Möjligheternas Land i Verklighetens Värld

Transkript

1 Möjligheternas Land i Verklighetens Värld Ett tydligt och fortsatt energiskt försvar av den generella välfärdspolitiken En intensifierad kamp mot på borgerlig dogmatism baserade och ur såväl jämlikhets- som effektivitetssynpunkt dåligt motiverade privatiseringar. Det är två av de punkter Socialdemokraterna måste koncentrera sig på under de närmaste åren. Läs Harald Niklassons djupa analys om vad som gick fel för den svenska socialdemokratin, vad som står på spel och vad som kan och bör göras. För ett antal år sedan insåg Reinfeldt och andra ledande moderater att vägen till regeringsmakten måste gå via ett övertagande av stora delar av den socialdemokratiska politiken. Plötsligt ställdes inbitna moderater runt om i landet inför uppgiften att överge sin nyliberala retorik och att i stället börja tala väl om fackföreningar och kollektivavtal och arbetsrätt och socialförsäkringar och skattefinansierad välfärd och aktiv arbetsmarknadspolitik och andra inslag i den svenska modellen. Även om enskilda moderaters desorientering ibland kunde te sig en aning komisk blev partiledningens dramatiska och tydligt deklarerade kursomläggning framgångsrik. Socialdemokraterna å sin sida ställdes inför en helt ny problematik. Plötsligt fanns inte längre några för väljarna tydliga skillnader mellan socialdemokratisk och moderat politik. Den tidigare huvudfienden nyliberalismen föreföll besegrad. För socialdemokratin visade sig denna grandiosa seger för den egna samhällsmodellen och ideologin leda till en förlust av regeringsmakten. För somliga socialdemokratiska politiker kan en återerövring av makten te sig som ett självändamål. Förhoppningsvis kommer den nu inledda omprövningen av den egna politiken att ske från andra utgångspunkter. Ideologi och intressen Många övertygade socialdemokrater ser sitt politiska ställningstagande som i huvudsak ideologiskt som ett uttryck för grundläggande värderingar i fråga om vad som konstituerar ett gott samhälle. De använder sig gärna av honnörsord som solidaritet, jämlikhet, rättvisa och trygghet. För dem har slagordet Alla ska med en djup innebörd. Förhoppningsvis kommer många av dem att engagera sig i det nu påbörjade renoveringsarbetet. Det renoverade bygget måste stå på samma ideologiska grundvalar som det gamla. Så här inleds det socialdemokratiska partiprogrammet: Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål. Det håller. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Socialdemokraterna också är ett intressebaserat parti. Detta fanns klart markerat i den gamla men numera sällan använda partibeteckningen Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti, SAP. Det måste klargöras att Socialdemokraterna också fortsättningsvis ser det som sin uppgift att företräda merparten löntagares intressen och att detta alls inte strider mot utan tvärtom ligger i linje med partiets grundläggande ideologi. 1

2 Till dessa löntagarintressen hör först och främst existensen av arbetstillfällen. Det mest centrala målet för socialdemokratisk politik är och förblir full sysselsättning: Ingen får under någon längre tid ibland vara berövad möjligheten att efter förmåga bidra till produktionen av sådant som är av värde för andra och att därigenom få en egen arbetsinkomst. Men Sverige är ingen planekonomi. En mycket stor andel av det för full sysselsättning behövliga antalet jobb måste tillhandahållas av privata företag. Därför måste en på löntagarintressen baserad socialdemokratisk politik också vara företagsstimulerande. Detta är ingen ny insikt. Till vad som brukar ses som centrala inslag i den svenska modellen hör en väl fungerande samverkan i bästa fall något av en samförståndsanda mellan löntagare och arbetsgivare. Merparten seriösa företagare inser att det ligger i deras intresse att slå vakt om denna tradition. Socialdemokraterna och fackföreningarna å sin sida måste i såväl sitt språkbruk som sitt agerande demonstrera respekt och förståelse för dessa företags villkor och legitima vinstintresse. Samtidigt måste socialdemokratin fortsätta och intensifiera sin kamp mot oseriös företagsamhet och hänsynslös exploatering av enskilda arbetstagares beroendeställning och maktlöshet. Vi vet bara alltför väl att vinstgivande verksamheter kan vara destruktiva snarare än värdeskapande. På basis av vad som sades i valrörelserna 2006 och 2010 drog merparten väljare slutsatsen att ett fortsatt eller återupprättat socialdemokratiskt maktinnehav inte skulle resultera i vare sig ett bättre samhälle eller ett bättre tillvaratagande av deras egna intressen än vad det borgerliga alternativet skulle göra. Många av de jämförelsevis lyckligt lottade medborgarna gjorde bedömningen att de uppoffringar i form av bland annat uteblivna skattesänkningar, som de socialdemokratiska eller röd-gröna programmen skulle medföra för deras eget vidkommande, inte var förknippade med tillräckligt stora förbättringar för andra, mindre lyckligt lottade medmänniskor eller med tillräckligt påtagliga förbättringar av exempelvis barn- och äldreomsorgen, skolorna, sjukvården, kommunikationerna och så vidare. Därtill kommer helt säkert att många väljare såg den borgerliga alliansens ekonomiska politik, inklusive dess sysselsättningspolitik, som mer trovärdig än Socialdemokraternas. Vad står på spel? För egen del är jag övertygad om att utvecklingen under mandatperioden 2006 till 2010 i fråga om sådant som sysselsättningen, arbetslösheten och de offentliga finanserna skulle ha blivit i stort sett densamma med ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav som den blev med Reinfeldt och Borg vid rodret. Samtidigt ser jag dessvärre ingen anledning att tro att en socialdemokratisk regering skulle ha lyckats bryta den sedan länge också under tidigare socialdemokratiska regeringsperioder pågående utvecklingen i riktning mot ökande klyftor i samhället: mellan dem som har och dem som inte har arbeten eller förmögenheter, mellan hög- och lågavlönade, mellan olika delar av landet, mellan etniska grupper, mellan generationer, och så vidare. Vi har här att göra med ett internationellt fenomen inför vilket de enskilda nationella regeringarna, oavsett politisk färg, tycks stå tämligen så maktlösa. Marknaderna för varor, tjänster och kapital har liberaliserats och globaliserats. Den därmed behövliga internationaliseringen av politiken lyser med sin frånvaro. Funderingar kring de långsiktiga konsekvenserna av detta kan göra vem som helst mörkrädd. Vill jag med detta ha sagt att det inte längre spelar någon större roll om det är Socialdemokraterna eller Moderaterna som i framtiden kommer att få väljarnas förtroende att förvalta och vidareutveckla den svenska samhällsmodellen? Svaret är Nej! Jag befarar att Reinfeldt och Borg och deras medhjälpare är i färd med att mer eller mindre avsiktligt underminera grundvalarna för vad de sagt sig vilja försvara. De började med att sabotera arbetslöshetsförsäkringen och med att på detta och andra sätt avsevärt försvaga fackföreningarna. Till de nyss åsyftade grundvalarna hör ju såväl en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring som starka fackföreningar! Alliansregeringen fortsatte med att genomföra en hänsynslös reformering av sjukförsäkringen. Ett annat av regeringen använt sätt att underminera medborgarnas stöd för den generella 2

3 välfärdspolitiken har varit att underlåta att genomföra en behövlig höjning av taket i arbetslöshetsförsäkringen. Till bilden hör också att alliansregeringen nedmonterat betydelsefulla delar av den aktiva arbetsmarknadspolitiken, som alltsedan 1960-talet varit ett centralt inslag i den socialdemokratiska arbetslinjen. För socialdemokratin måste en aktiv arbetsmarknadspolitik, inte minst ett tillhandahållande av rejäla omskolnings- eller vidareutbildningsmöjligheter för de arbetslösa, vara och förbli ett oundgängligt komplement till en väl fungerande det vill säga en i framtiden renoverad arbetslöshetsförsäkring. Som Mona Sahlin framhållit, bland annat i sin bok Möjligheternas land, måste eller bör arbetslöshetsförsäkringen i sig själv vara en tidsbegränsad omställningsförsäkring. Men vad händer då med dem som vid ersättningstidens utgång ännu inte lyckats finna något arbete? Svaret måste förstås bli beroende av de arbetslösas eget agerande. Men låt oss anta att det handlar om människor som varit och förblivit aktivt arbetssökande. De har uppfyllt såväl detta som alla andra villkor, som varit förknippade med de beviljade försäkringsutbetalningarna. Är det då rimligt att plötsligt lämna dem vind för våg eller att hänvisa dem till enbart behovsprövat ekonomiskt bistånd ( socialhjälp )? Socialdemokratin svar på den frågan måste förbli ett bestämt nej. Dess alternativ måste inkludera en fortsatt användning av individanpassad, aktiv arbetsmarknadspolitik. De långtidsarbetslösa de som verkligen är fortsatt arbetslösa måste erbjudas möjlighet att delta i rejält kompetensutvecklande arbetsmarknadspolitiska program eller att få i behövlig grad subventionerade anställningar i den privat eller den offentliga sektorn. När de med tiden kanske något nedtrappade försäkringsersättningarna upphört att utgå, måste det förstnämnda deltagandet i kompetensutvecklande aktiviteter i kombination med fortsatt aktivt arbetssökande vara förknippat med över statsbudgeten finansierade andra slag av icke behovsprövade bidrag än dem som då bortfallit, och detta på en nivå som möjliggör fortsatt drägliga levnadsvillkor. Den nuvarande regeringens strategi verkar vara att i sin retorik behålla ett antal i socialdemokratisk politik förankrade begrepp för att därmed ge intryck av kontinuitet. Grundvalen för dess egen så kallade arbetslinje ett av de stulna begreppen är dock föga socialdemokratisk. Den utgörs av hypotesen att skattesänkningar för dem som arbetar i kombination med dels försämrade villkor för dem som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom, dels försvagade fackföreningar, ska resultera i lägre löner och därmed i en ökning av antalet i den privata sektorn skapade och besatta arbetstillfällen. Listan över sådana inslag i alliansregeringens politik som bidrar till att underblåsa i stället för att motverka den pågående utvecklingen i riktning mot ökande klyftor i samhället, kan förlängas. Som nyss sades tror jag att dessa klyftor skulle ha fortsatt att växa också om Socialdemokraterna fått behålla regeringsmakten, men det råder ingen tvekan om att en socialdemokratisk regering skulle ha gjort mer än alliansregeringen för att trots allt motverka den utvecklingen. Under ju längre tid Moderaterna får behålla sin ställning som det dominerande regeringspartiet, desto mer kommer förhållandena i det svenska samhället att avvika från vad som skulle ha blivit resultatet av ett fortsatt socialdemokratiskt styre. Och desto svårare blir det för Socialdemokraterna att efter en framtida valseger återupprätta vad som gått förlorat. Välfärdspolitik under attack Den i Moderaternas budskap ofta återkommande distinktionen mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar har bidragit till att underblåsa fördomen att den sistnämnda gruppen inrymmer ett stort antal människor som inte vill arbeta utan föredrar att leva på bidrag, något som i sin tur tenderat att ytterligare underminera medborgarnas stöd för våra välfärdssystem. Samtidigt är det fullt förståeligt och respektabelt att de som arbetar inte vill bidra till finansieringen av andras missbruk av dessa system. Socialdemokraterna kan med viss rätt anklagas för att i det förflutna inte ha tagit denna problematik på tillräckligt stort allvar. 3

4 Enskilda fall av fusk blir i allmänhet kända av en vid krets av personer i fuskarens omgivning. Det betyder att även ett relativt litet antal sådana fall kan resultera i att ett mycket stort antal medborgare, som arbetar och gör rätt för sig, känner sig bedragna. Den indignation de känner kan bidra till det nyssnämnda: en försvagning av många medborgares stöd för våra välfärdssystem. Det finns anledning att befara att detta i kombination med de borgerliga partiernas dogmatiska privatiseringsiver ska leda till en gradvis avveckling av den generella välfärdspolitiken och till en samtidig framväxt av en snårskog av höggradigt ineffektiva privata försäkringar baserade på dels försäkringsbolagens vinstintressen, dels medborgarnas behov av ekonomisk och social trygghet. (Att det också inom ramen för ett system med upprätthållna och fortsatt ambitiösa allmänna försäkringar finns ett betydande behov av och utrymme för kompletterande individuella eller gruppvisa försäkringar är en annan sak.) Som Mona Sahlin tydligt klargjort i boken Möjligheternas land kan Socialdemokraternas fortsatta försvar av den generella välfärdspolitiken baseras på mycket starka argument. En successiv försvagning, i värsta fall en långsiktig avveckling, av detta centrala inslag i den svenska samhällsmodellen ligger förvisso inte i merparten medborgares intressen. Alla som vid en viss tidpunkt tillhör gruppen de som arbetar har en sak gemensamt: att de vid en senare tidpunkt kan komma att tillhöra någon av grupperna de som är sjuka eller de som är arbetslösa. I sitt försvar av den generella välfärdspolitiken måste Socialdemokraterna våga förlita sig på att merparten medborgare är beredda att bidra till finansieringen av sådana åtgärder och system som behövs för att de som verkligen är arbetslösa eller sjuka ska få drägliga levnadsvillkor. Som nyss påpekades behöver denna betalningsvillighet inte vara ett uttryck för renodlad oegennytta (altruism). Alla kan bli arbetslösa eller sjuka. De flesta har anförvanter eller andra närstående, som de bryr sig mycket om och oroar sig för och som de vet kan drabbas av olyckor, sjukdom eller arbetslöshet. Den fundamentala ideologiska grundvalen för den generella välfärdspolitiken behöver inte förnyas. Vad som däremot behöver omprövas, framför allt verklighetsanpassas, är den detaljerade utformningen och den praktiska tillämpningen av motsvarande regelverk. De framtida reformerade regelverken måste bli tydliga och väl förankrade i det allmänna rättsmedvetandet. Tillämpningen av dem måste bli strikt, konsekvent, rättssäker och human. Förekomsten av missbruk måste minimeras. Verklighetsanpassas? Ja, vi lever i dag i en annan verklighet än för tio eller tjugo eller trettio år sedan. Jag återkommer till detta. Här vill jag bara säga att till verkligheten hör vad alliansregeringen hittills ställt till med och vad den kommer att åstadkomma under sin fortsatta tid vid makten. Det låter sig inte trollas bort. Jag vill gärna tro att Reinfeldt och Borg menar allvar med vad de säger. Men deras faktiska agerande sedan de väl erövrat regeringsmakten gör det svårt att glömma med vilken kraft och övertygelse de före Moderaternas valnederlag 2002 hade företrätt helt andra ståndpunkter än dem de deklarerade i samband med partiets dramatiska kursomläggning i god tid före valet När övergav Reinfeldt sitt i boken Det sovande folket formulerade synsätt: Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras. När slutade han att se välfärdsstaten som en omöjlig konstruktion? När upphörde Borg med att i enlighet med vad han hade skrivit i sin bok Generell välfärdspolitik bara magiska ord betrakta en nedmontering av den generella välfärdspolitiken som något som måste ske? Kan det vara så att vad Reinfeldt och Borg med flera nu försöker att långsiktigt åstadkomma är just en successiv nedmontering våra välfärdssystem? Tänker de sig att de sedan kvarstående rudimentära allmänna försäkringarna, i kombination med behovsprövade bidrag, ska ge enbart ett grundskydd, så att vi slipper se människor som svälter, och att detta ska leda till det ovan nämnda: framväxten av en stor marknad för privata försäkringar? 4

5 För egen del tror jag att Reinfeldt och Borg omkring år 2005 hade kommit till insikt om att den då etablerade svenska samhällsmodellen hade stora förtjänster, det vill säga att de då hade blivit klokare än vad de var tio år dessförinnan. Men den positiva tolkningen stämmer dåligt överens med den ovan nämnda observationen att de efter valet 2006 betett sig som om de är ute efter att steg för steg underminera grundvalarna för vad de sagt sig vilja försvara, vidareutveckla och förbättra. Det är svårt att undvika intrycket att de mer eller mindre avsiktligt slagit in på en väg som går i riktning mot ett långsiktigt systemskifte. De har andra ledstjärnor än Socialdemokraterna. Verkligheten är vår värsta fiende, sa Olof Palme. Möjligheternas land, kallade Mona Sahlin sin 2010 utgivna bok. Vilken verklighet kommer socialdemokraterna att möta 2014? Hur kommer de då befintliga möjligheterna att se ut för den då förhoppningsvis tillträdande socialdemokratiska regeringen? Åtskilligt av vad den borgerliga regeringen då hunnit med att genomföra kommer inte att utan vidare låta sig rivas upp. Den 2014 befintliga verkligheten kommer inte att låta sig återställas till hur den verkligheten skulle ha sett ut det inträffade regimskiftet förutan. Solidariteten är en ömtålig vävnad. Uppkomna revor är svåra att laga. De tenderar att förlängas och vidgas av den belastning som gett upphov till dem. Vi måste kallt räkna med att Moderaterna också fortsättningsvis kommer att vädja till de många jämförelsevis lyckligt lottade medborgarnas snävt egoistiska intressen. Vad kommer Socialdemokraterna att ha att sätta emot i valrörelsen 2014? Svaret låter sig inte formuleras på några få månader. Det nu inledda utvecklingsarbetet omprövningen och förnyelsen av partiets politik måste få ta tid. Uppgiften är svår och komplicerad. Framprovocerade hastverk baserade på önsketänkande och bristfälliga analyser måste undvikas. Den behövliga problematiseringen och verklighetsanpassningen blir smärtsam. För egen del är jag, uppriktigt sagt, tämligen så pessimistisk. Jag vill försöka förklara varför. Problematisering: Varför ökar klyftorna? Ibland brukar jag säga att polemik, som förutsätter att angripna meningsmotståndare är antingen illvilliga eller korkade, är ointressant. Är det inte just det som jag i det föregående har gjort mig skyldig till? Visserligen har jag sagt att jag gärna vill tro att Reinfeldt och Borg blivit klokare än vad de var före Moderaternas stora kursomläggning och att de menar allvar med vad de säger, men det har inte avhållit mig från att uttala misstanken att vad de håller på med är ett slags dubbelspel, att de har en dold långsiktig agenda. Att de nämnda herrarna skulle vara korkade finns det säkert ingen som hävdar. Och vad man än tror om deras långsiktiga syften ger ett misstänkliggörande av detta en ofruktbar utgångspunkt för Socialdemokraternas omprövning och förnyelse av sin politik. Vi måste våga problematisera. Det är inte vare sig Moderaternas eller Socialdemokraternas fel att klyftorna i samhället sedan länge håller på att vidgas, inte heller att arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå. Den svenska modellens glansdagar med små klyftor och en arbetslöshet, som sällan översteg tre procent, återfinns i det sedan länge förflutna. Verkligheten är i dag en värre fiende än vad den var på Olof Palmes tid. Hög arbetslöshet medför stora välfärdsklyftor, i synnerhet om den är ojämnt fördelad mellan olika grupper, vilket fallet är. Samtidigt finns ett orsakssamband i den andra riktningen. Existensen av olika medborgargrupper med påtagligt olika bakgrund och förutsättningar, olika värderingar och beteendemönster, olika etnisk och kulturell tillhörighet, och så vidare, medför hög och ojämnt fördelad arbetslöshet. Solidariteten är en ömtålig vävnad, sa jag för en stund sedan. Att den är på väg att trasas sönder är inte eller i varje fall inte främst den nuvarande borgerliga regeringens fel. 5

6 Detta får inte hindra oss från att anamma Mona Sahlins syn på Sverige som ett Möjligheternas Land. Där finns mycket att hämta i form av utgångspunkter för det socialdemokratiska återuppbyggnadsarbetet. Men vad som är möjligt har förändrats och fortgår att förändras! I sin bok Common Wealth: Economics for a Crowded Planet påpekar den framstående ekonomen Jeffrey Sachs att vad som strax efter det andra världskriget gjorde det möjligt för de nordiska länderna att etablera och sedan långsiktigt och framgångsrikt upprätthålla en socialdemokratisk samhällsmodell ( a social-welfare model of social democracy ) var en i dessa länder då befintlig hög grad av social och etnisk homogenitet. Han hänvisar till forskning som visar att de offentliga välfärdsutgifterna ( social spending ) som andel av BNP är störst i de länder där de sociala och etniska klyftorna är minst. Vi är vana vid att föreställa oss att en ambitiös välfärdspolitik bidrar till att minska klyftorna i samhället. Vad Sachs påpekar är existensen av ett orsakssamband i den andra riktningen: Små klyftor medför en ambitiös välfärdspolitik. En för oss i Sverige av i dag milt uttryckt oroande tolkning av detta orsakssamband är att ökande klyftor minskande social och etnisk homogenitet som uppkommit som en konsekvens av annat än den förda politiken, kan underminera grundvalarna för det av Socialdemokraterna i det förflutna åstadkomna välfärdsbygget. Ett enkelt resonemang kan begripliggöra varför det kan vara så: Om den stora merparten av löntagarna löper ungefär lika stor risk att drabbas av exempelvis arbetslöshet eller sjukdom, hyser de om de har ungefär samma värderingar och beteendemönster ungefär samma betalningsvillighet för förekommande slag av arbetslöshets- och sjukförsäkringar. Eftersom privata sådana försäkringar blir ytterst bristfälliga har de anledning att efterfråga på politisk väg åstadkomna trygghetssystem. Alla betalar då ungefär lika mycket i form av skatt eller avgifter för den trygghet dessa system erbjuder. Men antag nu att det i samhället finns ett antal med avseende på sina förutsättningar, värderingar, beteendemönster och riskbedömningar mycket olikartade grupper: att samhället i detta avseende är heterogent snarare än homogent. Då kommer de medborgare som betraktar sig själva som jämförelsevis skötsamma och ansvarsfulla, eller som av andra skäl anser sig löpa jämförelsevis liten risk att bli arbetslösa eller sjuka, att upptäcka att en mycket stor andel av deras egna inbetalningar i realiteten tillfaller (i form av utbetalda försäkringsersättningar) andra grupper än den de själva tillhör. De får därmed anledning att motsätta sig införandet eller observera detta det fortsatta upprätthållandet av en kostsam generell välfärdspolitik. De kan komma att föredra alternativ som innebär lägre skatter för dem som arbetar finansierade med besparingar i form av bland annat lägre ersättningar till de arbetslösa eller sjuka. För sitt eget vidkommande har dessa jämförelsevis lyckligt lottade medborgare jämförelsevis goda möjligheter att kompensera sig för det sistnämnda via kompletterande individuella eller gruppvisa privata försäkringar. (Resonemanget kan generaliseras till att innefatta också andra inslag i välfärdspolitiken än de nämnda försäkringssystemen.) Kvar står en rad fundamentala frågor. Varför har den hittills bedrivna, nog så ambitiösa välfärdspolitiken varit oförmögen att förhindra den sedan länge pågående utvecklingen i riktning mot ett alltmer heterogent och ojämlikt samhälle? Varför tenderar arbetslösheten att bita sig fast på en hög nivå och att samtidigt bli alltmer ojämnt fördelad? Varför ökar löneskillnaderna? Varför blir de rika rikare och de fattiga fattigare? Det är ofruktbart att börja leda efter syndabockar. Det är verkligheten vår främsta fiende som har förändrats. Det är där vi måste söka svaren. Ett sådant sökande för oss ut på den globala arenan. Vad vi där ser är en verklighet präglad av dramatiskt ändrade konkurrens- och marknadsförhållanden i globaliseringens och marknadsliberaliseringarnas spår, detta i kombination med ett häpnadsväckande snabbt införande runt om i världen av nya produktionsmetoder baserade på 6

7 revolutionerande ny teknologi. I utvecklade länder som Sverige har allt detta medfört en ökad efterfrågan på där producerade kapital- och kunskapsintensiva varor och tjänster och därmed också en ökad efterfrågan på arbetskraft med avancerade kunskaper och färdigheter. Samtidigt har de i Sverige befintliga exporterande eller importkonkurrerande producenterna av mer arbetsintensiva produkter mött ökad konkurrens från så kallade låglöneländer. Detta har medfört en minskad efterfrågan på arbetskraft som saknar avancerade kunskaper eller färdigheter eller vars speciella och kanske nog så avancerade kompetens inte längre efterfrågas av inhemska producenter. Dessutom har den fortgående internationaliseringen medfört drastiskt ökade möjligheter för företagen och kapitalägarna att välja var i världen de vill bedriva sin produktion eller placera sina tillgångar, vilket gjort det svårt eller omöjligt för ett litet enskilt land som Sverige att upprätthålla en jämförelsevis hög beskattning av kapitalinkomster och förmögenheter. I frånvaro av en sådan beskattning blir de redan rika med tiden ännu rikare. Deras bidrag till finansieringen av en ambitiös välfärdspolitik blir litet, vilket innebär att de redan fattiga blir ännu fattigare. Till vad som bidragit till den uppenbara framväxten av ett allt mera heterogent samhälle hör också den sedan länge pågående flyktinginvandringen från olika delar av världen. Vad vi mot bakgrunden av allt detta har anledning att förvänta oss är bland mycket annat en utveckling i riktning mot antingen än större lönedifferenser till de redan tidigare lågavlönades nackdel eller ökad arbetslöshet. Man kan hävda att detta dilemma låter sig angripas eller, mer generellt, att den ökande heterogeniteten kan motverkas med hjälp av bland annat en intensifierad och moderniserad användning av aktiv arbetsmarknadspolitik. Socialdemokratisk politik har alltid varit baserad på övertygelsen att en motsträvig verklighet trots allt låter sig påverkas med hjälp av politik. De lågavlönade eller arbetslösa kan erbjudas möjlighet att genom utbildningar eller andra slag av kompetensutveckling skaffa sig på arbetsmarknaden efterfrågade kunskaper och färdigheter. Detta slag av aktiv arbetsmarknadspolitik är ett av tidigare regeringar ofta använt politiskt medel. Dessvärre finns det anledning att befara att det med tiden blivit mindre verkningsfullt. Varför kan det vara så? Fortsatt problematisering: Svåra val för socialdemokratin Vad som förr i tiden, under den svenska modellens glansdagar, gjorde det möjligt för de skiftande regeringarna att upprätthålla nära nog full sysselsättning trots den då bedrivna solidariska lönepolitiken, som slog ut många låglönejobb, var dels den aktiva arbetsmarknadspolitiken, dels den länge fortgående ökningen av den offentliga sysselsättningen. I det sistnämnda avseendet kom vi så småningom till vägs ände. Den offentliga sektorns andel av sysselsättningen kan inte bli hur stor som helst, låt vara att frågan om var gränsen går är diskutabel. I fråga om arbetsmarknadspolitiken är bilden mer komplicerad. Snabb strukturomvandling är inget nytt fenomen. Stora förändringar av efterfrågan på arbetskraft med olika kunskaper och färdigheter inträffade också förr i tiden, då arbetslösheten trots detta sällan översteg tre procent. Ett betydelsefullt inslag i den då bedrivna arbetsmarknadspolitiken var en omfattande användning av olika slag av arbetsmarknadsutbildningar. Tanken var att arbetstagare, som genom utslagningen av låglönejobb drabbats av arbetslöshet, skulle erbjudas möjlighet att via deltagande i relativt kortvariga men likväl rejäla utbildningsprogram skaffa sig sådana kunskaper och färdigheter som efterfrågades av andra, mer produktiva företag än de utslagna. Detta förutsatte att bortfallet av låglönejobb kunde kompenseras med en samtidig och tillräckligt stor och snabb tillkomst av nya jobb på andra håll i ekonomin, främst de expansiva delarna av den konkurrensutsatta industrin. Ett med tiden alltmer kännbart problem blev en fortgående, successiv minskning av industrins jobbskapande kapacitet. Nya och mer kunskaps- och kapitalintensiva 7

8 produktionsmetoder medförde att en ökande industriproduktion lät sig förenas med en oförändrad eller sjunkande arbetskraftsanvändning. Den bedrivna lönepolitiken förblev inriktad på att förhindra uppkomsten av en växande grupp fattiga arbetande ( working poor ). Det bortfall av jämförelsevis lågavlönade jobb, som detta medförde, kunde i med tiden alltmer otillräcklig grad uppvägas av en samtidig tillkomst av nya, bättre avlönade jobb på andra håll i den privata sektorn. Och de där trots allt tillkommande nya jobben kom allt oftare att förutsätta en kompetens, som svårligen låter sig förvärvas via relativt kortvariga arbetsmarknadsutbildningar, i synnerhet inte av personer med en redan i utgångsläget svag utbildningsbakgrund. Numera är det vanligt att nytillkomna, relativt välavlönade arbeten kräver någon form av högskolekompetens eller en avancerad, flerårig yrkesutbildning eller en på andra sätt dokumenterad förmåga att klara av krävande uppgifter. Vad som länge bidrog till att trots allt detta möjliggöra en fortsatt låg arbetslöshet var den ovan nämnda, länge pågående ökningen av antalet jobb i den offentliga sektorn. Men den vägen måste numera betraktas som nära nog stängd. En allt oftare återkommande fråga har blivit: Var finns de för återerövrad full sysselsättning behövliga nya jobben? Ett vanligt svar är att de finns inom området privata tjänster. Det är den sektorn som måste expandera. Det låter enkelt. Men vi måste komma ihåg att problemet inte är en brist på arbetstillfällen för personer med kvalificerade kunskaper och färdigheter. Problemet är existensen av stora grupper av individer som saknar just detta. Låt mig kalla de jobb som dessa personer kan klara av låt vara efter en kanske behövlig men ändå relativt kortvarig tid i utbildning, träning eller praktik för enkla arbeten (väl medveten om min egen oförmåga att fullgöra merparten av dem). Återerövrad full sysselsättning kräver en kraftig ökning av det inom området privata tjänster tillgängliga antalet sådana enkla arbeten. Dilemmat är uppenbart: En lönesättning inriktad på att förhindra en ökning av lönedifferenserna i samhället tenderar att medföra en minskning av antalet tillhandahållna jobb i just de delar av ekonomin där återerövrad full sysselsättning förutsätter att antalet tillgängliga och besatta jobb kraftigt ökar. I sin bok Contested Economic Institutions The Politics of Macroeconomics and Wage Bargaining in Advanced Democraties skriver den amerikanske statsvetaren och ekonomen Torben Iversen om denna problematik. Han ägnar betydande delar av boken åt att presentera och diskutera det centrala inslag i den svenska samhällsmodellen, som brukar kallas Rehn-Meidner-modellen, där två av hörnstenarna är dels den solidariska lönepolitiken, dels den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Iversen menar att den ovan skisserade utvecklingen hans egna beskrivningar och analyser är förstås långt mer detaljerade och djuplodande än mina har medfört att Rehn-Meidner-modellen hamnat på huvudet: on its head. Under modellens glansdagar, för några årtionden sedan, var det möjligt att med hjälp av bland annat aktiv arbetsmarknadspolitik, särskilt en omfattande användning av olika slag av arbetsmarknadsutbildningar, se till så att det av lönesättningen orsakade bortfallet av låglönejobb inte resulterade i bestående hög arbetslöshet. Då hade Rehn-Meidnermodellen fotfäste i verkligheten. Numera står vi inför det nyssnämnda dilemmat. Rehn-Meidnermodellen har hamnat upp och ner. Ett avslutande avsnitt i Iversens bok har rubriken Hard Choices for Social Democracy ( svåra val för socialdemokratin ). Måste vi acceptera att socialdemokratins svåra val står mellan å ena sidan alternativet låg arbetslöshet i kombination med för att ta i uppkomsten av ett låglöneproletariat och å andra sidan alternativet små lönedifferenser, eller i varje fall inte kraftigt ökande sådana, i kombination med bestående hög arbetslöshet? 8

9 Den avslutande meningen i Iversens bok lyder så här: There would ultimately be no greater accomplishment for social democracy than to put the Rehn-Meidner model back on its feet. Det låter som något att sträva efter: En i framtiden återupprättad och moderniserad Rehn-Meidner-modell som den största av socialdemokratins alla bedrifter!!! Dessvärre kan jag inte i Iversens bok hitta några för mig begripliga recept för åstadkommandet av detta. Han tycks hoppas på att den fortsatta internationaliseringen speciellt en i framtiden långtgående liberalisering av de internationella marknaderna för olika slag av tjänster så småningom ska göra det möjligt att åter kombinera en solidarisk lönesättning med en offensiv sysselsättningspolitik. Han menar att detta förutsätter att vänstern överger sitt traditionella motstånd mot en internationell konkurrensutsättning av olika slag av tidigare skyddad tjänsteproduktion. Hur den långsiktiga vision, som han i dessa avseenden tycks ha för ögonen, är beskaffad undandrar sig min föreställningsförmåga. I fråga om hanteringen i ett mer kortsiktigt perspektiv av det ovan skisserade dilemmat socialdemokratins svåra val efterlyser han innovativa idéer. Han nämner, utan närmare preciseringar, en del utgångspunkter för ett sökande efter sådana idéer. Dit hör tankar på politiska medel som negativ inkomstskatt, lönesubventioner, statsgaranterade omskolningsmöjligheter och ökad användning av behovsprövade stödformer. Detta tycks återspegla bedömningen att vad socialdemokratin tills vidare måste inrikta sig på är att försöka hitta sätt att i åtminstone någon mån lindra de ojämlikhetsskapande konsekvenserna av en mer marknadskonform lönestruktur, det vill säga av större lönedifferenser mellan olika slag av arbeten. Möjligheter, trots allt? Jag hoppas att andra sitter inne med mer optimistiska verklighetstolkningar än mina egna. I fråga om innovativa idéer har jag för egen del inte mycket att komma med. Men det finns ett par saker som jag vill tillägga. Jag använde mig nyligen av det grova och tämligen så diffusa begreppet enkla arbeten. Det kan föra tankarna till sådant som Rengöring, Underhåll och Tvätt: RUT. Jag behöver inte upprepa alliansregeringens som jag ser det tämligen så starka argumentering för sitt så kallade RUT-avdrag. Detta inslag i den förda politiken kan, tycker jag, ses som en form av efterfrågepåverkande, selektiv arbetsmarknadspolitik. Det handlar dock inte om några lönesubventioner, som är ett ofta använt arbetsmarknadspolitiskt medel, utan om en selektiv subventionering av viss konsumtion, närmare bestämt hushållens köp av ett antal uppräknade och någorlunda väldefinierade så kallade hushållsnära tjänster. Subventioneringen innefattar, exempelvis, den hushållsnära tjänsten städning men däremot inte, exempelvis, de likaledes hushållsnära tjänsterna privatekonomisk rådgivning eller installation av privat datoranläggning. I de sistnämnda fallen skulle en subventionering leda till en ytterligare ökning av efterfrågan på arbetskraft med relativt avancerade kunskaper och färdigheter och till en ur effektivitetssynpunkt skadlig snedvridning av användningen av denna arbetskrafts kompetens. I det förstnämnda fallet finns det anledning att tro att subventioneringen skapar reguljära arbetstillfällen för personer som i alternativfallet är arbetslösa eller ägnar sig åt svartjobb. Jag menar att Socialdemokraterna bör acceptera användandet av ett skatteavdrag för ett antal väldefinierade, av hushållen köpta tjänster som ett politiskt medel. Detta får inte innebära ett okritiskt accepterande av alliansregeringens sätt att använda medlet i fråga. Här finns ett stort behov av noggranna analyser, som beaktar såväl sysselsättnings- som fördelnings- och effektivitetsaspekter på alternativa sätt att utforma och tillämpa motsvarande regelverk. Finns några sätt att stimulera företagens användning av enkelt arbete inom ramen för deras produktion av också annat än hushållsnära tjänster? Det brukar ibland påpekas att arbetstagare med avancerade kunskaper och färdigheter, inklusive högutbildade 9

10 tekniker, ekonomer, administratörer och så vidare, ofta måste ägna avsevärd tid åt andra arbetsuppgifter än sådana som innebär ett utnyttjande av deras speciella kompetens. Det kan handla om göromål som lämpligen borde kunna skötas av andra anställda, som trots en relativt svag allmän utbildningsbakgrund har förvärvat förmåga att på ett effektivt och professionellt sätt hantera just dessa uppgifter. Alla slag av specialisering förutsätter inte fleråriga utbildningar. Problemet är inte avsaknaden av lågutbildade arbetssökande med förmåga att via rejäla men likväl ganska så kortvariga utbildningar, i kombination med träning och praktik, det vill säga sådant som den aktiva arbetsmarknadspolitiken kan tillhandahålla, skaffa sig den för de åsyftade slagen av arbeten behövliga specialistkompetensen. Problemet är att jobben i fråga inte kommer till stånd, vilket i sin tur sammanhänger med att företagen, givet rådande löner, skatter och arbetsgivaravgifter, bedömer det som olönsamt att inrätta dem. Motsvarande totala arbetskraftskostnader blir för stora. Vad vi ser är ett uttryck för det nyligen beskrivna dilemmat eller med andra ord för vad Iversen syftar på när han skriver att Rehn- Meidner-modellen hamnat upp och ner. RUT-avdraget innebär som påpekats en subventionering av hushållens konsumtion av vissa relativt arbetsintensiva tjänster och därmed en indirekt stimulans av vissa företags produktion av tjänsterna i fråga. Användningen av detta medel kan förstås vidareutvecklas och förfinas. Samtidigt kan man söka efter sätt att mera direkt subventionera företagens produktion av speciellt arbetsintensiva (i betydelsen relativt föga kapital- och kunskapsintensiva) varor och tjänster för att därigenom åstadkomma en ökad efterfrågan på relativt okvalificerad arbetskraft ( enkelt arbete ). I praktiken torde detta komma att innebära en subventionering av vissa utpekade branscher. Även om jag inte vill beteckna den vägen som helt stängd tror jag att man inte kan särskilt långt på den utan att samtidigt ställa till med ur effektivitetssynpunkt mycket olyckliga snedvridningar av den totala resursanvändningen i ekonomin. Den möjlighet som återstår är en direkt subventionering av företagens användning av i ovan antydd mening enkelt arbete. Också detta är förknippat med stora svårigheter. Tillämpningen av sådana lönesubventioner måste bli höggradigt selektiv. Hur konkurrenskraftig på arbetsmarknaden som en nyligen arbetslöshetsdrabbad person faktiskt är låter sig vanligen inte bedömas på basis av omedelbart tillgänglig information om dennes utbildningsbakgrund och tidigare arbetslivserfarenheter. En placering i en subventionerad anställning kan i allmänhet ifrågakomma först när den arbetslöse visat sig vara svårplacerad, det vill säga först efter en tid av fruktlöst aktivt arbetssökande, kanske i kombination med deltagande i kompetensutvecklande arbetsmarknadspolitiska aktiviteter. Men om en av de huvudsakliga orsakerna till att åtskilliga arbetssökande hamnar i långtidsarbetslöshet faktiskt är att tänkbara arbetsgivare bedömer övervägda anställningar av dem som för kostsamma, så framstår individrelaterade lönesubventioner som ett adekvat medel. I fråga om utformningen av och sätten att tillämpa individrelaterade lönesubventioner som ett av flera arbetsmarknadspolitiska medel finns ett stort behov av innovativt tänkande och intensifierat utvecklingsarbete. De principiella och praktiska problemen är många och stora. Till vad som måste fås att fungera på ett fruktbart sätt hör samspelet mellan arbetsförmedlingen och företagen om inte företagen är med på noterna blir subventionerna ett slag i luften men också samordningen mellan olika slag av arbetsmarknadspolitiska insatser, exempelvis mellan kompetensutvecklande verksamheter och användandet av lönesubventioner. Kort uppsummering Som jag tidigare sagt hoppas jag att andra sitter inne med mer optimistiska verklighetstolkningar än mina egna, som jag här inte tänker försöka sammanfatta. Jag nöjer mig med att avslutningsvis konstatera att mina ovan redovisade funderingar lett mig till uppfattningen att Socialdemokraterna under åren framöver bör inrikta sig på bland annat följande: 10

11 1) Ett tydliggjort och fortsatt energiskt försvar av den generella välfärdspolitiken 2) En intensifierad kamp mot på borgerlig dogmatism baserade och ur såväl jämlikhets- som effektivitetssynpunkt dåligt motiverade privatiseringar 3) Ett återupprättande av en anständig och väl fungerande arbetslöshetsförsäkring 4) Ett fortsatt försvar av starka fackföreningar som ett viktigt inslag i den svenska samhällsmodellen 5) Utveckling av ett genomtänkt synsätt i fråga om samordningen och roll- och ansvarsfördelningen mellan å ena sidan arbetslöshetsförsäkringen och å andra sidan den aktiva arbetsmarknadspolitiken, där utgångspunkten måste vara att alla som är dokumenterat villiga att efter förmåga bidra till produktionen av sådant som är av värde för andra ska erbjudas bestående drägliga levnadsvillkor och slippa att bli hänvisade till behovsprövat ekonomiskt bistånd 6) Ett återupprättande av rejält kompetensutvecklande verksamheter för de arbetslösa som ett centralt inslag i den aktiva arbetsmarknadspolitiken 7) Ett accepterande av RUT-avdraget som ett i princip förtjänstfullt och utvecklingsbart politiskt medel 8) En kraftigt utökad och noggrant utformad användning av lönesubventioner som ett inslag i den aktiva arbetsmarknadspolitiken 11