Scenariostudie om framtidsstaden CARL-JOHAN ENGSTRÖM FREDRIK LEGEBY. Forskningsprogrammet Urban Water CHALMERS TEKNISKA HÖGSKOLA

Transkript

1 CARL-JOHAN ENGSTRÖM FREDRIK LEGEBY Forskningsprogrammet Urban Water CHALMERS TEKNISKA HÖGSKOLA Göteborg, 2001 Rapport 2001:1

2 Scenariostudie om framtidsstaden Carl-Johan Engström Fredrik Legeby Nyckelord: Stadsutveckling, infrastruktur, uthållighet, scenariostudie URBAN WATER CHALMERS TEKNISKA HÖGSKOLA GÖTEBORG 2001

3 Rapport 2001:1 ISSN Urban Water Chalmers tekniska högskola Göteborg Telefon Urban Water, Chalmers tekniska högskola, 2001 Tryck: PR-Offset, Mölndal 2001

4 Författarnas förord Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA) initierade 1999 ett sexårigt forskningsprogram med titeln Sustainable Urban Water Management. Den övergripande systemanalysen baseras på en modellstad och utförs av en grupp forskare från Chalmers Tekniska Högskola (CTH) och Lund Tekniska Högskola (LTH). Programmet som helhet innefattar även mindre forskningsprojekt som utgör underlagsmaterial för syntesen. För att kunna göra välgrundade antaganden om hur den stad ser ut som det framtida VA-systemet skall anpassas till har inom ramen för Sustainable Urban Water Management den här scenariostudien om framtidsstaden genomförts. Studien avser belysa möjliga och sannolika utvecklingsförlopp i svenska städer och den grundas på analyser av den internationella stadsutvecklingen megatrender för staden som helhet. Denna del inbegriper: Allmänna utvecklingstendenser som påverkar människors sätt att bo och arbeta Förändringar som påverkar rörlighet i olika tidsperspektiv: över dygnet, veckan och säsonger Förändringar i näringsliv och resursförbrukning Utifrån dessa megatrender konstrueras scenarier som beskriver utvecklingsförlopp och efterfrågetendenser i delar av tätorterna. Städer är uppbyggda av stadsdelar med olika karaktär, tillkomsthistoria och utvecklingsförutsättningar. Studier av svenska tätorter (Svensk Tätort, Svenska kommunförbundet, 1988) har visat att utvecklingsförloppet följer tydliga mönster som ger möjlighet att analysera förändringstendenser relativt systematiskt. Scenarierna bygger på regionala utvecklingstendenser, som ger städer med likartad storlek och karaktär olika förutsättningar i framtiden. De olika stadsdelarna kan med andra ord beskrivas till täthet, funktion och befolkningssammansättning. Generella utvecklingstendenser kan sedan appliceras på dessa stadsdelar och effekter på för VA-systemet viktiga faktorer lyftas fram, t.ex. täthet/utglesning och funktionsomvandling. September 2000 Carl-Johan Engström Adj. professor Fredrik Legeby Planarkitekt GF Konsult AB III

5 Sammanfattning Under de senaste decennierna har tätorter förändrats i Sverige och i andra länder. Det rör såväl kvantitativa som kvalitativa förändringar i stadsrummet. Som en följd av globaliseringen av ekonomin ökar städernas funktion som tillväxtmotorer och urbaniseringen har skjutit ny fart. Det har samtidigt lett till en skärpt konkurrens mellan olika städer och stadsregioner om nya investeringar såväl offentliga som privata vilket minskar förutsägbarheten i utvecklingen. Exempel på kvantitativa förändringar är socioekonomiska processer som ökar stadstillväxten, ökade person- och godsflöden inom det urbana rummet och mellan tätorter. Kvalitativa förändringar i stadsrummet sker bl.a. genom funktionsomvandling av bebyggelseområden, genom människors ändrade användning av bostäder, arbetsplatser och offentliga rum, genom migrationsrörelser inom städer i riktning mot ökad segregation, genom nya krav på material- och energiflöden mellan stad och land samt genom en ny syn på grönstrukturens betydelse i stadsrummet. Sverige är inne i ett skifte med andra krafter för stadsutvecklingen än industrisamhällets. I siffror belyses förändringen av följande: Mellan 1960 och 1995 sjönk boendetätheten i de större svenska städerna från 30 inv/ha till 20 inv/ha. Under perioden ökade tätortsarealen med 71% medan befolkningen ökade med endast 17%. Nu kan skönjas ett trendbrott i städernas utglesning, så har t.ex. en förtätning skett i tätortens centrala delar mellan 1980 och I landets 45 största tätorter (Stockholm undantaget) har andelen av befolkningen inom gångavstånd (1 km) från stadskärnan ökat från 16% till 18% mellan 1980 och En förklaring ligger i skiftet till kunskapssamhället. Det bygger på de två urbana drivkrafterna kommunikation och specialisering, nu sker med stöd av IT. Antalet människor som medverkar i produktutveckling och tjänsteproduktion ökar. Att finnas i en miljö tillsammans med liknande företag och forskning blir allt viktigare för dem som vill ligga i täten på utvecklingen, sådana miljöer är huvudsakligen urbana. Även sociala och kulturella förändringar fokuserar mot tätorter som sådana. Antalet äldre personer har ökat och yngre äldre kommer att utgör en ny grupp av stadsanvändare med god ekonomisk standard. En växande grupp är också de unga, inte beroende på att det föds fler barn, utan på grund av att ungdomstiden successivt ökar. I och med förlängd utbildningstid, ändrade synsätt på familjen och andra möjligheter till ett familjeliv lever vi en längre tid som ensamstående. Ungdomar tillhör den grupp som flitigast använder stadsrummet och påverkar mycket den service som finns att tillgå. Likaså är det kvin- IV 4

6 nor som nyttjar stadens offentliga rum. De är främst de som går på museum, konserter och kulturinstitutioner. Under den senare delen av 1900-talet har också de internationella influenserna ökat i och med ett ökat resande, men kanske främst genom en stor invandring. Idag är c:a 11 % av befolkningen utrikes födda och detta påverkar mycket efterfrågan, utbud och stadslivet som helhet. Invandrargrupper står för mycket av utbudet av kaféer, matställen, servicebutiker mm. Äldre, ungdomar, kvinnor samt invandrare bär alltså en ny urban kultur i Sverige. Tillsammans med de ekonomiska krafter i kunskapssamhället lägger detta grund för en urban utveckling. Studier av svenska tätorter har visat att utvecklingsförloppet hittills följer tydliga mönster som ger möjlighet att analysera förändringstendenser relativt systematiskt. Olika stadsdelarna kan m.a.o. beskrivas utifrån sin tillkomsthistoria till täthet, funktion, befolkningssammansättning. Stadsdelar som genomgått specifika utvecklingssteg är bl.a.: 1.stadskärnan 2.äldre flerbostadshusområden från industrialismens tidiga urbaniseringsfas 3.miljonprogrammets flerbostadshusområden från industrialismens sena urbaniseringsfas 4.äldre arbetsområden från industrialismens tidiga urbaniseringsfas 5.yngre arbetsområden från industrialismens sena urbaniseringsfas Stadskärnans befolkning i de sju städer som undersökts har mellan 1980 och 1995 ökat från i genomsnitt 33 inv/ha till 47 inv/ha. De näringar som växer snabbast i stadskärnan är personliga och kulturella tjänster tillsammans med kreditinstitut, fastighetsförvaltning och företagstjänster. Även myndigheter och internationella organisationer har vuxit. Handel, kommunikation och magasinering är den bransch som tydligast visar nedgång i stadskärnan. Stadskärnans roll som upplevelsearena har vuxit. Såväl tillväxtregioner som stagnerande regioner visar likartade tendenser vad gäller stadskärnor i regionala centra. De äldre flerbostadshusområdena har under 1960 till 80-talen genomgått stora förändringar främst genom kontorisering och en åldrande befolkning. Inom dessa områden har livsmedelsbutiker lagts ned under hela perioden 1960 till Skolor och daghem har tvingats lägga ned på grund av minskade barnantal. Under 1990-talet ökar servicebutiker, lunchrestauranger, pizzerior etc. I nedlagda butikslokaler o dyl. ökar också mindre företag inom bl.a. IT och konsultverksamheter särskilt i de expansiva regionerna och de största städerna. I expanderande städerna har befolkningstätheten i äldre flerbostadshusområden ökat under perioden 1980 till 1995 medan den i medelstora stagnerande städer har minskat under samma period. För arbetsområden har utvecklingen mot ett logistiktänkande (just-in- V5

7 time) minskat behovet av lagerlokaler. En rumslig flexibilitet har ersatts av en tidsmässig flexibilitet. Ytan som krävs lokalt per producerad enhet har minskat, samtidigt som transportarbetet per enhet har ökat. Denna minskning plus en minskning av industriell tillverkning har också bidragit till att industriområden i större utsträckning kan användas för andra ändamål. Militärens och den statliga vårdverksamhetens omorganisering och minskade resurser har bidragit till nedläggningar av regementen och vårdinrättningar. Sammantaget har detta resulterat i att stora markarealer, ofta mycket centralt belägna och ägda av staten under senare tid kunnat omvandlas till moderna verksamheter som högskolor, teknikparker och kontorsverksamheter. Däremot har den privata markägostrukturen nära järnvägsstationerna motstått planerade omvandlingar. Istället har industriverksamhet som omlokaliserats eller lagts ned ersatts av lågprishandel, serviceverkstäder, skrymmande varuförsäljning. I ökad utsträckning har emellertid de senaste åren även äldre industriområden i centrala lägen börjat omvandlas till bostäder och kontorsverksamhet inom privat tjänstesektor t.ex. IT-företag. Omvandling av industriområden sker i expansiva orter. I regioner och orter med sysselsättningsproblem förblir dessa områden i sitt tidigare skick. I miljonprogramsområdena finns skilda tendenser. I områden som stigmatiseras, främst de som tillkommit som bostadsöar, ökar idag tätheten genom att barnrika invandrarfamiljer flyttar in och att ungdomar bor kvar hemma längre i de svenska familjerna. I städer med befolkningsminskning har flerbostadshus börjat rivas. Förutsättningar för områdena i framtiden är att det krävs samlade insatser av social och kulturell art för att vända trender mot förslumning. Det kräver i flertalet fall att flerbostadshusen byggs om och kompletteringar med verksamheter sker i anslutning till centrumanläggningar. Från städer till urbana nätverk Men den urbana utvecklingen kan inte helt förstås om man betraktar tätorter som enskilda storheter. Städerna är delar av en regionförstorande process där kontakter och nåbarhet samt ekonomisk tillväxt uppnåtts först genom täthet sedan genom kommunikationsteknik. Antalet arbetstillfällen och möten etc. som varje individ kan nå under en arbetsdag har från industrialismen och framåt ökat. Först genom framväxten av en tät stad som bygger på gångavstånd och övergripande kopplad via vatten och järnvägar till omvärlden. Sedan genom ett urbaniserat landskap som vilar på nåbarhet genom bilen samt kopplat till omvärlden via teleteknik och järnväg. Och i kunskapssamhället genom ett ihopkopplande av tätorter i nätverk genom snabba kollektiva transportmedel som tillåter betydligt längre dagspendling samt uppkopplad till omvärlden via IT och flyg. Det urbana rummet genomgår på grund av dessa sammansatta processer dels en generell förtätning av stadskärnor (bebyggelse och VI 6

8 befolkningstäthet) dels (i expansiva regioner) också i innerstäder, arbetsområden och förortsområden. Därtill kommer en långt gången utspridning i en urban glesbygdsbosättning i expansiva regioner, samtidigt som rivningar och utglesning sker i stagnerande regioners tätorter. Industrisamhällets urban sprawl är däremot på tillbakagång utom i storstadsområden som Stockholm. Utvecklingen mot ökad internationalisering/globalisering av ekonomin pekar alltså mot att det svenska ortssystemet och den regionala utvecklingen kommer att utsättas för påfrestningar. Vi kan dels se en stark dragning mot tillväxt i storstadsregionerna som både gäller tätorterna och glesbygden, dels en tillväxt i övriga funktionella regioner som rymmer en differentierad arbetsmarknad, hög fysisk tillgänglighet samt universitet/högskoleverksamhet. De mellanstora orterna i dessa regioner kommer att med hög sannolikhet växa totalt och framför allt i de delar av stadsstrukturen som har infrastrukturella egenskaper d.v.s. där förändringar kan ske utan att bebyggelsen måste ersättas av ny. I det övriga ortssystemet kommer en stagnation att ske vilket innebär minskad befolkningstäthet och ofta negativa fysiska förändringar. VII 7

9 Summary During the past decades populated areas in Sweden and other countries have changed. This concerns quantitative as well as qualitative changes to the town milieu. As a consequence of economic globalisation the function of towns as growth engines has increased and urbanisation has taken on a new momentum. At the same time this has resulted in keener competition between different towns and town regions for new investment, public and private, which has reduced the predictability in development. Examples of quantitative changes are the socio-economic processes that intensify town growth; the increased flow of people and goods within the urban expanse and between populated areas. Qualitative changes in the town milieus take place through the functional transformation of built-up areas; through man s different use of dwellings, workplaces, and public areas; through the migration movements within towns in the direction of increased segregation; through new demands on the flow of materials and energy between the town and country and through a new approach to the significance of the green structure in the town milieu. Sweden has entered a transformation phase with other forces for town development other than those of the industrial society. In figures the change is highlighted as follows: Between 1960 and 1995 the population density rate fell in the larger Swedish towns from 30 inh/ha to 20 inh/ha. During the period the expanse of built-up areas rose by 71% while the population only increased by 17%. A break in the trend of town s thinning out can be seen, for example, central parts of built-up areas have become more densely populated between1980 and In the country s 45 largest population centres (Stockholm excluded) the share of the population within walking distance (1 km) of the town centre has increased from 16% to 18% between 1980 and One explanation lies in the change into a knowledge society. This is based on the two urban driving forces communication and specialisation, now with the support of IT. The number of persons contributing to product development and service production is on the increase. To be in an environment together with similar companies and research is becoming more important for those who want to ride the leading edge of development; such environments are primarily urban. Even social and cultural changes are focused towards populated areas as such. The number of elderly has increased and younger elders will make up a new group of town users with a good economic standard. The young are another expanding group, not because more children are born, but because of the period of youth is VIII 8

10 successively increasing. We are now living a long period as single due to an extended period of education, changed views towards the family and other possibilities of a family life. Young people belong to the group that use the town milieu the most and influence the services that are available. Similarly it is women who use the town s public facilities. It is mainly women who visit museums, go to concerts and cultural institutions. During the latter part of the twentieth century international influence has increased, partly through increased travel, yet perhaps primarily, through mass immigration. Today some 11 % of the population were born abroad and this significantly affects the demand, choice and town life as a whole. Immigrant groups are responsible for the immense choice in cafés, eating-places, late-night stores, etc. Accordingly, it is the old, the young, women and immigrants that carry the new urban culture in Sweden. Combined with the economic forces in the knowledge society this forms the basis for urban development. Studies of Swedish population centres have shown that the development process has up until now followed a clear pattern that gives the opportunity to relatively systemically analyse the trends in change. In other words, different districts can be described based on their history from origin to being densely populated, function, and population composition. Districts that have undergone specific development stages are, among others: 1. town centres 2. older residential estates from industrialism s previous urbanisation phase 3. the Million programme s residential estates from industrialism s later urbanisation phase 4.older working areas from industrialism s previous urbanisation phase 5. young working areas from industrialism s later urbanisation phase The town centre s population in the seven towns examined has, between 1980 and 1995 increased from an average of 33 inh/ha to 47 inh/ha. The industries that grow the quickest in the town centres are personal and cultural services together with credit institutes, property management and corporate services. Even authorities and international organisations have grown. Trade, communications and storage are the industries that have clearly shown a down turn in town centres. The role of the town centre as a stage for adventure has grown. Growth regions as well as stagnated regions show similar trends with regard to the town centres in regional centres. The older residential estates have, from 1960 to the 80 s, undergone immense change, mainly through being turned into offices and an ageing population. Within these areas food stores have been closed down during the period 1960 to Schools and day nurseries have IX 9

11 been force into closure due to a reduced number of children. During the 1990 s the number of late night stores has increased, lunch restaurants, pizzerias etc. Utilising these now closed stores and the like are flourishing small companies offering IT and consultant services, especially in expansive regions and larger cities. The population density in the older residential estates has increased in expanding towns during the period 1980 to 1995 while in averaged sized, stagnated towns it has decreased during the same period. In working areas the development towards logistic thinking (just-intime) has reduced the need of warehouses. Spatial flexibility has been replaced by time based flexibility. The area demanded locally per produced unit has reduced, at the same time as transportation work per unit has increased. This reduction, in addition to the reduction in industrial manufacturing, has also contributed towards industrial areas being used increasingly for other purposes. The reorganisation of the military and National health services and the reduction in resources have lead to the laying down of regiments and closure of health care facilities. Combined this has resulted in large areas of land, often located very centrally and owned by the state, recently becoming available for modern enterprises such as universities, technology parks and offices. However, the private land ownership structure close to railway stations has opposed the planned transformation. Instead, industrial activities have been relocalised or closed down and replaced by low price stores, service workshops and, the sale of bulky goods. During the last years even older industrial areas in central locations have, at an increasing rate, started to be used for homes and office activities within the private service sector, for example, IT companies. The conversion of industrial areas takes place in expansive districts. In regions and districts with employment problems these areas remain in their previous condition. In the million programme areas there are different tendencies. Today in areas that were stigmatised, mainly those that emerged as residential islands, the population density is increasing through large immigrant families moving into the neighbourhoods, and because youngsters in the Swedish families live at home longer. Apartment blocks are being demolished in towns where population is falling. Prerequisites for these areas in the future demand collected efforts of a social and cultural nature in order to reverse the trend towards deterioration into slums. In many cases apartment blocks need to be renovated and supplementary activities are needed close to central facilities. From towns to urban networks Urban development cannot be fully realised of course, if you consider populated centres as individually quantities. The towns are part of a regional enlargement process where contact and accessibility as well 10 X

12 as economic growth are attained first through population density and then through communication technology. The number of jobs and meetings, etc. that each individual can reach in a working day has increased from industrialism and forwards. First through the development of a dense town based on walking distances and well connected via water and the railways to the surrounding world. Then through an urbanised landscape that rests on accessibility through the car and connection to the surrounding world through telecommunications and the railways. And in the knowledge society through the connection of populated centres into a network, through fast public transport that allows commuting over significantly longer distances and connection to the surrounding world via IT and air travel. Due to its composite processes the urban milieu is undergoing a general concentration of town centres (buildings and population density) as well as (in expansive regions) in inner cities, working areas and suburban areas. In addition to this, is the well-advanced spread of the population into sparsely populated urban areas in expansive regions, at the same time as demolishing and thinning out is carried out in populated centres of stagnated regions. The industrialised society s urban sprawl is on the other hand in decline except in metropolitan areas such as Stockholm. Accordingly, development towards internationalisation/globalisation of the economy points towards the Swedish community system and regional development being exposed to difficulties. We can partly see a strong pull towards growth in the metropolitan areas, which applies both to the densely populated areas and thinly populated areas, partly growth in other functional regions that accommodate a differential labour market, high physical availability and university/college activities. The medium sized communities in these regions will, in all probability, grow overall and mainly in those parts of the town that offer infrastructural qualities, i.e. where changes can take place without the need of replacing buildings with new constructions. In the remaining community system stagnation will take place, which will result in a reduction in the population density and often negative physical changes. 11 XI

13 Innehåll Författarnas förord... III Sammanfattning... IV Summery... VIII 1. RUMSLIG UTVECKLING PÅ MAKRONIVÅ Urbanisering specialisering och kommunikation Staden som företeelse Urbaniseringens huvudfaser Summering Innebörden av globalisering och internationalisering Rumslig utveckling på EU-nivå Tolkningsproblem Den Europeiska Unionen Förskjutning av maktbalansen Ökande regionala skillnader i urban utveckling Summering Befolkningsstruktur och värderingar Ökad andel äldre minskad andel unga Ändrad befolkningsstruktur De unga äldres livsstil Förändringar i människans livscykel Ett nytt förhållningssätt till staden Mognare stadskultur olika sociala trygghetssystem Summering Teknisk utveckling Persontransporter i staden Godstransporter i staden Individuellt reglerade tekniska system Summering Utblick mot det långa perspektivet Stadsutveckling Hotbilder Summering XII

14 2. RUMSLIG UTVECKLING PÅ MIKRONIVÅ Staden och dess områden Begrepp och definitioner Bebyggelsetäthet och exploateringsgrad Boendetäthet Funktionsförändringar Stadens delområden Stadskärnan Äldre flerbostadshusområden Äldre småhusområden Miljonprogrammet Yngre flerbostadshusområden Yngre småhusområden Äldre verksamhetsområden Yngre arbetsområden Ny stadsdel byggd på hållbarhetsmål Grönstruktur BILAGA XIII

15 14

16 1 RUMSLIG UTVECK- LING PÅ MAKRONIVÅ 1.1 Urbanisering specialisering och kommunikation Staden som företeelse Städer är kanske den mest komplexa företeelse som människan skapat. Ytligt sett är det en anhopning av hus och en fast koncentration av människor. Men staden är mer än sina hus och mer än många människor på en begränsad yta. Koncentrationen skapar som visas nedan förutsättningar för specialisering och ekonomisk utveckling. Detta är den mest grundläggande förklaringen till urbaniseringen. Genom att staden har högre ekonomisk aktivitet än landsbygden har den dragit till sig människor som i sin tur skapar grund för utkomst, maktutövning, kulturyttringar och flöden av energi och andra resurser. Staden bildar således ett komplext system av sociokulturella, tekniska och biologiska delsystem. Det gör staden för det första svår att beskriva, beforska och förstå. Ingen enskild vetenskaplig disciplin kan göra anspråk på att beskriva staden som helhet. Många vetenskapsgrenar ser inte staden som företeelse överhuvudtaget. För det andra får utvecklingstendenser av olika slag, som var och en för sig kan bedömas i stadsrummet, effekter som är mycket svåra att förutse. Detta påverkar möjligheterna att göra framtidsbedömningar samtidigt som behovet av planering och framförhållning är som störst i stadsrummet. Det gör stadsutveckling svår att styra, samtidigt som för det tredje koncentrationen av olika intressen skapar ett starkt behov av kollektiv (politisk) styrning och institutionella (juridiska) konfliktlösningsformer. Regler för byggande i staden och för stadslivet i olika avseenden hör till de tidigast dokumenterade i Sverige. 15

17 Under de senaste decennierna har stadsutvecklingen förändrats i Sverige och i andra länder. Det rör såväl kvantitativa som kvalitativa förändringar i stadsrummet. För första gången i historien bor den största andelen av jordens befolkning i städer. Som en följd av globaliseringen av ekonomin ökar städernas funktion som tillväxtmotorer och urbaniseringen har skjutit ny fart. Det har samtidigt lett till skärpt konkurrens mellan olika städer och stadsregioner om nya investeringar, såväl offentliga som privata, vilket minskar förutsägbarheten i utvecklingen. Exempel på kvantitativa förändringar är socioekonomiska processer som ökar stadstillväxten samt ökade person- och godsflöden inom det urbana rummet och mellan städer. Kvalitativa förändringar i stadsrummet sker bl a genom funktionsomvandling av bebyggelseområden, genom människors ändrade användning av bostäder, arbetsplatser och offentliga rum, genom migrationsrörelser inom städer i riktning mot ökad segregation, genom nya krav på material- och energiflöden mellan stad och land samt genom en ny syn på grönstrukturens betydelse i stadsrummet. Urbaniseringens huvudfaser Den rumsliga organisationen på makronivå är starkt kopplad till storskaliga strukturförändringar i samhället. Den moderna ekonomins framväxt och urbaniseringen är två parallella företeelser, det ena förutsätter det andra (Boverket 1996, s.15). Vi kan tala om tre urbaniseringsfaser (bygger till stor del på Svenska Kommunförbundet 1988): 1. Det förindustriella samhällets stadsbildningar, byggda på makt, religion och handel, utvecklades föga. Stadsbildningarna växte ofta fram i korsningen mellan handelsvägar till lands och till sjöss. Urbaniseringsgraden var låg, endast 1-5 procent av befolkningen bodde i städer samtidigt som städerna var små med upp till några tusen invånare. Det historiska arvet innebär att en stor del av senare tiders städer vuxit ur de medeltida städerna. Dessa stadsbildningar har bildat grund för den fortsatta urbaniseringen driven av andra krafter. Många stadskärnor ligger fortfarande där den medeltida staden uppstod nära vatten även om få stadskärnor fortfarande har kvar den medeltida gatu- och tomtstrukturen. 2. Industrisamhället (i Sverige från mitten av 1800-talet och fram till 1980-talet) byggde på förbättrade fysiska kommunikationer samt mekanisering och specialisering av produktionen. Utvecklingen krävde att det fanns god tillgång på arbetskraft inom en begränsad yta, vilket resulterade i allt mer tilltagande urbanisering. Människor flyttade in till den täta kvar- 16

18 tersstaden eftersom det var där arbete fanns. Samtidigt lokaliserades nya industrier till dessa snabbt växande städer eftersom det var där arbetskraften fanns. Städer utvecklades dels där de redan etablerats, dels i anslutning till råvarutillgång (t.ex. gruvstäder och bruk), regionala kommunikationsknutpunkter (t.ex. stationssamhällen) samt masskommunikation (t.ex. städer i anslutning till hamnar och senare flygplatser). Stadsutvecklingen fick särskild styrka då dessa grundfaktorer kombinerades med det framväxande välfärdssamhällets institutioner såsom sjukhus, högskolor och statlig administration. Under industrialismen föddes en ny stadstyp storstaden. Genom självförstärkande processer skapades här en regional ekonomi stor nog att attrahera ny produktion med storstaden som huvudmarknad. En grundförutsättning för storstaden var utbyggnaden av VA-system och den ökande medvetenheten om hygien. Bilen kom från mitten av 1900-talet att bli måttstocken för stadens form och struktur man kan tala om industrisamhällets andra urbaniseringsvåg. Nya städer skapades inte. Men som individuellt transportmedel ökade bilen den geografiska räckvidden dramatiskt, och i samband med att den blev allmänt tillgänglig påbörjades en utglesning av den täta staden. Den täta kvartersstaden genomkorsades av trafikleder och parkeringshus och de enskilda kvarteren övergick från blandad verksamhet till alltmer renodlade funktioner som varuhus, kontor och flerbostadshus. Behovet av bostäder tillgodosågs genom förortsbebyggelse från början tät kring kollektivtrafiksystemets hållplatser (tunnelbana, spårvagn och buss), därefter alltmer som bilorienterade småhusområden. Behovet av arbetsplatser tillgodosågs genom vidsträckta industriområden med god plats för transporter, lager och framtida expansion för det enskilda företaget (Boverket 1996, s.15-16). Bilen utvecklades successivt till ett allt snabbare transportmedel, vilket gjorde att den geografiska räckvidden gradvis ökade. Staden bröts upp i ett regionaliserat bebyggelselandskap som också kom att omfatta äldre småsamhällen, permanentade sommarhusområden med mera. Sådana regionala bebyggelselandskap närmade sig (åtminstone i ett västerländskt perspektiv) en storlek som korrelerade med acceptabla pendlingstider med bil. I Sverige gäller detta främst Stockholm, men också i ökad utsträckning Göteborg och Malmö (Boverket 1996, s ). 17

19 Industrisamhällets mogna struktur är inte hållbar. Den förbrukar stora mängder energi, de urbana agglomerationerna ligger vanligtvis där de bästa förutsättningarna för matproduktion föreligger och det fragmentiserade liv som följer av den funktionsuppdelade staden hotar att bryta sönder samhällsbildningarnas sociala grundvalar. Förutom att bilen på ett dramatiskt sätt ändrade människors preferenser är den förlåtande mot olika lokaliseringar. Det krävdes inte djupare analyser av platsens relation till systemet i övrigt bilen åt upp onödiga avstånd. På det sättet reducerades planerarnas uppgifter till att ta tillvara de olika bebyggelseelementens förutsättningar utan att ta hänsyn till deras inbördes förhållande. 3. Nuvarande skifte till ett kunskapssamhälle bygger vidare på de två fenomenen kommunikation och specialisering, men med stöd av IT (informationsteknik). Utvecklingen i den tredje urbaniseringsfasen är på många sätt lika genomgripande som omvandlingen från jordbruks- till industrisamhälle. Dagens utveckling beror på samma typ av strukturomvandlande faktorer. Produktiviteten har ökat. Det bidrar till att färre människor behövs i själva produktionen, samtidigt som produktutveckling och produktförädling blivit allt viktigare i konkurrensen om konsumenterna. Om arbetsdelning var en grundläggande förutsättning för en växande industri, kan arbetsdelning plus hög kompetens sägas vara en förutsättning för kunskapssamhället. Alla typer av företagande grundar sig på att man bygger nätverk av olika slag: inköpsnätverk, produktionsnätverk, försäljningsnätverk och nätverk för produktutveckling. De tre förstnämnda typerna av nätverk har dominerat industrisamhället. De är enkla till sin natur jämfört med nätverk för utveckling och förädling av produkter. Det som karaktäriserar kunskapssamhället är betydligt mer komplext och bygger i större utsträckning på kunskapsansamling, utbyte av idéer och förtroende mellan människor (Andersson 1997b, s. 95). Ett nätverk för produktutveckling och produktförädling förutsätter att man i stor utsträckning träffas fysiskt och att man har tillgång till det senaste inom FoU, teknik, design och kunskap. Det ökande kunskapsinnehållet i produkterna gör dem samtidigt mer komplexa. Antalet människor som medverkar i framtagandet av en ny produkt eller i förädlandet av en existerande produkt ökar kontinuerligt. Därför har de företag som vill ligga i täten på utvecklingen ett stort behov av att finnas i en kreativ och konstruktiv miljö tillsammans med liknande 18

20 företag. Fenomenet brukar benämnas klusterutveckling. Det innebär inte att företagen alltid har formella affärsförbindelser, men möjligheterna att bygga nätverk ökar och det blir lättare att attrahera nyckelarbetskraften eftersom flera företag och arbetsgivare ger större möjligheter till individuella val (Nutek 1997, s.98). Det territoriella område som på ett ändamålsenligt sätt svarar mot en sådan utveckling och som för närvarande växer i betydelse, är regioner med ett väl utvecklat kommunikationsnätverk. Det som katalyserat den snabba regionaliseringen är ytterligare förbättringar av kommunikationsmöjligheterna, främst i och med IT, men också genom mer utvecklade kollektiva transportmedel som snabbtåg. Den tidigare urbana strukturen med äldre, täta stadskärnor omringade av en gles förortsstruktur har börjat knytas samman till orter i nätverk. Den starka funktionsuppdelningen orsakad av miljöskäl, ekonomiska krafter och planeringsideologi minskar (Boverket 1996, s.58-66). Ett samhälle som baseras på snabba kollektiva transporter har annorlunda utvecklingsförutsättningar än ett samhälle som grundar sig på individuella transporter. I ett transportnätverk med snabbtåg blir det en mycket stark fokusering på noderna i systemet eftersom det förutsätter att människor bor och arbetar vid dessa noder i större utsträckning. En faktor som förstärker denna utveckling är den dagliga resans karaktär. Att oter i nätverk bilen cykel, spårvagn, buss nåbart avstånd Källa: Boverket 1994 Figur 1: Stadsstrukturens utveckling med hänsyn till persontransporter 19

21 bilen uppfattas som ett bekvämt och bra transportmedel för dagliga resor beror bl.a. på att man slipper byta färdmedel. Byten uppfattas som negativt vid resor med kollektivtrafik, främst på grund av att de är tidskrävande och obekväma. Därför är ett kort tidsavstånd mellan bostaden eller arbetet och till det att man sitter på tåget av väsentlig betydelse, och det leder till ett ökat tryck på noderna (Boverket 1996, s ). Logistik är ett område som vuxit i betydelse under denna utvecklingsfas. Produktion har successivt, och i ökande utsträckning koordinerats med olika typer av leveranssystem (Andersson 1997b, s. 95). Just-in-time är ett begrepp som används flitigt. Flexibiliteten i produktionen låg tidigare i lagerhållning. Det krävde tillgång till markareal anpassad till produktionens art. Denna typ av flexibilitet har skiftat till en annan typ av flexibilitet som bygger på att komponenterna som ingår i en produkt anländer så precist att lagerhållning inte är nödvändig. En rumslig flexibilitet har ersatts av en tidsmässig flexibilitet. Ytan som krävs lokalt per producerad enhet har minskat, samtidigt som transportarbetet per enhet har ökat. Det intressanta med den tredje fasen är att den sannolikt leder till att staden återupprättas och att stadskärnan får ökad betydelse, både genom den nya ekonomin och nya sociala värderingar, men också av nödvändighet av hållbarhetsskäl (Boverket 1996, s. 69). Det är först i den tredje urbaniseringsfasen som ekonomiska krafter i samverkan med politiska (samhällsplanering) har förutsättningar att skapa en annan urban utveckling. I siffror belyses övergången mellan industrisamhällets struktur och kunskapssamhällets på följande sätt: Mellan 1960 och 1995 sjönk boendetätheten i de större svenska städerna från 30 inv/ha till 20 inv/ha. Under perioden ökade tätortsarealen med 62 procent medan befolkningen ökade med endast 19 procent (Reneland 2000, s. 17). Städernas utglesning har avbrutits; så har t.ex. en förtätning skett i tätortens centrala delar mellan 1980 och I landets 45 största tätorter (Stockholm undantaget) har andelen av befolkningen inom gångavstånd (1 km) från stadskärnan ökat från 16 procent till 18 procent mellan 1980 och 1995 (Reneland 2000, s. 21). Individens möjlighet att bosätta sig längre från staden ökar i och med de allmänt förbättrade kommunikationerna och den förändrade kommunikationsstrukturen med ett nät av snabbtågsförbindelser i 20

22 kombination med IT, framför allt runt storstadsregionerna och längs stråken med snabbtåg. Det har bidragit till att befolkningen ökat i randzonen mellan stad och land och kring noder i tågnätet. Dessa områden är många gånger i statistisk mening glesbygd, varför siffrorna kan tolkas som om glesbygdsbefolkningen ökar. Det är något vilseledande eftersom det är områden som på grund av förbättrade kommunikationer blivit infogade i ett urbant system. De som flyttar till dessa glesbygdsområden har oftast en urban livsstil som inte bygger på landsbygdens produktionsförutsättningar, varför det snarare bör tolkas som att stadens influensområde utökats (SCB 1999a, s. 83). Detta avspeglar sig också i en kontinuerlig permanentning av fritidshus och att det framför allt är i Mälardalen som andelen glesbygdsbefolkning ökar. Summering Den utveckling som beskrivits ovan kan också beskrivas som en regionförstorande process där kontakter och nåbarhet samt ekonomisk tillväxt uppnåtts först genom täthet, sedan genom kommunikationsteknik. Antalet arbetstillfällen och möten som varje individ kan nå under en arbetsdag har från industrialismen och framåt ökat. Först skedde det genom framväxten av en tät stad som bygger på gångavstånd och som är övergripande kopplad via vatten och järnvägar till omvärlden. Nästa steg blev ett urbaniserat landskap som vilar på nåbarhet genom bilen samt är kopplat till omvärlden via teleteknik och järnväg. Nu kopplas befintliga tätorter ihop genom snabba kollektiva transportmedel som tillåter betydligt längre dagspendling; tätorterna är kopplade till omvärlden via IT, genom lastbilstransporter (just-in-time) och flyg. Den nuvarande urbaniseringsfasen huvudsakliga inverkan på staden: Städerna förstärks i sin roll som platser för ekonomisk tillväxt. Stadens bebyggelsestruktur förtätas och arbetsplatser integreras i bebyggelsen. Stadskärnan som plats för verksamheter, upplevelser och boende accentueras. Städer kopplas som noder i ett nätverk och bildar stadsregioner. 21

23 1.2 Innebörden av globalisering och internationalisering Rumslig utveckling på EU-nivå Inom EU har man identifierat och definierat regionen som den minsta gemensamma nämnaren som man anser vara av största vikt för den framtida utvecklingen (ESDP 1997, s.5). Ett återkommande begrepp är regionernas Europa, där mångfalden i Europa jämfört med övriga världen framhävs som en av de största utvecklingspotentialerna. I maj 1999 antogs ESDP (European Spatial Development Perspective) som är en sammanhållen regional utvecklingsplanering för det europeiska territoriet. Den är vägledande och inte föreskrivande och är en vägvisare för EU:s syn på unionens geografiska utveckling. ESDP-dokumentet grundar sig i den pågående utvecklingen på en gradvis ökande integration inom EU, regionernas ökande betydelse och en sannolik utvidgning av EU. Det syftar på övergripande nivå till ekonomisk och social sammanhållning, hållbar utveckling och balanserad konkurrenskraft inom Europa (ESDP 1997, s.2). Riktlinjerna i dokumentet är inte bundna till enskilda nationer. De sträcker sig över nationsgränserna och appliceras på det europeiska territoriet som en enhet, främst beroende på att marknadskrafterna i ökande grad verkar på europeisk nivå, medan regional utvecklingspolitik fortfarande sker på nationell eller regional nivå. ESDP representerar det EU som önskar stärka politiken på de renodlade marknadskrafternas bekostnad för att uppnå: en flerkärning stadsstruktur som är mer balanserad likvärdig tillgång till infrastruktur och kunskaper varsam förvaltning och hantering av Europas naturoch kulturarv (ESDP 1997, s.4) För att uppnå regional balans i Europa anses det vara särskilt viktigt att stärka storstadsalternativen i den fortsatta regionala utvecklingen (ESDP 1997, s.33). Det finns goda exempel på sammanvuxna tätortsstrukturer som kompletterar varandras näringsliv och service. Den sammanvägda konkurrenskraften ökar i och med att konkurrensen mellan de enskilda tätorterna är av uppbyggande karaktär, d.v.s. de kringliggande städernas positiva utveckling är av lika stor betydelse som utvecklingen i den egna tätorten. Inom i stort sett varje land finns det tätorter eller regioner som har mycket att erbjuda och mycket 22

24 att vinna på samarbete med en närliggande region i ett grannland. Nationsgränserna och de administrativa bestämmelser som de bär med sig gör att denna potential som det ser ut i dag är outnyttjad (ESDP 1997, s.11). Likvärdig tillgång till infrastruktur och kunskap är viktiga byggstenar i tankarna kring ökad regional balans. Det kommunikationsnätverk som är på väg att växa fram baserat på IT och snabbtågsförbindelser gynnar uppbyggandet av ett tätortsnätverk, men det finns också tydliga risker att polariseringen ökar mellan de som ingår i nätverket och det som inte ingår (ESDP 1997, s.15). Tolkningsproblem Det karaktäristiska för de pågående förändringarna mot en globaliserad och internationaliserad värld är den rörliga ekonomin. Kapital förs mellan nationer och konton med elektronisk hastighet, de fysiska avstånden är inte längre barriärer, teknik och kunskap sprids utan hinder över nationalstaternas gränser och den tekniska utvecklingen går allt snabbare. Fler företag blir multinationella och ingår i komplexa nätverksorganisationer, samtidigt som det blir svårare och svårare att kategorisera produkter efter ursprungsland. Den internationella handeln växte med 5,3 procent mellan 1989 och 1997, vilket är fyra gånger så mycket som den globala produktionen ökade under samma period (RSV 1999, s.37). Frågan är hur en sådan utveckling påverkar den fortsatta urbaniseringen dels generellt, dels inom olika regioner. Frågan måste kopplas till en tolkning om politikens påverkansmöjligheter på olika nivåer, vilket i sin tur kan kopplas till begreppen globalisering och internationalisering. I en global ekonomi är huvudaktörerna, transnationella företag, inte bundna till någon stat. De agerar i egenintresse utan att ta nationella eller lokala hänsyn och de förstärker sin position på bekostnad av politiken (RSV 1999, s. 34). Nationalstaternas möjligheter att påverka utvecklingen är små och sker i huvudsak genom att konkurrera om etableringar med hjälp av fördelaktiga villkor för företagen samt genom satsningar på FoU. Tecken som tyder på att vi är på väg mot en global ekonomi är att de riktigt stora storstadsagglomerationerna växer mer än andra urbana mönster och att det är utbytet mellan regioner som skapar ekonomins tillväxtkraft. I en internationell ekonomi är det främst mellan stater och sammanslutningar av stater som handel sker. Däremot ändras kontinuerligt skalan och karaktären på handeln. Den viktigaste förändringen på 23

25 senare tid är bildandet av övernationella handelsblock för ekonomisk samverkan. Det är inom dessa som majoriteten av den internationella handeln sker. (Hirst & Thompson). I en internationell ekonomi har nationerna fortfarande ett starkt inflytande på den ekonomiska utvecklingen. Företagen är beroende av en stark hemmamarknad samt stöd från hemnationen. Denna protektionistiska inställning samt att det endast finns ett fåtal reellt transnationella företag talar emot en helt globaliserad marknad inom överskådlig framtid. Även om nationerna fortfarande är huvudaktörer på den internationella arenan får de svårare och svårare att hävda nationella intressen före övergripande ekonomiska intressen och regionala intressen. Den Europeiska Unionen De steg som EU-länderna tagit i processen mot ökad integration är frihandelsområde, tullunion, gemensam marknad och monetär union. Det sista steget är ett stort steg i överstatlig riktning som minskar den enskilda statens möjligheter att bedriva dels en egen stabiliseringspolitik, dels en egen regionalpolitik. EMU kan innebära en stark påverkan på fortsatt urban utveckling såväl som på regional utveckling. Det är frågor som inte studerats eller debatterats särskilt ingående ännu. Jämförelser med andra integrerade marknader och valutaområden främst USA visar att när den förstärkta konkurrensen hotar levnadsbetingelserna i en viss landsdel flyttar arbetskraften till områden med större tillväxtförutsättningar. Det ökar de regionala orättvisorna men kan samtidigt öka den totala tillväxten. Utvecklingen mot ett sådant scenario i EU är dock inte självklar. Dels är språk- och kulturbarriärerna större, dels har EU social och ekonomisk sammanhållning i sitt program. Analyser visar dock att den ökade dynamiken genom EMU kan komma att kräva betydligt större budget på EU-nivå för regional utjämning och dessutom sätta tryck på större likheter inom skattesystemet om inte de regionala skillnaderna ska accentueras (RSV 1999, s 136). Sker inte detta kan regioner med sämre förutsättningar och från vilka människor i liten utsträckning flyttar hamna i social misär i den skärpta konkurrensen. Det i sin tur kan leda till desintegration och ökade etniska och nationella spänningar. Förskjutning av maktbalansen Den balans mellan socialt ansvarstagande och en fri marknad som kännetecknat utvecklingen i Europa under efterkrigstiden är på väg att ändras. Minskade möjligheter till kontroll av den alltmer internationaliserade marknaden tenderar att göra de starka starkare och de 24

26 svaga svagare (Martin & Schumann 1997, s.78-79). När ekonomiska aktiviteter bedrivs på en internationell arena, blir de svårare att bevaka på nationell nivå. Därför ökar behovet av att ekonomisk politik flyttas från nationella organ till internationella organ. EU är det största handelsblocket i världen och kan ses som de suveräna nationernas svar på den ökande internationaliseringen. Inom EU kan man se två tydliga tendenser som gäller makten, dels en förskjutning uppåt i form av en kontinuerligt ökande integration, dels en förskjutning nedåt i form av en ökande regionalisering (Nilsson i Framtider 92:3, s. 5). I båda fallen är det nationen som urholkas. Vad som kommer att hända inom ramen för EU är ovisst, men fortsatt maktförskjutning från nationen i båda riktningarna är trolig. Den nationella nivån har tidigare haft stor betydelse för investeringar i städer. Staten har stått för kreditgarantier och subventioner m.m., men utvecklingen går mot mindre statligt inflytande. Det ger framför allt kommunerna finansiella problem, vilket minskar möjligheterna för dem att styra stadsutvecklingen. Om finansiering av byggprojekt i större utsträckning faller på exploatörerna som agerar mer i eget intresse, kan stadsstrukturen delas i områden som förslummas och områden som utvecklas i mycket exklusiv riktning. Region EU Nation Figur 2: Förskjutningen av maktbalansen från nationen uppåt och nedåt. Ökande regionala skillnader i urban utveckling Den framväxande ekonomin ställer andra krav på stadsstrukturen än vad den industriella ekonomin gjorde. Det drar människor och företag till städer särskilt till städer med specialiserade branscher och varifrån globala nätverk kan etableras. Dessa förutsättningar uppfylls inte av alla städer. Storstäder gynnas generellt. Men även mindre städer med specialisering, god tillgänglighet och andra kvaliteter har visat sig ha goda utvecklingsförutsättningar. Den svenska stadsstrukturen skiljer sig i mycket från den kontinentaleuropeiska. Industrialismens tidiga utveckling skedde i Sverige i bruksorter och ekonomin var i huvudsak baserad på skogs- och verkstadsindustri. Små orter med hög specialisering och med goda direkta kontakter med utlandet utvecklades väl och skapade egna välfärdssystem. Den regionala direktkontakten med omvärlden underlättades också av Sveriges geografiska förutsättningar med en lång och lättillgänglig kuststräcka. Därför har Sverige en stadsstruktur uppbyggd av många små städer kring regionala centra, som i näringsmässigt avseende inte står i ett hierarkiskt förhållande till varandra (Boverket 1996, s. 22). Sveriges tre storstäder Stockholm, Göteborg och Malmö har inte heller i samma utsträckning som i andra länder 25

27 vuxit på de mindre orternas bekostnad. Andelen bosatta i små och medelstora städer är i Sverige (och Finland med samma näringsstruktur) högre än i Europa i övrigt (VASAB , s. 25). Med efterkrigstidens regionalpolitik och stora offentliga sektor har levnadsstandarden blivit mycket jämlik. De inomregionala skillnaderna har varit större än de mellanregionala. Kopplingen mellan befolkningstäthet, urbaniseringsgrad och välfärdsnivå följer inte regelboken som säger att bruttoregionalprodukten ökar med ökad tätortsstorlek och urbaniseringsgrad. Den pågående utvecklingen mot ett kunskapssamhälle och ett intensivare samarbete inom EU bidrar till att den svenska näringslivsstrukturen ändras och antar europeiska former i ökande utsträckning. Detta påverkar i sin tur stadsstrukturen och ökar de regionala skillnaderna. Befolkningen koncentreras till färre och större städer anpassade till den globala marknaden, medan små städer har svårt att uppfylla kraven som ställs. Det finns inte tecken på att dessa utvecklingstrender kan styras med politiska medel, d.v.s. regionalpolitiska eller infrastrukturella insatser, vare sig på nationell eller EU-nivå. Summering Utvecklingen mot ökad internationalisering och globalisering av ekonomin och ökad överstatlig integration pekar mot att det svenska ortssystemet och den regionala utvecklingen kommer att utsättas för påfrestningar. Förskjutningen av den nationella makten dels uppåt (EU), dels nedåt (regionen) bidrar till att minska det nationella inflytandet över den fysiska utvecklingen samtidigt som målbilden ändras. Vi kan dels se en stark dragning mot tillväxt i storstadsregionerna som både gäller tätorterna och glesbygden, dels en tillväxt i övriga funktionella regioner som rymmer en differentierad arbetsmarknad, hög fysisk tillgänglighet samt universitet/högskoleverksamhet. De mellanstora orterna i dessa regioner kommer att med hög sannolikhet växa totalt och framför allt i de delar av stadsstrukturen som har infrastrukturella egenskaper, d.v.s. där förändringar kan ske utan att bebyggelsen måste ersättas av ny. I det övriga ortssystemet kommer en stagnation att ske vilket innebär minskad befolkningstäthet och små fysiska förändringar. 26