Om sociala sårbarheter i relation till naturkatastrofer

Transkript

1 Karlstads universitet Karlstad Tfn Fax Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper Erik Persson Om sociala sårbarheter i relation till naturkatastrofer Samhällelig Riskhantering D-uppsats Datum/Termin: VT-09 Handledare: Magnus Johansson Examinator: Inge Svedung

2 Sammanfattning Syftet med denna uppsats är att ge en forskningsöversikt kring begreppet social sårbarhet i relation till naturkatastrofer i allmänhet. Sårbarhet i relation till naturkatastrofer har kartlagts och studerats vetenskapligt under en kortare period, medan social sårbarhet, som är en undergrupp till sårbarhetsfältet, har studerats förhållandevis lite. Genom att ta reda på vilka människor/grupper av människor som är mest utsatta för naturkatastrofer finns det en möjlighet för beslutsfattare att fatta välgrundade beslut om var förebyggande insatser bör göras, såväl som akuta insatser i händelse av en naturkatastrof. Tanken är att denna uppsats skall ligga till grund för en lokal studie av social sårbarhet i en utvald kommun vid Vänerns strand. Vänern är som känt hotad av ökad översvämningsrisk i samband med klimatförändringar och vikten av att undersöka social sårbarhet där är stor. Det huvudsakliga resultatet är att social sårbarhet i relation till naturkatastrofer är bristfälligt kartlagt i vetenskaplig litteratur. Den metodik som har utarbetats för att mäta och hantera social sårbarhet i olika samhällen är fortfarande på ett experimentellt stadium. Att mäta och analysera social sårbarhet i Sverige är möjligt, om än med tydliga begränsningar, men det är av största betydelse att hänsyn tas till de unika förhållanden som råder på den plats som skall studeras. De variabler som används i utländska studier för att mäta social sårbarhet är förmodligen annorlunda från vilka variabler som är lämpliga att använda i Sverige. De studier som undersökts i rapporten använder sig av variabler som är lätta att kvantifiera. Kvalitativa variabler skulle sannolikt vara mer intressanta att mäta i en studie om social sårbarhet i Sverige. Nyckelord Social vulnerability, social vulnerability methodology, vulnerability, flood hazards, environmental hazards, sustainable development - 2 -

3 Innehållsförteckning Sammanfattning Nyckelord Innehållsförteckning Inledning Bakgrund Syfte Avgränsning Metod Källdiskussion Resultat Komplexitet hos social sårbarhet Att mäta social sårbarhet i USA med fokus på samhället Att mäta social sårbarhet i Australien med fokus på individen Försiktighet vid användandet av sociala indikatorer för att mäta sårbarhet Diskussion Källförteckning

4 1. Inledning 1.1. Bakgrund Studiet av sårbarhet Kofi Annan har i kontrast med tidigare riskforskning uttalat sig om att olyckor 1 bara blir katastrofer när människors liv och levebröd förstörs (Annan, 2003). Kontrasten består i att tidigare riskforskning i första hand har studerat olyckor för att förstå riskerna bakom, medan det är olyckornas effekt på människor samt deras sårbarhet och anpassningsförmåga som är intressant för att hela spektrumet av olycksrisker ska kunna analyseras och hanteras. I samband med The World Conference on Disaster Reduction (WCDR) som hölls i Kobe, Japan, januari 2005 gavs ett mandat och en färdriktning för professionella, forskare, individer och institutioner, under ramverket Hyogo Framework for Action, att med hjälp av olika metoder utveckla bra underlag för beslutsfattare att göra bedömningar för hantering av möjliga effekter från olika typer av naturkatastrofer och katastrofer. Följande säger Hyogo Framework for Action om utvecklandet av sårbarhetsindikatorer som en av nyckelaktiviteterna: Develop systems of indicators of disaster risk and vulnerability at national and subnational scales that will enable decision makers to assess the impact of disasters on social, economic and environmental conditions and disseminate the results to decision makers, the public and populations at risk. (UN, 2005) Jörn Birkmann, redaktör för boken Measuring Vulnerability to Natural Hazards (2006), skriver med anledning av detta att det finns ett behov av ett paradigmskifte från kvantifiering och analys av olyckor och risker till identifiering, bedömning och rangordning av sårbarhet. Medan studiet av olyckor och risker har pågått länge är studiet av sårbarhet ännu i mångt och mycket i sin linda, även om det över åren har utvecklats olika konceptuella ramverk och indikatorer. Det som i slutändan krävs för att mäta och kvantifiera sårbarhet är en tydlig definition av sårbarhet som begrepp. Birkmann har gjort 1 Olycka är här en översättning från engelskans hazard

5 en översikt på definitioner av sårbarhetsbegreppet och olika konceptuella ramverk som finns för att förstå det Definitioner Birkmann (2006) konstaterar att det i dagsläget finns över 25 olika definitioner, koncept och metoder för att systematisera sårbarhet, och det är problematiskt uppenbara svårigheter med att mäta sårbarhet uppstår när det inte finns en definition på begreppet som forskare kan enas om. Olika forskningsdiscipliner använder sig av olika definitioner på sårbarhet och för att få grepp om vad sårbarhet kan innebära är det viktigt att redogöra för olika definitioner och perspektiv på detta. När sårbarhet används som utgångspunkt för riskreduktion använder man ett perspektiv som kombinerar utsatta människors och samhällens känslighet för olyckor och risker med deras sociala, ekonomiska och kulturella förmåga att hantera den eventuella skada som uppstår (Hilhorst och Bankoff, 2004). Även om formuleringarna går isär bland många olika forskare och discipliner är detta i huvudsak vad sårbarhet handlar om (Birkmann, 2006). United Nations/International Strategy for Disaster Reduction (UN/ISDR) har formulerat den definition av sårbarhet som är bland de mest kända: The conditions determined by physical, social, economic and environmental factors and processes, which increase the susceptibility of a community to the impact of hazards. (UN/ISDR, 2004) Andra författare, däribland Vogel och O Brien (2004), har pekat på att sårbarhet dessutom är: Multidimensionellt och differentierat (med variationer i det fysiska rummet samt mellan och inom olika sociala grupper) Beroende av skala (i förhållande till tid, rum och analysenheter, däribland individ, hushåll, region, system) - 5 -

6 Dynamiskt (karaktären och drivkrafterna bakom sårbarhet förändras över tiden) Sårbarhet är ett begrepp som bäst kan förstås i förhållande till olycksbegreppet, då sårbarhet inte visar sig förrän det är exponerat för någon typ av skadlig händelse. UN/ISDR har valt att definiera olycka på följande vis: A potentially damaging physical event, phenomenon and/or human activity, which may cause the loss of life or injury, property damage, social and economic disruption or environmental degradation. (UN/ISDR, 2002) Produkten av interaktionen mellan sårbarhet och olycka kan beskrivas som risken. UN/ISDR har valt att definiera risk på följande vis: In risk sciences the term risk encompasses the probability and the amount of harmful consequences or expected losses resulting from interactions between natural or human induced hazards and vulnerable conditions (UN/ISDR, 2002) Utöver det som nämnts delas sårbarhet ofta in i olika subgrupper, kanske framförallt då i biofysisk sårbarhet och social sårbarhet. Biofysisk sårbarhet handlar i synnerhet om att beskriva i vilken omfattning ett system är sårbart i relation till klimatförändringars effekter och till vilken grad det klarar av att anpassa sig till sådana. Biofysisk sårbarhet används i huvudsak används inom forskning om global klimatförändring. Social sårbarhet är ett betydligt bredare begrepp, och saknar en enhetlig definition (Birkmann, 2006). Cutter et. al. (2003) och Carreño et. al. (2005), som representerar två olika skolor av tänkande kring sårbarhet i allmänhet och social sårbarhet i synnerhet, har ändå en gemensam grundläggande syn på sårbarhet som gör gällande att studiet av sårbarhet inte bör begränsas endast till en beräkning av de direkta effekterna av en allvarlig olycka. Birkmann (2006) skriver med anledning av detta att sårbarhet istället är ett mått på den bredare omgivningen och sociala förhållanden, däribland människors och samhällens förmåga eller bristande förmåga att hantera allvarliga olyckor. Om olyckan och dess - 6 -

7 effekter på människan och samhället är ena sidan av det mynt som utgör sårbarhetsbegreppet, är människans och samhällets hanteringsförmåga 2 den andra sidan. (Birkmann, 2006, s. 14) UN/ISDR har valt att definiera hanteringsförmåga på följande vis: a combination of all strengths and resources available within a community or organization that can reduce the level of risk, or the effects of a disaster. (UN/ISDR, 2002) Ett begrepp som är nära sammanlänkat med hanteringsförmåga är resiliens, som bland annat används i biologi. Även om det finns flera tolkningar av begreppet resiliens inom sårbarhetsforskningen vilar den mesta forskningen på grunden att resiliens beskriver ett systems förmåga att upprätthålla sina basala funktioner och strukturer i tider av chocker och störningar, samt återhämta sig om upprätthållandet för en period sviker. Detta innebär implicit att en enhet eller ett system (sociala system, ekosystem eller sammanlänkade människa-natursystem) har en förmåga att anpassa och lära sig (Birkmann, 2006) Konceptuella ramverk Även om sårbarhet som koncept har fått stort utrymme i olika forskningsfält är begreppet fortfarande använt med betoning på olika element och med olika förståelse. Birkmann (2006) menar av den anledningen att det inte finns någon större idé att leta efter en universell definition. Istället kan det vara bra att olika discipliner använder definitioner som passar deras syften bäst. Utifrån denna tanke redogör Birkmann för ett flertal olika konceptuella ramverk som alla tänker sig sårbarhet på olika sätt och på olika abstraktionsnivåer. Vad samtliga av dessa ramverk har gemensamt är dock synen på sårbarhet som förhållanden hos ett utsatt element eller samhälle som riskerar att skadas. Det konceptuella ramverk som jag väljer att utgå från är utvecklat av Turner et. al. (2002), en grupp forskare som tillhör the global environmental change community. 2 Hanteringsförmåga är här en översättning från engelskans coping capacity

8 Sårbarhet innefattar utsatthet (exposure), känslighet (sensitivity), och resiliens (resilience) enligt deras definition (se figur 1), samtidigt som sårbarhet sätts in i ett sammanhang av ett sammanlänkat människa-natursystem där målet är tudelat att tillgodose samhällets behov samtidigt som planetens livsuppehållande system upprätthålls. Detta ramverk tar också in interaktionen mellan olika olyckstyper i beräkningen, samt anpassningskonceptet (adaptation), som betraktas som ett element som kan öka resiliensen. Detta ramverk har jag valt att utgå ifrån dels eftersom mitt studieområde i första hand är naturkatastrofer, till stor del orsakade av global environmental change, dels eftersom ramverket i sina beräkningar tar hänsyn till de tre dimensionerna av hållbar utveckling de sociala, ekonomiska och ekologiska. Figur 1 Sårbarhetsramverk (Turner et. al, 2002) - 8 -

9 Sårbarhet och hållbar utveckling Hyogo Framework for Action (UN, 2005), UN/ISDR (2004) och UNDP (2004) har alla betonat betydelsen av att integrera risk och sårbarhetsbegränsning med hållbar utveckling. Hyogo Framework for Action skriver följande om detta: There is now international acknowledgement that efforts to reduce disaster risks must be systematically integrated into policies, plans and programmes for sustainable development. Sustainable development, poverty reduction, good governance and disaster risk reduction are mutually supportive objectives. (UN, 2005) På samma gång som det hävdas att sårbarhetsbegränsning och hållbar utveckling hör ihop uppmärksammar Birkmann (2006) att varken AGENDA 21 eller Millennium Development Goals (MDGs) gör denna koppling. För att kunna koppla samman sårbarhetsbegränsning med hållbar utveckling krävs en utvecklad definition och ett ramverk för hållbar utveckling. Brundtlandkommissionen skrev i sin rapport att hållbar utveckling: is development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs. (WCED, 1987) Det mest kända konceptuella ramverk som representerar hållbar utveckling är en triangel, med ekonomisk, social och ekologisk utveckling i sina tre hörn. Birkmann finner dock att mycket kritik har förts fram mot denna modell och han hänvisar dels till Daly (1993) som ifrågasätter tanken på hållbar ekonomisk tillväxt och menar att ekonomisk tillväxt är en motsats till ekologisk utveckling, dels till Prescott-Allen (1995) som skriver att triangelmodellen tvingar människor att balansera ekonomiska, sociala och ekologiska intressen och sätta mänskliga och ekologiska intressen mot varandra, istället för att låta dem komplettera varandra. En modell som Birkmann tar upp som har lyfts fram av flera forskare med bakgrund i ekologisk ekonomi (Prescott-Allen, 1995, Busch-Lüty 1995, Wisner et. al, 2004) är det så - 9 -

10 kallade hållbarhetsägget (se figur 2). Denna modell visar tydligt på den rådande hierarkin mellan de tre dimensionerna tillsammans med interdependensen två av de viktigaste punkter som triangelmodellen fått utstå kritik för. Målen för hållbar ekonomisk utveckling måste förhålla sig till såväl målen för den sociala sfären som målen för den ekologiska. Sårbarheten och hållbarheten i det mänskliga systemet (se Human system i figur 2) är beroende av förhållanden såväl i den omgivande ekologiska sfären som i den inre ekonomiska. Figur 2 Egg of sustainability (Busch-Lüty, 1995) Wisner et. al. (2004) skriver att hållbarhetsägget är en bra teoretisk grund att stå på om man betraktar sårbarhet i relation till naturkatastrofer som en funktion av hur människor interagerar med naturen. Ju mer ohållbart den ekonomiska och ekologiska sfären hanteras desto större risk löper människor i det mänskliga systemet att drabbas av exempelvis naturkatastrofer. Arbete med risk- och sårbarhetsbegränsning bör i ljuset av detta

11 förebygga strategier som ökar resiliensen i de inre sfärerna i relation till negativa effekter från naturkatastrofer, och samtidigt försäkra att den socio-ekonomiska utvecklingen sker inom ramen för vad den omgivande ekologiska sfären klarar av. På detta vis är risk- och sårbarhetsbegränsning i allra högsta grad en viktig del i hållbar utveckling, som kan sägas vara det viktigaste politiska målet i modern tid Syfte Med denna första del i ett uppsatsarbete om två 15-poängsperioder är syftet att ge en översikt från forskning om social sårbarhet i allmänhet. I första hand är det viktigt att kartlägga hur forskningsområdet avgränsas, hur olika begrepp definieras och vilka problem som identifieras och diskuteras. Målet med denna uppsats uppfylls först i samband med den andra delen av uppsatsarbetet. Då är tanken att denna litteraturstudie skall ligga till grund för en empirisk studie i Mariestads kommun, där syftet är att kartlägga hur den sociala sårbarheten tar sig uttryck samt hur ansvariga för planering, förebyggande säkerhetsarbete och krishantering ser på problematiken med social sårbarhet Avgränsning Genom att ta undersöka vilka människor/grupper av människor som är mest utsatta för naturkatastrofer skapas en möjlighet för beslutsfattare att fatta hållbara beslut om var såväl förebyggande insatser bör göras, som akuta insatser i händelse av en naturkatastrof. Social sårbarhet är ett brett ämne, varför jag väljer att avgränsa mig till social sårbarhet på individ- och samhällsnivå. Detta betyder att jag inte väljer att titta på region- och institutionsnivå. Social sårbarhet sätter jag dessutom i relation till naturkatastrofer i allmänhet och översvämningsrisker i synnerhet

12 1.5. Metod Metoden för denna uppsatsdel är att göra en omfattande litteratursökning, ta reda på vilken litteratur som är representativ och kan göra rättvisa åt fältet och redogöra för den för att kunna presentera en bild av vad social sårbarhet innebär Källdiskussion Jag har utgått från ett flertal källor för att kunna ge en nyanserad bild av såväl sårbarhet som social sårbarhet. De mest relevanta tas upp i studien. Samtliga källor är s.k. refereegranskade artiklar eller bokkapitel. Bakgrundskapitlet stöder sig på en bok av Jörn Birkmann som heter Measuring Vulnerability to Natural Hazards (2006). Boken är utgiven på FN-universitetets förlag och ger en översikt på hur man mäter sårbarhet i relation till naturkatastrofer. Birkmann är en av de främsta forskarna inom detta område, varför jag gjorde bedömningen att hans bok (i första hand ett kapitel) är att betrakta som tillförlitligt för att få en bra bild av ämnet. Han refererar flitigt till andra forskare i området, och dessa har jag läst för att kontrollera riktigheten i vad som framförs. I resultatet använder jag mig i huvudsak av fyra källor. Den första källan är en rapport skriven av Tuija Kristofersson som heter Om social sårbarhet i samband med extraordinära händelser en intervjustudie i 12 kommuner (2007). Jag använder mig endast av hennes bakgrundskapitel där hon förklarar innebörden av social sårbarhet. Den andra källan är skriven av Susan L. Cutter et. al och den heter Social Vulnerability to Environmental Hazards (2003). Cutter är en framstående sårbarhetsforskare som har skrivit åtskilliga artiklar i ämnet. Att jag valde just denna artikel var för att den är något banbrytande i att försöka kartlägga social sårbarhet. Många olika forskare refererar just till denna artikel. Artikeln var nummer ett när jag sökte på social vulnerability methodology. Den tredje källan jag har använt i resultatet är skriven av Anita Dwyer et. al. och den heter Quantifying Social Vulnerability: A methodology for identifying those at risk to natural hazards (2004). Rapporten presenterar en experimentell metod för att kvanitifiera sårbarhet. Även om det finns begränsningar med metoden är dessa noggrant

13 dokumenterade och diskuterade, och resultatet från rapporten är mycket intressant, särskilt i ljuset av mitt syfte. Denna rapport var nummer två när jag sökte på social vulnerability methodology, och finns även refererad hos flera andra forskare. De sista källorna är skrivna av David King et. al. och de heter Uses and Limitations of Socioeconomic Indicators of Community Vulnerability to Natural Hazards: Data and Disasters in Northern Australia (2000:1) respektive Using social indicators to measure community vulnerability to natural hazards (2000:2). Vad King et. al. gör är att problematisera användandet av sociala indikatorer för att mäta sårbarhet. De tar framför allt upp några tumregler som bör tas hänsyn till när sociala indikatorer studeras. De källor som jag använt mig av har jag funnit på tre olika sätt. Jörn Birkmanns bok fick jag av min handledare, som själv är insatt i och intresserad av ämnet. Övrig litteratur fann jag dels genom att söka i olika databaser, men i första hand Google Scholar. När jag funnit en handfull källor började jag titta i källförteckningar för att se vad som var återkommande. Efter att jag hade läst väldigt många olika artiklar kunde jag bestämma mig för vilka som var representativa för hela fältet. Naturligtvis kan inte fyra artiklar representera varenda detalj i ett forskningsfält, men jag menar att de tar upp den problematik och de frågeställningar som återkommer även hos många andra forskare. Resultaten för antal träffar på nyckelord är som följer: Social vulnerability Social vulnerability methodology Vulnerability Flood hazards Environmental hazards Sustainable development

14 2. Resultat 2.1. Komplexitet hos social sårbarhet Tuija Nieminen Kristofersson, författare och lektor vid Lunds universitet, har gjort en intervjustudie i 12 kommuner om social sårbarhet i samband med extraordinära händelser (Kristofersson, 2007). I bakgrunden till studien förklaras kopplingen mellan social sårbarhet och tekniska system. I analyser av tekniska system används sårbarhet som term för att beskriva systemets sårbara punkter, till exempel i elförsörjning eller telekommunikation (LUCRAM, 2003). Olika tekniska system är inbördes beroende av varandra (interdependens), varför en störning i ett tekniskt system kan få allvarliga konsekvenser för flera andra. Även om tanken med de olika tekniska system som finns i dagens samhälle är att på olika sätt underlätta tillvaron för människor kan komplexiteten, oöverskådligheten och återkopplingar på samma gång göra oss sårbara (Krisberedskapsmyndigheten, 2004, LUCRAM, 2003). Kristofersson tänker sig att det finns en poäng med att studera social sårbarhet i relation till sårbarheter i tekniska system, då sårbarheter i dessa system kan få långtgående konsekvenser för såväl enskilda individer som olika sociala grupper och ibland hela befolkningsgrupper. Kristofersson pekar på att social sårbarhet inte endast berör enskilda individer utan också myndigheter i och med att de ofta har ansvar för människor, inte minst under extraordinära händelser. I detta sammanhang har Kristofersson vänt sig till Lars Ingelstams (2002) tankar om socio-tekniska system. Han skriver att det blir nästintill omöjligt att dra skarpa skiljelinjer mellan olika tekniskt-materiella och sociala komponenter i dessa system då de på grund av sin mångfald och komplexitet är så starkt sammanflätade. Ett problem med dessa system är att när de väl etablerat sig och vuxit sig stora blir de svårstyrda och svåröverskådliga, samtidigt som deras betydelse i människors vardagsliv och livsstil blir så påtagligt att det blir nästintill omöjligt att avskaffa det. Kristofersson har också utgått från resultat från Kenneth Hewitt (1997) och Maureen Fordham (1999). Hewitt skriver i sin bok Regions at risk: a Geographical introduction to

15 disasters, att sårbarhet ofta är betraktat som ett socialt problem som kräver insatser från professionella. Istället för att placera sårbarheten i sitt rätta sociala sammanhang betraktas sårbarheten som en inneboende egenskap hos dem som drabbas varför deras kapacitet att själva hantera situationen försummas från experternas sida. Hewitt skriver att ett av de viktigaste sätten att bemöta sårbarhet hos utsatta grupper är att stärka dem i deras vardagssammanhang genom att ge dem mer makt och inflytande så att de är bättre förberedda för att överkomma hinder, däribland katastrofer. Denna process kallar han empowerment. Fordham gjorde en studie som styrker denna tes. Studien handlade om stöd i samband med översvämningar i Skottland. Det visade sig att ensamstående äldre kvinnor ur medelklassen var betydligt mer sårbara och i behov av stöd utifrån än kvinnor ur arbetarklassen, trots att de hade ett större kapital. Vad de dock saknade som arbetarklasskvinnorna hade var ett starkt socialt nätverk som kunde ge praktisk hjälp. Kristofersson (2007) drar utifrån detta en viktig slutsats: att sårbarhet både har en statisk och en dynamisk dimension. Den statiska dimensionen rör sig om grupper som behöver omsorg och vård för att klara det dagliga livet, exempelvis barn, äldre, funktionshindrade och olika marginaliserade grupper, och av den anledningen kan sägas vara naturligt sårbara även för extraordinära händelser. Den dynamiska dimensionen rör sig istället om att sårbarhet finns i relation till en unik händelse det är det unika i extraordinära händelser och katastrofer som är viktigt för förståelse av detta resonemang. Kristofersson skriver följande: En gasläcka t.ex. drabbar människor som råkar ingå i katastrofens sammanhang. Människor som annars klarar sig utan myndigheters hjälp blir plötsligt beroende av stöd och insatser från myndigheter och från andra t.ex. frivilligorganisationer som har som uppgift att bistå efter katastrofer. (Kristofersson, 2007, s. 15) Kristoferssons sista funderingar kring social sårbarhet berör integriteten hos medborgarna. Kan det inte vara så att myndigheter får kontroll över medborgarna när de kartlägger socialt sårbara grupper? Ur ett personligt integritetsperspektiv skulle en sådan situation vara svår att motivera, och enligt Juha Uitto (1998) är det också en viktig

16 anledning till att japanska myndigheter i Tokyo valt att inte ta med uppgifter om socioekonomi i sina riskanalyser Att mäta social sårbarhet i USA med fokus på samhället Susan L. Cutter, Professor vid South Carolinas universitet, med inriktning på sårbarhetsforskning, har skrivit ett flertal vetenskapliga artiklar om social sårbarhet. I en artikel med titeln Social Vulnerability to Environmental Hazards (2003) redogör hon tillsammans med två andra forskare för begreppet, dess indikatorer och ett index för att jämföra sociala sårbarheter mellan amerikanska counties. Hon säger sig själv tillhöra samma skola inom sårbarhetsforskningen som bland annat Turner et. al. (2002) (se bakgrundskapitel). Cutter et. al betraktar social sårbarhet som en produkt av två faktorer, å ena sidan social ojämlikhet, det vill säga de sociala faktorer som påverkar och formar olika gruppers känslighet mot skada och reglerar deras förmåga att svara, och å andra sidan ojämlikhet mellan olika platser, det vill säga karaktärsdrag hos samhällen och den byggda miljön, exempelvis urbaniseringsgrad, tillväxt och ekonomisk bärkraft som bidrar till den sociala sårbarheten hos platserna. (Cutter et. al, 2003) Den sårbarhetsmodell som Cutter et. al utgår ifrån kallas för hazards-of-place-modellen det är inom denna modell som social sårbarhet kan förstås och undersökas. I denna konceptualisering (figur 1) sker en interaktion mellan risk (ett objektivt mått på sannolikheten för en olycka) och anpassning (medel för att minska risken och dess effekter) med en olyckspotential som följd. Olyckspotentialen blir antingen stärkt eller försvagat av ett geografiskt filter (plats och dess situation) och platsens sociala uppbyggnad. I social uppbyggnad ingår bland annat samhällets tidigare erfarenheter från olyckor och dess förmåga att svara på, hantera, återhämta sig från och anpassa sig till olyckor, vilket i sin tur påverkas av ekonomiska, demografiska och byggnadsmässiga karaktärsdrag. De sociala och biofysiska sårbarheterna interagerar slutligen för att skapa den totala sårbarheten hos en plats. (Cutter et. al, 2003)

17 Figur 1 Hazards-of-Place-modellen för sårbarhet (Cutter et. al, 2003, s. 3) Forskning om sociala indikatorer och jämförande studier mellan samhällen bland annat med avseende på hälsa var stort på och 70-talen, men blev allt eftersom ett forskningsområde som hamnade i periferin. Cutter et. al. (2003) redogör kortfattat för historien bakom forskning om sociala indikatorer och konstaterar att det har blivit ett uppsving för den typen av forskning i dagsläget, i synnerhet inom hållbarhetsforskningen. Som exempel nämner Cutter et. al. Human Development Index från United Nations Development Programme (UNDP, 2008), som ger indikatorer och exempelvis mäter mänskligt välmående, ojämlikheter mellan könen och fattigdom mellan länder. Andra index från olika organisationer finns för skilda ändamål, men fram till att Cutters et. al. artikel skrevs fanns inga index för att mäta, beräkna och jämföra sårbarhet i relation till naturkatastrofer. Det som Cutter et. al. gör att är att diskutera och problematisera olika faktorer som antas påverka social sårbarhet för att sedan få fram olika indikatorer som används i syfte att jämföra olika samhällen i USA

18 Cutter et. al. (2003) skriver att det råder ett konsensus i the social science community gällande vilka de största faktorerna är som påverkar social sårbarhet. Dessa faktorer är: bristande tillgång till resurser (inklusive information, kunskap och teknologi); bristande tillträde till politisk makt och representation; socialt kapital (inklusive sociala nätverk och kontakter); trosuppfattningar och seder; kvalitet och ålder på byggnadsmaterial; psykisk och fysisk begränsning; samt typ och densitet av infrastruktur och skyddsnät. Det råder dock en oenighet om vilka specifika variabler som ska få representera dessa bredare koncept. Cutter et. al. (2003) har gjort en omfattande undersökning och letat bland olika publikationer för att få fram vilka specifika variabler som finns. De vanligaste som lyfts fram är ålder, genus, ras och socioekonomisk status. Det som Cutter et. al. med denna artikel vill ta reda på är: can we empirically define a robust set of variables that capture these characteristics, which then allows us to monitor changes in social vulnerability geographically and over time? (Cutter et. al, 2003, s. 8) För att undersöka social sårbarhet samlades socioekonomisk data in från samtliga amerikanska counties. I utgångsläget användes mer än 250 variabler, men efter en samkörning kunde denna siffra kortas ned till 85 variabler. Efter normalisering av data och beräkningar kortades siffran ned ytterligare till 42 oberoende variabler. I huvudsak med hjälp av faktoranalys kunde Cutter et. al. i slutändan producera 11 faktorer som kunde förklara 76,4 % av variationen mellan samtliga counties. Följande kan sägas om dessa 11 faktorer: 1. Personlig välfärd mäts i termer av inkomst per capita, andel av hushåll som tjänar mer än $ per år, medianvärdet av värdet på hus och medianvärdet på hyror. Denna faktor beräknas förklara 12,4 % av variationen mellan counties. Även om mer välfärd gör samhällen anpassningsbara finns det större värden som riskerar att förstöras vid en

19 olycka. Det råder dock större konsensus om att låg välfärd är den största orsaken till social sårbarhet, då färre resurser finns att avsätta för återhämtning efter en olycka. 2. Ålder mäts i termer av antal födda, andel av befolkningen över 65 och andel som får socialbidrag och liknande. Barn och äldre är de som är mest påverkade av katastrofer, och denna faktor beräknas förklara 11,9 % av variationen mellan counties. 3. Täthetsgrad av byggd miljö mäts i termer av täthetsgrad av tillverkande och komersiella verksamheter, bostäder och nya bygglov. Samhällen med hög täthetsgrad kan tänkas få större strukturella förluster från en olycka. Denna faktor beräknas förklara 11 % av variationen mellan counties. 4. Beroende av en enskild ekonomisk sektor om människors inkomster i huvudsak kommer från en enskild ekonomisk sektor, exempelvis fiske, turism, olja eller jordbruk, kan återhämtningen ta längre tid om en specifik olycka slår ut förutsättningarna för just den näringen. Jordbruk kanske är det bästa exemplet på detta problem. Denna faktor beräknas förklara 8,6 % av variansen mellan counties. 5. Kvalitet på bostäder och boendeform mäts i termer av antal mobile homes, hyresrättsinnehavare och stadsboende. Kvaliteten på bostäder (mobile homes) kombinerat med boendeformen (hyresrätt) och platsen (stadsboende) producerar den sociala sårbarheten i denna faktor, som beräknas förklara 7 % av variationen mellan counties. 6. Ras och etnicitet dessa faktorer bidrar till social sårbarhet genom att vara förknippade med bristande tillgång till resurser samt kulturell, social, ekonomisk och politisk marginalisering. Faktor 6, African Americans beräknas förklara 6,9 % av variationen mellan counties, faktor 7, Hispanics 4,2 %, faktor 8, Native Americans 4,1 % och faktor 9, Asians 3,9 %. 10. Arbete mäts i första hand i termer av antal anställda i lågavlönade arbeten, exempelvis serviceyrken. Counties som är kraftigt beroende av denna anställningsform

20 beräknas drabbas hårdare av olyckor. Denna faktor beräknas förklara 3,2 % av variationen mellan counties. 11. Beroende av anställningar inom infrastrukturen mäts i termer av large debt to revenue ratio och andel anställda i public utilities och annan infrastruktur, exempelvis transport och kommunikation. Ju mer beroende ett county är av denna anställningsform desto färre lokaliserade resurser beräknas de ha för skadebegränsning och återhämtning efter en olycka. Denna faktor beräknas förklara 2,9 % av variationen mellan counties. Samtliga 11 faktorer har hög korrelation med forskning och litteratur på området. (Cutter et. al, 2003) Utifrån dessa 11 faktorer öppnade sig möjligheten att skapa ett Social Vulnerability Index (SoVI). Samtliga counties analyserades sedan utifrån detta index och blev rankade för att ge en bild av vilka områden som var mest respektive minst sårbara. En mer ingående beskrivning av metodiken och detta index är svår att ge här, varför den som är intresserad hänvisas till Cutter et. al, 2003, s. 13. Resultatet från indelningen av counties i SoVI var till stor del som förväntat. De allra flesta visade moderata nivåer av social sårbarhet. Med vissa undantag befann sig de mest sårbara counties i landets södra delar, från Florida till California, regioner som har stora etniska och rasmässiga ojämlikheter och snabb befolkningstillväxt. 12,5 % av samtliga counties blev klassade i den mest sårbara kategorin. Stadsdelen Manhattan i New York, NY, blev klassad som mest sårbar, i första hand på grund av den extrema täthetsgraden av byggd miljö. Det som går att säga generellt om de counties som rankas som mest sårbara är ofta mycket urbaniserade, har stora andelar av befolkningen som är Hispanics och Asians samt en stor andel av befolkningen som är socialt beroende, bland annat på grund av fattigdom och låga utbildningsnivåer. De counties, det vill säga de flesta, som har låg sårbarhet på SoVI är alla relativt homogena förortsmiljöer, välmående, vit befolkning och hög utbildningsnivå. (Cutter et. al, 2003)

21 Försök har gjorts att testa SoVI för att förutsäga disaster impacts, men det har inte varit möjligt att få tillräckligt bra data för att få statistisk signifikans. (Cutter et. al, 2003) I den avslutande diskussionen skriver Cutter et. al. (2003) att metodologin kan sägas fungera bra då den kan förklara 76 % av variationen mellan counties, men att den är långt ifrån färdigutvecklad. En tanke förs fram om att naturolycksfrekvensen skulle kunna samköras med SoVI och data på ekonomiska förluster. Eftersom faktorerna inte har likvärdig betydelse skulle detta dock kräva någon typ av viktning, och Cutter et. al. frågar sig hur ett försvarbart viktningssystem lämpligast tas fram. Efter att ett sådant har tagits fram kan det finnas viktiga poänger att vinna om historiska data kan samlas in för att kunna se hur den sociala sårbarheten har förändrats över tid. Detta skulle också kunna möjliggöra realistiska scenarier för framtida sårbarheter. Slutligen tänker sig Cutter et. al. att förhållandet mellan social sårbarhet och biofysisk sårbarhet bör undersökas. Sårbarhet är, i enlighet med figur 1 och det ramverk som är utgångsläget, en komplex interaktion mellan de båda sårbarhetstyperna. I slutändan strävar Cutter et. al. efter att indikatorer på social och byggd miljö och naturkatastrofer kan förbättras så att riskbedömningar och underlag för skadebegränsing kan baseras på good social science, not just political whim. (Cutter et. al, 2003) 2.3. Att mäta social sårbarhet i Australien med fokus på individen How each person will fare in the event of a natural hazard is influenced not just by exposure to infrastructure, but also by personal attributes, community support, access to resources and governmental management. This network of factors affecting social vulnerability to natural hazards, combined with the complex linkages found in cities and the behavior of the hazard itself, all contribute to the development of a risk assessment. (Dwyer et. al, 2004) Dwyer et. al. (2003) har på uppdrag av Geoscience Australia konstruerat en metodologi för att ta mäta en särskild aspekt av social sårbarhet i relation till naturkatastrofer. Denna aspekt handlar om social sårbarhet hos individer i hushåll som löper risk att drabbas av

22 naturkatastrofer. Det är individen och dess egenskaper som är i fokus, även om social sårbarhet kan handla om mycket mer än så. Innan denna metodologi beskrivs finns det ett värde i att presentera social sårbarhet i sin helhet som Dwyer et. al. förstår det. Enkelt uttryckt kan social sårbarhet delas in i fyra nivåer: Individnivå (relaterat till personliga attribut) Samhällsnivå/Community (relaterat till hur människor interagerar med varandra) Regionnivå/Geografisk placering (relaterat till människors avstånd till service) Administrativ/Institutionell nivå (relaterat till katastrofmedel och studier av skadebegränsning) För varje nivå finns det olika frågor som kan ställas samt möjliga kvantitativa indikatorer. Den nivå som Dwyer et. al. (2003) valt att studera är individnivån, och denna har man valt att definiera som: the ability of an individual within a household to recover from a natural hazard. (Dwyer et. al, 2003 s. 13) De viktigaste frågorna som Dwyer et. al. (2004) söker besvara med sin metodik är som följer: Vilka faktorer bidrar till sårbarheten hos en person och dennes hushåll gentemot effekterna av en naturkatastrof? Är sårbarheten gentemot effekterna av en typ av naturkatastrof densamma för olika olyckstyper? Kan ett angreppssätt utvecklas som går att återanvända och jämförbar mellan en plats och en annan? Kan ett enskilt personligt attribut bestämma sårbarheten, eller är sårbarhet beroende av särskilda kombinationer av ett flertal attribut? Kan kombinationer av sårbarhetsattribut hos individer i enskilda hushåll kartläggas? Även om studien och metodologin är avgränsad för att passa in i urbaniserade samhällen i industrialiserade länder finns en förhoppning om att denna metodologi, med anpassning

23 till särskilda lokala förhållanden, ska gå att använda i den globala sårbarhetsforskningen (Dwyer et. al, 2004). För att kunna besvara frågorna ovan har alltså en metodologi utarbetats, och denna metodologi är indelad i fyra steg. Steg 1 handlar om att välja indikatorer. Eftersom metodologin syftar till att mäta so cial sårbarhet är de valda indikatorerna sådana som kan kvantifieras på ett förhållandevis enkelt sätt. Tretton sårbarhetsindikatorer och två olycksindikatorer har valts. De tretton sårbarhetsindikatorerna är: ålder, inkomst, kön, anställning, hustyp, antal i hushållet, boendeform, sjukförsäkring, hemförsäkring, bilägande, funktionshinder, språkkunnighet och skulder/sparande. De två olycksindikatorerna, boendeskador och personskador inkluderades för att koppla det hela samman till en olyckskontext. Kvalitativa indikatorer, såsom samhörighetskänsla, emotionell och psykologisk kapacitet, förtroende för auktoritetsfigurer, förståelse av naturkatastrofer, riskpercpetion, förändringsförmåga, övertygelser och värderingar, etc, har inte kunnat inkluderas i studien på grund av svårigheter i mätbarhet, men det noteras att dessa också är mycket viktiga i förståelsen av social sårbarhet i relation till naturkatastrofer. Dwyer et. al. (2003) skriver att det är omöjligt att utifrån en undersökning av sårbarhetsindikatorer ge ett holistiskt och begripligt svar på hur sårbara människor i ett samhälle är, men att det finns aspekter av social sårbarhet som kan utforskas och representeras genom en utveckling och ett användande av kvantitativa sårbarhetsindikatorer. En hänvisning sker också till King et. al. (2000:1) som menar att hur och varför vi mäter sårbarhet i relation till naturkatastrofer är minst lika viktigt som vad vi undersöker. Dwyer et. al. har utgått från åtta kriterier när de valt sina indikatorer. Bland dessa åtta kriterier ingår bland annat validitet, kvantifierbarhet, tillgänglighet och kvalitet på data, objektivitet, överensstämmelse med forskning, etc. Utifrån dessa kriterier och studier av litteratur på området kunde de ovan nämnda indikatorerna väljas. Det bör noteras att dessa indikatorer endast har relevans i relation till olycksbedömningar

24 Steg 2 handlar om att försöka identifiera hur de valda indikatorerna bidrar till en individs sociala sårbarhet med hjälp av en riskperceptionsenkät (Dwyer et. al, 2004). Respondenterna, som bestod av två grupper varav den ena bestod av experter och den andra av lekmän, fick i uppgift att ranka förmågan hos hypotetiska individer att återhämta sig från en naturkatastrof, baserat på deras egen perception av situationen. De hypotetiska personerna utvecklades utifrån de femton indikatorerna. Vissa svårigheter fanns vid utvecklandet av dessa, då väldigt många hypotetiska personer blev helt osannolika, exempelvis var en av dessa en individ som tjänade $2 i månaden, ägde tre bilar och sparade mycket pengar. Resultatet från enkäten gav rankade hypotetiska individer. Steg 3 handlar om att med hjälp av beslutsträdanalys analysera och klassificera de datamängder som insamlats (Dwyer et. al, 2004). Beslutsträdanalysen användes på data från enkätundersökningen för at finna samband mellan olika indikatorer. Baserat på dessa data kunde elva beslutsregler tas fram som bestämde hög social sårbarhet i relation till naturkatastrofer. Varje beslutsregel påvisade att det krävdes en kombination av två eller fler indikatorer för att kunna förutsäga sårbarhet hos en individ, vilket man menar utmanar föreställningen om att ett av dessa personliga attribut bestämmer sårbarhet. Undantaget från detta är individer som redan har livshotande skador dessa betraktas automatiskt som mycket sårbara. De indikatorer som ansågs ha störst betydelse är relaterade till olika nivåer av personskador, bostadsskador, hemförsäkring, inkomst och typ av boendeform. Kontentan av detta var att en individs sårbarhet i relation till naturkatastrofer påverkas i hög grad av individuella finanser i kombination med någon av de övriga indikatorerna. Steg 4 handlar om att med hjälp av vad som kallas syntetisk bedömning kartlägga i vilka områden man kan finna individer som är mycket sårbara i enlighet med de beslutsregler som togs fram (Dwyer et. al, 2004). På grund av lagar som skyddar den personliga integriteten håller statistikmyndigheten the Australian Bureau of Statistics (ABS) inte detaljerad information om individer tillgänglig för användning. Detta gör att kartläggning är svårt och kräver modellerande grundat på vissa antaganden. Syntetisk bedömning innebär att man kombinerar befintlig data som inte är kors-korrelerad med andra data

25 med mikrosimulationsmodeller. Hur dessa modeller fungerar är svårt att redogöra för inom ramen för detta arbete varför hänvisning sker till Dwyer et. al, 2004, s. 55ff. Ett flertal case studies genomfördes för att studera hur metodologin kan valideras. Avslutningsvis menar Dwyer et. al. (2004) att de kunde besvara sina frågor. Även om metodologin i allra högsta grad är av experimentell karaktär och sårbarhet är dynamiskt och beroende av många olika faktorer menar de att social sårbarhet kan kvantifieras. Vad de däremot säger är att indikatorer och variabler måste anpassas beroende på vad som studeras. Att ta de indikatorer som Dwyer et. al. tagit fram för applikation på exempelvis Sverige utan att först utreda skillnader i förhållanden skulle leda till dåliga resultat. På samma sätt krävs andra indikatorer om andra aspekter som exempelvis samhällsnivåns sociala sårbarhet ska studeras. Det framhålls också att samtliga av de fyra stegen som metodologin utgörs av kan förbättras och justeras på olika sätt Försiktighet vid användandet av sociala indikatorer för att mäta sårbarhet David King (2000:1), direktör för katastrofstudiecentret vid James Cook-universitetet, argumenterar för försiktighet vid användandet av sociala indikatorer för att bedöma sårbarhet. Flera begränsningar med detta har identifierats, däribland föråldrad data, problem med viktning av indikatorer och kategorisering av sårbarhet. Dessa faktorer gör att användandet av socio-ekonomiska faktorer för att förutsäga och bedöma ett samhälles sårbarhet blir svårt. King et. al. (2002:2) skriver att sociala indikatorer inte bör utvecklas utan en grund i en teoretisk modell. De skriver vidare att det är möjligt att skapa en standardiserad fungerande modell som bygger på bestämda indikatorer. En sådan modell måste dock baseras på existerande data som lätt kan uppdateras. En sådan modell kommer också på grund av dessa begränsningar inte kunna ta med sådana viktiga aspekter av sårbarhet som står att finna i människors medvetenhet och grad av förberedelse

26 3. Diskussion Det är lätt att förstå, utifrån denna litteraturstudie, att social sårbarhet är en mycket viktig del i vår förståelse av sårbarhet, risker och naturkatastrofer. Samtidigt är det förståeligt varför mer forskning inte har gjorts på detta område problemen med mätbarhet och val av indikatorer kvarstår och är mycket svåra att komma runt. Som Dwyer et. al. (2004) skriver är det poänglöst att försöka få en övergripande bild av social sårbarhet från en undersökning med ett perspektiv. Det finns så våldsamt många olika aspekter på social sårbarhet samtidigt som dessa ingalunda är statiska den som bedöms som sårbar på en plats kanske inte alls är det på en annan plats, varför jämförbarheten och möjligheten att dra generella slutsatser blir svår, kanske rent av omöjlig. En slutsats som jag drar utifrån detta är att var gång som social sårbarhet på en plats skall studeras, måste man börja på ruta ett. Den sociala sårbarheten varierar nämligen inte bara från en plats till en annan, utan också i relation till olika typer av naturkatastrofer. Om möjligheten att generalisera inte finns där blir det nödvändigt att utgå från den unika plats som studeras och för varje typ av naturkatastrof som den sociala sårbarheten ställs i relation till att undersöka vilka indikatorer som kan vara av intresse i detta fall. Samma sak gäller för övrigt med annan typ av riskhantering även om vi vet, med stor säkerhet, att vissa typer av egenskaper hos människor eller miljöer medför högre risk än andra, betyder inte det att vi inte måste ta hänsyn till det unika i de miljöer vi studerar. Social sårbarhet i relation till naturkatastrofer för svenska förhållanden är inte specifikt analyserad eller diskuterad i vetenskaplig litteratur i dagsläget. För att kunna beskriva social sårbarhet i en svensk kommun, vilket är steg två i uppsatsarbetet på mastersnivån, krävs att jag gör intervjuer och finner lämpliga mått för den unika situationen. De studier som jag har tagit del av och visar på att inkomst är en av de viktigaste parametrarna bakom social sårbarhet. Spontant kan man fråga sig om det stämmer i Sverige fattigdom är i allra högsta grad något relativt, och de skyddssystem vi har tillåter inte att människor har mindre pengar än en viss gräns. Det tål att tänkas på huruvida detta är sant. Om jag frågar en hemlös person får jag nog ett annat svar. Mätetal som kan tänkas vara intressanta att studera i relation till social sårbarhet i Sverige är ålder, typ av boendeform,

27 handikapp, etc. Hur hanterar en villaägare respektive en hyresrättsinnehavare en annalkande översvämning? Vem har bäst förutsättningar och vem har störst incitament? Incitament för att skydda sig är nära sammankopplat med resiliens det kan helt enkelt vara så att människor inte skyddar sig och därmed lider värre skador därför att de inte ser händelsen som deras ansvarsområde. Det går också att fråga sig om alla människor över 65 är naturligt sårbara mot exempelvis översvämningsrisker. Kristofersson diskuterar på ett bra sätt hur problematiskt det är att betrakta grupper som passiva offer. Av flera anledningar, bland annat stor erfarenhet och kunnande, skulle många äldre vara bättre på att hantera naturkatastrofer än många yngre. Att varsamt studera människor i dessa situationer och inte dra några slutsatser av att en människa passar in i en kategori är viktigt för att studiet av sociala sårbarheter ska kunna ha någon reell nytta. De studier som varit utgångspunkten i denna rapport använder sig alla av kvantitativa parametrar för att mäta social sårbarhet. Även om kvalitativa parametrar, såsom exempelvis människors tillit till myndigheter, riskperception, psykologisk och emotionell förmåga, etc. är viktigt för förståelsen av social sårbarhet är dessa svåra att mäta, varför intresset har varit riktat mot just kvantitativa parametrar. Att försöka skifta fokus mot kvalitativa parametrar för att förstå social sårbarhet i Sverige tror jag kan vara värdefullt, och detta är också en av de viktigaste slutsatserna från denna rapport. Vilka dessa parametrar bör vara och hur dessa ska undersökas blir en uppgift att ta sig an under kommande uppsatsperiod. Kopplingen mellan hållbar utveckling och den sociala dimensionen är viktig. Ingen utveckling, vare sig det rör sig om ekonomisk, social eller ekologisk, kan vara hållbar om hänsyn inte tas till risk och sårbarhet. Hittills har dessa två områden varit delvis åtskilda (Birkmann, 2006). Hållbar utveckling har, i praktiken, alltid i första hand fokuserat på ekonomi, i andra hand miljö och i tredje hand den sociala dimensionen. Att i risk- och sårbarhetsanalyser ta hänsyn till social sårbarhet skulle kunna vara ett sätt att försöka nå bättre hållbarhet också i den sociala dimensionen. Eftersom hållbar utveckling är vårt främsta politiska mål (på såväl nationell, regional och lokal nivå) och risk- och

28 sårbarhetstänkande i allra högsta grad är nära sammankopplat med detta mål är det synnerligen relevant att utforska social sårbarhet vidare

29 4. Källförteckning Annan, K. (2003). Message for the International Day for Disaster Reduction 8 October 2003, [www]. sg-eng.htm. Birkmann, J. (2006). Measuring Vulnerability to Natural Hazards: towards disaster resilient societies, Tokyo: United Nations University (ed). Busch-Lüty, C. (1995). Nachhaltige Entwicklung als Leitmodell einer ökologischen Ökonomi, i Fritz, P., Huber, J. och Levi, H., Hrsg., Nachhaltigkeit: in naturwissenschaftlicher und sozialwissenschaftliger Perspektive, Stuttgart, s Carreño, M.L, Cardona, O.D. och Barbat, A.H. (2005). Urban Seismic Risk Evaluation: A Holistic Approach, 250-årsjubileum för Lissabonjordbävningen, Lissabon. Cutter, S. L, Boruff, B.J. och Shirley, W.L. (2003). Social Vulnerability to Environmental Hazards, Social Science Quarterly, Vol. 84, Num. 2, Daly, H.E. (1993). Sustainable Growth: An Impossible Theorem, i Daly, H.E. och Townsend, K.N., eds, Valuing the Earth: Economics, Ecology, Ethics, Cambridge, Mass., MIT Press, s Dwyer, A., Zoppou, C., Nielsen, O., Day, S. och Roberts, S. (2004). Quantifying Social Vulnerability: A methodology for identifying those at risk to natural hazards, Geoscience Australia Record, 2004/14. Fordham, M. (1999). The Intersection of Gender and Social Class in Disaster: Balancing Resilience and Vulnerability, i International Journal of Mass Emergencies and Disasters Mars 1999, Vol. 17, No. 1, s