RADIKAL SYNDIKALISTISK UNGDOMSTIDNING

Transkript

1 RADIKAL SYNDIKALISTISK UNGDOMSTIDNING

2 #57 innehåll Direkt Aktion Kampen om staden - intervju med America Vera-Zvala Okupationsfestivalen??? Enhet och splittring i den kapitalistiska huvudstaden Att tvingas in i staden Intervju: Alarm Stockholm Recension: Smart Mobs Recension: Den tyska revolutionen ISSN: X Organisationsnummer: Direkt AktionBox Stockholm info@direktaktion.se

3 Ledare Vi kan aldrig förhålla oss neutrala till staden Upploppen som för några månader flammade upp i Rosengård visade på en ganska anmärkningsvärd sak, människor var beredda att sätta eld på sina egna områden. Samma mönster har vi sett i de flesta s.k. urbana upplopp som drabbat Europeiska förorter de senaste tjugo åren. Vid en första anblick kan det verka konstigt att människor angriper sina egna områden, men vi måste här ta i beaktande att stadens utformning inte alltid styrs efter människors behov. Staden växte först fram som en marknadsplats, ett ställe där människor kunde utbyta sina överskottsprodukter. Med tiden bredde kapitalismen ut sig och varuanhopningen växte lavinartat. Städerna blev centrum för fabriksproduktionen och arbetarna tvingades flytta dit fabrikerna fanns. Redan här kan vi se en problematisk sida av staden, den är i mångt och mycket uppbyggd för marknaden och inte för människan. Det innebär dock ett problem att samla en massa människor på samma ställe, de kan kommunicera och istället för att bara arbeta bli en kämpande klass. Ett sätt att förhindra sådant är att återskapa de stora avstånden mellan människor, som på landsbygden hindrade bildandet av en klass. Så uppstod förorterna, sovstäderna. Man ska bo på punkt ett, arbeta på punkt två och ha en fritid på punkt tre. Utifrån ett sådant perspektiv kanske kravallerna blir enklare att förstå - Rosengård är en plats där man ska äta, se på tv och sedan somna. Inte ett ställe att leva på. Inte konstigt att de av oss som bor där vill bränna ner det. Vidare ställer det frågor om begrepp som utanförskap. Rosengård är knappast utanför samhället, utan en viktig del av det. Om Rosengårds invånare försökte skapa ett verkligt utanförskap och själva ta över skötseln av bostäder, gator, arbete mm, så skulle staten tvingas att gå in med polis och militär. Vi presenterar här ett nummer om staden och stadskamp för att hjälpa dig att bättre förstå platsen där mer än hälften av jordens människor bor. Staden är platsen där du arbetar, platsen där du får betala för allt från resande till kultur medan tillväxt och vinster aldrig går till dig och dina kvarter. Precis som på arbetsplatsen är det en plats där du är i underordning, där inte vi bestämmer, och precis som på arbetsplatsen måste vi organisera oss. Annars blir det aldrig ett stopp för bostadsbrist, osäkra arbeten, nedgångna hyreshusområden, enorma motorvägar och dyr kollektivtrafik. Är det någonting vi vill visa med detta nummer så är det att vi aldrig kan förhålla oss neutrala till staden. Både dess historia och framtida utveckling är i högsta grad klassrelaterade, politiska frågor och det är därför det också är så viktigt att analysera den. Staden och dess invånare är inte till 100 procent kapitalistiska, det pågår en ständig kamp om till vilken grad den ska vara anpassad efter oss eller borgarklassens (och därigenom marknadens) intressen. Gå med i det syndikalistiska facket Bilda en stridbar sektion på din arbetsplats SAC är det fackliga alternativet för dig som vill att facket ska vara en kamporganisation på arbetsplatserna. SAC är öppen för alla arbetare, oberoende av yrke eller bransch. Alla kan gå med i SAC, förutom chefer som innehar en sådan arbetsledande position att de hamnar i konflikt med SACs syfte och målsättningar som facklig kamporganisation. Även arbetslösa och studerande är välkomna som medlemmar, samt egen företagare utan anställda. >> Välj en fackförening med tilltro till vår kollektiva styrka på jobbet. >> Välj en fackförening som behåller initiativet på arbetsplatsen, istället för att förlita sig på ombudsmän, politiker eller domstolar. >> Välj en fackförening där medlemmarna bestämmer och röstar i alla avgörande frågor. >> Välj en fackförening med lokal strejkrätt

4 GENTRIFIERING Kampen om staden har bara börjat Den synen på staden vi får oss till livs i borgerliga dagstidningar är förvirrad och negativ - det är farliga segregerade förorter, oproblematiskt trygga villaområden och ett självklart fokus på att tillväxt är målet. Men var är vänsterns perspektiv på staden? Johanna och Axel från Direkt Aktions redaktion tog med oss Jesper från Alarm Sthlm och tog en fika hos America Vera-Zavala, politisk aktivist i bl.a. Vänsterpartiet. Båda har på ett eller annat sätt varit aktiva i stadsfrågor. Staden och socialismen Axel: Staden och dess historia, hur började staden i er tolkning? America: Staden har ju av väldigt många vänsterpersoner och arbetarförfattare setts som en plats där man kan finna befrielse. Jag är väldigt positiv till staden. I t.ex. Röda rummet beskrivs staden som ett ställe där man kan hitta möjligheter. Även i andra skildringar är det en plats där man finner socialistiska idéer, andra typer av jobb där kvinnor ändå är mer fria jämfört med kontrollen de levde under på landsbygden. Staden är ett ställe där man kan finna idéer för politiskt arbete, hitta friheter och möjligheter. Det är också ett ställe där man kan leva annorlunda, jämfört med den sociala kontroll man levde under på landsbygden. Axel: Det verkar finnas olika riktningar att se på staden. Dels dem som vill jämna ut stad och landsbygd. Andra som är mer positiva till staden, för att industriproletariatet samlades i städerna och drev utvecklingen framåt. Är det någon politisk skillnad idag mellan staden och landsbygden? America: Vänstern har haft en delad inställning till staden. Socialdemokratin och större delen av vänstern var under 60- och 70-talet väldigt betonginriktade, till skillnad från Alternativ stad vid den tiden som var mot den sortens byggande. Man började därför riva olika kvarter i innerstäderna, hela stadskärnor Text: Johanna Hedlund och Axel Gagge revs. T.ex. Mullvadsockupationen var ju en protest mot det. Skillnaden nu kan jag tycka är att man inte pratar om staden alls, man pratar om regioner men har ingen politik för staden. Vänstern har idag blivit de som är emot allt byggande överhuvudtaget! Det tycker jag är problematiskt, det är lite pinsamt att vänstern i stort sett aldrig är för byggande. Jesper: Att vänstern är emot byggande nu är kanske någon form av dåligt samvete från den tiden. Mullvadsockupationen och Almstriden t.ex. var något som utkämpades när slaget redan var förlorat och rivet. Om man vill bygga nytt nu så är det gärna på någon park eller ett torg. Det enda som tillåts ta plats är motorvägar. Med gentrifiering (av engelska gentry, ungefär "herrskapsklass") menas den process som leder till att ett stadsområde blir socialt och ekonomiskt förändrat till de rikas fördel, genom bland annat dyra nybyggen och inflyttning av nya invånare med högre inkomster än vad de tidigare invånarna hade. Följande mönster är typiskt för en gentrifieringsprocess: På grund av billiga hyror blir en stadsdel med sämre ekonomiska förutsättningar attraktiv för så kallade pionjärer, som består av studenter, konstnärer, subkulturer etc. Trots att dessa grupperingar är nödvändiga för en levande stad blir de ändå orsaken till det första steget av en social och ekonomisk uppvärdering av stadsdelen, vilket även sätter igång en segregationsprocess. Efter ett tag kommer studenterna in i arbetslivet och en del tjänar betydligt mer än dem som sedan länge har varit bofasta i stadsdelen. Vissa konstnärer etablerar sig och drar in ännu mer kapital i stadsdelen. Investerare ser plötsligt möjligheter att utnyttja situationen; de första husen lyxrenoveras, en del kommersiella inneklubbar och barer som är anpassade till en ny och köpstarkare kulturpublik öppnas och hyrorna stiger, vilket blir en av orsakerna till att de D e t ses som tokigt att ens föreslå att man kunde ta bort stora vägar trots att man skulle klara sig utan dem. America: Jag tycker det finns två problem. Vänsterpartiet, och i den här frågan också miljöpartiet, som sitter på parlamentariska uppdrag, är inte bara visionslösa. De förmår inte föra ut konkreta, levande och attraktiva alternativ. Jag kan tycka att en poäng att ha ett vänsterparti i en parlamentarisk församling är att de ska vara tokiga. Om inte de är det så är ingen det. Deras uppgift borde inte bara vara att säga att de vill bygga bostäder utan också lämna förslag och låta arkitekter ta fram konkreta lösningar. De borde låta en arkitektfirma rita förslag på hus på alla parkeringsplatser i Stockholms innerstad. Det andra är att hitta platser där man kan sluta ha vägar och bygga hus eller parker där. Det kommer inte sådana här förslag där man ger konkreta bilder av hur en stad kan tänkas se ut från den parlamentariska vänster. Men förslagen kommer inte heller från den utomparlamentariska vänstern, ingen visar upp konkreta förslag och intressanta idéer. Då blir den här enigheten runt grönområden som man då och då samlas runt och försvarar det som en väldigt tillfällig aktion, men man kommer inte vidare. Det är lite därför jag och Göran Greider har påbörjat diskussionen om staden. Vi hade den här diskussionen på Socialistiskt Forum i Stockholm för att vi inte riktigt är säkra på vad vi tycker. Diskussionen hamnar ofta i att vänstern inte vill bygga något, men jag tillhör inte den vänstern. Jag vill jättegärna att städer ska bli större, men det handlar ju om som sedan länge har varit bofasta i stadsdelen drivs bort. Nyinflyttade studenter och ickeetablerade konstnärer får också svårt att bo kvar i stadsdelen, och flyttar även de. Ett nytt och välbärgat klientel bosätter sig, varpå deras kulturella och sociala standard drivs igenom i stadsdelen. Ofta används förskönande eller vilseledande omskrivningar för att beskriva denna process; det talas i medier som exempelvis DN På stan eller Nöjesguiden om en stadsdel i förvandling eller en plats där det händer mycket just nu. Vad det egentligen handlar om är ett förborgerligande, en socioekonomisk rensning. p å vilken yta det ska byggas och på vems bekostnad Johanna: Vänsterpartiet har ju ett väldigt konkret förslag om hur de vill rusta upp miljonprogrammen och göra dem miljövänliga. Medan någon i den borgerliga regeringen lagt fram ett förslag om att riva delar av miljonprogramsområdena. Passivitet och staden Axel: När vi intervjuade Alarm pratade vi om hur staden blivit hårdare och strängare sen 60- och 70-talet. Man slutar bygga fritidsgårdar och man tar till poliser i stället för sociala lösningar i staden. Det kanske hänger samman med att arbetarrörelsen blivit svagare? Passiviteten har 6 7

5 ökat för att inget verkar möjligt att förändra. America: Det jag tycker är konstigt är att vi inte har fler stadsrörelser än vad vi har. De vi ändå har är små och gör inte så mycket. Partierna har inte någon särskild politik för staden. Är det någon som har så är det i så fall moderaterna, som försöker profilera sig som något stadsparti. Sen är de ju inte det eftersom de vill att alla ska bo i villa och köra bil! Det finns en avsaknad av att tänka kring staden som ett specifikt ställe där man för politisk kamp. Michael Hart och Antoni Negri pratar i sin kommande bok Common Wealth om staden. Då skriver de i någon mening att staden är för Multituden vad fabriken var för arbetarklassen. Jag tycker det är väldigt bra, man gör tydligt att staden är en viktig arena för politisk kamp helt enkelt, att det inte bara handlar om att bevara grönområden utan om större politiska frågor. Axel: Vad finns det då för former av motstånd som kan byggas särskilt för staden? Det är väldigt svårt att hitta praktiska exempel, men det handlar ofta idag om miljöpolitik, husockupationer och lokala proteströrelser. Kan man utvidga det som redan finns, eller det riktiga stadsmotståndet kanske inte ens finns ännu? Jesper: Att hitta saker som inte behöver kosta pengar är en bra början för att organisera, Planka.nu är ett bra exempel. Axel: Öppna Stockholm har ju haft aktiviteter kring avgiftssamhället som att gå på museum utan att betala t.ex., men det känns inte som man kommer så långt med det. Det är svårt att dra längre och få att växa. Kan facken göra något speciellt i staden? America: Steg nummer ett är att börja formulera mer och tydligare politik. Det gäller för både LO, SAC och Vänsterpartiet. Det är viktigt och handlar väldigt mycket om att formulera något utifrån hur det ser ut. När det gäller facket är det tydligaste att man måste organisera på ett annat sätt. I Kiruna är fackanslutningen över 90 procent och i Stockholm procent. I stora städer har fackanslutningen dalat i flera år. Det är så tydligt att facket måste lära sig organisera och egentligen också mobilisera på nya sätt. Bara för att se till att folk blir medlemmar måste det finnas en speciell strategi för i staden. Det har man inte eftersom man inte har en sådan syn på staden. Axel: Idag har ju också fler och fler osäkra anställningar, kanske framför allt i stora städer. Många har inte en fast arbetsplats utan jobbar kanske på bemanningsföretag och reser långt varje dag. Staden är din arbetsplats. Jesper: Jag kan tycka att fackanslutningen minskar är ganska rationellt. Facken kan helt enkelt inte göra så mycket för dig, så du blir tvungen att göra det bästa av situationen och anpassa ditt liv efter jobbet. Du anpassar din dygnsrytm, träffar vänner eller gör annat när du plötsligt inte får jobb m.m. Kanske måste vi ha en ordentlig A-kassa för att det här ska upphöra? Axel: Kan facket kanske organisera just utifrån platser istället? Jag är inte säker. Det finns många platser i staden som vi helt saknar kontroll över. Jag handlar t.ex. i Skärholmen och där är jag helt anonym, jag är där på affärernas villkor, och det blir en till plats där ingen gemenskap byggs upp. Kan de platserna utnyttjas av fackförbunden? Aktivism och organisering America: När det gäller gallerior, torg och reklamplatser blir jag förvånad över att den autonoma vänstern inte gör mer. Det finns massor av aktioner som av de flesta skulle klassas som olagliga, men som jag tror skulle fungera bra! Det finns några få gatukonstnärer som gör provocerande och utmanande saker med stadsrummet, som att ställa upp en röd stuga vid en motorväg eller som när Stockholms utplacerade koskulpturer kidnappades. Tänk om många fler gjorde såna saker! Saker som är på gränsen av lagen, men som ändå uppfattas som snälla. Det kan ju vara allt från röda stugor, till massaktioner och rent sabotage. Axel: Ett problem är nog att det upplevs mer som ett sätt att bara skrika rakt ut, göra något som inte leder någon vart. T.ex. facklig organisering upplevs nog som mer konstruktivt. America: Jag tror inte alls att det behöver vara någon motsättning, det behövs ju helt enkelt mer av allt om det ska hända något, fler som gör saker! Axel: SAC är ju uppdelade i LS, som samlar alla medlemmar i ett område. Många har börjat med fackliga verkstäder i sin organisering, man träffas en gång i veckan, diskuterar sina arbetsplatser och tar tag i problemen direkt. Det är ju ett sätt för facket att organisera runt platsen istället för arbetsplatsen. Jag tror också att ett program för staden måste innebära att man aktiverar människor och gör sin rörelse till deras. Och det gäller för facket såväl som politiken. Utan en uppbackning av en stor grupp människor blir det omöjligt att föra offensiv politik. Vill man försvara och utvidga hyresrätterna får man rätta till demokratiproblemen som sossarna haft. Jobba mer med deltagande, göra folk till en del av det. Man måste skapa den politiska basen som kan försvara politiken. America: Där har ju Vänsterpartiet i Stockholms stad ett utmärkt förslag om att decentralisera de kommunalt ägda bostadsbolagen och sätta hyresgästerna i majoritet i styrelsen. Det gör det svårare att sälja ut och för samtidigt makten till dem som bor. Det tycker jag är ett mycket bra förslag. Jesper: En anledning till att det är som det är idag är ju helt enkelt att folk accepterar det än så länge! Hyrorna är höga för att bostadsbolagen tydligen måste gå med vinst, en sak man kan göra om man bor dyrt och får dålig service är att i hela huset komma överens om att bara betala en del av hyran. Sånt har gjorts förr och någon gång måste ju förändringarna ta stopp. Axel: I Husby har det ju skett en del stadskamp. Dels var det gymockupationen och sen motståndet mot lyxrenoveringarna där som Svenska Bostäder försökte genomföra för att driva ut folk och låta de med mer pengar flytta in sen Järvalyftet kallades det. Gentrifiering Jesper: Antagligen handlar det om en utvidgning av Kista. När ett område blivit lite finare sprider det sig, man renoverar mer på andra ställen också, och hyrorna höjs. Så tränger man ut de som bodde där, som en erövring. Ingen tänker ju på att renovera t.ex. Jordbro på samma sätt idag, där finns inga som politikerna tycker att man behöver renovera åt! Axel: Det måste väl finnas några strategier för att motverka den här processen? Jesper: Viljan att gentrifiera är nog oundviklig. Man kunde tycka att de kunde stannat på Östermalm och lämna oss ifred. Men jag antar att dom vill ha vår kultur, då söker de sig utåt. America: I just Stockholm sker inte gentrifiering som man pratar om det i andra städer. Det är mer en privatisering än en gentrifiering. Man har sålt ut allmännyttan, en ren stöld av offentlig egendom. Det sker inte genom att man köper ut fattiga ur populära områden, utan man privatiserar hela områden och bygger bostadsrätter och på så sätt byts hela befolkningen ut! Jag bodde i Toronto och hamnade mitt i en sådan typisk, vanlig gentrifieringsprocess. Sida vid sida med de fattiga rucklena renoverade de rika sina nyköpta fastigheter. Axel: I Skärholmen upplever jag det inte som att rikare människor flyttar in, utan som en planering uppifrån för att göra Skärholmen finare, få dit fina människor, helt enkelt. America: Det är precis vad jag menar - det är centralt planerat här! Det här är kanske egentligen kärnan i den problematiska stadspolitiken: problemet med fattiga områden ses av makthavarna som att det bara bor fattiga där men att rika områden är för rika och måste blandas upp, det ses knappast som ett problem! De rika områdena är ju helt orörda medan man gör alla sorters åtgärder med förorterna. En sak som jag och Göran Greider har pratat om är innerstaden. Göran tycker att innerstaden har blivit en död zon, en plats där bara kontor och lyxbostäder får plats och där inga åtgärder hjälper. Men jag tycker inte det, innerstaden är inte förlorad och får inte ses som förlorad. Stadens centrum är viktigt att kämpa om och för. Vi måste tro att vi kan påverka överallt, och vända svaghet till styrka. Jag tycker att Söder i Stockholm romantiseras och ses som ett alternativ till den borgerliga innerstan. Det är inga speciella människor som bor där, finns ingen speciell kultur längre. Vi måste sluta romantisera och skapa politik utifrån vår nuvarande situation. Kampen om staden har bara börjat. Jesper: Östermalm är ju egentligen mycket trevligare, där är det packat med små mysiga och billiga butiker och det finns gott om kultur. Men på Söder tvingas uteställena stänga tidigt för att bostadsrättsägarna vill ha en lugn och städad stadsdel. Jag skulle nog hellre vilja bo på Östermalm om jag hade råd. Det är oundvikligt att en stad har ett centrum och vi i Alarm har i alla fall inte gett upp innerstaden - ett centrum i en stad tillhör ju alla! 8 9

6 Ockupationsfestivalen 16/5 Som de flesta nog vet vid det här laget kommer det att hållas en ockupationsfestival i Lund maj. Vi bestämde oss för att träffa Jan-Christer och Annika från 165-gruppen och fråga lite om ockupationerna och festivalen. Direkt Aktion: Varför började ni ockupera hus från första början? Jan-Christer: Det var väl både så att det fanns ett långsiktigt behov och ett direkt behov. Några av dem som tog initiativet till själva ockupationen var direkt hemlösa. Annika: Dels för att få upp en debatt och dels för att undergräva auktoriteten hos dem som sitter i kommun och styrelser, tar dem inte sitt ansvar så får vi t a ansvaret ifrån dem och då skapar vi våra egna möjligheter. Ta makten över våra egna liv. JC: Sen var det väl också rent det spontana. Det fanns ett tomt hus som det inte fanns planer för. Så det var väl mycket slumpen som gjorde att det kom just när det kom. DA: Hur fick ni idén till 16/5 ockupationsfestivalen? JC: Efter att vi hade ockuperat husen på Bankgatan och uppe på Norra Fäladen och blivit vräkta därifrån så gick vi dagen efter och pratade länge om hur vi skulle gå till väga. Då fick vi lite olika idéer. En sak som kom upp då var att många av dem som varit med hade deltagit i G13 i Köpenhamn. De flesta var nöjda med G13 och ville ha något liknande i Lund, den öppna massmilitansen. A: Det var väl ett sätt för att hindra en rörelse på uppgång från att dö ut. För i och med Smultronstället satte man igång en kedjereaktion som spred sig, även till människor som aldrig hade haft att göra med vänstern i sig. Det behövs ju hela tiden en kontinuitet i aktiviteten för att den inte ska brinna ut. JC: Sen var det väl också delvis det att vi kom i kontakt med dem andra som ockuperat hus i Text: Direkt Aktion Syd Bild: Illustration: Tove Grönroos Sverige. Så vi snackade med dem och vi kom fram till att vi ville göra något fett tillsammans, vi snackade om att vi skulle ockupera hus i alla städerna på samma tidpunkt. Då hade vi ju den här idén sen innan, och sen var vi ett par stycken som satte oss ner och snackade ihop en presentation. Vi bjöd sedan in alla som kunde vara intressanta till ett möte där vi presenterade vårt förslag och delade sedan upp oss i arbetsgrupper. Sen har arbetet bara fortsatt. DA: Är det en reaktion på det som hände på Smultronstället? A: Reaktion och reaktion, det är tråkigt att göra en stor aktion tandlös genom att göra det som ett svar på något. Man skulle kunna se hela vår rörelse som ett svar på kapitalismen. JC: Man kan säga såhär, det hade ju inte blivit av utan Smultronstället. Smultronstället var ett sätt att jobba mot problemen vi ser i samhället, detta är ett annat. DA: Hur kommer festivalen att se ut? Det har gått rykten om bl.a. liveband, stämmer det? JC: Ja, förhoppningsvis. I och med att vi har delat upp det i arbetsgrupper så har vi inte så mycket insyn i varandras uppgifter. Men som vi har tänkt så kommer det inledas med en gatufest, jag vet inte var och när, men den kommer att hålla på ett tag under dan. A: Vi lär ju märka hur det blir. Det finns många planer och försiktighetsåtgärder. JC: Vi har haft olika band och DJ s som har hört av sig och vill spela där. Det kommer vara någon form av musik Sen kommer vi att gå vidare i en eller flera demonstrationer, som helt enkelt kommer att ta hus. Det är bestämt att det helt och hållet ska vara en ickevålds demonstration. Vi kommer alltså inte använda något aktivt våld mot dem som ställer sig i vägen, men vi kommer på olika sätt att försöka ta oss förbi dem. Dagen efter så kommer det att vara ytterligare en demonstration, som är som en uppsamlingsdemonstration. DA: Tror ni många vill stötta er? JC: Det är väl omöjligt att svara på. Men personligen tycker jag vi har fått väldigt bra respons. A: Vi fick ju en enormt positiv kritik från borgerlig media vad gäller Smultronstället och vi fick ju även positiv respons från privatpersoner som besökte oss. DA: Vad är ert mål med ockupationerna och 165? JC: Det finns väl olika mål. Men det främsta målet är ju att vi ska ha ett hus, som vi kan nyttja. Men också att visa att vi inte ger upp för att vi blir utsatta för hård repression. Sen har ju folk säkert personliga mål med det också. A: Även om vi gör det lite för att det är kul finns det ju en reell problematik i det. Att betala för att bo är ju egentligen helt bisarrt. DA: Var? När? JC: Lund, maj. Börjar på dan 16:e maj och slutar på dan 17:e maj. DA: Något ni vill tillägga? JC: Hjälp till! Ordna stödfester och sätt upp affischer och klistermärken. På hemsidan kan man även hitta ett plusgirokonto som man kan donera pengar till. Simon och Henric, Skåne Besök hemsidan för mer information 10 11

7 Can t stop won t stop. Ingen väg tillbaka till samförståndet i fordismens ruiner. Decemberkravallerna i Rosengård i Malmö förändrade något. Något viktigt. För även om vi så klart sett oroligheter i de svenska miljonprogrammen tidigare, så markerade decemberkravallerna något kvalitativt nytt. Det var förortsrevoltens entré i Sverige. Direkt Aktion kommer att i en rad artiklar försöka bena ut vad det är som händer i Rosengård, vad det är som kokar i de svenska miljonprogrammen. Vi inleder med en slags historik över klassamhällets geografi i Malmö. För det som nu händer i Malmö är ingenting som uppstått över en natt. Det är problem som alltid funnits i staden, som är lika gamla som kapitalismen själv. Text: Olof Larsson Bild: Illustration: Tove Grönroos Vräkningen av den ockuperade källarmoskén på Herrgården i Rosengård i december förra året gav upphov till de mest omfattande kravaller som Malmö sett på många decennier. Man måste söka långt bak i tiden för att hitta liknande fenomen, tillbaka till förra seklets konfliktfyllda första decennier.politiker och medier tassar försiktigt runt problemet, rädda för att råka klanta igång ytterligare kravaller, att späda på de permanenta oroligheter som präglat Herrgårdens kvällar och nätter sedan december. Att det redan brinner under ytan vet alla; lugn är numera en fråga om att undvika direkta sammandrabbningar mellan kravallpolis och lokala ungdomar. Att politikerna inte vet hur man ska hantera situationen är uppenbart. Det märks inte minst när de försöker freestyla fram tänkbara vägar tillbaka till ett tillstånd av social fred. Ilmar Reepalu föreslog att man kanske kunde involvera några av bråkstakarna i att måla sophus och plocka skräp, att få dom att ta ansvar för sitt område. Nyamko Sabuni föreslog istället - tvärt om - att Rosengård borde rivas. Förslagen vittnar knappast om någon egentlig vilja att försöka förstå eller komma åt de strukturella problem i samhället som konflikterna på Herrgården är ett uttryck för. Att göra den tilltagande bostadsbristen ytterligare lite svårare genom att göra tusentals människor hemlösa lär ju dessutom inte lindra situationen för Malmös hyresgäster, varken i Rosengård eller någon annanstans. Att försöka skjuta runt problemen på detta sätt, riva Rosengård för att vänta på att problemen ska dyka upp i någon annan del av staden är en vanlig och populär liberal (icke)lösning på sociala problem. Vänstern brukar istället göra gällande att problemen inte kan betraktas som specifika för Rosengård som område. Problemen är strukturella, arbetslöshet, rasism och fattigdom. Inte stadsdelen i sig. Men kanske har Sabuni en poäng. Kanske är det Rosengård som är problemet. Under slutet av 1800-talet var det områden som Caroli och Lugnet som härbärgade Malmös misär. Kriminaliteten, prostitutionen, de dåliga sanitära förhållandena och trångboddheten präglade arbetarklassens områden. Bara i kvarteret Jerusalem på Caroli bodde över 500 personer. På Humlegatan vid Caroli kyrka gick de prostituerade, en bit bort på Bredgatan härjade de fruktade Bregateungarna och från Mårtensgatans östra hörn till Norregatan fanns inte mindre än tio ölhallar där kockumsarbetarna satt och pimplade bier och åt värakoddar (fårtestiklar). En stark industriell utveckling och en kraftigt tilltagande urbanisering innebar dock framväxten av nya och bättre planerade områden för Malmös arbetarklass. Områden som Möllevången, arbetarrörelsens hjärta, växte fram vid sekelskiftet. Framväxten av dessa områden var på ett mycket påtagligt sätt resultatet av industrikapitalismens utveckling; och det var samma utveckling som med tiden också innebar dess stagnation, som kom att innebära en förskjutning av arbetarrörelsens centrum bort från Möllevången ut mot Sofielund, södra innerstadens förslumning (och nu på senare år dess gentrifiering) och framväxten av områden som Rosengård utanför innerstaden. För att kunna begripa utvecklingen i Malmö måste vi begripa kapitalismen. Den kapitalistiska utvecklingen utmärktes överlag av en tilltagande arbetsdelning och därmed också av en tilltagande skiktning av arbetarklassen i dess helhet. Fordismen kan sägas representera en slags organisatorisk fulländning av denna utveckling inom industrikapitalismen. Systemet utmärktes av standardisering, en långt driven horisontell arbetsdelning och en starkt centraliserad styrning av produktionen. Löpande bandet blir i detta sammanhang en slags symbol för fordismen. Men fordismen kunde i en mycket vidare bemärkelse generaliseras, den överskred det strikt industriella sammanhang i vilken den vuxit fram och kom på många sätt att bli en modell för organiseringen av hela samhället. Fordismen utmärktes på det sättet inte enbart av en specifik arbetsprocess, utan går att betrakta som en sammanhängande ackumulationsregim, en speciell modell för tillväxt. Formen för exploateringen påverkar klasskampen i den bemärkelsen att den lägger ut själva förutsättningarna för klassens motstånd mot exploateringen (men som naturligtvis i sin tur i sig själv också är en konsekvens av klasskamp). Fordismen gav upphov till, eller uppmuntrade, framväxten av en starkt centraliserad fackföreningsrörelse, tydligt uppdelad efter industriförbundsprincipen och som förde centrala förhandlingar om kollektivavtal för sina respektive branscher. Reformismen kan på så vis på många sätt betraktas som fordismens politiska form. Åtminstone dess materiella förutsättning. Den innebar en regulering av klassrelationen, en övergripande klasskompromiss, ett politiskt samförstånd, social fred. På arbetarsidan hade den sin materiella bas i arbetarklassens övre skikt, bland de gamla hantverksarbetarna, det som av vissa kommit att kallas arbetararistokratin. Som ett politiskt projekt förutsatte det emellertid hela klassens organisering (om inte dess aktiva deltagande så åtminstone dess passiva stöd). Reformismen förutsatte utövandet av en politisk hegemoni. Från vår postfordistiska utgångspunkt är det kanske svårt att föreställa sig vad detta innebar

8 I områden som Möllevången fanns skötsamheten i stadsplaneringen. De trånga, fuktiga och mörka gränderna runt Caroli ersattes av ett rutnät av breda gator. Området låg inbäddat bland arbetarrörelsens institutioner: Folkets hus, Folkets park, tidningen Arbetet. Det kunde inte råda något tvivel kring Möllevångens politiska hemvist (och det visar sig också i statistiken; under och 50-talet röstade 80 procent på SAP). Den skötsamhetskultur som kom att utmärka det reformistiska projektet odlades här. I utflykter i Folkets park, i möten på Folkets hus, i kooperativa Solidars kvartersbutiker. Stadsdelen personifierade idealen. På torget reste sig Arbetets ära; fyra muskulösa arbetare (med några försiktigt hjälpande kvinnohänder i ryggen) som med stor ansträngning höjer ett enormt stenblock med stadens siluett över sina huvuden. Det var omöjligt att undkomma arbetarrörelsens inflytande på Möllevången. I denna miljö växte reformismen fram, knuten till konkreta platser, till olika sociala utrymmen i staden. Reformismen - samförståndet - kan inte bara förstås som en ideologi, som en uppsättning idéer i huvudet på fackpampar och industrimagnater. Samförståndet producerades och reproducerades ständigt. Den förutsatte en viss rumslig planering av staden, förutsatte fysiska utrymmen som höll samman skötsamheten. Men i klassamhället kan freden aldrig vara länge. Den generalisering av fordismen som reformismen innebar fick samtidigt också paradoxalt nog som konsekvens att förutsättningarna för reformismen successivt undergrävdes. Den osegregerade kvarterstad som utmärkt områden som exempelvis Möllevången kom att ersättas av en annan typ av bebyggelse. De närsamhällen där folk arbetade, bodde, konsumerade och umgicks allt i ett ersattes av fjärrsamhällen, en segregerad stad. Denna delning av staden motsvarar på ett påtagligt sätt den arbetsdelning vi sett i industrin; olika delar av staden ges olika funktioner och rangordnas också i någon mening hierarkiskt. Den tekniska utvecklingen i byggindustrin innebar en ny typ av byggande, ett fordistiskt byggande; ett ständigt upprepande av enkla och förutsägbara former. Klassens skiktning blir nu allt tydligare också i staden. Medan klassens övre skikt hamnar i villaområden i Jägersro hamnar de lägre skikten i områden som Kroksbäck och Rosengård. Denna fysiska splittring innebär att arbetarrörelsen förlorar alla de fysiska mötesplatser, alla de utrymmen som varit så avgörande för rörelsens framväxt, som varit så avgörande för den reformistiska hegemonin. Fjärrsamhällena förmår inte att upprätthålla de gamla kollektiva identiteter som arbetarrörelsen organiserat sig kring. I takt med denna utveckling avtar det socialdemokratiska inflytandet över stora delar av klassen. Den politiska sammanhållningen bryter så sakta samman och konsekvensen är en successiv underminering av det politiska samförståndet. Områden som Rosengård representerar en fordism som överskridit sig själv, en förlängning av fordismens egna inre motsättningar. Kanske har det inte varit fullt så tydligt tidigare, i ett annat samhällsklimat, så länge klassmotsättningarna i övrigt hållits i schack av den generella välfärden. Men i en situation som idag, när den ekonomiska recessionen fördjupas, klassmotsättningarna skärps och sociala konflikter blir allt mer tillspetsade kommer miljonprogrammen att göra sig påminda. Utan att vara medveten om det själv verkar alltså Sabuni delvis ha en poäng när hon ger de sociala problemen i Malmö en fast adress. När hon pekar ut Rosengård. Förutsättningarna för såväl konflikt som samförstånd har alltid utgått från den fysiska staden, varit beroende av geografin. Reformismen var ingenting abstrakt utan växte fram på konkreta platser i konkreta sammanhang. Den typ av social kontroll som reformismen utövade över arbetarklassen har släppt, omöjliggjord av stadens fysiska förvandling. Den ersätts istället av en annan form av social kontroll, den polisiära repressionen, en form av kontroll som inte utmärkt samförståndets epok. Repressionen och våldet vittnar om en hårdnande klasskonflikt. Om vi nu sedan säkert två decennier kunna ana den successiva framväxten av en allt mer egensinnig proletär kultur i de större urbana centrens periferi kan vi idag se dess allmänna konturer tydligare än någonsin. I detta sammanhang kanske vi ska se på Rosengårdskravallerna som ett slags coming-out party; konstituerandet av ett nytt autonomt revolterande subjekt. Samförståndets död. 14

9

10 19

11 Enhet och splittring i den kapitalistiska huvudstaden Hur kan det komma sig att vi i ett alltmer högteknologiskt samhälle blir mer och mer isolerade från varandra? Med sin hemstad som exempel diskuterar artikelförfattaren hur han upplever att en stad kan isolera och dela upp sina invånare efter vissa principer. Vad är det för slags principer, hur fungerar de i praktiken och vad kan vi göra åt dem? Dessa frågor ställer sig Olle i Stockholm. Text: Olle i Stockholm Illustration: Lovisa Eldebrink Häromdagen träffade jag en gammal högstadiepolare på krogen. Vi hade inte setts sedan nian, som jag slutade för tio år sedan. Ju mer vi snackade, desto mer överens blev vi om att det var konstigt att vi aldrig träffats. Ingen av oss har flyttat från Stockholm eller ens bott i en annan stad en längre tid. Visserligen bor vi inte längre i samma område, men man kan ändå tycka att man borde stöta på varandra lite oftare än var tionde år när man bor i samma stad. Då slog det mig. Det var inte alls konstigt. Har man inte gemensamma intressen, rör sig i någorlunda lika kretsar eller bor i samma del av staden, träffar man i princip aldrig gamla vänner av en slump i Stockholm. Som jag förstår det är det inte självklart att en lika järnhård uppsplittring råder i andra städer. Ta bara Malmö där man springer in i bekanta titt som tätt när man går på stan. Vad är det som gör att just Stockholm är så opersonligt? Visst spelar storleken in, men det räcker med att titta på en karta för att se att andra faktorer spelar in för att göra Stockholm till en uppsplittrad stad: stadsdelarna och förorterna är avgränsade med vatten, berg och skogar. Det torde vara rätt självklart för alla att detta inte bara är idylliskt och vackert, att Stockholm sorterar sina invånare på ett sätt som förhindrar slumpmässiga möten mellan människor. Istället för att mötas i den smältdegel av händelser som en stad brukar utgöra, kan Stockholms barriärer hjälpa samhällets abstrakta ramar att sortera människors umgänge. I denna artikel tänkte jag diskutera vad detta innebär och hur Stockholm är en ultimat stad för en kapitalistisk arbetsdelning. Jag kommer i artikeln att redogöra för hur vi med hjälp av Stockholm kan förstår hur en av kapitalets grundprinciper uppdelning av människolivet i separata enheter kan förstås på ett konkret och oflummigt sätt. Kapitalet är uppdelande till sin natur. Genom att saker och ting värderas i den arbetstid som lagts ned i dem och inte efter deras användningsområden, skapas en produktion som är helt frikopplad från människornas direkta behov. Bara under kapitalismen är det teoretiskt möjligt att jobba på bygge hela dagarna och samtidigt vara bostadslös. Den produktiva livsaktiviteten är inte direkt kopplad till livsuppehället. Men dessa principer är inte alltid så lätta att realisera. Kapitalets logiska konsekvenser är nämligen abstrakta, medan det fysiska rummet är konkret och formas inte alltid som det är tänkt. I staden sker dagligen och överallt möten som vägrar anpassa sig till den uppsplittring av livet som kapitalet eftersträvar. Men med Stockholm kan vi se hur de abstrakta principerna har fått hjälp av utmärkta förutsättningar för en uppsplittrande stadsplanering. Politiker och liknande avskräde har fått mycket, av det andra städer försöker skapa med motorvägar och gated communities, helt gratis. Jag tänker mig förorten Masmo som exempel. Denna förort består av ett antal bostadshus som står vid foten av ett enormt berg. I övrigt finns ingenting. Utan att behöva misshandla någon med polisbrutalitet eller annat tvång har samhället kunnat skapa ett bostadsområde som inte går att leva i på annat vis än kapitalistiskt. Inga möjligheter att skapa sina egna livsbetingelser finns för handen, invånarna måste dagligen ta sig förbi berget för att överleva - den ursprungliga ackumulationen kan gå och duscha. Överallt i Stockholm ser vi samma mönster: stadsdelar som består av öar i vattnet, förorter med enorma grönområden emellan sig avgränsningar som omöjliggör möten som sker slumpvis och oberoende av sociala normer. Detta får givetvis sina konsekvenser på klasskampen. Nyligen såg vi flammande kravaller ske i Rosengård i Malmö som ett svar på den låga levnadsstandard som råder i förorten. Det är troligt att det faktum att Rosengård har en ganska tät förbindelse med övriga Malmö, gav kämparna en känsla av att ingripa i en större samhällelig rörelse, och därmed vind i seglen. Jämför detta med när en liknande situation uppstod i Stockholmsförorten Tensta en tid efteråt, där den tekniska klassammansättningen är mycket lik: denna kamp skedde med enorma obebyggda fält mellan scenen för kampen och övriga Stockholm. Inte konstigt att många vittnade om en god portion uppgivenhet i det sistnämnda upproret. Hur skall ett uppror kunna spridas från kvarter till kvarter när det är några mil sjö och skog emellan bostadsområdena? Staden Stockholm är en idealprodukt av en kapitalistisk planering av ett samhälle. En abstrakt princip om enhet realiseras genom en konkret rörelse av splittring - trots att vi tvingas leva likadana liv hindras vi från att mötas och förändra situationen genom att vi splittras upp i separata enheter. Så hur kan vi överkomma dessa djävulska mekanismer? För det första krävs ett fortsatt fokus på kampen om arbetsdagen. Ju mindre vi jobbar och ju mer energi, tid och pengar vi har till annat desto mer kan vi promenera mellan stadsdelar, sitta på slumpvalda platser och glassa, cykla omkring i grönområdena och så vidare. Detta medför fler dynamiska möten som inte kapitalet kan kontrollera. Men förutom detta måste revolutionärer i fysiskt uppdelade städer hela tiden arbeta med att bygga bryggor mellan de avgränsade områdena. Fantasin sätter gränsen för vilka aktioner man kan ta till för att skapa slumpvisa möten över gränserna

12 Att tvingas in i staden När jag läste historia i skolan var urbaniseringen framställd som en relativt oproblematisk process. Jordbruket utvecklades och krävde inte längre lika mycket arbetskraft som förut, de som inte fick jobb ute på landet sökte sig istället till städerna och som tur var sammanföll detta med den industriella revolutionen så ägdes av någon rik människa, och äganderätten garanterades av staten. Det gemensamma blev privat. Istället användes marken till den mer inkomstbringande ullproduktionen. Genom sådana reformer tvingads före detta jordbrukare bort från jordbruket då deras privata jordlotter (i den mån de hade några) var för små. En annan sak som återfinns i land efter land är lösdriverilagar. I Sverige beskrevs en lösdrivare som en person som stryker omkring utan att söka att ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet. Först fråntog man människor deras möjligheter att försörja sig själva, sedan förbjöd man arbetslöshet. Straffet för lösdriveri var ofta tvångsarbete. Allt detta ledde till att folk tvingades in i städerna där de kunde användas av den framväxande industrin. Hade kapitalismen kunnat utvecklas utan staten? Mitt svar är ja. Överskotten i jordbruken skapade möjligheten att producera sådant som inte skulle konsumeras inom det egna hushållet, alltså varor. Dessa kunde sedan säljas på en marknad, som började koncentreras till de framväxande städerna. Manufakturindustri och gruvdrift hade sakta men säkert kommit igång. När arbetskraftens frigörelse började var allt detta redan i full gång och det hade nog inte varit möjligt att hindra. Men det var knappast någonting de flesta deltog frivilligt i, ingenting de valde. Och utan statens våld hade det varit knepigare att genomdriva. Jag menar inte att jordbrukssamhällena var bättre än kapitalismen, tvärtom har dagens system i det långa loppet möjliggjort ett stort välstånd. Idag är det inte särskilt vanligt att människor i Sverige tvingas bort från sina åkrar, in i Stockholm. Men kapitalismen är fortsatt våldsam till sin natur i det avseendet att den tvingas på oss, att varje försök att frångå den kommer att mötas med våld och att vårt välstånd alltid kommer att åsidosättas till förmån för ökade vinster. Om penningen[...] kommer till världen med blodfläckar på ena kinden, så kommer kapitalet till världen, blod- och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå. / Karl Marx När Marx i Kapitalet skriver om kapitalismens nödvändiga betingelser säger han lite skämtsamt att arbetarklassen måste vara fri i dubbel bemärkelse. Dels måste den vara fri att sälja sin arbetskraft, alltså den ska inte vara livegen eller slav. Men de måste också vara fria från produktionsmedel, alltså förutsättningen att själva reproducera sitt livsuppehälle. Att vara fri från möjligheterna att själv producera det man behöver för att överleva innebär förstås i praktiken att man inte heller är fri att sälja sin arbetskraft som man vill, tvärtom tvingas vi till arbete och under vilka de kunde få jobb i de framväxande fabrikerna. Denna beskrivning är i princip korrekt, men avsaknaden av ett klassperspektiv i historieskrivningen idealiserar kapitalismens framväxt och får den att framstå som någonting oproblematiskt. förhållanden det ska ske blir en kampfråga. När liberaler behandlar kapitalismens uppkomst beskrivs den oftast som en urvalsprocess. Kapitalismen visade sig vara det mest effektiva systemet, därför valde människor det framför feodalismen (och i förlängningen framför kommunismen). En sådan beskrivning stöter dock på problem. Som jag skall visa nedan var det för de flesta inget val att ingå i kapitalismen. Det fanns dessutom inte några egentliga alternativ, kapitalismen växte fram. Det så kallade valet gav lika många möjligheter som Text: Gustav Ingman Bild: Illustration: Tove Grönroos valen i forna Sovjetunionen: utgången var klar sedan länge. Det som föregick, och skedde parallellt med, urbaniseringen var arbetskraftens frigörelse och genom att ta den i beaktande faller idén om den fria framväxten av kapitalismen. Det som hände över hela Europa (med start i Storbritannien) var att människor på olika sätt fråntogs sina möjligheter att leva på jordbruk. I England skedde det genom exempelvis den så kallade enclosurerörelsen. Den innebar att man satte upp stängsel kring jordområden som tidigare brukats av alla och hävdade att jorden 22 23

13 Alarm Stockholm Alarm Sthlm är en autonom aktionsgrupp i Stockholm som konfronterar den borgerliga stadspolitiken. De är en de få grupper runt landet som utomparlamentariskt försöker arbeta för en bättre stad, genom aktioner, lokalorganisering mm. I den här intervjun diskuterar ett par av medlemmarna sin syn på staden, hur den förändrats och hur vår framtid ser ut. Alarm Sthlm finns bara i huvudstaden, men stadsfrågorna är de samma över hela Sverige. Text: Direkt Aktion Bild och Illustration: Alarm Stockholm Inflytande över stadsrummet Anders inleder samtalet med att lite nostalgiskt berätta att han upplevde Stockholm som roligare för 20 år sedan. Anders: Det fanns större möjlighet att göra saker fast man inte hade pengar, hela staden var sönderbombad med graffiti. När det inte är helt superfräscht, när det är ruffigt eller taggat så får man känslan av att folk som inte är penningstarka åtminstone har lite inflytande över stadsrummet, även om det är illegalt då. Men som det är nu, att allt är putsat och fräscht, får man känslan av att det helt är kapitalet som bestämmer över staden. Det har förut funnits fler möjligheter, det fanns utrymmen att affischera bland annat. En ny generation På 80-talet fanns det en husockupantscen inriktad på staden, som jobbade mot gentrifiering. Anarkiströrelsen i Stockholm drev kampanjen Yuppiefritt Söder. Men under 90-talet började man fokusera på andra frågor. Det var en ny generation som reagerade på den ökande repressionen från polisen och att nazisterna började marschera på gatorna. Stadsfrågorna föll i glömska. Tove: Jag växte upp i Södertälje och det fanns jättemånga nazister där då. Jag hade många kompisar som kom från t.ex. Chile, Jugoslavien eller Turkiet, för oss som bodde där då handlade de politiska diskussionerna mycket om främlingsfientligheten. Alarm Sthlm Anders var en av dem som var med om att grunda Alarm Sthlm. Vi ber honom berätta historien om hur det började: Anders: Jag vill börja med att säga att Alarm Sthlm jobbar med många frågor men stadsrummet vill vi lyfta. Hur det ser ut i staden påverkar hur man mår. Stockholm har blivit till en borgerlig stad. När jag åker till Berlin inspireras jag av deras stadskamp med ockuperade hus och sociala centra, men när jag kommer tillbaka hit blir jag bara frustrerad. Så startade jag och en kompis Alarm Sthlm för två år sen för att vi kände att något måste hända, stadskampen måste komma tillbaka som en vänsterfråga. Områdena runt St: Eriksplan och Odenplan (ungefär där Direkt Aktion har sin redaktion) blev i ett svep en utpräglad överklassmiljö, menar Tove. Där fanns tidigare gott om lokaler, billiga ställen och vänsterkultur. På Söder hängde man mycket, minns Anders, på Götgatan låg ett tjockt lager smuts på rutorna och det var bara en massa second hand-musikaffärer och liknande. Dagens Götgata är full av dyra butiker och söderstekare. Anders: Vi var fyra personer som började träffas. Alla var ganska gamla och erfarna aktivister. Men vi ville vända oss till alla generationer - som vi ser det måste den utomparlamentariska vänstern vara en revolutionär folkrörelse, inte något för ungdomar! På den delen tycker jag vi lyckades. Vi lärde oss av våra erfarenheter och försökte att samarbeta med andra vänstergrupper istället för att hänga upp oss på skillnader, vilket fungerat bra och lett till många samarbeten! Vi vill vara en grupp som informerar, diskuterar och agerar brukar vi säga. Ett sorts komplement till andra rörelser, för att föra in stadskampsfrågorna. Vi samarbetar t.ex. med Öppna Stockholm, Kulturkampanjen och Alternativ Stad. En vecka från ord till handling Alarmgruppen skrev ihop en text med rubriken Stockholm är förstört, kopierade upp den och lade ut på kaféer runt om stan. De affischerade och delade ut flygblad. Hanna: Vår första aktion gjorde vi på Kulturhuset. Välkommen till Kulturvaruhuset stod det på banderollen. Vi ville uppmärksamma människor på hur vinstdrivande företag tog sig in i kulturen och styrde den; Kulturhuset hade sponsorer för alla sina olika delar. Det hette inte ens teater utan kulturproduktion! Det var väldigt lyckat, många stannade och pratade med oss och det visade sig att det fanns en stor förståelse för och upprördhet runt frågan. Det gick alltså max en vecka från ord till handling, till vår första aktion! Tove: Vi och Alternativ Stad arrangerade en demonstration rakt igenom Gallerian också. Vi vill visa på det sjuka i att de tar och glasar in våra offentliga platser. Sen har vi gjort en aktion mot utförsäljningen av Stockholms parklekar också vi gick runt och satte upp lappar på parklekar där det stod Såld. Gallerior Hanna: Nu kallas Skärholmen The Capital Of Shopping. De glasar in och gentrifierar Skärholmen gata för gata. Lokaler och mötesplatser försvinner. Man har startat en pantbank i Skärholmen som svinen har 24 25

14 mage att skryta om. Bakom det står Boultbee som köpt upp centrumet. De äger gallerior i hela Sverige, de har nästan monopol. De bygger bort allmänningarna, de offentliga platserna. Det är klart att det är där det är varmt och inglasat som folk kommer att hänga. Tove: Jag bodde i Hallunda ett tag, och där blev det så tydligt. De har ju väktare som kan köra ut folk som är för högljudda, för fulla, som skräpar ner, är besvärliga eller bara oönskade. Det är så uppenbart att det hela tiden är en formning av vilka människor som överhuvudtaget får finnas. Var ska man då vara om man inte passar in? Och var ska du dessutom kunna möta andra i samma situation? Redaktionen: På krogen kan man mötas, men där måste man vara full istället! (skratt) Sthlm 2030 Tove: Politikerna i Stockholm sätter upp och driver medvetet långsiktiga mål för hur allt som inte går ut på jobb och konsumtion, som inte passar in i deras stad, ska bort. Det finns t.ex. ett projekt som heter Sthlm 2030 som de stolt driver. Stockholm ska vara norra Europas mest företagsvänliga stad, säger de. Hanna: Borgarnas slogan är ju att allt som inte är samhällsnödvändigt ska konkurrensutsättas. Det behövs ingen förklaring till det, utan det ses som den enda självklara vägen. Inte som något politiskt ens, som något nödvändigt. Vi var på möte med politikerna på Södermalm i samband med vår kampanj om Stockholms parklekar och fick se det här folkföraktet på nära håll. Politikerna på mötet pratade en lång stund, och sen var det dags för en frågestund som de försökte hålla så kort som möjligt. Tove berättar att personal och föräldrar från ett underfinansierat fritids var på mötet. Nu var föräldrar och personal oroliga för att att fylla och andra ungdomsproblem ökat senaste tiden: Tove: Politikernas enda svar var att de skulle öka samarbetet med polisen, och att det förresten mest var ungdomar från förorterna som kom dit och bråkade. Det var alltså repression som var enda svaret! Ska man göra innerstaden trygg genom att stänga ute ungdomar ur fel socialgrupp? Föräldrarna var gråtfärdiga i slutet av mötet. Här har ni staden med flest multinationella företag, den största aktiebörsen, bredaste motorvägarna, flest lyxyachter, de flottaste hotellen, största galleriorna och en egen flygplats. Något av det finaste tillvaron har att erbjuda. I Das Kapital of Scandinavia betyder marknaden allt och människorna inget. Staden reas ut till till lägsta bud och vi köper den tillbaka varje dag. Kollektivtrafiken blir allt dyrare, allmännyttan säljs ut, hyrorna höjs, lekplatserna privatiseras och plötsligt finns det fler schoppingcentran än fritidsgårdar. Så formulerar sig Alarm Sthlm i sin motkampanj mot Stockholmsregionens varumärke Stockholm The Capital of Scandinavia. Stockholmsregionens officiella varumärkesplattform hävdar att Stockholm uppfyller alla de krav man kan ställa på en plats som vill kalla sig Skandinaviens huvudstad, och lyfter fram just företeelser som högst representation av multinationella företag, störst besöksnäring och störst börs i Skandinavien som faktorer som gör Stockholm till Nordens självskrivna huvudstad. Den segregerade innerstaden är ett fantasiland som vaktar sina gränser, skriver Alarm Sthlm i sin motplattform. Utan pengar eller inflytande är du ett störande element som måste sopas utom synhåll för kommers och turister. Det här är en stad där man å ena sidan delar ut gratis askkoppar för att hålla rent och prydligt, men å andra sidan vägrar att konfronteras med den egen skit man framkallar. Alarm Sthlm vill istället slåss för att bevara allmänningarna, mot monokulturen och för att ta politiken tillbaka till gatan, parken och torget från aktiebörsen och de slutna rummen på stadsbyggnadskontoret. De uppmanar alla engagerade enskilda och grupper att ladda ned och sprida det alternativa logotypmaterialet, med upp-och-nedvänd krona och texten Stockholm Das Kapital of Scandinavia, från deras hemsida, alarmstockholm. motkraftblogg.net Barriärer i staden Så var är staden på väg? Vi frågade Alarm Sthlm-medlemmarna vad de trodde om stadens utveckling i allmänhet. Hanna: Tidigare, under välfärdsåren, var det kanske mer fråga om att jämna ut staden, sociala lösningar på stadens problem som t.ex. fritidsgårdar. Men idag blir det istället mer av att hålla isär, sätta upp barriärer, murar och avgifter. De nya spärrarna och höjda avgifterna i Stockholms tunnelbanor, lyxbostäderna i Malmö, övervakningen och den ökande bostadsbristen. Det är som om samförståndet i stadspolitiken är slut mellan borgare och arbetarklass, nu förs öppen strid mot oss. Tove: Samtidigt har det ju alltid varit så, det har aldrig funnits ett samförstånd runt staden! Redan under 30-talet ockuperades det i Gamla Stan mot rivningarna. Och det är bara genom kamp som något har vunnits, möjligtvis har kampen ibland varit mer eller mindre lyckad. Det handlar nog också mycket om hur mycket lobbyverksamhet kapitalisterna driver. Anders: Och om stadskampen lyckas bredda sig till många grupper. Idag har ju den autonoma vänstern blivit subkulturell. Och då menar jag inte radikala/ kulturella subkulturer, som t.ex punkare - jag är ju själv punkare. Jag menar att den samlade rörelsen i sig inte får bli en subkultur, utan en öppen och starkt pluralistisk rörelse. Tove: I USA ockuperas det mycket bostäder i krisens spår. Där finns det ju ett direkt och mycket stort behov från bland annat barnfamiljer som kastats ut på gatan, därför har det bildats föreningar som tagit inspiration av Brasiliens rörelse av ockuperande jordlösa bönder. Det sker i så stor skala att polisen inte hinner köra ut alla. Anders: Man måste ju ta, man får inget gratis helt enkelt och man måste kämpa livet ut, precis som arbetarrörelsens medlemmar gjorde i början av1900-talet, för att skapa ett solidariskt samhälle, och även försvara den del av välfärden som borgarna inte har hunnit skrota än. Jag tror att medvetenheten kommer att växa, men det tar lång tid att bygga upp ett motstånd mot de försämringar som långsamt skett. Det är som en gryta med kokande vatten, där temperaturen långsamt höjs. Vi känner inte att vattnet redan kokar, och förstår inte än att vi måste hoppa ur! Tove: Allt det som en gång vunnits håller borgarna på att avveckla nu. Lika sjukvård för alla, skola, och a-kassa. Ett bra exempel är alla Folkets Hus och Folkets Park runt om i Sverige. I Stockholm hyrs det ut av City Conference Center Stockholm till stora företag. Man täcker över arbetarkonsten för att inte uppröra sina kunder. Överallt i Sverige står kulturskatter och förfaller, arbetarkonsten vittrar sönder och försvinner bokstavligen. De pissar på oss, de suddar ut allt det vi vunnit

15 Smart Mobs att toppmötena inte självklart har rätten att bestämma över vår framtid. Amerikanska militären har börjat utveckla system där fallskärmstrupper sprids ut över stora områden och förses med krypterad trådlös teknik som underlättar för varje soldat att självständigt röra sig, gömma sig och fatta beslut men samtidigt kommunicera med andra soldater på slagfältet. Den kommunistiska FARC-gerillan i Colombia använder redan liknande trådlös teknik. Det är inte bara folkmassor på gatan som förändrar världen, utan kommunikationsteknik som t.ex. fildelning har potential att omvandla vad vi menar med egendom och information, och den förändringar har bara börjat. Redan bandspelare och videospelare innebar att musik började kopieras och spridas gratis. Nu delas studentlitteratur, datorprogram och musik i stor skala utan att tekniken har kunnat hindras. Smart Mobs är antagligen en av de mest spännande amerikanska populärvetenskapliga böcker jag läst, den lär dig allt om intelligenta svärmar, trådlöst Internet, fildelning och cyborgs. Tyvärr är den på engelska, vilket säkert är besvärligt för många. Men om du lyckas ta dig igenom och är intresserad så blir du inte besviken. När du är klar förstår du att tekniken spelar roll, det är ett vapen som gör stora folkmassor oövervinnerliga, kan störta regeringar och inleda masstrejker. Även om det är kapitalismen som formar teknikens utveckling, kan arbetarklassen också påverka utvecklingen av teknik och framför allt skapa helt nya användningsområden som kan bli kraftfulla vapen för att förändra samhället. Jag har läst boken Smart Mobs - The next social revolution av Howard Rheingold, en amerikansk populärvetenskaplig bok om trådlösa nätverk, mobiltelefoni, datorer, sociologi och politik. Jag har inte lyckats hitta boken i svenska bokhandlar, men den går att köpa på webbsidan www. amazon.com. Min utgångspunkt var att försöka lära mig mer om vad framtidens strategier för facklig kamp och stadskamp kan innebära. Om vi ser på historien så har folkmassan den löst eller inte alls organiserade samlingen av människor spelat en stor roll i sociala omvälvningar. Även om det kanske inte i sig innebär en förändring av samhället i sig att människor lämnar sina hem och arbeten och går ut på gatorna i massor så verkar det vara tecknet på att människor slutgiltigt fått nog och vägrar fortsätta i gamla hjulspår. Vad händer om folkmassan får hjälp av modern kommunikationsteknik? Idag har de allra flesta världen över tillgång till mobiltelefoner, datorer med Internetanslutning eller kanske t.o.m. trådlöst Internet. Tekniken är ungefär år gammal och har börjat sätta spår i kulturen och i arbetarklassens kamp. Vänskapsförhållanden, seder och informationstillgång förändras av tekniken. T.ex. är det mycket vanligt på Filippinerna att mellan vänner skicka korta SMS innan man somnar eller när man vaknar, som ett sätt att bekräfta relationen och skapa trygghet. Men samma korta SMS Text & Illustration: Axel Gagge kan förmedla kedjemeddelanden som snabbt sprider information om politiska demonstrationer till en hel befolkning inom ett par timmar. I Senegal och Filippinerna har såna snabba mobiliseringar redan fällt regeringar. Under toppmöten som G8- möten och EU-toppmöten har folkmassor och trådlös kommunikation spelat stor politiskt roll. Ett av de första exemplen är toppmötet i Seattle 1999, när aktivister var utrustade med mobiltelefoner, Palm pilots och bärbara datorer som de använde för att kommunicera och kunde på så sätt överlista polisen genom sitt antal. Det blev sedan början på en våg av tekniskt välutrustade toppmötesprotester och demonstrationer som fortsätter än idag, och som visar världen I Köpenhamn vräktes det s.k. Ungdomshuset, där ungdomar deltagit i kultur och organiserat sig politiskt sedan länge. En stor rörelse för att rädda Ungdomshuset bildades för att förhindra vräkningen, men möttes av kalla handen från politikerna som satte in polisen. Ungdomshuset-aktivisterna försökte förhindra polisens vräkningsförsök genom att barrikadera huset och kvarteren runt det, men lyckades inte hindra vräkningen och rivningen. Aktivisterna gav sig inte utan fortsatte mobilisera stora demonstrationer och ockupera nya hus. Polisen trakasserade Ungdomshuset-rörelsen med arresteringar och ständiga patruller i stadsdelen Nørrebro. Till slut var polisen trött på att försöka besegra aktivisterna och vädjade till politikerna att hitta en politisk lösning. Det hela slutade med att de skänkte ett nytt Ungdomshus till rörelsen. Men trakasserierna av boende/kultur-experimentet Christiania fortsätter. 29

16 Tyskland 1918/19 hade världsrevolutionen kanske inte längre bara varit en dröm. Revolutionen krossades dock av socialdemokratin, med tiotusentals döda arbetare som följd (och Hitlertysklad som ytterst följd). På så sätt blev den tyska revolutionen det sista steget i den internationella socialdemokratins övergång från att ha varit arbetarklassens rörelse till att bli borgarklassens agenter i arbetarrörelsen. Haffners bok är viktig då den trots sina brister ger en helt ok belysning av denna viktiga episod, något som hittills saknats på svenska. Den tyska revolutionen Sebastian Haffner Bokförlaget Nya Doxa Få stora och viktiga historiska händelser i 1900-talets Europa är i Sverige så okända som den tyska revolutionen. Det är därför mycket bra att bokförlaget Nya Doxa 2006 gav ut Sebastian Haffners bok om revolutionen. Att boken dessutom är mycket bra satt och mycket estetiskt tilltalande gör inte det hela sämre. Haffners uppdrag i boken tycks i första hand vara att motbevisa den såkallade dolkstötslegenden (myten om att första världskriget inte förlorades på slagfältet utan genom en dolkstöt i ryggen av anti-tyska element som marxister och judar), detta lyckas han på många sätt bra med. Även om man helt klart kan ifrågasätta hans upphängdhet på denna reaktionära myt vars relevans (i alla fall i dagens Sverige) är mycket liten. Haffners upphängdhet på att motbevisa den reaktionära högerns propaganda gör att boken i mångt och mycket blott blir en anti-bok, som på alla sätt ska plädera för att det som verkligen ägde rum var det direkt motsatta mot vad dolkstötslegenden företrädare predikade. Detta gör att han självfallet i många fall hittar rätt men också att han gör vissa rätt stora historiska felbedömningar. Det tydligaste exemplet på detta är hans konsekventa nedtoning och Text: Eric Bielke förringande av den organiserade revolutionära rörelsens förmåga och dess faktiska inflytande och att Haffner även genom hela boken som ett mantra upprepar vilken obefintlig roll Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och dess Spartakusförbund spelade. Haffner är till och med så upphängd på att tona ner deras inflyttande att han tonar ner relevansen av de situationer där de obestridligt spelade en stor roll, vilket blir minst sagt konstigt och direkt historiskt felaktigt. Visserligen ledde inte Luxemburg och Liebknecht revolutionen men att mena att Spartakusförbundet/KPD knappt hade någon inverkan på händelseförloppet 1918/19 är barockt. Haffners historieskrivning bär helt klart spår av antikommunism. Den tyska revolutionen är en mycket viktig episod i den internationella arbetarrörelsen historia. Hade socialismen vunnits i 30 31

17 Vad är SUF 32 Självorganisering SUF väljer inte alltid traditionella politiska metoder när vi agerar. Vi har inget förtroende för att andra, politiker, fackpampar eller chefer, ska kunna bidra till den förändring vi vill åstadkomma. Därför struntar vi i dem och agerar direkt. Politik är inget som befinner sig långt bort bland maktens boningar, i styrelserummen och i riksdagen. Tvärtom är politik något som befinner sig mitt ibland oss, de vanliga arbetande, verksamma människorna, och påverkar oss varje timme, minut och sekund. Vi tror att solidariteten mellan människor måste byggas direkt, det är ingenting som ett partiprogram eller politiker kan skapa uppifrån. Direkt aktion Insikten om att det är vi själva som måste stå för förändringen, att ingen kan göra det åt oss, har skapat en kampmetod vi kallar för direkt aktion handling utan ombud. Direkt aktion är insikten om att vi kan förändra samhället själva. Vi behöver inga politiker som gör det åt oss, som aldrig kommer att göra det åt oss. Vi behöver inga fackpampar som ser till att driva våra intressen eftersom det ytterst vilar på oss att försvara dem. Våra ombud gör oss passiva och får oss att glömma att det är vi som bestämmer och att det är våra liv det handlar om. Kamp för förändring Vi verkar genom att försöka hindra och offensivt driva tillbaka utnyttjandet av unga arbetande och studerande människor lokalt och i stor skala. Vi strejkar i skolor och på arbetsplatser, vi släcker ner hemsidor, genomför blockader och utomparlamentariska aktioner, vi affischerar, delar flygblad och sprider propaganda på Internet, ofta i form av rikstäckande kampanjer. Vi organiserar fler unga människor för att sprida aktiviteten. Vår uppmaning till dig som är ung och trött på att leva i det här förbannade klassamhället är: sörj inte, organisera dig! Här finns SUF: SUF Arboga/Köping SUF Borås SUF Göteborg SUF Gävle SUF Halmstad SUF Jönköping SUF Kalmar SUF Karlshamn SUF Karlskrona/Ronneby SUF Karlstad SUF Kristianstad SUF Kramfors SUF Lidköping SUF Linköping SUF Lund SUF Malmö SUF Norrköping SUF Nyköping SUF Simrishamn SUF Stockholm SUF Sundsvall SUF Söderhamn SUF Uppsala SUF Västerås SUF Växjö SUF Östersund ÖSUK (Örebro Syndikalistiska Ungdomsklubb)