Strålskyddsnytt. Lars-Erik Holm ny ICRP-ordförande. [nr , årgång 23] innehåll 2/2005. en tidning från ssi statens strålskyddsinstitut

Transkript

1 en tidning från ssi statens strålskyddsinstitut Strålskyddsnytt [nr , årgång 23] [tillgänglig i sin helhet via Lars-Erik Holm ny ICRP-ordförande innehåll 2/2005 gd:s ord: Nordisk samsyn om UV-strålning 2 debatt: SSI:s forskning och framtid 4 Nya anvisning för hur radon mäts i bostäder 5 Intervju med professor Ulrik Ringholm 6 Optisk strålning och ögat 7 EU-kommissionen underkänner solarier 8 Nordiska strålskyddsmyndigheter överens: Undvik att sola i solarier 10 Kommunal solarietillsyn undersökt 11 SSI kompetensutvecklar lärare om solen 12 Diagnostiska referensnivåer inom nukleärmedicin och röntgendiagnostik 16 Hantering av cesiumkontaminerad trädaska 18 Den 1 juli 2005 tillträder SSI:s generaldirektör Lars-Erik Holm posten som ordförande för International Commission on Radiological Protection (ICRP), vilket är en självständig ideell stiftelse som upprättades 1928 i syfte att främja strålskyddsvetenskapen till gagn för allmänheten. Arbetet sker främst genom att man publicerar råd och rekommendationer när det gäller alla aspekter av skydd mot joniserande strålning. Foto: SSI Info, BA ICRP har för närvarande sitt vetenskapliga sekretariat i SSI:s lokaler i Solna. Lars-Erik Holm svarar här på några frågor från redaktören om sitt nya uppdrag. Hur vill du beskriva ICRP:s roller? Strålskyddet har mycket länge varit väl förankrat i internationella organisationers verksamhet. Detta har framför allt inneburit att det finns en stor samsyn i så gott som alla frågeställningar inom strålskyddet, vilket är något tämligen unikt när det gäller riskhantering. ICRP:s rekommendationer om strålskydd för arbetare, patienter och allmänheten utgör grunden för mer detaljerade rekommendationer och regelverk som tas fram av IAEA och EU, och dessa utgör i sin tur basen för de flesta länders lagstiftning om strålskydd. I Europa finns flera strålskyddsdirektiv och de baseras på ICRP:s rekommendationer. ICRP har också vidgat sitt intresse till att även inkludera skyddet av miljön. ICRP håller för närvarande på att revidera de gällande rekommendationer för strålskyddet från 1990 och kommer att besluta om nya rekommendationer inom något år. ICRP består av en Main Commission med 13 ledamöter. Under denna finns fem kommittéer som tar fram underlag för kommissionens arbete och bedömningar. ICRP:s ordförande leder arbetet i Main Commission. Forts. på sid 3

2 Lars-Erik Holm SSI:s generaldirektör utgivare statens strålskyddsinstitut ansvarig utgivare britt ekman redaktör anders blixt grafisk form anders blixt redaktion jan-erik kyllönen, wolfram leitz, leif moberg, lars-erik paulsson upplaga 2700/4 nr per år adress statens strålskyddsinstitut informationsstaben stockholm tel / fax hemsida issn Foto: SSI Info, BA Nordisk samsyn om UV Hudcancer blir allt vanligare i vårt land. Varje år får mer än personer en sådan diagnos. Sett över en tjugoårsperiod har hudcancer ökat snabbare än de flesta andra cancerformer. Incidensen av malignt melanom har årligen ökat med 2,1 procent för män och 1,7 för kvinnor. För annan hudcancer har motsvarande ökning varit 3,2 respektive 3,3 procent. Ultraviolett (UV) strålning är den viktigaste riskfaktorn för hudcancer, och risken ökar om huden brännskadas i barnaåren. Personer som har svårt att bli bruna tillhör dem som är särskilt känsliga för UV-strålning. Även om den viktigaste källan till UV-strålning är solen, så bidrar solarierna till att öka risken för hudcancer, och särskilt bland dem som regelbundet använder solarier. Ungdomar solar mer än andra åldersgrupper och är också de som mest solar i solarier. Studier visar att upp till var tredje tonåring och ung vuxen i Sverige solar regelbundet i solarier. De nordiska strålskyddsmyndigheterna redovisade i februari i år sin gemensamma syn på riskerna med solarier. De avråder generellt från att sola i solarium och avråder särskilt personer under 18 år eller med ljus och känslig hud från att överhuvud taget använda solarium. Den nordiska samsynen rönte stor uppmärksamhet i media både nationellt och internationellt. FN:s världshälsoorganisation WHO har därefter i ett eget pressmeddelande rekommenderat att ingen person under 18 år borde använda solarium. SSI ansvar för miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö och ett av dess delmål syftar till att minska insjuknandet i hudcancer. SSI har lagt fram en nationell handlingsplan som beskriver vilka åtgärder som behöver vidtas. Dessa innefattar metodutveckling och informationsinsatser för att förändra attityder, mode och skönhetsideal för att bryta trenden av ökande antal fall av hudcancer, fortbildningsinsatser och kontinuerliga mätningar av UV-strålning. SSI följer den vetenskapliga utvecklingen, och har för detta syfte ett särskilt vetenskapligt råd bestående av ledande forskare i Sverige. Vi stärker nu insatserna ytterligare med en ny medarbetare som ska arbeta med att föra ut det förebyggande arbetet på lokal nivå. I det här numret av Strålskyddsnytt beskrivs många verksamheter som alla syftar till att minska befolkningens exponering för UV-strålning. Flera olika sektorer i samhället måste involveras för att det förebyggande arbetet ska bli framgångsrikt. Författarna svarar själva för innehållet i sina artiklar. Materialet får användas fritt om källan uppges. För illustrationer och fotografier krävs tillstånd av SSI eller upphovsrättsinnehavaren. Lars-Erik Holm generaldirektör SSI 2 Strålskyddsnytt 2/2005

3 Forts. från sid 1 Du är den tredje svensken på ordförandeposten. Rolf Sievert tjänstgjorde och Bo Lindell Hur kommer det sig att vårt land har en så ledande roll här under så lång tid? Det får nog tillskrivas många intresserade och skickliga vetenskapsmän som utvecklat strålskyddet i vårt land. Sievert och Lindell är två goda exempel och listan över personer skulle kunna göras lång. SSI har till följd av detta engagemang länge kunnat medverka i alla viktiga internationella sammanhang, och påverkar därmed utvecklingen av nya rekommendationer för strålskyddet. Vad har du gjort tidigare inom ICRP? Jag har varit ledamot i Committee 1 som analyserar hälsoriskerna med joniserande strålning och studerar de underliggande mekanismerna för strålningens verkningar. Jag blev vice ordförande i Main Commission ICRP inför framtiden Vilka utmaningar står ICRP inför de närmaste åren? Vilka spörsmål vill du driva som ordförande? Den största utmaningen är att få igenom de nya rekommendationerna som är tänkta att ersätta dem som kom Sedan dessa kom har ICRP publicerat flera rapporter vilka innehåller många ytterligare rekommendationer. Hela systemet för strålskydd har därmed blivit allt komplexare och mer svårförståeligt för beslutsfattare och allmänheten. Forskningen har bidragit med ny kunskap och flera biologiska och fysiska utgångspunkter behöver uppdateras. Vi vill förenkla systemet samtidigt som vi understryker att de nya rekommendationerna är en vidareutveckling av de existerande. ICRP spelar en central roll för det internationella strålskyddet och har därför ett särskilt ansvar för att kommunicera sina idéer till forskare, myndigheter och alla som arbetar med strålning till vardags. Sedan slutet av 1990-talet har ICRP gjort stora ansträngningar för att förklara varför vi anser att rekommendationerna behöver uppdateras. Det har lett till att strålskyddet idag diskuteras i nationella och internationella fora mer än någonsin. Det finns en hel del motstånd mot förändringar och många frågar sig varför det redan behövs nya rekommendationer. Det tar tid att införa nya rekommendationer i lagstiftning. ICRP:s rekommendationer från 1977 omsattes i internationella standarder av IAEA och EU 1984, och det tog ytterligare mer än fem år innan dessa införts i nationella författningar. De rekommendationer som ICRP beslutade 1990 omsattes i International Basis Safety Standards I Europa har det tagit minst fyra år att omsätta de EG-direktiv som inkorporerat rekommendationerna. Om ICRP nu beslutar om nya rekommendationer 2007, så innebär det att det kanske tar upp till tio år innan de omsätts i nationell lagstiftning. Av det inser man att det inte handlar om brådska, utan tålamod när det gäller att förändra internationella regelverk. Det ställs idag andra krav på öppenhet än tidigare och det påverkar även ICRP:s sätt att arbeta. Idag arbetar vi mer än tidigare med dialog och redovisar öppet olika funderingar redan på planeringsstadiet. Det leder till reaktioner i omvärlden och påverkar därmed utformningen av rekommendationerna. Min förhoppning är att detta sätt att arbeta, vilket min företrädare Roger Clarke införde, ska öka förståelsen för ICRP:s rekommendationer och därmed förhoppningsvis korta den tid som krävs för att anpassa nationella regelverk till dem. Helt i linje med detta vill jag också öka öppenheten i nomineringen av medlemmar i Main Commission och de fem kommittéerna. Jag tycker det vore rimligt att ge stora internationella organisationer, till exempel IRPA, möjlighet att nominera personer och att öppet redovisa vilka personer som nominerats innan val sker. Inom vilka områden har ICRP lätt att få gehör för sina ståndpunkter? Inom vilka andra är det svårt? Det är lättare att få gehör för strålskyddsfrågorna från stora verksamheter, till exempel kärnkraftsindustrin, som har både resurser och hög kompetens, medan det kan vara svårare att få ut våra frågor till små företag. Ett område som är särskilt intressant i det sammanhanget är sjukvården. Här används strålning för att diagnostisera och behandla sjukdomar. Den tekniska utvecklingen går mycket snabbt och tenderar att ge allt högre stråldoser till patienterna. Läkare i gemen har av tradition inte visat något större intresse för ICRP: s publikationer. Det tror jag till stor del beror på att vi inte frågat oss vilka strålskyddsproblem som är angelägna för sjukvården. ICRP har nu ändrat sig därvidlag, och både frågat läkarkåren om vad den anser vara problem och därefter tagit fram rapporter som speciellt behandlar dessa, till exempel strålning och graviditet och patientdoser i interventionell radiologi och digital radiologi. Global folkhälsa Ny forskning pekar på en tydlig koppling mellan rökning och radon när det gäller hälsofaror. Detta visar att folkhälsofrämjande åtgärder av olika slag ofta knyts samman. På vilket sätt skulle du vilja länka samman ICRP:s strålskyddsarbete med andra insatser för folkhälsan på ett globalt plan? ICRP har länge arbetat med radon både när det gäller riskbedömning och framtagande av dosimetriska modeller. Det känns naturligt att ICRP också ska hantera den tydliga kopplingen mellan radon och rökning och uttala sig om risken bland såväl rökare som icke-rökare. På motsvarande sätt skulle ICRP:s expertis kunna vara värdefull när det gäller att bedöma andra tänkbara samverkanseffekter. Det finns ett område där jag bedömer att ICRP:s arbete kan vara värdefullt även för bedömning av andra hälsorisker, och det är arbetet med att ta fram ett ramverk och metoder för att bedöma effekter på miljön. Arbetet innebär att ICRP definierar ett antal så kallade referensorganismer (växter och djur) som kommer att kunna användas för att utvärdera hur faktiska strålningsnivåer påverkar miljön runt en anläggning. Dessa erfarenheter borde också kunna användas för att bygga upp motsvarande system för till exempel kemiska miljörisker. I övrigt är det viktigt att avgränsa ICRP:s ambitioner för folkhälsan. ICRP är en liten organisation med en mycket begränsad budget. Vår kompetens finns inom området joniserande strålning och det är viktigt att vi bevarar denna spetskompetens även för framtiden. Det tror jag gagnar folkhälsan bäst. Anders Blixt Redaktör, SSI 2/2005 Strålskyddsnytt 3

4 SSI:s forskning och framtid Jag började och slutade efter 25 år min karriär vid SSI i samma funktion, som administratör av den forskning som SSI har beställt från universitet, högskolor och andra forskningsutförare. Från 1987 var jag dessutom chef för forskningsavdelningen till dess den avvecklades ungefär tio år senare. Här beskriver jag hur jag nu, omedelbart efter det jag lämnat jobbet, ser på delar av den forskning som SSI beställde under min tid vid myndigheten. (Den forskning som under samma tid utfördes av SSIs egen personal kanske jag återkommer till när jag fått litet mer distans till SSI.) Just nu kan jag om den bara säga att SSI under flera decennier betraktades som mycket framstående på strålskyddsforskningens område, även av internationella bedömare. Idag är ju SSI inte längre lika forskningsinriktat, men fortfarande finns det områden där myndigheten gör mycket fina forskningsinsatser. Jag började alltså på SSI Institutet, som det då kallades, hade funnits under eget namn i ett drygt decennium, men forskningstraditionen sträckte sig mycket längre tillbaka. Pengar på ett särskilt anslag för utlagd forskning hade funnits sedan några år. De skulle användas för att lösa sådana forskningsfrågor kring strålskyddet där den egna personalen inte räckte till. Fram till dess jag anställdes administrerades dessa forskningspengar av inhyrd personal (en forskningssekreterare och en ekonom) som tog hjälp av en forskningsnämnd ledd av SSI:s överdirektör (ÖD) Bo Lindell. Jag anställdes för att ersätta den inhyrda personalen, och placerades vid den nyinrättade forskningsbyrån. En av de allra första uppgifter jag fick, direkt av ÖD, var att avskaffa de existerande kontaktpersonarvodena en tusenlapp om året per projekt för dem (även inom SSI) som var tekniska kontaktpersoner. Så såg det ut på den tiden. Tjernobyls förskningsföljder Under mina första år som forskningssekreterare hade vi litet drygt tre miljoner kronor per år att spendera. Beloppet steg år från år under 1980-talets första hälft, och hade just passerat tio miljoner när Tjernobylolyckan inträffade. Nedfallet av radioaktiva ämnen över Sverige innebar, vid sidan av alla problemen, en möjlighet att utföra forskning av tidigare ogörligt slag, och SSI inledde omedelbart en rad forskningsprojekt. Vi överskred forskningsbudgeten med mer än fem miljoner under budgetåret 1986/87. Det tyckte vi var självklart i en sådan situation, men efteråt fick Gunnar Bengtsson, dåvarande GD, kritik från vår minister Birgitta Dahl. Åren efter Tjernobyl fick vi i alla fall en rejäl ökning av forskningsbudgeten, och också särskilda pengar för att finansiera ett antal doktorander, men efter fem år var vi tillbaka i utgångsläget. Budgeten reducerades till cirka tolv miljoner om året, en nivå som låg fast tills i år då den skars ner till tio miljoner. Sedan drygt tio år finns inte forskningspengarna som ett separat anslag, utan ingår i SSI: s rambudget, och andelen pengar för uppdragsforskning beslutas årligen av SSI:s GD. Under några år i mitten och slutet av 1990-talet hade vi av regeringen fått ansvar inte bara för tillämpad strålskyddsforskning, utan också för den grundläggande men vi fick inga extra pengar för det. När vi sedan blev av med ansvaret frågade man sig på departementet om vi då inte också borde bli av med pengarna alltså dom pengar vi själva lagt ut men aldrig fått extra. Föga nytt under solen? Går man igenom den forskning SSI beställt genom åren kan man inte komma undan intrycket att ämnesområden och frågeställningar hela tiden varit ganska likartade. SSI har under alla år bekostat projekt rörande arbetarskydd vid kärnkraftverken, doskatalogen har funnits som ett stående projekt, SSI har envetet om än otillräckligt stött svensk strålningsbiologisk forskning, och det har alltid funnits ett eller flera ganska stora dosimetriprojekt. Redan under tidigt 1980-tal beställde vi forskning för att utan större framgång dock söka utröna de biologiska effekterna av elektromagnetisk strålning. Från slutet av 1970-talet och fram till några år efter Tjernobyl beställde vi årligen många projekt inom radioekologiområdet, och man kan nog säga att det är för den radioekologiska forskningen som SSI:s stöd haft den största betydelsen. Framför allt under åren efter Tjernobylolyckan gjorde SSI en stor insats på det området. Leif Moberg, min efterträdare som forskningssekreterare 1987 och nu i april också som SSI:s forskningschef, engagerade sig mycket i den forskningen. Han sammanställde den SSI-finansierade Tjernobylforskningen i den monografi som kallas Blå boken och som har fått stor spridning i Europa, mycket tack vare att vi var först med att publicera en sådan sammanställning men också för att den innehåller många bra artiklar. Långsiktiga trender Det finns dock långsiktiga tyngdpunktsförändringar. En är att just radioekologin nu nästan försvunnit. Den forskning rörande skyddet av naturen som under senare år initierats har gett radioekologer en möjlighet till ett nytt liv, men det är antagligen ganska kort. En annan förändring som skedde över lång tid var minskningen av SSI:s insatser på radonforskningens område. Här gjorde kanske SSI det mesta med egen personal, men om alla utlagda radonprojekt summeras motsvarar även det en stor insats. SSI gick tidigt ut och varnade för radonets risker, från början dessvärre med överdrivna risksiffror. I dag finns bättre forskningsresultat än för tio-femton år sedan att stödja utsagorna på, och numera anger SSI riskuppskattningar som är mer realistiska. Men nu har ju situationen komplicerats av att vi fått klart för oss att radon egentligen bara utgör en rejäl risk för rökare. Det går knappast att idag diskutera strålskyddsforskning utan att ta upp frågan om elektromagnetiska fält (EMF). SSI har under alla år i begränsad utsträckning finansierat forskning kring sådana. Inte för att det har funnits misstankar om direkta hälsoeffekter (i varje fall inte hos mig), men för att kunskaperna på området varit otillräckliga hos SSI och på alla andra håll. Men i och med kanske fram- 4 Strålskyddsnytt 2/2005

5 för allt det massmediala trycket i fråga om mobiltelefoner och mobilmaster, och departementets oro, så ökade pressen betydligt på SSI att göra någonting. Myndigheten fick till och med något så extraordinärt som särskilda medel för just forskning kring EMF. Problemet här är väl att hitta möjligheter att utföra god forskning som kan ge signifikanta slutsatser små risker är svåra att belägga, och inga risker alls är helt omöjliga. Kompetenshöjande insatser SSI har självklart beställt forskning för att finna svar på olösta frågor och problem. Men det är inte hela bilden. En del av forskningspengarna har gått till projekt där SSI:s syfte i minst lika stor utsträckning varit att ge forskare en chans att skaffa sig och att bevara kompetens inom för myndigheten viktiga områden. Det har ibland inneburit ett visst mått av dubbelforskning eller forskning för att finna svar på frågor som i sig kanske inte varit av högsta prioritet, men där det för myndigheten varit av stort värde att forskare utbildats och stannat kvar inom området. Om man går igenom den forskning inom till exempel radioekologi som gjordes under och 1970-talen så kan man förvånas över hur mycket som grundligt studerats redan då, och hur mycket av detta som återigen studerades ett eller två årtionden senare. En viktig förklaring är bättre mätmetoder och tillkomsten av datorer, men en minst lika viktig förklaring är strålskyddets behov av forskare med relevant kompetens, även inom områden som måste anses ganska genomforskade. Men det här är inte en process som kan fortgå hur länge som helst. Till slut blir det inte möjligt att finna intresserade forskare till alla SSI-relevanta områden på grund av brist på stimulerande frågeställningar och finansiering. I den situationen måste det någonstans, helst inom myndigheten, finnas personer som kan tjäna som en länk mellan»gamla kunskaper«och nya resultat från forskare inom andra, men med strålskyddet närbesläktade, forskningsområden. Ulf Bäverstam pensionerad forskningschef Nya anvisningar för hur radon mäts i bostäder Från och med den 1 oktober 2005 gäller en ny metodbeskrivning för mätning av radon i bostäder, i2005:01 Metodbeskrivning för mätning av radon i bostäder, vilken ersätter i94-01 Strålning i bostäder. Den nya metodbeskrivningen innebär inte några drastiska förändringar för dem som arbetar med radonmätningar, men ett par nyheter föreligger. Som tidigare ska radonmätningar göras enligt metodbeskrivningen för att resultatet ska kunna jämföras mot gällande rikt- och gränsvärden och för att kunna ligga till grund för myndighetsbeslut, till exempel för ansökan om radonbidrag. Antalet tillåtna mätmetoder har dock minskats till tre i och med att radondottermätningarna har tagits bort. Istället får man endast använda metoder som mäter radongashalt. De tre som beskrivs är spårfilm med filter, elektretbaserad integrerande radonmätare och kontinuerligt registrerande instrument. Liksom tidigare måste mätningen pågå i minst två månader under en eldningssäsong för att ett årsmedelvärde ska kunna beräknas. Mätning ska göras i rum som används som boendeutrymmen, t.ex. sovrum och vardagsrum. Mätning i kök får också tas med i årsmedelvärdesberäkningen, något som inte var tillåtet tidigare. Det som är helt nytt är rekommendationerna för hur många och vilka lägenheter i flerbostadshus som bör väljas ut för mätning. I enlighet med Radonutredningens förslag sägs nu att alla lägenheter med markkontakt bör mätas, och därutöver 20 procent av lägenheterna i de övre planen. Om man misstänker att byggnaden har förhöjda radonhalter eller man känner till att byggnaden består av blå lättbetong rekommenderas mätningar i ännu fler lägenheter. Lägenheterna ska bedömas som enskilda bostäder och årsmedelvärde anges för var och en av dem. Radonmätningar görs enbart av privata firmor, medan SSI står för kalibrering av mätinstrument och spårfilm. Spårfilm är den vanligaste mätmetoden idag och kvaliteten på mätningarna som görs ute i landet är hög. Vid en mätning läggs stort ansvar på husägaren. Laboratorier som säljer och analyserar spårfilm bifogar anvisningar med spårfilmsdosorna om hur de ska placeras och husägaren ska sedan intyga att instruktionerna har följts. Om signatur eller annan nödvändig information från husägaren saknas får, enligt metodbeskrivningen, inte något årsmedelvärde anges. Denna regel ska säkerställa att mätningen har gått rätt till, något som är av stor betydelse eftersom mätresultatet på sikt kan komma att användas i myndighetsbeslut. Metodbeskrivningen som har omarbetats i SSI:s regi tillsammans med Boverket, Socialstyrelsen och SWEDAC finns på radonsidorna på SSI:s webbplats Ann-Louis Söderman utredare, SSI 2/2005 Strålskyddsnytt 5

6 Ulrik Ringborg:»Uthållig prevention och nationell cancerplan behövs«under 1970-talet och början av 1980-talet publicerades flera studier världen över som slog fast kopplingen mellan UV-strålning och hudcancer, även den farliga formen malignt melanom. I Sverige observerade man dåförtiden en årlig ökning av malignt hudmelanom med 6 procent. Som en följd av dessa nya insikter bildade Carl-Magnus Rudenstam, Lo Hafström och Ulrik Ringborg 1977 en nationell melanomgrupp som finansierades med anslag från Cancerfonden. Denna grupp fick sedan snabbt in nyheter från forskningsvärlden i den svenska cancervården och stärkte därmed kampen mot sjukdomen. Här svarar Ulrik Ringborg på några frågor hur det har gått sedan och vilken kurs man nu bör sätta. Utvecklingen inom hudcancervården har gått i rask fart sedan dess. Forskarna har utvecklat metoder att särskilja farliga och mindre farliga tumörer och att identifiera förstadier till hudmelanom. Därmed har de kirurgiska operationerna blivit mindre omfattande för en majoritet av patienter. För närvarande kommer forskningen att tränga djupare in i de ärftliga faktorer som kan vålla hudcancer, så att man bättre än idag kan identifiera högriskindivider. Molekylärbiologisk forskning kan slå fast tumörcellernas egenskaper och utröna deras förmåga att bilda dottertumörer. En av de farliga egenskaperna hos malignt melanom är nämligen dess stora förmåga att sprida sig till andra organ i kroppen. Om forskaren känner tumörens inre egenskaper blir det lättare att utveckla nya behandlingsmetoder för att minska negativa konsekvenser av sjukdomen. Breda preventiva satsningar hjälper Under 1990-talet samarbetade den nationella melanomgruppen med bland annat SSI och Stockholms läns landsting om ett brett preventivt program mot hudcancer. Man tog fram utbildningsmaterial, undervisade i primärvården och bedrev informationsverksamhet i media. Vi såg snart en mätbar effekt av kampanjen, säger Ulrik Ringborg*. Ökningstakten för nya melanomfall föll från 6 procent per år till 2-3 procent per år. När sedan det ekonomiska stödet till cancerprevention mot slutet av 1990-talet begränsades minskade effekten och snart noterade vi en stigande ökningstakt igen. Australien är ett land där hudcancer är ett långt värre problem än Professor Ulrik Ringborg, chef för onkologiska kliniken vid Karolinska Universitetssjukhuset i Sverige. Där har myndigheter och sjukvård drivit stora preventiva program med vars hjälp människornas medvetenhet om UV-strålningens risker och beredvillighet att själva vidta goda preventiva åtgärder har förbättrats. Detta är återigen ett bevis för vilka goda resultat man uppnår av välgenomtänkta, långvariga och välfinansierade informationssatsningar. En nationell cancerplan Sverige behöver en nationell cancerplan, säger Ulrik Ringborg. Idag saknas samlat ansvar när det gäller cancersjukdomar. Arbetet har istället spridits ut bland många aktörer utan tillräcklig samordning och därför går resurser till spillo. Foto: SSI Info, AB Antalet cancerfall hos den svenska befolkningen ökar år från år, samtidigt som nya diagnosmetoder och terapier tas fram. Dödligheten i cancer faller generellt. En cancerpatient lever allt längre och får allt dyrare vård. Samtidigt har resurstilldelningen stått still under lång tid. Denna ekvationen är ohållbar. Men om regeringen kunde se till att en nationell cancerplan skulle se dagens ljus, så skulle framförhållning och resursnyttjandet förbättras. Befolkningsbaserad primär prevention bör i så fall placeras utanför vården, till exempel hos SSI, påpekar Ulrik Ringborg, medan forskning och vård behöver integreras. SSI bör få ett övergripande nationellt ansvar för att förverkliga förebyggande verksamhet när det gäller kombinationen UV och cancer samt att fylla ut kunskapsluckor. Only mad dogs and Englishmen... Många svenskar älskar att undfly vårt trist väder på sydliga breddgrader. Inget fel i detta, bara man hanterar tropiksolen klokt. Solvållade brännskador, även sådana som ger en rodnad, som kvarstår från ena dagen till den andra, bör undvikas, är Ulrik Ringborgs viktigaste råd. Lär av lokalbefolkningen; de går inte ut i middagssolen och de steker sig inte på badstranden. Anders Blixt Redaktör, SSI *SSI har sedan 11 mars 2002 ett expertråd, för närvarande med Ulrik Ringborg som ordförande, till sin hjälp som identifierar aktuella problem, som föreslår var man ska sätta in preventiva åtgärder och som pekar på vilka kunskapsluckor som behöver fyllas ut. 6 Strålskyddsnytt 2/2005

7 Optisk strålning och ögat Detta nummer av Strålskyddsnytt domineras av ultraviolett strålning och dess förmåga att åstadkomma hudcancer och andra problem för människan. Här ges en liten introduktion till vad optisk strålning i allmänhet är för något. Optisk strålning är en del av den elektromagnetiska strålningen. All elektromagnetisk strålning, till vilken även hör röntgen- och gammastrålning eller mikrovågor och radiovågor kan beskrivas på två sätt: Antingen kan strålningen beskrivas som en sammansatt vågrörelse av elektriska och magnetiska fält, och de olika strålslagen karaktäriseras då av sin våglängd vilket är avståndet mellan två vågtoppar, eller så beskrivs strålningen som en ström av partiklar fotoner vars utmärkande egenskaper beskrivs av partiklarnas energi. Det finns ett enkelt samband mellan vågländ (λ) och fotonenergi (E): E = hc/λ h är Planks konstant, en naturkonstant, och c är ljushastigheten. Ekvationen säger att ju kortare våglängd, dess högre fotonenergi. Generellt är det så att ju kortare våglängden är (dvs. högre fotonenergi), desto större är strålningens påverkan på mänskliga organ. I det praktiska strålskyddsarbetet är detta dock inte alltid sant. Man måste även ta hänsyn till specifika egenskaper som bestämmer var strålning med olika våglängder absorberas och hur djupt den tränger in till organ som kan påverkas. Den optiska strålningen uppvisar olika egenskaper och påverkan på mänsklig vävnad. Det är därför praktiskt att dela in strålningen i olika strålslag. Strålningen, uttryckt i våg- Figur 1: Det optiska spektrumet. 1 nm = 10-9 m UVC UVC +UVB UVB UVA UVB IRA IRB IRC UVA SYNLIGT + IRA IRB IRC Figur 2: Inträngning i ögat längder, satt i sitt sammanhang ger följande spektrum (se Figur 1) UV står för ultraviolett strålning med underavdelningarna A, B och C. IR står för infraröd strålning och mellan dessa områden finns den synliga strålningen. Till vänster i diagrammet finns röntgen- och gammastrålning och till höger kommer mikrovågor och TVoch radiovågor. Dessa utgör inte optisk strålning. Det är, med ett undantag, inträngning i det mänskliga ögat som har definierat de olika optiska strålslagen (se Figur 2). UVC och UVB absorberas fullständigt i hornhinnans yttersta cellager. UVA tränger in lite djupare, där absorptionen sker i kammarvattnet och linsen. Synlig strålning passerar mycket lätt genom ögats främre delar och absorberas i näthinnan. Även IRA tränger in till näthinnan men absorption i glaskroppen börjar göra sig gällande med längre våglängder nm är den längsta våglängd som når in till näthinnan. IRB absorberas ungefär som UVA dvs. i kammarvattnet och linsen medan IRC stoppas effektivt i hornhinnan. Gränsen mellan UVC och UVB är satt därför att UVC från den naturliga ultravioletta solstrålningen inte förekommer på jordytan. Utanför atmosfären finns det mycket UVC, men den absorberas i lufthavet på vägen till jordytan. UVC och UVB i alltför stora doser absorberas i hornhinnan, dödar det yttersta cellagret och kan orsaka ett smärtsamt men övergående tillstånd (snöblindhet). Verkan av UVA är mindre känt, men antas på sikt kunna vara en bidragande faktor till linsförändringar (katarakt, grå starr). Synlig strålning och IRA kan i mycket intensiva exponeringar på kort tid (sekunder) orsaka olika former av brännskador i näthinnan som inte är övergående. IRB är känd som en orsak till grå starr. Denna process är dock långsiktig och effekterna uppträder efter ett långt yrkesverksamt liv i miljöer med hög exponering (stålverk, gjuterier, smedjor, glasbruk). Skador från IRC är sällsynta. IRC hamnar ytligt i känsliga organ, på hornhinnan eller på huden, och den utsatta personen kan snabbt inse att något är fel och avbryta vidare exponering. För hudens del finns det olika inträngningsdjup för strålning med olika våglängder liknande UVB respektive UVA för ögat. Dessa två strålslag påverkar cellager i huden på olika djup och på olika sätt och om vilket flera artiklar i detta nummer av Strålskyddsnytt kommer att handla. Såvitt känt har däremot måttliga exponeringar av synlig strålning eller IR inte någon skadlig verkan på huden. Anders Glansholm Fysiker, SSI nm 1mm 2/2005 Strålskyddsnytt 7

8 EU underkänner alla typer av solarier utom Nordens»UV-typ 3«EU-Kommissionen anser att extremt starka solarier definierade i en EU-standard är oacceptabla.»uv-typ 3«med högsta strålstyrka som i tropisk sol är i sin ordning, men övriga typers UVA- och UVB-strålning måste begränsas likaså all UVC-strålning. SSI har sedan 1982 utfärdat bestämmelser om solarier med utgångspunkt från att deras ultravioletta strålning inte bör vara alltför olik solens egen strålning när det gäller styrka och spektral sammansättning. Bestämmelserna reviderades senast 1998 och innebär särskilda krav på information och råd till solkunderna samt krav på att rätt utrustning används. De har tagits fram för att de som solar i solarier ska skyddas mot hudskador. Rätt utrustning:»uv-typ 3«Kraven i SSI:s solarieföreskrift (SSI FS 1998:2) överensstämmer med och är utformade efter en europastandard för solarier (EN :1997). Alla solarier ska uppfylla standardens tekniska säkerhetskrav. Standarden skiljer mellan fyra kategorier (UV-typer) av solarier beroende på styrkan och fördelningen av deras biologiskt effektiva ultravioletta strålning. (Se figuren.) Dessutom skall solarier vara märkta med uppgift om originalrör. I Sverige skall solarier ha kategorimärkningen»uv-typ 3«för att få användas i solstudior, gym osv. Märkningen innebär att solariet har en begränsad styrka för både kort-och långvågig UV-strålning inom vissa värden, som totalt motsvarar tropisk sol eller UV-index 12. Standardens övriga solariekategorier har av EU-Kommissionen i ett yttrande 27 oktober 2004 (publicerat i EU:s tidning Official Journal of the European Union ) förklarats ge otillfredsställande skydd mot UV-strålning, och garanterar inte överensstämmelse med bestämmelserna för elektrisk utrustning i EU:s lågspänningsdirektiv (73/23/EEG). Detta stipulerar dels att ett tillfredsställande skydd ska finnas mot faror som inte är av elektrisk natur, men enligt erfarenhet kan orsakas av den elektriska utrustningen och dels att strålning som skulle kunna orsaka fara inte får kunna uppstå. Harmoniserade standarder som antagits av det europeiska standardiseringsorganet Cenelec förmodas överensstämma med kraven i lågspänningsdirektivet. Spanska invändningar I samband med en anmälan enligt en säkerhetsklausul i dess artikel 9 har spanska myndigheter pekat på en brist i den harmoniserade standarden EN :1997 för Kommissionen. Det rör sig om en risk för exponering för ultraviolett strålning. Överdriven exponering för UV-strålning kan orsaka brännskador på huden och skador på ögats hornhinna och bindehinna.* Den kan även leda till att huden åldras snabbare och den kan öka risken för icke-melanom hudcancer och för malignt melanom. Spanien har invänt mot att standardens UV-typ 1- och UV-typ 2-solarier ej har någon begränsning för maximalt tillåten erytemverksam strålstyrka från UVA-strålning i våglängdsintervallet nanometer (nm) och ej heller för UVB-strålning (<320 nm) från UV-typ 4 solarier. Dessutom invänder man mot att UVCstrålning inte är utesluten. Kommissionen har konstaterat att standarden avser hudbehandlingsutrustningar avsedda att göra huden solbrun** med UV-strålning, och anser att dessa inte garanterar överensstämmelse med säkerhetskraven i direktivet när det gäller riskerna vid exponering för UV-strålning eftersom standarden inte föreskriver värden för maximal effektiv irradians vid UVA- och/eller UVB-strålning (för UV-typ 1, 2 och 4)*** eller vid UVC-strålning. Kommissionen har därför begärt att Cenelec ska ändra sin standard så att tillfredsställande skydd ges mot ovannämnda risker. Kommissionen framhåller vidare att myndigheterna i medlemsstaterna skall beakta yttrandet i samband med marknadsövervakning. Medlemsländerna bör grunda sina åtgärder för marknadsövervakning på en utvärdering från fall till fall och följa proportionalitetsprincipen. Skärpta svenska märkkrav? EU-standarden har alltså för tillfället förklarats bristfällig och delvis ogiltig av Kommissionen. SSI:s föreskrift FS 1998:2 utfärdad med stöd av strålskyddsförordningen och strålskyddslagen gäller däremot i Sverige utan inskränkningar. De flesta solarier tillverkas i andra europeiska länder. Somliga solarietillverkare följer standardens krav på märkning, andra inte. Det är ju frivilligt att följa den om likvärdig strålsäkerhet erbjuds. SSI har låtit göra en enkät bland de kommuner som har tillsyn av solarier. (Se separat artikel i detta nummer av Strålskyddsnytt). Ett av inspektörernas vanligaste klagomål är svårigheter att finna märkskyltar och att konstatera om solarierna var korrekt märkta. Beträffande märkning är kraven i SSI:s föreskrift tydligare än i standarden EN :1997 som föreskriften refererar till (och vars innehåll i väsentliga delar återges i en bilaga i föreskriften). Enligt SSI:s föreskrift ska solarier vara märkta med uppgift om UV-typ och originalrör på ett»varaktigt och lätt synligt sätt«. SSI vill att detta krav ska efterlevas bättre. En möjlighet vid kommunal tillsyn kan vara att kräva att solarier i solariesalonger som allmänheten har tillträde till ska uppfylla föreskriftens samtliga krav om märkning, till exempel genom att erforderliga uppgifter om ett solarium ska finnas på en skylt som ska finnas lätt synlig intill solariet. En sådan lokal ordningsregel kan en miljöförvaltning själv förelägga solarieinnehavare. Exempel på ett önskemål SSI noterat från en kommun har varit alla uppgifter på en obligatorisk skylt av metall på ovansidan av solariets överdel****. 8 Strålskyddsnytt 2/2005

9 Vid SSI överväger vi om det behövs mer och bättre konsument- och tillsynsinriktad information om solarier i solstudior än vad som krävs i nuvarande solarieföreskrift, och om sådan är möjlig utan att tillverkarnas produktmärkning berörs. Ulf Wester Strålskyddsinspektör, SSI * Överexponering för ultraviolett strålning som kan orsaka akuta skador på oskyddad hud och oskyddade ögon, undviks säkrast genom att tilllämpa de rekommenderade allmänna råden om hygieniska riktvärden för ultraviolett strålning från International Commission on Non-Ionizing Radiation Protection (ICNIRP). Både internationella organisationer (t.ex WHO) och nationella organisationer rekommenderar samma riktlinjer (i Sverige SSI genom SSI FS 1990:1). Tillämpade i solarier skulle de hygieniska riktvärdena emellertid även förhindra»solbrunhet«. **»Solbrunhet«är en indikation på överexponering av huden för skadlig ultraviolett strålning och som leder till att huden åldras snabbare och ökar risken för icke-melanom hudcancer och för malignt melanom. En strikt tillämpning av direktivets krav och Kommissionens åsikt om strålning och därtill knutna faror kan leda till slutsatsen att hudbehandlingsutrustningar avsedda att göra huden brun med UV-strålning i princip inte ryms inom direktivet eller inom en harmoniserad standard under direktivet. *** Spaniens invändningar och Kommissionens konstaterande är inte helt korrekta i sak. Det finns i EN-standarden från 1997 en indirekt begränsning för maximalt tillåten»dosrat«i ett krav på en högsta möjlig biologiskt effektiv dos (100 J/m²) rekommenderad för en första exponering och att den första exponeringen inte ska kunna vara kortare än en minut. Den indirekta dosratsbegränsningen innebär en maximalt hög biologiskt effektiv strålstyrka som motsvarar cirka 5 gånger tropisk sol eller UV-index 67. Max solstyrka i Sverige är UV-index 6-7. **** Observera att märkning som innebär förändringar av eller ingrepp i en produkt kan ifrågasättas och måste utföras av auktoriserad servicepersonal från tillverkaren eller hans agent. SSI-enkät om utomhusvanor och sol Under våren har 2000 personer i Sverige fått en enkät med frågor om utomhusvanor, solande och attityder om att var brun. Enkätundersökningen ska upprepas varje höst för att se om svenskar lär sig ett bättre sätt att umgås med solen. Materialet kommer också att användas som underlag för en indikator för miljömålet Säker strålmiljö och vara ett redskap vid planering av åtgärder. Katarina Yuen Strålskyddsinspektör, SSI Figur 1: Fördelningen av UV-strålning för de fyra solarietyperna. Endast strålningsvärden inom UV-typ 3 fältet är tillåtna för kommersiella solarier i de nordiska länderna Sverige, Norge, Finland och Island. Inom Europa i övrigt har Frankrike samma begränsning. Spanien har för solarier infört en total styrkebegränsning som motsvarar tropisk sol oavsett spektral fördelning. Den ensamma solsymbolen anger maximal sammanlagd biologiskt verksam UV-strålning från både UVA- och UVBstrålning från ett UV-typ 3 solarium som totalt motsvarar erytemverksam styrka av tropisk sol (UV-index 12). Den tunna streckprickade rektangeln längst ned till vänster invid solsymbolen visar på solljusets faktiska fördelning av UV-strålning. Den världsomspännande standardiseringsorganisationen IEC har definierat en ny maxgräns upp till två gånger tropisk sol för»kommersiella«solarier starkare än»typ 3«. Nivån för en maxgräns i Europa är inte avgjord. Sol och hudcancer Inom miljömålet Säker strålmiljö har SSI ett delmål om sol och hudcancer:»år 2020 skall antalet årliga fall av hudcancer orsakade av solen inte vara fler än år 2000«. Vi arbetar enligt ett i vårt regleringsbrev utpekat uppdrag, för vilket SSI fick särskilda medel SSI:s strategiska handlingsplan har lämnats till regeringen. Medlen har under använts för en strålskyddsinspektörstjänst, ett vetenskapligt råd för UV-frågor, externa forskningsuppdrag om cirka en miljon kronor per år, samt till konsultuppdrag och bidrag till andra aktörer om cirka 1,5 miljoner kronor per. Lars-Erik Paulsson Myndighetsspecialist, SSI Miljömål i Halland Hallands län arbetar aktivt med miljömålet Säker strålmiljö. Hudcancermålet hanteras av Landstinget Halland i samarbete med avdelningen för yrkes och miljömedicinska kliniken på länssjukhuset i Halmstad och samtliga kommuner inom länet. SSI välkomnar alla former av lokal/regional verksamhet med anknytning till delmålet om sol och hudcancer. Satsningarna i Halland finns beskrivna i Strålskyddsnytt 2004:3. I år deltar SSI den 17 juni i en informationsdag om sol och hudcancer för företrädare för landstinget och kommunerna i Halland. Lars-Erik Paulsson Myndighetsspecialist, SSI 2/2005 Strålskyddsnytt 9

10 Undvik att sola i solarier Gemensamt ställningstagande från de nordiska strålskyddsmyndigheterna De nordiska strålskyddsmyndigheterna avråder generellt från att sola i solarium och avråder särskilt personer under 18 år eller med ljus och känslig hud från att överhuvud taget använda solarium. Ett nära samarbete mellan strål- och hälsoskyddsmyndigheter i de fem nordiska länderna Danmark, Finland, Norge, Island och Sverige har resulterat i en samsyn och ett gemensamt dokument om risker med UV-strålning från solarier. Budskapet, som de olika myndigheternas generaldirektörer låtit utforma och ställt sig bakom och även sänt till EU-Kommissionen, omfattar ett generellt och två specifika råd beträffande användning av solarier. Två råd är riktade till tillverkare och standardiseringsorgan. Detaljerade skäl ges till råden. Dessutom finns en utförlig genomgång av de biologiska effekter som förknippas med UV-exponering och solning i solarier samt en jämförbar sammanställning av hudcancerstatistik från de fem länderna. Det generella budskapet till allmänheten är att användning av solarier i enbart kosmetiskt syfte att sola huden brun bör undvikas. Särskilt avråds unga personer under 18 år och personer med UV-känslig hud bestämt från att sola i solarier. Om man trots allt solar i solarium bör man se till att den årliga dosen av ultraviolett strålning blir så låg som möjligt. Det är därför viktigt att personalen i ett solarium har god kunskap om riskerna med att sola och kan informera sina kunder om dessa. Obemannade solarier bör därför undvikas. Slutligen anser de nordiska strålskyddsmyndigheterna att EU bör ta fram rekommendationer om solariers utformning och användning som riktar sig till standardiseringsorgan och tillverkare. Solarier bör inte vara starkare än tropisk sol och doserna bör hållas så låga som möjligt. Bakgrunden till det gemensamma nordiska uttalandet är att antalet fall av hudcancer har ökat konstant under de senaste decennierna i hela Norden. Ultraviolett strålning ökar risken att drabbas av olika former av hudcancer, inte minst malignt melanom. Barn och ungdomar är de åldersgrupper som är känsligast för ultraviolett strålning. De nordiska strålskyddsmyndigheterna konstaterar att personer i åldern år är de som oftast solar i solarier för att bli bruna. Även om den viktigaste källan till ultraviolett strålning är solen, så bidrar solarierna till att öka risken för hudcancer, och särskilt bland dem som regelbundet använder solarier. De nordiska myndigheternas ställningstagande offentliggjordes i pressmeddelanden i de nordiska länderna den 28 februari Det är skrivet på engelska och finns på SSI:s hemsida: Nordic_sunbed_posit_feb05.pdf Ulf Wester Strålskyddsinspektör, SSI»Solens påverkan på kroppen«i Ö-vik Under veckan april 2005 invigdes Hälsolotsen, Örnsköldsviks hälsooch sjukvårdscenter för hälsoinformation, med en temavecka om»solens påverkan på kroppen«. Kristina Själin, sjuksköterska och eldsjälen bakom Hälsolotsen, motiverar satsningen så här:»målet är att få folk att sola med måtta. Kan man förhindra brännskador som kan leda till hudcancer så ska man göra det.«ssi bidrog med dubbla föreläsningar den 28 april under rubriken»var smart i solen«. Informationsmaterial från SSI och videon»skurt är smart i solen«visades under hela veckan. Arrangemanget uppmärksammades av lokal press och radio. Kampen mot solinducerad hudcancer måste föras på bred front. Landstinget Västernorrlands satsning på Hälsolotsen i Örnsköldsvik och dess temavecka om solen är efterföljansvärd. SSI kommer även fortsättningsvis att uppmuntra och stödja lokala eller regionala initiativ med detta syfte. Lars-Erik Paulsson Myndighetsspecialist, SSI Redaktionen rättar I Strålskyddsnytt 1/2005 placerades fel diagram i Figur 1 på sidan 6. En korrekt illustrerad artikel finns i den PDF av numret som kan laddas ner från Vi beklagar missödet. Red. 10 Strålskyddsnytt 2/2005

11 Kommunal solarietillsyn undersökt Solariesalongerna är många och utspridda över hela landet. Därför har SSI inte möjlighet att inspektera alla, utan måste begränsa tillsynen till ett fåtal stickprovskontroller och inspektioner i samband med anmälningar om brännskador. Sannolikt är därför efterlevnaden av föreskrifterna bättre i kommuner som aktivt bedriver tillsyn av solarier. Inom kommunen finns dessutom en god lokalkännedom och om strålskyddsinspektioner utförs i samband med hälsoskyddsinpektionerna begränsas arbetsinsatsen något. Kommunerna kan ta ut avgifter för kostnader i samband med tillsynen och SSI bistår givetvis med hjälp på olika sätt. Ju fler kommuner som tar över tillsynen, desto mer kan SSI specialisera sig på att hjälpa kommuner med tillsynen. Under vintern skickade SSI en enkät om solarietillsyn till kommunerna. Vi ville få veta hur SSI kan förbättra sitt stöd till tillsynskommunerna, se vad som är mest besvärligt i samband med inspektionerna och få en överblick av läget. I dagsläget har 147 kommuner begärt att få ta ansvar för solarietillsynen. SSI tycker att det är positivt att så många har tagit över, eftersom kommunerna har större möjligheter att genomföra inspektioner. Allt eftersom kommunerna tar över tillsynen kan SSI arbeta mer med stöd till dem. Stöd från SSI Som en konsekvens av enkätundersökningen har SSI tagit fram ett informationsblad för solariesalongsägare. Informationsbladet behandlar främst kraven i SSI:s föreskrift om solarier, men information om hygien finns också med. Under året ska ett nyhetsbrev för inspektörer startas. Nyhetsbrevet, som skickas via e-post, ska behandla nyheter och vanliga frågor som berör solarietillsynen. SSI ska också se över möjligheterna att ordna kurser om solarietillsyn. Liksom tidigare går det att ställa frågor till SSI via telefon och e-post och på webbplatsen finns information om solarier. SSI har också ett mätinstrument att låna ut till kommunerna, se Strålskyddsnytt 3-4/2003 för mer fakta. Vad undersökningen visade Solarietillsynen i kommunerna tycks fungera någorlunda väl, men märkning på solarier och rör är det som SSI lånar ut mätutrustning till kommunens inspektörer. ger mest problem. Detta kom även fram tidigare, i kommunala remissvar inför SSI:s solarieföreskrift De flesta kommunerna (89 av 108 svar) informerar om regler i samband med nyinkomna anmälningar om solarieverksamhet och drygt hälften av kommunerna gör regelbundna kontroller, vanligen vart tredje år. Nästan hälften (44 procent) av de som svarade hade svårt att bedöma om det var färre anmärkningar vid en andra inspektion, framförallt på grund av att den som svarade var ny på sin tjänst. Samtidigt ansåg 42 procent att det var färre anmärkningar vid en andra inspektion, vilket talar för att inspektionerna leder till bättre efterlevnad av föreskriften. Kunskapsläget bland verksamhetsutövarna bedömdes som varken bra eller dåligt. Många ansåg dock att det behövs särskild information för verksamhetsutövare, till exempel en broschyr som kan delas ut vid besök. Det stöd och den information som finns hos SSI är tillräcklig för de flesta, men det finns önskemål om mallar för inspektioner, mer information för att förbättra argument när tillsynen ifrågasätts, m.m. Många önskar sig också riktade utskick från SSI, exempelvis e-post, i samband med nya rön och andra aktualiteter. Majoriteten av de som svarade anser att en kurs om solarietillsyn skulle vara nyttig. Det finns många förslag på innehåll i en sådan kurs, allt från hälsoeffekter till praktiska tips vid inspektion och juridiken bakom bestämmelserna. Flera frågar vad en sådan kurs kommer att kosta kommunen, särskilt om resor och boende ska tillkomma. Några har påpekat att en tillsynskurs bör vara kostnadsfri och hållas regionalt. Foto: SSI Info, BA Hör gärna av dig Det är viktigt att tillsynskommunerna får det stöd som behövs för en effektiv tillsyn. Enkätsvaren har varit inspirerande i vårt förbättringsarbete. Om du har synpunkter på solarietillsynen som inte kommit fram i undersökningen är du välkommen att kontakta SSI. Katarina Yuen Strålskyddsinspektör, SSI 2/2005 Strålskyddsnytt 11

12 Skolan viktig för att lära barn att umgås med solen Att skrämma lärare och elever till ett sunt beteende i solen är dömt att misslyckas. Vi tror mer på saklig information, smakfullt serverad, i kombination med praktiska övningar och lekfulla inslag. SSI erbjuder därför de lärare som vill lära sig själv och sina elever att umgås med solen kostnadsfri hjälp i form av kurser och undervisningsmaterial. Lärandet en del av evolutionen Vi människor har utvecklats»i skuggan av solen«, dvs. för livet på vår planet. Vår kropp klarar för det mesta av att behärska gravitationen, ögonen fungerar bäst just i solens ljus och vår hudfärg är anpassad för att producera D-vitamin i lagom mängd utan att bli bränd. Vi är väl anpassade till vår miljö genom evolutionen, inte bara genetiskt utan också socialt och kulturellt. Men snabba förändringar i vårt beteende, särskilt under 1900-talet andra hälft, har evolutionen ännu inte hunnit kompensera för. Vi måste helt enkelt hjälpa evolutionen och lära oss och våra barn hur vi ska agera för att inte drabbas av sjukdomar orsakade av solens ultravioletta strålning. Hudcancer är den cancerform som har ökat snabbast i vårt land efter Det främsta skälet är att folk utsätter sig mer för ultraviolett strålning, både från solen och från solarier. Varje år dör ungefär 400 svenskar i malignt melanom. Skivepitelcancer i huden och basalcellscancer är inte lika allvarliga sjukdomar, men nog så plågsamma och kostsamma. Under de senaste decennierna har man dessutom sett att förändringar i världens klimat och ozonskikt har förändrat solinstrålningen mot jordytan. Dessa förändringarna är dock så små att de inte förklarar ökningen av antalet hudcancerfall. Förklaringen ligger istället i det mänskliga beteendet. En svensk befolkning som huvudsakligen arbetar inomhus tar för sig desto mer av solen på fritiden. Antalet utlandsresor till sol och värme har ökat stadigt under lång tid. Mode och skönhetsideal har också stort inflytande på hur vi beter oss i solen. SSI satsar på skolan Statens strålskyddsinstitut, SSI, har i uppdrag att, inom ramen för miljömålet Säker strålmiljö, försöka bryta denna trend med ökande hudcancer så att antalet nya cancerfall år 2020 inte är högre än år Vi har valt en strategi som på kort sikt syftar till att eliminera risken för brännskador i solen och att reducera den totala dosen ultraviolett strålning som varje människa får. På lång sikt vill vi förändra livsstilsmönster, skönhetsideal och attityder till solbrunhet. Men våra resurser är begränsade. För prioriterar vi att lära barn och ungdomar hur de bör umgås med solen så att de minskar risken att få hudcancer senare i livet. Lärare och skolpersonal är viktiga kunskapsförmedlare i detta arbete. De som arbetar inom skolan har stora möjligheter att påverka situationen genom sin undervisning och sitt eget beteende. Att gynna sin egen hälsa innebär samtidigt att man blir en bra förebild för sin omgivning. En lärare som står inför klassen efter sportlovet med en rejäl solbrunhet bör utnyttja tillfället till att förklara och varna. För det är ju så att solbrunhet egentligen är kroppens reaktion på att huden skadats av för mycket ultraviolett strålning. Följande resurser står fritt till förfogande. Soldagar: kostnadsfri kompetensutveckling för grundskolans lärare Nationellt resurscentrum för fysik, NRCF, har på uppdrag av SSI utvecklat program och material om solen och dess risker. Soldagen innebär en kostnadsfri kompetensutvecklingsdag för alla F-7-lärare på temat Lär dig umgås med solen!. Tre soldagar genomfördes under april 2004 i Lund, Stockholm och Luleå och de blev en succé. Under mars-april 2005 har programmet genomförts i Lund, Växjö, Borlänge, Linköping, Karlstad, Göteborg, Stockholm och Umeå. Ytterligare tillfällen planeras till våren Programmet består av laborationer och workshops där SSI bidrar med sakkunskap och NRCF bidrar med kompetens inom didaktik och laborativ verksamhet. Deltagarna förses med tips, idéer, undervisningsmaterial och konkreta elevexperiment. Tips och idéer spänner över flera ämnen i skolan (bland andra NO, SO, språk, idrott/hälsa och slöjd). Soldagarna har marknadsförts av NRCF och anmälan skett via Internet på Information finns givetvis också på SSI:s hemsida Soldagarna har fått bra betyg av de deltagande lärarna. På en skala från 1 till 4 blev medelbetyget 3,6 för år 2004 och 3,8 för år 2005, vilket känns stimulerande för oss inför en eventuell fortsättning Mer än 80 procent av lärarna hade aldrig tidigare undervisat om solens strålning. Alla utom en gick hem från soldagarna övertygade om att»nu skulle det ske!«sex månader efter Soldagen uppmanades de deltagande lärarna att gå in på NRCF:s hemsida och svara på en djuplodande enkät. De skulle bl.a. redogöra för om, och i så fall hur, deras egen undervisning påverkats av fortbildningsdagen. Vi fick in svar (med positiv feedback) från drygt 60 procent av deltagarna. Till exempel uppger 80 procent av de svarande att deras elever visat stort eller mycket stort intresse av undervisningen om sol och solstrålning. 85 procent har direkt använt de konkreta förslag till experiment och undersökningar som presenterades under Soldagen. Slående är också att 90 procent av lärarna uppger att Soldagen påverkat deras egen uppfattning och deras eget handlingsmönster. Euro Science Open Forum Att ämnet känns angeläget också bland allmänheten fick vi bevis på vid Euro Science Open Forum i augusti 2004 där vi tillsammans med övriga nationella resurscentra ställde ut oss i ett tält i Kungsträdgården i Stockholm. 12 Strålskyddsnytt 2/2005