om gymnasieungdomars bruk av och attityder till dialekt på Gotland och i Stockholm

Transkript

1 LÄRARUTBILDNINGEN Examensarbete Ringmursprat och tunnelbanesnack om gymnasieungdomars bruk av och attityder till dialekt på Gotland och i Stockholm Institutionen för humaniora Anna Pappinen Handledare: David Håkansson Examinator: Sofia Ask GO1193 VT 2009

2 Sammanfattning Denna uppsats redogör för en studie med syftet att undersöka dialektbruk, dialektattityder samt vilken betydelse dialekten har för identiteten hos gymnasieelever. Undersökning baseras på två informantgrupper från Gotland och Stockholm som dels genomfört en enkätundersökning, dels deltagit i gruppintervjuer. Resultatet visar att en majoritet av eleverna anser att de talar dialekt och är positiva till dialekternas existens och det är fler flickor som anser sig tala dialekt än pojkar. Det egna sättet att tala har en stark koppling till identiteten framför allt för ungdomarna på Gotland. Dock visar studien att standardspråkets prestige är betydande för båda informantgrupperna. Ur ett didaktiskt perspektiv är studien intressant eftersom eleverna från det mer utpräglade dialektområdet Gotland är mer medvetna om sitt sätt att tala, vilket går att koppla till det faktum att de har haft mer undervisning i skolan om de svenska dialekterna i allmänhet samt den egna dialekten. Nyckelord Gymnasieelever, dialektbruk, dialektattityder, talspråk, identitet, upplevd norm, faktisk norm, gotländska, stockholmska. Engelsk titel Youth dialects on Gotland and in Stockholm a study of high-school youth s language use and attitudes

3 Innehållsförteckning 1 Inledning Syfte och forskningsfrågor Bakgrund Dialekt Dialekt och standardspråk Dialekt och sociolekt Dialekt och sexolekt Dialekt och kronolekt Dialektutjämning Dialekt och skola Dialekterna på Gotland och i Stockholm Den gotländska dialekten Tidigare forskning Gutamålets särdrag Vokalljud Konsonantljud Stockholmsdialekten Tidigare forskning Allmänt för sveamål Stockholmskan Vokalsystemet Konsonantsystemet Formsystemet och lexikon Metod och material Metod Enkäten Intervjuerna Urval De två undersökningsgrupperna Genomförande Materialbearbetning Etiska aspekter Metod- och materialkritik Resultat och analys Dialektbruk och attityder Dialekt, gemenskap och identitet... 25

4 5.2.1 Elevernas språkgemenskaper Situationsanpassning Identitet och talspråk Dialekt och skola Upplevd kontra faktisk norm Eleverna från Gotland Eleverna från Stockholm Upplevd och faktisk norm ur ett genusperspektiv Sammanfattning Slutdiskussion Hur ser gymnasieelevernas dialektbruk och dialektattityder ut? Vilken roll spelar det egna sättet att tala för identiteten? Finns det några skillnader när det gäller utomspråkliga variabler? Hur medvetna är eleverna om sitt eget talspråk och i vilken grad anser eleverna att de undervisats om dialektbruk? Fortsatt forskning Litteraturförteckning Bilagor Bilaga 1 Enkät Bilaga 2 SEI Bilaga 3 Följebrev... 58

5 1 Inledning De senare årens samhällsutveckling har inneburit en ökad språkkompetens och en större språklig mångfald (SOU 2002). Påståendet gäller dock inte utan invändningar. Samtidigt som antalet språk i Sverige ökar förlorar de svenska dialekterna mark och det svenska språkets mångfald är på väg att förändras. Förändringen innebär att de regionala varianterna blir allt mer utjämnade och dialekterna förlorar sin särprägel. De domäner där dialekten används blir allt färre. Det finns flera anledningar till dessa förändringar, men helt klart är att ett regionalt standardspråk har vunnit mark under 1900-talet på bekostnad av de genuina dialekterna. Denna utveckling har inneburit att de språkliga gemenskaperna blivit större och att standardspråket fått en betydande roll i ett samhälle som i allt högre grad präglas av en skriftspråkskultur. Men spelar det egentligen någon roll om dialekterna försvinner? Anser ungdomar i dagens Sverige fortfarande att de talar dialekt och är den i så fall viktig för deras identitet och gemenskap? Även om det mycket väl kan vara så att vi är på väg mot ett Sverige där dialekterna inte längre spelar någon roll för identiteten är svaren på frågorna långt ifrån självklara. Det är troligt att åsikterna går isär beroende på uppväxtmiljö. Mot denna bakgrund blir det därför intressant att ställa attityderna hos ungdomar från två olika områden i relation till varandra: dels ungdomar som har vuxit upp i en dialektal miljö, dels ungdomar som har vuxit upp i en mer standardspråklig miljö. I denna uppsats kommer jag därför att jämföra ungdomar på Gotland med ungdomar i Stockholm med avseende på dialektbruk och dialektattityder. Dessutom kommer ungdomarnas faktiska tal att sättas i relation till deras upplevda eftersom en sådan undersökning saknas i tidigare studier av ungdomars dialektbruk. 1.1 Syfte och forskningsfrågor Syftet med denna studie är för det första att undersöka dialektbruk och dialektattityder hos gymnasieelever och för det andra att studera dialektens betydelse för den egna identiteten. Min undersökning baserar sig på två informantgrupper: dels ungdomar från Gotland, dels ungdomar från Stockholm. Sambandet mellan uppväxtmiljö och språk kommer därmed att stå i centrum, även om de båda grupperna också jämförs med 1

6 varandra, bl.a. med avseende på kön och social tillhörighet. Dessutom innefattar studien en analys av elevernas talspråk vad gäller deras upplevda kontra deras faktiska norm. Resultatet av min studie diskuteras också utifrån ett didaktiskt perspektiv. Mina forskningsfrågor kan formuleras mer exakt på följande sätt: Hur ser elevernas dialektbruk och dialektattityder ut? Vilken roll spelar det egna sättet att tala för identiteten? Hur medvetna är eleverna om sitt eget talspråk? Vilken betydelse har de utomspråkliga variablerna (uppväxtmiljö, kön, social tillhörighet)? I vilken grad anser eleverna att de undervisats om dialektbruk? Hur överensstämmer resultatet med andra undersökningar av dialektbruk och dialektattityder i dagens Sverige? 2 Bakgrund I följande avsnitt kommer jag att definiera centrala begrepp och presentera relevant forskning. Bakgrunden utgår från begreppet dialekt som sedan kommer att sättas i relation till andra språksociologiska begrepp som standardspråk, sociolekt, sexolekt 1 samt kronolekt. Därefter följer ett avsnitt om dialektutjämning. Slutligen kommer jag att redogöra för skolans inställning till dialekt och kursplanerna i svenska kommer att beröras. 2.1 Dialekt Begreppet dialekt kännetecknar en varietet av språket som geografiskt kan knytas till en viss region. Språkvetenskapligt definieras begreppet med hjälp av olika språkliga variabler, vilket innebär att regionala varieteter i språket kartläggs utifrån fonologiska, morfologiska, lexikaliska och syntaktiska drag (Andersson 1985, Einarsson 2004). 1 Jag har valt att använda begreppet sexolekt, enligt Einarsson (2004), även om genderlekt är mer vedertaget. 2

7 2.1.1 Dialekt och standardspråk I varje svensk dialekt finns i regel både specifika drag som är unika för den mindre regionen och generella drag som den delar med dialekter i större geografiska områden. Dessutom finns det ofta drag som är mer riksspråkliga (Thelander 1996). För att klassificera olika språkarter i svenskan finns en begreppsmodell som utgår från en fyrgradig skala från dialekt till standardspråk som innefattar genuin dialekt, utjämnad dialekt, regionalt standardspråk och neutralt standardspråk (Dahlstedt 1979). Den genuina dialekten, eller bygdemålet, har på alla språkliga nivåer en egen grammatik, är begränsad till ett litet geografiskt område och är i stort sätt obegriplig för riksspråkstalare. Den utjämnade dialekten har behållit vissa särdrag men har en större geografisk räckvidd och är därmed lättare att förstå i allmänhet. Utjämningen består i att de mest lokala och utpräglade dragen har övergivits medan språkdrag som är gemensamma för större regioner fortfarande brukas (Thelander 1996). Det är den utjämnade dialekten som människor i vardagligt tal kallar för en dialekt och förknippar med ett visst område (Andersson 1985, Einarsson 2004). 2 Det regionala standardspråket är nästa språkart på skalan och i denna varietet har mindre utpräglade drag behållits. En talare av regionalt standardspråk går att placera i en av de större regionerna i Sverige, men det är svårt att höra vilken utjämnad dialekt som ligger till grund för varieteten. I ytterpolen på skalan återfinns det neutrala standardspråket som talas likadant av alla i landet. Det har inte någon direkt geografisk bas eftersom uttalet i princip helt följer skriftspråket (Andersson 1985, Einarsson 2004). Hultgren (1984) menar att standardspråket fått en betydande roll för dialekttalande eftersom de förväntas kunna tillämpa det i mer formella situationer. Det har lett till att talare av genuina dialekter ofta tvingats bli tvåspråkiga eftersom den lokala varieteten inte kan användas i alla sammanhang. Det kallas för bidialektal (Thelander 1996:169). Istället för att tillägna sig ett biadialektalt förhållningssätt har ett alternativ för dialektalare varit att tala en mer utjämnad dialekt för att kommunicera med människor som inte tillhör den egna språkliga gemenskapen (Thelander 1996). 2 Eftersom dialekt vanligen likställs med utjämnad dialekt är det förmodligen denna varietet som eleverna i min undersökning kallar för dialekt. 3

8 Rikssvenska, det svenska standardspråket, är ett konstruerat skriftspråk som uppstod under Vasatiden därför att det behövdes ett språk som var giltigt för hela Sverige och som kunde underlätta kommunikationen mellan de olika regionerna. Detta skriftspråk baserades på sveamålen som talades i maktens centrum i trakterna runt Mälardalen. På så vis blev språket i Stockholmsområdet också det som kom att bli stommen i ett svenskt standardtalspråk som emellertid uppkom först senare (Thelander 1996). Andersson (1985) påpekar dock att det svenska riksspråket av vissa likställs med det uppsvenska regionala riksspråket där Stockholm är centrum. Standardspråket har dock länge varit det eftersträvansvärda, inte minst inom skolans värld. Denna språkart har också tillskrivits hög prestige mycket beroende på att den förknippas med talare med hög social status (Andersson 1985, Einarsson 2004). Denna strävan efter att tala standardspråkligt benämner Andersson (1985) statusprincipen. Statusprincipen kolliderar emellertid med en annan princip: samhörighetsprincipen. Samhörighetsprincipen bygger på det faktum att den egna dialekten är betydande för den egna identiteten. Den symboliserar ursprung och gemenskap med nära och kära vilket innebär att även den språkformen eftersträvas (Hultgren 1984, Einarsson 2004). Einarsson (2004) påpekar att det verkar vara statusprincipen som är den starkare kraften. Intimiseringen i samhället har dock gjort att ett regionalt standardspråk kan användas även i formella situationer och accepteras där. På så vis har bruket av det neutrala standardspråket blivit mindre vanligt och tillsammans med dialektutjämningen innebär det att den fyrgradiga skalan, (genuin dialekt, utjämnad dialekt, regionalt standardspråk och neutralt standardspråk), trängs ihop mot mitten (Josephson 2004). Den bild som bl.a. Einarsson (2004) ger av dialektutjämningen stämmer väl överens med resultaten från ett forskningsprojekt som fonetikavdelningarna vid Lunds, Stockholms och Umeå universitet genomförde under åren 1998 till Projektet med namnet Swedia 2000 De svenska dialekternas fonetik och fonologi år 2000 utfördes för att dokumentera och studera de svenska dialekterna med fokus på dess uttal vid millenniumskiftet. Deras resultat visar att yngre talare har färre och svagare dialektala drag i jämförelse med äldre, vilket tyder på att de svenska dialekterna har fortsatt att utjämnas. Däremot finns det trender som pekar åt andra hållet. En del yngre dialekttalare, exempelvis från finska Österbotten, håller fast vid att tala sin dialekt (Umeå universitet, lingvistik 2007). 4

9 2.1.2 Dialekt och sociolekt Det finns många faktorer som gör att människor blir till en del i en social gemenskap. En sådan faktor kan vara vilken geografisk tillhörighet man har och denna faktor är i sin tur kopplad till dialekter och den språkliga gemenskap dialekten skapar. Även social tillhörighet är emellertid en faktor att ta hänsyn till i sammanhanget. Einarsson (2004) och Dahlstedt & Teleman (1974) menar att varje dialekt också kan betraktas som en sociolekt eftersom den även skiljer grupper åt som bor inom samma geografiska område vad gäller deras sociala bakgrund. Det finns ett flertal undersökningar som gjorts sedan slutet av 60-talet som visar att det finns samband mellan dialekt och social tillhörighet, utbildning, ålder och kön (Thelander 1996). Andersson (1985) och Einarsson (2004) påpekar att de som talar mest utpräglad dialekt är de som befinner sig långt ner på den sociala skalan medan mer standardspråkliga varianter dominerar högre upp på denna skala. Utbildningslängd och position i arbetslivet är två faktorer som är avgörande (Einarsson 2004). Människor som har en längre utbildning har nämligen därigenom haft en längre kontakt med och använt standardspråket mer. Denna grupp har också varit mer mobil både regionalt och socialt. Det kan ha bidragit till att de talar mindre dialekt. Det har framförallt varit arbetare, lantbrukare, småhantverkare och människor med låg utbildning som varit dialekttalande (Dahlstedt & Teleman 1974). Sundgren (2004) visar emellertid i en undersökning av morfologisk variation och förändring i Eskilstuna att de sociala skillnaderna i språket har minskat. De lägre socialgrupperna har börjat använda fler standardspråkliga drag Dialekt och sexolekt Utöver regionala och sociala variabler kan även könstillhörighet spela en roll för språkbruket. En varietet som tar utgångspunkt i könsmässiga skillnader i språket kallas sexolekt (Einarsson 2004:172). Einarsson påpekar att kvinnor är mer medvetna om standardspråkets höga prestige vilket innebär att de har en tendens att i högre grad närma sig ett standarspråkligt uttal. Även Sundgrens (2004) studie visar att kvinnor använder fler standardformer. Resultatet av projektet Swedia 2000 visar också att kvinnor har mindre utpräglad dialekt än männen. Denna tendens märks tydligast hos yngre kvinnor. De har genomgående influenser av riksspråk (Umeå universitet, 5

10 lingvistik 2007). Även Gunnarsdotter Grönbergs (1999a) studie av ungdomars dialekt i Allingsås visar att unga flickor är drivande i att föra nya språkdrag vidare Dialekt och kronolekt Även ålder är en faktor att ta hänsyn till när skillnader i språkbruk studeras. En språkvarietet som grundar sig på skillnader mellan åldersgrupper kallas för kronolekt (Einarsson 2004). Ett flertal studier har gjorts de senaste åren där ungdomar och deras syn på och bruk av dialekt har undersökts, för att därigenom få en inblick i morgondagens språkhistoria. Ungdomarnas faktiska tal har dock inte studerats. Eriksson (2001) har studerat ungdomars attityder till dialekter i Norrland. Studien visade på fyra tendenser vad gäller ungdomarnas föreställningar om dialekter och att vara eller inte vara dialekttalande. Absolutisterna var den grupp, oftast pojkar, som helst talade dialekt i alla sammanhang och hade en positiv syn på att vara dialekttalande. Anpassarna var den grupp som de flesta flickor tillhörde och de behärskade dialekten men anpassade sitt sätt att tala efter situation och samtalspartner. Gruppen avståndstagare tog medvetet avstånd från dialekten och hade en negativ syn på att vara dialekttalande. I den gruppen var pojkar överrepresenterade. Den sista gruppen var åskådarna som inte eller till viss del behärskade dialekten men hade en positiv syn på dialektens värde och den tillhörighet den skapade. Språket var för ungdomar i Erikssons (2001) studie viktigt för identiteten. Detta visar även Gunnarsdotter Grönbergs (1999a) undersökning av språket i Allingsås. Studien visar också att ungdomar som är socialt och geografiskt mobila är den grupp som oftast tar upp och sprider nya språkdrag vidare. Dessa ungdomar ingår i öppna nätverk och träffar ofta nya personer vilket främjar ett tal som ligger nära riksspråksstandard, i jämförelse med de i slutna grupper som bevarar dialektens drag. Valet att tala dialekt eller inte är starkt knutet till vilken identitet de söker sig, vilket innebär att språket inte endast är kopplat till vilka de är utan också till vilka de vill vara (1999a). 6

11 2.2 Dialektutjämning Dagens utjämning av de genuina dialekterna har förklarats genom bl.a. införandet av allmän skolgång, ett ökat inslag av skriftspråket i samhället och en större tillgång till massmedia. Det är dock förklaringar som endast ser till riksspråkets utbredning och det skulle då innebära att alla dialekttalare ändrar sitt språkmönster efter riksspråkets modell så fort den blir tillgänglig (Thelander 1996). Riksspråkets utbredning inom flera nya domäner har gjort denna variant till ett normerande talspråk med tydlig prestige, vilket inneburit att dialekter börjat uppfattas som mindre värda. Dessutom har utbredningen gjort att riksspråkets mönster blivit mer lättillgängligt för dem som av olika anledningar vill tala ett mindre regionalt färgat språk (Dahlstedt & Teleman 1974). Thelander (1992) tillskriver den sociala och geografiska mobilitet som råder i landet en stor betydelse för dialekternas tillbakagång. Det har sin förklaring i att dialekten i och med urbaniseringen förlorade sin roll som skapare av en språklig samhörighet eftersom gemenskapen löstes upp (1992). När man inte längre identifierar sig med gemenskapen som är knuten till orten, finns det ingen anledning att hålla fast vid dialekten. Att kopplingen till den sociala gemenskapen försvinner är en väsentlig anledning till att dialekterna utjämnas (Dahlstedt & Teleman 1974). Dialektutjämningen kan därmed knytas till de urbaniseringsprocesser som startade redan under 1800-talets slut men som nådde sin kulmen under 1900-talet. Den stora folkomflyttningen drabbade vissa glesbygdsområden i Sverige först på 50- och 60-talet. Gotland är en av dessa bygder där gamla och utpräglade dialekter också har talats. I dessa regioner där avfolkningen var som störst har följaktligen en radikal förändring av dialekterna skett (Thelander 1992). Genom urbaniseringen kom hela generationer att överge landsbygden för snabbt växande industristäder. Det fick till följd att en generationsklyfta skapades också i språket. Dialektförmedlingen stördes eftersom det inte blev lika naturligt att tala dialekt och ungdomarnas språk blev mer påverkat av skola, medier och ungdomskultur (Thelander 1992). Inflyttningsorten påverkas också av urbaniseringen. Sker det en stark tillströmning av talare från olika dialektområden främjar det ett tal som ligger närmare riksspråket. Om de inflyttade däremot kommer från närliggande områden i regionen tenderar istället en 7

12 mer utjämnad dialekt att skapas i hela regionen (Thelander 1992). Denna utjämning utgår från regionens centrum, påpekar Gunnarsdotter Grönberg (1999b), vilket i sin tur går att koppla till det faktum att städerna ofta är inflyttningsorterna. För den enskilde individen är det däremot ovanligt att som inflyttad börja tala dialekten på den nya orten. Istället närmar sig ofta den inflyttade sig riksspråket (Thelander 1992). 2.3 Dialekt och skola Som framgick ovan har skolan spelat en avgörande roll för utjämningen. Den allmänna folkskolan infördes under mitten av 1800-talet vilket innebar att läs- och skrivkunnigheten ökade. Hultgren menar att den ökade läs- och skrivvanan gjort att skriften fått en större inverkan på talet allt eftersom förtrogenheten med skriften har ökat. Det ledde till att lokala uttalsvanor [blev] allt mera uttunnade och undanträngda (1984:36). Skolan såg även som sin uppgift att sprida ett mer enhetligt riksspråk där talet låg närmare skriften. Tanken var att motverka regionala drag vilket delvis hänger ihop med det faktum att lärarna var socialt mobila och talade utan dialekt (Hultgren 1984). Standardspråket har varit det som eftersträvats i skolan och även om acceptansen ökat för dialekterna så finns fortfarande kravet i styrdokumenten att eleverna ska kunna tillämpa de skriftspråkliga normer, vilka är starkt kopplade till standardspråket (Nilsson 2005). Ett standardspråk behövs för att samhället ska fungera och för att alla medborgare ska kunna bli delaktiga är det en självklarhet att elever i skolan får möjlighet att tillägna sig det i skrift och tal. Grundskolans kursplan poängterar att svenskämnet har huvudansvaret för elevernas språkutveckling. Det innebär att de ska utveckla sin egen förmåga att tala och skriva och finna en säkerhet i att använda språket. Samma krav återkommer i gymnasieskolans kursplan. Samtidigt poängteras att språket är av stor betydelse för den egna identiteten och att ett av ämnets syften är att stärka den hos eleverna (Skolverket 2009a, b). Eleverna måste därför få möjligheten i skolan att stärka det språkliga självförtroendet och få en trygghet i sitt språkbruk både när det gäller det egna språket och standardspråket (Teleman 1991). Dahlstedt kritiserade 1979 skolans sätt att bemöta dialekttalande elever och påpekade att toleransen mot dem måste öka. Istället för att motverka dem menade han att skolan måste skapa förståelse för dialekterna och höja deras status genom att undervisa om och i dialekter, också sådana som ligger långt bort från den egna språkarten. (1979:49). 8

13 Både grundskolans och gymnasiets kursplan som finns idag i svenska påpekar att eleverna ska finna en säkerhet i sitt eget språk förutom att också förstå och respektera andras sätt att uttrycka sig. För att kunna göra det ska de i grundskolan tillägna sig kunskaper om det svenska språket och utveckla förståelse för varför människor skriver och talar olika (Skolverket 2009a). Dessa förmågor ska de sedan vidareutveckla under gymnasietiden. Det är dock först i kursen Svenska B som människors olika sätt att tala preciseras genom ett av uppnåendemålen som säger att eleverna ska kunna göra iakttagelser av och diskutera språkliga skillnader som exempelvis kan bero på ålder, kön, yrke, uppväxtort och bostadsort (Skolverket 2000). 3 Dialekterna på Gotland och i Stockholm I detta kapitel kommer dialekterna på Gotland och i Stockholm att presenteras. Först redogör jag för gotländskan ur ett historiskt perspektiv för att därefter göra en presentation av tidigare forskning som handlar om dialektbruk. Sedan beskrivs några gotländska särdrag. Därefter presenteras stockholmskan och jag beskriver där även några karaktäristiska särdrag i sveamålen. 3.1 Den gotländska dialekten Dialekten på Gotland kallas för gutamål 3 och är en av de mest särpräglade dialekterna i Sverige (Pamp 1978). Den har vuxit fram ur forngutniskan, som talades på ön under vikingatiden och medeltiden. Redan då skilde sig språket på Gotland markant från språket på fastlandet, fornsvenskan (Wessén 1965). Gustavson (1940) och Wessén (1965) menar att forngutniskan därför kan betraktas som ett eget fornnordiskt språk. I flera fall kan gutamålets särart förklaras med att ålderdomligheter, framför allt inom ljudsystemet och formläran, har levt kvar även om nya särdrag självständigt växt fram (Pamp 1978). Att gutamålet har kunnat behålla sina särpräglade drag kan dels förklaras av det geografiska läget platser som ligger avskilt bevarar ofta språkliga arkaismer (Dahl 2007) dels till Gotlands medeltida historia. Visby var en Hansastad fram till mitten av 9

14 1300-talet, och därmed ett viktigt centrum för handeln i Europa. Detta innebar en ställning som en ekonomisk stormakt för Gotland (Pamp 1978). Gutarna hade dessutom politisk självständighet och satte stort värde på sin kultur och sitt språk, vilket medförde att det av denna anledning inte fanns något skäl att förändra sitt språk (Gustavson 1940). När Valdemar Atterdag erövrade Visby förändrades tillvaron för folket på landsbygden som tidigare varit aktiva inom handeln. De isolerades från verksamheten och därmed också från kulturella och språkliga intryck utifrån, vilket ytterligare medförde att dialekten bevarades (Gustavson 1940, Pamp 1978). Ordförrådet påverkades emellertid av de förbindelser som fanns under Hansan. Ett flertal lånord från danskan och medellågtyskan finns i dialekten (Pamp 1978) Tidigare forskning I samband med en resa till Gotland genomförde FUMS en dialektsociologisk enkätundersökning. Studien som har namnet Vi har inte lust att prata nån jäkla rikssvenska! (Hammermo, Strömquist & Molin 1981) gjordes bland gymnasieelever och hade till syfte att allmänt kartlägga dialekternas ställning på Gotland (1981:1). Studien begränsades till elever i gymnasieskolan och visade att eleverna som deltog var starkt knutna till sin hemort och hade en stark känsla för sin dialekt oavsett kön och social tillhörighet. Dessutom ansåg en majoritet att dialekttalandet skulle uppmuntras och att dialekt gick att tala i de flesta sammanhang. En förstudie gjordes även som visade att dessa attityder delades av den gotländska befolkningen. Ungefär 25 år senare genomfördes en uppföljning som redovisas i D-uppsatsen Några enstaka raubär på ladingen en uppsats om attityder till den gotländska dialekten (Öhlund 2007). I denna studie jämfördes nya enkäter med dem från Jämförelsen visade att attityderna hos de gotländska ungdomarna hade förändrats. En majoritet, framför allt pojkarna, uppgav att de talade rikssvenska, medan flickorna ansåg sig tala en blandning mellan rikssvenska och gotländska. Dessutom var de elever som var bosatta i Visby mindre benägna att tala dialekt. Flickorna visade en positivare attityd till dialektbruk överlag, även om majoriteten av informanterna ansåg att dialekten varken borde uppmuntras 3 Enligt Gustavsson (1940) kan gutamålet även kallas för gotländska och gutniska. 4 Avdelningen för forskning och utbildning i modern svenska, Uppsala universitet. 10

15 eller motarbetas (Öhlund 2007). Ingen av undersökningarna har studerat elevernas faktiska tal. 3.2 Gutamålets särdrag Särdragen i gutamålet är framförallt kopplade till vokal- och konsonantljuden (Pamp 1978). I detta avsnitt kommer därför först vokalljud att presenteras, därefter konsonantljud Vokalljud Gutamålets vokalsystem är rik på diftonger vilket beror dels på att de ursprungliga diftongerna har bevarats, dels på att nya diftonger har utvecklats på alla gamla långa vokaler förutom a (Pamp 1978). Av de fornärvda diftongerna behölls följande: ai finns kvar som ai, ex. haim för hem au finns kvar med uttalet ao, ex. aoge för öga öy uttalades i forngutniskan som åi och finns kvar med det uttalet, ex. snåi för snö iu uttalades i forngutniskan som iau och finns kvar med det uttalet, ex. iaoge för ljuga. De långa vokalerna, utom a, diftongeras, vilket innebär att: långt i blir äi ( träives för trivas ) långt y blir öi (döine för dyna ) långt e blir ei (lein för len ) långt u blir eo eller äo (breon/bräon för brun ) långt o blir åo (båok för bok ). I forngutniskan fanns inte långt ä eller ö, utan de blev e respektive y och diftongerades likt dessa vokaler (Pamp 1978). Det gamla långa a behöll sin ställning i forngutniskan när övriga Sverige fick å (aker för åker ). Vidare har ändelse-a försvagats och uttalas med ett ljud mellan e och ä (Pamp 1978). 11

16 3.2.2 Konsonantljud Vissa konsonantkombinationer har i riksspråket utvecklats mot enhetliga ljud. I gutamålet uteblev denna utveckling vilket innebär att varje konsonantljud uttalas i kombinationerna gj, dj, ld, mb, ng, skj, stj och tj. Detta kan spåras i uttalet av exempelvis lamb ( lamm ) och stangg ( stång ). Sj-ljudet har vidare övergått till ett ljud som mer liknar tj-ljudet i riksspråket vilket leder till att själv uttalas med samma tj-ljud som Tjelvar. Ytterligare ett drag som behållits är att g och k även framför främre vokaler uttalas med g- och k-ljud istället för j- och tj-ljud i ord som gärna och kyrka (Pamp 1978). 3.3 Stockholmsdialekten Stockholmsområdet i egenskap av maktcentrum har givit upphov till det svenska riksspråket (Thelander 1996). Men i Stockholm har även andra varieteter uppstått bland framför allt människor med lägre status. Under ett flertal perioder i Stockholms historia har in- och utflyttningen ökat. Däremellan har staden haft en mer stabil befolkning. I och med industrialiseringen och urbaniseringen under 1800-talets slut ökade inflyttningen från landsbygden kraftigt och nya bostadsområden växte fram i stadens utkanter där invånarna genomgående kom att tillhöra lägre socialgrupper. Mellankrigstiden var sett till befolkningsantalet en stabil period men däremot skedde sociala förändringar. Från 1960-talet och framåt har inflyttningen sedan ökat igen dels från landsbygden, dels från andra länder (Kotsinas 2000a). Även under denna period har de nyinflyttade, framförallt de från andra länder, fått bosätta sig i vissa områden med låg status i Stockholms förorter, vilket har lett till en segregerad boendesituation. Dessa förändringar i befolkningen, som en följd av social och regional mobilitet, har medfört att varieteterna i stockholmsspråket också förändrats (Kotsinas 2000a). Det som vi kallar för Stockholmsregionen består idag av Stockholms kommun och dess kranskommuner. Den språkliga differentieringen hos befolkningen har i hög grad påverkats av inflyttningen under 60-talet och framåt. I innerstaden fanns tidigare tydliga sociala skiktningar som idag har utjämnats till viss del, men det finns fortfarande påtagliga sociala skillnader vad gäller socioekonomiska förhållanden och kulturella 12

17 traditioner mellan de norra och södra förorterna (Kotsinas 1994). Sammantaget innebär det att staden har språkliga skillnader både regionalt och socialt Tidigare forskning Den stockholmska dialekten, stockholmskan, har inte haft någon framträdande plats inom språkforskningen (Ståhle 1981). Studier har gjorts om slang och till viss del språkliga skillnader mellan könen eller olika sociala grupper. Precis som andra stadsdialekter har stockholmskan ansetts vara dålig och vulgär, och Kotsinas (2000b) ger flera exempel på hur uttalsdrag har kritiserats i media det senaste århundradet. För att kunna kartlägga stockholmstalet samlades olika former av källor in av Stockholms universitet under slutet av 50-talet till 70-talets början. En del av det insamlade materialet var inspelningar av olika generationer stockholmare, och man inriktade sig till en början på den äldre generationen för att få ett historiskt perspektiv. Dessa inspelningar jämfördes med andra äldre språkkällor, vilket visade att stockholmskan på många sätt överensstämde med den uppsvenska dialekten. Flera drag som förknippats med stockholmskan är således drag som fanns i äldre uppländska och sörmländska. Dock har dessa drag försvunnit eller är på väg att försvinna, vilket visar att även den genuina stockholmskan har trängts undan av riksspråket (Ståhle 1981). Kotsinas genomförde 1994 en undersökning av stockholmsungdomars språk med syftet att undersöka om det fanns påtagliga skillnader mellan olika ungdomsgrupper sätt att tala. Ungdomarna kom från förorter norr om innerstaden med mycket hög status, från ett område söder om innerstaden där invånarna tillhörde lägre medelklass eller arbetarklass, samt från invandrartäta förorter främst i söder och väst med låg social status. Studien visade att pojkarna, oavsett område, i högre grad än flickorna använde drag som är standardspråkliga. I de fall pojkarna använde andra drag var det äldre varieteter som levt kvar i lågstatusområden. Deras språk kunde ses som konservativt och de använde drag förknippade med dold prestige så som manlighet och tuffhet. Flickorna undvek drag som kunde sammankopplas med dold prestige och använde istället mer traditionella drag med hög status. Dessutom var det flickorna som tog upp och utvecklade nya drag (Kotsinas 1994). 13

18 3.4 Allmänt för sveamål Stockholmskan tillhör dialektområdet för sveamål, mer bestämt uppsvenskan, vilket innebär att sveamålets särdrag även bör finnas i den genuina stockholmskan. De övergripande språkdragen kan sammanfattas på följande sätt (Pettersson 2005): - bortfall av -t i ord som står i bestämd form singular, vilket innebär att huset reduceras till huse, - bortfall av -de i preteritum, vilket innebär att kastade reduceras till kasta, - användning av supradentaler vid konsonantkombinationerna rn, rs, rt och rl, vilket innebär att konsonantljudet skapas genom att tungspetsen i kontakt med tandvallen (Pettersson 2005). Dessutom sker, som i så många dialekter, ett bortfall av -er i plural av första deklinationen, vilket innebär att flickor uttalas flicker (Dahlstedt 1979). 3.5 Stockholmskan En uppfattning är att stockholmskan går att känna igen genom särdrag i uttalet, där det så kallade stockholms-e:t [e:] är ett vanligt exempel. Det innebär att träd uttalas tred. Det är ett av dragen som är karaktäristiskt för det s.k. ekensnacket som uppkom efter den ökade inflyttningen i slutet av 1800-talet. Men idag är det endast ett fåtal drag från den gamla stockholmskan som finns kvar. Istället har nya uttalsdrag tillkommit som presenteras nedan (Kotsinas 1994) Vokalsystemet Uttal av långt i och y ([i:][y:]) kallas ofta för Lidingö-i och är ett extremt frikativt uttal som beskrivs som surrande (Kotsinas 1994:108). Det bildas då man försöker att uttala ett i eller y samtidigt som ett tonande s. Uttalet är typiskt hos ungdomarna i norr, framför allt flickor, och är ett tecken på hög status (1994). Vidare har ett öppet, långt a börjat användas som närmar sig långt a i tyskt standardspråk [a+:]. Kotsinas (1994) har funnit att det uttalet används av flickor, framför allt i norr men även i söder, medan pojkarna i stort sett använder standarduttalet [a:]. 14

19 Enligt Kotsinas (1994) är Stockholms-e [e:] i stort sett borta hos den yngre generationen. Ungdomarna har istället börjat använda ett öppet uttal av långt ä [æ:]. Det förekommer framför r i ord som bära, men används nu även i ord som kläder. Uttalet betraktades tidigare som lantligt och inte passande för en stockholmare, men används idag i synnerhet av ungdomar i norr, men även av de från söder. Dock använder flickorna generellt sett standarduttalet (Kotsinas 1994). Precis som långt ä har även långt ö fått en mer öppen variant [œ:] vilket innebär att ord som röka och hög har fått ett uttal som mer liknar det naturligt öppna i öra och höra. Det uttalet ansågs även det vara lantligt, men har nu blivit ett av de drag som är specifikt för de den yngre Stockholmsgenerationen (Kotsinas 1994) Konsonantsystemet Det normala uttalet av sj-ljudet i Stockholm är det mellansvenska bakre [ɧ] och det är det som Kotsinas (1994) har funnit används mest av ungdomarna i Stockholm. Men det finns även två äldre varianter, som används i olika utsträckning i stockholmskan, nämligen det s.k. forsljudet och det ach-lautliknande uttalet [x] (1994:111). Forsljudet innebär att sj-ljudet får ett främre supradentalt uttal [ʂ] (exempelvis uttalas sj-ljudet i sju som i fors). Uttalet kallades i början av 1900-talet för fruntimmers-sje och var då ett kvinnligt drag. Enligt Kotsinas (1994) undersökning används det mestadels av ungdomar i norra Stockholm och framför allt av flickor. Det ach-lautliknande, raspiga uttalet [x] återfanns uteslutande i söder och används av både flickor och pojkar. Varianten användes förr av män i lägre socialgrupper. Det innebär att uttalet av sj i sju påminner om uttalet av det tyska ordet acht Formsystemet och lexikon I preteritumformen av bliva växlar standardformen blev med vart. Formen var vanlig hos stockholmare födda under förra sekelskiftet, men Kotsinas (1994) undersökning visar att även grundskoleungdomar från söder, framför allt pojkar ur arbetarklass, använder formen. 15

20 Ett annat äldre drag i stockholmskan, som annars är vanligt i nordsvenska dialekter (Eklund 1982), är att använda subjektsformen av han när det står som objekt, samt efter prepositioner. Kotsinas (1994) skriver att det är ett drag som ökar, men det är vanligare hos pojkar från söder. 4 Metod och material I följande kapitel kommer studiens tillvägagångssätt att presenteras. Först presenterar jag utformningen av studien och motiverar val av metod. Därefter följer en beskrivning av urval samt de två undersökningsgrupperna. Jag presenterar sedan genomförandet och bearbetningen av materialet. Slutligen kommer en del som visar vilka etiska ställningstagande som gjorts samt vilken kritik som kan riktas mot metodvalet och materialet att presenteras. 4.1 Metod Den undersökning som ligger till grund för denna studie är tvådelad. En enkät genomfördes först i två gymnasieklasser på Gotland respektive i Stockholm. Sedan intervjuades ett antal av de elever som deltog i enkätundersökningen. En komparativ design tillämpades eftersom samma metod användes i båda undersökningsgrupperna, för att därigenom möjliggöra en jämförelse mellan grupperna (Bryman 2002). Den tvådelade undersökningen innebär att både kvantitativa och kvalitativa metoder använts (Bryman 2002, Lagerholm 2005). Enkäten, den kvantitativa delen av undersökningen, gav ett vidare perspektiv och ett resultat som kunde omvandlas till statistik. Det förde med sig att det var enkelt att jämföra resultaten (Lagerholm 2005), vilket var en fördel i denna undersökning. Intervjun, den kvalitativa delen av undersökningen, innebar en fördjupning (Lagerholm 2005), vilket lämpade sig för intervjuernas syfte. Eftersom intresset låg i att kunna ta del av elevernas faktiska tal hade en annan metod inte heller varit möjlig. Enkäterna kompletterade också intervjuerna på ett annat sätt med tanke på att jag genom dem fick möjlighet att ta del av elevernas upplevda norm. 16