 Bilaga 5. Naturskyddsområden Skyddsobjekt Nationalparker NATURA habitatdirektivet (SCI) NATURA fågeldirektivet (SPA) NATURA habitat- o. fågeldirektivet Skyddsområde för sälar Privata naturskyddsområden Bilaga 6. Nätverket av skyddsområden vid Östersjöns kust- och havsområden i Finland 30

31 31

32 Bilaga 7 a. Platserna för lax- och sikryssjor i Bottenhavet Björneborg Raumo Nystad 32

33 Bilaga 7 b. Platserna för lax- och sikryssjor i Kvarken Karleby Jakobstad Vasa Kaskö 33

34 Bilaga 8. Fiskhamnar och bottentrålningsområden vid kusten Största strömningshamnar Övriga fiskhamnar Trålningslinjer Bottentrålningsområden Över 20 m djupa områden 34

35 Bilaga 9. Lekområden för strömming och sik i Kust-Österbotten Karleby Jakobstad Kvarken Lekområden för strömming Vasa Kaskö 35

36 Bilaga 10 a. Fartygsleder och -vrak i Egentliga Finland och Satakunta Björneborg Raumo Skärgårdshavet och Bottenhavet Nystad Vrak Leder Gustavs Ledområden Nådendal Åbo 36

37 Bilaga 10 b. Fartygsleder och enligt lagen om fornminnen skyddade vrak i Bottenviken, Kvarken och Finska viken Torneå Jakobstad Karleby Bottenviken Vrak Leder Uleåborg Vasa Kvarken Vrak Ledområden Leder Ledområden Brahestad Kaskö Finska viken Lovisa Vrak Leder Ledområden Helsingfors Hangö 37

38 Bilaga 11. Planerade vindkraftparker och försvarsmaktens övningsområden vid kusten Vindkraftsområden enligt landskapsplanerna Planerade vindparker (MKB färdig) Planerade vindparker (etapplan II) Försvarsmaktens övningsområde 38

39 Bilaga 12. Vattenområden vars naturliga tillstånd har förändrats på ett betydande sätt av mänsklig aktivitet Kraftigt förändrade havsområden och inlandsvatten Kraftigt förändrade älvar 39

40 Bilaga 13 a. Potentiella tillväxtområden och planerade vindkraftparker i Bottenviken Torneå Bottenviken Potentiella tillväxtområden i statliga vatten Potentiella tillväxtområden Uleåborg Planerade vindparker (MKB färdig) Planerade vindparker (etapplan II) Vindkraftsområden enligt landskapsplanerna Brahestad 40

41 Bilaga 13 b. Potentiella tillväxtområden och planerade vindparker i Kvarken Karleby Jakobstad Kvarken Vasa Potentiella tillväxtområden Potentiella tillväxtområden i statliga vatten Planerade vindparker (etapplan II) Vindkraftsområden enligt landskapsplanerna Kaskö 41

42 Bilaga 13 c. Potentiella tillväxtområden och planerade vindparker i Bottenhavet Bottenhavet Björneborg Potentiella tillväxtområden i statliga vatten Potentiella tillväxtområden Vindkraftsområden enligt landskapsplanerna Raumo Nystad 42