När kunskapen tar slut tar våldet vid

Transkript

1 När kunskapen tar slut tar våldet vid Text: Sven Forsström Foto: Inger Lantz När kunskapen tar slut tar våldet vid. Det är min personliga tolkning av en devis, som finns uppsatt i Gula Ridhuset på Strömsholm: Där konsten slutar tar våldet vid. Devisen tillskrivs Bertil Sandström, Riksstallmästare och olympisk silvermedaljör i dressyr 1920, 1924 och Ursprungligen kommer devisen troligen från den förste svenske hippologen och veterinären Ehrengranat, som också kallats den svenska ridkonstens fader. Ehrengranat tryckte alltid på kunskap, inte på konst. Claes Adam Ehrengranat föddes 1781 i Stockholm. Vid tolv års ålder lämnade han hemmet roverkets ridskola, där han antogs som beridareelev och red för akademistallmästaren Ekför att studera vid universitetet i Uppsala. Samtidigt fick han sina första ridlektioner vid lä Många blir arga på sina hästar och skriker åt dem. Ofta nöjer man sig inte med det, utan slår dem också. OBS: Bilden är arrangerad jag varken skriker åt hästar eller slår dem.

2 Våld mot hästarna förekommer inom alla hästsportgrenar, hoppning är inget undantag. I mina ögon är våld alltid ett tydligt tecken på bristande kunskaper. OBS: Ekipaget på bilden har ingen anknytning till våld

3 Ekipaget på bilden är ett fint exempel på harmoni mellan häst och ryttare, helt utan våld. Spöt och sporrarna används enbart för milda korrigeringar. lun. Vid fjorton års ålder utnämndes han till ridpage hos kung Gustav IV Adolf. Ett par år senare gick han igenom Ridskolan Strömsholm under ledning av den ryktbare stallmästaren Fägerström. Nitton år gammal, år 1800, var han kornett vid skånska karabinjärregementet och 1801 studerade han veterinärmedicin för professor Florman i Lund. Året efter fortsatte både rid och veterinärutbildningen i Köpenhamn, där han red för överberidare Skjött. År 1806, tjugofem år gammal, blev Ehrengranat utnämnd till understallmästare hos kungen, och hans utbildning fortsatte, bland annat med en resa till stuterier i Preussen och flera andra tyska stater. Han utnämndes till stallmästare och direktör för Flyinge kungliga stuteri 1814 och befordrades till chef för Flyinge stuteri Året därpå gav han ut Om hästens rörelser i (deras) samband med ridkonsten, ett förarbete till det stora verket Ridskolan eller Ridläran, som trycktes år Ehrengranat hade många ovänner och fiender. Han beskylldes för råhet mot hästarna och grym hantering av både dem och ridelever. Vid ett tillfälle lär han exempelvis ha slagit dåvarande kronprinsen, sedermera kung Oscar I, blodig med en ridpiska under en ridlektion. Ehrengranat anklagades också för förskingring av Flyinges medel. Anklagelserna mot honom om ekonomiska oegentligheter blev aldrig styrkta, men Flyinge stuteri upplöstes 1837 under omständigheter, som har kallats olagliga. Stuteriet degraderades till hingstdepå. Ehrengranat försökte få företräde för kung Carl XIV Johan för att förklara sig, men kungen hade blivit misstänksam och vägrade lyssna. Ehrengranat blev aldrig överbevisad om oärlighet eller fälld för något brott, men tvingades lämna in sin ansökan om avsked, som beviljades. Han dog i Stockholm år 1842.

4 När kunskapen tar slut tar våldet vid. Det är snart tvåhundra år sedan Ehrengranats storhetstid. Ännu längre tid, omkring två TUSEN år, har gått sedan Xenofon i det antika Grekland skrev att det som hästen gör under tvång aldrig blir vackert och att man aldrig ska handskas med hästar i vredesmod. Våld och brutalitet mot hästar tyder för min personliga del på bristande kunskaper, för att inte säga okunnighet. Ändå är det egendomligt nog så att våld och brutalitet mot hästar verkar vara mer eller mindre accepterat som utbildningsmetod. Rapporter om övergrepp inom travet är vardagsmat, nyliga exempel är en professionell travtränare som åtalats för djurplågeri i form av otillåten drivning och en lärling, som blev avstängd i två år för att ha slagit och sparkat sin häst. Brutalitet i form av ryck, slit, skrik och buksparkar förekommer dagligen, även om ingen vill kännas vid det. Pratar man om saken med någon travtränare (vilket jag har gjort), så är fenomenet naturligtvis helt okänt, eller också har man fått alltihop om bakfoten. Ridsporten är inte på något sätt bättre. Eleverna vid många ridskolor får lära sig att rappa till sina hästar med ridspöet under lektionerna, Jag vet det mycket väl, eftersom jag då och då hamnar i ändlösa diskussioner med elever på våra kurser. De anser helt enkelt inte att ett spörapp innebär att man slår hästen, och det har de fått lära sig på sin ridskola. Många hästmänniskor runtom i landet kontaktar mig med frågor via epost eller telefon. Oftast handlar frågorna om någon typ av problem, som frågeställaren har med sin häst. Alla skriver eller berättar att de själva har försökt lösa sina problem efter bästa förmåga. De allra flesta nämner också att de har frågat stallkompisar, andra ryttare, någon instruktör eller tränare om råd. Nästan alltid har de fått råden att vara mycket mer bestämda, ta i hårdare mot hästen, använda ridspöet eller helt enkelt rappa till hästen ordentligt. Många tycker att det känns fel att slå sina hästar och anger det som skäl till att de kontaktar mig. I mina ögon hedrar det frågeställarna mycket att de inte vill följa råden att slå sina hästar. Disciplinstraff för våld och brutalitet mot hästarna utdöms regelbundet inom travsporten. Ändå vill många travtränare och andra aktiva inte kännas vid att det förekommer inom deras sport.

5 Den här devisen finns i Gula Ridhuset på Strömsholm. För mig betyder den: När kunskapen tar slut tar våldet vid. Professionella instruktörer för privatryttare eller tävlingsryttare är inte annorlunda, och det gäller alla discipliner. Jag har personligen bevittnat hoppinstruktörer, som placerat sig strategiskt framför ett visst hinder, så att de kunnat ge en tveksam ponny ett kraftigt rapp med spö eller piska. Dessa instruktörer lider uppenbarligen av missuppfattningen att man kan förstärka ett önskvärt beteende genom bestraffning, vilket är ett tydligt bevis på direkt okunnighet. Dessutom anser de inte att de slår hästarna, även om jag aldrig har hört någon acceptabel förklaring till att kraftiga spörapp inte innebär att man slår hästen. Vid VM för islandshästar i Norrköping sommaren 2005 ställde en ung manlig ryttare till med skandal genom att spöa upp sin häst mitt framför huvudläktaren, förmodligen i besvikelse och frustration över att han i sin okunnighet inte fått sin häst att prestera så bra som han ville. En mer erfaren islandsryttare med VMmeriter, Toti Arnarson i Riddarhyttan, sade vid ett samtal under en clinic ganska nyligen att enligt hans uppfattning är det en dålig metod att slå hästen. Man kan aldrig ta tillvara hästens fulla kapacitet genom att slå den. Det är synnerligen tänkvärt. Brutala hovslagare är vardagsmat. Jag läste för en tid sedan en brittisk hästtidning, där en insändare klagade bittert över att hovslagarna i Skottland var särskilt nonchalanta och råa mot hästarna. Även om jag har ridit i England har jag aldrig träffat någon skotsk hovslagare, så jag har ingen egen uppfattning om hur de hanterar hästarna. Men brutala hovslagare finns också

6 i Sverige. Jag har sett några, men det innebär naturligtvis inte att jag anser att alla hovslagare är brutala. Jag känner flera hovslagare, som är helt underbara i sitt sätt att hantera hästar. Men många anser att det är i sin ordning att använda våld mot hästen. Veterinärer utgör inte heller något undantag. Jag har vid flera tillfällen bevittnat veterinärer, som tillgripit våld mot hästar. Fast när det gäller hovslagare och veterinärer måste man alltid komma ihåg att i just de båda yrkena har man att kämpa med stora hanteringsproblem, som orsakas av att hästägarna inte hanterar sina hästar på rätt sätt. Inte ens NH instruktörer går fria, även om övervåldet ofta sker i form av alldeles för kraftigt tryck mot hästen och inte i direkt våld. På våra kurser händer det ofta inte bara ibland att elever berättar att de varit hos andra instruktörer, som sagt till dem att du måste vara mycket tuffare mot hästen. Till alla instruktörer, som känner sig träffade, vill jag bara säga en sak: Vad håller ni på med? När kunskapen tar slut tar våldet vid. Det var så det var, eller hur. Det betyder en massa olika saker. Våld är tecken på otillräckliga kunskaper, alltså okunnighet. När man inte vet hur man ska få hästen att göra som man vill tar man till våld. Det är inte bara okunnigt, utan också dumt, därför att det innebär att man motarbetar sig själv. Vad man än begär av hästen blir det svårare nästa gång. Slår man en häst gör det ont. Hästen blir rädd och försöker naturligtvis fly. Smärtan har också gett den en klar och tydlig bekräftelse på att den hade rätt, när den inte ville göra som människan bad den, eftersom den trodde att det skulle vara farligt eller göra ont. Om den inte har någon möjlighet att fly kan det visserligen hända att den gör som man vill, eftersom det gör ont annars. Men smärta är liktydigt med bestraffning och det är fullständigt omöjligt att förstärka ett önskvärt beteende med bestraffning. Korrigera aldrig med smärta! Bestraffning försvagar alltid ett beteende. Om hästen gör som man vill efter bestraffning gör den det på grund av rädsla och smärta, vilket innebär att all respekt är förlorad. Rädsla är nämligen inte detsamma som respekt, utan raka motsatsen. Respekt utesluter rädsla. Hör man en instruktör eller tränare säga något i stil med: han ska lära sig att ha respekt för mig eller något liknande, samtidigt som han eller hon slår hästen, så har man en okunnig tränare framför sig. Den som gör på det viset blandar nämligen ihop begreppen rejält. Det han eller hon egentligen säger är han ska vara rädd för mig. För mig betyder det två saker: dels att tränaren i fråga är okunnig, dels att han eller hon är rädd. Det är okunnigt att tro att respekt och rädsla är samma sak. Det är det inte. Rädsla och respekt är varandras motsatser, eftersom det är omöjligt att respektera någon man är rädd för. Monty Roberts uppfattas ibland som lite kontroversiell och jag delar inte alltid hans uppfattning, men i en av sina senaste böcker, Från mina händer till dina, skriver han på ett ställe: Den som är rädd tror ofta att det enda sättet att komma över sin rädsla är att skrämma den man är rädd för. En sådan inställning kan aldrig leda till någon äkta tillit. Det säger allt. Ilska och våld är också mycket vanliga tecken på rädsla. Och rädslan beror ofta på otillräckliga kunskaper, eller okunnighet. Det fungerar så här: Rädsla är en stark, primitiv och ursprunglig känsloreaktion. Rädsla utlöser en alarmreaktion i kroppen för att mobilisera alla tillgängliga fysiska krafter. Alarmreaktionen triggar i sin tur ett av två förprogrammerade beteendemönster, att slåss eller fly (kampflyktreaktion). Människan är inget rovdjur, utan en förhållandevis beskedlig allätare, men vi reagerar påfallande ofta med aggression, när vi blir rädda. Hästar är däremot flyktdjur och reagerar mycket oftare med att fly eller försöka fly vid rädsla. Rädsla drabbar oss människor, när vi hamnar i en situation vi inte vet hur vi ska hantera, kontrollera eller klara av. Att bli rädd är en fullkomligt naturlig reaktion hos alla friska människor. De enda människor, som aldrig känner rädsla, är psykopater. Hästar är farliga djur och hantering av hästar är en aktivitet, som innebär stora risker. Därför är det inte alls konstigt på något sätt att många männi

7 skor blir rädda och tar till våld. Och att man blir rädd är inget att skämmas för, absolut inte. Det händer alla, mig också ibland. Men jag har aldrig lyckats få någon, som jag sett slå en häst och tro mig, jag har frågat ett antal att erkänna att de gör det på grund av att de är rädda. Våld mot hästar är det tillåtet att ta till i en enda situation, och det är om hästen går till angrepp mot mig som människa. Jag har rätt att försvara min kropp och mitt liv. Det finns inga andra situationer där det är försvarbart med våld. Där kunskapen tar slut tar våldet vid. Alois Podhajsky, den berömde chefen för Spanska Ridskolan i Wien, skriver i sin bok Den klassiska ridkonsten: Ryttare med höga ambitioner och otillräckliga kunskaper är mer benägna att hemfalla åt bestraffning än mer erfarna ryttare. De försöker med våld uppnå det, som de inte kan åstadkomma med de i den klassiska grundsatsen till buds stående medlen försöker med våld uppnå med en korrekt användning av hjälperna som de lärs ut inom den klassiska ridskolan. Citatet är en egen översättning från den engelska utgåvan av boken, eftersom jag tycker att den svenska översättningen, som f ö finns att ladda hem gratis på Internet (sök på Alois Podhajsky!), är onödigt styltig och tungläst. Ehrengranat skriver i ett annat arbete något annat, som jag också instämmer helt i: För varje gång ni ser en karl slå en häst kan ni vara övertygade om att karlen har orätt och hästen rätt. Det gäller givetvis även om det är en kvinna, som slår en häst. Ytterligare ett tänkvärt citat av Ehrengranat: Nybörjaren straffar hästen med sinne och eftertryck, förmenande att hästen tredskas eller sätter sig emot hans vilja. Så gjorde äfven jag och betänkte länge icke, att hästen ej kunde ana något om min vilja. Den förfarne näpser honom tålsamt bara för bristande uppmärksamhet på känningen och dess hörsammande. Skillnaden är högst väsentlig och vigtig, derför att ryttarens sinne i senare fallet vida mindre sättes på prof. På modern svenska betyder detta för mig att bestraffningar tyder på dåliga kunskaper (nybörjare har oftast låg kunskapsnivå). När man har lärt sig mera kräver man uppmärksamhet för hjälperna i stället (uppmärksamhet betyder respekt och brist på uppmärksamhet är lika med brist på respekt). Skillnaden är viktig, det blir mycket lättare om man inte bestraffar hästen. Där kunskapen tar slut tar våldet vid. Det är okunnigt och dumt att slå hästar. Gamla mästare som Xenofon, Ehrengranat och Podhajsky är helt klart värda att lyssna till.