Resurser för kvalitet, SOU 2007:81

Transkript

1 Resurser för kvalitet, SOU 2007:81 Handläggare Margaretha Andersson Avdelningsdirektör, Docent Box 256 SE Uppsala Besöksadress S:t Olofsgatan 10 B Telefon Telefax Margaretha.Andersson@uadm. uu.se Uppsala universitet lämnar härmed sitt remissvar på betänkandet Resurser för kvalitet (SOU 2007:81). I beredningen har synpunkter inhämtats från områdesnämnderna, utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden, universitetsbiblioteket samt Uppsala Studentkår. Konsistoriets ledamöter har beretts möjlighet att lämna synpunkter. Sammanfattning Uppsala universitet ser med tillfredsställelse på utredningens övergripande inriktning att främja kvalitet och öka autonomin för landets lärosäten. Ambitionen att ge kvalitetsaspekterna tydligt genomslag vid resurstilldelningen välkomnas. Samtidigt konstateras att långsiktiga konsekvensanalyser av förslagen i många stycken saknas i utredningen. Ett antal av utredningens förslag avstyrks därför, då vi menar att det finns bättre sätt att nå de angivna målen. Vi vill särskilt peka på risken att ett genomförande av utredningens förslag i ett längre perspektiv inte skapar rimliga förutsättningar för fullständiga, breda universitet. Universitetet tillstyrker den föreslagna modellen för resurstilldelning för utbildning på grundnivå och avancerad nivå i form av basresurs och tilläggsersättningar, men avstyrker en maximering av antalet tilläggsbelopp liksom de föreslagna nivåerna. Vidare avstyrks att tilläggsersättningen baseras på undervisningsmetod. I stället förordas de nya examensbeskrivningarna och dess mål som utgångspunkt. Universitetet tillstyrker att en resurs för forskningsanknytning inkluderas i ersättningen för helårsstudenter. Universitetet anser vidare att en betydande resursförstärkning krävs inom samtliga utbildningsområden för att den nya modellen ska kunna genomföras inom utbildning på grundnivå och avancerad nivå. Universitetet tillstyrker lärosätesövergripande utvärderingar avseende utbildning, men betonar vikten av att utveckla tydliga kriterier som mäter hela lärosätets kvalitet. Universitetet föreslår att prestationsmåttet helårsprestation behålls men ges mindre vikt. Uppsala universitet tillstyrker varmt att resurstilldelningen till forskning baseras på prestation och kvalitet. Det är synnerligen väsentligt att hela universitetet, och inte enbart selekterade projekt, utvärderas av externa expertpaneler. En vidareutveckling av utvärderingskriterier och indikatorer föreslås. Vidare anser universitetet att statens resurser för civil forskning snarast bör uppgå till minst 1 % av BNP. Uppsala universitet anser att staten ska ta ett större ansvar för finansieringen av utbildningen på forskarnivå men avstyrker att en per capitaersättning för utbildning på forskarnivå införs i den utformning som föreslås i betänkandet. Uppsala universitet tillstyrker förslaget om ett samlat anslag för utbildning och forskning. Vidare tillstyrks att anslaget delas upp i två ramar, men till skillnad mot förslaget bör den ena ramen omfatta utbildning på grundnivå och avancerad nivå och den andra utbildning på forskarnivå och forskning. Om vetenskapsområdena bibehålls som grund för resurstilldelning är det viktigt att en kompletterande anslagspost ger ett strategiskt utrymme till universitetsstyrelsens förfogande. En sådan post bör omfatta minst 10 % av den totala forskningsramen. Utredningens förslag att avskaffa kravet på produktivitetsökning tillstyrks. Uppsala universitet avstyrker förslaget om en ny modell att fördela medel till klinisk utbildning och forskning. Uppsala universitet tillstyrker vidare inrättande av en intermediär med ett begränsat uppdrag att lämna underlag till regeringen för dess beslut om resurstilldelning. 1

2 Övergripade synpunkter Resurser för kvalitet (RUT2) är en angelägen utredning. Dagens resurstilldelningssystem är i behov av en reformering. Uppsala universitet finner i utredningen många intressanta förslag som över tid kan stärka universitetets autonomi samt öka möjligheterna till egna prioriteringar. Universitetet ser med tillfredsställelse på att RUT2 i likhet med många av regeringens övriga aktuella reformförslag och utredningar syftar till att öka autonomin för landets lärosäten samt främja kvalitet i svensk högre utbildning och forskning. Det är av stor betydelse att de förslag som lämnas i föreliggande betänkande ställs i relation till förslag som lämnas i övriga redan avlämnade eller pågående utredningar. Ambitionen att ge kvalitetsaspekterna tydligt genomslag vid resurstilldelningen samt den ökade medvetenheten om verksamhetens långsiktiga karaktär välkomnas. Mycket talar för att ett genomförande av utredningens förslag i ett längre perspektiv inte ger rättvisa åt breda universitet som Lund och Uppsala. Sverige som kunskapsnation måste skapa rimliga förutsättningar för några fullständiga, breda universitet och det krävs därför en förutsättningslös konsekvensanalys av effekterna av föreslagna resurstilldelningsmodeller. Universitetet bejakar insatser för att åstadkomma ökad profilering och konsolidering inom högskoleområdet. Det är dock tveksamt om en strukturfond är det mest rationella sättet att uppnå resultat. En strukturfond för stöd i arbetet med samarbete, profilering och koncentration kan visserligen medföra en ökad synlighet vad gäller de medel som avsätts för ändamålet men innebär samtidigt en omotiverad ökad byråkratisering och ett ökat ansökningsskrivande. De förändringar som strukturfonden eftersträvar har större möjligheter att kunna genomföras om de initieras av lärosätena själva med inre drivkrafter. Detta gäller inom såväl utbildning som forskning. Uppsala universitet tillstyrker att lärosätesövergripande utvärderingar läggs till grund för fördelning av den konkurrensutsatta delen av utbildningsanslaget. De i betänkandet föreslagna kriterierna är dock alltför oprecisa och subjektiva för att ge en tillförlitlig grund för resursfördelning. Den föreslagna modellen skulle sannolikt missgynna det breda universitetet. Lärosätesbedömningar måste göras av hela lärosäten och utifrån klara kriterier. I betänkandet förslås en förutsättningslös utredning om studieavgifter för alla studenter. Uppsala universitet bejakar möjligheten att införa studieavgifter för studenter utanför EES-området men anser att studieavgifter inte ska förekomma för studenter inom EES- området. Förslaget att införa fyraåriga anslagsperioder välkomnas. Ökad stabilitet i planeringsförutsättningarna är sedan många år ett starkt önskemål, då universitets verksamhet normalt planeras på betydligt längre sikt än ett år. Att tillfälliga förändringar i studenttillströmning ger omedelbart ekonomiskt genomslag har medfört betydande osäkerhet i verksamhetsplaneringen. I detta sammanhang vill universitetet understryka vikten av att utbildningsresurserna ökar och att statens resurser för civil forskning snarast bör uppgå till minst 1 % av BNP. Betänkandets förslag att krav på produktivitetsökning avskaffas tillstyrks. 2

3 Resurstilldelning till utbildning på grundnivå och avancerad nivå Bakgrund och motiv Utredningen har som målsättning för sina förslag till resurstilldelningsmodeller att skapa bättre långsiktiga planeringsförutsättningar, stärka sambandet mellan utbildning och forskning samt höja kvaliteten i såväl utbildning som forskning. Detta avses ske genom tillämpning av förutbestämda kriterier. Uppsala universitet finner utredningens utgångspunkter lovvärda. Universitetet finner emellertid att åtgärdsförslagen i många stycken inte lever upp till ambitionerna. Universitetet efterlyser därför en omprövning av flera förslags praktiska utformning. Det är rimligt att riksdag och regering kan utöva viss styrning av utbildningsutbudet. Brist på exempelvis läkare, civilingenjörer eller psykologer måste kunna resultera i övergripande ställningstaganden från de instanser som har det nationella ansvaret. En resurstilldelningsmodell måste kunna ge utrymme för en sådan styrning. Utredningen ger ett betydande utrymme åt en beskrivning av nuvarande resurstilldelningsmodell. Kursklassificeringen, som är grunden för modellens tillämpning, kritiseras från flera olika utgångspunkter och enstaka exempel på avvikelser från den tänkta tillämpningen av modellen redovisas. Felaktiga klassificeringar, som utgör underlag för resurstilldelning, ska beivras vid exempelvis de revisioner som görs av Riksrevisionen i samband med årsredovisningar. Det är därför med viss förvåning som universitetet konstaterar att de exempel man lämnar på några inadvertenser i kursklassificeringssystemet blir så avgörande som motiv för en förändrad resurstilldelningsmodell. I betänkandet förs vidare en kritisk diskussion kring utbildningsområde som grund för resurstilldelning. Enligt utredningen utgör denna form av resurstilldelning ett hinder för pedagogisk utveckling och förnyelse av undervisningsmetoder. Det förefaller som om utredningen förutsätter att dagens utbildningsområdesprislappar alltid följer med ända ner på institutionsnivå och därvid blir styrande för både pedagogik och undervisningsmetoder. Detta är långt ifrån dagens verklighet. Utbildningsområde är endast grund för resurstilldelning från statsmakt till lärosäte. Inom ett universitet eller en högskola kan beslut fattas om resurstilldelning utifrån andra kriterier än utbildningsområde. Hänsyn kan redan i dag tas till exempelvis behov av laborationer, praktik och undervisningsmodeller. Sammantaget anser således universitetet att varken kursklassificering eller utbildningsområde som grund för resurstilldelning i sig utgör vägande motiv för ett förändrat resurstilldelningssystem. Förslaget till ett nytt resurstilldelningssystem Uppsala universitet tillstyrker modellen med en basresurs för helårsstudenter samt tilläggsbelopp men avstyrker att undervisningsmetod ska vara kvalitetskriteriet för tilläggsersättning. De nya examensbeskrivningarna i examensordningen bör vara utgångspunkt för de kriterier som skapas. Nivåerna på såväl basresursen som tilläggsersättningarna måste också modifieras. Förslaget att införa en resurs för forskningsanknytning tillstyrks. Det krävs avsevärt ökade resurser för systemet som helhet om utredningens modell ska förverkligas med rimliga nivåer på grundersättning och tilläggsersättningar. Dagens resurstilldelning per helårsstudent är alltför låg. Vi vill kraftfullt markera att internationella jämförelser ger vid handen att om svensk utbildning ska vara konkurrenskraftig och ge möjligheter till en, också i internationellt perspektiv, god 3

4 kvalitet krävs resursförstärkningar för utbildning inom samtliga områden. Som utredningen konstaterar är anslagen till utbildning inom humaniora, teologi, juridik och samhällsvetenskap idag alldeles för låga för att en god kvalitet i utbildningen ska kunna upprätthållas. Universitetet vill samtidigt betona att en ökad resurstilldelning, för att säkra kvalitet, är lika viktig inom farmaci, medicin, naturvetenskap, teknik, undervisning och vård. Det är anmärkningsvärt att det för humaniora, teologi, juridik och samhällsvetenskap görs en reguljär pris- och löneomräkning till dagsläget men att detta inte görs för övriga utbildningsområden. Universitetet avvisar bestämt de skrivningar i avsnitt där det sägs att den högsta ersättningen endast ska användas i begränsad omfattning eftersom den med något undantag inte har någon motsvarighet i dagens system. Utredningens motiv och slutsatser vid behandlingen av dessa frågor är inte förtroendeingivande. Uppsala universitet noterar att utredningen inte belyser hur det föreslagna systemet fungerar för olika typer av lärosäten och har därför sökt analysera situationen. En effekt av de i betänkandet föreslagna förändringarna är sannolikt att fackhögskolorna blir kraftigt normerande när det gäller utbildningar inom exempelvis medicin och teknik. För breda lärosäten innebär en ökning av basresursen i kombination med ett begränsat antal tilläggsbelopp att den interna medelsfördelningen blir föremål för förhandling. Vetenskapsområdet för medicin och farmaci bedriver i huvudsak utbildning inom legitimationsyrken. Samhället har här en högst motiverad förväntan på försörjningen av legitimationsutbildade vad gäller såväl volym som geografisk spridning. För att möta dessa behov krävs att utbildningarna genomförs vid flera, geografiskt spridda lärosäten samt att kvaliteten är rimligt jämn mellan dessa. Anställningsbarheten ska vara oberoende av lärosäte och därmed måste också medelstilldelningen vara jämförbar. För att ett lärosäte som Uppsala universitet ska kunna konkurrera med fackhögskolor inom medicin och teknik kommer, om ett system med begränsat antal tilläggsbelopp per lärosäte införs, samtliga tilläggsbelopp att behöva tas i anspråk för utbildningar inom de områden som konkurrerar med fackhögskolor. Det kommer i sin tur att innebära att övriga utbildningsområden inte kommer att tilldelas ett enda tilläggsbelopp. Frågan är principiellt oerhört viktig och kan inte argumenteras bort i termer av lärosätenas frihet att använda sina resurser. Universitetet avstyrker således förslaget om en maximering av antalet tilläggsbelopp per lärosäte. Den detaljstyrning som förslaget innebär ger betydande svårigheter i tillämpningen över tid. Då antalet tilläggsbelopp är begränsat och dessutom knutet till ett kvalitetsresonemang uppstår problem om utbildningsutbudet behöver förändras. Det bör därför ankomma på varje lärosäte att för egen del ta ansvar för finansieringen av sitt utbildningsutbud inom givna ekonomiska ramar. Universitetet avstyrker att kriteriet för tilläggsersättning utgörs av undervisningsmetod. På lärosätesnivå ska i det föreslagna systemet en klassificering ske av alla kurser med avseende på vilken ersättningsnivå som varje kurs kan erhålla. Detta innebär att den klassificering som görs samtidigt blir en resursfördelning om klassificeringen ska spegla undervisningsmetoderna. Ett sådant skapar en direkt koppling mellan det konkreta kursutbudet och statens ersättning. I årsredovisningsarbetet kommer detta att granskas av bl.a. Riksrevisionen som kan kräva en direkt redovisning av undervisningsmetod, d.v.s. en direktkoppling från staten in i lärosalen! Lärosätena kommer med stor sannolikhet att med den nya modellen få mindre rörelseutrymme och mindre möjligheter till utvecklingsarbete och omfördelningar. 4

5 Det får anses rimligt att staten har krav på resultat inom den högre utbildningen. Det är emellertid angeläget att ge helårsprestationer mindre vikt som tilldelningsgrund än vad som är fallet i dagens system. Universitetet avstyrker förslaget att helt ta bort prestationsmåttet helårsprestation som medelstilldelningsgrund. Samtidigt bör övervägas behov och utveckling av andra prestationsmått. Resurstilldelning för utbildning på forskarnivå Uppsala universitet anser att staten bör ta ett större ansvar för finansieringen av utbildningen på forskarnivå än vad som idag är fallet. Formerna för detta behöver diskuteras vidare liksom ersättningsnivån. De siffror som redovisas i utredningen är inte anpassade till dagens kostnadsläge. Ett system med per capitaersättning för doktorander kräver också, liksom inom utbildning på grundnivå och avancerad nivå, att metoder för registrering och rapportering i Ladok-systemet utvecklas och att begreppen helårsdoktorand och helårsprestation definieras i regleringsbrevet. Med dagens föreskrifter för utbildning på forskarnivå i högskoleförordningen är det sannolikt inte helt enkelt. Förslagets utformning är inte heller kompatibelt med dagens system för fördelning av ALF-medel inom det medicinska området. En konsekvensanalys av utredningens förslag om en per capitaersättning för helårsdoktorander saknas. Utan en sådan bör förslaget inte genomföras. En fördjupad diskussion kring reglering av genomförande och organisation av ersättning och rapportering inom utbildningen på forskarnivå är nödvändig. Examinationsrätten i utbildning på forskarnivå föreslås i utredningen knytas till en s.k. forskningsprofil. Universitetet vill understryka att en sådan profil inte får bli alltför snäv. En profil som grundar sig på någon enstaka professur riskerar att bli underkritisk. God kvalitet i utbildning på forskarnivå förutsätter en forskningsmiljö av någorlunda storlek för att befrämja tillräcklig bredd och djup i utbildningen. Resurstilldelning till forskning Uppsala universitet tillstyrker förslaget att resurstilldelningen till forskningen ska vara tydligt prestations- och kvalitetsrelaterad. Universitetet tillstyrker också att 50 % av den konkurrensutsatta delen ska fördelas utifrån kvalitetsutvärdering och indikatorer. Av de indikatorer som föreslås är fältnormaliserade citeringar i kombination med internationella kollegiala panelbedömningar de som vinner störst gehör hos Uppsala universitet. Fältnormaliserade citeringar mäter inomvetenskapligt genomslag på en internationell arena vilket är det tydligaste sättet att jämföra forskningsprestationer på internationell nivå. Universitetet vill samtidigt peka på vikten av utveckling av bättre mått på området, inte minst för att ge förutsättningar för rättvisande prestationsmått också för det humanistisk-samhällsvetenskapliga området. Nya bibliometriska mått utvecklas för närvarande på många håll och det är angeläget att ett resurstilldelningssytem kan utvecklas i enlighet med sådana utvecklade mått. För det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet finns exempelvis behov av ytterligare indikatorer och universitetet anser att den modell för publiceringsmätning som används vid resursfördelning till lärosäten i Norge efter viss utveckling kan vara lämplig som en indikator inom detta område. Indikatorer som baseras på personalsammansättningen är dock tvivelaktiga då det i praktiken kan innebära att faktorer som lärosätets storlek samt utbildningsutbudets omfattning och inriktning snarare än kvaliteten blir styrande. Till denna kategori hör också antalet kvinnliga professorer. Indikatorn externa medel behöver enligt Uppsala universitet vässas genom 5

6 att uppvärdera anslag som erhållits i bredast möjliga konkurrens. Vetenskapsrådet och European Research Council som via breda, öppna utlysningar med vetenskapliga kvalitetskriterier som grund finansierar forskning bör ges störst vikt. Uppsala universitet har genom forskningsutvärderingen Kvalitet och förnyelse 2007 (KoF07) god erfarenhet av att genomföra en utvärdering som omfattar all forskning inom ett stort och brett universitet. De direkta kostnaderna slutade på 6,5 mkr vilket är mindre än 0,25 % av universitetets totala forskningsvolym. Detta kan anses fullt acceptabelt för att erhålla ett genomarbetet beslutsunderlag som också är användbart i det interna kvalitetsarbetet. Kombinationen av självvärdering, bibliometri och panelbedömning innebar en genomlysning av universitetets samlade forskning från olika utgångspunkter. Modellen visade sig fruktbar även för verksamheter och områden som riskerar att annars inte komma till sin rätt, exempelvis tvärvetenskap och områden med andra publiceringstraditioner än artiklar i anglosaxiska tidsskrifter. Kollegiala panelbedömningar av all svensk forskning kan lämpligen göras med fyraårsintervall för en i sammanhanget blygsam kostnad. Att endast föra fram ett begränsat antal projekt kan således inte motiveras av resursskäl och riskerar dessutom att ge helt otillförlitliga resultat, särskilt vid bedömning av stora universitet. Den föreslagna matchningsfonden är en intressant ansats. Förslaget är dock ännu alltför outvecklat för att bilda underlag för ett beslut. I detta sammanhang bör noga övervägas vilka forskningsanslag som kan bli föremål för stöd från en sådan fond. Det är särskilt angeläget att finansiering från EU beaktas. Vissa stora amerikanska anslagsgivare kräver också en omfattande medfinansiering. Ett anslag för utbildning och forskning Uppsala universitet tillstyrker förslaget att föra samman dagens två anslag för forskning och utbildning till ett anslag, under förutsättning att det är uppdelat på ramar för utbildning på grundnivå och avancerad nivå respektive utbildning på forskarnivå och forskning. Uppsala universitet anser vidare, i motsats till RUT2, att medel för utbildning på forskarnivå bör ingå i forskningsramen. Utredningens förslag om en samlad ram för forskning skulle stärka lärosätenas autonomi. Dock finns skäl som talar för att statsmakterna ska ha inflytande över resursfördelning mellan vetenskapsområden. Universitetet understryker samtidigt vikten av att universitetsstyrelserna ges utrymme att besluta om strategiska insatser. Om vetenskapsområdena bibehålls som grund för resurstilldelning är det därför viktigt att en kompletterande anslagspost ger ett strategiskt utrymme till universitetsstyrelsens förfogande. En sådan post bör omfatta minst 10 % av den totala forskningsramen. En konstruktion av anslaget på detta sätt ger möjlighet till politisk styrning av forskningens övergripande inriktning, och ger samtidigt en avsevärt ökad frihet för universitetet att själv besluta om egna prioriteringar. Universitetsledningens och fakultetsnämndernas ansvar Utredningen lämnar förslag om ett antal förändringar av organisatorisk karaktär som påverkar universitetets interna beslutsstrukturer. Ett sådant förslag är att styrelsen ska fördela resurser direkt till de utförande enheterna och att fakultetsnämndernas roll inriktas på kvalitetsfrågor. Utredarens förslag utgår från att de strategiska förändringar som anses vara nödvändiga inte kan genomföras med kollegialt valda organ. Universitetet vill starkt framhålla betydelsen av kollegialt valda organ för utveckling av universitetets kvalitet. Den kollegiala lednings- och beslutsstrukturen utgör en väsentlig bas för att universitetets utveckling ska grundas i och vidareutveckla god 6

7 vetenskap. De senaste årens framgångsrika arbete med kvalitet och förnyelse inom utbildning och forskning vid Uppsala universitet visar på ett övertygande sätt att en organisation där universitetsledning och fakultetsnämnder samverkar i ett helhetssystem har förmåga att skapa bättre arbetsmiljöer, effektivare resursutnyttjande samt kvalitet och förnyelse i utbildning och forskning. Ett system där ansvar och befogenheter följs åt har störst förutsättningar att kunna utvecklas. Universitetsledningens roll har varit att fatta beslut om strategiska insatser och resurstilldelning. Fakultetsnämnderna har följt upp besluten med egna prioriteringar grundade på behov och kvalitet. Detta har visat sig funktionellt. Det är således universitetets uppfattning att det bör finnas en beslutsnivå mellan styrelsen och de utförande enheterna (institutionerna) som har både en resursfördelande roll och kvalitetsansvar. Universitetet avstyrker således utredningens förslag vad avser ansvarsfördelning mellan styrelse och fakultetsnämnder. Intermediären Inrättandet av ett intermediärt organ i form av en nämnd som beslutar om underlag till regeringens förslag om anslag är intressant. Universitetet anser att det är önskvärt med en instans som mer samlat svarar för att ge regeringen underlag för resurstilldelningsbeslut som bygger på kvalitetskriterier. Utredningen är emellertid på många punkter oklar vad avser intermediärens roll och befogenheter. Förslaget synes innebära att ett organ skapas, som får ett mycket stort inflytande på resurstilldelningen och utformningen av kvalitetsvärderingarna. Med detta följer en risk för likriktning av lärosätenas verksamhet i stället för den profilering som man samtidigt önskar sig. Det finns därför anledning att noggrant pröva intermediärens befogenheter. Universitetet anser att intermediären endast ska lämna underlag för senare beslut av regering och riksdag. Universitetet avstyrker bestämt att det intermediära organet ges eget ansvar för att genomföra utvärderingar. Det är tvärtom viktigt att gränsen mellan utvärderande och resurspåverkande organ upprätthålls och att det finns en klar bodelning mellan de myndigheter som har respektive uppgifter. Enligt universitetet är det då lämpligt att Högskoleverket liksom i dag sköter utvärderingen av utbildning på grundnivå och avancerad nivå, medan Vetenskapsrådet har uppgiften att utvärdera forskning och utbildning på forskarnivå. Intermediärens uppgift blir då att utifrån av Högskoleverket och Vetenskapsrådet genomförda utvärderingar och med utgångspunkt från i förväg fastställda kvalitetskriterier göra en analys och utforma ett resurstilldelningsförslag till regeringen. En fördel med ett sådant intermediärt organ är att transparensen i beslutsprocessen ökar då objektiva och tydligt redovisade kriterier ligger till grund för resurstilldelningen. En eventuell nackdel är att lärosätenas roll i processen minskar då man inför ytterligare en instans. En utökad budgetdialog eller ett remissförfarande kan vara en möjlighet att balansera denna effekt. Intermediärens legitimitet och sammansättning är av största vikt. Den bör bestå av företrädare för de verksamheter som bedöms, d.v.s. forskande och undervisande personal samt studenter. Intermediären bör i sitt beredande arbete vara organiserad ämnesvis för att få den kompetens som är nödvändig i beredningsarbetet. Utredningen kommenterar också hur ett intermediärt organ skulle kunna utvecklas och ges allt fler analytiska och strategiska uppgifter i den nationella planeringen av utbildning och forskning. Universitetets uppfattning är att det är för tidigt att uttala sig i denna fråga och att det måste belysas betydligt noggrannare var sådant mer långsiktigt arbete lämpligen bör ske. 7

8 Fördelning av ALF-medel Universitetet avstyrker utredningens förslag om en ny modell att fördela ALF-medel. I betänkandet föreslås att ALF-medlen förs över till universitetet som sedan upphandlar klinisk utbildning och forskning. Detta förslag har en fördel genom att det ökar universitetets möjlighet att styra hur medlen används. Denna fördel motverkas dock av att en sådan organisatorisk förändring skulle kunna medföra en försämring av partnerskapet mellan sjukvårdshuvudmannen och universitetet. Resurser fördelas i dag mellan Uppsala universitet och Uppsala läns landsting på ett effektivt sätt. En genomgripande förändring av det slag som föreslås i betänkandet skulle sannolikt medföra ett stort administrativt merarbete. De argument för en förändring som lyfts fram är inte av sådan dignitet att de motiverar den föreslagna förändringen. Universitetet avser att arbeta för ytterligare förstärkning av kvalitetsstyrningen av ALF-medlen inom ramen för nuvarande avtal. Beslut att avge detta yttrande har fattats av undertecknad rektor i närvaro av universitetsdirektören Mats Ola Ottosson, efter föredragning av avdelningsdirektören Margaretha Andersson. Närvarande därutöver var prorektor professor Kerstin Sahlin, biträdande universitetsdirektören Jan Ivar Mattsson, Uppsala studentkårs ordförande Louise Callenberg samt planeringschefen Kerstin Jacobsson. Anders Hallberg Margaretha Andersson 8