Intervju: Annika O Bergström

Transkript

1 Intervju: Annika O Bergström

2 Egentligen har det gått ganska fort Intervju med SuperMarits projektledare, Annika O Bergström vid två tillfällen, ett i början och ett i slutet av år 2005 Varför Super Marit? Annika O Bergström avslutade sina studier vid Högskolan på Gotland våren Hon var en av fem tjejer i den första klassen som togs in på det program som då hette Spelutveckling och Interaktiva Medier. Också i studentgrupperna som togs in efter Annika i utbildningen låg andelen tjejer under 5% och stämningen bland studenter och lärare var grabbig, på gränsen till kränkande. Inom Genderinstitut Gotland, där Annika är styrelsemedlem och bland de kvinnliga studenterna på programmet växte behovet av att initiera någon slags front mot grabbigheten inom utbildningen och i den bransch studenterna förväntades gå ut i efteråt. Efter en ganska svävande propå från utvecklingsteamet i Gotlands kommun om att man kanske skulle kunna göra något kring tjejer och tekniktunga branscher tog Genderinstitutet och några av de unga tjejerna på spelutbildningen initiativet och snart var Super Marit ett faktum. Jag har intervjuat Annika vid två tillfällen, tidigt våren 2005, då projektet hade pågått drygt ett halvår och tio månader senare, då hon sakligt konstaterade att en hel del hänt, faktiskt men också oroligt inväntade besked om den andra projektperiodens finansiering. Målen och förväntningarna Innan Annika utbildade sig till spelutvecklare sysslade hon med teaterregi och performance. Hennes lust att utveckla spel ligger mer åt det konstnärliga och experimentella hållet än åt de actiondrivna äventyr som dataspelsbranschen domineras av. Det övergripande målet med Super Marit är att, på olika nivåer, utveckla strategier för att öka kvinnors representation i spelbranschen. Tidigt insåg Annika att det vida perspektivet man laborerade med från början, där begreppet spel innefattade allt från konstnärliga experiment till kommersiellt framgångsrika dataspel måste snävas in - Från början var jag nog mycket mer inställd på att vi skulle blanda in olika konstformer, att fokusera mer på konst och spel, men nu tror jag att det kanske är bättre att koncentrera projektet på spel och att skippa allt det där som visserligen är mycket intressant men som kanske inte är riktigt relevant. Vi har identifierat ett problem och det problemet finns i spelmarknaden. Därför ska vi kanske koncentrera oss på det och inte blanda in ytterligare en målgrupp. Vår tid är ju begränsad, och vi behöver fokusera på att hitta en metod för att sätta sprätt på branschen. Super-Marits inkubator vänder sig till kvinnor från olika områden och där kan också konstnärer som har en spelidé komma in och utveckla den. Det är en svår uppgift att samtidigt förändra könsbalansen i branschen och se till att göra den mer konstnärlig. Det behöver inte vara en motsättning men just nu så glider det omkring lite mer än vad det gjorde i början av projektet.

3 Mottagandet i branschen Den svenska spelbranschen har, från allra första början varit förbluffande positiv till SuperMarit och visat ett stort intresse för projektet. Medvetenheten om att branschen befinner sig i ett målbrottsstadium och måste utvecklas, genremässigt och i komplexitet, för att erövra nya konsumentgrupper är stor bland spelutvecklare och förläggare. Lika starkt är motståndet att leda in produktionen på oprövade vägar. Den öppning mellan filmtraditionen och konsttraditionen som nu håller på att ske inom samtidskonsten där det som visas på gallerier och andra konstscener är ofta rörliga bilder, verkar avlägsen. Det är svårt att tänka sig att spelbranschen skulle kunna närma sig konstvärlden på samma sätt. - Spelbranschen är visserligen ny men den är samtidigt redan så stängd och så himla stereotyp, Samtidigt är det är egentligen konstigt att inte spelbranschen är mer öppen för experiment just för att den är ny. Men det är väl det att pengarna styr, det som säljer det är det som produceras; stereotyper, sex och manligt machoideal. Från början fanns det alltså, inom Super Marit, en vision att man skulle kunna bidra till att bryta de här traditionerna i spelbranschen men ganska snart insåg man att denna vidgning av form och innehåll i dataspel är en process på lång sikt. Bara det faktum att Super Marit kan bidra till att fler kvinnor och för all del också män med andra visioner kommer in i branschen är ett steg framåt. - Det är ju faktiskt det projektet går ut på, att ändra kvinnornas inställning till spel och spelande, och inte branschens. Branschen verkar vara helt på det klara med att de vill öka antalet kvinnor i spelproduktionen, av vilka skäl det nu vara månde, men vi måste ändra kvinnornas inställning. Kvinnor måste upptäcka spel som en konst- och kulturform. Där för är det ju viktigt med de yngre, flickorna och tjejerna som fortfarande är öppna. Hos dem kan man förändra attityder till vad tjejer faktiskt intresserar sig för och vill utbilda sig till. Tjejspel När spelbranschen ska göra spel för tjejer och kvinnor verkar det som om det lätt blir spel om hur man sminkar sig bäst eller blir populär, finns det verklige ett värde i sig att det är kvinnor, och inte män, som befäster schablonerna? Trycket i branschen kanske är så starkt att man måste spela på männens, eller branschens villkor för att komma in där och reproducera det som är kommersiellt gångbart. - Jag tror att det faktiskt finns ett värde i att det är kvinnor som gör det och en potential till förändring just i det. Det finns ett företag som heter Pink Floor i Danmark som gör de där hemska spelen, jag har till och med provspelat det, och också hört utvecklarna presentera spelet och jag mår illa, och blir dessutom helt utmobbad i spelet. Det är hemskt, men det är mycket framgångsrikt. Och det är ju jättetråkigt att för att det är ett tjejspel, konstruerat av ett gäng kvinnor i 25-årsåldern så blir det så här. Men jag har ju ändå förhoppningen att det, på sikt inte kommer att se ut så här. Tjejerna som gick i min klass på spelutbildningen och de tjejer som arbetar i SuperMarit skulle inte drömma om att göra ett sådant spel. Ju fler kvinnor som kommer in i branschen desto mindre risk är det att sådana stereotyper förmedlas. Spelbranschen domineras ju av action och av pojkar och män som jagar och skjuter. Om alternativet för tjejer skulle vara smink och sociala relationer känns det ju som om branschen riskerar att köra in i en farlig återvändsgränd. Är inte både män och kvinnor intresserade av komplexa och berättelser där en omedelbar feedback när man skjutit ihjäl en fiende är den största behållningen?

4 - Jo men det är kanske den där aggressiva sidan av en som vill ha sitt. Jag tycker att skjutandet kan vara spännande för att det ger en adrenalinkick precis som när man dansar. Jag tror inte man ska lägga så mycket moral i det där med actionspel utan i stället se till att det kommer fler olika spel med olika innehåll. Det är där man ska lägga krutet. Det är väl också en stereotyp att kvinnor är fred och män är krig, eller? Kan det vara någonting i det faktum att man spelar med kroppen som gör att framåtrörelsen i spel ofta är action. När man ser en film eller läser en bok lutar man sig bakåt och använder andra delar av sig än när man aktivt går in i ett spel och ikläder sig en kämpande rollkaraktär. Adrenalinet rinner inte till på samma sätt, helt enkelt. Tror du att det finns något klart samband mellan denna fysiologiska dimension och innehållet, sättet att berätta i spel? - Jo så är det absolut. När man ser en spännande film kan man få en adrenalinkick men denna blir så oerhört mycket kraftigare när man spelar. Man ska vara snabb och måste skjuta först för annars dör man själv. Man blir helt fångad av det och glömmer lätt bort att man faktiskt får spela en gång till om man råkar dö. Man måste koppla på tankarna igen för att fatta att det är lugnt, man kan börja om. Det fungerar och det är fascinerande för jag trodde inte att jag skulle tycka om att spela den typen av spel. Jag blir galen av spel där jag måste läsa en massa text för att förstå min roll i spelet och alla andras roll. Jag vill kunna kasta mig in i ett spel och prova och testa och på så vis lära mig reglerna och vad som gäller. Interaktion helt enkelt ingen digital litteratur. Är det litet förbjudet att känna så? - Visst, men det beror ju på hela debatten om det förråande våldet. Den är så onyanserad och aggressiv och den är misstänkt lik videovåldsdebatten på 80 talet. Varför är det inte mer intressant att diskutera stereotyperna och hypersexualitetet som jag i så fall tycker är farligare än det så kallade våldet i spelen. Men det är också så att om jag har spelat ett sådant spel en stund blir jag ganska snart trött särskilt om det inte finns ett mål, så att man som spelare vet att man faktiskt är på väg mot någonting. Journalisten Ana Valdes, som skriver mycket om spel och spelvärldar, hävdar ofta att det saknas kvinnliga erfarenheter i spel och att de flesta spel genomsyras av manliga erfarenheter och manliga världar. Hur skulle du definiera det där? Vad är kvinnliga erfarenheter? - Här handlar det nog mycket om sociala konstruktioner. Det är svårt att diskutera det här med tjejspel för att det hela tiden kommer att handla om sociala könskonstruktioner. Men Super Marit menar att spelproducenter gör spel utifrån sina egna intressen och då blir det ju så, oavsett om konstruktionerna är sociala eller inte, att det är det man utgår ifrån när man gör spel. Och eftersom det är män som gör spel utgår de från sina intressen. På så sätt har utbudet blivit väldigt snävt. Det finns naturligtvis också män i branschen som har lust att utveckla spel med andra innehåll men de får sällan stöd av de stora förlagen som inte vågar satsa på något som de inte från början vet kommer att sälja. Spelbranschen mognar Men är inte det där en paradox eftersom det ju så ofta sägs att branschen måste utvecklas och mogna och bli vuxen. Det är alltså inte spelutvecklarna själva som bromsar utan de stora förlagen. Detta är ju en motsägelse. - Jo, det stämmer, men jag har förhoppningen att om man fick in fler kvinnor i branschen skulle också branschmonopolen brytas och fler, mindre förlag uppstå. Mindre

5 förlag som börjar på hobbynivå med att utveckla och ge ut spel och nya förlag startar upp som vill satsa på spännande produktioner. Från början gjordes ju dataspel av små källarföretag som inte klarade sig på den stora marknaden. Men att göra spel är väldigt dyrt. Därför får man kanske gå ifrån konsolerna och göra mobilspel, eller webbspel och utveckla en undergruoundverksamhet som sedan växer och börjar tjäna pengar. Eller börja satsa på spel som inte är så kostsamma utan har en rolig och experimentell speldynamik istället för storslagen grafik. Framför allt måste man ändra förändra inställningen att spel är en manlig norm. För det är så att kvinnor spelar spel, de gör de, allt annat är myt. Det är ju ett känt faktum att de män som finns i branschen har hållit på att spela spel sedan de var åtta år, är det samma sak med kvinnorna, tror du? Har du någon idé om vad de tio procenten kvinnor som finns i spelbranschen har för bakgrund? - Dom flesta verkar vara mycket teknikorienterade eller om de är grafiker har de länge hållit på att teckna eller så. Men jag tror också att de flesta kvinnor i branschen har spelat spel länge. Har man spelat sedan man var barn har man ju en ingång till tekniken och för att kvinnor ska kunna ta sig in på den här scenen måste de kunna teknik. Genom att spela upptäcker de också att de kan göra saker. De blir nyfikna på hur spelen är konstruerade. De övervinner sitt främlingsskap för datorer. Om datorn kraschar kan de lära sig hur man får igång den för att kunna fortsätta spela. Genom lek lär de sig något vettigt, precis som pojkar i alla tider har gjort. Jag tror att det är viktigt att vi kvinnor förstår tidigt att vi kan ha kul när vi lär oss nånting. Det ligger näta till hands att dra paralleller mellan den svenska filmbranschen, med filmavtal och kvalitetsstöd och den nya, starkt expanderande spelbranschen. Filmbranschen började också med stereotyp produktion och var helt beroende av att locka publik och biljettköpare. Mansdominansen i produktionsledet har alltid varit ganska kompakt. I Sverige tog det, förutom pionjären Anna Uddgren som gjorde filmatiseringar av Strindbergsdramer på tiotalet ända fram till i mitten på sextiotalet tills vi fick en långfilm regisserad av en kvinna (Älskande par av Mai Zetterling 1964). Kampen bland kvinnliga manusförfattare, regissörer och andra filmarbetare för en plats på arenan har varit lång och smärtsam. I det nyligen framförhandlade filmavtalet finns dock en klausul som åtminstone uttrycker en ambition att minst 40 % av svensk film ska skrivas, regisseras eller produceras av kvinnor. Är det så att spelbranschen måste börja från början och inte kan tillgodogöra sig de framsteg och erfarenheter som kvinnor redan gjort i andra branscher, till exempel film- och musikbranschen? - Jag tror också att det handlar om de här stereotyperna i samhället idag som vi ju faktiskt har, kanske mer nu än för tio, femton år sedan trots att vi är så jämställda. Flickor ska vara så och pojkar så. Om fler människor jobbar i spelbranschen som vågar bryta mot dessa låsta rollbilder så blir ju chansen större att ansatsen ska ta fart med en könsmässigt mer balanserad bransch. Det är i alla fall vår förhoppning, men man kan ju inte veta, det är en svår fråga. Men jag vill verkligen poängtera att jag har mött några män i branschen som uttrycker sin matthet för stereotypa mans och kvinnoideal i spelen. Stödsystem för kvalitetsspel? För att spelbranschen i Sverige ska mogna och producera ett bredare, mer komplext utbud av kvalitativa spel för en bredare målgrupp än unga killar vore ett slags statligt stöd, i stil med det som finns för film möjligen en lösning. Den kopplingsverksamhet som Super Marit utvecklat mellan bransch och spelutbildade kvinnor, till exempel liknar ju det arbete som filmkonsulenter på Svenska Filminstitutet eller i de regionala filmresurscentren sysslar med. Uppdraget i den statliga filmavtalet är ju att stärka utbudet av kvalitetsfilm, bland annat och i årets avtal har man också skrivit in en paragraf som ska

6 öka antalet kvinnor i filmbranschen. Även i förhållande till spelbranschen skulle det behöva finnas ett statligt stöd som gör det möjligt för konsulenter och producenter att söka efter nya, intressanta spelidéer som ligger utanför den rent kommersiella fåran. Finns det över huvud taget en sådan funktion som en fri producent inom spelbranschen, som initierar och sätter igång och söker finansiering för nya spelprojetkt. - Det där är en roll som det är tänkt att det nybildade Svenska dataspelsinstitutet skulle vilja ha. Det är ett projekt som utvecklats samtidigt med SuperMarit och där jag, tillsammans med fyra andra personer är initiativtagare. Vi kommer från olika håll inom spelområdet. Ett av målen att spel ska tas upp på den kulturpolitiska agendan och bli accepterat som kultur vid sidan av film, dans och musik Målet för Svenska Dataspelsinstitutet är att lobba för en stödkonstruktion, kanske liknande den som filmen har, för att spel som inte är rent kommersiella ska kunna produceras. Vilket gehör tycker du att ni har fått för det här kravet av kulturminister Leif Pagrotsky, till exempel. - Pagrotsky är kallsinnig, hittills, och tycks mena att statligt kulturstöd är sjuttiotals politik och att spelbranschen borde klara sig stöd. Vi tog upp frågan med honom på ett seminarium som Svenska dataspelsinstitutet arrangerade för en tid sedan och han sa visserligen också att han visste för litet men hans grundhållning var att staten ska inte lägga sig i och ha synpunkter på en bransch som är kommersiellt framgångsrik. Poängen med en stödordning skulle ju vara att man breddar utbudet, själva spelbegreppet så att också andra dimensioner fick plats. Det måste ju vara det enda sättet att vidga också spelbranschen och att säkra både kommers och kultur. Spelutbildningar i Sverige Under de senaste fem åren har dryga femton akademiska utbildningar i spelutveckling, spelgrafik och spelprogrammering etablerats i Sverige. Konkurrensen om studenter är intensiv och risken för överetablering överhängande eftersom den svenska spelindustrin ännu bara sysselsätter ungefär femhundra personer. I utbildningarna, och i den forskning som knyts till dem, sås frön till den framtida utvecklingen inom spelbranschen. Avgörande för kvinnors möjligheter att vara med och forma den svenska spelbranschen i framtiden är, bland annat, hur spelutbildningarna klarar av att rekrytera kvinnliga studenter. För närvarande är mindre än 5 % av studenterna på svenska spelutbildningar kvinnor. Vi vet att unga män som söker sig till spelutbildningarna ofta har spelat spel sedan de var i femårsåldern. Jag frågar Annika om hon tror att de unga kvinnor som kommer till spelutbildningar på universitet och högskolor utbildningarna har samma drivkraft? - Det beror alldeles på var utbildningarna heter och vad de sysslar med. Till utbildningar som heter något med interaktiva medier kommer kvinnor som är mer konstinriktade och har ett bredare begrepp om vad spel är. Heter de bara spelproduktion eller spelutveckling är det svårare att rekrytera kvinnor helt enkelt för att kvinnor är mindre intresserade av spel, eller snarare mindre intresserade av att befinna sig i en extremt manlig värld. Jag tror att i och med att spel anses vara en manlig norm drar sig många kvinnor för att söka sig till spelvärlden. Under de år högskolor i Sverige har utvecklat spelutbildningar har dessa blivit mer och mer fokuserade på de behov spelbranschen definierar. Utbildningar från början hade en bredare inriktning också mot mer konstnärligt gestaltande har smalnat av och profilerat sig mot spel i en mycket snävare bemärkelse. Vad tror du att de beror på då?

7 - Risken är att utbildningarna blir lika stereotypa som branschen. När spelvärlden breddas och innefattar andra områden som t ex konst eller pedagogik får man, tror jag, fler kvinnor som vill söka sig dit. Plus att man får studenterna att vidga sina tankar om spel och hur de kan se ut. Men av någon outgrundlig anledning så verkar det svårt att göra en spelutbildning som är bredare och mer konstnärlig. Men jag tror också att det är svårt att hålla ihop de här två områdena. Det är som om man måste ta ställning antingen konst eller spel eftersom det fortfarande är så skarpa gränser mellan konst och spelbransch. Spel är spel. Super Marit har ju också mer och mer fokuserat på huvudmålet, att få in fler kvinnor i spelbranschen. Men risken är ju att kvinnorna faller in i de köns stereotyper sim finns i branschen och bara producerar rosa spel för tjejer, men jag tänker att någonstans måste man ju börja. Kommer det in fler kvinnor i branschen är det positivt i sig. Att Lilla Ida i Mönsterås kan se att det finns tjejer som gör spel, det vill jag också göra. Det måste helt enkelt finnas förebilder även om dessa förebilder gör spel med schabloniserade kvinnobilder. När jag träffar Annika för en andra intervju, i slutet av 2005 är jag naturligtvis nyfiken på om hon kan se någon ljusning i den sneda könsfördelningen inom spelutbildningar i Sverige. Annika konstaterar kort att ingen förändring har skett. Andelen kvinnor är fortfarande under 5% vilket ju är ett stort problem både för utbildningarna och för spelbranschen. - I år har man tagit in 50 studenter vid spelutbildningarna vid Högskolan på Gotland vara fyra är tjejer. Det gäller att hålla kvar dem, så att alla fyra förhoppningsvis kan få jobb i spelbranschen när de är klara. Utbildningen måste ge dem självförtroende och kontaktytor så att det är naturligt för dem att söka ex-jobb i branschen och att tänka sig att jobba där när de blir klara. Jag kan bara prata utifrån mig själv. När jag gick utbildningen och det kom killar och män från olika spelbolag och presenterade sig och allt i branschen verkade enormt grabbigt då kände jag, starkt, att det skulle vara omöjligt för mig att arbeta i spelbranschen. Hur gör Spelutbildningarna i Sverige, rent konkret för att locka till sig kvinnliga studenter? - Skövde högskola aktivt för att få in fler tjejer i utbildningen. De marknadsför sig på ett tydligt sätt och har också en aktiv kontakt med de kvinnliga studenterna för att, kontinuerligt kolla upp med dem vad de saknar i utbildningen och att de känner sig hemma i den. Högskolan på Gotland var ju ganska avvaktande till Super Marit i början men nu har vi skrivit ett samarbetsavtal och som jag ser det kan vi använda spelutbildningen här som ett slags case för att utarbeta en metod som ligger i linje med Super Marits intentioner. Vi ska också få komma in och undervisa. Det är ju spännande att se om vår närvaro där påverkar sökfrekvensen, om det går att på så sätt få in mer kvinnor, helt enkelt. Skolan är positiv, visst, men man vill egentligen inte förändra någonting. För att lyckas med att rekrytera tjejer måste man ju skapa en utbildning som lockar dem. SuperMarit skulle kunna ha ett mentorskaps program för kvinnliga studenter för att utveckla samarbete mellan dem och verksamma spelutvecklare. Vi vill gärna hjälpa Högskolan på Gotland att göra ett spelutvecklingsprogram som lockar och håller kvar tjejer. Vi skulle kunna använda skolan som ett slags case för att utarbeta en metod som ligger i linje med Super Marits intentioner. Super Marit som kopplare mellan branschen och kvinnorna. Spelbranschen tog ju nästan genast SuperMarit i knäet när projektet fortfarande var nytt. Finns det en fara i det? Alternativet hade ju varit att ni blev ett slags Gerilla Girls som slog mot branschen.

8 - Det som är problemet är väl kanske att de tror att vi ska lösa allting åt dem. Och samtidigt är det ju litet det projektet är ute efter, att identifiera och försöka komma åt problemet, och undersöka vad branschen vill göra åt det. Det är därför vi vill samarbeta med dem, för att de också ska kunna hjälpa oss med föreläsare och annan kompetens. Vid vårt andra samtal berättar Annika att samarbetet med spelbranschen har utvecklats just så. I spelbranschen blir man allt angelägnare att få in kompetenta kvinnor. Det är oklart om Super Marit bidragit till utvecklingen men eftersom projektet finns där sammanfaller branschens och Super Marits mål på ett konstruktivt sätt. - Det är klart att det här är något som branschen har upptäckt på egen hand. Utvecklingen går ju ganska fort och behovet av att bredda spelbranschen är ju dokumenterat. Vi kan helt enkelt hjälpa branschen att hitta kvinnor genom leta upp bra människor på de olika utbildningarna och koppla ihop dem med producerande företag. Och bolagen kan få tillgång till vårt nätverk och vi kan, tillsammans jobba på att locka fler tjejer. Genom events, seminarier och annat som kommunicerar att det inte alls är så fruktansvärt grabbigt, längre att jobba på ett spelföretag. Vi kommer att bjuda in företrädare företagen till våra egna seminarier eller till spelutbildningar där vi undervisar så att de kan vända sig direkt till tjejer och rekrytera dem för speciella produktioner och projekt. Spelbolaget Dice, till exempel, är ju värdar för årets Swedish Game Award, och då tyckte de att vi skulle vara med och turnera runt å de olika utbildningarna för att locka tjejer till att anmäla sig till tävlingen. Jag frågar Annika vad det är som gläder henne mest nu, när halva den tänkta treåriga projekttiden gått? - Det är nog det att det känns som om det skulle kunna bli något av det hela, gensvaret är stort och vi ser redan att vi skulle kunna utveckla det hela till ett företag. Vi har bra kontakt med branschen och internationellt har vi bra samarbete med de nordiska länderna, Norge framför allt men också Finland, Danmark och Island. I Danmark finns projekt som liknar Super Marit, som drar igång nu av några tjejer som har gått på IT-universitetet i Köpenhamn och har skrivit sona ex-jobb om kvinnor och spel. Nätverksbyggandet är något av det viktigaste som skett inom projektet. SuperMarit kan låta sina idéer växa och möta liknande initiativ i andra delar av världen. Det är ju också en förutsättning för en fortsatt utveckling, efter projekttiden. - Vi har också kommit på att vårt nätverk också måste innefatta män. Arbetet med Super Marit kan inte bara gälla kvinnor. Vi måste aktivt involvera branschen i vårt arbete annars kommer inget att hända. Och branschen består ju av män. Efter tio månader kunde vi båda konstatera att mycket har hänt inom projektet, både vad gäller kontakterna med branschen och med nationella, och internationella utbildningar. Ja nu omfattar ju projektet att bli mer ett nätverk i norden för spelutbildningar och spelbransch med syfte att få fler kvinnor både in på utbildningarna och sedan in i branschen Spelbranschen i Sverige visar ett allt större intresse att använda sig av det nätverk av kompetenta, kvinnliga spelutvecklare som Super Marit kontinuerligt bygger i Sverige och i Norden. Målet att locka fler kvinnor in i spelbranschen är fortfarande grunden för Super Marits arbete. Allt mer har projektet kommit att få rollen av en förmedlande länk mellan branschen och de unga tjejerna? - Vi vill hålla fast kontakten med spelstudenterna. Fortsätta att ha events och seminarier med kvinnliga spelstudenter så att de inte hoppar av eller gör något annat när de har gått igenom sin utbildning. Det är nämligen ganska vanligt att de gör det hoppar av för att branschen fortfarande är så kompakt mansdominerad.

9 Erfarenheterna av att spelbranschen har ett stort intresse har väckt en affärsidé. När projektet är avslutat är det troligt att Super Marit etablerat en rekryteringsbyrå för nordiska spelbolag med fokus på kvinnor. Några få sådana rekryteringsbolag finns i andra delar av världen. Mary Margaret, till exempel som verkar i England och i USA drivs av kvinnor och har fokus på att rekrytera kvinnor till spelbranschen, men i Norden och Sverige finns det inte någon. Avsikten med projektet från början var att skapa ett starkt fäste just på Gotland för utvecklingsarbete med unga kvinnor och spel. Super Marit startade i en förhoppning att en massa gotländska tjejer skulle ansluta sig till projektet, medverka i workshops och delta i spelkvällar. Man hade också som mål att stimulera göra branschen medveten om att spelvärlden faktiskt måste förändras och att ta sitt ansvar och att Super Marit skulle kunna utveckla ett bra samarbete med spelbranschen. Annikas egna spelidéer När vi träffades i början av året frågade jag Annika om hon själv, vid sidan av arbetet i Super Marit, ruvade på några spelidéer. Hon skrattade högt och berättade om sin gamla dröm att göra ett spel för och om muslimska kvinnor. Jag invänder. Är inte det den absolut svåraste målgruppen för spelutveckling du kan välja i världen just nu? - Jag vurmar ju för muslimer och kulle tycka det var otroligt kul att utveckla ett spel som ingen någonsin har tänkt på. Jag skulle vilja gå efter en målgrupp, alltså kvinnliga muslimer, som ju i sig är ganska svårt att definiera. Vad är det egentligen att vara muslim och kvinna? Visst, det år ett omöjligt projekt men tänk ändå, om man kan göra ett spel som också kan belysa komplexiteten. Ett flexibelt spel som ställer frågor. Det skulle kunna vara ett multiplayerspel, kanske på webben, där människor över hela världen kunde spela med varandra. När Annika pratar om sin spelidé använder hon begreppet spel i en mycket vidare bemärkelse än vad jag har förstått att de flesta dataspelsutvecklare gör. Det hon beskriver liknar mer en undersökning där spelarna undersöker sig själva och sin egen roll i traditionerna och i omvärlden. Ett spel som ger tankar och reflektioner snarare än spänning. Hon tänker sig ändå att det skulle finnas en framåtrörelse i spelet och ett mål som ska uppnås. Spelarna ska följa utformade regler och kunna vinna över varandra. Islam som religion innehåller ju mycket regler och man skulle kunna utgå från detta regelsystem och utveckla ett spel därifrån. Jag skulle tycka det var intressant med När vi träffas tio månader senare har Annika, trots allt slit med Super Marit gått vidare med idén:

10 - Jo, visst. Ana Valdez och jag ska utveckla den idén. Jag är mer peppad än någonsin att göra något sådant, jag vill själv sätta ner foten i den där branschen och visa att jag också är i produktion. Min idé är att jag ska vara projektledare och dra ihop folk som är intressant att jobba med. Vi behöver hitta en bra speldesign men ha konstnärlig kompetens i de andra delarna, det behöver inte vara en 80 timmars dataspels idé Jag vet inte hur det här kommer att utvecklas men ju känner jag i alla fall att det är dags att börja igen. Text: Elisabet Edlund Layout: Lina Persson Foto: Stina Kätting