Konstbevattning. omfattning och påverkan på sötvattensekosystem

Transkript

1 Konstbevattning omfattning och påverkan på sötvattensekosystem

2 Omslag: Text: Illustrationer: Redigering: Foto: WWF- Canon / Claire Doole Kristina Furn Kristina Furn Sofi Alexanderson och Lennart Henrikson April 2004 Världsnaturfonden WWF Augusti 2007 Världsnaturfonden WWF

3 Förord Världsnaturfonden WWF arbetar över hela världen för att bidra till att lösa de akuta sötvattenproblemen. Sötvattens biologiska mångfald i form av växt- och djurarter tillhör de mest hotade i världen. Dessutom lider drygt en miljard människor runt om i världen av brist på rent dricksvatten. WWF:s arbete har som mål att skydda viktiga sötvattensekosystem som till exempel våtmarker, att förvalta världens floder på ett hållbart sätt och att påverka de verksamheter som överutnyttjar och förorenar sötvattensresurserna. Vissa grödor står för en mycket stor del av överutnyttjandet av vatten i de områden där de odlas och i många fall är det områden som lider akut brist på dricksvatten. Ett flertal grödor är vattenkrävande som till exempel bomull, ris och socker. Dessa grödor kallas törstiga grödor. När de odlas krävs det ett stort tillskott av vatten som sker via konstbevattningssystem. Denna rapport tar upp problematiken kring konstbevattning, men visar även på hur uthållig förvaltning av vatten kan ske och att det går att producera mer mat med mindre vatten. Syftet med rapporten är att ge en översikt över konstbevattningens omfattning globalt och beskriva vad vi idag vet om miljökonsekvenserna av konstbevattning i jordbruket för floder och dess omgivande översvämningszoner och våtmarker. Rapporten är en del i Världsnaturfonden WWFs arbete för att förmedla kunskaper om vatten och vattenförvaltning. Sofi Alexanderson Världsnaturfonden WWF 2

4 Innehållsförteckning Sammanfattning... 4 Inledning... 6 Konstbevattning ur ett nytt perspektiv... 7 Tillståndet i världens sötvattensekosystem... 9 Konstbevattningen i världen, en överblick...12 Konstbevattningens utbredning...12 Källor till konstbevattning...15 Vattenuttag för konstbevattning...16 Bevattningssystem och konstbevattningsmetoder...18 Grödor som kräver mycket konstbevattning...21 Miljöeffekter av konstbevattning...22 Uttag av vatten...23 Tillförsel av vatten till odlingsområdet...24 Ytavrinning och dränering från fält...25 Minskat och förändrat flöde i världens floder...26 Floder förlorar flöde i konstbevattningens fotspår...28 Uttag av grundvatten påverkar floder...35 Våtmarker påverkas av konstbevattningssystem...35 Kan våtmarker och konstbevattning samexistera?...36 Uttag av grundvatten...36 Uthållig konstbevattning för sötvattensekosystem...37 Förvaltning av vatten för jordbruk och natur...37 Effektivare konstbevattningssystem...38 Att producera mer mat med mindre vatten...40 Behov av fler studier...42 Ordlista

5 Sammanfattning Konstbevattning avvänds för att ge odlade grödor extra vatten när regnet inte räcker till. Bonden kan öka sin skörd och odla mer lönsamma grödor. Dessutom blir jordbruket mindre känsligt för torka. Den konstbevattnade ytan har fördubblats och uttaget av vatten tredubblats sedan Storskaliga investeringar i infrastruktur för konstbevattning har gjort under de senaste 50 åren. Under samma tid har jordens befolkning ökat från 2,5 miljarder till de 6,5 miljarder vi är idag. Av världens jordbruksmark är 17 % konstbevattnad och från den ytan kommer mellan 30 till 40 % av grödorna. Konstbevattning har gjort det möjligt att odla mer mat på jorden men också lett till en rad miljöproblem. Mark förstörs, floder överutnyttjas och ekosystem i sötvatten påverkas. Av allt det vatten som människor tar ut från grundvatten och avleder från floder används 70 % till konstbevattning i jordbruket. Variationerna är stora mellan olika områden. I de torra delarna av tropikerna används 90 % och i Sverige bara 4 % till konstbevattning. Hur mycket vatten som används för konstbevattning beror på klimat, tillgång på vatten, typ av gröda, markegenskaper, vattnets kvalité, odlings- och konstbevattningsmetoder. Klimatet spelar en viktig roll. De flesta länder som är beroende av konstbevattning ligger i torra klimat, främst i Norra Afrika, Mellanöstern och Centralasien. Många länder tar ut en stor del av sina vattenresurser för konstbevattning. Majoriteten av världens konstbevattnade områden ligger i utvecklingsländer. De största områdena finns i Indien, Pakistan och östra Kina. Där har man stor tillgång på vatten genom floderna Indus, Ganges, Brahmaputra, Yangtze och Gula floden. Alla har sitt ursprung i glaciärer i Himalaya. Det finns också mycket konstbevattnat jordbruk i länderna runt Mekongfloden. Hög befolkningstäthet i kombination med risodling är de viktigaste orsakerna till konstbevattningens stora betydelse. Ris är den mest bevattnade grödan globalt, följd av vete, socker, bomull och grönsaker. Både ytvatten, som sjöar och floder, och grundvatten används för konstbevattning. På vissa håll används även avloppsvatten och avsaltat vatten. Globalt sett används ytvatten mest. Många länder saknar stora floder och har torrt klimat och använder därför mycket grundvatten. Det finns flera metoder att tillföra vatten till grödorna i fälten, t.ex. ytbevattning, spridarbevattning och droppbevattning. Ytbevattning är den ojämförligt mest använda metoden och den används för nästan all risodling. Många floder däms för att skapa vattenkraft och för att bilda reservoarer för konstbevattning. Orörda floder blir mer och mer sällsynta. Dammar, kanaler, vattenledningar och vattenuttag delar upp och påverkar vattenflödet i floderna. En världsomfattande studie av de 292 största floderna visar att över hälften av dessa floder är påverkade av dammar. Konstbevattning förändrar de naturliga förhållandena i landskapet. Vatten tas ut från sin ursprungliga källa och tillförs fälten, där det tidigare fanns lite eller inget vatten. Dessutom byggs ofta storskaliga konstbevattningssystem för att ta ut, leda och fördela vatten. Det gör att floder sinar ut, förorenas, delas upp och förlorar kontakt med våtmarker. Vattnet som rinner av från fälten är ofta förorenat med jordbrukskemikalier, näringsämnen och sediment. Sötvattensekosystemen påverkas därför av både minskad kvantitet och kvalité av vatten. Flod- och våtmarksekosystem har utvecklats tillsammans med sina naturliga vattenförhållanden. Ofta kan de inte anpassa sig till de stora förändringar som dämning och konstbevattning kan innebära. Floder i torra områden är mest känsliga och de kan få kraftigt 4

6 minskat flöde när vatten leds bort till konstbevattnade jordbruk. Några exempel runt jorden är Ebrofloden i Spanien, Rio Grande i USA och Mexico, Nilen, Murray Darling i Australien och de stora floderna i Asien; Indus, Ganges och Gula Floden. Konstbevattning har orsakat stora skador på ekosystem i våtmarker. De mest extrema effekterna är dränkta våtmarker eller våtmarker omvandlade till jordbruksmark. Vid Aralsjön har våtmarkerna torrlagts och inte ersatts av någon vegetation alls. Aralsjön är ett tragiskt exempel på ett ohållbart jordbruk. Sjön och floderna har genomgått en ekologisk kollaps och det har påverkat miljontals människor. Men konstbevattning kan också skapa våtmarker eller förhöja dess värde som ekologisk resurs. Flera forskare har försökt uppskatta hur mycket vattenuttaget för konstbevattning kommer att öka i framtiden. Deras uppskattningar varierar men ligger på runt 20 % till år För att ekosystemens viktiga funktioner skall bevaras måste uttaget av vatten för konstbevattning minska med 7 % från 1995 års nivå.. På många håll kommer man att behöva göra kompromisser mellan vatten för naturliga ekosystem och konstbevattnad odling av grödor. Med en växande befolkning blir det allt viktigare att hitta mer uthålliga sätt för det konstbevattnade jordbruket. Utmaningen är att producera mat för utsatta samhällen och göra det i balans med ekologiska funktioner i utsatta ekosystem. Det gäller för både det konstbevattnade och regnbevattnade jordbruket. För att jordbruket ska vara hållbart för sötvattensekosystem är det viktigt att vatten och jordbrukskemikalier användas på ett uthålligt sätt, så att ekosystemen inte skadas. I jordbruket finns det många viktiga aspekter att tänka på för att spara vatten. Förluster i konstbevattningssystemet kan minskas och mer grödor kan odlas per droppe vatten. Men det är också viktigt att de nya teknikerna följs av en klok politik och bra policys. Man måste först och främst ta hänsyn till avrinningsområdet och därefter grödan som skall odlas innan man bestämmer hur konstbevattningen skall ske. Många organisationer och forskare inom vattenförvaltning är ense om att det är viktigt att vatten förvaltas utifrån avrinningsområden. För att skydda ekosystem och främja ett hållbart nyttjande av vatten i floder förespråkar WWF Integrated River Basin Management (IRBM). Det är ett modell som poängterar vikten att arbete utifrån avrinningsområdets förutsättningar och samarbetet mellan olika aktörer. Klimatförändringar kommer att påverka alla aspekter av samhället och miljön och det gäller inte minst vatten och jordbruk. Jordbruk i subtropiskt klimat där de flesta fattiga länder finns kommer att drabbas hårdast. Klimatförändringar behöver tas med i planeringen när vatten förvaltas i jordbruket. Konstbevattning som är beroende av snösmältning och glaciärer är speciellt känsliga eftersom den globala uppvärmningen gör att de smälter och isen försvinner. Smältande glaciärer i till exempel Himalaya kan leda till vattenbrist för hundratals miljoner människor i bland annat Indien, Kina och Nepal. Det finns inte tillräckligt med kunskap om konstbevattningens påverkan på sötvattensekosystem. Globalt sett är dessutom informationen om tillståndet i världens sötvattensekosystem begränsad. Perioden med snabb utbredning av storskalig, offentlig konstbevattning är över. En ny uppgift är nu att anpassa gårdagens bevattningssystem till morgondagens behov. Existerande och framtida konstbevattningsprojekt behöver planeras för att möta framtidens behov av mat och fungerande ekosystem. Det måste göras i en föränderlig miljö med befolkningsökning, urbanisering och klimatförändring. 5

7 Inledning Konstbevattningens utveckling har bidragit till ökad matproduktion men också till en rad miljöproblem, som markförstöring, överexploatering av floder och påverkan på sötvattensekosystem. Konstbevattning gör det möjligt att öka produktionen av grödor och gör jordbruket mindre känsligt för torka. 1 Dessutom möjliggörs odling av mer lönsamma grödor. Under de senaste 50 åren har massiva investeringar i infrastruktur för konstbevattning gjorts för att öka matproduktionen och förhindra svält. Jordens befolkning har ökat från 2,5 miljarder 1950 till de 6,5 miljarder vi är idag. Under samma tid har den yta som konstbevattnas fördubblats och uttaget av vatten tredubblats. Konstbevattning är en viktig faktor för den ökande produktiviteten i jordbruket, tillsammans med införandet av högavkastande grödor och nya jordbruksmetoder % av världens jordbruksmark är konstbevattnad och från den ytan kommer mellan 30 och 40 % av grödorna. 3 Risodlingar i Asien utgör den största andelen konstbevattnad jordbruksmark. Under de senaste 50 åren har vi också sett en aldrig tidigare skådad förändring av ekosystem, med många negativa konsekvenser. Jordbrukets utveckling är ansvarig för en stor del av denna förändring. 4 Av allt det vatten som vi människor tar ut från grundvatten och avleder från floder används 70 % till konstbevattning i jordbruket. Men variationerna är stora mellan olika områden. I de torra delarna av tropikerna är siffran så hög som 90 % och i Sverige så låg som 4 % 5. Förutom att det konstbevattnade jordbruket använder oerhörda mängder vatten har det även indirekta effekter till följd av att jordbruket ofta blir intensivare när konstbevattning används. Större mängder jordbrukskemikalier och gödselmedel tillförs. Perioden av snabb utbredning av storskalig och offentlig konstbevattning är över. De flesta större områden med konstbevattning utvecklades för mer än 30 år sedan. Många är nu i behov av restaurering på grund av brister i infrastruktur, stora läckage eller dålig förvaltning. 6 Dessutom är konsekvenserna för miljön oacceptabla. Omfattande konstbevattning kan leda till ett överskott av vatten i fälten och det är mycket vanligt att jordar i torra klimat får förhöjda mängder salt. Stora arealer jordbruksmark har blivit obrukbar på grund av försaltning. Konstbevattningens utveckling har också ett högt miljöpris utanför jordbruksområdet, floder sinar ut, sötvattenekosystem förlorar biologisk mångfald och våtmarker torkar ut. Fortfarande lider 850 miljoner människor, de flesta på landsbygden, av hunger och 1 miljard lever i fattigdom. De flesta bor i Afrika söder om Sahara och i södra Asien. Över 1 miljard människor saknar rätten till rent vatten 7. Vad beror det på? I FN-rapporten, Human Development Report 2006, menar man att tillgången till vatten är problematiskt i vissa länder men att den globala vattenkrisen och bristen på vatten har sina rötter i makt, fattigdom och ojämlikhet inte fysisk tillgång. Givet att vatten och mark redan är under hårt tryck, är det en stor utmaning att hitta sätt att producera mer mat för en växande befolkning samtidigt som vattenflöden till sötvattensekosystem skyddas. 8 Det gäller att hitta sätt att skapa en framtid där vi har en trygg tillgång till vatten, mat och en ren miljö med fungerande ekosystem. Allt detta är 1 IEEP, WWF, 2003, Thirsty crops 3 FAOSTAT, Comprehensive Assessment of Water Management in Agriculture, Water for Food, Water for Life., Statistiska centralbyrån, World Bank, 2003, Technical Note E 2, Drainage and Irrigation 7 Human Development Report, Falkenmark, Rockström,

8 sammankopplat genom vattencykeln. Konstbevattningen står inför nya utmaningar, mer mat av bättre kvalité ska produceras där mindre vatten per enhet mat används. Dessutom kommer konkurrensen om vatten mellan jordbruk, natur, industrier och hushåll att öka 9. Konstbevattning ur ett nytt perspektiv Vissa forskare inom hydrologi och ekologi efterfrågar en ny syn på vattenresurserna. Regnet som når marken delas, enligt deras modell, upp i grönt och blått vatten (figur 1). Blått vatten är det synliga, flytande vattnet som strömmar över och under markytan det vill säga vatten i floder, sjöar och grundvatten. Grönt vatten är det osynliga vattnet, avdunstningen till atmosfären (evapotranspiration) 10. Transpirationen från växtligheten kallas produktivt grönvattenflöde eftersom det direkt bidrar till biomassatillväxten. Icke-produktivt grönvattenflöde är evaporationen från marken (direkt från vattenpölar på jorden eller från vatten i marken) och från växtlighetens blad och trädkronor. 11 Figur 1. Figuren visar hur regnet i ett avrinningsområde delas upp i grönt och blått vatten. Källa: Falkenmark, M., Rockström, J., Rain: The neglected Resource, SIWI Det gröna vattenflödet förser skogar, gräsmarker, våtmarker och jordbruksmark med vatten. Blått vatten försörjer sötvattensekosystem och utgör den vattenresurs som är direkt tillgänglig för människor. Det blå vattnet går efter användning av samhället tillbaka till vattendrag som ett avloppsflöde, ofta med föroreningar. En stor del av det blå vattnet tas ut för att användas till konstbevattning. En del av detta vatten omvandlas till grönt vatten genom växternas transpiration och genom evaporation medan överskottet bildar ett återflöde av blått vatten. När jordbrukskemikalier används och när avrinningen bär med sig sediment från erosion, kommer återflödet att vara fullt av kemikalier och näringsämnen. Malin Falkenmark, SIWI 12, och Johan Rockström, SEI 13, anser att synen på vattenresurserna behöver vidgas och ges en så kallad ekohydrologisk grund, det vill säga grundad på både hydrologi och ekologi. De menar bland annat att det vi kallar sötvatten ska inkludera både grönoch blåvattenflöden och att regn och inte avrinning ska ses som den grundläggande sötvattenskällan. De använder en så kallad integrerad ekohydrologisk modell där de grundläggande byggstenarna är fyra olika sätt att nyttja vatten (figur 2). Vatten nyttjas direkt och indirekt. Med direkt användning menas vatten som tas ut eller används och som av samhället uppfattas som det vatten som är till nytta för människan. Indirekt vattenanvändning betecknar de ekosystemtjänster 9 Kijne, m.fl. (red.), FAO, Falkenmark, 2004, sid 6 12 SIWI, Swedish International Water Institute, 13 SEI, Stockholm Environment Institute 7

9 som indirekt gagnar människor som till exempel att en tillräcklig mängd vatten når en flodmynning för att en fiskpopulation ska överleva. Figur 2. Regn delas upp i ett grönt och ett blått vattenflöde som båda direkt och indirekt bidrar med tjänster till människan. Källa: Översatt från Falkenmark, M., Rockström, J., Balancing Water for Humans and Nature 2004, sid. 67 Malin Falkenmark och Johan Rockström har försökt uppskatta vårt beroende av direkta och indirekta flöden av grönt och blått vatten. Ur detta perspektiv utgör det direkta uttaget av blått vatten från yt- och grundvatten 3 % av regnvattnet globalt. Konstbevattning utgör 70 % av detta vatten (2 % av regnet) och hälften används i risodlingar, främst i Asien. I Afrika söder om Sahara och i de flesta nordeuropeiska länder använder 95 % av jordbruket ingen konstbevattning. Det finns alltså stora regionala skillnader i jordbrukets beroende av uttag av blått vatten (konstbevattnat) eller direkt användning av grönt vatten (regnbevattnat). Vattnets roll i jordbruksproduktionen har traditionellt förknippats med konstbevattning, det vill säga med blått vatten. Thérese Sjömander Magnusson vid Sidas vattenenhet skriver att i diskussionen om livsmedelssäkerhet glömmer ofta en del experter att det gröna vattnet är minst lika viktigt, och det är volymmässigt mycket större än det blå vattnet. 14 Eftersom mycket av det blå vattnet redan är utnyttjat i världen och eftersom konstbevattning har många oacceptabla miljökonsekvenser, är det viktigt att ge det gröna vattnet mer fokus när det gäller framtidens matproduktion Magnusson, Falkenmark,

10 Tillståndet i världens sötvattensekosystem De grundläggande förutsättningarna för sötvattensekosystem skapas av vatten som regnar eller snöar ner över marken och rinner, både ovan och under markytan, på sin väg mot havet. Sötvattensekosystem innefattar en stor variation av naturtyper, som floder, sjöar och våtmarker. Deras gränser förändras konstant med säsongerna i vattnets kretslopp. 16 Stränder längs rinnande vatten (riparian zones) 17 * översvämmas under olika delar av året och karakteriseras av en distinkt zonerad vegetation. Mönstret beror på att vattennivån varierar över året. Stränderna har en hög produktivitet och är ofta extremt artrika. 18 Våtmarkernas egenskaper beror på deras storlek och placering i landskapet och även på deras koppling till vattnet i omgivande marker. Våtmarker kan vara både naturliga och skapade av människan och de utmärks av sin hydrologi, jordtyp och sina växt- och djursamhällen 19. Det finns många olika typer och former av våtmarker. Några av dem är de mest produktiva ekosystemen på jorden. Två viktiga saker som karakteriserar en flod är dess högvattenflöde och lågvattenflöde (basflöde). Lågvattenflödet är den del av flödet som har sitt ursprung i grundvatten eller i andra fördröjda vattenkällor som sjöar och glaciärer. I floder som har vatten hela året består flödet nästan enbart av basflöde under den torra delen av året. I säsongsfloder och floder som bara har vatten efter sällsynta regn finns det inget basflöde under torrperioden. Högvattenflöde är det flöde som uppkommer som en respons på regn eller snösmältning och består mest av ytavrinning och flöde i den ytliga delen av jorden. Under den regniga delen av året består flödet av både hög- och lågvatten men domineras av högvattenflödet. Flacka och låga områden längs en flod översvämmas vid höga vattenflöden. Översvämningar är naturliga fenomen och orsakas nästan alltid av kraftigt regn eller snösmältning. Flodslätter (floodplains) har en dämpande effekt på översvämningar eftersom vattnet sprids ut, sugs upp och blir fördröjt. Vattnet släpps långsamt tillbaka till floden och till grundvattnet. Läs mer om översvämningar i WWFrapporten Översvämningar, positiva och negativa effekter samt människans roll, som finns på WWF: s hemsida. Eftersom stränder längs floder är produktiva områden är de attraktiva som jordbruksmark. Människor har gärna bosatt sig här och större och större samhällen har växt fram med jordbruk, industrier och vägar. Många vattendrag har dessutom rätats ut för att fungera som transportleder. På många ställen har vallar byggts för att skydda mot översvämningar med följden att floden förlorar kontakt med omgivande marker. Detta har gjort att vi byggt in en känslighet för översvämningar där vi går miste om flodslätternas dämpande effekt. Sötvattensekosystem har utvecklats och anpassats efter de naturliga variationerna i vattnets kretslopp. De är därför beroende av dessa variationer för att upprätthålla sin livskraft. Mänskliga aktiviteter förändrar de naturliga variationerna och när dessa förändringar gör att det inte längre finns tillräckliga mängder rent vatten vid rätt tidpunkt går många arter och ekologiska funktioner i 16 PAGE, Freshwater Systems, * Riparian zone betyder strand längs rinnande vatten. Det definieras lite olika men vanligen menar man området mellan hög- och lågvattengränserna menar Christer Nilsson, professor i landskapsekologi vid Umeå universitet. På svenska finns inget bra ord. Christer Nilsson brukar använda älvstrand, åstrand eller bäckstrand beroende på hur stort vattendraget är. 18 Nilsson, Landskapsekologigruppens hemsida, Umeå universitet 19 Galbraith, m.fl.,

11 sötvattensekosystemen förlorade. Minskningen av antalet arter som är knutna till sötvatten går skrämmande snabbt, ingen annan naturtyp visar på en sådan snabb nedgång 20. Det är många faktorer som påverkar den biologiska mångfalden i sötvattensekosystem. Några viktiga sådana är: Vattenflöde/Vattenföring Variation av vattenflöde (till exempel säsongsmässiga översvämningar) Vattenamplitud Vattenkvalitet (inklusive vattentemperatur) Tillgången på våtmarker Fragmentering (uppdelning, splittring) inom floden pga. dammar respektive mellan floden och översvämningsområden och våtmarker. Konstbevattning påverkar alla dessa faktorer och det beskrivs i kommande avsnitt. Hur ekosystemen påverkas av konstbevattning beror på hur motståndskraftiga de är mot störningar och förändringar, det vill säga hur stor buffertkapacitet (resiliens) ekosystemen har (se faktaruta 1). Globalt sett finns det begränsad information om tillståndet i världens sötvattensekosystem. I mitten av 1900-talet ökande den mänskliga påverkan raketartat och den fortsätter idag. Orörda floder blir mer och mer sällsynta. Dammar, kanaler, vattenledningar och vattenuttag delar upp, reglerar och påverkar vattenflödet i floderna. 21 De flesta stora flodsystemen, och bland dem de 20 största och de åtta mest biologiskt och geologiskt mångfasetterade, har idag dammar. En världsomfattande studie av de 292 största floderna visar att över hälften av dessa floder (172 av 292) är påverkade av dammar. De påverkade floderna har högre bevattningstryck och cirka 25 gånger mer ekonomisk aktivitet per enhet vatten än opåverkade flodområden. 22 Många av de reservoarer som bildas när floder däms används för konstbevattning. Mellan 30 och 60 % av vattnet som tas ut för konstbevattning återanvänds nedströms. 23 Men det vattnet kan vara förorenat med jordbrukskemikalier, näringsämnen och sediment. Det finns undersökningar som redovisar att 50 % av världens våtmarker har försvunnit sedan Den huvudsakliga orsaken är dränering, dikning och igenfyllning för att omvandla våtmarken till odlingsbar mark. 24 Den största utdikning gjordes i Nordamerika och Europa under de första femtio åren men sedan 1950-talet har trycket på att omvandla våtmarker i tropiska och subtropiska områden ökat. 25 Våtmarker i anslutning till strömmande vatten kan påverkas av konstbevattning men även fristående våtmarker kan påverkas. Grundvatteninflödet till våtmarker kan minska till följd av uttag av grundvatten för konstbevattning och i vissa fall tas vatten direkt från våtmarken. 20 WWF, Living Planet Report, Watersheds of the World; Degree of river fragmentation and flow regulation 22 Nilsson, m.fl PAGE, Agroecosystems, World Bank, 2003, Technical Note G.3, Wetland Management 25 OECD,

12 Faktaruta 2. RESILIENS Många ekosystem och mänskliga samhällen har förlorat sin förmåga att hantera störningar, både naturliga och av människan framkallade. Vissa forskare hävdar att systemen då har förlorat resiliens (från engelskans resilience). Resiliensperspektivet handlar om hur vi kan upprätthålla ekosystemens och samhällets förmåga att producera varor, tjänster och andra värden som vi är beroende av, i en föränderlig värld med bland annat klimatförändringar och befolkningsökning. Forskare pratar om ekologisk och social resiliens. Ekologisk resiliens är förmågan hos ett ekosystem att möta förändringar och störningar t.ex. stormar, bränder och föroreningar utan att övergå till ett annat tillstånd. Ekologisk resiliens möjliggör återuppbyggnad och förnyelse efter en störning. 26 Social resiliens beskriver samhällets förmåga att hantera förändring och vidareutvecklas utan att minska välmående eller valfrihet och flexibilitet inför framtiden. Sociala och ekologiska system är dynamiska, de påverkar varandra och är ömsesidigt beroende. 27 När ett ekosystem eller ett socialt system förlorar resiliens blir det känsligt för förändringar som tidigare kunde hanteras. Stressade, trötta och undernärda människor är mer mottagliga för sjukdomar och återhämtar sig långsammare. På samma sätt kan mänskliga ingrepp orsaka stress för ekosystem och göra att de klarar stormar, bränder och andra händelser sämre. Resiliens är en buffertkapacitet mot störningar och biologisk mångfald spelar en viktig roll i denna kapacitet. 28 Biodiversiteten stärker resiliensen genom att sprida risker, utgöra försäkring och ge fler möjligheter till omorganisering efter en störning. När människan minskar biodiversiteten eller gynnar monokulturer blir ekosystemen ofta mer sårbara. 29 Ett ekosystem med låg resiliens kan ofta verka opåverkat och fortsätta att producera resurser och ekosystemtjänster tills en störning driver systemet över en tröskel. Ett system utan resiliens är sårbart och det kan räcka med en liten störning för att orsaka ett skifte till ett oönskat tillstånd. Det behövs med andra ord mindre och mindre störningar för att orsaka en katastrof. Ekosystemskiften kan vara oåterkalleliga och hårt drabba de näringar och samhällen som är beroende av resurserna och ekosystemtjänsterna som går förlorade. 30 Ekologisk resiliens är vanligtvis beroende av variabler som förändras långsamt, såsom markanvändning, näringslagring, jord, och biomassan av långlivade organismer. 31 Dessa variabler är nära knutna till sötvattensflöden som i sin tur förändras av mänskliga aktiviteter. Enligt Malin Falkenmark på SIWI (Swedish International Water Institute) är det därför viktigt att mäta långsamma variabler eftersom det är hanteringen av dessa som kan orsaka ovälkomna förändringar. Tidigare har enbart snabbt föränderliga och lättmätta variabler varit i fokus. Sötvattensekosystem är komplexa, anpassningsbara och känsliga system. Vattenresurser bör användas så att social och ekonomisk välfärd kan bibehållas eller öka utan att resiliensen i sötvattensekosystem försvinner. Utmaningen ligger i att kunna förvalta sötvattnet tillsammans med land- och sötvattensekosystem för att kunna balansera människans och naturens behov av sötvatten Miljödepartementet, Resiliens och hållbar utveckling. 27 Miljödepartementet, Resiliens och hållbar utveckling 28 Ursprungligen Folke m.fl., 2002, men hämtat från Falkenmark, Miljödepartementet, Resiliens och hållbar utveckling. 30 Ursprungligen Folke m.fl., Men hämtat från Falkenmark, Ursprungligen Gunderson och Pritchard, Men hämtat från Falkenmark, Moberg,

13 Konstbevattningen i världen, en överblick När nederbörden inte räcker till för odlade grödor, gräsmattor och annan odlad växtlighet behöver man tillföra extra vatten genom konstbevattning 33 (ofta används enbart bevattning i betydelsen konstbevattning). Hur mycket vatten som används för konstbevattning beror på faktorer som, klimat, tillgång på vatten, typ av gröda, markegenskaper, vattnets kvalitet, odlingsmetoder och konstbevattningsmetoder. Konstbevattning i Saudiarabien. Till vänster traditionell bevattning i Asir-bergen. Till höger modern storskalig konstbevattning av alfalfa i Najd. Foton: WWF-Canon/Bruno Pambour Användning och förvaltning av vatten i jordbruket omfattar många olika nivåer, från gröda, fält, jordbruk/bondgårdar, konstbevattningssystem, avrinningsområden, länder och upp till kontinenter 34. När det gäller grödan är till exempel salttolerans, näringsupptag och vattenstress centrala. På fält- och jordbruksnivå är näringstillförsel, skadedjursbekämpning och vattenbesparande jordbruksmetoder viktiga att tänka på. När vatten distribueras i ett bevattningssystem är allokering, distribution och förluster av vatten av intresse. Även på avrinningsområdesnivå är allokering och distribution viktiga processer men till olika användningsområden och användare. På nationell och internationell nivå kommer handel och pris in i bilden 35 och även floder som korsar flera länder. Processerna mellan de olika nivåerna är sammankopplade och konstbevattning med dess för- och nackdelar berör varje nivå. Det finns saker att göra på varje nivå för att minska uttaget av vatten för konstbevattning. Konstbevattningens utbredning De flesta industriländer ligger i vattenrika områden med tempererat klimat, medan de flesta utvecklingsländer är belägna i vattenfattigare områden. Klimatet är en viktig faktor som styr om ett område är beroende av konstbevattning för att odla grödor (klimatindelningen enligt Köppen kan ses i figur 3). Majoriteten av världens konstbevattnade områden ligger i utvecklingsländer. 33 Vattenportalens definition av konstbevattning. 34 Kijne, m. fl. (red.), Kijne, m. fl. (red.), 2003,Kap 1 Limits and Opportunities for Improvement 12

14 Huvudklasser Klimatets huvudklasser anges med stora bokstäver: A Tropiska regnrika klimat, regnskog B Torra (arida) klimat, stäpp (BS) och öken (BW) C Varmtempererade klimat, lövskog D Kalltempererade klimat, barrskog E Polarklimat, tundra (ET) och glaciär (EF) Klimatdetaljer De små bokstäverna gör Köppens klimatindelning mer detaljerad t.ex. f helårsregn m monsunregn w sommarregn s vinterregn Figur 3. Köppens klimatklassificering. Den bygger på att man tar månadsmedelvärden av temperatur och nederbörd. Klasserna är avsedda att ge områdets naturliga vegetationstyp. Källa: SMHI: s hemsida De flesta länder som till stor del är beroende av konstbevattning för att odla grödor ligger i torra klimat där evaporationen överstiger nederbörden och finns främst i Norra Afrika, Mellanöstern och Centralasien (jämför figur 4 och 5). Dessa länder är nästan de samma som de som tar ut mer än 40 % av sina förnyelsebara vattenresurser. I Pakistan tas 73 % av det förnyelsebara vattnet ut för konstbevattning, i Sudan 56 % och i Saudiarabien tas 653 % ut, det vill säga icke förnyelsebart så kallat fossilt grundvatten* 36 används 37. Figur 4. Kartan visar olika länders beroende av konstbevattning för spannmålsodling. Majoriteten av världens länder har mest regnbevattnade spannmål. Källa: SIWI, Falkenmark, M., Rockström, J. Rain the Neglected Resource *Fossilt grundvatten har ansamlats under jordens historia, till följd av t.ex. glaciärfloder under istider. Fossilt grundvatten fylls inte på och kan bara användas en gång. 37 FAO, AQUASTAT, Irrigation water use per country in the year

15 I Appendix I finns en satellitkarta över världens konstbevattnade områden gjord som en del i The Comprehensive Assessment of Water Management in Agriculture * 38. Där kan man se att de största områdena med konstbevattning finns i Indien, Pakistan och Östra Kina. Där finns en årlig tillgång på vatten från de stora floderna Indus, Ganges, Brahmaputra, Yangtze och Gula floden. En hög befolkningstäthet i kombination med risodling är de viktigaste orsakerna till konstbevattningens stora betydelse. I Asien, framförallt i Indien, sydöstra Kina och de fyra länderna i Mekongflodens avrinningsområde (Kambodja, Thailand, Vietnamn och Laos PDR), har det konstbevattnade jordbruket en lång historia, nära knuten till risodling. Figur 5. Figuren visar områden på jorden med vattenöverskott (blå områden) och vattenbrist (röda och orangea områden). Beroende på om nederbörden överstiger evaporationen (avdunstning från våta ytor och mark) har olika områden på jorden vattenöverskott (nederbörd större än evaporation) eller vattenbrist (evaporation större än nederbörd) Källa: Falkenmark, M., Rockström, J., 2005, Rain the Neglected Resource, SIWI. I Afrika är den geografiska utbredningen av konstbevattnade områden väldigt ojämnt fördelad. Fem länder (Egypten, Sudan, Sydafrika, Marocko och Madagaskar) som täcker 19 % av Afrika har mer än 60 % av de konstbevattnade områdena. Delen av jorden som konstbevattnas varierar från 1 % (Zaire, Uganda, Ghana, Togo och Comoros-öarna) till 100 % i de torraste länderna (Egypten och Libyen), där konstbevattning är en förutsättning för jordbruk. Den här fördelningen visar tydligt klimatets roll för konstbevattningen. Runt ekvatorn i Afrika, där nederbörden är som störst, är regnbevattnat jordbruk vanligast. På Madagaskar är risodling väldigt utbrett och därför används mycket konstbevattning där trots att det kommer ganska mycket regn *The Comprehensive Assessment of Water Management in Agriculture (CA) är en nytänkande lärandeprocess mellan många institutioner och intressenter. Målet är att hitta existerande kunskap och att stimulera tankar kring nya sätt att förvalta vatten i jordbruket för att möta människans och naturens behov. CA utvärderar nyttan, kostnaderna och konsekvenserna av de 50 gångna årens vattenhantering i jordbruket. CA utforskar nya lösningar och undersöker konsekvenserna av potentiella investerings- och förvaltningsbeslut. All information sammanställs i en rapport, Water for Food, Water for Life: A Comprehensive Assessment of Water Management in Agriculture. CA ska hjälpa till att nå Millenniemålen (MDG). 39 FAO, Irrigation in Africa in figures 14

16 Källor till konstbevattning Både ytvatten (sjöar och vattendrag) och grundvatten används till konstbevattning. Till en liten del används också avloppsvatten, dräneringsvatten från jordbruket och avsaltat vatten. Om grundeller ytvatten används beror på om det finns stora flodsystem och på hur stora de förnyelsebara vattentillgångarna är. Afrika har till exempel inte så många stora floder som Asien, där sju stora floder finns, Ganges, Indus, Brahmaputra, Salween, Mekong, Yangtzefloden och Gula floden (Huang He). Alla har sitt ursprung i glaciärer i Himalaya. I Asien kommer alltså majoriteten av bevattningsvattnet från ytvatten, förutom i Bangladesh och Indien som även använder mycket grundvatten. Konstbevattningen i Indien är störst i norra delen av landet längs Indus- och Gangesfloderna. Dessa floder har vatten hela året och översvämmar ofta under den regnrika monsunperioden. 40 I nordöstra Afrika och i Mellanöstern finns de stora floderna Nilen, Eufrat och Tigris. Länder i detta område använder därför mest ytvatten för konstbevattning. I Irak tas över 90 % av konstbevattningsvattnet från flodvatten, mest från Eufrat och Tigris. I Pakistan, Kirgistan, Tadzjikistan och Turkmenistan är Indusfloden och Amu Darya och Syr Daria (tillflöden till Aralsjön) viktiga för konstbevattning. I Pakistan tas 66 procent av konstbevattningsvattnet från ytvatten medan Iran använder grundvatten till 50 procent. På den Arabiska halvön, där det inte finns några stora floder, är grundvatten den absolut viktigaste källan för konstbevattning. I Saudiarabien och Jemen används grundvatten till närmare 100 % och där är en stor del av vattnet som tas ut icke förnyelsebart fossilt grundvatten. Användning av renat avloppsvatten förekommer också, framförallt i de torrare områdena i Maghreb (Mauretanien, Marocko, Tunisien, Libyen och Algeriet), Arabiska halvön, Malta och Kuwait. 41 I Afrika är ytvatten den huvudsakliga källan för konstbevattning, 78 % på hela kontinenten. Endast Algeriet, Eritrea, Libyen, och Tunisien (fyra länder med torrt klimat i norr) använder huvudsakligen grundvatten. Algeriet och Libyen tar ut fossilt grundvatten för att bedriva sitt jordbruk. 42 I Latinamerika och Karibien är ytvatten den största källan för konstbevattning, förutom i Nicaragua och Cuba där grundvatten används till 77 respektive 50 procent. Ytvatten har länge varit den vanligaste källan till konstbevattning i USA men sedan 1950 har grundvattenanvändningen ökat användes ytvatten till 70 procent och det mesta användes i de västra staterna. År 2000 var siffran nere i 58 procent. 43 I länderna i forna Sovjetunionen konstbevattnar man med ytvatten, grundvatten och även renat avloppsvatten och dräneringsvatten. Ytvatten används till över 96 procent och för hälften av länderna är det den enda källan. 44 Även i Sverige är ytvatten från sjöar och vattendrag den största källan för konstbevattning (70 procent). Grundvatten används till 25 procent och renat avloppsvatten till 5 procent FAO, AQUASTAT 41 FAO, Irrigation in the Near East region 42 FAO, Irrigation Africa in figures 43 USGS, Irrigation Water Use in the United States 44 FAO, AQUASTAT 45 IEEP,

17 Vattenuttag för konstbevattning Den mängd vatten som tas ut från grund- och ytvatten för att användas i hushåll, jordbruk (konstbevattning) och industriproduktion kallas vattenuttag. 46 Det totala vattenuttaget i världen beräknas idag vara 3800 kubikkilometer och 2700 används för konstbevattning. Den andel som går till industri och hushåll ökar idag relativt jordbruket och mer och mer vatten används för att producera energi. 47 Vattenuttaget kan delas upp i konsumerat vattenuttag (consumptive water use) och ickekonsumerad vattenuttag (non-consumptive water use). Det konsumerade vattnet är det vatten som tagits ut från en källa och sedan gjorts obrukbart för återanvändning i samma avrinningsområde 48. Den största delen av det konsumerade vattnet i jordbruket är evapotranspirationen (avdunstningen) från växtligheten (grönt vattenflöde) men det är inte det enda. När vattnet har blivit förorenat efter användning måste det ses som konsumerat vatten. Det icke-konsumerade vattnet (mest blått vatten) kan däremot återanvändas i avrinningsområdet. Vid konstbevattning konsumeras en viss del av det uttagna vattnet genom avdunstning medan en del infiltrerar ner i jorden förbi rotzonen och fyller på grundvattnet eller rinner av från fälten. För att kunna utvärdera konstbevattningens konsekvenser för vattenresurserna är det viktigt att uppskatta vattenuttaget. Vattenuttaget för konstbevattning överskrider vanligtvis vattenkonsumtionen i fälten på grund av förluster av vatten när vattnet transporteras från källan till grödorna. Förhållandet mellan det uppskattade vattenbehovet (irrigation water requirement) och vattenuttaget kallas ofta bevattningseffektivitet (irrigation efficiency) 49 *. Begreppet är dock under diskussion. Ordet effektivitet ger sken av att vatten som inte används av grödorna går till spillo när effektiviteten är låg. Det man kallar förluster det vill säga det vatten som inte kommer grödorna till nytta består inte bara av evaporation utan även av vatten som avrinner och infiltrerar i marken och som kan användas längre nedströms i konstbevattningssystemet, rinna tillbaka till floden eller fylla på grundvattnet. Därför använder FAO termen vattenbehovsförhållande (water requirement ratio) 50 ** när man menar förhållandet mellan behovet av bevattningsvatten och uttaget av vatten för konstbevattning, istället för bevattningseffektivitet. 51 Behovet av bevattningsvatten i förhållande till det totala uttaget av vatten för konstbevattning för 90 utvecklingsländer var 38 % under år 2000 med en variation från 24 % i vattenrika områden (Latinamerika) till runt 40 % i vattenfattigare områden i Främre Orienten, Norra Afrika och Sydasien (tabell 1). 46 Vattenportalens Ordlista 47 Comprehensive Assessment of Water Management in Agriculture, Water for Food, Water for Life., Gleick *Bevattningseffektivitet kan användas på många olika nivåer. Effektiviteten är generellt definierad som förhållandet mellan det vatten som används av grödorna och uttaget av vatten för konstbevattning. 50 **Vattenbehovsförhållande kan ses på många nivåer, t.ex. för ett helt land, ett avrinningsområde, ett konstbevattningssystem eller ett fält. Ingen hänsyn tas dock till det återflöde av vatten som sker till floder och akviferer. I stora konstbevattningssystem eller områden återanvänds dräneringsvatten längre nedströms i konstbevattningssystemet och därför kan systemets vattenbehovsförhållande vara mycket högre än ett fälts. 51 FAO, AQUASTAT, 90 developing countries 16

18 Tabell 1. FAO: s sammanfattande resultat över uttag av vatten för konstbevattning i 90 utvecklingsländer och länder i övergångsfas, år 2000 Totala förnyelsebara vattenresurser (km 3 ) Behovet av bevattningsvatten (km 3 ) Vattenuttag för jordbruket (km 3 ) Vattenbehovsförhållande Vattenuttagets andel av de förnyelsebara vattenresurserna. Latinamerika % 1% Främre Orienten * och Norra Afrika Afrika söder om Sahara % 51% % 3% Östra Asien % 8% Sydasien % 36% * Främre Orienten, (Near East) sträcker sig enligt FAO från Atlanten (Mauretanien och Marocko) i väst till Pakistan och Kirgistan i öst och från Turkiet och Kirgistan i norr till Somalia i söder. Regionen består av 29 länder och delas av FAO in i delregionerna: Maghreb, Nordöstra Afrika, Arabiska Halvön, Mellanöstern och Centralasien Källa: FAO, AQUASTAT, Irrigation Water Withdrawal, Det finns stora variationer mellan regionerna i tabell 1 i hur mycket bevattningsvatten som tas ut (direkt uttag av blått vatten) i förhållande till de totala förnyelsebara vattentillgångarna. I Främre Orienten/Norra Afrika används 51 procent av de förnyelsebara vattenresurserna för konstbevattning medan Latinamerika bara använder 1 procent. På nationsnivå är skillnaderna ännu större; 10 länder använde mer än 40 procent av sina förnyelsebara vattenresurser för konstbevattning år En situation som kan kallas kritisk enligt FAO. Ytterligare 9 länder använde 20 procent av sina förnyelsebara vattenresurser för konstbevattning, ett tillstånd som kan indikera nära förestående vattenbrist. 52 Hur mycket konstbevattning behövs? Det går åt 3000 liter vatten att producera den mat en person äter per dag ungefär 1 liter per kalori. Till dricksvatten går det åt 2-5 liter per dag. I framtiden kommer fler människor behöva vatten för mat, fibrer, industrigrödor, boskap, fisk och energi. Dessutom förändras dieten och de materiella behoven genom industrialisering och ökade inkomster. Att producera kött, mjölk, socker, olja och grönsaker kräver mer vatten än odling av spannmål. Idag kommer 80 % av jordbrukets vatten direkt från regn och ungefär 20 % kommer från konstbevattning. Denna fördelning varierar dock avsevärt över jorden (figur 4) FAO, AQUASTAT 53 Comprehensive Assessment of Water Management in Agriculture, Water for Food, Water for Life.,

19 Hur mycket konstbevattning kommer världen att behöva i framtiden? Frågan beror till stor del på hur vi lyckas förbättra vattnets produktivitet i det konst- och regnbevattnade jordbruket. Flera forskare från olika organisationer har försökt besvara frågan genom att uppskatta vattenuttaget för konstbevattning år 2025 eller Det kommer att ske en ökning, det är alla överens om, men hur stor den ökningen blir finns det olika uppfattningar om. Den ryske forskaren Igor Shiklomanov förutspår en ökning med 24 procent från 1995 till 2025 medan IWMI (International Water Management Institute) förutspår en mindre ökning, se tabell 2. Tabell 2. Uppskattade ökningar i vattenuttag för konstbevattning Ursprunglig källa Uttag för konstbevattning i km Ökning Shiklomanov % IWMI* % FAO** % Figurtext. Shiklomanovs uppskattning, 2000, bygger på dagens trender och extrapolerar dessa in i framtiden. IWMI:s grundscenario (Seckler m.fl., 2000) räknar in ökad effektivitet och produktivitet i framtida konstbevattning men är pessimistisk i sin hållning till att andelen regnbevattnade grödor kommer att öka (utan någon kompletterande konstbevattning). IWMI:s scenario antar också att de flesta länder kommer att sträva efter att vara självförsörjande i matproduktion, hellre än att förlita sig på handel. FAO:s scenario är lite mer optimistiskt när det gäller odling av grödor utan konstbevattning. Siffran som anges gäller dock bara för utvecklingsländer. 54 Enligt FAO utgör uttagen i de utvecklade länderna % av det totala vattenuttaget för konstbevattning. * International Water Management Institute ** FAO använder år 2030 för sin uppskattning och siffran gäller endast alla utvecklingsländer Källa: Molden, D. & Fraiture, C., CA Blue Paper, Investing in Water for Food, Ecosystems and Livelyhoods, Discussion Draft, Stockholm. År 2000 gjordes en global modelleringsstudie, World Water in 2025, som uppskattar vattenuttaget för konstbevattning med hänsyn tagen enbart till miljön. Där har forskarna funnit att uttaget av vatten för konstbevattning behöver minska med 7 % från 1995 års nivå för att upprätthålla ekosystemens funktioner. Det kommer därför att behövas göra kompromisser mellan vatten för ekologiska funktioner och konstbevattnad odling av grödor. 55 Bevattningssystem och konstbevattningsmetoder Ett bevattningssystem består av fem olika delar. En intagningskonstruktion eller en pumpstation tar in vattnet från källan, t ex från en damm eller en flod och ett överföringssystem ser till att vattnet transporteras från intaget till dikena i fälten. Ett distribueringssystem transporterar sedan vattnet i dikena till de fält som ska bevattnas och ett appliceringssystem fördelar vattnet över fälten och till grödorna. Det finns flera metoder att tillföra vatten till grödorna; ytbevattning, spridarbevattning, bevattning underifrån och droppbevattning (tabell 3). Vilken metod som är bäst att använda beror på förhållanden på platsen, såsom jordtyp, sluttning, klimat, vattenkvalité och vattentillgång men också på vilken gröda som ska odlas och på hur stort ekonomiskt och mänskligt kapital som finns tillgängligt. Ett dräneringssystem ingår också i bevattningssystemet. Det avleder det överskott av vatten som finns i fälten till följd av regn och konstbevattning Molden, Alcamo m.fl., FAO, 1985, Irrigation Water Management: Training Manual No. 1 - Introduction to Irrigation 18

20 Olika bevattningsmetoder. Från vänster till höger: ytbevattning, spridarbevattning och droppbevattning. Foton från vänster till höger: WWF-Canon / John E. Newby, WWF-Canon / Michèle Dépraz, WWF Spain Tabell 3. Konstbevattningsmetoder. Metod* Undergrupper Beskrivning Ytbevattning/ Surface Irrigation Den vanligaste typen av konstbevattning. Vatten tillförs fälten med hjälp av tyngdkraft Spridarbevattning/ Sprinkler Irrigation Konstbevattning underifrån/ Subsurface Irrigation Droppbevattning/ Drip Irrigation (kallas ibland trickle och micro-irrigation) Bassängbevattning /Basin Tegbevattning/ Border Fårbevattning/ Furrow Flyttbara system/ Portable Permanenta system/permanent Rörliga System/ Travelling Öppna diken/ Open ditch Nedgrävda rör/ Underground pipe Med munstycken/ Nozzle Med hål i slang/ Porous hose Plana fält översvämmas helt med vatten. Låga vallar håller vattnet inom fältet. Används vanligtvis för ris och andra grödor som tål att stå i vatten under långa perioder (12-24 timmar). Teg är långa, sluttande remsor av mark där vattnet leds. De kan vara mellan m långa och 3-30 m breda. Används mest för storskaliga jordbruk. Små kanaler (fåror) leder vatten nedför sluttande mark mellan rader av grödor. Grödorna odlas vanligtvis på kullarna mellan fårorna. Används för många olika grödor, speciellt radodlade. Spridarbevattning liknar vanligt regn. Vatten pumpas genom ett ledningssystem och sprayas sedan ut över grödorna. Metoden kan användas för de flesta grödor som odlas i rader, fält och för träd. Vatten tillförs jorden under markytan via öppna diken eller nedgrävda rör. Det finns även droppbevattning som grävs ner i fälten. Vatten droppas ut på jorden i lugn takt (2-20 liter/timme) från ett system av smala plastslangar med små hål eller ventiler. Vatten appliceras nära plantan så att bara delar av jorden, där roten växer, blir våt. Det gör att mycket litet vatten avdunstar från marken eller rinner av utan att komma växten tillgodo. Metoden används med fördel för grödor som odlas i rader (t ex. grönsaker) och för träd. *Svenska benämningar av konstbevattningsmetoder kommer från Harry Linner vid Inst. för markvetenskap, hydroteknik, SLU Källa: FAO, Irrigation Water Management: Irrigation Methods, Training manual no 5; FAO, Small-scale irrigation for arid zones,