Yttrande över betänkandet: Med fiskevård i fokus en ny fiskevårdslag (SOU 2010:42)

Transkript

1 sid 1 (17) Landsbygdsdepartementet Stockholm Yttrande över betänkandet: Med fiskevård i fokus en ny fiskevårdslag (SOU 2010:42) Dnr Jo2010/1941 Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund, Sportfiskarna, har tagit del av remissen och önskar lämna följande synpunkter. Sammanfattning Det aktuella utredningsförslaget bedöms inte kunna ligga till grund för en ny fiskevårdslagstiftning utan bör omarbetas i sin helhet! Det behövs verkligen ett nytt regelverk för fisket! Fiskevårds- och resursförvaltningsperspektivet lyser nästan helt med sin frånvaro i utredningens förslag! De föreslagna miljörättsliga elementen i den nya lagstiftningen: portalparagrafen, försiktighetsprincipen och MKB-förfarandet är alltför urvattnade för att fylla sin nödvändiga funktion. Ekosystemfunktionerna bedöms inte kunna garanteras med utredningens förslag. Utredningen beaktar inte i tillräcklig omfattning den nya samordnade myndighetsstrukturen för havs och vattenförvaltningen liksom de olika regelverk som kopplar till detta. Utredningen behandlar till största delen hur fiskebestämmelserna ska kunna anpassas till EU:s fiskepolitik och regelverk. Utredningen ligger helt fel i fas i förhållande till revideringen av EU:s fiskepolitik och regelverk. Svartviksslingan Bromma Telefon Fax E-post info@sportfiskarna.se

2 sid 2 (17) Utredningen berör i huvudsak det traditionella yrkesfisket och dess förhållande till EU:s regelverk. Det nya yrkesfiske som växer fram genom framförallt sportfisketurism saknas i praktiken helt. Detta gäller också vattenbruket. Övrigt fiske i allmänhet och allmänhetens sportfiske i synnerhet berörs i alldeles för liten utsträckning i förhållande till den nytta som genereras. Det saknas etiska och djurskyddsmässiga bestämmelser i förslaget. Sportfiskarna kräver att det görs en genomlysande utredning av konsekvenserna av att införa ett system med individuellt överförbara kvoter för svenskt fiske innan systemet eventuellt utvidgas. Sportfiskarnas uppfattning är att det är mycket väsentligt att den nya lagstiftningen ger ett tydligt mandat till den förvaltande myndigheten att fördela fiskresursen mellan olika utövare kopplat till respektive fiskes samhällsekonomiska värde. Allmänna synpunkter på utredningen Sportfiskarna instämmer i att det finns starka incitament för en översyn av fiskebestämmelserna i enlighet med vad som anges i utredningsdirektiven. Men det krävs mer än så. Det är fullständigt uppenbart att den förda fiskepolitiken och dess utgångspunkter för hur man kan nyttja naturresurser måste förändras i grunden, såväl nationellt som inom EU. Annars finns det snart inga fiskar kvar att lagstifta om! Den traditionella fiskerinäringen och fiskeriförvaltningen är i djup kris och som det för närvarande ser ut att vara på väg mot kollaps om inget drastiskt görs. Det handlar om en global sjuka där EU tyvärr tillhör en av de värst drabbade med sin totalhavererade fiskepolitik. Denna fiskeripolitik är under revidering efter insikten att den hittillsvarande är ett

3 sid 3 (17) kapitalt misslyckande såväl näringsmässigt som ur ett resursförvaltningsperspektiv. Tyvärr är den nationella situationen stort sett inte mycket bättre. Flertalet av de kommersiellt nyttjade marina fiskbestånden har kollapsat p g a överfiske och är nu näst intill försvunna. I Östersjön är fortfarande många laxbestånd illa ute och torskbestånden är fortsatt alltför svagt. Till detta kommer fortsatta rekryteringsproblem för kustfiskbestånden i Östersjön och en stadigt minskande överlevnad för lax- och öringsmolt. Ett annat tragiskt exempel utgör ålen som nu står på randen till total utrotning p g a fiske och exploatering av vattendrag i kombination med artens extrema utsatthet i vattenkraftsturbiner. Vi har en situation där exploateringen av fiskbestånden i kombination med annan påverkan på vattenmiljöerna sammantaget riskerar att medföra irreparabla skador på de akvatiska ekosystemen. För att komma till rätta med dessa problem krävs ett hållbarhets- och helhetsperspektiv på förvaltning och nyttjande av de akvatiska resurserna. Det är därför avgörande att fiskeförvaltningen måste bli en funktionell komponent i en sådan samordnad vattenresursförvaltning och detta måste vara en grundläggande utgångspunkt för en ny fiskevårdslagstiftning! Denna måste ha en tydligt miljö- och resurshushållande profil och dessutom måste regelverket vara kompatibelt med övrig angränsande lagstiftning på området. Tyvärr saknas detta grundläggande resursperspektiv i utredningens förslag. Detta borde utgöra själva basen i utredningen men istället är utredningens huvudsakliga utgångspunkt och inriktning den nuvarande lagstiftningen och dess förhållande till EU:s politik och regelverk i relation till det traditionella yrkesfiskets behov. En politik och ett regelverk som dessutom står inför en grundlig revision och av den anledningen bör betraktas som högst olämpligt som utgångspunkt för en ny svensk fiskelagstiftning. Därtill ska läggas EU:s planer på en ökad

4 sid 4 (17) regionalisering av unionens fiskeförvaltning, vilket kan påverka utgångsläget ytterligare. Utöver behovet av anpassning till EU:s regelverk ser utredaren som sin viktigaste uppgift att slå vakt om näringsfriheten på fiskets område samt att värna de fria marknadskrafternas fortsatta inflytande över fisket. Som om utredningen fullständigt vänt den verklighet ryggen, där de fria marknadskrafterna i kombination med en alldeles otillräcklig förvaltning lett fram till den förödande överexploatering av fiskresurserna som vi kan se i snart sagt alla havsområden! Övrigt fiske utöver det traditionella yrkesfisket nämns knappast alls och fisketurismnäringen behandlas som om den endast handlade om hummersafaris på västkusten. Mycket anmärkningsvärt! Fisketurism som baseras på användning av handredskap är på stark framväxt längs ostkusten, framförallt i storstadsområdena. Det är högst väsentligt att en kommande fiskelagstiftning fångar upp denna nya, osubventionerade näring så att den kan verka med stöd från samhället men också med tydligt utpekade skyldigheter. Den mycket grundläggande frågan om den fiskeförvaltande myndighetens bemyndigande att reglera och fördela fiskresursen mellan olika kategorier fiskande begränsas till att enbart omfatta frågan om att kunna tillmötesgå regionala behov inom det traditionella yrkesfisket. Övriga möjligheter till förvaltning och fördelning av fiske som en modern adaptiv förvaltning kan tänkas kräva nämns inte med ett ord. Inte heller något om hur man ska kunna optimera förvaltning och nyttjande, exempelvis på så sätt som Fiskeriverket redovisar i sin framtidsvision Fiske Detta välgenomarbetade scenario och framtidsvision kräver långtgående befogenheter att reglera, fördela och zonera fisket. Här saknas också tillräckliga förslag beträffande hur fisket ska kunna anpassas och regleras så att inte ekosystemfunktionera påverkas negativt. Här lyser verkligen fiskevårdsperspektivet med sin frånvaro!

5 sid 5 (17) I direktiven sägs bl a att utredningen ska beakta internationell havsrätt, EU:s miljö- och vattenpolitik, den nationella havspolitiken, miljömålsarbetet landsbygdsstrategin o s v. Dessutom ska lagstiftningen innehålla miljörättsliga element som t ex försiktighetsprincipen och krav på bästa möjliga teknik, miljökonsekvensbeskrivning mm. Av detta blir tyvärr inte mycket kvar när utredaren prioriterat ner miljöhänsynen till förmån för andra intressen. Utredningen och dess förslag tar heller inte i tillräcklig utsträckning hänsyn till den förändrade förvaltningssituationen på området med en ny samordnande myndighet för havs- och vattenmiljöfrågor och angränsande regelverk som Vattendirektivet, Marina direktivet, Fysiska havsplaneringen o s v. Här krävs en mycket tydligare samordning av regelverken och dess tillämpning! En viktig och aktuell aspekt som inte berörs i utredningen är de etiska och djurskyddsmässiga hänsynen inom fisket. Inte bara i det avseendet att man i utredningens förslag till ny lag och förordning tycks ha tappat bort bestämmelserna om otillåtna fiskemetoder (nuvarande förordning 2kap 6 ). Frågan är om det inte även bör finnas en grundläggande etisk bestämmelse om detta i själva lagen, motsvarande exempelvis 27 jaktlagen (Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara). Sportfiskarna anser att detta bör övervägas av flera skäl. För det första anser vi att det är rimligt att en modern fiskevårdslag har en sådan bestämmelse av rent principiella skäl, eftersom det på samma sätt som för jakt, handlar om hur man hanterar vilda djur vid fångst. För det andra finns det ett fortsatt behov av förbud mot vissa utpekade direkt oetiska eller för fisken och miljön skadliga metoder och redskap. För det tredje bör man till varje pris undvika den form av dubbelreglering av fisket som nu sker med stöd av djurskyddslagen.

6 sid 6 (17) Som exempel på fiskemetoder och hantering som anses omfattas av djurskyddslagens är bl a metoden att fiska med levande betesfisk, metoder för förvaring och sumpning av fisk samt förvaring av levande skaldjur o s v. Vi skulle kunna räkna upp ytterligare ett antal metoder och redskap som skulle kunna bli föremål för en motsvarande diskussion men det avstår vi ifrån, till dess att denna fråga fått en tillfredsställande lösning. Ett av huvudincitamenten som anges för att reglera fiske med djurskyddslagstiftningen är att fiskelagstiftningen saknar relevanta bestämmelser. Det är Sportfiskarnas bestämda uppfattning att de djur- och miljöetiska aspekterna i fisket i första hand ska regleras med stöd av bestämmelser i fiskelagstiftningen! Att använda annan lagstiftning, som ofta har helt andra syften, riskerar att skapa osäkerhet och förvirring eftersom det blir oförutsägbart vilka regler/regelverk som egentligen gäller. Dessutom kan vi skönja en utveckling i andra europeiska länder där djurrättsintressen driver på en utveckling där man med hjälp av annan lagstiftning på olika sätt försöker begränsa möjligheterna till fiske bl a med hänvisning till att fisk kan känna smärta. Nu har motsvarande diskussion börjat föras även i Sverige och påtryckningarna kommer sannolikt att öka. Tillämpar man t ex djurskyddslagstiftningens regler, som i första hand är avsedda för husdjurshållning, okritiskt rakt av på fiske och vild fisk, kan resultatet bli alldeles galet. Vi menar att man måste använda en lagstiftning till det den är avsedd för. De djur- och miljöetiska aspekterna i fisket måste i första hand bedömas utifrån en fiske- och fångstmässig kontext och utifrån vad som är tillbörligt och etiskt korrekt i dessa sammanhang! Det bör därför övervägas om det finns ett behov av att förse den nya lagstiftningen med mera ändamålsenliga bestämmelser på denna punkt. Exempelvis i form av en allmänt hållen djur- och miljöetisk grundbestämmelse i lagen, med stöd av vilken man efter behov kan utfärda mer detaljerade bestämmelser i förordning och föreskrifter. Alternativt bör utredas om det finns andra, bättre lösningar. Huvudsaken

7 sid 7 (17) är att man uppmärksammar problemet och agerar proaktivt medan tid finns! Det finns mycket mer att säga vilket bl a framgår av de följande kommentarerna till utredningens förslag. Sammanfattningsvis kan konstateras att den aktuella utredningen på en rad grundläggande punkter saknar eller har så felaktiga utgångspunkter att den inte duger som underlag för en ny, modern svensk fiskevårdslagstiftning. Fiskevården lyser helt enkelt med sin frånvaro. Dessutom ligger den helt fel i fas i förhållande till omarbetningen av den gemensamma fiskepolitiken. Sammantaget utgör detta så allvarliga brister att förslaget bör omarbetas i sin helhet med beaktande av de synpunkter som ovan nämnts. Kommentarer till utredningens förslag 9.1 Fiskevård i centrum Den nya lagen ska benämnas fiskevård och utgöra en ramlagstiftning innehållande centrala miljörättsliga element, överförda från miljöbalken. Den nya lagen ska vara enkel och tydlig men samtidigt i full överensstämmelse med EU-rätten. En omöjlig kombination, vilket tydligt framgår av utredningens förslag till nytt regelverk som tyvärr inte framstår som påtagligt mindre krångligt än nuvarande regelverk Det nationella handlingsutrymmet Utredningen tycks inte ha uppfattat att EU uttrycker en ambition att successivt utöka det regionala och nationella inflytandet över fiskeförvaltningen och att detta i grunden kräver tydliga nationella mål och ambitioner för förvaltning och nyttjande! En portalparagraf Förslaget anger ett jämställt produktions- och miljömål efter förebild från skogsvårdslagen. Denna lag tillkom 1979 och mycket har hänt på

8 sid 8 (17) miljörättens och miljövårdens område sedan dess. Lägger man därtill att ekosystemansatsen ska ligga till grund för fiskeförvaltningen liksom att försiktighetsprincipen ska tillämpas (anges i kommittédirektivet) blir förslaget alltför vagt. Detta framgår med all tydlighet av motiveringen till förslaget där det bl. a anges att det skulle kunna anses vara en tillräcklig målsättning att hotade bestånd successivt kan förbättras för att undvika åtgärder som är allt för tunga för näringen (med näringen avser man då det traditionella yrkesfisket), under förutsättning att de inte försämras (!?). Man hänvisar även att detta är innebörden i EU:s förvaltningsplaner. Slutsatsen av resonemanget är att den föreslagna paragrafen inte ger stöd för mer långtgående åtgärder till skydd för bestånd och ekosystem än dagens bestämmelser. Förslaget duger definitivt inte till en förvaltning där ekosystemansatsen ska tillämpas. Fiskens ekosystemfunktion måste vara utgångspunkten och garanteras, vilket innebär att bestånd inte kan fiskas ner på det sätt som sker idag. Bestånden måste garanteras en intakt naturlig ålders- och storleksstruktur. Slutsatsen är att bevarandemålet därför behöver vara tydligt överordnat produktionsmålet och dessutom måste det finnas tydliga kriterier för att definiera önskvärd beståndsstruktur mm. Försiktighetsprincipen innebär dessutom att man inte ska ta några risker varför regelverket behöver vara starkt och tydligt på den punkten. För att undvika att den föreslagna portalparagrafen blir en meningslös floskelparagraf måste den vässas så att det tydligt framgår att fiskens ekosystemfunktioner inte får äventyras Miljörättsliga principer i en ny fiskevårdslag Försiktighetsprincipen införs liksom kunskapskrav och krav på miljökonsekvensbeskrivning av (det traditionella yrkes)fisket. Förslaget till försiktighetsprincip, som det lyder, avviker från motsvarande bestämmelse i MB genom tillägget i den mån det inte är orimligt med tillhörande, föga klarläggande, motivering. Här föreligger risk för ytterligare urvattning. Tolkningen av begreppet orimlig får härigenom en avgörande betydelse. En viktig komponent i försiktighetsprincipen är kravet på bästa möjliga teknik, vilket f ö nämns i kommittédirektivet och

9 sid 9 (17) principen är en grundsten i svensk miljölagstiftning sedan flera decennier. Detta krav utgör ett funktionellt samverkande instrument tillsammans med kunskapskravet och konsekvensbeskrivningen i samband med en miljöprövning av en verksamhet. För konsumtionsfiskets vidkommande kan detta krav vara av avgörande betydelse för att styra mot en mer uthållig inriktning. Som exempel kan nämnas behovet att stävja de utbredda problemen med utkast (dumpning av oönskad fisk till havs) och s k highgrading (också dumpning av oönskad fisk till havs). Sett ur ett resursförvaltningsperspektiv löses dessa problem effektivast genom att så långt som möjligt undvika oönskad fångst genom utveckling och användning av mer selektiva metoder och redskap. Genom en ändamålsenlig miljöprövning av det traditionella industrifisket, med stöd av de nämnda miljörättsliga instrumenten, kan den förvaltande myndigheten styra i en sådan riktning. Obegripligt nog avvisar utredaren detta krav i prövningen med motiveringen att det skulle bli för komplicerat att införa bl. a för att vi inte får ha skärpta teknikkrav i förhållande till EU:s krav. Det sistnämnda är direkt felaktigt eftersom medlemsländerna kan skärpa kraven i förhållande till EU:s bestämmelser, vars bestämmelser är ett golv men inte något tak! Kravet på bästa möjliga teknik måste ovillkorligen finnas med i prövningsproceduren om inte denna ska bli helt verkningslös! Man kan för övrigt ifrågasätta vad prövningen av industrifisket ska tjäna till om man inte ger den någon substans. Om den tänkta miljöprövningen på detta sätt reduceras till en administrativ pro-forma fråga för tanken snarast till en ny och onödig byråkratisk belastning av utövarna? Sportfiskarnas uppfattning är att grundtanken med en miljöprövning är god, men att den i det fortsatta utredningsarbete vi menar är nödvändigt ges en utformning som innebär påtagliga miljövinster. Man kan även ställa sig frågande till den generellt sett mycket passiva hållning som utredaren har till det nationella inflytandet över fisket, vilket helt uppenbart resulterar i urvattnade lagförslag. Detta ter sig än mer

10 sid 10 (17) bekymmersamt i ljuset av att EU säger sig vara på väg mot en ökad grad av regionalisering i sin fiskeförvaltning, vilket rimligen torde innebära krav på ett ökat nationellt engagemang i förvaltningen Resursfördelningen Beträffande uppdelningen av fisket i olika kategorier gäller numera följande (tvingande) ordning enligt EU:s bestämmelser: Kommersiellt fiske (commersial fisheries) d v s det vi benämner yrkesfiske/industrifiske, och icke kommersiellt fiske (non commersial fisheries) d v s det vi benämner fritidsfiske. För det sistnämnda gäller att all försäljning av fångst är förbjuden. Detta innebär i princip att allt fiske som syftar till försäljning av fångsten är att betrakta som kommersiellt fiske eller yrkesfiske och är därmed tillståndspliktigt. För närvarande omfattar kravet uttryckligen inte fiske i sötvatten. De definitioner som idag styr fiskeripolitiken inom EU är med svenska mått mätt föråldrade och ingenting som man kan bygga en modern svensk fiskevårdslagstiftning utifrån. Näringarna runt sport- och fritidsfisket är idag ekonomiskt viktigare (förutom att de också är osubventionerade) än det traditionella yrkesfisket, de är mera arbetskraftintensiva och riskerar härtill inte att flytta utomlands. I den mån vi tvingas anpassa oss till EU:s terminologi om commercial fisheries, är det viktigt att en ny lag tar hänsyn till de nya, snabbt växande näringarna runt sportfisket på ett sätt som gör att regelverket blir tydligt och att tillväxten respektive utövandet kan gynnas Yrkesfisket Utredningen för ett invecklat resonemang kring vilket kriterium som definierar termen yrkesfiske och landar slutligen i att det är F-skattsedeln (näringsverksamhet) som ska skilja yrkesfiske från övrigt fiske (fritidsfiske). Detta resonemang med följande förslag är helt överflödigt enligt den ovan redovisade uppdelning i kommersiellt och icke kommersiellt fiske som EU nyligen infört (nya Kontrollförordningen). Nu

11 sid 11 (17) gällande grundkriterium är istället försäljning av fångst, punkt och slut! För närvarande omfattar kravet uttryckligen inte fiske i sötvatten. Men i konsekvensens namn och av ett flertal andra skäl bör principen tillämpas konsekvent i alla vattenområden. Det skapar klara, tydliga och marknadsneutrala förutsättningar för det traditionella yrkesfisket. En annan berättigad anledning är att det är rimligt att allt fiske av kommersiell omfattning bör genomgå en tillstånds- och miljöprövning, oavsett i vilket vatten fisket sker, bl. a eftersom fisken är en allmän resurs. Utredningen föreslår att samtliga nu gällande tillstånd för yrkesfiske ersätts med ett; en fiskelicens. Denna bör således krävas för allt yrkesmässigt fiske och vara förknippad med krav på miljöprövning av aktuellt fiske. Grundläggande krav för att erhålla fiskelicens måste vara att fisket är förenligt med ekosystemansatsen, d v s att det finns ett tillgängligt fångstutrymme som inte påverkar beståndets ekosystemfunktion samt att det aktuella fisket inte i övrigt medför betydande konsekvenser för miljö, människor eller andra pågående verksamheter, t ex sportfiske eller fisketurism Redskapsbegränsning för fritidsfiske på allmänt vatten Utredningen föreslår att nu gällande redskapsbegränsning om max sex redskap ska gälla även hummerfiske. Detta frifiske ska nu även omfatta medborgare från samtliga EU:s medlemsländer. Antalet redskap ska kunna begränsas ytterligare av ansvarig myndighet p g a fiskevårdsmässiga skäl. Denna utökning utan föregående analys och konsekvensbedömning kan starkt ifrågasättas. Frifiskerätten är i grunden knuten till gammal hävd och syftar först och främst till kodifiera ett traditionellt lokalt fiske i olika former längs landets kuster. Att rakt av vidga kretsen av nyttjare till att omfatta hela EU:s befolkning är att grovt förvanska frifiskerättens syfte. Om syftet är att upplåta fiskemöjligheter för en ofantligt stor krets av människor måste detta dessutom prövas utifrån vad resursen kan antas tåla och vilket syfte fisket ska ha. I detta fall handlar det om fritidsfiske och då måste fiskemöjligheterna rimligen kunna begränsas till handredskap med motsvarande motiv som gällde

12 sid 12 (17) för det senast tillkomna s. k fria handredskapsfisket. Denna fiskemöjlighet finns redan med nuvarande regelverk. För övrigt bör hela frifisket med aktuella redskapsbegränsningar och övriga regler ses över i syfte att anpassa detta fiske till moderna krav på fiskeförvaltning. Det är inte rimligt att man ska kunna bedriva fritidsfiske med mängdfångande redskap i närmast kommersiell omfattning, i synnerhet sedan EU infört ett avsaluförbud för fritidsfisket. Denna form av fiske med mängdfångande redskap medger ytterst begränsade möjligheter till effektiv fiskereglering och utgör därmed ett potentiellt hot mot t. ex lokala fiskbestånd. Dessutom utgör detta vidlyftiga fritidsfiske ett effektivt hinder mot utvecklingen av en fisketuristisk näring längs landets kuster. Som exempel kan nämnas fisket efter havsöring längs väst och sydkusten som idag inte medger ett fisketuristiskt nyttjande i förhållande till den fantastiska potential som finns p g av ett vidlyftigt strandnära nätfiske. Detta blockerar effektivt möjligheterna att kvalitetssäkra fisket och den fisketuristiska produkten. Likaså kommer detta fiske ofta i konflikt med det mycket omfattande enskilda sportfisket efter havsöring som sker längs kusten. Verkningsfulla regleringar som t ex fönsteruttag, bag limits, återutsättningsplikt för utlekt fisk o s v blir fullständigt verkningslösa om det i samma vattenområde fortgår ett fiske med mängdfångande redskap som inte medger återutsättning av ej önskad/tillåten fångst och som dessutom rent fysiskt blockerar fisket med handredskap. Eftersom vi vill växla upp nyttan med sportfisket och fisketurismen genom att släppa fram fler utövare måste också fisket styras upp och kvalitetssäkras. Särskilt viktigt är detta i områdena runt storstäder. En reglering sker enklast och sannolikt bäst genom att zonera fisket så att man närmast land, t ex ut till 300m från land alt. ut till 3 m djup endast tillåter fiske med handredskap. På så sätt kan man uppnå ett betydligt bättre skydd för fisken, inte minst i viktiga uppväxtområden, och samtidigt bedriva ett mycket betydelsefullt fiske för en stor mängd människor. Fiske med mängdfångande redskap förutsätter i praktiken användande av båt och kan i de flesta fall utan hinder ske ett stycke ut från land. Motsvarande regleringar finns redan i bruk på t ex delar av

13 sid 13 (17) Västkusten, i syfte att rädda sönderfiskade bestånd, och de fungerar alldeles förträffligt och har dessutom en mycket stark lokal förankring. Detta borde man bygga vidare på och utveckla förvaltningsformer där lokala och regionala fiskeintressen deltar aktivt i förvaltningsarbetet. De föreslagna regionala råden är ett steg på vägen men man borde gå längre! Ett alternativ är att helt enkelt avskaffa möjligheten att använda 180 meter nät och andra mängdfångande redskap med stöd av frifiskerätten Särskilt om fisketurism Utredningen föreslår att den som bedriver fisketurism ska medges undantag från redskapsbegränsningarna för frifisket. Detta är i princip vad som avhandlas om fisketurism i hela utredningen behov av fler redskap för hummersafaris. Som om hela fisketurismnäringen bestod av hummersafaris i Bohuslän. Här har utredningen verkligen missat det mesta. Inte en rad om näringens förutsättningar i stort, utvecklingspotential, behov av resursutrymme, olika former, interaktion med övrigt fiske, behov av förvaltning och regelverk mm. Detta behöver göras om i grunden. Det är som tidigare påpekats oerhört viktigt att denna nya, snabbt växande och osubventionerade näring fångas upp med ett regelverk där samhället ger den sitt stöd men samtidigt också ställer tydliga krav Vad ska gälla för fiske med enskild rätt? Utredningen föreslår inga redskapsbegränsningar för fiske med stöd av enskild rätt. Det konstateras bara att yrkesmässigt fiske på enskilt vatten i havet med fartyg kräver fiskelicens. Det kan tilläggas att numera gäller även tillståndskrav för försäljning av fisk från sådant fiske. Den s. k vanhävdsparagrafen (29 FL) föreslås avskaffas. Det är bra eftersom den i praktiken är oanvändbar och saknar verkan eftersom den kan nyttjas först när fisket är vanskött/skadat. Utredningen berör åter frågan om krav på fiskelicens för yrkesfiske på enskilt vatten. Utredaren vill inte i onödan lägga tillståndskrav på dem som fiskar med enskild rätt och vill

14 sid 14 (17) undvika att göra intrång i den enskilda rätten, som det uttrycks. Utredningen trasslar återigen in sig i ett resonemang med felaktiga utgångspunkter om vad som skiljer yrkesmässigt fiske från övrigt fiske. Det är varken redskapsbegränsningar eller yrkesfiskelicenser utan EU:s avsaluförbud. Som tidigare nämnts bör allt kommersiellt fiske (fiske för avsalu) bedrivas med tillstånd (fiskelicens) efter att först ha miljöprövats. Det ställer bara till bekymmer att ha en gråzon mellan det kommersiella fisket och fritidsfisket där en grupp frifräsare kan fiska i kommersiell omfattning på gemensamma fiskbestånd utan fiskelicens, miljöprövning, rapporteringsskyldighet eller övriga villkor som gäller för licensierade fiskare. Detta medför svartfiske, överfiske och illojal konkurrens samt undergräver förtroendet för fiskeförvaltningen Handredskapsfisket Utredaren föreslår frivilliga lösningar för fiskevård på enskilt vatten. Sportfiskarna förordar en fiskevårdsavgift i enlighet med förslagen i utredningen Fiskevårdens finansiering (SOU 2005:76) Det övriga s k frifisket Utredningen föreslår att innebörden av det s k frifisket förtydligas i fiskevårdslagen. Detta ska ske efter utredning under ansvar av förvaltande myndighet i samråd med föreslagna regionala råd. Vidare att, som tidigare nämnts, utöka kretsen berättigade till att omfatta övriga EU-medborgare. Sportfiskarna anser den sistnämnda utökningen inte kan göras utan en föregående konsekvensanalys av de fiskevårdsmässiga effekterna. Det vore fullständigt fel ur ett resursförvaltningsperspektiv och är definitivt inte förenligt med försiktighetsprincipen. Dessutom bör redskapsbegränsningarna, som tidigare nämnts, ses över beträffande allt frifiske Regionala råd Utredningen föreslår att det inrättas regionala råd som knyts till den ansvariga myndigheten. Dessa ska bistå myndigheten vid handläggning

15 sid 15 (17) av frågor om regionalt fiske. Råden ska bestå av representanter för berörda myndigheter och intresseorganisationer. Råden föreslås bli fem till antalet. Förbundet delar utredarens uppfattning om att det är klokt att bredda samrådet kring förvaltningen av fisket i Sverige. Råden bör lämpligen inrättas i anslutning till länsstyrelserna vid redan befintliga vattenmyndigheter. Sportfiskarna anser dessutom att man bör överväga att inrätta ett särskilt råd för Öresund för att möjliggöra en gemensam förvaltning av fisket där Överlåtbara fiskerättigheter Utredningen föreslår att lagen om överlåtbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket lagtekniskt inordnas i fiskevårdslagen. Vidare att föreslås ett bemyndigande för regeringen att utsträcka lagen till att gälla även för andra former av fiske. Det sistnämnda först efter att försöket med överlåtbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket utvärderats. Sportfiskarna kräver att det görs en genomlysande utredning av konsekvenserna av att införa ett system med individuellt överförbara kvoter för svenskt fiske innan systemet börjar tillämpas i full skala. Utredningen bör dels baseras på erfarenheterna från det inhemska pelagiska fisket dels på internationella erfarenheter och konsekvenser av individuellt överförbara kvoter i olika former av fisken. Detta är nödvändigt för att kunna fatta rätt beslut i en så principiellt betydelsefull fråga som rör överlåtelser av allmänna resurser till kommersiella intressen Den ansvariga myndighetens uppdrag och bemyndiganden mm Detta betydelsefulla avsnitt i utredningen behandlar tyvärr nästan enbart det fiske som omfattas av den gemensamma fiskepolitiken och då i första hand frågor som rör det traditionella yrkesfisket och fiskeflottan och om den förvaltande myndigheten ska kunna fördela fisket mellan olika kategorier industri-/yrkesfiskande. Utredaren utvecklar här sin syn på hur fiskresurserna bör nyttjas. För det första är han skeptisk till styrmedel som begränsar möjligheten för den enskilde att utöva näring.

16 sid 16 (17) För det andra anser han att fiskeflottan är för hårt reglerad samt att de fria marknadskrafterna har försvagats mm. Tyvärr berör diskussionen endast i vilken grad den förvaltande myndigheten ska ha befogenhet att reglera yrkesfisket av andra skäl än rent fiskevårdsmässiga. Det gäller framförallt frågan om att fördela särskilda kvoter till det småskaliga kustfisket av regionalekonomiska skäl. Tyvärr berörs inte frågan om att fördela och hushålla med fiskresursen i ett övergripande nationellt perspektiv. Där angelägna frågeställningar om behovet att reglera alla former av fiske av andra motiv än strikt fiskevårdsmässiga, t ex resurshushållningsskäl, att fördela fiske mellan olika former av fiske eller att avsätta fiske för ett fisketuristiskt nyttjande, t ex av regionalekonomiska skäl. Tyvärr behandlas inte dessa för det framtida fisket mycket viktiga aspekterna av utredningen. Inte heller berörs behovet av utökade befogenheter för att kunna vidareutveckla fiskeförvaltningen efter moderna, adaptiva principer, där man bl a nyttjar zonering av fisket som ett effektivt förvaltningsinstrument. Detta är t.ex. något som bl. a Fiskeriverket lyfter fram i sin framtidsvision Fiske Utredaren konstaterar bara att den förvaltande myndigheten redan har tillräckliga befogenheter för genomföra de regleringar som erfordras av fiskevårdsmässiga skäl. Därutöver föreslås ett bemyndigande att den förvaltande myndigheten ska kunna ta regionala hänsyn (med avseende på yrkesfisket). Tyvärr är utredningens hantering av denna för det framtida fisket så betydelsefulla fråga helt otillräcklig och bör göras om i sin helhet. Sportfiskarnas uppfattning är att det är mycket väsentligt att den nya lagstiftningen ger ett tydligt mandat till den förvaltande myndigheten att fördela fiskresursen mellan olika utövare kopplat till respektive fiskes samhällsekonomiska värde Förslag till förordning (2012:00) om fiskevård Bestämmelserna i nuvarande förordning 2kap 6 beträffande otillåtna fiskemetoder finns inte med i utredningens förslag till ny förordning.

17 sid 17 (17) Frågan om otillåtna fiskemetoder tycks lämnad utan kommentar vilket är olyckligt eftersom vi uppfattar att det handlar om en av de mest centrala och grundläggande bestämmelserna i hela fiskelagstiftningen! Sportfiskarna anser att det är av största vikt att det även fortsättningsvis finns en bestämmelse där särskilt utpekade otillåtna fiskemetoder anges. Dessa bestämmelser knyter an till frågan om behovet av en allmän djuroch miljöetisk grundbestämmelse i en ny fiskevårdslag. Vi föreslår därför, som nämnts inledningsvis, att man bör överväga att förse den nya fiskevårdslagen med en sådan allmänt hållen etisk bestämmelse. Den bör ha en motsvarande funktion som 27 i Jaktlagen och med följande innebörd: Fisket ska bedrivas på ett etiskt acceptabelt sätt och på ett sätt så att miljön inte skadas. Bestämmelser av mer detaljerad karaktär, med systematisk anknytning till den föreslagna bestämmelsen i lagen, bör införas/återinföras i den nya förordningen. Dessa bestämmelser bör ange vilka metoder som är otillåtna av etiska, djurskyddsmässiga eller miljömässiga skäl, motsvarande den aktuella bestämmelsen (2kap 6 ) i nuvarande förordning. Reglerna kan sedan, efter behov, utvecklas och anpassas med utgångspunkt från en fiske- och fångstmässig kontext. Stefan Nyström Generalsekreterare Anders Karlsson Chef fiskevård & resursförvaltning