Avslutande diskussion

Transkript

1 Avslutande diskussion LILLEMOR SAHLBERG Obalansen mellan regionerna har förstärkts under senare år konstaterar näringsministrarna. Urbaniseringen accelererar, folk flyttar från landsbygd och småorter till storstäderna och stora delar av landet avfolkas. Samtidigt som demograferna varnar för folkminskning, födelsetalen är nu så låga att även här skapas obalanser. Med den skeva åldersfördelning som redan är ett faktum, med kraftig övervikt för äldre, blir det en tung försörjningsbörda för de arbetande åldrarna när fyrtiotalisterna går i pension. Särskilt i avfolkningsbygderna. Sverige är glesbefolkat. Har alltid varit glesbefolkat. Historien visar oss hur makthavarna många gånger fått hämta kompetens och inspiration från andra länder för att få till stånd en utveckling av det svenska samhället. Integrationsverket har som ett av sina uppdrag att följa samhällsutvecklingen med avseende på allas rättigheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Mot bakgrund av det som forskare och andra skissar i en nära framtid undrar man hur de senaste decenniernas invandring påverkat dagens situation och hur en framtida invandring kan påverka utvecklingen framöver. Invandring blev lösningen när industrin stod utan arbetare under den ekonomiska boomen efter andra världskriget. När sedan arbetsmarknaden var mättad reglerades arbetsinvandringen och stoppades i praktiken. Den invandring som blev kvar var, förutom anhöriga som har rätt till familjeåterförening, människor som flytt från sina hemländer. Människor som inte i första hand sökt sig till Sverige därför att de tror att det är här de vill leva återstoden av sina liv. Flyktingmottagandet organiserades och stat och kommuner bestämde var flyktingarna skulle bosätta sig. När flyktingströmmarna växte och bostadsbristen blev akut valde man att sprida bosättningen över hela landet. Då spelade naturligtvis flyktinginvandringen viss roll för att skapa balans i befolkningen. Praktiskt taget alla kommuner tog emot flyktingar. I avfolkningsbygder blev det ofta flyktingarna som räddade skolan och butiken när utarmning hotade. Men med tiden visade det sig att flyktingar lika litet som infödda vill stanna i glesbygden. Många hade också släktingar bland tidigare arbetskraftsinvandrare, som hamnat där de stora industrierna fanns, dvs. i de större städerna. Invandringen har alltså hållit uppe befolkningssiffrorna, jämnat ut skevheten i åldersstrukturen, det är inte så många äldre som invandrar, 303

2 304 men den har knappast bidragit till att jämna ut obalanserna regionalt, snarare tvärtom. Under senare år har asylsökande haft rätt att bosätta sig var de vill, det är inte längre Invandrarverket eller Integrationsverket, som bestämmer var nyanlända flyktingar ska bo. Det visar sig att en betydande andel av de asylsökande valt att bosätta sig i storstäderna, där de redan har landsmän. Obalansen gäller också inom storstäderna. Här har polariseringen skärpts mellan fattiga och rika områden. Hälsan tiger still. De många invandrare som integrerats i det svenska samhället märks inte i debatten. Det är de som haft det svårt att få jobb, som tvingats leva på socialbidrag som märks mest. De som inte kunnat välja bostadsområde utan hänvisats till de lågstatusområden, där de tomma lägenheterna funnits. Flyktingmottagandet var omfattande i början av nittiotalet, på grund av krig och förföljelse i f.d. Jugoslavien, i Somalia, i Irak Samtidigt hamnade de svenska statsfinanserna i kris med neddragningar i den offentliga sektorn som följd. Industriföretagen började en strukturomvandling som ännu inte är avslutad och arbetslösheten ökade dramatiskt. De nyanlända flyktingarna hamnade i en ytterligt svår situation, det blev nästintill omöjligt att få jobb. Och som det dessvärre skulle visa sig, fanns det jobb, var det andra hinder i vägen. Den svenska arbetsmarknaden var inte mogen att möta den etniska och kulturella mångfald av arbetssökande som nu trängdes hos arbetsförmedlingarna. De utlandsfödda flyttar i minst lika stor utsträckning som infödda svenskar, ofta i högre, visar kulturgeograferna. Omsättningen i låginkomstområdena är också mycket hög, de som kan flyttar därifrån. Men utan egen försörjning har många av flyktinginvandrarna blivit kvar i områden som blivit allt glesare på svensktalande. Bland de som däremot valt bort storstadsboendet har möjligheterna varit fler visar undersökningen av bosnierna i Malmö, Växjö och Gnosjö, Gislaved. Konjunkturinstitutet säger i en rapport till långtidsutredningen (februari 2000) att Sverige behöver antingen fyra gånger så stor invandring som nu eller höjd pensionsålder för att klara framtida välståndsökningar. Efter år 2015 behövs ca invandrare per år för att mota bristen på arbetskraft. Konjunkturen har vänt. I Stockholmsområdet som tar emot den allra största inflyttningen, varnar man för överhettning och bostadsbrist. Människor fortsätter att flytta till storstäder, det är en trend inte bara i Sverige. I storstan finns ett stort utbud av utbildningar, olika arbetsmöjligheter och inte minst en koncentration av kulturaktiviteter. En delrapport till den regionalpolitiska utredningen visar att folk inte flyttat därför att de tvingats på grund av jobb utan att de flyttat frivilligt och att de anser sig ha fått det bättre genom flytten. Det är högutbildade och unga som visat sig mest flyttbenägna. Forskarna tror att

3 det är storstadens puls och livsstil som spelar stor roll, även om det här fortfarande är ett ganska outforskat område. Människor, som har ett val, ställer högre krav på livsmiljön idag säger många vi talat med. Den flyttrörelse som finns ut från storstaden går till den näraliggande landsbygden, inom pendelavstånd. Högkonjunkturen liksom tidigare neddragningar inom offentlig sektor har medfört brist på arbetskraft inom flera sektorer. Till storstadsområdena koncentreras de expansiva och kunskapsintensiva verksamheterna, på jakt efter marknader och välutbildad arbetskraft. Inom sjukvården talar man om kris. Flera landsting åker utomlands och raggar läkare och sjuksköterskor, när de svenskutbildade flyttar till Norge för att få bättre löner och arbetsvillkor. Samtidigt väntar invandrade läkare och sjuksköterskor på möjligheten att få utöva sitt yrke här i Sverige. Det är oerhört viktigt att mottagandet av flyktingar blir effektivt. Att diskriminering upphör och mångfalden beaktas. Att människor som invandrat till Sverige kan få använda de resurser de har. Inte som nu då invandrade läkare och sjuksköterskor står i arbetslöshetskön medan svenska landsting importerar arbetskraft från Tyskland och Spanien. Integrationsverket, som har det övergripande ansvaret för att kommunernas introduktion av flyktingar fungerar rationellt, arbetar för närvarande med att få fram information till nyanlända invandrare. De ska kunna välja bosättningsort utifrån kunskap om var de kan ha de bästa möjligheterna för att komma in i det svenska samhället och undvika marginalisering och utanförskap i de utsatta storstadsområdena. Men det behövs också åtgärder för dem som funnits här längre men inte kommit in på arbetsmarknaden, vars resurser idag inte tas tillvara. Arbetsgivare, fackliga organisationer, anställda alla är berörda. Arbetet med att ta till vara mångfalden, också den etniska och kulturella har bara börjat. Svenska arbetsgivare ska inte behöva gå över ån efter vatten. Inflyttade högutbildade ska inte behöva försvenska sina namn och operera sina näsor för att få jobb.»vi måste få fler invånare«säger landshövdingen i Jämtland. Hon skulle gärna se fler invandrare i länet och funderar på att organisera en ny form av flyktingmottagande där introduktionen kombineras med utbildning till företagare.»vi kan inte ta emot fler invandrare som blir socialbidragstagare«säger ansvariga politiker i de utsatta storstadskommunerna. Tyngda av arbetslöshet och höga socialbidragskostnader i områden, där de svensktalande blir allt färre.»vi måste få hit den svenska medelklassen«säger stadsdelsdirektören i Kista. Den skapar kontinuitet och ger stöd åt kraven på god service, bra skolor och trygga bostadsområden. Påtvingade folkomflyttningar är otänkbara i en demokrati. Kvotering av svensktalande likaså. Flyttningarna till storstäderna är sannolikt en trend som fortsätter och med dem växande klyftor. Miljoner statliga 305

4 306 och kommunala medel har använts för att hejda förslumningen, utredning har följt på utredning och projekten har varit oräkneliga. Integrationsverket arbetar för närvarande tillsammans med kommunerna för att utvärdera storstadssatsningarna. Allt har inte varit effektivt använda pengar. Att det går att vända nedgången visar emellertid erfarenheterna från Göteborg och Kista. Det krävs dock politiker som ställer upp, att många aktörer drar åt samma håll, att resurserna kan samordnas och användas koncentrerat och rationellt. Kanske kan de nya regionala tillväxtavtalen utvecklas till något effektivt, där man också tar med integrationsaspekten för att ge människor som invandrat en möjlighet att bidra med sina resurser. Risken är annars att vi får ett samhälle där polariseringen skärps ytterligare. Vid ena polen en»svensk«glesbygd, där omsorgen om den åldrande befolkningen i bästa fall upprätthålls av andra åldringar inom en sociala ekonomi som stöds av andra än nationalstaten. Vid den andra polen en ung, dynamisk, hetsig och förväxt storstad. Mångetnisk i bästa fall, mångproblematisk i värsta, med starka motsättningar mellan högutbildade eliter i rika förstadsområden och marginaliserade maktlösa i nedgångna områden, där de enda svensktalande är beväpnade vakter med hundar. Vad händer med demokratin om en stor andel av befolkningen står utanför? I de utsatta storstadsområdena minskar valdeltagandet dramatiskt. På åttiotalet konstaterade demokratiforskare att de som invandrat till Sverige inte i någon större utsträckning var sämre politiskt ställda än infödda svenskar. Under nittiotalet har däremot klyftan vuxit till invandrarnas nackdel. Invandringen behövs om inte Sverige ska tyna bort. Men invandrarna måste få en möjlighet komma in i det svenska samhället. Det finns mycket att göra. Arbetet i Bergsjön, Kista och på många andra håll kan visa på nya vägar. Kista och Gnosjö har i all sin olikhet vissa likheter. På båda ställena betonar man samverkan mellan kommun, näringsliv och högskolor. Båda poängterar vikten av en stark arbetsmoral. Alla ska göra rätt för sig. Alla ska ha möjlighet att göra rätt för sig. Båda har en stark tilltro till att utveckling är möjlig. Det är förbjudet att säga»det går inte«. Visionen ger hopp och en positiv spiral. I stället för att»starta-eget«ska vi»starta-vårat«som Luis Abascal i Kista uttrycker det.

5 307