av Karl Björzen m. fl. med anledning av proposition 1980/81:67 om vissa frågor angående stålindustrin, m. m.

Transkript

1 4 Motion 1980/81:1926 av Karl Björzen m. fl. med anledning av proposition 1980/81:67 om vissa frågor angående stålindustrin, m. m. stålindustrins skrotförsörjning Näringsutskottet anförde i betänkande NU 1979/80:51 med anledning av motioner om stålindustrin bl. a. följande: Utskottet vill betona vikten av att regeringen fortlöpande följer utvecklingen på detta område och tar erforderliga initiativ. Frågorna kring specialstålverkens råjärnsförsörjning och stålindustrins skrotförsörjning måste ägnas stor uppmärksamhet. l detta sammanhang vill utskottet erinra om sitt uttalande år 1978 av innebörd att stålindustrin så långt möjligt bör vara baserad på inhemsk malm, inhemskt skrot eller ämnen som tillverkas inom landet (NU 1977/78:45 s. 22). Hithörande frågor, som uppenbarligen har samband med innehållet i en kommande utvecklingsplan för SSAB. bör utredas genom regeringens försorg. På längre sikt kan resultatet av pågående utvecklingsarbete kring alternativa råjärnsmetoder (se s. 28 f.) bli av avgörande betydelse. Vad utskottet anfört bör riksdagen ge regeringen till känna som sin mening. Härigenom tillgodoses önskemålen i motionen 1979/80:970 i det väsentliga. Riksdagen beslöt den 14 maj 1980 i enlighet med utskottets hemställan efter en debatt. i vilken industriministern Nils Åsling bl. a. anförde följande: Inom handelsstålssektorn har relationerna mellan SSAB och de mindre handelsstålverken befunnit sig i förgrunden för intresset. statsmakterna har uppställt två mål för utvecklingen inom handelsstålsindustrin i Sverige. Det ena är att SSAB genom strukturförändringar skall uppnå lönsamhet efter den angivna rekonstruktionsperioden. Den andra är att de åtgärder som SSAB vidtar som ett led i sin strukturomvandling inte får utformas så att de leder till väsentliga svårigheter för de mindre verken. Det statliga engagemanget inom handelsstålsindustrin i form av SSAB får därför inte medföra att mindre handelsstålverk slås ut och problemen sålunda flyttas från en ort till en annan. Marknaden för handelsstålsprodukter kännetecknas f. n. av, som jag inledningsvis sade. en betydande överkapacitet. Det gäller internationellt och även nationellt. Därför finns det naturligtvis vissa svårigheter att förena de två mål som statsmakterna har uppställt för sitt engagemang i branschen. När det gäller stålindustrins försörjning med rå järn. som har behandlats tidigare i debatten. och förbrukningen av malm och skrot vill jag understryka hur väsentligt det är att fördelningen av en strategisk råvara som just skrot till de svenska stålföretagen sker på ett för alla parter acceptable! sätt. Jag har därför med tillfredsställelse noterat att diskussioner mellan företrädare för

2 Mot. 1980/81: stålindustrin i Sverige har inletts om hur situationen på skrotmarknaden skall bemästras. Det är ett angeläget krav att branschen tar itu med sina interna relationer i detta avseende. De föreliggande prognoserna när det gäller skrotbehovet för den svenska stålindustrin pekar på att det kan uppstå en betydeande brist under de närmaste åren. Prognoser av detta slag är självfallet mycket osäkra, men oberoende av om den förväntade bristen uppgår till , eller ton kan man ifrågasättas om en import av skrot av denna storleksordning verkligen kan komma till stånd. Kvantiteten är betänklig redan från den synpunkten att hamnresurserna i vårt land kommer att utsättas för stora påfrestningar. Vidare finns det naturligtvis anledning att i sammanhanget fråga sig om en så stor kvantitet går att uppbringa i kvaliteter som är aktuella. Under en högkonjunktur och även i en någorlunda normal situation är antalet länder som tillåter export av skrot mycket begränsat. Med stigande energipriser och ökad energibrist kommer det att bli allt angelägnare för alla länder att behålla skrotråvaran, som ju i sig innehåller betydande energimängder. Man kan därför vänta sig att starka krafter kommer att sättas i rörelse för att begränsa exporten från de länder som i dag är stora exportörer. Härtill kommer att den internationella efterfrågan på skrot från länder med expanderande stålindustri naturligtvis ökar. Knapphet på kapital och tekniskt kunnande i framför allt länder under utveckling gör det naturligt att en stålindustri byggs upp på skotttillgångar och inte på malmtillgångar. som skulle innebära en lång och dyrbar procedur. Det måste därför vara en angelägen uppgift att försöka anpassa den svenska stålindustrins skrotbehov till i huvudsak det skrot som finns inom landet. Mot den allvarliga bedömning av skrotfrågan som både näringsutskottet och industriministern gjorde våren 1980 framstår motsvarande bedömning i proposition 1980/81:67 som överraskande optimistisk och något undfallande. Industriministern avslutar sin redogörelse med följande stycke (s. 27): Jag förutsätter att branschen kommer att nå någon form av överenskommelse om ett långsiktigt avtal om skrotfördelningsprinciperna. Jag kommer att fortlöpande följa utvecklingen på skrotområdet. Så länge en överenskommelse mellan stålverken på detta område är i sikte är jag dock inte beredd att vidta ytterligare åtgärder t. ex. i form av nya utredningar. Industriministerns optimism delas dock inte av specialstålsföretagen och de mindre handelsstålsföretagen. ej heller av övriga bedömare i de trakter där dessa företag bedriver sin verksamhet. Där föreligger stor oro för att förhandlingarna i skrotfrågan inte skall leda till ett godtagbart resultat före nuvarande kortfristiga avtals upphörande den 30 juni Man befarar att SSAB :s starka förhandlingsposition gör det omöjligt för övriga företag att nå en uppgörelse som i nämnvärd grad lindrar den ökade kostnadsbörda som de kan drabbas av fr. o. m. den nu löpande avtalstidens utgång. För flera av de mindre stålverken väntas den befarade kostnadsökningen innebära ett uppenbart nedläggningshot. De som av oro för de mindre stålverkens förmåga till överlevand begär ingripande och hjälp från statsmakternas sida anför både sakliga och formella argument.

3 Mot. 1980/81: Man påpekar att endast SSAB har tillgång till eget rå järn ur malm och att SSAB därmed har de bästa möjligheterna att hålla nere sin skrotförbrukning. Övriga företag kan visserligen tänkas köpa stålämnen från SSAB men blir då beroende av SSAB:s prissättning. Många verk anses inte kunna bära kostnaderna för sådana ämnesleveranser med de priser SSAB hittills begärt. Vare sig de väljer skrot eller stålämnen som råvara för sin fortsatta verksamhet känner sig flera av de mindre företagen ha kommit i ett hopplöst beroendeförhållande till det stora företaget SSAB, som nått denna gynnade ställning tack vare mycket stora ekonomiska insatser från statens sida. De formella argumenten knyts till de villkor statsmakterna uppställt för de statliga insatserna i SSAB. Om man ser problemet ur SSAB:s synvinkel kan man lätt konstatera att företaget brottas med stora problem och måste bedömas få mycket stora svårigheter när det gäller att inom avsedd tid uppnå lönsamhet. Företaget har därför rent företagsekonomiskt inget utrymme för eftergifter som det inte är nödsakat att göra. Vi delar den i propositionen uttrycka förhoppningen att en överenskommelse om ett långsiktigt avtal om skrotfördelningsprinciperna skall kunna träffas. Målsättningen måste också vara att parterna genom avtal löser detta utan statsmakternas ingripande. På grund av det till synes svåra förhandlingsläget och parternas låsta positioner vågar vi däremot inte som industriministern förutsätta att en sådan överenskommelse i tid kan uppnås. Av den anledningen, och med hänsyn till de allvarliga följder ett eventuellt misslyckande kan få, anser vi det vara nödvändigt att regeringen bör vara beredd att medverka vid ett eventuellt förhandlingssamman brott. Detta bör kunna ske genom att ett objektivt förslag till överenskommelse utarbetas på grundval av nu föreliggande material och med hänsyn tagen till villkoren för det statliga engagemanget i SSAB. Vad vi i föregående stycke anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. SSAB:s framställning SSAB har i sin framställning bl. a. hemställt att 85 milj. kr. ställs till förfogande som rekonstruktionslån för investering i en ny ugn till universalvalsverket i Luleå. Ifrågavarande ugn fanns upptagen i SSAB:s strukturplan maj 1978 men ingick ej i den första investeringsplanen för åren Efter förslag av generaldirektör Bertil Rehnberg om tidigareläggning av bl. a. denna investering upptogs i proposition 1978n9: 126 ett strukturlån om 85 milj. kr. för detta ändamål. Investeringen ger enligt Rehnbergs rapport ingen direkt sysselsättningseffekt. I propositionen har den också upptagits bland projekt som är motiverande av främst företagsekonomiska skäl. Riksdagen biföll förslaget, vilket innebär att strukturlån för universalverksugnen beviljades år

4 Mot. 1980/81: SSAB:s styrelse har ännu ej lämnat igångsättningstillstånd för den nya ugnen, enligt propositionen "på grund av de tveksamma lönsamhetsutsikterna". En förutsättning för investeringen sägs nu vara att kapitalet i sin helhet erhålls ränte- och amorteringsfritt. Därför hemställs om rekonstruktionslån. I propositionen föreslås det tidigare strukturlånet bli ersatt med ett "lån för rekonstruktionsändamål". Här är alltså fråga om lån till en investering som inte motiveras av sysselsättningsskäl och inte blir företagsekonomiskt lönsam men just därför ansetts motivera ändring av låneformen till den gynnsammare formen rekonstruktionslån. Av den hittills lämnade redogörelsen kan man knappast dra någon annan slutsats än att ifrågavarande investering sannolikt inte bör genomföras. I propositionen anges emellertid att investeringen är nödvändig för fortsatt drift i verket. Om denna uppgift är riktig, vilket från olika håll ifrågasatts, är investeringen måhända nödvändig och även, sedd i ett större sammanhang, lönsam i förhållande till andra tänkbara alternativ. Huruvida så är fallet anser vi oss inte kunna bedöma. Vi har dock dragit den slutsatsen att det under alla omständigheter föreligger skäl för tveksamhet inför den föreslagna investeringen. Vi kan inte frigöra oss från tanken att 85 milj. kr. sannolikt kan användas på ett bättre sätt. På grund av vår allmänna bedömning av SSAB:s situation och problem vill vi inte motsätta oss det föreslagna rekonstruktionslånet. Vi anser det emellertid vara olyckligt att binda lånet vid en investering som vi är tveksamma inför. Vi finner det också vara en orimlig uppgift för regering och riksdag att bedöma ett enskilt investeringsprojekt av denna karaktär. Ytterligare ett skäl att undvika bindning av lånet till ett visst angivet investeringsobjekt kan enligt vår mening föreligga, nämligen de föreslagna villkoren för utbetalning av lånemedlen. Utbetalningen är nämligen knuten till verksamhetens resultat. inte till genomförandet av någon investering. Vi anser av ovannämnda skäl att föreslaget rekonstruktionslån ej bör vara bundet till den angivna investeringen i en planerad ny ugn. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna som sin mening. Hemställan Med stöd av det ovan anförda hemställs l. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen framförts om förberedelse för regeringsmedverkan vid eventuellt förhandlingssammanbrott i pågående förhandlingar om skrotfördelningsprinciperna, 2. att rik dagen. under förutsättning av bifall till regeringens hemställan i proposition 1980/81 :67 punkt l, som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att beviljat

5 Mot. 1980/81: lån för rekonstruktionsändamål ej bör vara bundet vid viss angiven investering. Stockholm den 10 februari J 981 KARL BJÖRZEN (m) BENGT WITTBOM (m) SONJA REMBO (m) GUNNAR OSKARSON (m)