HIV/AIDS i Tanzania. Reserapport Projektarbete termin 6 Nkinga Mission Hospital, Taboraregionen, Tanzania 23 januari - 12 mars 2004

Transkript

1 HIV/AIDS i Tanzania Reserapport Projektarbete termin 6 Nkinga Mission Hospital, Taboraregionen, Tanzania 23 januari - 12 mars 2004

2 Inledning "Ja, det är bra. Vi förbereder allt. Kom!" Var svaret då vi under våren 2003 tog kontakt med ansvariga på Nkinga Mission Hospital angående projektarbete på termin 6. Vi undrade om sjukhuset hade några speciella behov som vi kunde möta i form av vårt projektarbete. Att vi var välkomna förstod vi av svaret ovan. Efterhand utkristalliserades också det som kom att bli frågeställningen för vårt projektarbete. Sjukhuset stod i samverkan med Östersunds Pingstförsamling och PMU (Pingstmissionens utvecklingsarbete) just i stånd med att påbörja ett projekt som ska intensifiera bekämpningen av HIV i området. Vår studie skulle undersöka befolkningens kunskaper och attityder om HIV/AIDS samt tankar om HIV-prevention. Under hösten 2003 förberedde vi oss i Umeå genom att söka och läsa litteratur i ämnet, lära oss något om den forskningsmetod (focus group discussions) vi planerat använda och hade samtidigt viss korrespondens med Nkinga Mission Hospital. Under tiden formerades en projektgrupp i byn, bestående av medlemmar representerande hela samhället. De jobbade med att välja ut grupper för fokusgruppsdiskussionerna och med att förbereda en frågeguide. Resor Fredagen den 23 januari var det dags att lämna Sverige. Detta efter fyra dagar av Svenska Missionsrådets metodseminarium för fältstudium på Johannelunds folkhögskola i Uppsala. Vi reste med KLM från Stockholm via Amsterdam och Nairobi till Dar es Salaam och anlände i tropisk hetta lördag morgon. Det blev några dagar i den stora staden innan vi for vidare, inåt landet. Tåget tog oss de hundra milen till Tabora där vi blev hämtade med bil från Nkinga. Mötet med afrikanska tåg var delvis något skräckfyllt. Första natten rånades en grannkupé av gäster som kom genom fönstret, mitt i farten. Andra natten trodde vi tåget skulle hoppa av rälsen då lokföraren försökte ta in de femton timmarnas försening som ett trasigt lok mm hade åstadkommit. I Nkinga blev vi ca fem veckor. Därefter for vi vidare med flyg till Arusha för några dagars safari innan vi vände söderut med buss från Scandinavian Express och avslutade Tanzania med fem dagars reflektion under palmerna på Zanzibar. Tillvaron Efter ett par dagars acklimatisering i Nkinga mötte vi projektkommittén. Då hade vi vid ett par tillfällen redan mött de ledande i projektet, Mrs Astrida Mpelo, bybarnmorska och nu sjuksköterskeutbildare, Dr Gasto Njau, läkare på medical ward, samt mr Peter Raphael, koordinatör för pingströrelsens sjuk- och hälsovård i landet. De, framförallt Astrida och Njau, blev våra främsta kollegor i arbetet. Vi hade föreslagit tio olika fokusgrupper, framförallt skolelever. Tillslut kom vi upp i 23 grupper, alltifrån primärskoleelever till religiösa ledare och trolldoktorer. Astrida och Njau var våra två huvudmoderatorer för gruppdiskussionerna. En frågeguide sammanställdes och översattes till swahili som lejonparten av diskussionerna genomfördes på. Njau ansvarade för grupperna med pojkar och män och Astrida ledde kvinno- och flickgrupperna. Johannes och min uppgift var framförallt administrativ och samordnande. En vanlig arbetsdag såg ut som följer. Efter frukost åkte någon av oss för att möta Astrida eller Njau för gemensam transport till platsen för gruppdiskussionen (någon skola eller bykontoret som oftast). Efter deltagande i introduktionen där gruppdiskussionen och dess syfte förklarades satte vi på recordern och lämnade rummet. Under tiden som gruppdiskussionen pågick (45 minuter) hade vi tid att samtala med folk, läsa eller ordna några ärenden. Den andra av oss hade skrivjobb hemma. Antingen översättning och transkribering av tidigare diskussioner,

3 sammanfattning av diskussioner eller läs och skriv till litteraturstudien. Vid några tillfällen under tiden i Nkinga träffade vi hela projektkommittén. Vi redovisade resultatet från de olika grupperna och förde allmänna diskussioner om HIV-prevention. Ett ämne vi i mer informella stunder diskuterade mer med Njau och Astrida. För att få lite bakgrundsinformation om HIV/AIDS-information i byn och epidemins spridning i området intervjuade vi en sjuksköterska som varit med länge ute på mödra-barn-hälsovårdsresorna (MCH-safari) som görs till mer eller mindre avlägsna byar två gånger i veckan. Vi intervjuade även sjukhusets AIDS-team och följde med gänget på informationssafari till en närliggande by. Där fick vi bevittna en märklig tillställning med 150 byinvånare samlade varav två tredjedelar är barn. Ett drama framfördes och efteråt frågestund och kondomanvändningsdemonstration. Arbetet med studien tog det mesta av vår tid. Några dagar gick vi dock med på medicin- och kirurgronden på sjukhuset. Johannes var med på ett par operationer. Daniel satt med under ett antal öppenvårdsbesök. En av de sista dagarna åkte vi på MCH-safari till byn Utuja ett par timmars resa med Landcruisern ut i bushen. Under byns stora träd stannade bilen och under dagen tog vi emot 320 små barn med mammor. Det blev vaccinering mot TBC, difteri, stelkramp, kikhosta, mässling, polio och lite vitamintillägg. Sjuka barn fick medicin. Oturligt denna gång var att läkaren låg däckad i malaria inne i bilen och orkade bara ta emot några patienter fram på eftermiddagen. Det var en enormt positiv känsla att få se detta vaccinationsprogram på nära håll. Hemma igen Hemma i ett Sverige som närmar sig vår och med bilderna framkallade och mitt i slutskrivningen av studien känns Nkinga och Afrika både nära och avlägset. Minnesbilderna är många. Mötet med denna del av världen stark. Det nära mötet med den skrämmande men dolda epidemin var omskakande. AIDS är en av de fem vanligaste diagnoserna på sjukhuset. Står för andraplatsen som dödsorsak. Många diagnostiseras ej, åtminstone inte med vetskap om att testet görs. Många av de svårt sjuka i t ex tuberkulos är i grunden AIDS-patienter, eller patienter med "the problem" som sjukvårdspersonalen säger. Erfarenheten är att den som får visshet om sin HIVsmitta dör mycket snabbt, modet sviker. Så gör också familjen. Många AIDSsjuka blir lämnade på sjukhusets trapp. Många AIDS-sjuka tar sitt eget liv. Sjukvården är ej bara AIDS. Toppdiagnosen är malaria. Tuberkulos, anemi, luftvägsinfektioner och olika slags graviditeteskomplikationer är andra dominerande diagnoser. Majoriteten av patienterna har varit hos, eller kommer även att besöka trolldoktorer, traditionella läkemän och kvinnor som säger sig bota med häxkraft. Många dör i förgiftningstillstånd orsakade av traditionell "medicin". Att skillnaderna i förutsättningar för sjukvård är stora om man jämför Sverige och ett land som Tanzania är tydligt. Dessutom är basal sjukvård ofta en lyx. I tider av svält, Nkinga var på väg mot andra torkeåret i rad, prioriteras mat

4 framför sjukvård. En äldre man jag språkade en kort stund med under träden utanför bykontoret ställde en fråga som brände till: "Finns det medicin i ditt land mot AIDS?"

5 Johannes Eriksson och Daniel Fröding