"Boken blir överflödig i början av 2000-talet!"

Transkript

1 Nummer SEX 2006 "Boken blir överflödig i början av 2000-talet!" Raymond Kurzweil "The end of books" i Library Journal 1992 Alice Malmquist vision och tradition

2 I K O N E R i n n e h å l l Ledare De moderna pionjärerna Brita Beckman De lämpligt fördelade skolbiblioteken Anette och Christer Holmqvist Barnbiblioteksverksamheten granskad med olika glasögon Cay Corneliuson Det känns som ett evenemang på ett bibliotek Eva Selin Bo Widerbergs Kvarteret Korpen Minnen från en filminspelning bland annat Christoffer Barnekow Bo Widerberg Stefan Ersgård Utvecklingsarbete i en liten kommun Exemplet Östra Göinge Maria Ehrenberg Kreativ mangfoldighed i Austin og Nashville forskellige biblioteksstrategier i byer med vækst Henrik Jochumsen och Casper Hvenegaard Rasmussen Det kommer att komma sex läsglädjefyllda Ikoner också nästa år. Då kostar de tillsammans 525:- för institutioner. Det är 25:- mer än förra året alla inflationer och allianser till trots. För privata personer blir priset 400:-, vilket är inga :- mer alls. Jämfört med i år. Och förra. Och förrförra, förresten. Så det är lika bra att slå till igen eller äntligen! BTJ Prenumerationsservice Lund. 046/ ,. fax: 046/ , e-post: service.pren@btj.se... Välkommen! Förbjudet att störa läsande barn! Hur man öppnar ett bibliotek på en vecka Lina Goldén Framtidsfilen Jag ger mig ut i världen utan karta Sven Nilsson Nästa nummer skickas den 12 februari. Manusstopp den 19 januari. Foto: Johannes Malmquist 2 6/2006 Årgång 9 I K O N E R v i s i o n o c h t r a d i t i o n Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Oberoende publikation utgiven av BTJ Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Grafisk form: Identitet, magnus@identitet.se Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: Ansvarig utgivare: Sophie Persson PRENUMERERA! BTJ Prenumerationsservice Lund 046/ , fax 046/ , e-post: service.pren@btj.se ISSN Grahns Tryckeri AB, Lund

3 M ARKNADEN är vi och den är fri. Alltså finns vi på två sådana samtidigt, dualistiska är de och lätt schizofrena gör de oss. Den ena manipulerar vi och den andra manipuleras vi av. Vi förtalar marknaden på våra interna möten därför att den inte handlar vad vi vill den ska handla och till det pris vi vill ha. Vi suckar över de många marknadsmånglarnas styvsinthet när de vill få oss att köpa allt det vi till varje pris inte vill köpa av dem. Marknaden avbryter matchen flera gånger för att övertyga oss på marknaden om varumärkets suveränitet. Nästan alla med egen brevlåda heter Ingen reklam tack! Om inte, så är det väl en uppmaning som vi förutsätter att postmannen, som numera knappt ringer ens en enda gång, ska respektera. En sådan text kan vi inte vidhäfta tidskriften när broschyrer av alla de slag likt glada maskar ringlar ut vid öppnandet. Eller när annonsbilagorna demolerar söndagens frukostbord. Liksom när vi klickar på länken till en artikel vi vill läsa och innan detta gives vi måste besiktiga en jätteblaffa om en korv som väl ändå ingen skulle komma på tanken att laga till och än mindre äta. En kungörelse som sannolikt kostat charkmäster några hundratusen för att den ska blinka, blixtra och bullra hela den dagen lång. Inte heller kan vi få prenumerera på bara tidningarnas seriesidor för att därmed slippa t.ex. kulturen. På marknaden är vi ett offer för marknaden. Marknaden spår, politiken rår. Ibland kan spåren förskräcka och råden än mer. I ett av historisk tradition blandekonomiskt samhällsskick kan givetvis marknadsmekanismerna förstärkas när en marknadsliberal regering ersätter en åtminstone ideologiskt marknadsmindre orienterad sådan. Men de konsekvenserna har vi i så fall ännu inte kunnat se. Om det därtill med nödvändighet skulle bli till det sämre vet vi heller inget om tills vidare. Kulturmarknaden skiljer sig från den större och vanligare mer renodlat marknadsekonomiska. Här har man vant sig vid att stat och kommun står för de allt överskuggande fiolerna. Efterhand som statsfinanserna sinat eller i vart fall kommit att riktas mot andra politiskt mer gångbara samhällsfenomen har resurserna bleknat alltmer på kulturområdet. Museerna ska återigen ta betalt av sina besökare. Bibliotekens filialer massakreras och ett lokalkulturellt kalhygge rycker allt närmare. Kulturarbetarna beklagar knalare stipendieoch ersättningsmöjligheter även om de var och en på sin marknad kräver arvoden som vilken annan högavlönad marknadsaktör som helst. Konstnären för sina fula tavlor, skribenten för dåliga texter, sångerskan för att få sjunga falskt. Av hävd har bibliotek bedrivit en i stort sett gratisservice, något som blivit allt svårare i takt med ökade kostnader och inga intäkter. Att det sedan inte vare sig från början eller över tid varit riktigt sant är inte konstigt i kärvhetens återkommande hägn. Vid sidan av de lagstiftat avgiftsbefriade boklånen finns det åtskilligt i biblioteket man får betala för varför man nu inte skulle göra det. Kaffet är inte gratis och ibland är det inte ens gott. Och gå en dag över tiden med en kostnadsfritt lånad bok: händer gnuggas, förmaningarna viner och kassaskrinet rasslar. Sockenbiblioteket var inte självklart tillgängligt utan en dusör. Gratismuseet har försett sig med välbehövliga inkomster genom att visa mycket under benämningen specialutställning. I kyrkan är besöket utan åsatt pris men mellan bänkraderna skramlar kollektbössorna uppfordrande. Det går med andra ord att ta betalt vid ingången eller att få betalt vid utgången. Biblioteket som sekteristisk företeelse på den offentliga marknaden måste nog bli en alltmer förlegad verklighetssyn. Konkurrensutsattheten också på det här området är påtaglig och påträngande. Det gäller att se om sitt hus, det gör alla andra på den öppna marknaden. Kommersiella lånebibliotek har det funnits förr, och på andra håll i en global biblioteksvärld finns t.ex. mecenater och sponsorer. Skulle en fortsatt lagstiftning förhindra avgift vad gäller bokutlåning gärna just det så finns annat att förstärka en allt taskigare finansiell ställning med därför att biblioteksöverlevnaden ändå är livsnödvändig i ett kultursamhälle. Det bör alltså kunna finnas många andra sätt att se om det ekonomiska huset på. Att hitta mer hårdhänta former för att bekosta verksamhet och fortlevnad är ingenting att skämmas för. Det gör ingen annan på marknaden. Knepen kan vara många. Det gäller bara att komma på dem tillsammans med modet att tillämpa dem. Risken för en tilltagande problemsituation inför ögonen på ett måhända stillatigande etablissemang kan dock komma att kräva en vittgående kursändring eller mobiliserandet av en radikal marknadsmotkraft. Rabindranath Tagore i Örtagårdsmästaren: MARKNADEN pågick framför templet. Det hade regnat alltsedan solens uppgång, och nu kvällades det. Gladare än hela mängdens glädje var en liten flickas glada glädje, som nyss för ett öre köpt en visselpipa, gjord av palmblad. Denna visselpipas gälla glädje svävade högt över allas skratt och buller. Jan-Eric Malmquist Foto: Eva Ingvarsson Ikoner 6/2006 3

4 D e m o d e r n a p i o n j ä r e r n a Brita Beckman Jag är född 1914 i Lund, närmare bestämt i Vita huset, som numera hör till Kulturen. Jag har varit min hemstad trogen hela livet. Vad fick dig att välja biblioteksbanan? Jag var road av att läsa och hade själv gått mycket på biblioteket i min barndom och ungdom, så jag tyckte det var ett trevligt yrke. Var/hur fick du din utbildning? Efter en fil.kand. examen gick jag elev på Lunds stadsbibliotek. Personalen där bestod av chefen, som var stadsbibliotekarie Elsa Ulfsparre samt ytterligare två bibliotekarier. Det fanns inga kontorister på den tiden. Jag gick också elev på UB ett par månader samt arbetade på AF:s bibliotek. Då jag var färdig med elevtjänstgöringen och hade tjänstgjort lite, gick jag Biblioteksskolan, som då låg i Stockholm. Skolan var på fem månader. Detta var våren 1940, så det blev en ovanlig termin med 9 april och ockupationen av Danmark och Norge. Skolan fortsatte, men en del av männen fick inkallelseorder och fick rycka in och ut ur militärtjänsten hela tiden. Under föreläsningarna fick vi kvinnor bl.a. sticka muddar och halskragar till soldaterna. Jag kommer ihåg att på rasten den 9 april fick vi höra att tyskarna intagit Köpenhamn och alla blev naturligtvis förfärade. När vi kom in till lektionen, kommenterade läraren det som hänt och sa sedan ungefär: Ja, vi har hört vad som hänt, men nu måste vi ägna oss åt våra bibliografier. Mellan vilka år var du yrkesverksam? 1940 till Några exempel på var du har arbetat och i vilka befattningar I början hade jag kortare vikariat på Malmö stadsbiblioteks 4 Ikoner 6/2006

5 Brita Beckman med dottern Charlotte filialer och en månad på Karlstads stadsbibliotek. Men sedan fick jag ganska snart en halvtidstjänst på Lunds stadsbibliotek blev jag ordinarie biblioteksassistent där, huvudsakligen på barnavdelningen. På stadsbiblioteket hade vi hand om skolbiblioteken i Lund och 1957 fick jag en heltidstjänst som distriktsbibliotekarie för Lunds skolor, som jag innehade till pensioneringen Vilka frågor under din tid minns du som särskilt viktiga, intressanta och roliga? Vilka biblioteksinsatser är du glad och stolt över att ha varit med om att medverka i? Lund hade 4 skolbibliotek när jag började och 40 när jag slutade. Det hade En jämförelse mellan siffror för grundskolan i Lund 1957/58 och 1969/70 ger en bild av skolbibliotekets verksamhetsfält. 1957/ /70 Elevantal Bokbestånd Utlån Nyinköp (band) Bokrum Skolbibliotekarier kommit nya statliga bestämmelser om skolbiblioteken, så anledningen till att tjänsten inrättades, var att skolbiblioteken skulle rustas upp. Lund var en av de första städer som satte igång. Skoldirektör då var K.G. Ljunghill och han var pådrivande. Han var intresserad av nyheter, att vidga intressena, och att skolan skulle moderniseras. Han inrättade institutioner för dans och musik och skolbibliotek. Han satt ordförande i Biblioteksnämnden, som för Ikoner 6/2006 5

6 övrigt bestod av en representant för varje stadium, en för facklärarna, en från stadsbiblioteket och jag satt som sekreterare. Staden Lund växte och det kom nya skolor som Järnåkra, Fågelskolan, Klostergårdsskolan, Vikingaskolan, Tunaskolan, Fäladsgården. På flera av dessa skolor inrättades filialer till stadsbiblioteket, vilket gjorde att resurserna blev större. Senare kom en inkorporering av kranskommunerna som Södra Sandby, Dalby, Veberöd och Genarp. Under hela den här tiden behövdes större lokaler. När skolbiblioteksverksamheten flyttade från Lunds stadsbibliotek, blev den förlagd till lokaler i Stadshuset fick vi lokaler på skolkansliet, som sedan utökades. Under tiden pågick planering för nya lokaler i Svaneskolan. Där fick vi för första gången lokaler som var planerade för verksamhetens behov. Lokalerna var på 200 kvadratmeter med två arbetsrum, konferensrum och uppackningsrum. Själva hjärtpunkten var bokcentralen, där de nyinköpta böckerna ställdes i ordning, men dit också lärare, skolbibliotekarier och andra intresserade kunde komma och följa inköpen, dvs ta del av vad som kom både när det gäller löpande nyheter, ersättningsköp och specialköp/mediatek för arbeten med intresseområden på olika stadier. Böckerna köptes in i samarbete med de olika skolorna och redovisades i biblioteksnämnden. Förutom inköpsarbetet som tog mesta tiden, ingick att vara ute på sko 6 Ikoner 6/2006

7 lorna och gå igenom de olika skolbiblioteken och stödja lärarbibliotekarierna. Med tiden fick vi mer personal: 1 bibliotekarie och 1 kontorist till. Det fanns en lärarbibliotekarie på varje skola, som hade öppet 2,5 timmar i veckan. Lund hade förmånen att ha många ambitiösa skolbibliotekarier, som använde biblioteken för sitt arbete. De tog egna initiativ och drev olika projekt. År 1971 utkom ett särskilt biblioteksnummer av Lundaskolornas tidskrift Kontakt i hemmen. Där skrev några skolbibliotekarier om sina pågående projekt som försöksundervisning med bibliotekskunskap på lågstadiet, läsecirklar på mellanstadiet och elevrecensioner på högstadiet. I en artikel beskrevs hur man använder skolbiblioteket som lektionsrum och i en annan arbetet på gymnasiebiblioteken. Under alla år har lundaeleverna fått göra studiebesök på stadsbiblioteket oftast i årskurs 3, 5 och 8, dvs en gång per stadium och med stigande svårighetsgrad. Eleverna var ofta medhjälpare i skolbiblioteket och tog det till sitt. Vi hade en god ekonomi, fick generösa anslag till uppbyggnad och även extra anslag t ex när Katedralskolans gamla boksamlingar skulle gås igenom. Bibliotekstjänsts verksamhet växte också vid denna tid och jag sammanställde boklistor till dem, t ex Facklitteratur för ungdom. Vi läser på fritid, nuvarande Läsgodis, var jag med och gjorde ett par gånger och vi delade ut denna boklista till klasserna i skolorna. Redan på min tid på stadsbiblioteket gjorde vi varje höst en utställning med tips på julens barnböcker. Samtidigt med denna upprustning lokalt pågick ett arbete för skolbiblioteken på riksplanet. SAB, Sveriges allmänna biblioteksförening, skapade en sektion för skolbibliotek med både politiker och fackfolk. Jag var styrelsemedlem från början av 70-talet och tio år framåt. Det var spännande och utvecklande men också fullt av meningsmotsättningar. När jag pensionerades fortsatte min efterträdare verksamheten och förnyade den. Nu har Skolbibliotekscentralen flyttat tillbaka till lokaler i stadsbiblioteket och är en fristående avdelning inom folkbiblioteken. Det finns nu 41 skolbibliotek i Lund. Man har gemensam katalog med stadsbiblioteket. Varje rektorsområde har sitt anslag och varje lärarbibliotekarie gör själv sina inköp. Däremot har man gemensamma skolbibliotekariemöten, gemensamma utbildningsinsatser och också samarbete med Myndigheten för skolutveckling i Lund. Besöker du något bibliotek idag? Nu är jag ju pensionerad sedan länge, men jag går mycket på Lunds stadsbibliotek. Jag kan inte läsa böcker längre, eftersom jag har nedsatt syn, men jag går gärna dit ändå. Brita Beckman talade in på band. Dottern Charlotte Brattström skrev in och redigerade. Ikoner 6/2006 7

8 De lämpligt fördelade skolbiblioteken Anette och Christer Holmqvist I bibliotekslagen står det att inom grundskolan och gymnasieskolan skall det finnas lämpligt fördelade skolbibliotek Denna något diffusa mening är det som skall reglera vad och hur ett skolbibliotek skall vara. Då är det kanske inte så konstigt att våra skolbibliotek ser så olika ut och att tillgången till skolbibliotek skiljer sig så mycket åt mellan olika kommuner och olika skolor. Meningen är vagt formulerad och lämnar utrymme för tolkningar av det mest skilda slag. Nedslag i skolbibliotekens historia Att hitta en bra sammanställning över skolbibliotekens historia är inte lätt. Vi vet att det fanns bibliotek redan på 1700-talet i läroverk och katedralskolor, men beträffande folkskolorna som kom efter 1842, dröjde det länge innan de fick några bibliotek. Många svenska författare har vittnat om den läshunger som fanns och som fick mättas med de fåtal böcker som skolläraren hade inlåsta i ett skåp. En stor förändring skedde genom den stora läspedagogiska satsningen barnbiblioteket Saga. Folkskollärarna sålde små häften som sedan bands till böcker. Överskottet skulle användas till att starta lärjungebibliotek i folkskolan. I en sammanställning över förra sekelskiftets skolbiblioteksverksamhet berättar Stockholms stadsmuseum följande: Jakob och Johannes Folkskola får en gåva på tusen kronor för att upprätta ett bibliotek och den summan räcker till 644 böcker. Tio av skolans lärarinnor tjänstgör två och två i biblioteket, en i våra dagars ögon ganska stor bemanning. De har öppet två timmar om dagen och hör och häpna under sommar 8 Ikoner 6/2006

9 lovet en timme varje lördag. Redan 1903 har samtliga Stockholms tretton folkskolor skolbibliotek reser bibliotekspionjären Valfrid Palmgren på sin berömda resa till USA, en resa som inspirerar henne att skriva boken Bibliotek och folkuppfostran (1909). I boken uttrycker hon bland annat tanken att skolbiblioteket skall vara starkt kopplat till skolans organisation och läroplan, en tanke som också styr vår syn på skolbibliotek idag. Skolbibliotek i läroplaner Vid en genomgång av 1900-talets läroplaner hittar vi få eller inga skrivelser om skolbibliotek. Oftast rör det sig bara om en mening. Redan 1919 års undervisningsplan tar upp att man skall uppmuntra elevers läsning genom att vänja barnen vid att använda skolans bibliotek. Sedan dröjer det till 1946 års skolkommission som lanserar tanken att skolbiblioteket skall vara skolans hjärtpunkt och inspirera till nya arbetsformer. I 1962 års skolreform tappar skolbiblioteket status trots de tidigare vackra orden. Paradoxalt nog beror det inte på penningbrist utan på det motsatta. Det finns så gott om pengar att man kan köpa läromedel och teknisk utrustning i stor utsträckning. Ordet skolbibliotek nämns över huvud taget inte i Lgr69. Istället talar man om läromedelscentraler och färdiga läromedelspaket. Allt skall finnas i klassrummet, skolbiblioteket behövs inte och folkbiblioteken skall stå för skönlitteraturen. Under 1970-talet börjar denna syn på läromedel att ifrågasättas och i Lgr80 ger man skolbiblioteket tre olika funktioner: en social, en kulturpedagogisk och en pedagogisk Likaså nämns biblioteket som en viktig resurs i skolans temaarbeten och att skolbiblioteket om möjligt bör vara tillgängligt under hela skoldagen. I de nuvarande läroplanerna Lpo 1994 och Lpf 1994 nämns ordet bibliotek bara på ett ställe, nämligen i skrivningen om rektors åtagande. Där fastslås det att rektor har särskilt ansvar för att: skolans arbetsmiljö utformas så att eleverna får tillgång till handledning, läromedel av god kvalitet och annat Anette Holmqvist är verksam vid Myndigheten för skolutveckling och Christer Holmqvist vid Medioteket, Utbildningsförvaltningen i Stockholm stöd för att själva kunna söka och utveckla kunskaper, t.ex. bibliotek, datorer och andra hjälpmedel. Gymnasieskolans läroplan Lpf 1994 uttrycker dessutom följande: Läraren ska se till att eleverna tillägnar sig bokoch bibliotekskunskap. I Skollagen (1985:1100) står det ingenting om skolbibliotek och Grundskoleförordningen (1994:1194) 1 kap. 4 hänvisar till bibliotekslagen. Där befinner vi oss nu. Skolbibliotekens. organisation idag Det går inte att förklara skolbibliotekens organisation på samma sätt som man kan förklara hur folkbiblioteken är organiserade med ett huvudbibliotek och ett antal filialer i varje kommun. Som Kulturrådets statistik Skolbiblioteken 2002 visar går det heller inte säga att varhelst det finns en skola finns det ett skolbibliotek. Fyra procent av de kommunala gymnasieskolorna och fem procent av de kommunala grundskolorna saknar helt bibliotek. De fristående skolorna satsar i liten grad på egna skolbibliotek, utan de fles Ikoner 6/2006 9

10 ta använder folkbiblioteken. Någon aktuell statistik finns för närvarande inte, men inget tyder på att tillgången till skolbibliotek har ökat i svenska skolor. Liksom skolverksamhet i stort är också skolbiblioteken en kommunal angelägenhet. Det är på den lokala skolan man bestämmer om och hur man vill satsa på att bygga upp sitt skolbibliotek. Det finns också olika lösningar: skolbibliotek som drivs av skolan under rektors ansvar med egen anställd personal, med inhyrd personal från folkbiblioteket och integrerade folk- och skolbibliotek (2002: 7% av gymnasieskolor, 16 % av grundskolor) På många ställen framför allt i mindre kommuner och i glesbygd är det inte ovanligt att man integrerar folk- och skolbiblioteken, vilket ofta är en nödvändighet för att man över huvudtaget skall kunna erbjuda biblioteksverksamhet. I nästan samtliga fall innebär detta att man förlägger biblioteket till skolans lokaler, bemannar det med folkbibliotekets personal och samfinansierar medieinköpen. Det finns en problematik kring att integrera bibliotek. Skolan respektive allmänheten har ofta olika förväntningar och behov av bibliotek. Folkbiblioteket vänder sig till alla, från vaggan till graven, medan skolbiblioteket har en klart avgränsad målgrupp nämligen elever och lärare på skolan. För att uppnå en bra funktion räcker det inte med att dela lokaler och media, utan det krävs också att man för en ständig dialog kring samarbetet. Det förekommer en flora av beteckningar på dem som arbetar i skolans bibliotek. För cirka tio år sedan bestämde lärar- och bibliotekariefacken tillsammans att benämningen skolbibliotekarie ska användas för utbildade bibliotekarier som arbetar i skolan, medan en lärare som tjänstgör i skolbiblioteket kallas lärarbibliotekarie. På gymnasiet används benämningen gymnasiebibliotekarie och det är oftast en utbildad bibliotekarie. Ett nytt begrepp är bibliotekspedagog, vilket kan betyda antingen en lärare som har gått olika kurser i bibliotekskunskap eller en bibliotekarie som har skaffat sig pedagogisk kompetens. Övriga som arbetar i skolbiblioteket brukar allmänt benämnas biblioteksassistenter. Det är inte heller ovanligt att skolbiblioteken får ta emot omplacerad personal. Skolbibliotek i statliga.satsningar Skolbiblioteken har varit föremål för en del statliga satsningar under 2000-talet. Det började år 2000 med att tre regeringsuppdrag till Skolverket sammanfördes till projekt Språkrum. Under den treåriga projektperioden arrangerades seminarier och konferenser kring språkutveckling och skolbibliotekets pedagogiska roll. Louise Limbergs kunskaps- och forskningsöversikter från samma tid räknas idag till den viktigaste referenslitteraturen kring skolbibliotek. Idag har skolmyndigheterna förnyade uppdrag kring skolbibliotek. Skolverket skall under sina utbildningsinspektioner också granska skolbiblioteken. I verkets lägesbedömning för skolan (2006) finns nu för första gången ett kapitel om skolbibliotek. Myndigheten för skolutveckling bedriver i samverkan med lärarutbildningen en gemensam kompetensutveckling för lärare och skolbibliotekarier. En tredje satsning är Alla tiders klassiker. Kulturrådet och Myndigheten för skolutveckling skall stödja och sprida information om utgivningen av moderna klassiker från andra kulturområden än den västerländska. En viktig aktör i skolbiblioteksdebatten är Nationella skolbiblioteksgruppen som består av en lång rad organisationer med intresse för skolbiblioteksfrågor. I gruppen ingår såväl intresseorganisationer som representanter för olika myndigheter och Sveriges kommuner och landsting. En av huvuduppgifterna är att genom utmärkelsen Årets skolbibliotek lyfta fram positiva exempel och förebilder. På senare år har Nationella skolbiblioteksgruppen arbetat mer offensivt. Genom uppvaktningar på ministernivå har man medverkat till skolmyndigheternas uppdrag på detta område. Gruppen har också tagit fram skriften Bemanna skolbiblioteken. I de mer lobbyingbetonade aktiviteterna deltar inte myndigheterna. Svensk Biblioteksförening uppmärksammar också skolbibliotek. Föreningen hade tidigare en specialgrupp för skolbibliotek men frågorna kan nu dryftas i något av föreningens nybildade nätverk. 10 Ikoner 6/2006

11 Skolbibliotek i samverkan Att vara skolbibliotekarie är ett ensamarbete. Visserligen har de flesta skolbibliotekarier ett gott samarbete med sina lärarkollegor, men ibland uppstår situationer som kräver diskussion med personer som utför samma arbetsuppgifter som du själv gör. För att ge skolbibliotekarier möjlighet att diskutera och ställa frågor till varandra skapades skolbiblistan i slutet av 1990-talet. Listan som från början var ett privat initiativ, den startades och sköttes ideellt av Eva Jonsby och Alexander Rudenstam, drivs idag av Myndigheten för skolutveckling och kan väl betraktas som en institution i skolbiblioteksvärlden. Här blandas frågor om högläsningsböcker och fiskekrokens historia med långa diskussioner om skolbibliotekets pedagogiska roll i undervisningen. Sedan finns våra regionala skolbiblioteksföreningar Skolbibliotek Syd, Skolbibliotek Mitt och SkolbibliotekÖst där allt arbete sker ideellt. Föreningarna bedriver lobbying genom att skriva insändare och tidningsartiklar, ta fram kampanjmaterial och arrangera temadagar och studiekvällar kring aktuella ämnen. De fyller givetvis också en social funktion för sina medlemmar. På Internet hittar du alla föreningar under adressen en webbplats som för övrigt innehåller mycket information riktad till skolbibliotekarier. Genom den digitala utvecklingen och Internet har länder med olika skolsystem fått gemensamma problem att hantera, inte minst frågor som rör hur elevers språkutveckling och elevers förmåga att kritiskt hantera det stora informationsflödet. Ett internationellt samarbete genom organisationer som ENSIL, IASL och IFLA och genom att vi tar del av internationell forskning på området. Bra skolbibliotek kräver tydlig pedagogik Skolbibliotekets främsta uppgift är att stödja elevers lärande och att bidra till att höja kvalitén på undervisningen. Hur ett bra skolbibliotek ser ut, kan därför enbart mätas i det perspektivet. Ett skolbibliotek skall därför utformas så att det stödjer den egna skolans arbetssätt och profil. Att förvandla skolbiblioteket från bokrum till det viktigaste lärorummet kräver därför utbildad personal och en tydligt uttalad pedagogisk idé som är djupt förankrad hos skolledning, bibliotekspersonal, lärare, elever och föräldrar. E-post: anette_holmqvist@telia.com Ikoner 6/

12 Barnbiblioteksverksamheten granskad med olika glasögon Cay Corneliuson Hur ser barnbiblioteksverksamheten ut i Sverige idag och vilka är framgångsfaktorerna? Kan den ringas in genom länsbibliotekens årsberättelser och aktuell folkbiblioteksstatistik? Är webbutveckling och synliggörandet av biblioteken som mötesplatser framgången och framtiden? Folkbiblioteksstatistiken. med barnglasögon Den viktigaste förändringen det senaste decenniet är att antalet filialer har sjunkit med drygt 500. Det försämrar för barn direkt genom att de och deras familjer får längre till biblioteket, indirekt för att förskolor och skolor får längre dit. Under samma period har antalet integrerade filialer ökat från 450 (36%) till 521 (51%) så att ca hälften av alla filialer nu är integrerade folk- och skolbibliotek. En rimlig slutsats är att biblioteksservicen försämrats för små barn och förbättrats för en del andra, skolbarnen t.ex. Försämringen för småbarnen är proportionellt sett större och det har säkert bidragit till sjunkande lånestatistik eftersom förskolor lånar mycket böcker. Antalet årsverken inom folkbiblioteksväsendet har minskat sedan 1990 med och ligger nu på Siffran verkar ha stabiliserat sig runt sedan slutet på 90-talet. Hur många av de årsverkena som sysslade med barnverksamhet går inte att se bakåt i tiden eftersom den uppgiften inte finns i tidigare statistik. Fr.o.m mäts emellertid årsverken för barnverksamhet. Ett förhållande som är intressant för barnverksamheten är det som råder mellan öppethållande och personal, alltså hur många öppettimmar det går på antalet årsverken. Ju mer personalen ägnar sig åt att hålla öppet, desto mindre tid blir det över för uppsökande verksamhet. År 1995 hade folkbiblioteken 6 timmar öppet per årsverke var siffran 9 timmar öppet per årsverke. Under den tioårsperioden har alltså antalet öppethållandetimmar per årsverke nästan fördubblats. (I 2005 års statistik går det inte att se det förhål 12 Ikoner 6/2006

13 landet eftersom den sammanlagda mängden öppettimmar inte redovisas.) Samtidigt visar siffran för antal årsverken med inriktning mot barn och unga att det i riket som helhet sker en viss prioritering av den målgruppen. Det finns 0,6 årsverken per 1000 barn medan det finns 0,5 årsverken per 1000 invånare alla inkluderade. Andelen barnböcker av det totala bokbeståndet var %, och andelen barnlån av den totala utlåningen var 42%. Ingen större förändring har skett vad gäller de siffrorna. Nu är andelen barnböcker 32% och barnlån 45%. En minskning har, som bekant, skett vad gäller lånen totalt; för tio år sedan lånade varje barn 19,9 lån, nu lånar barnen 18,1 lån. Ett särskilt kapitel i årets folkbiblioteksstatistik behandlar barnboksbestånd och barnlån. Stora skillnader redovisas i olika län vilket överensstämmer med resultatet av Aktionsgruppen för barnkulturs utredning som visar att barnkulturen är ojämnt fördelad i landet. Ett samband mellan omfattande bokbestånd och höga utlåningssiffror påvisas. Gotland har mycket böcker och bra utlåningssiffror i Stockholm däremot är det dåligt med bägge. Samtidigt har Stockholm högst andel barnböcker av nyförvärven i landet, vilket förklaras av att man där håller på att köpa ikapp en ökande andel barn och unga i befolkningen. På Gotland minskar antalet barn och unga vilket gör att mediebeståndet per barn ökar automatiskt sas. Ännu mera oroväckande än att barnlånen går ner man kan ju läsa andra böcker än låneböcker är att svenska barns läsförståelse faktiskt, enligt den internationella läsundersökningen PIRLS 2001, har försämrats. För tio år sedan låg svenska barn i en OECDundersökning på första plats i läsförståelse, nu ligger Sverige på sjätte plats (PIRLS 2001) Språkforskare pekar på högläsningens betydelse för barns språkutveckling och att barnbokstexter som ofta äger stor komplexitet och stort ordförråd är viktiga. Forskningsresultat visar att läsförståelse påverkas bl.a. av högläsning av skönlitteratur, därför är det viktig att mäta den. SOM-institutet visar i en undersökning att de variabler som framförallt påverkar högläsning är biblioteksbesök och medlemskap i bokklubbar. (Källa: Du stora nya värld, SOM-institutet 2006, s.120) Man kan diskutera vad som kommer först, högläsningen eller biblioteksbesöken klart är ändå att minskade biblioteksbesök och minskade barnlån betyder minskad högläsning för barn och därmed försämrad språkutveckling. Den senaste tioårsperioden har den tekniska utvecklingen medfört att innehållet i bibliotekservicen till medborgarna har förbättrats enormt och rationaliseringar har underlättats av teknikutvecklingen. Men ett ökat öppethållande kräver mycket personal på kvällar och helger och det är färre personer tillgängliga t.ex. på förmiddagar när biblioteket tar emot barngrupper etc. Uppsökande verksamhet och läsfrämjande är mycket svårt att rationalisera. Det som ger resultat är den mänskliga kontakten och dialogen. Men tekniken kan tas till hjälp i det läsfrämjande arbetet och underlätta t.ex. genom roliga associativa webbsidor och lättförståeliga kataloger med intressant kringmaterial i. Här är vi bara i början vilket genomgången nedan av länsbibliotekens årsberättelser visar. Webbutveckling för barn Många länsbibliotek ordnar kurser om nya medier och Internet för personal men inte så många driver någon webbaserad verksamhet för barn. De mest kraftfulla initiativen görs av Västra Götaland som driver Barnens bibliotek med stöd från Kulturrådet, och Norrbottens länsbibliotek som driver den norrlandsanpassade sajten Barnens Polarbibliotek. Den sistnämnda lyfter fram särskilt norrlandsperspektivet. En mångfaldsinsats görs också genom att sajten presenteras på minoritetsspråken samiska och meänkieli. Barnens bibliotek har blivit lite av barnbibliotekens Cay Corneliuson är handläggare för bibliotek och läsfrämjande på Kulturrådet röst på nätet och deltar i stora nationella projekt av olika slag. En viktig utjämnande faktor kan den modell bli, Mallas mall, som Länsblioteket i Sörmland har utvecklat tillsammans med Barnens bibliotek för att underlätta för små bibliotek att skapa hemsidor. Värmlands länsbibliotek är det enda länsbibliotek, för såvitt jag kan se, som har en särskild sida för barn. Regionbibliotek Stockholm driver en pedagogisk webbsida för personal som heter webbit och den stärker säkerligen all webbanvändning på biblioteken. En mycket positiv trend är de projekt som innebär att webben används för att uppmuntra eget skapande. Exempel på sådana verksamheter är: Game over i Västmanland där ungdomar skriver och publicerar, Dig it i Örebro län, En gång till i Jönköpings län (digitalt berättande) liksom Hundra historier i Stockholm och Berätta i Dalarna. Det allra största projektet som uppmuntrar till eget skapande är Demoteket. Projektet var från bör Ikoner 6/

14 jan ett arbetsmarknadsprojekt för ungdomar drivet av Reaktor Sydost. Det har spritt sig norrut från länsbibliotek Sydost och har nu nått Luleå. Demoteket kan beskrivas som en modell för utlåning på biblioteken av eget producerat material, t.ex. film, musik, texter. En egen hemsida finns (med ett tilltal som förefaller äkta ungdomligt) där man kan följa utvecklingen och få tips och information. Apropå eget skapande är ca hälften av länsbiblioteken involverade i samordning av skrivarläger, och i Stockholm finns tidskriften Ponton för publicering av ungdomars texter, som verkar still going strong. Intrycket är att ett webbaserat skrivande och digitalt berättande skulle kunna utvecklas ännu mera inom ramen för biblioteksverksamheten. Mångkultur Mångkulturella initiativ för barn speglas i årsberättelserna mest i Västra Götaland, Norrbotten och Västerbotten. Västra Götaland har ett ambitiöst projekt som vänder sig till barn som är asylsökande, Barns väntan. Via familjecentraler möts också familjer från olika kulturer. Utbyte utväxlas med Norge på flera olika sätt. I Västerbotten finns Unga skrivare i Barentsregionen, och i Norrbotten, som nämnts, Barnens Polarbibliotek. Tillgänglighet De flesta länsbibliotek arbetar på flera olika sätt med utbildning och med utveckling av äppelhyllor. I Örebro län finns ett nätverk Äppelgrossisten för sådan utveckling. Västra Götaland har skapat en tidning för synskadade, Iller. Barnens bibliotek verkar för tillgänglighet på många sätt, bl.a. genom att ha en särskild tillgänglighetssida med en egen domän: appelhyllan.se, där nyheter inom området presenteras. En nationell symbol för äppelhyllor som alla bibliotek kan använda har tagits fram av en nationell konsulentgrupp som verkar för förbättrad service för personer med funktionshinder. Jämställdhet Genusinriktad verksamhet lyser i stort sett med sin frånvaro i länsbibliotekens årsberättelser men Östergötland har flera föreläsningar kring genusfrågor. Inom ramen för Demoteket finns det spännande Grrl Tech men vid närmare efterforskning på nätet låg sidan nere. Västernorrland har ett läsprojekt för pojkar, PPP=pojkar pappor prat om böcker, som med hjälp av särskilt anlitade författare skall starta diskussioner om läsning i klasser med praktiska pojkar. Västra Götaland har ett intressant projekt som vill fånga papporna vid besöken på mödravårdscentralerna Synliggöra biblioteket som mötesplats Några länsbibliotek anger i sin målsättning att de vill göra biblioteken till spännande mötesplatser vilket bidrar till synliggörandet, bl.a. Västra Götaland. Norrbotten arbetar metodiskt med biblioteksrummet via biblioteksplanerna. Annars syftar få aktiviteter målmedvetet mot att just synliggöra. Projektet 2020 Mars Express som drivits av Jönköping, Skåne och Västra Götaland har handlat om att utveckla det fysiska biblioteket med hjälp av andra yrkeskategorier och med barn och ungdomar; Västernorrland driver en poesifestival som understödjer biblioteket som mötesplats; Örebro har en bokmässa; i Gävleborg finns ett bok och berättarkalas (Sandviken). Västernorrland har sajten Kulturtorget, som ska synliggöra kulturen i länet och i Östergötland finns en kulturevenemangskatalog. Stora förväntningar väcker det webbutvecklingsprojekt som påbörjats i Stockholm för att synliggöra biblioteken och den kunskap som finns där. Långsiktiga strategier Uttalade strategier för arbete med barn och unga finns på flera ställen. Västra Götaland jobbar med inriktning mot språkutveckling, liksom Uppsala. Örebro arbetar strategiskt med läsfrämjande och det pedagogiska biblioteket. Norrbotten jobbar medvetet och planmässigt i barnkonventionens anda, Kalmar har en skolbiblioteksvision. Regionbibliotek Stockholm arbetar målmedvetet med handledning av barnbibliotekarier liksom Värmland. Flera länsbibliotek deltar i samordnad utbildning för förskollärare, lärare m.fl. som arbetar med barn, vilket betyder att helhetsperspektivet på barn främjas. Sammanfattningsvis kan sägas att länsbibliotekens årsberättelser ger en ganska brokig bild av strategier och satsningar. En mycket mer enhetlig bild ger de läsfrämjandeplaner som kommunerna skickar när de söker det årliga statliga inköpsstödet till inköp av barnlitteratur. Där kan man se att basverksamheten på de kommunala biblioteken är ganska likformig. Men det är en annan historia. E-post: cay.corneliuson@kulturradet.se 14 Ikoner 6/2006

15 Novell Det känns som ett evenemang på ett bibliotek Eva Selin Detta var en lördag eftermiddag. Jag tänkte gå med lilla Eleonora till biblioteket. Där skulle bli sånger och ramsor för barn under ett år, och hennes första kulturevenemang i livet! Ovanan att passa tider gjorde det svårt att komma iväg. Vanliga genvägen ledde till en helglåst grind så vi fick vända tillbaka en sträcka och det blev bråttom. När benen fick upp farten började jag fantisera om det nya millenniets barnkultur. Hade någon kommit på den enkla men oväntade idén att låta stunden ledas av en dramapedagog? En musiklärare? Eller en ung, pigg, intresserad förskolelärare? Aktivt deltagande av varje förälder kanske med enkla instrument? Om varje barn tog med en skallra och en speldosa hemifrån kunde man få ett fint, tätt sound att bygga vidare på. Kanske två klossar var att slå mot varandra? Fräcka och moderna barnvisor väntade förstås och coola, uppdaterade versioner av de gamla traditionella. Min hatt den har tre kanter, tre kanter har min hatt i kanon? Och hade babyraketen och babyvågen ännu någonsin provats i grupp? Eleonora skulle jollra och skratta och jag skulle fyllas av energi och känna mig sugen på att fortsätta sjunga var är tummen, var är tummen, här är jag, här är jag. Hemmavid. Precis som det var tänkt. Snart framme nu! På barnavdelningen hade personalen förberett stolar i ring på en stor matta. I mitten kunde barnen sitta, ligga och krypa, och några gjorde det redan. Klockan två skulle det börja. Jag sätter mig tre minuter i, svettig under amningsbehån och med en förbryllad Eleonora i knät. Se så många människor! Mamman till vänster äter en bulle. Hon hejar. Vi ler mot varandras barn, och de studerar allvarligt våra ansikten. Hennes dotter har fått namnet Mildred. Mildred har massor med hår. Hon är redan klippt tre gånger säger mamman. Till höger sitter en liten rosaklädd som heter Sofia. Hon har både mor, mormor och gammelmormor med sig. Eleonora försöker fånga Sofias blommiga strumpfot. Den unga mamman fnittrar. Sofia sitter stilla och suger på en napp. Ikoner 6/

16 Det verkar fullt härinne nu, men fem över droppar det fortfarande in besökare och ringen utökas med fler stolar. Gammelmormor går och öppnar ett fönster bakom oss och jag börjar genast oroa mig för mjölkstockning. Tio över träder en kvinna med anpassad min in i ringen. En personal, det märks även på att hon har strumpor men inga skor. Hon sätter sig på knä med händerna på jeanslåren. Kan det vara en barnbibliotekarie? Hej, och välkomna hit allihop Eva Selin är föräldraledig. bibliotekarie Detta ord som måste sägas. Hon tittar sig omkring så långt det går åt båda håll för att markera ögonkontakt. Annika heter jag, och jag jobbar här på barnsidan Men det är inte Annika som ska hålla i det utan en äldre kollega med lojt ansiktsuttryck som väntar på stolen mittöver mig med en waldorfdocka i knät. Annika kommer istället att gå runt och fotografera för hemsidan. Hon visar upp kameran och undrar om det är någon som absolut inte önskar synas på bild. Jag behöver inte vara med, men hon kan gärna få vara med säger en blond mamma och pekar på sitt barn på golvet. Annika kollar tiden på armen. Nu ska jag inte prata så mycket för jag ser att klockan har sprungit iväg. Femton ord, i ett sammanhang som liknar detta, på en plats som liknar denna; det känns som ett evenemang på ett bibliotek. Så varsågod då Britt- Marie! Britt-Marie har lagt ifrån sig dockan och plockat fram en liten trumma av afrikansk typ. Annika reser sig från golvet, hon får ta ena handen till hjälp. Allas namn, barns och vuxnas, ska först säga och sedan trummas efter modell Välkommen Susanna och välkommen Tindra, välkomna hit! Ett slag på trumman för varje stavelse. Trumman tystnar mellan varje familj och Britt- Marie flyttar blicken. Orden Och vad heter ni? får exakt samma tonfall varje gång. Välkommen Jörgen och välkommen Alvin, välkomna hit! Och vad heter ni? Välkommen Carina och välkommen Viggo, välkomna hit! Och vad heter ni? Vi är många i ringen. Det finns en ytterring också, mest med far- och morföräldrar. Allihop trummas. Sedan sjunger vi tillsammans ro ro barnet, rida rida ranka, imse vimse spindel, mormors lilla kråka och Kalle Anka satt på en planka. Britt-Marie och dockan visar rörelserna och vi andra härmar som vi tycker. Sparka sparka med lilla benet, sparka med liten fot. Gunga lite grann, gunga litegrann, gunga lite bak och lite fram. Sofias äldre släktingar i den yttre ringen viskar och väser in sånt som de tycker att mamman ska ta till för Sofias vidkommande. Ta ut nappen! Gunga henne nu då! Göm ditt halsband! Sjung nu då, den kan du väl! Den sjöng jag ju jämt för dig när du var liten! Vid blinka lilla stjärna får vi resa på oss och sakta vandra runt innanför stolarna, barnen hålls tryckta intill höften. Jag ser att en pappa har lyft ena handen och låter fingrarna röra sig och locka likt en diamant i skyn ovanför sitt barns huvud. Eleonora, som aldrig hann sova middag på ditvägen, börjar gnälla och vi backar ut ur ringen och sätter oss för att amma, medan samlingen tar en ny vända med fjärran lockar du min syn, nu åt andra hållet. Pappans hand blinkar och blinkar. Hans barn ser förtjust ut, även in på tredje varvet. Och när trollmor har lagt de elva små trollen är det tänkt att barnen ska vila sig i föräldrarnas armar och vaggas i takt. Några jobbar sig uppåt hela sången igenom. Som avslutning och rejäl tempoväxling blir det en snabb saga, berättad och dramatiserad av Britt-Marie och några gosedjur nere på mattan. För dem som fortfarande är vakna! Jag försöker lyssna men kan inte koncentrera mig alls på handlingen. Det förekommer en stor hund som skäller mycket. Ett par av småkillarna som sitter själva på golvet skrattar mot slutet. Man kan dröja sig kvar och fika till självkostnadspris, det står på en lapp intill den röda saften. Bullarna är slut. De flesta verkar nöjda när de packar ihop för att gå hem. Kanske har de fått vad de ville ha. En pappa som frågar får låna pekböcker trots att biblioteket egentligen är stängt. Annika följer med honom ner till lånedisken. Britt-Marie kommer fram till oss. Hon tycker att Eleonora har fin mössa. Den har väl mamma stickat själv? Jag nickar. Fast den är lite stor lägger jag till, och önskar att det fanns något mer att säga. Det kändes skönt att komma ut i luften igen. Jag var trött, och Eleonora somnade snart i vagnen. Tänkte att jag hade inte gjort det bättre själv. Men jag är ju också bara bibliotekarie. E-post: evalinnea@telia.com 16 Ikoner 6/2006

17 Om malmöpågen Bo Widerberg, författaren och filmaren, var temat för en afton på Malmö stadsbibliotek i mitten av november. Medverkade gjorde kulturjournalisten Stefan Ersgård som berättade om Widerberg som ung man och som författare, samt TV-producenten Christoffer Barnekow som talade om filmaren Widerberg. Här följer ett av föredragshållarna bearbetat Ikoner-inslag. Bo Widerbergs Kvarteret Korpen Minnen från en filminspelning bland annat Christoffer Barnekow Våren och sommaren 1963 arbetade jag som förlagsredaktör på ett litet bokförlag i Malmö som hette Bernces. Man sa om bokförläggaren själv, Arvid Bernce, att han en gång varit förlovad med Anita Ekberg. Jag trodde till en början inte riktigt på det där. Men några år senare bekräftade dock Anita sanningen om denna förlovning vid en intervju jag gjorde med henne för tv i hennes hus utanför Rom. Anita Ekberg kom att möta Bo Widerberg under den kaotiska inspelningen av Kärlek 65. Widerberg hade mitt under inspelningen av denna moderna film om 60-talets nya sinnlighet, dess glädje och smärta, kommit på att Anita Ekberg skulle passa bra i filmen. Ikoner 6/

18 Han satte sig på planet till Rom för att övertala. Hon finns inte i manus men filmen skrev sig vidare av sig själv medan inspelningen pågick. Uppe i luften plitar Widerberg in en roll för Anita Ekberg. I brist på anteckningsbok skriver han på en ledig sida i sitt pass. Det uppstår problem vid passkontrollen i Rom eftersom Widerbergs nerklottrade pass nu anses ogiltigt av myndigheterna. Det löste sig så småningom. Anita kontaktades och hon var intresserad, sa hon. Widerberg for tillbaka till inspelningsplatsen. För att hålla hemligt kring Anita Ekbergs ankomst kallades hon genomgående fru Jönsson vid våra planeringsmöten på Hotel Continental i Ystad. Strax därpå anlände Anita till Bulltofta. Men hon kom aldrig till inspelningen av Kärlek 65 i Kåseberga där hon i en scen skulle stjäla ägg i ett hönshus. Anita stannade på Savoy i Malmö där hon sägs ha bjudit hela släkten på kalas i några dagar. Själv jobbade jag som regiassistent och s.k. scriptboy på filmen. Förmodligen en av de sämsta genom tiderna i detta hårda yrke där det gäller att ha ordning på bilderna och se till att drakarna som i bästa fall går till väders mot himlen över Ales stenar ser likadana ut från bild till bild. Jag kapitulerade inför kaoset och lämnade inspelningarna för mera stillsamma studier i litteraturhistoria i Lund. Men jag hade gärna velat se ett möte på vita duken mellan filmstjärnan Anita Ekberg från Östra Fäladsgatan i Malmö och jämnårige regissören Bo Widerberg från Smedjegatan i samma stad. Så slutade min årslånga filmkarriär hos Bo Widerberg. Men nu skall ju detta handla om min första Widerbergfilm, nämligen Kvarteret Korpen. Alltså: Tillbaka till Bernces bokförlag sommaren året innan Jag hade ett rätt råkigt jobb och satt och leddes i den begynnande sommarvärmen. De flesta 18 Ikoner 6/2006

19 kompisarna var på landet. Gick och drev i stan och hamnade på kaféet vid Simhallsbadet, vid Regementsgatan, samlingsstället under min skoltid Där satt min granne Bo Widerberg tillsammans med sin inspelningsledare, senare SF-direktören Walle Bergendahl. En kopp kaffe senare var jag vid filmen. Regiassistent i en historia som skulle börja spelas in fyra dagar senare. Filmen hade ännu inget namn. Originalmanuset saknar titel. Widerberg kallade den En Stuhl, Madame! Det fanns några som tyckte att det var ett omöjligt namn. Det jag fick i min hand var närmast ett teatermanus. Noggrant utskrivet med långa repliker. Tre huvudfigurer. Den 19-årige industriarbetaren Anders med författardrömmar och föräldrarna: hans 39-årige far, f.d. handelsresande numera djupt alkoholiserad och modern som försörjer familjen med trappstädning. Så finns kompisen Sixten som förbereder en karriär som fotbollspelare och grannflickan Elsie som Anders gör med barn i brygghuset under ett tröstsamlag sedan Anders blivit refuserad av det stora förlaget i Stockholm. Egentligen är berättelsen, så som det återges i manus och i dialogen, något av ett minnesarbete. Redan i första scenen mellan modern och grannkvinnan slås det fast; detta vidunderliga dubbelseende pendlande mellan det stora samhällsbygget det som kommer att bli världens modernaste land och det lilla sinnliga skeendet: till exempel moderns berättelse om den döde morfadern som ville revolutionen, var med under storstrejken 1909, men blev reformist, kröp till korset. Duvan äter ur hans hand. Den kommer varje söndag och slår sig ner på fönsterblecket. Söndagar luktar på ett särskilt sätt. Plötsligt en dag har morfadern inte ens smulor till duvan. Ett avsnitt som finns i originalmanus men inte i filmen. Korpen skildrar de första stegen från ett land i nöd och fattigdom och vägen framåt mot välfärd. Ett tidigt minne av Widerberg: En ABF-debatt om den nya svenska dramatiken. Han ville skriva för teatern. Men vid denna tid ungefär 1960 var det franskt som gällde, Anouilh, absurdisterna och den engelska köksrealismen och som nästan enda svenska undantag Bo Skölds Min kära är en ros. Widerberg for ut: Är den svenske dramatikern kroggästen utan slips?! I skådepelaren Harriet Anderssons bok som kom härom året berättar hon om sitt liv med Ingmar Bergman. Plötsligt en dag står en ung man utanför dörren, presenterar sig som Bo Widerberg och kräver att få bli insläppt och träffa regissör Bergman. Det är 50-tal. Bergman ropar inifrån bostaden att besökaren kan fara åt helvete. Jag föreställer mig att Widerberg har en pjäs under armen som han ville ha upp på Intiman i Malmö. Antagligen är det En Stuhl Madame! En Stuhl Madame! blir i stället film, Bo Widerbergs andra långfilm under namnet Kvarteret Korpen. Den utspelar sig våren och sommaren Jag har omedelbart sagt upp mig från mitt trista kontorsjobb hos Anita Ekbergs ex på det lilla bokförlaget och är nu alltså plötsligt regiassistent. Bo Widerberg säger åt mig: Ditt jobb är att göra miljön dräktig. När fadern slår ut med armen i scenerna med sonen och utbrister: Se dig omkring! (Filmens vanligaste formulering.) Så måste det ju för fan finnas nåt att se. Det var ingen högbudgetfilm precis. Det var självklart att hela filmen skulle spelas in på plats. Dvs det gällde att leta upp 1936 i 1963 års Malmö och jag kan säga att det var lättare att vända på de sista siffrorna på pappret än i verkligheten. Jag drev runt i kvarteren kring Möllevångstorget bland lediga gubbar och skolungar och raggade folkliv. Den som ser filmen för att leta fel upptäcker att medelåldern tydligen inte existerade under 30-talet. En regnig dag under den pågående inspelningen hör vi en gäll kärringröst som gnäller fram Kostervalsen bakom ett stängt fönster. Hon liknar ett magert spöke där hon står och regnet smattrar mot fönsterblecket. Widerberg ber henne med tecken öppna fönstret. Sedan får fotografen vända kameran från den scen vi håller på med upp och fånga henne. Därefter bild på Thommy Berggrens blick. I hans ansikte lägger Widerberg unge Anders beslut att bryta upp från sin miljö. Vi tvingas hålla handen för näsan då vi därefter går upp till käringen för att ta motbilder. Hennes döende man ligger nerbäddad i sin egen träck. Nöden i Malmö är ännu några år in på 1960-talet obeskrivlig. På gården utanför sitter ett gäng Ikoner 6/

20 gubbar och håller igång på dessertvin dagarna i ända. I detta suparkollektiv frigör sig under inspelningens gång den figur som kallas Hugo. Han går plötsligt ut med en såg, sjunger en tenoraria, börjar berätta om en grop som skall fyllas med blod och ger sig sedan plötsligt på gårdens enda träd och sågar ner det medan kameran surrar. Man hör tydligt på ljudbandet att supkompisarna därinne i kammaren knackar på fönstret i protest. Trädet offras i konstens namn. Det blir en oförglömlig scen. Men lämnar olust i sinnet. Gårdens enda träd, enda liv är borta. Hugo har bra sångröst möjligen är han gammal amatörskådespelare och ibland kommer det en och annan som sjungit i kören på gamla Hippodromen i Malmö och hoppas på ett jobb i någon kuplett. Det är ju trots allt Europafilm som står för inspelningen, Edvard Perssons gamla filmbolag. För övrigt är Edvards röst instoppad här och var på ljudbandet, Widerbergs tack till filmdirektören Scheutz, för att denne trodde på honom. Men jag hittar också kompisarna som släpar hem Keve Hjelm från Jägersro eller sitter och dillar om gamla lumparminnen på Folkets Park då far och son har sin stora uppgörelse. Det är förbluffande litet ren tidsrekvisita som kommer till användning för att pricka in årtalet 1936 i filmen. Några möbler och ett drottning Astrid-porträtt som vi hittade och som scenografen Einar Nettelbladt för övrigt Widerbergs dåvarande svärfar lyckades få in i de små rummen. Inga bilar i bild bortsett från en Volvo Duett som smyger sig in i bildkanten under begravningståget jag rodnar av skam varje gång jag ser den. Jo förresten! En bil till: ambulansen som far iväg med den lille döende grannpojken och ger Anders uppslaget till sin roman. Den ambulansen var vi stolta över fast jag tror inte att det var jag som hittade den. Valkampanjen från nazisterna rosslar ur en passerande högtalarbil, men man ser den aldrig kameran noterar i stället hur molnskuggorna flyger över tundran. Det är ilande svalor, det är radion som spelar dragspelmusik genom ett fönster, barnskrik, fyllerop, Jerring från Berlinolympiaden förstås. Det är tätt mellan människorna men det är som sagt egentligen inte mycket föremålslig tidsredovisning. Originalmanusets återkommande bilder av Anders i en biofåtölj betraktande journalbilder från 1936 finns inte med i filmen. Möjligen blev det ett alltför klichéartat sätt att peka ut historisk tid. Mitt emot inspelningskvarteret har Domus under inspelningssommaren 1963 just fått upp sitt första exklusiva varuhus. Och mitt i eländet i våra inspelningskvarter är det ekonomiska rekordår för landet och stan förbereder sig på att vräka bort fattigdomen. Snart kommer hela kvarter och gator att jämnas, utplånas och jag har många gånger undrat vad som hände med Hugo och hans gäng och med kärringen i fönstret och hennes sjuke man. Vi hittar filmens alla miljöer på en liten yta i det kvarter som så småningom ger filmen dess självklara namn och i några hus på andra sidan gatan. Mest är vi i familjens bostad. En etta med litet kök, minimal hall och ett halvrum extra med nätt och jämt plats för den hopfällbara sängen. Hit flyttar vi in med två blimpade kameror av märket Arriflex, stora som mindre lekstugor på stativ. En blimp är ett ljuddämpande skal som omsluter kameran men samtidigt gör den stor och otymplig. Kameramännen hukar bakom sina diskret surrande boxar. På det lilla utrymme som återstår finns skådespelarna och levererar denna sommar skådespelarkonst av nästan outhärdlig skärpa. I ett rum intill sitter en kameraassistent med händerna i en s.k. laddsäck och lägger filmremsorna tillrätta i kassetter. Filmåtgången är oerhörd och Widerberg har senare sagt att det filmades på löpande räkning. Någon producent eller annan Stockholmsdirektör såg vi aldrig till under hela sommaren. Utom en gång då pr-mannen Gunnar Oldin som hade slutat på tv med sin filmkrönika plötsligt kommer och skall bjuda på av alla drycker champagne mitt på gården inför ögonen på Hugo och de andra statisterna. Det var inte kul för regiassistenten Barnekow att förklara att det inte räckte till alla som var med i filmen. Oldin försvann hastigt och syntes aldrig mer. Men uppe i den lilla ettan in på gården Södra Förstadsgatan arbetas det på. Här läggs också fast en spelstil som beskrivs som att skådespelarna skall plöja i varandras åker. Det betyder att lyssna in motspelarna innan motrepliken kommer. 20 Ikoner 6/2006

21 Sedan gärna överraska motspelaren. Replikerna blev studsande bollar eller volleyslag. Det var den gode tennisspelaren dessa somrar Janne Lundqvist som utgjorde rollmodellen i Widerbergs regimetod både när det gällde att leverera eller ta mot. Lägga av alla skådepelarmaner. Helst vara amatör. Ta bort betoningar. Äkthet! Autenticitet! Spelstilen blir under många år en förebild bland unga skådespelare, till den grad att den s.k. naturliga spelstilen kom att ersätta den konstlade, skådespeleriet som konst. En skådespelare fick helt enkelt inte låta som en skådespelare. En stor grupp seriöst arbetande teaterskådespelare fick nu veta att felet med deras yrkeskunnande var att de just sysslade med teater. Det kan inte ha varit lätt Thommy Berggrens göteborgska blev också skolbildande i den meningen att en del som kom ut från scenskolan under flera år framåt helst skulle tala göteborgska för att riktigt räknas. Fast den äkthet som Widerberg arbetade fram i den lilla bakgårdslägenheten nära Triangeln i Malmö nådde aldrig fram till dialekterna. Keve Hjelms klockrena mälardalmål, Emy Storms lätta hälsingetonfall och Thommy Berggrens göteborgska allt fick samsas inom illusionens ram. Men äktheten fick också omfatta faderns dryckesvanor. En av mina uppgifter var att förse Keve Hjelm med lämpliga mängder alkohol, inköpta på Systemet vid Möllevångstorget. Keve har senare berättat att han var duktig på att hålla fyllan inom rollen. På kvällarna går vi på Rio längre ner på Södra Förstadsgatan. Efter sista ordinarie föreställningen av Mazurka på sängkanten strax före elva blir vi insläppta och då tittar vi på de dagliga tagningarna som levereras utan ljud. Mest är det pratande ansikten i oändlighet. Antalet tagningar är sällan under tio och det är två kameror och vi är utspridda en och en över den väldiga salongen, någon somnar och snarkar men mest är vi trötta och lite griniga alla utom Widerberg. Han omväxlande skriker av lycka och blir blixtförbannad i den helt tysta lokalen. Han säger till exempel: Thommy du är tjock i rollen. Skitbra! Smal kille inget drama. Tjock kille drama! Eller till fotografen Jan Lindeström som senare fick pris för sin insats: Det ser för djävligt ut, Limpan! Du är avskedad!!! Nästa dag är vi tillbaka i den lilla filmlägenheten. Keve lägger sig på den eviga soffan igen och Thommy sätter sig vid skrivbordet. Och så blir det tio tag Ikoner 6/

22 ningar till denna gång med släckt lampa inifrån hallen och solen direkt in mot Keves ansikte täckt av en vit näsduk. Det blir tysk filmexpressionism, fast bättre och följaktligen muntrare stämning på natten i Rios mörker. Det blir ärter hos hustru Wanja hemma på Drottningtorget. Vi skall knäcka Bergmans Tystnaden och författarkollegan Jörn Donners debutfilm. Nina, Widerbergs treåriga dotter och den yngsta skådespelaren, går till pappans förtjusning runt och säger Donner är slut. 30-talets levereras också i två väldiga kostymkapell som vi ställer i en grannbostad. Dit in går alla och förser sig eftersom vi aldrig hinner byta eller tvätta våra egna kläder. För vi är ju nästan aldrig hemma. Och det regnar jämt. Det finns heller ingen kostymör som håller ordning på det hela och saker försvinner förstås och det är lite si och så med kontinuiteten mellan bilderna på filmen. Fast det är det ingen som tänker på. Det ingår i mitt jobb som scriptboy men jag tänker på annat. Filmernas miljöer har genom tillfälligheter eller jag vet inte vad kommit att bli mina egna. Widerberg bodde i våningen nedanför oss under mina tonår på Drottningtorget. Där hade jag mött honom något år tidigare då han tillsammans med Troell spelade in den scen i Barnvagnen där en berusad Thommy Berggren försöker få kontakt med Inger Taube vid en egendomlig godisautomat utanför Isakssons speceriaffär. Jag smög efter Widerberg och hans team och stod och glodde runt om i de delar av stan som nu ser helt annorlunda ut. Inger Taube i Barnvagnen släpar med sig en kristallkrona från sina gamla slitna innerstadskvarter ut till de nya betongklossarna i stans utkant. Hon ligger och betraktar prismats ljusbrytningar och funderar på vad om händer med hennes liv och alla de förändringar som är tidens. Senare i livet kommer jag att bo med utsikt mot dagens Kvarteret Korpen. Två högre bostadshus omsluter Åhléns och Hemköp. På trottoarerna framför kommersen finns nu tiggare och flasksamlare. En natt när jag inte kan sova iakttar jag en ensam grabb som slänger en gatsten rakt genom fönstret in i en stängd hamburgerrestaurang. Han fortsätter sedan lugnt Spångatan ner under mitt fönster. Ett par veckor senare gör polisen en chock mot G7-demonstranter utanför min port, vid tian. Det luktar hästskit och ammoniak. Det är veckan innan de stora Göteborgskravallerna. E-post: christoffer.barnekow@svt.se Foto: Stefan Ersgård Arbetet med Bo Widerberg och Kvarteret Korpen blir avgörande för mig på många sätt. Ett var att Widerberg med sina filmer satte vingar under den prosaiska stad som heter Malmö, och lät den flyga. Stan besjälades för oss som bor där. Det gäller Korpen förstås och det gäller Barnvagnen och det allra första verket, kortfilmen Pojken med draken de båda sistnämnda gjordes med Jan Troell som fotograf. 22 Ikoner 6/2006

23 Bo Widerberg Stefan Ersgård Bo Widerberg från 1962 på en kolteckning av konstnären Gunnar Frieberg. När kajorna skriker i trädtopparna vid Caroli kyrka i Malmö, tänker jag både på Early Autumn med Woody Hermans orkester och på författaren Bo Widerberg. Där, utanför kyrkan, såg jag honom en gång. Det kan ha varit Höstdagen höll på att övergå i afton och ett skarpt eftermiddagsljus föll över kyrkan. Jag, 14 år den gången, stod framför Skånska Dagbladet och Widerberg promenerade med raska steg på motsatta trottoaren. Jag stod sålunda med ryggen mot den radio- och skivhandel, där jag hade inhandlat ett av mitt livs höjdare, en 78-varvare med just Woody Hermans musik. Vid den här tiden, 1957, var Widerberg 27 år och ett föredöme för mig och säkert för andra tonåringar med ambitioner att skriva och vädra åsikter om förhållandena i samhället. Samma år hade Widerbergs utgivit sin tredje roman Erotikon. Han var en av tidningen Arbetets författargäster på Bokens dag den 16 november på Malmö stadsteater. I tidningen stod dagen efter att läsa: Bo Widerberg har vi nog mött många gånger på Malmös gator utan att veta att han var han. Men hädanefter vet tusen av oss det. Caroli kyrka i Malmö påminner om ett möte på distans med Bo Widerberg. Foto: Stefan Ersgård Ikoner 6/

24 Foto: Malmö stadsbibliotek Bo Gunnar Widerberg föddes 8 juni 1930 och var enda barnet till Greta, född 1907, och Arvid, född När Bo var 5 år flyttade familjen från Smedjegatan till 1,5 rum med bad på Skanörsgatan 4, som är en tvärgata till Amiralsgatan. Detta är en miljö som författaren återvänder till i sina romaner, och här i det nya folkhemmet, i arbetarrörelsens vagga, korsar hans figurer varandras vägar. Greta Widerberg arbetade i konfektionsindustrin och Arvid hade anställningar som chaufför. Men han var också konstnär och debuterade på Galerie Colibiri redan 1955, livligt påhejad av sonen Bo och dennes vän konstnären Anders Österlin. Arvid Widerberg känns igen för sitt naivistiska måleri utkom Widerbergs novellsamling Kejsaren av Capri, och det var pappa Arvid som svarade för omslaget. Sonen Bo dedicerade för övrigt boken: Till mina föräldrar, med tacksamhet! De första skolåren tillbringade Bo Widerberg i Sorgenfriskolan. Efter sex år i folkskolan började han hösten 1943 i den fyraåriga realskolan i Kommunala Mellanskolan. Bland klasskamraterna fanns bland andra Gert Ove Andersson, blivande kapellmästare och dirigent vid Bo Widerberg ledde kamraterna in i litteraturens värld på Malmö stadsbibliotek. dåtida Malmö Stadsteater. I klassen gick också Inge Granqvist, blivande profil i svensk fackföreningsrörelse och ordförande i Handelsanställdas förbund. I klassen under gick Jan Malmsjö. Bo Widerberg var en uppskattad kamrat, som dessutom redan då var bra på att skriva. Det berättar en av hans klasskamrater för mig. Betygskortet från åren på Kommunala Mellanskolan uppvisar jämna, inte direkt slätstrukna, men heller inga höga betyg. Det är först på våren 1947 som Bo Widerberg sätter fart, och inför realexamen den 23 maj presterar han goda resultat och får höga betyg i såväl skriftliga prov som de muntliga förhören. Av någon anledning fortsatte han inte studierna på gymnasiet. Betygen hade räckt med råge. Men denne individualist valde att stiga ut i livet redan försommaren Bo Widerberg bodde till vuxen ålder med sina föräldrar på Skanörsgatan 4. Foto: Stefan Ersgård 24 Ikoner 6/2006

25 Bo Widerbergs artikel om Tredje Mannen i Mellersta Skåne kan vara hans första publicerade text om film. År 1950 fick Bo Widerberg anställning som nattredaktör på Mellersta Skåne. Det var ett avancerat uppdrag för en ung man, som saknade erfarenhet av journalistyrket. Den tio år äldre kollegan, redaktör Henry Holm nu 86 år, har berättat för mig att Widerberg inte trivdes i Hörby. Detta har senare själv bekräftat i en intervju: Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om Hörby, så mycket avskydde jag det. Det var för att jag var nitton och inte visst vad jag ville med mitt liv. Jag kände mig som i Sibirien. Men på hösten kom en kändis på besök till den mellanskånska metropolen: Orson Welles som Harry Lime i Tredje mannen. Widerberg skrev en recension under signaturen Bewe. Detta kan ha varit hans första publicerade text i ämnet film. Rubriken lyder Harry Lime och prickarna, satt i kursiv stil som skiljer sig från det övriga stilmönstret i tidningen. Troligen har den unge redaktören något självsvåldigt valt denna rubrikstil som avviker från tidningens typografi i övrigt. Widerberg skriver: Det är i den delikata frågan om de små prickarna som två åskådningar skär sig så hårt mot varandra: den hänsynslöse individualistens sofisteri utan nåd och genomsnittsmänniskans känsla av gemenskap med den anonyma massan. Det är denna episod som till sist kommer vännen och publiken att välja sida är ett betydelsefullt år. Bo Widerberg debuterar i februarinumret av Bonniers Litterära Magasin med novellen Badortsbibliotek som dessutom ingår i debutboken från samma år, novellsamlingen Kyssas. Han vinner också andra pris med Hösttermin i en pristävling om den bästa tonårsromanen som utlysts av Natur och Kultur. Hösttermin handlar om unga människor och deras stad. Handlingen utspelas i en tid när de tunga industriernas hjul rullade och när skillnaderna mellan socialgrupperna fortfarande var märkbara. Widerberg är noggrann med miljöer, och detaljerna i stadsbilden flödar. Jag tycker att Bo Widerbergs skildring är intressant när han låter staden och dess miljöer och till och med logistik spela med. Redan i inledningen möter vi huvudpersonerna som fort fortsättning på nästa sida Bo Widerberg fotograferad 1952 av ungdomsvännen Sixten Sandgren i anslutning till novelldebuten i BLM. Ikoner 6/

26 farande är omedvetna om varandra. Buss nr 15, som trafikerade sträckan Tågfärjeplan Kulladal har en central roll när huvudpersonerna Lise och Sune, båda tonåringar och elever på författarens gamla skola, åker från Centralen mot centrum. Nav i romanens kronologi är bussens konduktör Bertil. Den mer poetiska novellsamlingen Kyssas skiljer sig avsevärt från Hösttermin, som liksom Erotikon kan upplevas som ett synopsis inför kommande filmskapandet Det sägs ibland att Widerberg inte var en stor författare. Ingmar Björkstén hävdar i sin bok om Widerberg från 1971, att författaren stannade vid den tröskel som det intressanta utgör mellan det hantverksbegåvade och det visionärt gestaltande. BLM:s recensent Elisabeth Tykesson skrev bland annat om Kyssas: Bo Widerberg har ett klart och böjligt språk. Han har en snuddande lätt sensualism, finast i den lilla skissen Badortsbibliotek. Han har en människouppfattning som närmar sig mogenheten och som kan bli överseende humanistisk utan att fördenskull brista i skärpa en människouppfattning, som har skapat den brett drastiska och spetsigt träffande bilden av tapetserarlärlingen-konstnären-bohemen i Historia med lyckligt slut. Hans bok tycks vara en bok som har blivit skriven inte därför att Bo Widerberg ville bli författare utan för att han hade något att säga. I Bo Widerbergs författarskap kan märkas en ideologisk dragkamp. Det finns en påverkan av borgerliga författare som Olle Hedberg och Gösta Gustaf Jansson, men han hämtade säkert också intryck från författare som Josef Kjellgren, Ivar Lo-Johansson och Erik Asklund liksom från Stig Dagerman och Thorsten Jonsson. E-post: stefan.ersgard@comhem.se Foto: Stefan Ersgård Dammen bakom paviljongerna i Östra sjukhusets park var en tillflyktsort för Bror Berntson i romanen På botten av himlen. 26 Ikoner 6/2006

27 Foto: Wanja Widerbergs arkiv Foto: Sixten Sandgren Wanja och Bo Widerberg gifte sig 1957 och firade smekmånaden på Malaga. I kanalområdet mellan Parkbron och Fersens bro inleds romanen Erotikon. Här ses Bo Widerberg på Fersens bro omkring Ikoner 6/

28 Utvecklingsarbete i en liten kommun Exemplet Östra Göinge Maria Ehrenberg Östra Göinge kommun ligger i Skånes nordöstra hörn och är känt för sin sten, vackra natur och så naturligtvis Wanås slott med den fantastiska skulpturparken. För ett par år sedan påbörjades också ett förändringsarbete i biblioteket med syfte att modernisera arbetssätten och att hitta nya vägar för arbetet med bl.a. litteratur. Anledningen var en allmänt hållen känsla av att inget hände och att alla andra bibliotek verkade ligga så långt framme. Första steget i denna process var att rekrytera en ny chef och det var så jag kom in i bilden. Sedan 2002 har jag varit bibliotekschef och därefter kultur-, fritids- och turistchef och den förändringsbenägenhet och upptäckarglädje som präglat vårt arbete i Östra Göinge har gjort arbetet till en arbetsam men glädjefylld resa. Mycket sant är att inget av det vi gjort är revolutionerande; inte ens nytt men det har varit insatt i ett (ibland dolt) sammanhang. Var då biblioteken i Östra Göinge så stillastående som personalen upplevde det? Svaret är utan tvekan ja. Få låntagare, inte särskilt många utlån och egentligen bara en kategori besökare; kvinnor som läste nutidsromantisk litteratur eller deckare. Var fanns männen? Ungdomarna? De litterära esteterna? Informationssökarna? Någonstans fanns de dock inte på biblioteken. Som nybliven bibliotekschef slogs jag tidigt av det faktum att här var ett bibliotekssystem som inte var i samklang med den kommun och de kommuninvånare som betalade oss för det arbete vi gjorde. Det var bara att kavla upp ärmarna och börja. Första förändringen kretsade kring skönlitteratur. Varför skönlitteratur? Att vi skulle börja vårt förändringsarbete med just skönlitteratur var inte på något sätt underligt. Trots alla domedagsprofetior om skönlitteraturens snara död på folkbiblioteken är det min mycket bestämda uppfattning att skönlitteraturens ställning ute bland våra besökare fortfarande är väldigt stark. Många kommer till folkbiblioteken för att de vill ha skönlitteratur. I Östra Göinge var det i sanning så och det var därför naturligt att påbörja arbetet här. Skönlitteratur kan vara en viktig del i varje människas liv och en kraft i det omgivande samhället. Det gäller därför att ta den på det allvar den förtjänar. Det är också ett arbete där man ganska snabbt kan se resultat. Rekrytering Allt arbete med skönlitterärt bygger på den egna unika läserfarenheten, den subjektiva och personliga upplevelsen 28 Ikoner 6/2006

29 upphöjd genom ett reflekterat samtal med sig själv, med andra texter och med andra människor. Detta är för mig grundpelaren i allt arbete med skönlitteratur. Om inte denna insikt finns löper skönlitteraturen risk att bli en marginaliserad avdelning som får sköta sig själv, eller en där man bara köper in och inte använder det inköpta. Har man detta synsätt inser man också att den absolut viktigaste faktorn för skönlitterärt arbete är personalen. En god skönlitterär bibliotekarie/bibliotekspersonal förlitar sig på sin läserfarenhet och läskompetens. Därför är rekryteringen så viktig. Vi har nog alla varit med om en rekryteringssituation. Hur lätt är det inte att bland många lika kompetenta personer känna direkt sympati för den som liknar en själv till läsning och inställningar fast gärna lite yngre? Detta är en fälla man måste undvika! I Östra Göinge där vi haft ett antal pensionsavgångar har vi varje gång försökt tänka efter vilken skönlitterär kompetens vi saknar. På detta sätt har vi rekryterat fantasykompetens, mangaläsare och en person med populärvetenskaplig insikt. Att vi lyckats få något så ovanligt som en bibliotekarie med naturvetenskaplig bakgrund har i hög grad förbättrat oss på fackområdet men lika viktigt är att kompetens också tillförts när det gäller essäistisk skriven populärvetenskap. Riv gränser! Det andra mycket medvetna draget vi gjorde var att försöka arbeta bort de gränser som finns även inom ett litet bibliotekssystem. Första nedmonteringsarbetet gjordes av en vuxenbibliotekarie och barnbibliotekarie när vi skapade en hylla med blandad vuxen- och ungdomslitteratur. Fiffigt placerades den där de få ungdomarna hängde vid datorerna men jag vill påstå att de stora Ikoner 6/

30 vinnarna var de vuxna läsarna som helt plötsligt fick fler titlar att välja på. Få av dem har begripit att den litteratur de nu talar så varmt om egentligen är ungdomslitteratur och varför skulle de veta det? Jag tror att det snart är enbart biblioteken som håller kvar vid dessa ganska konstlade gränser; många författare skriver idag både vuxen- och ungdomsböcker (eller rättare sagt: de skriver böcker för alla) och läsarna ser heller inte några gränser. Andra barriären som vi arbetar på att ta bort är gränsen mellan fack- och skönlitteratur. Inte heller den känns som Maria Ehrenberg är kultur-, fritids- och turistchef i Östra Göinge kommun, fil.dr i litteraturvetenskap särdeles viktig idag när vi har en mängd skönlitterärt skrivna fackböcker att tillgå; sant är att väldigt mycket skönlitteratur är faktaspäckad. Vi sammanför dem än så länge genom skyltningar och via boksamtal. Så långt som att ändra hyllplacering har vi ännu inte nått. En tredje barriär som var tvungen att tas bort var den mellan vuxen- och barnavdelningen. I ett litet system är det självklart att de flesta måste kunna lite om alla andras arbete också men jag menar att vinsten är mycket större än så om vuxen- och barnavdelningarna medvetet arbetar tillsammans. Eftersom litteraturen nu är gränsöverskridande är det en självklarhet att våra respektive specialister också är det. Inköp Självfallet räcker det inte med att ha skönlitterärt kunnig personal; dessa måste också ha arbetsredskap, det vill säga skönlitteratur att arbeta med. Här gjorde vi ett stort arbete i att försöka hitta nya inköpskanaler (tidigare tog vi allt från en leverantör). Vi är inte heller främmande från att fråga andra till råds. Så tog en av oss en shoppingvagn till SF-bokhandeln i Stockholm och bad den kunniga personalen att fylla den med ny och välskriven fantasy på engelska. Här fanns många titlar och en del författare som vi tidigare inte kände till. Det gjorde mindre för de föll våra låntagare i smaken och de flesta är nu gallrade pga av förslitning. Och genom att själva läsa det vi rekommenderats utbildade vi oss inom en genre som vi tidigare varit dåliga på. Att köpa in är också att våga vara modig. Vi tog ett beslut om att alla våra fem bibliotek inte skulle ha samma böcker. Det är sällan som ens den mest populära bok finns hos alla utan vi skickar istället runt böcker och annan media mellan oss. Detta är fritt och gratis för låntagarna. En reservation på ett bibliotek är ett sparat inköp på något annat! Kulturrådet De litteraturstödda titlarna har inneburit ett väldigt lyft för en kommun av Östra Göinges storlek. Helt plötsligt fick vi tillgång till litteratur som vi annars av feghet eller slentrian inte vågat köpa in innan. Och genom att exponera och prata om dessa titlar fick vi helt nya låntagarkategorier till våra bibliotek, besökare som spontant sade till oss att vi hade ingen aning om att biblioteken hade även sådana här böcker! Det skall erkännas att de flesta män som börjat låna hos oss gjort så via kulturrådsböckerna herrarna kände sig inte hemma bland den nutidsromantiska litteraturen. De litteraturstödda titlarna ger alla bibliotek att se bortom de snöda utlåningssiffrorna ett exemplar till av Liza Marklunds senaste hade förvisso givit oss fler utlån men en kulturstödd titel som bara lånas ut två gånger innan gallring breddar beståndet och gör oss bättre på att uppfylla vårt kommunala uppdrag. Kulturrådets titlar ger oss både bredd och djup. Mediahantering Säkert är att en del kollegor kan tycka att vi är väl slarviga med våra inköp. Ofta sätter vi bara på en enkel löpetikett innan boken eller mediet hamnar på hyllorna. Modellen är att allt skall ut så fort 30 Ikoner 6/2006