Torahns glädje. Bibelstudium nr 18, A. Sabbaten den 18 februari 2012

Transkript

1 Torahns glädje Bibelstudium nr 18, A Sabbaten den 18 februari 2012 Mishpatim Föreskrifter!yfiP;v]Mi Torahtext: 2 Mos 21:1 24:18 Haftarah: Jer 34:8-22; 33:25, 26 Apostoliska skrifterna: Mark 9:1-50 Mitt liv är ständigt i fara, men jag glömmer aldrig din Torah. (Ps 119:109, Bibel 2000) Denna veckas bibelavsnitt börjar med undervisning om sådant som skulle möta Israels folk förbundsfolket i vardagslivet. När vi börjar granska dessa speciella stadgar, domslut och lagar som ingick i förbundet, måste vi alltid försöka se dem från två olika synvinklar. För det första måste vi ta reda på vad dessa riktlinjer innebar för Israels folk i det dagliga livet under Moses levnadstid. Det kan också vara till hjälp att se, hur dessa instruktioner tillämpades både efter Moses död och sedan i kommande generationer. Det andra som vi ska undersöka har Yeshua själv pekat på i Luk 24:44, 45, där han säger, att Torahn, profeterna och psalmerna talar om honom. Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna. Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Yeshua ger här en mycket viktig tolkningsprincip och sade, att vi ska studera Torahn, för att se vad den har att säga om honom och hans verk. Vad innebär detta för oss, när vi nu ska se lite närmare på olika detaljer i förbundet? För det första kommer vi alltså att få insyn i det dagliga livet på Moses tid och dessutom även upptäcka, vad Torahn ger för bild av Yeshua. 1

2 Jag vill gå ytterligare ett steg. Om vi här i dessa föreskrifter kommer att lära oss mer om Yeshua, så ger detta ytterligare en anledning till att följa dem. Om vi lever ut dessa föreskrifter på grund av att de visar på Yeshua, vad han gjorde för oss och vad han har ämnat oss till, blir vi levande vittnesbörd om honom. Att följa dessa instruktioner på detta sätt tar bort alla tendenser till legalism. Man får inga meriter för att man följer dem. Det är inte så en nåderik Gud ämnade att Torahn skulle vara. Veckans textavsnitt kan indelas enligt följande: Rättsliga anspråk Återbetalning Skydd vid tillbedjan Skydd för sårbara Diverse instruktioner Förnyande av Guds löften Förbundsbekräftelse Rättsliga anspråk 2 Mos 21:1 17 Slaveri. (2 Mos 21:1-11) Denna veckas torahavsnitt (Mishpatim) börjar med de riktlinjer som ges till det folk som alltid kopplats samman med frågor som har med etik och moral att göra. Gud har alltid velat ha ett folk som är annorlunda än andra. Vi är kallade till att vara ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att [vi] skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat [oss] från mörkret till sitt underbara ljus. (1 Petr 2:9) Gud vill ha ett helt unikt folk i en gudlös värld. Många av de levnadsvanor som omtalas i Moseböckerna har för länge sedan försvunnit från mänskligheten. Slaveriet har t ex åtminstone öppet och lagligt så gott som utrotats från det moderna samhället. Slaveri kan definieras antingen som en frivillig eller ofrivillig tjänst hos någon. Slaveriet har hört till människosläktets historia under årtusenden. Veckans torahavsnitt utgår från att slaveri ägde rum bland Israels folk, men att detta slavarbete skulle vara helt annorlunda än det som fanns hos kananeerna och hos andra nationer. Det finns ett litet ord som ofta återkommer i vår text som låter oss förstå denna skillnad ordet friges. Detta är betydelsefullt med tanke på, att dessa instruktioner direkt följer efter det, att Israels folk blivit fria från Egyptens slaveri och att dessa frigivna slavar nu får ingå ett förbund. Deras kroppar var märkta av det 2

3 fruktansvärda slaveri de genomlevt och de var i allra högsta grad medvetna om, vad deras befrielse hade kostat. Deras Förlossare ville, att de skulle minnas allt detta, så att friheten alltid skulle vara ett glädjeämne för dem. I vers två talas det om, att alla israeliska slavar skulle friges efter sex års tjänst. Vers fem kommer sedan med en mycket märklig tanke: Men om slaven säger: Jag älskar min herre, min hustru och mina barn så mycket att jag inte vill bli fri. Slaven skulle då få bli fast anställd hos sin herre. Om den hebreiska slavägaren levde på det sätt som en friköpt (frälst) människa blivit undervisad om, skulle slaven helt enkelt inte vilja lämna honom. Kan du tänka dig en slav som inte vill bli fri? Det skulle alltså vara en oerhörd skillnad på det slavarbete som ägde rum i den friköpta gemenskapen. Detta kan jämföras med andligt slaveri! Vi har alla fötts till syndens slavar, vilket kan jämföras med israeliternas slaveri i Egypten vår synd var vårt Egypten. Vi fick lida under allt det som syndens slaveri lade på oss. Det var inte heller syndens avsikt att släppa oss fria. Vår frihet var precis som israeliternas en ofattbar gåva av nåd, befrielse och friköpande genom Guds mäktiga och nådefulla hand. Bibeln, speciellt Nya testamentet, beskriver vårt nya liv tillsammans med vår Återlösare Yeshua som ett slaveri. Men på samma sätt som israeliternas slaveri skulle vara helt annorlunda än kananeernas, så är också vårt slaveri under Yeshua totalt i motsats till syndens slaveri. På grund av hans kärlek och nåd emot oss, så skulle ingen om vi verkligen förstod vad det innebär vilja bli befriade från tjänst hos honom. Texten handlar även om, hur den kvinnliga slaven skulle behandlas. Reglerna som ges värnar om hennes personliga rättigheter och skyddar henne från att bli sexuellt utnyttjad. Den kvinnliga slaven behandlades för övrigt annorlunda än den manliga. Detta kan illustreras genom de två olika ord som används för att beskriva deras tjänst. En manlig slav kallas i texten för db[ avad, medan en kvinnlig slav inte kallades för hdb[ avadah (som man skulle förvänta sig) utan i stället för hma amah. Nahum Sarna bekräftar detta, när han skriver: Det hebreiska uttrycket amah, som används här, innebär inte en slavflicka i dess traditionella mening, eftersom hennes ställning skiljer sig ganska mycket från en manlig slavs. 1 1 Nahum M. Sarna, The JPS Torah Commentary: Exodus, sid

4 Det kan tyckas märkligt för oss i dag att läsa i Torahn, att Gud ger tillåtelse till fäder att sälja sina döttrar till slaveri. Det var emellertid mycket vanligt på den här tiden (något som arkeologiska fynd bekräftar) och det inträffade oftast, när fadern driven av fattigdom sålde sin dotter till en välbärgad familj, för att hon skulle få en tryggad framtid som tjänstekvinna. Om slaveriet utfördes på de villkor som Gud undervisat om i Torahn, så innebar det meningsfulla arbetstillfällen för yrkesskicklig arbetskraft. Dödsstraff. (2 Mos 21:12-17) Det anges fem brott som är belagda med dödsstraff i dessa verser. Det första finner vi i vers tolv: Den som slår någon så att han dör, skall straffas med döden. Det andra är, om det är ett planerat mord. Det tredje är, när någon slår sina föräldrar. Texten antyder inte att dödsfall nödvändigtvis måste inträffa, själva handlingen i sig är tillräcklig! Det fjärde brottet är kidnappning. I 5 Mos 24:7 utvecklas tanken, att detta gäller när en människa kidnappas för att säljas som slav. Det sista brottet är, när ett barn förbannar sin far eller mor. Vers femton talar om ett handgripligt angrepp på föräldrarna, medan vers sjutton talar om ett verbalt. Det mycket hårda straff som utmäts för dessa båda brott visar, att Bibeln betonar, att grundförutsättningen för ett sunt samhälle är familjers integritet och hederlighet. I 2 Tim 3:1-5 varnas det för den anda av upproriskhet och det våld som ska råda i den yttersta tiden och orden är mycket aktuella i vår tid: Människorna kommer att älska sig själva och vara olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa Vi har varnats för att denna anda ska vara utbredd i den sista tiden. Det är därför viktigt att komma ihåg orden: Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig. (2 Mos 20:12) Lägg märke till att det i 2 Mos 21:17 sägs, att den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden, trots att det inte handlar om, att någon av föräldrarna dör. I stället handlar det om en allvarlig förolämpning grundad på hat och ilska som har riktats mot någon av föräldrarna och straffet blir mycket hårt. I Nya testamentet talar Yeshua om, att hat till en annan människa är detsamma som att begå mord i någons hjärta. Han säger: Ni har hört att 4

5 det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. (Matt 5:21, 22) Andra håller med om detta. Rabbi R. Eliezer sade: Den som hatar sin broder hör till dem som utgjuter blod. 2 Talmud säger: Att offentligt dra vanära över sin granne är som att utgjuta blod. 3 Återbetalning 2 Mos 21:18 22:17 Detta avsnitt handlar om ersättning eller återbetalning. Detta har man oftast förstått som att ge tillbaka lika delar av kroppslig egendom, som den som skadats hos någon annan oftast kallad för vedergällningens lag, lex talionis. 4 Få bibeltexter har blivit så missförstådda och omdiskuterade som just denna. Detta textavsnitt visar flera exempel på att ersättning gavs med pengar i stället för med t ex ett öga. Vers tjugotvå säger, då skall han böta och betala efter skiljedomares prövning. Anledningen till att denna text blivit så missförstådd är tre korta verser. (Se 2 Mos 21:23-25!) Låt oss se lite närmare på några detaljer. Här nämns två exempel på skador som uppkommit av olika anledningar och med olika resultat. Verserna talar om en skada som åsamkats någon med flit. Ersättning skulle utgå för den arbetstid offret förlorat och för sjukvårdskostnader. Det andra exemplet finner vi i verserna Två män är osams och kommer i slagsmål och en gravid kvinna som står bredvid råkar träffas så att hon föder fram sitt foster, men ingen annan olycka sker. Den skyldige åläggs att betala vad domaren utdömer som straff. Med vilken logik kan man förklara, att olyckshändelsen resulterar i ersättning med öga för öga, medan den uppsåtliga handlingen endast ger ersättning för tid och sjukvårdskostnader? Språkligt sett antyder texten, att den skyldige ger ersättning till den skadade, för det han ställt till med. Torahn ger riktlinjer för ett sådant 2 Samuel Tobias Lachs, A Rabbinic Commentary on the New Testament, sid B.BM 58b. 4 Juridisk term, från latinets ord som betyder vedergällning med lika för lika. Övers. anm. 5

6 givande : Liv ges för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår, blåmärke för blåmärke. Om texten menade, att man skulle ta ett öga från den skyldige, så är ordet ge olämpligt. Offret hade helt säkert ingen större glädje av att ta emot ett utplockat öga. Texten borde då ha sagt, att öga tas för öga. När man ger något är det meningen att det ska komma mottagaren till del. Penningersättning passar den beskrivningen, att överlämna en avhuggen kroppsdel gör det inte! Skydd vid tillbedjan 2 Mos 22:18-20 Här möts vi av några få men mycket viktiga verser som var ämnade att skydda folket från avgudadyrkan och den hedniska tillbedjan som omringade Israel. För det första varnas det för trollkvinnor. En trollkvinna använde magi, så att den som tillbad skulle få allt det han önskade vid ett givet tillfälle. Detta var mycket vanligt vid denna tid och en av många förgreningar av polyteismen (dyrkan av flera gudar). Den andra instruktionen gäller tidelag (könsumgänge med djur). Bortsett från att det är emot skapelsens ordning, är det också sammanknippat med hedniska religiösa riter. (Se även 3 Mos 18:23; 20:15, 16!) Slutligen i 2 Mos 22:20 varnas det för, att offra åt andra gudar och inte endast åt HERREN. Texten säger andra gudar, vilket betonar den polyteistiska kultur som omringade Israel. Skydd för sårbara 2 Mos 22:21-27 Här ger Gud undervisning om den omsorg folket skulle ha för de svaga i samhället. Fyra grupper av utsatta omnämns: främlingar, änkor, föräldralösa och fattiga. Främlingen, som nämns i vers tjugoett, är en människa som bor i vår mitt, kommer från annan ort och som inte har någon familj på nära håll från vilken hon kan få mat, uppmuntran, råd och omsorg. Bibeln har mycket att säga om, hur vi ska förhålla oss till främlingar. Enbart i Torahn lär det finnas trettionio olika förmaningar om detta. Inget annat bud inte ens uppmaningarna att älska Gud, fira Shabbat, avhålla sig från oren mat, bedrägeri eller stöld omnämns så ofta som just detta, omsorgen om främlingen. Vi blir i Torahn undervisade om, att vi ska älska 6

7 främlingen på samma sätt som Gud gör: Ty HERREN, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den Gud som är stor och väldig och inger fruktan, som inte är partisk och inte tar mutor. Han skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. Också ni skall älska främlingen. (5 Mos 10:17-19) I 3 Mos 19:33, 34 kan vi läsa: När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Att älska varandra är att älska i handling enligt 1 Joh 3:16-18: Genom att han [Yeshua] gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. Gud vakar också över, att inte änkor och föräldralösa ska utnyttjas och behandlas illa. Texten visar, hur allvarligt han ser på detta. (Se även Ords 22:22, 23; 23:10, 11!) I verserna ser vi, att de svaga och fattiga inte får utnyttjas på ohederliga och inkomstbringande sätt. Denna lag likt andra i Torahn är ämnad att skydda och hjälpa de svaga. Yeshua uppmanar oss att vara vaksamma med hur vi behandlar de svaga i samhället. Vårt handlande avslöjar vårt innersta. Läs vad Yeshua har att säga om detta i Matt 25:34-40! Diverse instruktioner 2 Mos 22:28 23:19 Denna avdelning berör en rad olika aspekter för Guds folk. Verserna tar upp, vad de ska göra inför Gud och de fem första verserna i kapitel tjugotre tar upp en viktig fråga som är högst aktuell även i dag. Se även Ords 25:21 och Matt 5:44-46! Förnyande av Guds löften 2 Mos 23:20 33 Gud talar här om några utav förbundslöftena vars uppfyllelse var beroende av folkets lydnad. Gud sade: Jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till filisteernas hav och från öknen till floden, ty jag skall ge landets 7

8 inbyggare i er hand, och du skall driva bort dem från dig. Du skall inte sluta förbund med dem eller deras gudar. De skall inte få bo kvar i ditt land, för att de inte skall få dig att synda mot mig. Du kunde då tjäna deras gudar och detta skulle bli en snara för dig. (2 Mos 23:31-33) Det faktum att folket aldrig riktigt följde denna undervisning är en av orsakerna till Israels många problem genom historien. Förbundsbekräftelse 2 Mos 24:1-18 När Mose talade om, vad Gud hade sagt på berget, var folket genast villigt att följa Herrens ord. De var villiga att fullgöra sin del av förbundet. Slutligen bekräftades förbundet som sed var vid dåtidens förbund med offer och en måltid. Efter det att Mose förrättat de två offren och folket än en gång uttalat, att de ville ingå förbundet, gjorde Mose något märkligt. Han tog av blodet och stänkte det på folket och sade: Se, detta är blodet i det förbund som HERREN har slutit med er i enlighet med alla dessa ord. (2 Mos 24:8) Hälften av blodet var ämnat för Herren initiativtagaren till förbundet och den andra hälften var för folket. På detta sätt delade de lika på ansvaret. Om någon av parterna inte höll sin del i förbundet skulle den få plikta med livet. Gud skulle aldrig komma att svika sin del i detta förbund, medan Israel i fortsättningen hade uppenbara problem med den saken. Deras framtida lidande hade mycket med detta att göra. (Se 5 Mos kapitel 28 och 29!) Det är ingen tillfällighet att Yeshua, vår Befriare och Frälsare, även talade om förbundsblodet, när han bekräftade förnyelsen av Guds förbund med sitt folk. Vid slutet av denna mäktiga ceremoni finner vi nu en förbundsbok (2 Mos 24:7) och ett förbundsblod (2 Mos 24:8) som ska påminna Israel om Guds nåderika löften. Veckans textavsnitt avslutas med en fantastisk beskrivning av den gemenskap som Mose hade med Gud. (Se 2 Mos 24:15-18 och 2 Mos 33:11!) Mer info nästa sida! Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom 8

9 Mersmak? Du kan också få Shabbat Shalom hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad. Utöver kommentarerna till veckans textavsnitt kan du bland annat läsa en aktuell artikel Önskar du ett provnummer? Skicka oss ett mejl med namn, adress och telefonnummer, så kommer intressant läsning i din brevlåda om några dagar! Barn eller barnbarn? Då kanske du är intresserad av ett nummer av Shabbat Shaloms Torahpyssel!? En liten pysselsida för varje vecka i anslutning till veckans textavsnitt! Mejla till: foreningen.shabbat.shalom@gmail.com 9