Fritt referat från arbetsgruppens möte på de nordiska ambassaderna Berlin, den maj, 2012

Transkript

1 Utredningen Nordiska scenarier Johan Strang, den 1 juni 2012 EKONOMISK POLITIK Fritt referat från arbetsgruppens möte på de nordiska ambassaderna Berlin, den maj, 2012 Närvarande Eli Moen, Handelshøyskolen, Oslo (ordförande) Anke Hassel, Hertie School of Governance, Berlin, Tyskland Peer Hull Kristensen, Handelshøjskolen, København, Danmark Kari Lilja, Aalto University, Finland Raimo Lovio, Aalto University, Finland Glenn Morgan, Cardiff University, UK Johan Strang, CENS, Helsingfors universitet, Finland Mirja Österberg, CENS, Helsingfors universitet, Finland Det nordiska ekonomiska samarbetet Sedan 1990-talet har det nordiska näringslivet blivit allt mera integrerat. Många företag har blivit nordiska, t ex inom banksektorn, telekommunikation, media och matindustri. Nordiska fusioner har både varit ett sätt att försöka hålla stånd mot de stora multinationella företagen och ett sätt att skaffa sig en solid hemmamarknad som man försökt använda för att själva kunna agera på den globala marknaden. De flesta nordiska fusioner har varit mellan finska och svenska företag, men för många av dessa har det nordiska visat sig vara ett steg på vägen mot ett större globalt sammanhang. Många nordiska företag har uppgått i eller blivit uppslukade av större multinationella företag. Men en viktig aspekt av det nordiska inom näringslivet är att många av dessa multinationella företag har nordiska istället för nationella avdelningar. Välfärdsstaten är av en enorm betydelse då det gäller nordiska ekonomiernas jämförelsevis starka ställning. De nordiska politikerna är mycket medvetna om att den nordiska modellen är en juvel som man borde utnyttja på något sätt, men det verkar som om de inte riktigt vet vad och hur. Den ena politiska falangen verkar upptagen av en bakåtblickande nostalgi, och den andra talar om marknadsföring och branding. Ingen vågar tänka framåt. Idag hör man alltför ofta om hur viktigt det är att försvara den nordiska välfärdsmodellen i en alltmera globaliserad värld. Detta tankesätt är alltför passivt och förbiser det faktum att det är den nordiska modellen som gör de nordiska länderna exceptionellt väl kapabla till att dra nytta av 1

2 globaliseringen. Den nordiska välfärdsstaten är inte ett försvar mot marknaden, utan något möjliggör en välmående och effektiv marknad inom olika områden. Den handlar om att myndiggöra medborgaren och göra henne kapabel att agera i ständigt och allt snabbare förändrande situationer. Samtidigt krävs det att vi ständigt förbättrar och utvecklar välfärdsmodellen. De europeiska socialdemokraterna har ingen vision av hur ett framtida samhälle borde se ut och de nordiska socialdemokraterna för heller ingen sådan diskussion. De övriga partierna är om möjligt ännu tystare. Det skulle behövas ett tvärpolitiskt och tvärfackligt forum där ledande politiker, forskare och näringslivsrepresentanter diskuterar en ny modell för tillväxt och utveckling. Nordiska Rådet kunde ta detta ansvar och starta en diskussion om Europas framtid. Det nordiska samarbetet har varit av en central betydelse för den nordiska välfärdsmodellen. Det har handlat om att jämföra med varandra, skapa nordiska standarder, och att tillsammans våga diskutera framtidsvisioner. Kunde det nordiska samarbetet vinna tillbaka denna roll? Finanskrisen och Norden Glenn Morgan redogjorde för bakgrunden till finanskrisen. Under det Keynesinspirerade Bretton Woodssystemet var finansmarknaden reglerad och kontrollerad på olika sätt vilket gjorde att man kunde minimera den grad till vilken ett lands ekonomiska problem spillde över på andra länder. Men det visade sig att denna reglering hämmade tillväxten, vilket gjorde att man under 1970 och 80-talen liberaliserade finansmarknaden. Men då kapital började röra sig mellan olika länder i en allt högre grad och i en allt snabbare takt genererade det olika problem som det är ytterst svårt att hantera politiskt. Hur kommer det sig att Norden (exklusive Island) klarat sig förhållandevis väl i denna finanskris? Det är knappast en fråga om att de nordiska länderna är mera reglerade, men man kunde kanske tänka sig att våra banker lärde sig en läxa under 1990-talets bankkris. Man kunde också spekulera i huruvida det i Norden finns en bättre kontakt mellan finansmarknaden och den riktiga ekonomin, d v s att finansialiseringen av ekonomin inte gått lika långt. Vad kan Norden göra tillsammans för att förhindra framtida finanskriser? De nordiska ekonomierna ligger alla ganska väl till, men de är också olika på många sätt. Finland är med i euron medan de övriga länderna står utanför. Detta gör att det är svårt att diskutera en gemensam finanspolitik. Nordisk energipolitik Raimo Lovio utmanade oss genom att påstå att världsekonomin om 20 eller 30 år kommer att vara resurs- och inte finansdriven. Vi kommer att tala mera om kilowatt än om euron och räntor. De nordiska länderna borde tänka på sin framtid ur ett perspektiv där naturresurser och energikällor kommer att vara i en mycket mera central position. 2

3 Denna förändring redan är igång. Energianvändningen i Norden ökar inte längre, i Sverige går den rent av neråt. I Finland krisar både Nokia och pappersindustrin, medan gruvindustrin och energisektorn blomstrar. Man har inte bara investerat i kärnkraft, utan också i den så kallade cleantech-sektorn. Och genom ny teknik håller trä på att gå om olja som den största energikällan i Finland igen (första gången sedan 1964). Det är alla skäl att vara optimistisk beträffande de nordiska ländernas möjligheter i en energi- och resursbaserad global ekonomi. Våra energisystem är pålitliga och effektiva samt förhållandevis billiga och rena, och vi sitter också på många värdefulla naturresurser. Dessutom har vi en stark kompetens på olika områden, som t ex vindkraft i Danmark, värmepumpar i Sverige och Finland, jordvärme på Island, elbilar i Norge, biodiesel i Finland. Om ett par decennier kan denna kombination av natur- och energitillgångar och en hög kompetensnivå visa sig vara av avgörande betydelse. Men det är viktigt att inte förfalla till en passiv hållning enligt vilken vi är redan är så bra att vi inte behöver göra annat än marknadsföra det vi kan till utlandet. Istället gäller det att vara proaktiv och utveckla den kunskap och de fördelar vi har, annars kommer de snabbt att försvinna. Det finns mycket utrymme för de nordiska länderna att göra gemensam sak. T ex kunde man försöka verka proaktivt inom olika internationella forum (inte minst EU) då man skapar nya regelverk för naturresurser och olika energilösningar. I själva verket är det ju nästan så, att ju större pressen är på en förändring mot förnybara energiformer är, desto bättre är det för de nordiska länderna. De nordiska länderna kunde också samarbeta mera då det gäller forskning och innovation. Ett viktigt, men ofta förbisett samarbetsområde i detta sammanhang är skapandet av en marknad för nya innovationer. Ensamma är de nordiska länderna ofta för små för att en ny innovation ska vara ekonomiskt bärande. Men genom nordiska standarder och lösningar kunde man bereda väg för dem. Här kunde man se NMT-samarbetet eller Nordpool som modeller. Idag är smarta elnät (smart grid) ett nyckelord och här kunde Norden agera gemensamt i en högre grad än de gör idag. I Finland får man inte ens sälja den energi man själv producerar, och då kunde man lära sig av Danmarks erfarenheter på området. Man kunde också tänka sig att de länderna kunde göra gemensamma initiativ av olika slag, t ex kunde de nordiska huvudstäderna göra en gemensam satsning på elbilar, eftersom det verkat ganska svårt för Helsingfors och Stockholm att få igång sina egna projekt. Tyskland och den nordiska modellen Anke Hassel berättade om hur de nordiska länderna ofta fungerar som modeller i den politiska diskussionen i Tyskland, speciellt då det gäller diskussionen om en bärkraftig välfärdsstat. Orsakerna till detta är många. De nordiska länderna är framgångsrika i olika rankinglistor. De är små öppna ekonomier, vilket är en roll som större europeiska länder som Tyskland och 3

4 Frankrike också småningom finner sig i. Och de nordiska länderna har varit framgångsrika med att förena välfärd med konkurrenskraft. En av de främsta orsakerna till att Norden gärna fungerar som en modell i Tyskland är det sätt på vilket den nordiska modellen lyckats kombinera en flexibel arbetsmarknad med ett välutvecklat socialskydd. I Tyskland är socialförsäkringarna ofta bundna till ett jobb vilket betyder att både individer och fackföreningar kämpar in i det sista mot uppsägningar. I Norden är socialförsäkringarna universella, vilket innebär en större flexibilitet på arbetsmarknaden. Högt socialskydd Norden Flexibel arbetsmarknad Liberal Kontinentaleuropa Sydeuropa Rigid arbetsmarknad Lågt socialskydd Även om den nordiska välfärdsstaten fungerar som en modell i Tyskland, är det sällan Norden används som ett retoriskt politiskt argument. Istället kunde man säga att de nordiska länderna erbjuder de tyska politikerna ett smörgåsbord ur vilket de kan plocka än den ena, än den andra lösningen. Men samtidigt har de nordiska länderna nog lyckats påverka policydiskussionen både i Tyskland och i hela Europa. EUs målsättningar speglar t ex enligt Anke Hassel tydligt nordiska värderingar och målsättningar. Termer som flexicurity, social investment eller universalism som nu är på agendan i Tyskland har också sina rötter i en nordisk välfärdsdiskurs. Ur ett tyskt perspektiv skulle det vara mycket viktigt att de nordiska länderna skulle fortsätta spela en aktiv roll i den europeiska diskussionen om framtidslösningar på socialpolitikens område. Den nordiska modellens framtid Kari Lilja poängterade att Norden och det nordiska samarbetet inte är målet, utan ett medel genom vilket de nordiska länderna kan bygga upp konkurrenskraftiga och socialt ansvarsfulla samhällen som gör det möjligt att leva ett lyckligt liv. Välfärdsstaten byggdes upp i en tid då man kunde tänka i termer av relativt homogena och stabila grupper. Idag ställer näringslivet större krav om flexibilitet och kunnande, och då måste också den sociala tryggheten tänkas om med utgångspunkt i det faktum att samhället består av individer med mycket olika situationer och förutsättningar. Våra samhällen och vårt näringsliv behöver medborgare och en arbetskraft som är förmögen att gradvis växa i kompetens och flexibel nog för att flytta över från uppgift till uppgift och från område till område. 4

5 Den nordiska välfärdsmodellen borde i kraft av sin statsindividualistiska tradition ha goda förutsättningar för detta. Det är frågan om en möjliggörande välfärdsstat ( the enabling welfare state ), som ser till att medborgarna vågar ta risker, att de klarar sig mellan olika korta projektanställningar och att det finns en professionell och individualiserad arbetskraftsbyrå som hjälper dem att snabbt hitta nya jobb. Skolsystemen är i en nyckelroll för att förbereda medborgarna för de stigande kraven och i detta sammanhang har det finska skolsystemet fått mycket uppmärksamhet. Peer Hull Kristensen menade att Finlands framgång i Pisa-undersökningarna byggde på att de sämsta 20% av eleverna i Finland är mycket bättre än de sämsta 20% nån annanstans. Orsaken till detta är ett mycket välutvecklat system för stöd- och specialundervisning, som vilar på ett mycket effektivt och raffinerat system för diagnostisering av olika svagheter som man kan använda för att bygga upp en mycket individualiserad undervisning. Här har vi alltså en modell som kunde utvecklas vidare i utvecklandet av ett mera individualiserat välfärdssamhälle. Då det gäller forskning och innovation har de nationella ramarna visat sig på tok för små och det skulle vara alla skäl att försöka tänka i termer av ett nordiskt innovationssystem. Frågan är hur det ska se ut? Tidigare tänkte man gärna att universiteten och forskningsinstitutionerna låg före företagen då det gällde forskning och innovation, och att den samhälleliga utmaningen var att sprida forskarkompetensen och innovationerna från universiteten till företagsvärlden. Idag är situationen ohjälpligt den, att universiteten ligger efter företagen då det gäller forskning och innovation. Hur kan då universiteten och det officiella i allmänhet stöda de nordiska företagens möjligheter att tävla på den internationella scenen? En viktig uppgift är att träna en kreativ och flexibel arbetskraft. En annan kan vara att upprätthålla forskning i luckor och ickelönsamma sektorer. En tredje kunde vara att stå tillhanda med infrastruktur för mycket kostsam forskning. Nordiska Benchmarks Peer Hull Kristensen menade att det skett en förändring i den internationella politisktekonomiska diskussionen som inte bara hänger samman med den ekonomiska krisen, utan också med det faktum att de nordiska länderna klarat sig så bra i de rankinglistor som gjorts upp under en liberal (Washington-) konsensus (ta OECDs, IMFs eller World Economic Forums olika listor). I många fall har de nordiska länderna faktiskt klarat sig bättre än de länder som anammat den liberalistiska doktrinen med hull och hår. Detta har gjort att de nordiska länderna kommit i världens fokus. Internationella rankinglistor och benchmarking blir vanligare och vanligare. De nordiska länderna kunde i denna situation vara mera aktiv och skapa en diskussion omkring hurudana benchmarks och hurudana målsättningar vi vill att olika samhällen ska leva upp till. Idag handlar de flesta rankinglistor om ekonomi och konkurrenskraft, men Norden kunde tillsammans (t ex genom Nordiska Rådet) försöka skapa egna kriterier för t ex human progress in different societies. 5

6 En utmaning i detta sammanhang är skapa internationella benchmarks i t ex klimat och miljö, välfärd eller utbildning utan att samtidigt låta självförhärligande och nedlåtande. Ett sätt kunde vara att försöka tona ned de nordiska ländernas roll och istället lägga fokus på själva kriterierna/målsättningarna. Ett annat sätt kunde vara att sätta upp dessa målsättningar primärt för inomnordiskt bruk, men med en baktanke om att de också kan få en internationell betydelse. 6