Reseberättelse Ilembula Lutheran Hospital

Transkript

1 UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för omvårdnad Sjuksköterskeprogrammet Skellefteå Reseberättelse Ilembula Lutheran Hospital Hanna Segerstedt Madeléne Bengtsdotter Folkhälsa och primärvård delkurs 2, 7,5 hp Ssk 2/07

2 Åka till Afrika är det inte alla som får möjlighet att göra. Vi fick chansen och tog den, den 18 februari 2010 bar det iväg. Under samma period åkte även två tjejer från Umeå som vi sammanstrålade med i Dar es Salaam. Vi tyckte det var rätt skönt för det kan verkligen underlätta att vara flera. Mycket kan hända i Afrika, mycket som inte är som hemma, och därför vill vi ge er några tips som vi har samlat på slutet. Det är svårt att förbereda sig om man inte vet vad som väntar. Pole, pole är bland det första man måste lära sig. Det betyder långsamt, långsamt - och allt går verkligen långsamt. Om en tid bestäms så kan det dröja en timme, minst, innan något händer. Det heter alltid snart eller om en stund men det är alltid mer än en stund. Vår praktikplats var Ilembula Lutheran Hospital. Ilembula är en by i södra Tanzanias högland, ca 80 mil från Dar es Salaam. Det finns en asfalterad väg och resterande gator är av sand eller lera. Sjukhusets upptagningsområde är ganska stort och det finns många små byar runt om Ilembula. De flesta bor i små hus av antingen sten eller lera. Det finns några små shoppar att handla det nödvändigaste i. Sjukhuset har omkring 300 sängplatser som är fördelade på manliga och kvinnliga medicin- och kirurgiavdelningar, barnavdelning, intensivvårdsavdelning, ögonklinik samt förlossnings-, neonatal- och antenatalavdelning. Det finns även en liten och en stor operationssal samt röntgen. I anslutning till sjukhuset finns ett barnhem och en sköterskeskola. Eftersom det här var vår primärvårdsplacering fokuserade vi mest på kliniker där det bedrivs öppenvård. Dessa är HIV-mottagningarna CTC (Care Treatment Clinic) och VCT (Visit Counseling and Testing), barna- och mödravårdscentralen RCH (Reproductive and Child Health Clinic) samt palliativa och psykiatriska teamen.

3 CTC-byggnaden CTC har öppet måndag, onsdag och fredag. Hit kommer personer med HIV/AIDS för att hämta sina bromsmediciner. De får träffa en läkare som gör en snabb bedömning av deras status och bedömer om de behöver mer läkemedel eller inte. Läkaren avgör hur länge det bör dröja till nästa besök och skriver ut läkemedel utifrån det. De flesta kommer varannan månad, men från början är det vanligtvis oftare. Medicinen är gratis och finansieras med amerikanska pengar genom We Care-projektet. VCT är en del av CTC och drivs av volontärer. Hit kommer personer för att få rådgivning och testa sig för HIV. Många blir skickade hit från avdelningar på sjukhuset när man misstänker att personen är smittad. Under rådgivningen försöker man få patienten att förstå varför den bör testa sig. Känner man att patienten inte är redo för ett eventuellt positivt resultat testar man inte utan bokar in ett nytt möte. RCH kan jämföras med vår BVC/MVC. Här bedriver man prenatal vård, väger barn upp till 5 år, vaccinerar barn och mammor och har familjeplanering. Familjeplanering innebär att man diskuterar olika preventiva metoder med mödrarna. P-piller, p-spruta och kondomer är gratis. De bedriver även en mobil klinik som åker ut till en eller två byar i veckan och besöker kvinnor och barn som av olika anledningar har svårt att ta sig till sjukhuset.

4 Det palliativa teamet åker ut en gång i veckan, annars har de mottagning på sjukhuset måndag, onsdag och fredag. De träffar mestadels människor med AIDS. De ber för patienterna, sedan får de träffa en läkare som gör en kort bedömning och efter det får de hämta medicin. Det gäller till exempel vitaminer och penicillin. All bromsmedicin hämtas dock på CTC. Psykiatriska teamet åker ut en till två gånger i veckan och har även öppen mottagning på sjukhuset. De flesta patienter de träffar har epilepsi men det finns även de med psykotiska sjukdomar. Att vara i Ilembula var en speciell upplevelse. Det är inte så lätt att vara vit i Afrika, speciellt när man inte kan språket. På sjukhuset var det som på alla vfu-placeringar, olika mottaganden av olika personer. Vissa ville gärna lära ut och lära medan andra ignorerade en. På det stora hela fick vi ändå kämpa för att få ut något av tiden. Det kan vara svårt att hitta en sjuksköterska att gå med då de är få och sjukhuset praktiskt taget drivs av studenterna. Nu hade vi väldigt otur som hamnade mitt under examinationerna, så alla studenter var på sjukhuset för praktiska prov. Det är intressant att se allt de kan göra trots få resurser men det sticker i hjärtat när de utnyttjar resurserna fel. Vi kan till exempel acceptera att man måste sticka med samma pvk flera gånger för att sjukhuset inte har råd att man kastar dem, men då kan man väl vara mer noga när man väl sticker så kanske det går på första eller andra försöket istället för fjärde eller femte. Sterila handskar använder många till att tvätta patienter eller städa med. En annan sak vi reagerade över var sjuksköterskornas attityd mot patienterna. Empati verkar inte existera och ofta står stora grupper och pratar och skrattar runt patienter som mår väldigt dåligt. Samtidigt är det kanske deras inställning som behövs för att man ska orka leva i deras värld. Men när man kommer direkt från Sverige kan man få en smärre chock.

5 Vi bodde i ett litet rum med fyra sängar, ett litet badrum och en liten kokvrå med diskbänk. Vi hade inga problem med vattenbrist för vi var där under regnperioden. Under våra fyra veckor hade vi dock aldrig något varmvatten och vattnet var för det mesta väldigt smutsigt. Det var inte alls så mycket spindlar och andra otäcka djur som vi trodde det skulle vara, vilket var väldigt skönt då vi båda är väldigt rädda för kryp. Ödlor finns det gott om men de håller sig på väggarna i badrummet och är mest bara söta. Vi fick lagad mat varje dag vilket var skönt men variationen var inte den bästa. Det stod oftast ris och köttgryta på bordet när det var dags för mat. Den smakade inte dåligt men när man ätit samma sak två gånger om dagen i två veckor så blir man lite less. Frukosten bestod av te eller pulverkaffe, vitt bröd med smör som inte behöver stå kallt och sylt med bara tillsatser. I byn finns ett ställe som säljer yoghurt men på grund av alla strömavbrott så bör man välja sina tillfällen att handla. Vi kände ett stort stöd och välkomnande från Ulla Kagali som är kontaktpersonen i Ilembula. Hon bjöd oss ofta på fika och var mån om att vi skulle ha det bra. Vi valde att ha en veckas semester före praktiken och det är vi glada för. Om man tror att man kommer få minsta tendens till hemlängtan är det en bra idé att göra så för efter praktiken ville i alla fall vi bara åka hem. Vi åkte till Zanzibar och bodde i Paje och Kizimkazi hos det svenska paret Kastner. Där hann vi med både att simma med delfiner, snorkla lite, åka på kryddtur och en hel del sol och bad. Under vår tid i Ilembula hade vi en del fritid på helgerna och valde att göra lite utflykter. Vi åkte en helg till Iringa och sov en natt på Lutheran house. Det var ett trevligt och inte så dyrt ställe som vi kan rekommendera. Blev en hel del shopping också men det var svårt att hitta matställen. Det går att ta sig dit på lite olika sätt men vi rekommenderar att ta en stor buss (till exempel Sumry). Vi åkte även till Makambako (ca 2 mil från Ilembula) över en dag och shoppade lite. Där finns några internetcaféer med helt okej uppkoppling och massor med tygaffärer. Även här är det svårt att hitta någonstans att äta. Sista helgen åkte vi till Matema vid Lake Nyasa. Resan dit var en pina men det var helt klart värt besväret när vi kom fram. Vi åkte först till Mbeya och sov en natt på Karibuni Centre innan vi åkte vidare. En underbar sjö och härlig utsikt över vattnet. Vi hade ingen strålande sol men värmen räckte ändå och solbrända blev vi, vissa mer än andra. Vi gjorde lite utflykter; några gick till vattenfallet och några åkte kanot över

6 till en liten by där de gör krukor. Sista dagen på resan spenderade vi i Dar es Salaam och vi valde att åka till södra stränderna och bara njuta. Tips, inför och under resan Läs på om landet. Skaffa gärna en ordbok på swahili och träna på enkla fraser innan resan. Läs på en del medicinsk engelska. Börja spara pengar i tid. Boka resan tidigt för att få ett bra pris. Vi flög med Qatar airways och tyckte de var riktigt bra. Sök bidrag i god tid, vårdförbundet resebidrag för studenter (ansökan 15 april/1 oktober), SPUM. Vaccinationer: Vi tog gula febern, dukoral, tyfoid, malariaprofylax (malarone/lariam), vi hade twinrix sen tidigare så behövde inte ta det. Ta med ficklampa/pannlampa, det är vanligt med strömavbrott. Packa kläder som är respektfulla: täcker knän och axlar. Ta gärna med en omgång lite finare kläder att ha i kyrkan. Ta med gott om underkläder. Vi hade inget varmvatten under vår period och vattnet kan vara ganska smutsigt så det blir inte så fräscht när man tvättar. Glöm inte solkrämen! Visum kostar 50 USD och kan ordnas på flygplatsen i Dar es Salaam. Tänk på vad ni väljer för bussbolag mellan Dar och Halali. Sumry är förstahandsvalet. Kostar runt TSH. Lita inte på någon som säger att det inte finns platser, prata alltid med personalen på bokningskontoret. Det är morgonbussen mot Mbeya som gäller. Måste bokas dagen före. Resan tar ca timmar. Håll hårt i väskan på Ubungo (busstationen), det finns gott om tjuvar. Håll hårt i väskan på bussen. Ha väskan på golvet vid taxiresor i Dar. Det finns gott om tjuvar Var framåt och ställ frågor. Personalen kan inte ignorera dig hur länge som helst.

7 Boendet kostade tsh/ dag vilket är ca 80 kr. Då ingår frukost, lunch, middag, 2 mellanmål och boende. Internet finns på lite olika ställen på sjukhuset och även på sköterskeskolan men det är ingen vidare snabb uppkoppling. I Makambako går det lite fortare. Vodacom är ett bra kontantkort som går att fylla på nästan överallt. Kostar inte så mycket att ringa hem heller.