VOLYM #1: CKV_Volym1.indd :04

Transkript

1 VOLYM #1: 2014 CKV_Volym1.indd :04

2 CKV_Volym1.indd :07

3 CKV_Volym1.indd :07

4 CKV_Volym1.indd :07

5 137 De spraymålade budskapen på den totalt nedklottrade vägen hejar på mig samtidigt som jag pressar ännu lite ork ur mina tröttkörda ben och desperat försöker att hitta en lättare växel som inte finns. Solen som steker den blekta asfalten från en helt molnfri himmel gör sitt bästa för att krama ur de sista av mina krafter där jag tuggar mig uppför genom det absolut värsta partiet av klättringen från Bédoin med upp emot 15 procents lutning meters brutal höjdskillnad på blott 22 kilometers cykling. Det är först här och nu som jag verkligen förstår vidden av begreppet hors categorie. Min trötthet och utmattning går snart helt enkelt inte att kategorisera. Jätten Ventoux är på väg att sluka mig hel och spotta ut mig på sina smala strängar av asfalt som ringlar sig upp längs dess sidor. Mont Ventoux sticker upp som en kal hjässa ur Provence bergstrakter i södra Frankrike. Toppen är närmast att likna vid en stenöken med väldigt lite växtlighet, inte så konstigt kanske när det blåser över 25 sekundmeter här i runda tal 240 dagar per år. Ventoux betyder passande nog blåsig på franska. Jätten i Provence, Monstret i Provence eller Det kala berget, tillhör en av de verkligt klassiska klättringarna under Tour de France, och definitivt en av de allra hårdaste en av få som förärats begreppet hors categorie. Det är Carl-Johan Broms alias Calle Colnago som ligger bakom den briljanta idén som tagit CK Vinet till denna mytomspunna plats vars storhet jag inte varit i närheten av att förstå. Det är ett berg som skapat legender genom åren, och i vissa fall ren tragik. Mest känt är förstås historien om den brittiske cyklisten Tom Simpson som mötte döden på Ventoux under en etapp i Tour de France Simpson, så fullproppad med amfetamin att han inte visste att han gått över gränsen för sin egen förmåga, krängde hämningslöst fram och tillbaka över vägen innan han föll ihop, fortfarande med händerna krampaktigt hållna om styret och avled på platsen av värmeslag och uttorkning pushade sig den store Eddy Merckx sig nära kollaps på Ventoux, men kunde efter att få syrgas återvända upp i sadeln och så småningom rulla i mål i Paris som slutsegrare av det årets tour. Monstret i Provence var nära att sätta stopp för den segern. MONT VENTOUX HÖJD: METER FÖRST: FRANCESCO PETRARCA SNABBAST: IBAN MAYO 55:51 BÉDOIN: 22KM: HÖM: 7.1% MALAUCÈNE: 21KM: HÖM: 7.2% SAULT: 26KM: HÖM: 4.5% CKV_Volym1.indd :07

6 ALLEZ FRÄNK! LAST CHANCE LANCE. GO ANDY! TEDDAN MALMBORG Mina egna känslor var, med liknande historier i minnet, därför lite blandade innan jag och 15 andra Vinare reste till Provence. Samtidigt kände jag att det nog borde gå vägen efter två-tre 650- metersklättringar i veckan på hemmaplan i Åre som borde lagt en hyfsad grund för att ta sig uppför Ventoux. Kanske dock en bra bit efter Jürgen. Eftersom det var första gången som jag skulle åka cykel uppför en HC-stigning så försökte jag inleda rätt lugnt och efter ett tag insåg jag att det bara gällde att hitta sitt tempo och inte låta sig påverkas vare sig av de andra cyklister som jag osannolikt nog hann ikapp eller de som ryckte ifrån. I det brantaste skogspartiet innan jag nådde upp till trädgränsen längtade jag tröstlöst efter en serpentinsväng som i alla fall brukar ge en smula psykologisk lindring och en tempoväxling. Ingen sväng ville dyka upp och jag tvingades för första gången i mitt liv sick-sacka över vägbanan ett par gånger för att behålla styrfarten och jag förbannade min fåfänga att vägra köra med lättare utväxling. Det var i detta ögonblick jag fick syn på Isen. Med den totala självkänsla vår president besitter så har han gett sig av en bra bit tidigare än oss andra för att låta sig hinnas ikapp. Han såg fräsch ut - allt för fräsch - såklart klädd i ett av Vinets snygga kit. Hans fina Soloist knakade lite oroväckande men det verkade inte bekomma honom där han förnöjt kämpade sig upp för en av de tuffaste stigningarna i världen. Min moral var stärkt, jag hittade ork, jag slutade sicksacka och bet ihop påhejad av mannen som fått mig att upptäcka cykling. CKV_Volym1.indd :07

7 När jag fick syn på restaurangen som utgör sista utposten innan ökenlandskapet tar vid så började mina ben att försöka övertala mig om att ta en paus. När landskapet öppnade upp sig och jag helt plötsligt kunde se toppen så lyckas jag få dem att hålla tyst. Ironiskt nog insåg jag samtidigt hur osannolikt långt jag hade kvar och en av de otaliga vägstenarna hånade mig med sitt budskap om att det minsann skulle branta på och bli över 9% lutning den närmsta kilometern. Jag inträdde i ett inte helt onjutbart transliknande tillstånd som hjälpte mig att mata på de sista kilometrarna. Suddigt i periferin såg jag Tom Simpsons monument passera där flera cyklister stannat för att lämna en vattenflaska som hyllning till en avlidna hjälten. En overkligt brant knix runt en hårnålskurva vilt påhejad av Germund och Jürgen och jag stod vid foten av byggnaden på toppen. Glada men utmattade miner överallt från andra cyklister som nu fått en insikt i vad som krävs att ta sig upp. Sedan fortsatte etapperna i Disneyland för landsvägscyklister att lösa av varandra - med Ventoux varje dag såklart. Resan kulminerade fjärde och sista dagen då vi körde rapp uppvärmning i 90km på delar av etappen som touren körde Vi avslutade med att klättra upp på Ventoux från Malaucéne som nog anser är den hårigaste vägen av de tre som finns att välja på. Anmärkningsvärt nog så var det endast jag och Germund höll oss till denna djärva rutt som Calle stakat ut. Totalt blev det 8500 höjdmeter och 40 vackra mil. Cykelabstinensen när jag hade kommit hem till snön i Åre kändes jobbigare än någon klättring upp på Géant de Provence. Målet nästa gång blir att ta alla vägar upp på berget samma dag då får man diplomet och till dess är jag bara ännu en rookie på Ventoux. När tar vi revansch? THE GIANT / 2012 / ÅRE CKV_Volym1.indd :07

8 CKV_Volym1.indd :07

9 141 Min far, Lars Enlund, var 1947 med och skapade Sundbybergs slalombacke. De kom att profilera sej som Sveriges minsta storbacke. De var först med elektrisk tidtagning, först med startgrind, först med fotocell i mål, först med digital tidtagning. När jag var liten var min pappa borta varje torsdagskväll för då hade slalomklubben sina torsdagstävlingar. Min pappa hade varit med att starta dessa också. Det var ett slags träningstävlingar för klubbens medlemmar, men som med tiden kom att attrahera slalomåkare från hela Stockholmsområdet. Torsdagstävlingarna kom att bli slalomklubbens röda tråd. För att tävlingen skulle bli intressant för alla tävlande hade pappa konstruerat ett sinnrikt poängsystem som gjorde att alla kunde följa sin egen utveckling genom att jämföra sej med ett antal stabila referensåkare. Min pappa förde poängen under tävlingen på små kartongstickor där han hade stämplat fält för tid, poäng osv. Genom att flytta stickorna under tävlingens gång kunde speakern i realtid kommentera hur tävlingen utvecklade sej. Jag kunde ibland få hjälpa pappa att tillverka dessa stickor. Torsdagsligan hade många vinnare! När jag långt senare började cykla med Vinet väcktes mina minnen från pappas torsdagstävlingar till liv. Jag tyckte det var för stort glapp mellan det rafflande taktikspelet på proffsens tävlingar och vårt vänskapliga nötande på långa distanspass. Jag förstod att en vanlig tävling skulle bli ganska ointressant, alla visste ju ungefär vilka som var de snabbaste Vinarna. Jag visste också att det inte var jag. Tankarna på en cykeltävling där den stora spridningen i styrka och uthållighet kompenserades med någon form av handikapp-system började ta form. Jag rekognoscerade möjliga banor och fann att jag hade förutsättningar för en härligt backig bana alldeles inpå knuten i Saltsjö-Duvnäs. En annan klassisk bana av slätare karaktär var Bornsjön runt. Jag hade skissat på banornas dragning och formerna för ett handikapp-system när jag våren 2008 samlade en grupp utvalda Vinare för att bolla mina idéer; Anders Holgersson, Carl Johan Broms och Peppe Zethraeus. Vi satt på min baksida under lampan och diskuterade bästa upplägg och möjliga alternativ. Inför den första tävlingen 12 augusti 2008 skrev jag följande programförklaring på Vinets hemsida: Tour Vinet är tävling, taktik och träning Om vi hade pysslat med fotboll skulle vi bara köra konditionspass och runda koner. Nu är det cykling vi gillar, en av de mest taktiska sporterna, så det är dags för mer jakt på utbrytare, taktiskt rävspel och rafflande spurtuppgörelser. Dags för Tour Vinet- en träningstävling som ger mycket nerv även till ojämna entusiaster! Vi börjar i liten skala med att köra på en bergsetapp med samling vid Saltsjö-Duvnäs station. Visionen är att bygga ut touren med flera etapper, tempo osv om det känns roligt. Vi tävlar om tre tröjor; Gul, Grön och Rödvit. På webben kan man följa den prestigefyllda utvecklingen i sammandraget. Man hänger kvar även om man inte kan vara med på alla tävlingar, men den trogne belönas. TEO ENLUND / 2014 / KTH CKV_Volym1.indd :07