Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning

Transkript

1 Kvalitetsredovisning SPM 2005 Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning Christina Dravins Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning 1

2 2 Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning

3 Innehållsförteckning Inledning 4 Hörseltekniska hjälpmedel för gravt hörselskadade 5 Cochleaimplantat en elektronisk hörselprotes 5 Hörsel skapas av hjärnan 6 Utveckling av förmågan att höra 7 Skolgång för barn med CI 8 CI och teckenspråk i ett internationellt perspektiv 9 Slutsatser och synpunkter 10 Sammanfattning 11 Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning 3

4 Inledning Frågeställningar kring döva och hörselskadades tvåspråkighet är centrala för Specialskolemyndighetens (SPM) verksamhet. Avancerad hörselteknisk utrustning för barn har skapat nya behovsprofiler i undervisningssituationen. För att söka modeller och inspirationskällor har en beskrivning av språkmiljöer och kommunikativa förhållningssätt i ett internationellt perspektiv genomförts. Målet för tidiga audiologiska insatser är i allmänhet att ge det gravt hörselskadade barnet möjligheter att utveckla talat språk. Följande presentation fokuserar miljöer för barn och ungdomar i skolåldern, vilka använder högteknologiska hörapparater. Inledningsvis ges en kort presentation av hjälpmedel. Tidig upptäckt av hörselskador och förskrivning av väl individanpassade, högteknologiska hörapparater har visat sig öka gravt hörselskadade barns möjligheter att tillägna sig talspråk. Framförallt åsyftas barn med tidig brukardebut av cochleaimplantat (CI). I elevgruppen finns också barn och ungdomar som använder traditionella hörapparater, men som senare kan komma att få tillgång till CI. Antalet barn i Sverige, vilka brukar CI är relativt litet. Det är därför viktigt att ta till vara internationella erfarenheter. 4 Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning

5 Hörseltekniska hjälpmedel för gravt hörselskadade En grupp gravt hörselskadade och döva personer har liten brukarnytta av traditionella hörapparater, vilka förutsätter en viss grad av sinnescellsfunktion i innerörat. Vid denna grad av hörselskador är det ofta omöjligt att uppnå en funktion som medger att tal kan uppfattas. Det har länge funnits idéer om att kompensera bristen på signaler från sinnesceller i innerörat med elektrisk stimulering. Tidiga försök med tekniken fick överges, då material och signalbearbetning inte klarade kraven för tillförlitlighet och hanterlighet. Teknologiska landvinningar inom signalbehandling och digital teknik har dock övervunnit dessa hinder. Sedan drygt 25 år tillbaka finns en ny typ av hörseltekniskt hjälpmedel; den elektriskt stimulerande hörapparaten, i allmänhet benämnd cochleaimplantat (CI) med hänsyftning på att en tunn elektrod kirurgiskt implanteras i innerörat (latin: cochlea). Cochleaimplantat en elektronisk hörselprotes CI-tekniken fungerar principiellt på ett helt annat sätt än traditionella hörapparater och är tillämplig då innerörats celler inte förmår ge tillräcklig stimulans till hörselnerven. Sinnescellernas funktion ersätts av datorgenererade signaler och dessa elektriska mönster överförs direkt till hörselnerven. Tekniken innebär alltså att biologiskt genererade signaler ersätts av syntetiska, elektriska stimuli. Det datorgenererade mönstret innehåller tillräcklig information för att hjärnan skall kunna skapa upplevelser av ljud. CI-tekniken öppnar möjligheter att höra för personer med grav hörselskada eller dövhet, vilka inte kunnat uppfatta ljud med hjälp av akustiska hörapparater. Från början erbjöds CI till vuxna som förlorat hörseln. Resultaten var positiva och också barn med förvärvad dövhet erhöll CI. Även här var resultaten uppmuntrande och många personer fick god användning av hjälpmedlet för talkommunikation. Om CI-tekniken skulle kunna vara till gagn för dövfödda barn var däremot omtvistat. Den tidigare, redan häftiga debatten, intensifierades ytterliggare då det första dövfödda barnet 1988 fick CI. Kritikerna menade att döva barn inte skulle kunna ges hörselupplevelser genom teknik, utan först och främst måste tillförsäkras tillgång till teckenspråk. Det framhölls vidare att CI-tekniken var obeprövad och att man faktiskt inte visste om döva barn skulle kunna lära sig utnyttja den konstgjorda signalen från talprocessorn. Till skillnad från tidigare användargrupper har dessa barn inte någon erfarenhet av ljudupplevelser och har aldrig utvecklat biologisk förmåga att höra. Kritikerna underströk vidare att de långsiktiga följderna av det operativa ingreppet var okända, liksom effekten av implantation av ett främmande föremål. Det visade sig dock med tiden att många barn med medfödd dövhet hade stor brukarnytta av CI, och att en betydande del av dem lärde sig att kommunicera via tal. Samtidigt framstod med tydlighet att en mängd faktorer påverkar utfallet för det enskilda barnet. Fram till idag (januari 2006) har cirka barn och ungdomar under 16 år erhållit CI världen över. Den sammantagna erfarenheten visar att de ursprungliga förväntningarna på brukarnytta väsentligen har överträffats, men samtidigt har också kunskapen om svårigheterna med CI-användning ökat. Syftet med CI är i allmänhet att ge barnet möjligheter att utveckla förmåga till talkommunikation, men det är inte den enda avsikten. Under senare tid har målsättningen vidgats, så att CI exempelvis erbjuds i syfte att ge barn med multipla funktionsstörningar bättre omvärldsorientering. Länkar från andra länder med information om CI: < (USA) < (Storbritannien) < (klicka på cochlear implant ) (Tyskland) < (Frankrike) Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning 5

6 Hörsel skapas av hjärnan Sinnesupplevelser skapas aktivt av hjärnan. Hörselförmågan är inte något som uppstår i örat, utan ett resultat av hjärnans bearbetning av inkommande signaler. Barnen måste lära sig att höra Barn med CI måste lära sig att tolka de syntetiska signalerna som ljud. De måste tillägna sig förmågan att tolka dessa ljudupplevelser och ge dem innehåll. Processen är beroende av hjärnans benägenhet att tolka stimuli som meningsfulla mönster, men detta sker inte automatiskt, utan är i högsta grad inlärt. Förmågan att höra börjar utvecklas redan under fosterstadiet. Den grundläggande hörselutvecklingen är emellertid avslutad först vid cirka åtta månaders ålder, alltså en till två månader innan det lilla barnet börjar uppvisa förståelse för enstaka situationsbundna talade ord och uttryck. Hörselförsening och hörselålder I mänskliga kulturer finns universella sätt att bemöta det lilla barnets behov av anpassad stimulans. Vuxna tillbringar timmar och åter timmar att leka med barn. Allt detta är tekniskt sett träning, men för barnen är det lek och för de vuxna ett sätt att umgås och underhålla. Dövfödda barn går miste om de tidiga faserna av naturlig hörselutveckling. Även med tidig upptäckt och CI-debut är de försenade i jämförelse med hörande barn. De kan sägas bli hörförsenade och riskerar därmed att sekundärt också bli försenade i sin talspråksutveckling. Termen hörselålder används ofta för att beskriva hur lång tid ett barn har haft tillgång till CI. Ett treårigt barn som har använt CI under ett år har alltså en hörselålder motsvarande ett år. Begränsad hörselskärpa CI ger inte en normal, det vill säga med biologisk hörsel jämställd, förmåga att uppfatta ljud. CI-brukande personer har emellertid tillgång till tillräcklig information för att uppfatta de viktigaste delarna av tal. Signalen kan dock sägas vara mindre skarp än den biologiskt genererade signalen och det är alltså inte bristande styrka som är huvudbegränsningen, utan graden av informationsinnehåll. Man kan säga att CI-brukande personer har nedsatt hörselskärpa i jämförelse med normalhörande personer. Det bör dessutom tilläggas att man vid inställning av signalstyrkan från processorn låter signalen vara något svagare i styrka än den genomsnittliga, normala hörtröskeln. Anledningen är att man på så sätt minskar graden av störande bakgrundsljud. Denna minskade känslighet kan jämställas med en lätt till måttlig hörselnedsättning. Brukarnytta Det är svårt, alternativt omöjligt, att med säkerhet förutsäga vilken brukarnytta ett enskilt barn kommer att få av CI. Förmågan att utnyttja hjälpmedlet är beroende av en mängd omständigheter; däribland inneboende egenskaper hos barnet men också en rad yttre faktorer som språkmiljö och förhållningssätt. Den samlade erfarenheten visar dock tydligt att många barn med CI kan utveckla ett gott talspråk och en god förmåga till talspråkskommunikation. Inte en enhetlig grupp Gruppen av barn med CI är ytterst heterogen och den enda gemensamma nämnaren är användandet av CI. Behovsprofilerna inom gruppen är alltså mycket skiftande. Rent tekniskt sett kan CI sända impulser till hjärnan med hög precision. Det betyder dock inte att signalerna kommer att kunna tolkas till en komplex hörselupplevelse. Det finns en mängd kända orsaker till svårigheter med utnyttjande av CI. Alla kan inte få CI Det finns ett fåtal barn per årskull, vilka för närvarande inte kan få CI eftersom tekniken förutsätter att vissa anatomiska strukturer, exempelvis hörselnerv, finns. I framtiden kommer eventuellt ny teknik som medför att CI kan göras tillgängligt också för dessa fåtal personer, men det kommer dock troligen alltid att finns individer som inte kan använda CI. Rekommenderad läsning: Thoutenhoofd, E.D., S.M. Archbold, S. Gregory, M.E. Lutman, T.P. Nikolopoulus och T.H. Sach, red. Peadiatric Cochlear Implantation: Evaluating Outcomes. London: Whurr Publishers, Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning

7 Utveckling av förmågan att höra De internationella erfarenheterna är entydiga. Barn med CI bör tidigt i livet lära sig tolka signalerna från talprocessorn. De avgörande besluten rörande barnets kommunikativa situation ligger tidsmässigt långt före skolstart. Barnen kommer till skolan med många års samlade erfarenheter och kunskaper och en rad faktorer samspelar i processen att lära sig att höra och tolka ljud. Ålder vid brukardebut Generellt sett förefaller regeln vara, att ju tidigare barnet får tillgång till CI desto bättre blir brukarnyttan; åtminstone gäller detta ned till andra levnadsåret. Gruppen barn som erhållit CI tidigare än så, utgör ännu en så liten grupp att det i nuläget (december 2005) tycks vara vanskligt att dra några säkra slutsatser om optimal implantationsålder. Desto tidigare barnet får tillgång till hörselupplevelser, desto mindre blir glappet mellan barnets kronologiska ålder och hörselålder. Små barn med CI behöver följaktligen hjälp med att hämta in hörförseningen. De behöver hjälp att utveckla förmågan att höra, vilket inte sker genom talträning utan via hör- och ljudlekar. Efter fyra till fem års ålder blir det allt svårare att lära sig höra om man saknar tidigare hörselupplevelser. Dessa barn uppvisar i allmänhet mycket mindre tillförlitlig hörselfunktion än barn som fått CI tidigt i livet. Det finns dock barn som har stor brukarnytta av CI, även om de fått tillgång till tekniken relativt sent. CI på båda öronen? Hittills har användarna i allmänhet fått CI på endast en sida, men under senare år har det blivit allt vanligare med dubbelsidigt CI. Orsakerna till detta är att man hoppas att bilateralt CI skall kunna ge en mera naturlig hörselfunktion, med bland annat riktningshörsel. Erfarenheterna är ännu begränsade och vetenskaplig utvärdering pågår (se vidare: < se/filer/content0/publikationer/3/sbu_alert_bilaterala_cochleaimplantat_ci_hos_barn_ pdf>). vikt att personerna i barnets omgivning har kunskap om utrustningens funktion och skötsel. Habilitering och förväntningar Internationellt anses tidiga och intensiva habiliteringsprogram vara en förutsättning för talspråkstillägnande. Målsättning för de habiliterande åtgärderna är att det enskilda barnet innan skolstarten skall uppnå en åldersadekvat eller nära åldersadekvat behärskning av talspråk. Den samlade erfarenheten visar att en anpassad kommunikativ miljö, med riklig tillgång till barnanpassad talspråkskommunikation är en förutsättning för ett gott talspråkstillägnande. I idealfallet får barnet och familjen tidigt stöd, så att gynnsamma kommunikationsmönster etableras. Det är viktigt att omgivningen verkligen tror på barnets förmåga att höra och systematiskt använder talkommunikation. Familjebaserade habiliteringsprogram fokuserar på kommunikativa situationer och syftar till att skapa naturliga och goda samspelsmönster. Uppföljning och stödåtgärder I de fall där barnets talspråktillägnande uppvisar försening eller avvikelse, måste speciellt individualanpassat stöd ges. I vissa fall kan man förutse dessa svårigheter, men det är långt ifrån alltid fallet. Det är därför av största vikt att ytterst noggrant följa barnets kommunikativa utveckling och erbjuda ytterligare habiliterande åtgärder om så behövs. Länkar till några habiliterande organisationer: < (Storbritannien). < (Storbritannien). < (Australien). < (Tyskland). Optimalt tekniskt stöd Barn med CI är helt beroende av att den tekniska utrustningen fungerar klanderfritt. Små barn kan inte förväntas att själva påpeka om problem skulle uppstå med apparaturen. Det är därför av yttersta Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning 7

8 Skolgång för barn med CI Internationellt är det vanligt att barn med CI placeras inom det allmänna skolsystemet, vanligtvis i den lokala skolan. I vissa länder är det brukligt att barnen rekommenderas skolgång i hörselklass eller specialskola för hörselskadade. Det bör understrykas att det då gäller skolor med talspråk som undervisningsmedium. Internationellt sett placeras CI-brukande barn med talspråkutveckling i stort sett aldrig i teckenspråkig miljö. Med utgångspunkt i den samlade erfarenheten av barn med CI kan ett antal centrala principer definieras. Kunskap om CI och tekniskt stöd CI-tekniken medför nya pedagogiska utmaningar och CI-brukande personer är beroende av väl fungerande teknik. Det är nödvändigt att befattningshavare som möter barn med CI har en god kunskap om hur eleven skall tillförsäkras en god akustisk miljö. Detta omfattar såväl förståelse för hur tekniken fungerar och hur den hanteras i vardagen samt för lämpliga kommunikativa strategier. Det är viktigt att teknisk kringutrustning såsom slingor och FMsystem används systematiskt. Auditiv miljö Barn med CI behöver mycket auditiv stimulans. Språkutvecklingen pågår långt upp i skolåldern och många barn uppvisar språkförseningar. Det är därför synnerligen viktigt att eleverna erbjuds en väl anpassad språkmiljö. Internationellt ledande fackpersoner understryker vikten av att komma bort från modeller som syftar till att utveckla kompensatoriska kommunikativa strategier som till exempel läppavläsning eller talträning. Det är viktigt att förstå att barn med CI i första hand behöver utveckla förmågan att tolka auditiva intryck och förmågan till dialog. Ljud och tal måste ges betydelse i naturliga (eller nära naturliga) övningssituationer. God kunskap om den naturliga utvecklingen av hörsel och hörförståelse är väsentlig för att möta barnen med CI. Dialogperspektiv Ett dialogpedagogiskt perspektiv är viktigt. Målet skall vara att barnen lär sig att utveckla sitt språk i vardagliga och meningsfulla situationer. Rollerna som lyssnare såväl som talare måste framhållas. Man får dock inte invaggas i tron att barn med CI är normalhörande. Samarbete med habilitering och individualisering Vid skolstarten har barnet mött olika habiliteringsinsatser och kommunikativa miljöer. Det är viktigt att betydelsen av planläggning och utformning av habilitering innan skolstart lyfts fram. Målet bör vara att varje elev skall ha tydlig dokumentation av genomförda habiliteringsåtgärder och en aktuell bedömning av språk- och kommunikationsstatus. Vidare är det ytterst viktigt att skolan får adekvat information rörande teknisk utrustning och strategier för användning. Det är viktigt med en nära samverkan mellan föräldrar, skola och habiliterande organisation. Skolans insatser bör alltså endast vara en fortsättning på tidigare åtgärder. Positiv attityd CI-tekniken har varit, och är ännu, i viss mån omstridd. Internationellt understryks vikten av att elever med CI bemöts med en positiv och accepterande attityd som stärker och uppmuntrar användandet av hörselfunktionen. Vidare understryker man generellt att det är viktigt att visa tilltro till elevens auditiva kompetens eller potentiella förmåga att utveckla sådan kompetens. Långsiktig uppföljning Utveckling av förmågan att höra och behärskningen av talat språk är inte en fråga om allt eller intet. Vissa barn kommer att utveckla mycket god höruppfattning medan andra kommer att uppleva en mer begränsad tillgänglighet av akustisk information. Några elever kommer troligen vid skolstart att ha bättre behärskning av teckenspråk än av talat språk. Det är viktigt att dessa elever ges adekvat stöd för att fortsätta talspråkstillägnandet. Äldre elever I gruppen äldre elever med CI finns ungdomar som använt CI under lång tid, hörselskadade som fått hjälpmedlet relativt sent och elever med förvärvad dövhet, vilka tidigare har hört. Gruppen är heterogen men har behov av andra stödåtgärder än yngre elever. Strategier med olika typer av skriftligt stöd är ofta väl lämpade i undervisningssituationen. Elever med speciellt behov av stöd I gruppen elever med CI finns barn med multipla funktionsstörningar. Målsättningen med CI varierar 8 Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning

9 med individen. Det är dock viktigt att framhålla att även elever som inte i första hand använder CI för talspråkskommunikation, behöver stöd för att utveckla förmågan att höra. Barn till döva och gravt hörselskadade Barn till döva och hörselskadade är en relativt ny användargrupp. Dessa elever har teckenspråk som hemspråk och behöver särskilt anpassat stöd. CI och teckenspråk i ett internationellt perspektiv Nedsatt hörsel eller begränsad hörskärpa medför att kommunikation via talspråk kan drabbas av sammanbrott. Hörselskadades erfarenheter visar att teckenspråkig kompetens är en mycket viktig tillgång. Möjligheten att använda teknikoberoende kommunikation är ofta ovärderlig för personer med hörselskada. Vilken betydelse har då teckenspråk för barn med CI internationellt? Inte teckenspråk I ett internationellt perspektiv finns teckenspråk sällan med på agendan för CI-brukande barn, åtminstone inte när det gäller förskolebarn. Visar det sig att barnet trots riktad habilitering inte utvecklar förmåga till talkommunikation erbjuds i allmänhet teckenspråkig kommunikation. Graden av teckenspråksbehärskning beskrivs i allmänhet inte heller i litteraturen, utan redogörelserna fokuseras på talspråksutveckling. Men det framgår dock tydligt att många barn också kommunicerar på teckenspråk. Det vanligast förekommande argumentet mot teckenspråk är att det inte behövs om talspråksutvecklingen är god. Ibland förekommer inte ens argumentation mot teckenspråk eftersom det inte betraktas som aktuellt. Ett annat argument är att teckenspråkskommunikation skulle kunna äventyra talspråksutvecklingen. kräver en levande språklig miljö och möjligheter till meningsfull kommunikation. Å andra sidan är det sannolikt att ett barn som tidigt utvecklat teckenkommunikation och som senare får CI, har en kommunikativ och begreppsmässig kompetens att utgå från i sitt talspråkstillägnande. Inget entydigt svar Det är dock svårt att finna entydigt, vetenskapligt stöd för att teckenspråkstillägnande vare sig skulle försvåra, påskynda eller underlätta talspråkstillägnande. Gruppen av barn med CI är heterogen och sannolikt finns det inte en enhetlig behovsprofil vad gäller språklig miljö. Det finns rapporter som klart visar att barn som generellt har god kommunikativ förmåga, ofta kan utveckla gott tal- såväl som teckenspråk. Detta torde dock snarare avspegla det enskilda barnets inneboende förmåga för språktillägnande, snarare än att det ena språket positivt inverkar på det andra. Rekommenderad läsning < (105 sidor). Negativ eller positiv påverkan? Påverkar då verkligen möjligheten till teckenspråkig kommunikation kapaciteten att utveckla förmåga till talspråkskommunikation? Frågan är naturligtvis central, men i sin formulering omöjlig att besvara. Vad avses med teckenspråkig kommunikation? Om begreppet avser en miljö med enbart teckenspråk, med ett minimum av talspråksignaler, är det naturligtvis inte vågat att påstå att det är svårt att lära sig behärska talat språk. Rent förnuftsmässigt kan man sluta sig till att språktillägnande generellt Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning 9

10 Slutsatser och synpunkter Tidig upptäckt av grav hörselskada hos spädbarn och påföljande audiologisk intervention, framförallt CIanvändning, medför nya möjligheter för denna grupp barn att tillägna sig talspråk. Barn med CI har inte normal hörsel. Deras förmåga att uppfatta ljud liknar inte den hos hörselskadade barn. De kommunikativa konsekvenserna av CI-användning är dock mer lika situationen för barn med traditionella hörapparater, än för döva barn utan hörseltekniska hjälpmedel. Vad vet vi med säkerhet? Den samlade erfarenheten visar tydligt att många barn med CI kan utveckla en god förmåga till talspråkskommunikation. För att denna förmåga skall etableras behövs dock habiliterande insatser. Barnen riskerar annars att sekundärt till hörselskadan, bli språkförsenade i sin talspråksutveckling. Förmågan att utnyttja CI är beroende av en mängd omständigheter, däribland inneboende egenskaper hos barnet, men också en rad yttre faktorer som språkmiljö och förhållningssätt. Vissa barn kommer att uppleva stor brukarnytta, medan andra kommer att få mindre användning av CI. Det är omöjligt att med säkerhet förutsäga vilken brukarnytta ett enskilt barn kommer att få. Barnets kommunikativa erfarenhet Vid skolstarten har barnet redan mött olika habiliteringsinsatser och kommunikativa miljöer. Den enskilde elevens språkbehärskning är beroende av de val som gjorts under förskoletiden. Det är därför viktigt med en nära samverkan mellan föräldrar, skola och habiliterande organisation. Språktillägnandet fortsätter under skolåldern. Det är angeläget att framhålla betydelsen av fortsatt, kontinuerligt stöd för språkutveckling. I teckenspråkiga miljöer måste skolan lägga särskild vikt vid individualanpassade lösningar för att befrämja hörselutveckling och talspråkstillägnande. Individualisering Barn med CI är en mycket heterogen grupp och man kan inte urskilja någon entydig behovsprofil. Språkutvecklingen är inte avslutad vid skolstarten. Om barnet har en kraftig språkförsening medför denna en inlärningsbegränsning. Stödåtgärderna måste anpassas efter det enskilda barnets utveckling. En bristande följsamhet kan medföra att barnet, sekundärt till en språkförsening, riskerar att råka ut för allvarliga inlärningsbegränsningar. God auditiv och språklig miljö Barn med CI behöver en auditiv miljö som fokuseras på hörsel, ljudmiljö och talkommunikation. Teknisk medvetenhet och kunnande är en förutsättning för en god kommunikativ miljö. Den pedagogiska grundsynen bör fokusera på dialogen där såväl talarens som lyssnarens roll framhävs. Skolan måste vara flexibel och erbjuda individuella lösningar. För äldre elever kan lösningar med extra grafiskt förmedlad information under lektioner vara ett viktigt stöd. Språktillägnande teckenspråk talspråk Att hitta vetenskapligt hållbara bevis för att teckenspråk i sig skulle stärka alla nivåer av talspråkstillägnande är svårt. Det är dock ställt utom allt tvivel att teckenspråkskommunikation är nödvändig för elever, vilka har begränsad brukarnytta av CI eller för gravt hörselskadade barn, vilka får tillgång till CI relativt sent. Många fackpersoner i Sverige anser, med hänvisning till beprövad erfarenhet, att teckenspråkig kompetens befrämjar talspråkskompetens. De områden som då framför allt skulle påverkas positivt är begreppsbildning och generell kommunikativ förmåga. Argument för teckenspråk Ett viktigt argument för teckenspråkets betydelse är erfarenheten att talkommunikation ofta är otillförlitlitig för hörselskadade. Nedsatt hörsel eller begränsad hörselskärpa utgör ett hinder då det gäller att uppfatta och bearbeta akustisk information. Visuellt baserad kommunikation är i detta fall ett mera lättillgängligt medium. Risken för kommunikativa sammanbrott minskar, speciellt i gruppkommunikation. Det är en fråga om kommunikativ säkerhet. Ett annat tungt vägande argument för tvåspråkighet (teckenspråk/talspråk) är CI-brukares totala teknikberoende. Utan fungerande hjälpmedel kan individen inte uppfatta tal och är därmed avskuren från informationsinhämtande via hörseln. Det finns många potentiella situationer under ett liv där en CIbrukande person kan komma att råka ut för detta. I sådana situationer är det sannolikt mycket fördelaktigt att också behärska teckenspråk. 10 Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning

11 Sammanfattning CI-tekniken ger möjligheter för gravt hörselskadade och döva barn att uppfatta ljud och att utveckla talat språk. Barn med CI är dock en mycket heterogen grupp, vilket medför att en hög grad av individualisering inom exempelvis undervisningen är ett måste. En elevgrupp kommer troligen i framtiden att ha talat språk som modersmål, medan andra elever kommer att ha teckenspråk som förstaspråk. Elever med CI behöver en auditiv miljö som fokuseras på hörsel, ljud och talkommunikation. God kunskap om den naturliga utvecklingen av hörsel och talspråktillägnande är väsentlig för att möta eleverna. Omgivningen måste visa tilltro till elevens auditiva kompetens eller potentiella förmåga att utveckla sådan. Elever med nedsatt hörselskärpa riskerar att sekundärt till hörselnedsättning, drabbas av försenad språkutveckling, vilken kan medföra inlärningsbegränsningar. Språktillägnandet fortsätter under skolåldern och det är viktigt att skolan erbjuder kontinuerligt och individualiserat stöd. I teckenspråkiga miljöer måste skolan lägga särskild vikt vid individualanpassade lösningar för att befrämja hörselutveckling och talspråkstillägnande. I talspråkiga miljöer vore det också önskvärt om elever gavs möjlighet att lära sig teckenspråk. Mot bakgrund av CI-brukares teknikberoende och hörselskadades erfarenheter är det önskvärt att alla elever erbjuds möjligheter att tillägna sig teckenspråk. För vissa barn med CI kommer sekventiellt språktillägnande, det vill säga att man lär sig ett språk och först därefter lär sig ett annat, troligen att bli aktuellt. Habiliteringsinsatser i tidig förskoleålder inriktas mot utvecklandet av talspråksbehärskning. Teckenspråk kommer successivt att introduceras under senare delen av förskole- eller tidig skolålder. Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning 11

12 SPM Box ÖREBRO text fax 12 Rapport SPM Språkmiljöer och lärande för elever med avancerad hörselteknisk utrustning