KURT WICKMAN. Skatterevolt pågår

Transkript

1 Skatterevolt pågår

2

3 KURT WICKMAN * Skatterevolt pågår

4 Författaren och AB Timbro 2002 Telefon: Fax: E-post: Internet: OMSLAG Mikael Wall FOTO AV FÖRFATTAREN Bertil Wöllner TYPOGRAFI Formgivningsverket SÄTTNING Ateljé Typsnittet L&R AB TRYCKERI Kristianstads Boktryckeri AB, 2002 ISBN

5 Innehåll Förord 7 1. Inledning 9 Konfliktpunkter mellan stat och samhälle 11 Perspektiv på skattepolitik 13 Wicksellansatsen 14 Vid tillväxt bör skattesatsen falla 17 Den marginalistiska förvillelsen 19 Reaktioner på den snabba statliga maktökningen 20 Den informella sektorns tillväxt 27 Spelet går vidare statens reaktion på medborgarnas reaktion Skatteproblemets rötter 31 I. Den offentliga sektorns expansion 33 II. Medborgarnas anpassningar till höga skatter Medborgarna vill inte betala 43 Wickselljämvikten är inte en godtycklig balans 45 Skatteplaneringens ekonomiska logik 49 Skatteplanering i företagen 50 Skatteflyktens ekonomiska logik 56 Skattepolitiken och det konstitutionella problemet Är skattebetalarna välinformerade? 63 Alternativ 1: den välinformerade skattebetalaren 64 Alternativ 2: den omedvetna skattebetalaren 66 Systematiskt intresse av att dölja skattebördans hela omfattning 69 Undvik att göra skatten till en skiljande politisk fråga 71 Utomordentligt komplicerad skattelagstiftning 72 Förvillande information om den offentliga sektorns kostnader 74 Finansieringen av staten förskjuts från synliga till osynliga skatter 75 Intressegruppernas position gentemot skattesystemet Konsekvenser av utjämningspolitiken 83 Fördelnings- eller tillväxtpolitik i centrum? 84 Några vidare effekter av politikvalet 87 Arbetsmarknaden påverkas negativt 88 Skydd mot en destruktiv omfördelningspolitik 92 Är skattepolitik det enda fördelningspolitiska alternativet? 93 5

6 6. Principer i en ny skattepolitik 101 Politiska intressegrupper styr skattepolitiken 103 Hur en fördelningspolitisk kultur vuxit fram 105 Legitimitetsproblemet 107 Skatterevoltens logik 109 En ny skattepolitik några grundprinciper 112 Appendix till kapitel Referenser 127

7 Förord När jag 1998 publicerade boken Högskattestatens kris väckte dess grundläggande ansats intresse. Det uppfattades som lovvärt att söka en samtida tillämpning för Wicksells mer än hundra år gamla grundläggande tankegångar. Orsaken är säkert inte särskilt komplicerad. Det är naturligtvis tilltalande för reflekterande människor att röra sig bort från en moralistisk debatt om skattesystemet, mot en analytisk. Inlägg som i stället för att fördöma försöker förklara varför omfattningen av skatteplanering är så stor och utbredningen av den svarta (eller informella) sektorn är så vidsträckt, har i dag en publik som den kanske inte hade för bara ett par decennier sedan. Kanske är det så, att just förståelsen för dessa samband är en förutsättning för en djupare samhällsmoralisk ståndpunkt. Eftersom jag arbetar som universitetslärare kan jag notera ett intresse för dessa tankegångar, i första hand från mina studenter och kollegor. Men skörden av brev och e-mejl har visat att frågorna inte i någon mening är strängt akademiska, utan väcker intresse långt utanför samhällsforskarnas krets. Något lika glädjande som förvånande var att anställda på Riksskatteverkets utredningsavdelning tog kontakt för att få diskutera var nivån på Wicksellskatter skulle kunna tänkas ligga i vårt samtida Sverige. Tyvärr hade jag då inte tid att engagera mig särskilt djupt i deras inbjudan till diskussion. Men det övertygade mig ändå om att det finns ett äkta intresse även 7

8 för svåra frågor, också långt in i svensk skatteadministration. Sådana erfarenheter manade mig att fortsätta att fundera över dessa problem, vilket har lett fram till föreliggande text. Den breddar perspektiven från Högskattestatens kris bl a genom att vinkla skatteproblemet mot fler samhällsproblem. Förhoppningsvis kan det lyfta fram några fler av de många dimensioner skattepolitiken har i en modern välfärdsstat. Men en ambition har också varit att fördjupa förståelsen av vad ett Wicksellkonsistent skattesystem innebär på några andra punkter. Förhoppningsvis kan detta hjälpa till att förskjuta den svenska skattedebatten från moralism till eftertanke. I detta ligger troligen den enda möjligheten att rationellt reformera den. Jag är tacksam mot Timbro som för vilken gång i ordningen? har hjälpt och stött mig i arbetet med denna bok, liksom gentemot Arvid Lindmans 60-årsfond, som gett mig ett bidrag för att fortsätta och utveckla tankarna kring Wicksellskatter. Utan hjälp från er hade det inte gått. Gävle i april 2002 Kurt Wickman 8

9 1 Inledning När Posten sommaren 2001 sålde Postgirot valde man att göra det via ett holländskt dotterföretag. Genom att försäljningen redovisades i Holland i stället för i Sverige, blev skattekonsekvensen en annan. Manövern tillät Posten att behålla 350 miljoner kronor mer vid försäljningen en summa som i Sverige skulle ha dragits in till staten. Stor sak, kan det tyckas. Men saken innehåller svårigheter. Posten skatteplanerade. För högskattestatens filosofi är det mer än ett etikettsbrott. Redan tanken på skatteplanering är suspekt. Att den misstänkliggörs kan förklaras. Högskattestaten påminner i allvarliga avseenden om den historiska absoluta staten, en period då kung och hovbyråkrati monopoliserade maktutövningen. Vid intressekonflikter gick statens intressen alltid före den enskildes. En sådan organisation kan naturligtvis också användas av andra, nämligen dem som bygger sin ställning på kontroll av staten och kontakter med statens funktionärer talsideologins variant romantiserade staten, som i första hand en socialpolitisk konfliktlösare. Denna variant underblåser en hel hord intellektuella journalister, präster, universitetsprofessorer och förklarar varför det är, och måste vara, så att staten bäst förvaltar tillgångar. Men skatteplanering är ett orosmoment det minskar statens inkomster och skyddar den enskilde. 9

10 Om nu skatteplanering utgår i första hand från den enskildes egenintresse och syftar till att skydda mot statens överbeskattning blir det intressant för staten att undergräva legitimiteten för egenintresset. Ergo är skatteplanering tveksam ur allmänintressets synvinkel. Ett allmänintresse som dock karaktäriseras av statens eget intresse att maximera inkomst från olika skattekällor. Det kan nu tyckas egendomligt att statens postmonopol ägnar sig åt att planera bort skatt, men är det egentligen inte. Vi behöver bara ändra perspektivet från statsintresset till medborgarintresset för att förstå. Högskattestatens bördor är så tunga för alla samhällets aktörer alltifrån halvtidsarbetande löntagare till ganska framgångsrika företag att försöken att undvika att bära dem har blivit till en folkrörelse. Eller en omfattande skatteplanering, om man så vill. Eftersom Posten har ombildats till aktiebolag kommer man in i den allmänna trafiken och ger genom sin position som statligt monopol bara en särskilt tydlig illustration till det problematiska i rådande skattepolitik. Som om denna illustration inte vore nog, kom en annan sommaren Vid närmare granskning av bokföringen visade det sig att de statliga Andra, Fjärde och Sjätte AP-fonderna hade investerat omkring 300 miljoner kronor i sådana riskkapitalfonder som bl a tillkommit för att minska skatten på utdelningar. Fonderna placerade i riskkapitalföretag på den engelska kanalön Guernsey (med egen skattelagstiftning och av korrekt informerade OECD-tjänstemän utpekad som ett förkastligt skatteparadis ), men också i Holland där reavinstskatt inte heller tas ut. En förvaltare har till uppgift att garantera bästa avkastning för pensionssparare. Alltså att i första hand se till de enskilda spararnas intressen (medborgare vill ha så hög pension som möjligt), inte till statens. Men också här rörde det sig om stat- 10

11 liga institutioners skatteplanering, i detta fall till och med institutioner som är nära knutna till skatteförvaltningen. Den egendomlighet som förstärks av AP-fallet är att statliga institutioner väljer strategier för sin verksamhet som tillåter dem att undgå politiskt avsedda effekter av skattesystemet. Och som normalt alltid drabbar t ex ett normalhushåll. KONFLIKTPUNKTER MELLAN STAT OCH SAMHÄLLE Denna bok skrivs från ett perspektiv som tycks vara ganska ovanligt i svensk politisk och ekonomisk debatt. Den utgår från tanken att det finns en potentiell konflikt mellan stat och samhälle. Konflikten kan till och med bli djup och växande. En av konfliktens centrala härdar är skattepolitiken. Där förs en bitvis ganska förbittrad strid mellan statens politiker och fogdar på den ena sidan och den skattebetalande menigheten på den andra. Ett konfliktperspektiv är i och för sig ingen stor innovation om vi ser till den internationella debatten den som ligger utanför den i första hand tyskinfluerade nordeuropeiska kulturkretsen. För den latinska politiska kulturen är en sådan motsättning ganska självklar staten är de förkvävande byråkratierna, korruptionens hemvist. Byråkratierna kontrollerar politiken, varför till och med demokratiskt valda politiker lätt dras in i hanteringen. I den anglosaxiska kulturkretsen finns ett grundläggande ideal som framhävs starkare än praktiskt taget någon annanstans, idealet om den enskildes rättigheter mot staten. Samhället utgår från den enskilde och staten måste alltid kontrolleras och begränsas för att inte börja formulera mål som går utöver vad de enskilda medborgarna önskar. Den som fortsätter att läsa denna bok ska finna att den anglosaxiska uppfattningen ligger helt nära min egen. 11

12 Men i den tyskinfluerade kulturkretsen finns starka inslag av en Staatstreue, tanken om den goda staten som en skyddande kokong kring statstroheten. Ibland närmast med mytens övertoner: en stat som alltid bäst vet vad som är till nytta för medborgarna, och agerar i överensstämmelse. Den absoluta statens tankefigurer lever vidare i bara delvis moderniserad form. Det är alltid tryggt att överlåta makt och inflytande från enskilda till staten. En språklig förvirring föreligger kanske främst i att den expansiva statens representanter medvetet eller omedvetet arbetar med ett egendomligt språkbruk: man slår samman de två begreppen och kallar helt enkelt staten för samhället. Men det leder tanken vilse. Staten är myndigheterna, staten utövar makten över medborgarna. Maktutövningens speciella karaktär gör nu politik till en viktig verksamhet. Här finns ett nollsummespel den enes maktutövning förhindrar den andres. Statens ökade makt innebär alltid motsvarande minskning av medborgarnas eller samhällets makt. I den allmännare diskussionen om vad som är utvecklingen av demokrati hävdas ibland att en överflyttning av fler beslut till stat/politik är en förbättring. Det innebär i så fall att enskilda överlämnar mer av sitt personliga inflytande till allt större kollektiva organ. I den absoluta statens filosofi ingick att det bara fanns en enda naturlig plats för makten att samlas på, hos kungen och hovbyråkratin. All annan maktutövning uppfattades som skadlig t ex de folkliga parlamentens. Beskrivningen av deras verksamheter hos (gentemot makten) följsamma historieskrivare var inte sällan att de ständigt balanserade på randen till maktmissbruk. Staten bedriver sådana verksamheter som betalas av medborgarna, och minskar i exakt motsvarande grad deras möjlighet att göra något annat för de resurser de själva arbetat ihop. Skatter finansieringen av staten drivs in tvångsmäs- 12

13 sigt. Samhället är, i motsats till staten, de enskilda medborgarna i alla de självvalda relationer de går in i. Medlemmarna i samhället finansierar sin verksamhet med inkomster från lön eller kapital och de frivilliga organisationer som byggs upp inom samhället finansieras av frivilliga bidrag. Samhällets medlemmar finansierar också staten men genom tvångsmässiga kontributioner, eller skatter. Den mest grundläggande källan till en konflikt mellan individ och stat kan, från ekonomisk synpunkt, beskrivas enligt följande. Med sin inkomst strävar den enskilde att få ut så stor tillfredsställelse som möjligt (maximera sin nytta). Staten för sin del strävar efter att maximera sina inkomster, vilket visar sig i att olika skattesatser kontinuerligt skruvas upp. När den ryske tsaren Peter I (den store) moderniserade det ryska skattesystemet efter västeuropeisk förebild gav han en tidlös beskrivning av regeringars krav på skattemyndigheter: att samla in pengar, så mycket som möjligt, ty pengar är krigets livgivande flöde. Den typiska 1700-talsstatens främsta uppgift var kriget, varför just finansieringen av krigen i citatet utpekades som statens främsta mål. Men den typiska 1900-talsregeringens främsta bekymmer har varit ett annat: att finansiera en ännu mer resursslukande institution välfärdsstaten. Skatteskruven har dragits åt hårdare inför den mer krävande uppgiften. PERSPEKTIV PÅ SKATTEPOLITIK Det finns en bestämd balanspunkt mellan statens och den enskildes strävanden. Och den kan beskrivas på två olika sätt, med olika resultat. Ur statens synvinkel ska man inte beskatta befolkningen mer än vad som motsvarar den högsta möjliga långsiktiga skatteintäkten. Möjligheten klargörs genom några sidohänsyn. Kring detta problem finns en omfattande 13

14 (makroekonomisk) litteratur. Om staten väger in ett dynamiskt perspektiv (d v s tar hänsyn till den långsiktiga ekonomiska tillväxten i sin skattepolitik) kommer man via mer eller mindre raffinerade ekonomiska modeller fram till vilken högsta skattekvot som är möjlig att arbeta med. Denna punkt beskrivs i litteraturen som optimal beskattning. Alternativt kan samma problem analyseras utifrån den enskilde individens perspektiv, från mikroekonomisk utgångspunkt. Det är det perspektiv som, av en rad olika skäl, bär upp denna kritiska studie. De offentliga tjänsterna ses helt enkelt som en del av hela den efterfrågan på varor och tjänster som en individ uppfattar som sin maximala nytta. Han är då villig att betala för just de offentliga tjänster som han faktiskt efterfrågar, men inga andra. Troligen sätter det en snävare gräns för statens skatteuttag än analyser enligt teorin för optimal beskattning. Det finns en djupare filosofisk skillnad mellan det makroekonomiska och det mikroekonomiska perspektivet. Makroansatsen ser problemet med statens ögon. Staten sätter dagordningen medborgarna är undersåtar som ska leva upp till de scenarier eller krav staten arbetar med. I den absoluta statens anda har dessa scenarier alltid företräde. Generalklausulen mot skatteflykt där staten ges tolkningsföreträdet i tvister mellan individ och stat är en följdriktig förlängning av makroperspektivet. WICKSELLANSATSEN Mikroperspektivet ser skatteproblemet från den enskilde skattebetalarens synpunkt. Staten står strikt ansvarig inför medborgarna, således i betydligt mer än formell mening. Medborgarna betalar skatt för att finansiera just det knippe tjänster de vill ha och räknar med att bli tillfrågade in- 14

15 för alla stora förslag som har skattekonsekvenser. Just här ligger det som leder till det jag kallar Wickselljämvikten (se kapitel 2). Om medborgarna är beredda att betala skatt för de tjänster de faktiskt konsumerar men inga andra förändras den statliga politikens roll så som vi i dag upplever den. Politikernas egna favoritprojekt för att tillmötesgå mindre eller större intressegrupper, eller bygga upp fraktioner inom ett regeringsparti i syfte att stärka den egna ställningen (genom att löpande kunna erbjuda t ex välavlönade poster till lojala personer) kommer att begränsas radikalt. I Wicksellperspektivet blir en stat betänklig som på olika sätt maximerar sina intäkter på bekostnad av medborgarnas nyttomaximering. De grupper av medborgare som träffas särskilt hårt av hanteringen kommer att uppfatta beteendet som omoraliskt. Erfarenheterna av skattepolitik i högskattestaten kan lätt tolkas som omfattande maktutövning, utan den nödvändiga försiktigheten. I första hand är det sannolikt särskilt hårdbeskattade grupper som kommer att reagera mot politiken: strävan blir att på olika sätt i första hand skatteplanering, i andra hand ren skatteflykt åstadkomma att skatten minskar till den nivå som motsvarar deras konsumtion av offentliga nyttigheter. I Wicksellperspektivet får staten legitimitet genom begränsning, och genom att drivas och effektivt kontrolleras av samhällets alla medborgargrupper. Det är en ordning som, av uppenbara skäl, ligger nära ett demokratiskt ideal. Men den liberala demokratin ska inte uppfattas i den vulgära meningen som majoritetsstyre, utan i sin djupare mening det enda politiska system som fullständigt tolererar samhällets minoritetsgrupper. I toleransen för minoriteter ligger en blockering mot att skilja ut grupper för särskild behandling höginkomsttagare 15

16 eller invandrare eller något tredje. Det blir illegitimt att sätta vissa minoriteter i strykklass. Det är fullt möjligt att göra det och det förekommer genom att utnyttja majoritetsprincipen mot minoriteter. Men det farliga i spelet är att man avlägsnar sig från minoritetsskyddet, den liberala demokratins pärla. I stället får vi inslag av majoritetsdiktatur med ofrånkomliga inslag av populism. Ta demoniseringen av höginkomsttagare i svensk politisk skattedebatt. Om vi antar att arbetsmarknaden någorlunda grovt sätter löner efter vars och ens produktivitet bildas alltid löner som är högre än genomsnittet. De inkomsttagare som uppbär dessa blir då arbetsmarknadens höglönegrupp. En stor del av dem kommer att arbeta i framtidsbranscher d v s verksamheter som indikerar vart den allmänna ekonomiska utvecklingen är på väg. För att klara denna svårare uppgift har dessa personer skaffat sig någon särskild kompetens som värderas. Vägen till sådan kompetens går genom en inlärningsprocess, d v s studier av något slag. Och studierna kräver någon form av uppoffring under kortare eller längre perioder. Den högre lönen kommer således att spegla ett helt spektrum av fördelar som den enskilde höglönetagaren på egen hand har förvärvat. Det blir därför inte lätt att förstå varför han/hon ska avstå större delar av lönen i skatt än andra om han/hon inte erbjuds fler offentliga tjänster än andra. Genom att lägga särskilda skattebördor på höginkomsttagarna utan att kompensera dem för den högre skatten klyver politiken samhället. Man introducerar två olika typer av normbildning: en för låginkomsttagare och en annan för höginkomsttagare. Eftersom de med högre inkomster än genomsnittet ofta har unika egenskaper, blir majoritetsförhållandena ganska entydiga, till förmån för låginkomsttagarna. I svensk politisk debatt romantiseras låginkomsttagare av det uppenbara skälet att de är fler och man vill söka uppnå ma- 16

17 joritetskoalitioner i kommande val. I något sammanhang sade den tyske författaren Goethe inför anblicken av ett liknande arrangemang: Man merkt die Absicht und wird verstimmt. (Man inser avsikten och blir beklämd.) Det är nu inte säkert att den mikroekonomiska analysen alltid kommer att avvika särskilt mycket från t ex det olika teorier om optimal beskattning kan ge vid handen. Det är lätt att föreställa sig situationer där en befolkning efterfrågar stora volymer offentligt producerade tjänster, men detta är dock knappast den normala situationen. Det är knappast troligt att enskilda är intresserade av att finansiera särskilt mycket av t ex den stora och otympliga utredningsapparat som har byggts upp inom offentlig sektor. Det mikroekonomiska perspektivet på skattefrågan är inte särskilt utvecklat. Huvuddelen av den ekonomiska skatteforskningen har anslutit sig nära till makroanalysen, normalt inom ramen för det som med amerikansk beteckning kallas public finance. För att kunna komma vidare i den mikroekonomiska analysen av hur ett skattesystem ska byggas upp, kan man söka sig tillbaka till ett av de få teoretiskt seriösa försöken som har gjorts i denna riktning, nämligen av den svenske ekonomen Knut Wicksell. 1 Vissa försök har gjorts inom ramen för det som med en annan amerikansk beteckning kallas public choice. I denna studie går jag tillbaka till detta perspektiv. VID TILLVÄXT BÖR SKATTESATSEN FALLA En något annorlunda anlagd konfliktpunkt mellan den enskilde och staten framträder i det längre perspektivet. I en 1. Se Wickman, 1998, för en diskussion om möjligheten att införa Wicksellskatter i Sverige. 17

18 ekonomi som ökar inkomsten per capita är förväntan sannolikt att statens andel av inkomsterna successivt ska minska. Orsaken är dubbel. För det första är den enskilde intresserad av att betala för en bestämd mängd offentliga tjänster, t ex för att finansiera det demokratiska systemets institutioner, skydd och försvar, och kanske också vissa grundläggande sociala institutioner. Om denna mängd inte förändras förväntar sig den enskilde att skattesatsen ska falla i takt med en stigande inkomst. För det andra. Med högre inkomster får den enskilde fler attraktiva alternativ, t ex att försäkra sig socialt, än vad ett med viss nödvändighet tämligen uniformt statligt system kan erbjuda. Delar av befolkningen väljer då att gå ur de offentliga systemen vars konsekvens är en förväntan om lägre skatter, då färre tjänster efterfrågas. Men erfarenheten är snarast den motsatta. Med stigande per capita-inkomst har skattesatsen i stället ökat. Staten beter sig erfarenhetsmässigt opportunistiskt. Den har ensidigt omdefinierat och utvidgat sina uppgifter, vilket följts av högre skattesatser på successivt högre inkomster. Staten har därigenom blockerat möjligheten till val och anpassningar för en större andel av de varor och tjänster som ingår i en enskild medborgares konsumtion och sparande. Motsatsställningen mellan enskilda och statens strategier blir särskilt tydlig. Den allmänna argumentationen för stigande skattesatser har inte alltid varit helt lätt att följa. Normalt har den följt ett schema som går ut på omfördelning: skatter tas in från rika och finansierar bidrag till fattiga. Grundläggande samhällsekonomiska förändringar tycks knappast ha spelat någon roll för detta synsätt. I Sverige finns en utbredd vilja att betala för understöd av fattiga men den sker kanske främst via frivilligorganisationer som Stadsmissionen och andra. Oavsett vilken kanal som används för att ge stöd till fattiga finns det dock 18

19 inte längre så många egentligt fattiga i Sverige. I den mån fattigdom förekommer gör den det oftast i starkt marginaliserade grupper. Det rör sig i Sverige helt enkelt om ett litet antal enskilda personer, och fördelningspolitiken får mot denna bakgrund en helt annan tolkning. Att driva en statlig politik som bygger på omfördelning mellan enskilda på, grovt taget, likartade standardlägen, med ungefär samma inkomster, ger upphov till kritik för överuttag av skatt och statlig överhöghet. En annan skärningspunkt i skattepolitiken rör det mer klassiska socialistiska argumentet: att omfördela från kapitalister till löntagare. Denna tanke bygger på ekonomisk teori från 1800-talet. I denna teori är kapitalet sterilt, enbart arbete är produktivt, vilket innebär att det sker en överflyttning av inkomster från lågproduktiv till högproduktiv verksamhet, vilket i sin tur ger stora samhällsekonomiska vinster. Men dessa teorier överlevde inte ens 1800-talet. Dessutom är huvuddelen av Sveriges medborgare i dag aktieägare d v s har en blandning av inkomst och förmögenhet från anställning och kapitalägande. DEN MARGINALISTISKA FÖRVILLELSEN En ganska vanlig fråga hos svensk allmänhet är: vart tar skattepengarna vägen? Misstänksamhet har utbrett sig inför insikten att svenskar betalar 2/3 av sina inkomster till offentliga organ, men att dessa organ klagar hela tiden över resursbrist och neddragningar, till och med inom kärnverksamheter som vård och utbildning. Klagomålen handlar om att ännu mer skatteresurser ska överföras till utbildnings- och vårdsektorn. Det saknas inte aggressiva röster inte minst i radio och TV som pockar på. Men dessa röster möter en stor skatteskepsis bland medborgare utanför det politiska etablissemanget och dess stödtrupper inom media. 19

20 Den fråga som uppkommer handlar självfallet om effektivitet: hur kommer det sig att offentliga organ inte klarar att driva t ex utbildning och sjukvård av högsta kvalitet, med de mycket stora skatter som de har tillgång till? Framväxten av operationsköer sedan 1990-talet ger belägg. Men också en bitvis dålig standard i den direkta vården, som kanske signalerar ett mer allmänt förfall i den svenska vårdapparaten. Men det är också en organisationsfråga: det kanske helt enkelt är så att det offentliga inte ska ha huvudansvaret för dessa verksamheter? Frågan är väl ganska följdriktig: med extremt generösa skatteinbetalningar från medborgarna och sjunkande kvalitet i de verksamheter som finansieras, måste man på någon punkt i grunden ompröva verksamheten. Man har redan tillgång till resurser som ställer Aladdins lampa i skuggan. Det förefaller därför knappast vara en fråga av högsta angelägenhetsgrad att marginellt slussa in ytterligare resurser till dessa sviktande verksamheter. Vid vilken nivå på skatteuttaget kommer verksamheterna att fungera oklanderligt? Den ökande konflikten mellan samhälle och stat har lett till en lång rad anpassningar bland medborgarna, där inte alla är välkända och diskuterade. Vi skisserar i flera avsnitt (särskilt i kapitel 4) hur den stora motsättning som cirklar kring skattepolitiken påverkar ekonomi och politik på ett mer långtgående sätt. I detta ligger studiens egentliga syfte och varning: en regering som behandlar skattepolitiken opportunistiskt tenderar att skapa sådana sprickor i samhället som sedan blir svåra att reparera. REAKTIONER PÅ DEN SNABBA STATLIGA MAKTÖKNINGEN Vi konstaterade ovan att omfördelning av samhällelig makt är ett nollsummespel. Låt oss tillämpa denna insikt. Under den senaste 35-årsperioden har statens andel av samhällets in- 20

21 komster stegrats från 1/3 till 2/3. Detta är historiskt sett en mycket snabb statlig maktexpansion. Och spegelbilden en mycket snabb förlust av personlig makt för medborgarna, eller samhället. Det rör sig om en så allmän och central förskjutning av centra i samhället att den driver fram en myriad av stora och små anpassningar som pågår, och bara delvis kan överblickas just nu. Ty kampen om den politiska makten är alltid en pågående process tanken om ett slutgiltigt tillstånd är väl närmast en samhällsutopisk förvillelse. Kampen mellan stat och samhälle är inte avblåst. I delvis nya former försöker medborgare skydda sig mot statlig överbeskattning. De två synliga formerna för att hävda rätten till den egna inkomsten är skatteplanering och skatteflykt. De är delvis relaterade, men bara delvis, och ska därför hållas i sär. Skatteplanering är väl den mest tillämpade försvarsmetoden, av det enkla skälet att den är legal. Den kan därför föras inom systemet med alla de fördelar det innebär. Det verkar som om efterfrågan på skatteplanering stiger närmast exponentiellt med skattetryckets höjd och får en särskild skjuts vid snabba förändringar av skattesatserna. När mycket stora grupper av medborgare uppfattar sig som överbeskattade tycks deras innovationsförmåga stimuleras tillräckligt för att menyn av skatteplanerande åtgärder ska bli omfattande. Menyn innehåller alltifrån att informera sig bättre om vilka avdrag som är tillåtna i självdeklarationen, till emigration av den ekonomiska verksamheten. I det senare fallet rör det sig både om enskilda och företag som emigrerar. I någon mening kan sådan emigration förstås som enskildas och företags sökprocess för att finna ett Wicksellkonsistent tillstånd. Man testar olika länders faktiska skattepolitik till dess man finner en sådan som motsvarar den egna preferensen för likhet mellan skatt och motsvarande offentliga tjänster. 21

22 Skattepolitiken blir helt enkelt en push -faktor. Höga skatter tenderar att påskynda företags (och enskildas) beslut att flytta verksamheter. Det ger upphov till konkurrens mellan olika länders skattepolitik. Och det har väsentligt bidragit till den våg av förändringar i skattepolitiken som har genomförts över i stort sett hela den högbeskattade västvärlden sedan andra hälften av 1980-talet. I många länder beskriver man saken som i Tyskland: För att uthålligt klara att finansiera välfärdsstaten, blir det nödvändigt att väsentligt sänka inkomstskatten i framtiden, för att citera förre förbundskanslern Helmut Kohl i ett uttalande till den amerikanska affärstidskriften Business Week. 2 Sverige har en för europeiska förhållanden ovanligt långvarig och omfattande utflyttning av investeringar till andra länder. Förklaringen till en så komplicerad företeelse innehåller naturligtvis flera moment, där det faktum att svenska storföretag är dimensionerade för världsmarknaden och inte för den lilla svenska marknaden är ett av de centrala argumenten. De riktigt stora svenska företagen sådana som har 2. Det ska också noteras att denna skattekonkurrens inom EU har lett till en strävan från framför allt de stora länderna Tyskland och Frankrike att försöka åstadkomma en harmonisering av skattepolitiken inom gemenskapen. Det är särskilt Irland, Luxemburg, Holland och Storbritannien som anses utöva skadlig skattekonkurrens. Observationen är att företag under 1990-talet skiftat över relativt stora investeringar till dessa länder. Men också att enskilda har flyttat sparande från länder där beskattningen är hög, till länder där beskattningen av sparande är lägre. Det är inte lätt att följa logiken i denna kritik av länder med lägre beskattning. Historiskt har sådan institutionell konkurrens förekommit inom Europa åtminstone sedan 1300-talet och troligen medverkat till att producera sådana politiska institutioner som gjort den europeiska modellen till ett föredöme för den övriga världen. Ibland formuleras kritiken som att dessa länder driver Europa till en kapplöpning mot botten, där tanken är att ingen lägre gräns finns för skatter och offentliga utgifter. Men i den mån vi rätt förstår Wicksellkriteriet är sådan kritik ogrundad. Det vi i stället ser är en konkurrens om den mest effektiva användningen av skattemedlen. Skattekvoten kan vara låg eller hög, det är av mindre betydelse det avgörande för en god position i denna konkurrens med skattepolitik är i stället att medborgarna i ett land uppfattar att skattemedlen används effektivt. 22

23 eller fler anställda fakturerar procent av sin försäljning utanför Sverige. Det är därför främst av historiska och administrativa skäl vi betraktar dem som svenska. I funktionell mening är de internationella företag, med ekonomiskt svag bindning till Sverige. Men att också skattefrågor har en framträdande plats i diskussionen om storföretagens administrativa lokalisering belades väl av den bitvis upprörda diskussion som under 1998 flammade upp kring världsföretaget Ericssons flyttning till Storbritannien. Företagsledningen anförde direkt nivån på inkomstskatten som ett hinder för att driva verksamheten vidare i Sverige. Men det finns andra skäl, bl a att det är svårt att bygga upp en kvalificerad avdelning för forskning och produktutveckling i Sverige, då det ekonomiska utbytet för en Sverigebaserad kvalificerad forskare efter skatt ligger på omkring hälften mot jämförbara länder. Politiska myndigheter har försökt parera sådana hinder med att föreslå speciella skatteregler för utländska forskare. Men den typen av speciella undantag i skattepolitiken har inte ansetts vara en lösning. Förklaringen är att många av de forskare som svenska företag vill anställa är svenska medborgare, som inte omfattas av specialreglerna. Dessa föredrar därför ofta att arbeta i andra företag som är lokaliserade till länder med en annan kombination av inkomstskatt och offentliga tjänster. Det skapar också onödiga spänningar bland nyckelpersonal om ett företag ska organisera en av de mest centrala verksamheterna med anställda som omfattas av högst skiftande förmåns- och skatteregler. Men det blir också tydligt att enskilda politiska punktjusteringar inte fungerar väl för att hantera det större bakomliggande skatteproblemet. I en nyligen genomförd studie av svenska företags omlokalisering fann en grupp SNS-anknutna forskare att nära 50 svenska storföretag hade flyttat ut vä- 23

24 sentliga delar av verksamheten särskilt huvudkontoren under den korta perioden En kompletterande synpunkt är att det är svårt att bedöma när vissa skatteplanerande åtgärder är förenliga med grundläggande regler i den övergripande skattelagstiftningen. Ett exempel är de idrottsföreningar som försöker organisera verksamheter i former som påminner om tanken bakom lagen om särskilda skatteregler för utländsk nyckelpersonal. Ett antal ishockey- och fotbollsklubbar har anställt utländska spelare med kontrakt som bl a baserats på att spelarna har varit skrivna i länder med lägre skatt på höga inkomster. Isle of Man har här varit ett omtyckt hemland för flera av dessa spelare. Men hela denna verksamhet har dragits i tvivelsmål av skattemyndigheterna. På flera platser prövas för närvarande sådana kontrakt rättsligt. Brynäs ishockeyförening har överklagat fällande beslut upp genom hela rättshierarkin, men slutgiltigt fällts i högsta instans sommaren En annan effekt av kapitalets större rörlighet och företagandets internationalisering är att också avancerad arbetskraft successivt har blivit alltmer internationellt rörlig. En illustration kan vara nyutexaminerade civilingenjörer från KTH i Stockholm. I början av 1980-talet lämnade omkring 5 procent av denna grupp Sverige för kortare eller längre perioder av utlandsarbete. Större delen av gruppen återvände till Sverige. I slutet av 1990-talet har andelen flyttare stigit till procent, och de stannar borta längre tid, ofta väsentligt längre tid. I en studie utförd av SACO, rörande civilingenjörers löner i ett antal länder, kom man till resultatet att utbytet av tjänst blev procent högre i flera andra europeiska länder Se Braunerhjelm (red), 2001a. 4. Akademikertidningen, nr

25 Sverige (Stockholm) ligger allra lägst vad gäller köpkraftskorrigerad nettolön. Klas Eklund, chefekonom på SEB och tidigare socialdemokratisk tjänsteman på Finansdepartementet, kommenterade denna statistisk: [D]et svenska skatte- och transfereringssystemet systematiskt och medvetet missgynnar höginkomsttagare det är ju själva syftet med de starka omfördelande inslagen i systemet. Ju mer internationaliserad arbetsmarknaden för nyckelpersoner och experter blir, desto troligare är det att siffror som dessa kommer att utöva en allt starkare dragningskraft på de högavlönade att flytta ut ur Sverige, åtminstone under en del av deras yrkesliv. 5 Löneincitamentet för att flytta ut ur det svenska skattesystemet är således starkt för högutbildade grupper med internationellt efterfrågad kunskap. En diskussion som löper i samma banor som den ovan (i samband med företagen) kan lätt utvecklas. För den högutbildade blir det uppenbart att det svenska skattesystemet inte baserar sig på Wicksellkriterier för högre inkomsttagare. Det avslöjas omedelbart av att han/hon i andra länder, t ex USA eller de rika delarna av Ostasien, privat kan försäkra upp sig till (nord)västeuropeisk nivå och ändå behålla avsevärt högre lön. Skillnaden efter erlagda premier för en fullständig socialförsäkring kommer i en Wicksellanalys att uppfattas som överuttag av skatt. Utflyttningen ska naturligtvis uppfattas som en form av skatteplanering nämligen i den meningen att utlandstjänsten väljs före en svensk anställning på grund av den högre skattebelastningen i Sverige. Rörligheten för både kapital och kvalificerad arbetskraft har hastigt ökat under de senaste decennierna och blivit en 5. Eklund, 1998 sid

26 central ekonomisk-politisk fråga under 1990-talet. Under en längre period har dock en betydande rörlighet för kapital uppmuntrats genom framväxten av skatteparadis, eller tax haven för att använda den engelska beteckningen. Förmögenheter och viss redovisning av inkomst har flyttats över till sådana skatteparadis. De finns spridda över hela världen och attraherar enligt rimligt tillförlitliga beräkningar betydande förmögenhetsflyttningar från Västeuropa. Den ekonomiska energin i dessa överflyttningar har drivit fram en sådan konkurrens att fler länder introducerat institutionen, helt eller delvis. Luxemburg fungerar sedan länge men på senare tid mer kraftfullt som ett skatteparadis för, i första hand, tyska och franska sparare. Holland har under 1990-talet förändrat sina skatteregler i denna riktning både Telia och Posten har valt att utnyttja holländska regler för försäljning och privatisering. Till och med Belgien har gått in i denna konkurrens. Man drar till sig ganska stora flöden av främst europeiskt kapital efter att ha avskaffat reavinstskatten, förmögenhetsskatten och skatt på hyresinkomster: Resultatet är att Belgien har blivit ett Caymanöarna, utan att vara en ö. Även om det är omöjligt att finna exakta uppgifter bedömer lokala revisorer att mer än holländska medborgare skyddar sina tillgångar genom att bo i Belgien. Sedan Frankrike avskaffade sin övre gräns för beskattning av finansiella tillgångar för tre år sedan har åtminstone förmögna fransmän flyttat över till Belgien. Allt vägt och mätt, säger René Philips, en skatterådgivare vid företaget KPMG International i Bryssel, bor omkring skatteflyktingar i Belgien. Vi ser nu tyskar och britter komma. De har hört talas om hur attraktivt Belgien kan bli om du äger ett företag och vill realisera förmögenheten, säger han Echikson, Business Week, 23 juli

27 DEN INFORMELLA SEKTORNS TILLVÄXT Den ekonomiska logiken kring etableringen av skatteparadis banar väg också för den andra anpassningen mot ett överuttag av skatt skatteflykt. Det rör sig dock i detta fall om en illegal åtgärd som lätt ger anledning till mer äventyrliga turer. I skatteflykten finns ett socialt spänningsmoment, som högskattestatens försvarare ibland helt bortser ifrån. Det tycks finnas en långsiktig tillväxt av informella sektorer i den moderna ekonomin, ett nytt fenomen i länder som har uppmuntrat högskattestater. Dessa informella sektorer ska enklast förstås så att de helt eller delvis opererar utanför den formella ekonomin i den meningen att inkomster inte inrapporteras till skattemyndigheterna, och ingen skatt betalas på de vinster och inkomster som bildas i dessa marknader. Högskattestatens politiker och myndigheter är bara delvis medvetna om denna utveckling. Men det finns undantag. I en studie som under 1998 utfördes av Riksrevisionsverket drog man slutsatsen att den informella sektorn i Sverige kan vara mycket stor. Man kom fram till att omkring en miljon människor i åtminstone någon utsträckning arbetar i denna sektor. På basis av studien drog man slutsatsen att motsvarande 5 10 procent av den officiella BNP:s värde kan genereras inom den informella sektorn, vilket antyder problemets vidd. Troligen underskattar denna siffra omfattningen. Redan av namnet framgår att det är svårt att mäta de verksamheter som utförs inom den informella sektorn. Det som talar för att RRV väsentligt kan underskatta omfattningen är att delar av undersökningen baserar sig på enkäter. Redan enkla enkäter är ofta svåra för samhällsforskare att tolka. Men tolkningsproblemet stegras förmodligen utom räckhåll när en statlig revisionsmyndighet frågar medborgare om de arbetar svart i någon utsträckning. Troligen kommer en 27

28 stor grupp att förneka anknytningar till den informella sektorn, även om sådana skulle finnas. Den underskattning som metodvalet ger upphov till måste därför kontrolleras med hjälp av andra metoder. Inom ekonomisk teori finns metodik som är säkrare i den meningen att den baserar sig på lätt observerbara data och inte på subjektiva upplysningar. Metoden går ut på att undersökaren härleder vissa grundläggande penningpolitiska samband i en ekonomi. Med hjälp av dessa samband går det att fastställa hur stor utelöpande penningmängd som krävs för att omsätta den formella BNP. I det andra steget observeras så den faktiska penningmängden i ekonomin, och skillnaden tolkas som omfattningen av den informella sektorn. 7 Den österrikiske ekonomen Friedrich Schneider, vid universitetet i Linz, påbörjade en sådan serie av studier under 1990-talet. 8 Han valde att utsträcka undersökningen till OECD-länderna och försökte dessutom få grepp om hur den informella sektorn utvecklades över tiden i de undersökta länderna. Dessutom nöjde han sig inte med att observera penningmängden han arbetade med flera olika mått på den verkliga ekonomiska aktiviteten i olika länder, energianvändning och annat. För en grupp EU-länder samlade han data som gick tillbaka till 1960-talet. Resultaten av denna mer övergripande studie av följsamheten mot skattepolitiken i olika länder tycks ge ett avsevärt 7. Som synes finns dolda antaganden i detta val av metodik, t ex att den informella sektorn är en kontant -sektor, d v s att alla transaktioner betalas kontant. I princip bortser man således från t ex direkta byten av tjänster, vilket troligen medför en underskattning. Men vi bortser i detta sammanhang från invändningarna, eftersom den skisserade metodiken troligen ger säkrare indikationer än RRV har förmått göra. 8. Den senaste avrapporteringen i detta pågående project finns hos Schneider & Enste, sid I slutet av artikeln finns en mycket omfattande förteckning över den litteratur som intresserat sig för den informella ekonomin. 28

29 starkare utslag än t ex den undersökning Riksrevisionsverket utförde. Den informella sektorn är mycket stor i de sydeuropeiska länderna Italien och Spanien, där den motsvarar omkring procent av BNP. Men den är också omfattande för en grupp små europeiska högskatteländer Belgien, Sverige, Norge och Danmark där den ligger på procent av BNP. Länder med ett relativt lågt skattetryck USA, Japan, Storbritannien och Schweiz har internationellt sett en liten informell sektor. I studien finns också en historisk avdelning där författaren försöker fastställa hur den informella sektorn har förändrats över tiden, närmare bestämt från mitten av 1960-talet till mitten av 1990-talet. Ett slående resultat av den tidsserie som härleds i studien är att den informella ekonomin har vuxit omkring tre gånger så snabbt som den formella under hela undersökningsperioden. Sverige bedömdes ha en informell sektor på omkring 13 procent av BNP i slutet av 1970-talet (1978), en andel som steg till 20 procent av BNP i slutet av 1990-talet (1997). Det samband som omedelbart antyds av dessa observationer är att stigande skattesatser har drivit fram en växande informell sektor. Ett någorlunda stabilt samband tycks också vara att regeringar som begränsat ökningen i skatteuttaget har upplevt en motsvarande långsammare ökning av den informella sektorns tillväxt. SPELET GÅR VIDARE STATENS REAKTION PÅ MEDBORGARNAS REAKTION Den juridiska och moraliska aspekten av hela denna sena utveckling är ganska svår att överblicka och slutsatserna är långtifrån självklara. Det förefaller som om den svenska högskattestaten reagerar på två sinsemellan helt olika sätt. Den ena reaktionen är att gradvis och mycket försiktigt 29

30 sänka olika skattesatser. Fastighetsskatten är ett exempel. I två steg har skatt på småhus sänkts från 1,5 till 1,0 procent via en platå på 1,2 procent. (En egenhet är att sänkningen på 1,2 procent aldrig hann etableras innan nivån på 1,0 procent beslutades i augusti 2001.) Det politiska jäktet understryks också av att så sent som en vecka före skattesänkningen deklarerade statsministern att nivån på fastighetsskatten stod fast. Denna linje i reaktionen har också en mer allmän bakgrund. Skatt på inkomst har sänkts blygsamt i två omgångar, vilket ökat intensiteten i diskussionen om skattesystemet som sådant. Vänsterpartiet som utgör regeringsunderlag har föreslagit att en allmän stimulans av en nedåtgående konjunktur ska prövas genom en sänkning av inkomstskatterna, vilket i så fall vore ett nytt inslag i den svenska ekonomiska politiken, så som vi känner den från det senaste halvseklet. Den andra typen av reaktion är att öka medlen för kontroll och bestraffning av skatteflykt, och att bedriva intensiv propaganda för att misstänkliggöra skatteplanering. Uppgraderingen av ekobrottslighet uppfattas väl av allmänheten vara föranledd främst av narkotikabrottslingars penningtvätt, men bland högskattestatens förespråkare som en kamp mot skatteplanering och skatteflykt, begrepp som statspropagandan gärna vill jämställa. 30

31 2 Skatteproblemets rötter På 1980-talet bröts en lång trend i realiteten omkring hundra år till stigande skattebelastning i Västeuropa (och USA). Trendbrottet är synligt i lättåtkomlig statistik som publiceras av skattemyndigheter i olika länder. I jämförelse med situationen i mitten av 1980-talet ligger skatteuttaget inom OECD-länderna de industriellt och ekonomiskt ledande länderna i världen 5 10 procentenheter lägre i början av 2000-talet. Av allt att döma ska denna observation tolkas som att vi har bevittnat början på en utveckling mot lägre skatter över världen. I debatt och politiska förslag spelar i dag tanken på fortsatta sänkningar av praktiskt taget alla skattesatser en framträdande roll. 9 Sverige är en senkomling och inom den politiska sektorn känns uppenbarligen tanken på 9. Det är här inte bara den amerikanska diskussionen som är framträdande, även om den sedan 1980-talet också har fungerat som vägvisare för den europeiska. Den amerikanska diskussionen står i dag öppen för nya tekniker i skattepolitiken som flat tax, eller helt generellt diskussionen om en fundamental tax reform där historiskt ovanliga kombinationer av skattepolitik övervägs. De begrepp och överväganden som arbetats upp i denna amerikanska diskussion har också sakta börjat sippra in i den europeiska och svenska skattediskussionen. Ett exempel kan vara att TCO och Företagarförbundet tillsammans ställt sig bakom tanken på att undersöka vad en platt skatt skulle innebära för Sverige och hur den skulle kunna utformas. Men i Europa förekommer också tanken på att åstadkomma grundläggande skattepolitiska förändringar sannolikt som en effekt av att förändringar i den amerikanska skattepolitiken förändrar förhållandena i den ekonomisk-politiska (institutionella) konkurrensen mellan de ledande länderna (dessa begrepp utvecklas mera nedan). 31

32 skattesänkningar fortfarande som en främmande fågel. 10 Men tanken har slagit rot, och små inledande skattesänkningar har beslutats och börjat genomföras. Inom EU har betydande skattesänkningar ägt rum i Storbritannien (sedan Thatcher), Irland, Spanien och Holland. Det har åstadkommit en konkurrens om skattepolitiken inom EU. Tyskland och Frankrike misslyckades med strategin att först ersätta denna konkurrens med skattepolitiskt samarbete i syfte att kontrollera hela processen. Det ledde till att man i stället övergick till den självklara alternativa strategin: att själv sänka skatten. Den institutionella konkurrensen fungerar uppenbarligen. Ser man processen som ett konkurrensspel kan man säga att förlorarna Tyskland och Frankrike helt enkelt övertar segrarnas vinnande strategi. Nu väljer bl a de tyska och franska regeringarna i stället att gå in i en existerande politisk konkurrens, genom att sänka de inhemska skatterna. Regeringen Schröder har bundit sig för sänkningar av inkomstskatterna: högsta skattesatsen ska till 2005 sänkas från 53 till 45 procent. Företagsbeskattningen sänktes från 60 till 38 procent redan Den franska regeringen har beslutat om sänkning av skatteuttaget i två steg: 57 miljarder franc 2000 och 37 miljarder Den nya italienska regeringen Berlusconi valdes på en plattform som innebar sänkta skatter. Den spanska regeringen Aznar har i ett antal år successivt sänkt skatterna. De ekonomiskt dominerande 10. Situationen påminner om den som Ronald Reagan beskriver i sin självbiografi. När han på 1960-talet valdes till guvernör i Kalifornien ansåg han att det var dags att sänka skatterna något och lämna tillbaka pengarna till skattebetalarna. Byråkrati och opposition vände sig med kraft mot både förslag och filosofi. Man skickade till och med byråkratiska deputationer till Reagan för att påtala hur oansvarigt det vore att lämna tillbaka skattepengar till medborgarna. Bakom sådana synpunkter finns underliggande samhällsfilosofiska uppfattningen: myndigheter har tillgång till mer information än enskilda, varför deras beslut om hur resurser i samhället bör användas alltid ska ges högre prioritet. Tanken att sänka skatter riskerar därmed alltid att leda till en sämre resursanvändning i samhället. 32

33 länderna inom EU befinner sig således i en ny situation: de konkurrerar om arbetskraft och investeringar genom att sänka skatter, inte genom att öka staternas utgifter. Således: om nu detta är den riktning som utvecklingen följer, hur kan vi då förstå de djupa samband som har kommit i dagen och de krafter som styr den? Låt mig i detta sammanhang utveckla en teori för beskattning i några steg. Först ges en allmän beskrivning, och i ett appendix till detta kapitel presenteras teorin närmare, med en enkel matematisk precisering. I Den offentliga sektorns expansion Ett skattesystems uppgift är att finansiera offentliga utgifter. I en demokrati fattas idealt beslut om offentliga utgifter och skatter samtidigt, d v s fördelar och kostnader av ett nytt offentligt åtagande klargörs vid ett och samma tillfälle för alla som berörs. Det möjliggör i sin tur för alla medborgare att med god information ta ställning till det nya åtagandets önskvärdhet och skattekonsekvenser. I princip skiljer sig efterfrågan på offentligt producerade tjänster inte från efterfrågan på privat producerade tjänster. En konsument som t ex planerar att köpa en charterresa informerar sig samtidigt om hela det paket av tjänster som ingår i olika erbjudanden och jämför därefter priser, innan han fattar sitt beslut. Det slutgiltiga valet av paket fattas på grundval av en relativt komplicerad avvägningsprocess mellan erbjudandet (charterpaketet) och uppoffringen (priset). En stor mängd sådana beslut fattas löpande i svenska hushåll och ger omedelbart vid handen att förmågan till komplicerade ekonomiska avväganden är utbredd. Ett slags arrogans inte ovanlig hos den politiska eliten brukar avslöjas när slutsatser av sådana observationer överförs till efter- 33