Finlandssvenska forskarskolan Seminarieuppsats Maj 2017 Helsingfors Andreas Eklund

Transkript

1 Finlandssvenska forskarskolan Seminarieuppsats Maj 2017 Helsingfors Andreas Eklund Kommentarer inför seminariet I den här texten har jag sammanställt en del frågor som jag arbetar med i mitt avhandlingsprojekt. Jag kommer senare i år att delta i en konferens där jag hade tänkt presentera en text som går in på samma frågor. Eftersom denna text inte är färdig så skulle jag också gärna höra vad ni tycker om den och hur frågeställningen och upplägget kunde utvecklas. 1

2 1. Inledning Protesterna som bröt ut i Mellanöstern och Nordafrika på våren 2011 under det som ofta kallas för den arabiska våren har haft en mycket betydande inverkan på det politiska läget i regionen. De länder där protesterna hade störst inverkan gällande politisk ordning var Egypten, Jemen, Libyen, Syrien och Tunisien. I samtliga länder skedde det under tidsperioden regimförändringar förutom i Syrien där ett inbördeskrig bröt ut som i skrivande stund (5/2017) har utvecklats till en omfattande konflikt med ett flertal länder inblandade. Utöver de fem länder som precis nämndes så förekom det även betydande protester i Bahrain och även i mindre skala i länder som exempelvis Algeriet, Jordanien och Marocko. Protesterna i dessa länder hade emellertid inte lika betydande inverkan på den politiska ordningen som i Egypten, Jemen, Libyen, Syrien och Tunisien. I utvecklingen av den arabiska våren kan man se tydliga tendenser av vad som kunde kallas för diffusion eller en så kallad snöbollseffekt. Det senare begreppet har tidigare använts för att beskriva betydande och ofta oväntade utvecklingsförlopp där en utvecklingstrend som inleds i ett land snabbt kan gå vidare till andra länder genom exempelvis omfattande protester (Huntington 1991). Beträffande den arabiska våren har det kunnat beläggas att protesterna som inleddes i Tunisien och Egypten mellan december 2010 och januari 2011 verkar ha fungerat som inspiration för inledandet av protester även i de andra länderna (se Bamert, Gilardi & Wasserfallen 2015) men det är ändå klart att protesterna utvecklades på mycket olika sätt och att de framförallt fick olika utfall. Även i de länder där protesterna ledde till regimavgångar d.v.s. Egypten, Jemen, Libyen och Tunisien har utfallen varit mycket olika. Där de politiska systemen och institutionerna i Egypten och Tunisien har hållits intakta har de i Jemen och Libyen på olika sätt fragmenterats och splittrats. Under tidsperioden har Tunisien gått genom en tydlig utveckling beträffande politiska rättigheter och medborgerliga friheter medan Egypten idag ligger på samma nivåer som före protesterna (se Freedom House 2015; 2017). Jemen och Libyen har efter regimsammanfallen haft mycket stora utmaningar med att konsolidera politisk kontroll över sina områden och i slutet av år 2016 saknade båda länderna enhetliga politiska system och regimer och har skakats av inbördeskrig och väpnade konflikter. Denna varierande utveckling efter regimsammanfallen i samband med den arabiska våren kan ses speciellt tydligt då man jämför grannländerna Egypten, Libyen och Tunisien. Dessa länder påvisar under tidsramen tendenser av tre olika utvecklingsförlopp: återgång till tidigare styre, statsförfall samt demokratisk transition. Gemensamt för de här länderna är att samtliga hade låga nivåer av politiska rättigheter och medborgerliga friheter innan protesterna inleddes och att 2

3 regimskiften inträffat mycket sällan under ländernas moderna historia. 1 Vad som därutöver tillför en demokratiseringsaspekt i resonemanget är att de här tre länderna var de enda som efter den arabiska våren mellan åren 2011 och 2012 organiserade val som uppfattades som åtminstone relativt demokratiska och konkurrensutsatta (se Brownlee, Masoud & Reynolds 2015, ). Vad som dock har kunnat ses under tidsperioden är att valen hade en mycket varierande förmåga att inverka på det politiska systemets förändring. Orsakerna till att Egypten, Libyen och Tunisien som före protesterna år av allt att döma sågs som relativt etablerade auktoritära stater i och med regimernas mycket långa tid vid makten har utvecklats i så olika riktning har att göra med en del olika faktorer. Argumentet som jag kommer att utveckla vidare i denna text är emellertid att en betydande orsak till den varierande utvecklingen under tidsperioden kan förstås med utgångspunkt ur ländernas tidiga politiska system. Dessa skillnader mellan politiska system kan utöver ländernas regimer i sig också förstås med utgångspunkt ur ländernas institutionella uppbyggnad samt ur frågor gällande statsbyggande och stateness. För att förstå utvecklingen i Egypten, Libyen och Tunisien under tidsperioden kommer det därmed i texten att arbetas med två olika perspektiv. För att kunna förklara utvecklingen i länderna under åren och studera det som Brownlee, Masoud & Reynolds (2015) benämner som post breakdown trajectories kommer jag att använda mig av en del olika frågeställningar som är kända från diskussionen om transition som är ett perspektiv som ofta lägger fokus på regimer och politiska aktörer. Denna utveckling på kort sikt i länderna under åren kommer dock att analyseras med utgångspunkt ifrån utvecklingen av stateness och institutioner samt distansen mellan dessa och den styrande regimen ur ett längre perspektiv. Studier som ha anpassat en liknande teoretisk frågeställning är bland annat Linz & Stepan (1996) samt i en viss mån även Denk & Anckar (2014). Frågeställningen som texten försöker svara på är hur utvecklingen efter regimförändringar i Egypten, Libyen och Tunisien på kort sikt ( ) kan förstås med utgångspunkt ur ländernas historiska utveckling av stat, institutioner och regimer. I nästa stycke utvecklas det teoretiska resonemanget gällande dessa frågor. 1 Då protesterna inleddes under tidsperioden hade Libyens regim suttit vid makten sedan år 1969, Egyptens regim sedan år 1981 och Tunisiens regim sedan år

4 2. Stat, institutioner och regimer 2.1 Regimskiften och utvecklingsprocesser på kort sikt Regimskiften i icke-demokratiska stater och framförallt deras följder är ofta utmanande att analysera i och med att denna typ av stater ofta saknar etablerade, regelbundna och öppna former av politisk konkurrens. Något förenklat kan man som Tilly (2007, 20) konstaterar säga att regimskiften i välorganiserade icke-demokratiska stater antingen sker genom maktkamper inom ledarskapet eller genom massmobilisering underifrån. I de fall då regimskifte sker enligt det senare mönstret återstår frågan åt vilket håll utvecklingen kommer att gå. Även om störtandet av en icke-demokratisk regim genom mobilisering i stor skala, inte i sig behöver innebära några garantier för demokratisering, så är det ändå vanligt att frågan ofta kopplas till demokratisering och speciellt till diskussionen om transition. O Donnell & Schmitter (2013, 5) fokuserar bland annat på det som de kallar för ett intervall mellan olika regimer som spelar en betydande roll i utvecklingen av det nya politiska systemet. I denna diskussion står också regimen ofta i fokus och en demokratisk transition utgår ifrån att en ickedemokratisk regim avgår för att sedan bli ersatt med en mera demokratiskt orienterad regim varefter en demokratisk utveckling eventuellt kan ske (O Donnell & Schmitter 2013). För att mer ingående förklara hur en övergång eller transition kan ta sig i uttryck har det också använts mer detaljerade förklaringar som går in på att studera förhandlingar mellan olika fraktioner inom regimen och oppositionen (se Karl 1990; Przeworski 1991). Linz (1978) och Huntington (1991) presenterar i sin tur sinsemellan relativt liknande scenarier där antingen regimen, oppositionen eller samarbete mellan dessa kan fungera som drivande i processer gällande demokratisering. Då utvecklingen istället går mot ett mera auktoritärt styre kan den beskrivas som olika former av demokratisk tillbakagång (se Linz 1978; Tilly 2007). De förklaringsmodeller som precis nämndes har spelat en betydande roll för förståelsen för hur olika regimer kan ersätta varandra och vilka processer som kan utspela sig i regimförändringar inom ramen för icke-demokratiska stater. Om frågan om regimskiften och deras effekter på kort sikt skall studeras, som är fallet i denna text, är det också naturligt att referera till dessa olika scenarier beträffande transition eftersom fokus här ligger på mer konkreta processer och aktörers beteende istället för de mer övergripande strukturella frågorna som andra demokratiseringsperspektiv har lagt fokus på. Utmaningen med diskussionen om transition, är dock att själva frågeställningen ofta baserar sig på en uppfattning om politisk utveckling som rör sig på en slags auktoritär demokratisk skala och att även frågor om statsbyggande och vikten av statens institutioner ges mindre utrymme (se Carothers 4

5 2002). Detta kan bland annat innebära att analysen av demokrati blir minimalistisk i den bemärkelsen att val tilldelas en mycket stor betydelse medan betydelsen av statens institutioner och deras kapacitet får mindre uppmärksamhet (Carothers 2002). Sedan slutet på 1990-talet har man i forskningen kunnat påvisa att länder nödvändigtvis inte rör sig så snabbt på en skala mellan auktoritära och demokratiska system, utan att de också kan stanna i ett tillstånd mellan demokratiskt och auktoritärt styre där utvecklingen mot demokrati kan hämmas på grund av svaga och ineffektiva institutioner (Diamond 1999, 49). För att uppfatta hur icke-demokratiska stater kan utvecklas efter regimskifte så bör man även ha en nyanserad bild av hur icke-demokratiska stater fungerar och hur de skiljer sig ifrån varandra. Med tiden har förståelsen för icke-demokratiska stater i hög grad utvecklats och speciellt från och med den senare delen av 1990-talet har diskussionen alltmer gått från en traditionell diskussion om totalitäraeller auktoritära stater i form av militärregimer, enpartistater och personbaserade regimer till att i högre grad röra sig mot en fokus på illiberala demokratier, semidemokratier och hybridregimer. 2 Därtill har det också sedan 2000-talets början uppstått en allt större debatt om svaga-, kollapsade-, och sköra stater samt olika former av statsförfall. 3 I denna senare diskussion står inte regimen i sig i fokus, utan snarare institutionernas hållbarhet och kapacitet till politisk styrning. Den alltmer utvecklade förståelsen för icke-demokratiska stater har också inneburit att frågan om regimskifte likaså blir mer komplex att förstå. För att kunna ha en mera djupgående förståelse för hur olika stater kan utvecklas där inte bara regimen står i fokus, bör man även fokusera på ländernas institutionella uppbyggnad. Detta är ett argument som Linz & Stepan (1996) för genom en förklaringsmodell som består av civil-, politiskt-, och ekonomiskt samhälle, rättsstatsprincipen samt byråkrati genom vilken institutionella skillnader och grad av autonomi i de olika kategorierna kan förklaras. Därutöver påpekar också Linz & Stepan (1996, 16-17) att konflikterna som kan uppstå efter regimskifte inte nödvändigtvis bara behöver begränsa sig till tvister om den kommande regimen, utan även mera djupgående frågor om vad staten egentligen skall vara kan ta sig i uttryck. Detta senare konstaterande har att göra med frågan om statlighet eller stateness som kan beskrivas som själva grunden för staten. Dessa två frågor gällande institutioner och stateness kommer att utvecklas vidare i följande kapitel för att ge en mera djupgående bild av olika icke-demokratiska regimer. 2 För en allmän beskrivning av utvecklingen gällande auktoritära stater se Brooker För en definition av auktoritära stater i form av militärregimer, enpartistater och personbaserade regimer se Geddes För en diskussion om semidemokratier, hybridregimer och illiberala demokratier se Diamond 1999; Levitsky & Way 2002 och Schedler För verk som diskuterar svaga eller kollapsade stater (failed state) och statsförfall (state failure) se Rotberg 2004, Bates 2008, Ghani & Lockhart 2008, Call

6 2.2. Utveckling av staten Där det tidigare stycket erbjöd en översikt av regimskiften och de processer som kan ta sig i uttryck efteråt så kommer detta stycke istället att gå in på de frågor som kan ha en mera djupgående inverkan. En grundläggande fråga här ligger inte bara på hur regimen i sig fungerar och är uppbyggd, utan även på de historiska processer som staten som politisk enhet baserar sig på. Denna fråga kan man eventuellt på svenska kalla för statlighet, översatt från det engelskspråkiga uttrycket stateness som handlar om hur etablerad staten är som organisation. Ett ofta förekommande grundantagande för statens roll brukar utgå ifrån att en stat består av territorium, befolkning och styrande makt. Denna diskussion går långt att relatera till Webers (1964, 156) definition av den moderna staten som en slags obligatorisk sammanslutning som innefattar samtliga invånare. I Webers (1964, 156) definition av den moderna staten ingår även ett monopol på det legitima användandet av våld som senare har kommit att bli ett grundläggande drag för statens uppgifter. Den något mera tillämpade diskussionen om stateness är i sin tur starkt kopplad till Webers resonemang och Tillys (1975) försök att sammanställa en definition av stateness utgår likaså ifrån att en stat är en organisation som kan kontrollera territorium och befolkning. Resonemanget fortsätter dock i ett konstaterande om att detta gäller i den grad som staten är klart åtskild från övriga organisationer samt är autonom, centraliserad och har sammanbundna enheter (Tilly 1975, 70). Konceptet stateness och dess utveckling kan i sin tur kopplas vidare till frågor gällande stats- och nationsbyggande. Där statsbyggande refererar till uppkomsten av administrativa enheter såsom militär och byråkrati gäller däremot nationsbyggande att skapa ett nationalitetsbegrepp och en slags djupare innebörd för staten som organisation (Finer 1975, 85-86). Den senare frågan om nationsbyggande har Rokkan (1975, ) definierat som en process där olika områden knyts samman genom legala, militära, kulturella och ekonomiska kopplingar. Som dock Rokkan (1975, ) redogör för så går denna utveckling i olika faser varav den första börjar med en ganska enkel process av statsbyggande där kontrollen av resurser främst ligger hos eliter, till att sedan gå vidare till ett skede där större strukturer byggs upp för den breda allmänheten (exempelvis skola eller militärtjänstgöring). Ytterligare utvecklingsfaser kan sedan i sin tur gälla förbättrande möjligheter för politiskt deltagande samt även skapandet av olika system för välfärd och omfördelning av resurser (Rokkan 1975, ). 6

7 2.3. Utveckling av institutioner Den diskussion om stateness samt stats- och nationsbyggande som fördes i tidigare stycke är en historiskt orienterad diskussion som dessutom i många fall gäller utvecklingen av stater i Europa. I och med detta är heller inte frågorna om stats- och nationsbyggande generellt applicerbara även om de innehåller en del viktiga tankegångar. De frågor som Rokkan (1975, ) tar upp beträffande skapande av breda organisationer och att på så vis integrera befolkningen i politiska strukturer är dock viktiga och dessa frågor är därtill centrala i diskussionen om modernisering och de förutsättningar som krävs för demokrati. Lipset (1959) nämner exempelvis kopplingen mellan effektivitet och legitimitet som centrala aspekter för fungerande politiska system. Enligt denna tolkning innebär effektivitet en fungerande byråkrati och möjlighet att lösa olika konflikter inom samhället medan legitimitet i sin tur handlar om själva graden av acceptans som finns gentemot systemet i stort (Lipset 1959, 86). Som Lipset (1959, 71) påpekar så bör det finnas en tydlig samstämmighet bland de samhälleliga aktörerna beträffande det politiska systemet, dess principer samt de roller som de politiska aktörerna kan ha beroende på om de är vid makten eller i opposition. I och med det tydliga inflytandet av Weber och Schumpeter så baserar Lipset (1959, 71, 86) även i hög grad sin förståelse för ett demokratiskt system genom vikten av effektiv byråkrati och välfungerande institutioner kombinerat med en politisk kultur som placerar den politiska konkurrensen inom förutsägbara ramar. Ett intressant och relativt liknande resonemang gällande samstämmigheten om det politiska systemet förs i sin tur av Rustow (1970) som i övrigt presenterar en helt annan syn på demokratiseringsprocesser än vad Lipset gör. Enligt Rustow (1970, 350) krävs det nationell enighet som grund för att ett land skall kunna utvecklas. Den nationella enigheten i detta fall innebär att det krävs en slags konsensus över vad landet skall vara och hur det skall styras innan en utveckling mot demokrati kan ske. Denna fråga om en utveckling av såväl gemensamma politiska system men även breda institutioner kan man beskriva i termer av politisk modernisering. Enligt Huntington (1968, 34-35) innebär politisk modernisering skapandet av ett gemensamt politiskt system där auktoriteter kopplade till tradition tappar makt och där professionella och autonoma organisationer bildas som inte är direkt sammankopplade till den politiska ledningen. Vidare ingår i denna politiska moderniseringsprocess även en utveckling av politiskt deltagande (Huntington (1968, 34-35). En viktig tes som drivs i detta sammanhang är dock att denna form av politisk modernisering inte nödvändigtvis behöver vara sammankopplad till en mer övergripande modernisering där b.la. ekonomisk utveckling, läskunnighet eller urbanisering kan ingå. På mer övergripande nivå blir frågan om politisk modernisering därmed att handla om statens förmåga att forma ett samhälle. Det som Migdal (1988, 4-5) definierar som 7

8 statskapacitet innefattar således förmågan att driva in resurser och omfördela dem i samhället och på detta sätt styra och reglera de olika sociala strukturerna i samhället. Det är också i förmågan att styra samhällsutvecklingen som Migdal menar att skillnaden mellan svaga- och starka stater finns Grad av institutionalisering och maktanvändning i icke-demokratiska stater Då man talar om icke-demokratiska stater ter det sig som ganska naturligt att åtminstone de politiska rättigheterna och friheterna är låga eller åtminstone bristfälliga. Dessa frågor kan studeras på olika sätt men Dahls (1989) polyarkimodell eller Freedom Houses utredningar om politiska rättigheter och medborgerliga friheter brukar vara mycket välanvända i dessa sammanhang. Utmaningen är dock att där höga nivåer av politiska rättigheter och medborgerliga friheter analyserat ur exempelvis Freedom Houses mätningar ställer ganska höga institutionella krav i form av t.ex. etablerad maktdelning och professionella och autonoma organisationer, så blir frågan annorlunda beträffande stater med låga nivåer av politiska rättigheter. Stater som placerar sig lågt i denna skala kan vara t.ex. repressiva stater med väletablerade institutioner eller alternativt sköra- eller kollapsade stater där förmågan till kontroll är svag. Även i de icke-demokratiska stater där regimen är relativt etablerad kan det finnas betydande skillnader i statens och institutionernas reella styrka. För att komma åt den här frågan kan man nämna Mann (1984) som har skiljt mellan två olika former av kapacitet för en stat; repressiv makt och infrastrukturell makt. Av dessa två olika typer av makt handlar den förra om kapacitet till förtryck medan den senare handlar om att forma samhället och på bredare nivå styra samhällsutvecklingen (se Mann 1984). Brownlee, Masoud & Reynolds (2015, 41-45) påpekar bland annat att en stor andel av de olika regimerna som kan kopplas till en arabiska våren förfogade över en hög grad repressiv makt medan makten att bygga upp breda strukturer varierar mer tydligt. Denna del är ännu ofärdig Kopplingen mellan stateness, institutioner samt regimer De mer grundläggande frågorna om stateness samt utvecklingen av institutioner som hittills har behandlats är givetvis på många sätt mycket abstrakta och därtill skall man komma ihåg att en del av dem är skapade som förklaringsmodeller för hur europeiska stater har utvecklats. I och med detta skall man också vara medveten om att alla aspekter gällande stateness, stats- och nationsbyggande givetvis inte rakt av kan tillämpas på Egypten, Libyen och Tunisien som har en annan historisk utveckling där bland annat bakgrunden som kolonier också spelat en roll. Man skall heller inte anta 8

9 att dessa länders politiska historia inleds på 1900-talet då de blev självständiga stater. I och med att fokus i denna text ändå är på utvecklingen av statsuppbyggnaden i modern tid så ligger också ett betydande fokus på utvecklingen av de moderna politiska systemen även om dessa givetvis bara belyser mycket korta delar av den politiska historien för de olika samhällena. Värt att notera är därtill att frågorna om statsbyggande har fått en ny aktualitet på 2000-talet i och med de tendenser av statsförfall och kollapsande stater som har kunnat ses i olika länder. Ett flertal verk inom denna forskning, som ännu befinner sig i en betydande utveckling utgår ofta ifrån tämligen grundläggande frågor om statens uppgifter där ofta tyngdpunkten ligger på olika former av förmåga och kapacitet till administrativ kontroll (se Ghani & Lockhart 2008). I följande kapitel kommer jag att studera utvecklingen av stat, institutioner och regim i Egypten, Libyen och Tunisien. Genom att kartlägga skillnaderna beträffande dessa frågor hos länderna så är också målsättningen att förstå varför länderna har utvecklats i så olika riktning under tidsperioden

10 3. Koppling mellan stat, institutioner och regim 3.1. Egypten Statens utveckling Det moderna Egypten brukar sägas ha sin grund i tidsperioden då Muhammed Ali fungerade som guvernör utsedd av det Ottomanska imperiet och det var också under denna tid som landets militär och politiska system fick sin grund (Deeb 2011, ). År 1882 blev Egypten dock under kontroll av Storbritannien som kom att vara fram till år 1922 då Egypten blev en självständig stat. År 1923 antogs en ny grundlag och fram till år 1952 då monarkin störtades, ordandes det ett flertal parlamentsval under den period som har karakteriserats som den liberala eran i landets historia (Deeb 2011, ). Efter störtandet av monarkin år 1952 infördes betydande förändringar i det politiska systemet och makten överfördes till ett revolutionsråd som styrdes av militärer. I samband med detta upphävdes även grundlagen från år 1923 och därtill upplöstes parlamentet och de politiska partierna förbjöds (Cleveland 2004, 306). År 1956 valdes Gamal Abdel Nasser formellt till president och det antogs en ny grundlag där presidenten fick mycket stora maktbefogenheter och där även det infördes ganska betydande restriktioner beträffande politisk deltagande (Cleveland 2004, 308). Institutioner I och med att det var en grupp militärer som år 1952 tagit över makten så innebar det även att militären kom att få ett betydande inflytande trots att presidentens maktbefogenheter i grundlagen från år 1956 var betydande. För att kunna bygga sig ett starkare stöd och förankra sin makt valde Nasser att år 1962 grunda ett parti som fick namnet ASU (Arab Socialist Union) och på detta sätt skapa sig politiskt stöd (Kandil (2014, 51-57). Ideologin som ASU stödde sig på kallades för arabisk socialism men i praktiken var det ett massparti vars målsättning var att inkludera så många olika samhällsgrupper som möjligt (Kandil 2014, 56). Detta syntes även genom en mycket betydande utbyggnad av byråkratin vars anställda också utgjorde en betydande stödgrupp (Kandil 2014, 64-65). Regimens maktutövning 10

11 3.2. Libyen Statens formande Libyen uppnådde självständighet år 1951 och själva staten kom till genom att tre olika områden; Cyrenaica, Fezzan och Tripoltania slogs ihop. Begreppet Libyen hade uppstått år 1929 under det italienska kolonialstyret då de tre regionerna ifråga stod under kontroll av en italiensk guvernör (Anderson 1986, 13). Det italienska kolonialstyret har beskrivits som mycket destruktivt och till skillnad från exempelvis i Egypten och Tunisien bidrog det heller inte till att skapa lokala ekonomiska nätverk (Vandevalle 2006, 41). Landet var en monarki från 1951 till år 1969 då makten togs av en grupp officerare där Muammar Qaddafi snabbt uppnådde en ledande roll. Qaddafi hade inspirerats av Nasser i Egypten och använde i hög grad sig av samma politiska visioner som betonade arabisk socialism (Anderson 1986, 261). Bland annat grundades ett parti år 1971 som också gick under namnet ASU. Det politiska systemet ändrades dock på ett betydande sätt år 1975 i och med att Qaddafis politiska ideologi som baserade sig på en slags massdemokrati infördes. Detta system baserade sig bland annat på en vision om ett statslöst samhälle och där kritik bland annat riktades mot moderna politiska strukturer, politisk representation och byråkrati (Vandevalle 2006, ). Institutioner Regimens maktutövning 3.3. Tunisien Statens formande Institutioner Regimens maktutövning 11

12 4. Utveckling åren Regimavgångarna 4.2. Politiska processer och val 4.3. Politisk utveckling Fastställande av utvecklingsmönstren 5. Sammanfattning 12

13 Källförteckning Anderson, L. (1986). The State and Social Transformation in Tunisia and Libya, Princeton University Press, Princeton. Bamert, J., Gilardi, F. & Wasserfallen, F. (2015). Learning and the diffusion of regime contention in the Arab Spring. Research and Politics. July-September 2015: 1-9. Bates, R.H. (2008). State failure. Annu. Rev. Polit. Sci : Annual Reviews. Brooker, P. (2009). Non-democratic regimes. 2 nd edition. Palgrave Macmillan, Basingstroke. Brownlee, J., Masoud, T. & Reynolds, A. (2015). The Arab Spring: pathways of repression and reform. Oxford University Press, Oxford. Call, C.T. (2010). Beyond the failed state : toward conceptual alternatives. European Journal of International Relations. 17(2) Sage. Carothers, T. (2002). The End of the Transition Paradigm. Journal of Democracy 13:1 (2002).The John Hopkins University Press and the National Endowment for Democracy. Cleveland, W,L. (2004). A History of the Modern Middle East. 3 rd edition. Westview Press, Boulder, CO. Dahl, R.A. (1989). Democracy and its critics. Yale University Press, New Haven and London. Deeb, M. (2011). Arab Republic of Egypt. Publication: The Government and Politics of the Middle East and North Africa. Ed. Long, D.E., Reich, B. & Gasiorowski, M. 6 th Edition. Westview Press, Boulder, CO. Denk, T. & Anckar, C. (2014). Length of independence and democratic failure. Contemporary Politics, 20:4, Diamond, L. (1999). Developing democracy: toward consolidation. The John Hopkins University Press, Baltimore, Maryland. Finer, S. (1975). State- and nation-building in Europe: the role of the military. Publication: The Formation of National States in Western Europe. Ed, Charles Tilly. Princeton University Press, Princeton, New Jersey. Freedom House (2015). Individual Country Ratings and Status, (FINAL). {Internet} ( ). Freedom House (2017). Freedom in the World {Internet} ( ). Geddes, B. (1999). What do we know after democratization after twenty years? Annu. Rev. Polit. Sci : Annual Reviews. Ghani, A. & Lockhart, C. (2008). Fixing failed states: a framework for rebuilding a fractured world. Oxford University Press. New York. Huntington, S.P. (1968). Political order in changing societies. Yale University Press, New Haven and London. Huntington, S.P. (1991). The third wave: democratization in the late twentieth century. University of Oklahoma Press, Norman and London. 13

14 Kandil, H. (2014). Soldiers, spies, and statesmen: Egypt s road to revolt. Verso, London. Karl, T.L. (1990). Dilemmas of democratization in Latin America. Comparative Politics, Vol. 23, No, 1, (Oct., 1990), pp Levitsky,S. & Way, L. (2002). The rise of competitive authoritarianism. Journal of Democracy, Volume 13, Number 2, April 2002, pp Linz, J.J. (1978). The breakdown of democratic regimes: crisis, breakdown, & reequilibration. Publication: The breakdown of democratic regimes. Ed. Juan J. Linz & Alfred Stepan. Linz, J.J. & Stepan, A. (1996). Problems of democratic transition and consolidation: Southern Europe, South America, and post-communist Europe. The John Hopkins University press, Baltimore, Maryland. Lipset, S.M. (1959). Some social requisites of democracy: economic development and political legitimacy. The American Political Science Review, Vol. 53, No. 1 (Mar., 1959), pp Mann, M. (1984). The Autonomous Power of the state: its origins, mechanisms and results. European Journal of Sociology, vol. 25, 1984, pp Migdal, J, S. (1988). Strong societies and weak states: state-society relations and state capabilities in the third world. Princeton university press, Princeton, New Jersey. O' Donnell, G. & Schmitter, P.C. (2013). Transitions from authoritarian rule: tentative conclusions about uncertain democracies. The Johns Hopkins University Press, Baltimore. (Original publication 1986). Przeworski, A. (1991). Democracy and the market: political and economic reforms in Eastern Europe and Latin America. Cambridge University Press, Cambridge. Rokkan, S. (1975). Dimensions of state formation and nation-building: a possible paradigm for research on variations within Europe. Publication: The Formation of National States in Western Europe. Ed, Charles Tilly. Princeton University Press, Princeton, New Jersey. Rotberg, R.I. (2004). When states fail: causes and consequences. Edited by R.I. Rotberg. Princeton University Press, Princeton, New Jersey. Rustow, D.A. (1970). Transitions to democracy: toward a dynamic model. Comparative Politics, Vol. 2, No. 3 (Apr., 1970), pp Schedler, A. (2002). The menu of manipulation. Journal of Democracy, Volume 13, Number 2, April 2002, pp Tilly, C. (1975). Reflections on the history of European state-making. Publication: The Formation of National States in Western Europe. Ed, Charles Tilly. Princeton University Press, Princeton, New Jersey. Tilly, C. (2007). Democracy. Cambridge University Press, Cambridge. Vandevalle, D. (2006). A history of modern Libya. Cambridge University Press, Cambridge. Weber, M. (1964). The theory of social and economic organization. Trans. A.M. Henderson & Talcott Parsons. Edited with an introd. by Talcott Parsons. Free Press, New York. 14