Hur kan filmavtalets finansiering breddas?

Transkript

1 Hur kan filmavtalets finansiering breddas? Svenska Filminstitutets förslag till nya finansieringsmöjligheter

2 Hur kan filmavtalets finansiering breddas? 1. Inledning Stora förändringar på marknaden...3 Nya visningsfönster revolutionerar filmmarknaden...3 Film och television...4 Ny teknik ger nya format Förstärkt finansiering...4 Avtal eller lag? Exempel på utländska finansieringsmodeller...5 Frankrike... 5 Le Centre National du Cinéma (CNC)... 5 Film- och TV-fonden...6 Franska TV-bolag...6 Finansieringsmodellen i jämförelse med svensk modell... 7 Danmark... 7 Danska TV-bolag...8 Norge...8 Tyskland...8 Storbritannien...8 Brittiska TV-bolag...9 Skattelättnader...9 Olika skatteincitament...9 Skattesubventioner...9 Investeringsfonder Svenska skatter och avgifter inom kulturområdet Kassettskatt Reklamskatt...11 Koncessionsavgifter...11 Koncessionsutredningen Punktskatter EU:s konkurrensregler Förslag till parterna (13)

3 1. Inledning Videobranschens utträde ut filmavtalet samt den uteblivna framgången med att få relevanta intressenter att teckna hängavtal, illustrerar svårigheterna med att på frivillig grund knyta nya parter till avtalet. För att uppnå ett lyft i den nationella filmpolitiken är det dock nödvändigt med en förstärkning. Vi befarar emellertid att eftersläpet är så stort att man måste överväga lagstadgad delfinansiering enligt utländsk modell. Detta förutsätter att man samtidigt ger avtalet en form och ett innehåll som tillgodoser alla berörda parters behov. Som underlag till de fortsatta förhandlingarna och med hänvisning till ovanstående har Filminstitutet studerat vissa kompletterande finansieringsmöjligheter baserat på följande frågeställningar:! Hur ser den svenska marknaden för film ut i dag?! Vad betyder de nya formaten för filmpolitiken?! Vem skall finansiera filmpolitiken? 2. Stora förändringar på marknaden Nya visningsfönster revolutionerar filmmarknaden Filmavtalet bygger på grundtanken om att där film visas skall medel föras tillbaka till filmpolitiken. När filmavtalet såg dagens ljus var biografen det dominerande visningsfönstret. Så är inte fallet i dag. Mindre än 30 % av omsättningen på en genomsnittlig svensk långfilm genereras via bioexploatering, en siffra som stadigt sjunker. Ungefär 50 % härstammar istället från video- och DVD-distributionen, vars omsättning sedan 1997 (då filmavtalet sades upp) till år 2002 har ökat med hela 116 % att jämföra med biografernas 42 %. Resterande intäkter, d.v.s. 20 %, kommer från TV-visningar och VOD (video on demand). Sistnämnda distributionsform förespås att öka kraftigt i samband med att stora delar av befolkningen får tillgång till film via bredband. Den teknologiska konvergensen sammansmältningen av media, data och telekommunikation har sprängt de gamla ramarna för filmvisning på bioduk. Idag ses filmindustrin som en central innehållsleverantör till de audiovisuella medierna. Finansieringen av dagens filmavtal reflekterar således inte utvecklingen av den svenska marknaden för film. Vid sidan av det statliga bidraget är biografavgiften dominerande då den idag utgör ca 50 % av det statliga bidraget. På TV-sidan är det endast SVT och TV4 som deltar. Utöver detta tillkommer producentföreningen, vilka dock bidrar med endast ett marginellt belopp. Under den förra avtalsperioden deltog som sagt videobranschens organisationer i finansieringen av avtalet men drog sig ur med hänvisning till att de fick för lite igen för insatsen. Detta innebär att den del av filmmarknaden som omsätter mest, inte överhuvudtaget bidrar till finansiering av filmpolitik och produktion av ny svensk film. Detsamma gäller de kommersiella TV-kanaler som i betydlig grad baserar sin programverksamhet på långfilmer samt som leverantörer av film över bredband och nät. Kort sagt kan vi fastslå att finansieringen av det nuvarande filmavtalet inte avspeglar den våldsamma utveckling som distributionen av film har genomgått de senaste decennierna. 3 (13)

4 Film och television Gränssnittet mellan spelfilm på TV och dramatiska kvalitetsproduktioner för TV blir ständigt svårare (och mer ointressant) att definiera. I många länder har det därför etablerats särskilda stöd för att stimulera TV-bolagens engagemang i filmproduktion. Det har även etablerats stöd till dramatisk kvalitetsproduktion för TV och TV-filmer i anknytning till de nationella filmstöden. Programmaterial som produceras för televisionen kommer att kunna visas direkt på biograf inom några få år då den digitala biografen blivit en realitet. I övergången till digital distribution av film på DVD, digital-tv och snart på bio ökar dessutom behovet för stöd till digitalisering av viktiga delar av filmarvet i små länder som Sverige. Att vidareutveckla och bredda samarbetet mellan TV och film måste vara en central målsättning för den framtida film- och mediapolitiken. Filmavtalet har i sin nuvarande form inte fungerat tillfredsställande på denna punkt. Ny teknik ger nya format Gränserna mellan den traditionella biograffilmen och andra audiovisuella uttryck håller på att försvinna. Live action och animation används i allt större utsträckning för samma produktioner. På animationsområdet är dataspelen en interaktiv vidareutveckling av den animerade filmen. För många ungdomar är dessutom dataspelen den viktigaste källan till upplevelser av rörlig bild. Dessa nya uttrycksformer som bär med sig oändliga möjligheter har hittills varit alltför lite beaktade inom kulturpolitiken. Kulturpolitiskt sett bör det vara lika viktigt att säkra utveckling och kvalitetsproduktion av dessa nya audiovisuella uttrycksformer, som de mer traditionella. Det är frågan om att säkra en svensk innehållsproduktion för de nya visningsfönstrena. Internationellt sett blir det allt vanligare att multimediaområdet också omfattas av den nationella filmpolitiken och de institutioner som förvaltar denna. CNC i Frankrike har en egen avdelning för detta satsningsområde. Det gäller även Storbritannien som satsar på utveckling och experiment och nya digitala distributionsformer. Inom Norden kan vi slå fast följande: Danmark satsar starkt på interaktivitet, multimedia och new media för vilket det danska filminstitutet har tilldelats särskilda medel. Denna utveckling gäller även Norge och Finland. I ett kommande filmavtal bör man därför överväga att inkludera även dessa nya audiovisuella uttrycksformer. Dels för att säkra en svensk kvalitetsproduktion inom de interaktiva medier som engagerar många barn och unga men också för att denna marknad även bör kunna beaktas som grund för finansiering av sådan produktion och utveckling. 3. Förstärkt finansiering Avtal eller lag? Filminstitutet anser att behovet av förstärkt finansiering av den svenska filmpolitiken är akut och överordnat organisationsform. Om man väljer en rent statlig modell, en fortsatt avtalskonstruktion eller en blandningsmodell med inslag av punktskatter måste avgöras utifrån vilken modell som ger den starkaste finansiella grunden. 4 (13)

5 Vi kommer i det följande att presentera några alternativa modeller från länder som det är naturligt att jämföra Sverige med. Grundmodellen med en fond varifrån det fördelas statliga medel till produktion av film är genomgående i Europa. Det finns även en klar tendens till att denna grundmodell på senare tid kompletterats med ytterligare stöd och incitament motiverade av de stora förändringarna på marknaden. I många länder finns dessutom omfattande stödprogram för att locka till sig utländska filmprojekt i syfte att stimulera filmen som näring och industri. Dessa omfattas dock inte av denna redogörelse, med undantag för de som redan åtnjuter skatteincitamenten som omnämns. 4. Exempel på utländska finansieringsmodeller Frankrike Frankrike är intressant att studera då det var här som det svenska filmavtalets skapare hittade sin viktigaste inspiration. Frankrike är också det land som haft de största filmpolitiska ambitionerna i Europa, något som resulterat i en stark och levande filmoch biografkultur. Det franska filmstödet har två grundstenar:! Film- och TV-fonden! TV-kanalernas investeringar Le Centre National du Cinéma (CNC) Filminstitutet CNC är en myndighet som lyder direkt under kulturdepartementet och som har till uppgift att förvalta Film- och TV-fonden samt att genomföra den filmkulturella verksamheten. CNC finansieras genom medel från TV, video, biografer och den franska staten. De stödformer CNC har administreras i nära samarbete med branschen och stödbesluten fattas av olika nämnder bestående av enbart branschfolk. CNC väljer oftast erkända personligheter från branschen även för att leda de utredningar som ligger till grund för eventuella reformer. CNC Film- och TV-fond (436 M ) Film- & Videofond (225 M ) 75 % Automatiskt stöd 25 % Selektivt stöd TV-fond (211 M ) Filmkulturell verksamhet (28 M ) 100 % 64 % 100 % Biobiljettavgift (97 M ) 85 % 15 % Videoavgift (12 M ) 36 % TV-avgift (327 M ) Kulturdepartementet (28 M ) 5 (13)

6 Film- och TV-fonden Den franska Film- och TV-fonden, som ligger till grund för hela det audiovisuella stödsystemet, finansieras således genom punktskatter på filmens samtliga marknader vilka direktförs till CNC. På samma sätt som i Sverige är alltså den franska filmproduktionen beroende av hur branschen går. Även det franska kulturdepartementet bidrar, men endast till filmkulturella ändamål som t.ex. filmrestaurering, arkivverksamhet och utbildning. Grundidén är alltså att de som exploaterar film ska bidra till att fransk film produceras och vårdas. Följande punktskatter gäller för olika visningsfönster. Distributörer/biografer biljettavgift 11,0 % TV-bolag (privata som public service) skatt på omsättning 5,5 % Video/DVD skatt på leverantörsomsättning 2,0 % Tillsammans har detta gett CNC ungefär 400 M per år, varav TV:s bidrag utgör ca 70 % av totalfinansieringen och därmed är den främsta källan för fransk filmfinansiering. I samband med de nu sjunkande annonsintäkterna har detta faktum dessvärre medfört stora bekymmer. För att öka CNC:s intäkter har man därför beslutat att höja avgiften inom den sektor som har störst tillväxt, nämligen videosektorn. Från den 1 juli i år höjer man skatten till 3,5 % samtidigt som man flyttar skatten från leverantörsledet till konsumentledet. Förflyttning innebär ett rejält tillskott för CNC och har faktiskt inte väckt några direkta protester från branschen. Den ytterligare höjningen till 5 % som planeras, förväntas däremot orsaka visst motstånd. Den enkla filosofin är vidare att alla som bidrar givetvis ska få något tillbaka. Detta gäller såväl producenter, distributörer, biografer och filmtekniska företag. Inhemska som utländska. För att detta ska kunna uppfyllas har man i de flesta fall olika former av stöd, vanligtvis ett stöd avsett för fransk film och ett för utländsk film. Franska TV-bolag Det har alltid setts som ett självklart intresse för de franska TV-bolagen att landet ska ha en kreativ och dynamisk filmproduktion. Beskattningen av bolagets omsättning är dock ett krav som följer med sändningstillståndet. Franska kulturdepartementet har emellertid insett vikten av att de skattebetalande TV-bolagen också känner att de får något tillbaka. Man har därför inte bara inrättat en filmfond utan också en TV-fond. Två tredjedelar av TV-bolagens skattepengar avsätts till TV-fonden och endast en tredjedel går till film- och videofonden. Förutom att TV-bolagen beskattas har de även förbundit sig att investera en viss del av omsättningen i fransk filmproduktion. Detta sker inte via CNC utan efter eget val, om än utifrån ett antal ställda krav: En viss del av investeringarna måste göras i oberoende produktioner eller lågbudgetfilmer för att undvika att TV-bolagen koncentrerar investeringarna till ett fåtal högkommersiella filmer och därmed motverkar mångfald. Den del av de totala investeringarna som får utgöras av s.k. pre-sales (köp av TV-rättigheter) är reglerade för att begränsa TV-bolagens kontroll över de kommersiella rättigheterna. 6 (13)

7 De fem fria markbundna kanalerna skall investera 3,2 % av sin omsättning i filmproduktion samt 16 % i TV-produktioner. Pay-TV kanalerna har andra villkor eftersom de helt och hållet baserar sig på film och dessutom har första visningsrätt i TV. Systemet innebär att TV-kanalerna förvisso är tvingade att både bidra genom beskattning och investera, men att de i hög grad själva avgör var deras pengar ska satsas. De största kanalerna har dessutom ofta dotterbolag med uppgift att hantera investeringarna. Som samproducent äger de andelar i filmerna, vilket är betydligt mer förmånligt än att enbart köpa visningsrätter. De har dessutom tillgång till CNC:s automatiska stödsystemet. Finansieringsmodellen i jämförelse med svensk modell Frankrikes modell är den finansieringsordning som den svenska i utgångspunkten har störst likhet med. Skillnaden är dock TV-bolagens starka roll och att man i Frankrike har utvidgat ordningen efterhand som nya visningsfönster har tillkommit. Den viktigaste skillnaden är dock att modellen är baserad på punktskatter förankrade i lagstiftningen, inte genom frivilliga avtal. Utöver den rena stödfördelningen subventionerar staten även investeringsfonder (s.k. SOFICAS, se investeringsfonder) vilket ytterligare möjliggör för producenter att hitta finansiering. Finansiering av en genomsnittlig fransk films budget (ca 4,7 M ): TV-bolag (direktinvesteringar) 40 % Producentens bidrag 32 % CNC:s film- och videofond 10 % SOFICA (investeringsfond) 6 % Utlandsförsäljning 6 % Distributörers investeringar 6 % Observera att TV-bolagen utöver det som direktinvesteras i den aktuella filmen, även bidrar till CNC:s film- och videofond. Danmark I Danmark har man en helstatlig filmfinansiering i likhet med våra andra nordiska grannländer. Inga riktade skattepengar går till filmproduktion, däremot är momsen på biobiljetter 25 %. Den ambitiösa filmpolitik som Danmark har fört de senaste åtta åren bygger på förutsättningar om hög konstnärlig kvalitet och bredd kombinerat med en utveckling av filmen som industri. Det vill säga den är i betydligt högre grad än den svenska, näringspolitiskt motiverad. Som en förutsättning för sändningstillstånden för de danska TV-bolagen DR och TV2 finns bestämmelser om i vilken omfattning bolagen ska bidra till dansk filmproduktion. Under år 2003 hade det danska filminstitutet följande finansiering. Danska kulturdepartementet DR TV2 322 mdkk 60 mdkk 60 mdkk 442 mdkk 7 (13)

8 Danska TV-bolag Av TV-bolagens bidrag är 92 mdkk öronmärkta för produktion av spelfilm och kortoch dokumentärfilm samt till talangutveckling. Det är TV-bolagen själva som avgör vilka filmer de vill investera i, men genom det s.k. sammanhängande avtalet som har upprättats mellan Filmavtalet och Mediaavtalet , regleras användningen av TV-bolagens bidrag. Bland annat sägs att! TV-bolagen i ökat omfång ska bidra till att stärka oberoende producenter,! TV-bolagens redaktionella frihet och ekonomiska dispositionsrätt ska respekteras så långt det är möjligt,! de filmer som TV-bolagen investerar i ska vara avsedda för både TV-sändning och Filminstitutets video/dvd-distribution,! det ska vara fritt för TV-bolagen att själva besluta vilka filmer de vill engagera sig i samt hur stort deras ekonomiska engagemang ska vara,! det ska vara möjligt för TV-bolagen att själva påverka filmens intjäningsmöjligheter på den kommersiella marknaden genom att särskilda avtal med producenten upprättas. De särskilda avtalen är en form av standardkontrakt som Filminstitutet, Producentföreningen och TV-bolagen gemensamt upprättar för de filmer TV-bolagen investerar i. Norge Norge har en helstatlig ordning på ungefär 395 mnok årligen. Till skillnad från de flesta länder tas det däremot inte ut någon moms på biobiljetter. Utöver det statliga bidraget överförs en del av koncessionsbidraget från kommersiella TV2 till Filmfonden som sedan fördelar pengarna till dramatiska kvalitetsproduktioner för TV. År 2002 var detta bidrag ca 25 mnok, d.v.s. ungefär 6 % av det statliga anslaget till filmpolitik. Det är vidare en uttalad ambition att storleken på anslaget till dramaproduktioner skall öka ytterligare. Tyskland Tyskland är i dagsläget i färd med att besluta om en ny filmlag. Den tyska filmpolitiken är komplicerad eftersom den sker på två nivåer; delstatsnivå och federal nivå. I likhet med Frankrike och Sverige har man emellertid en avgift på biobiljetter som återförs till filmpolitiska ändamål. Likaså önskar man att införa en avgift på video och DVD. Tyskland befinner sig för närvarande i notifieringsprocess med EU. Storbritannien Den brittiska filmpolitiken finansieras huvudsakligen genom the National Lottery och olika skatteincitament. Kulturdepartementet bidrar därutöver med anslag till Film Council och de tre nationella Film Commissions. Totalt omfattar den statliga filmpolitiken 176 M, fördelat på följande vis. Lottery Fund 67 M Skatteincitament 67 M Kulturdepartementet 42 M 8 (13)

9 De senaste årens negativa trend har varit att endast hälften av de filmer som produceras i Storbritannien faktiskt får biopremiär. Främst gäller det små lågbudgetfilmer som finansierats genom privatkapital endast och som därför saknar det viktiga branschkontaktnätet. År 2001 fördes drygt 83 M av de statliga medlena (exkl. skatteincitament) över till filmproduktion, bl.a. med syftet att höja kvaliteten på de filmer som produceras. En viktig funktion för den statliga insatsen på filmområdet är att uppmuntra investeringar i brittisk filmproduktion. Brittiska Film Council arbetar för en mer distributionsdriven finansieringstrategi där huvudsyftet är att göra det möjligt för de producerade filmerna att hitta ut på marknaden och därmed ge dem en publik. Brittiska TV-bolag Investeringarna från TV-bolag med Public-serviceuppdrag har varit ett misslyckande, då bolagen istället valt att köpa rättigheter främst till amerikanska filmer. BBC saknar helt en sammanhängande filmstrategi och är betydligt mindre involverat i inhemsk filmproduktion än Public-servicebolag i de flesta andra EU-länder. Skattelättnader Skattelättnaderna har däremot varit mycket framgångsrika och genererat stora investeringar i storskaliga Hollywood-produktioner. Problem har dock uppstått i och med systemet med sale-and-leaseback * vilket gjort det kostsamt för staten. För närvarande pågår en utvärdering av de existerande skattelättnaderna inom filmområdet som beräknas vara klar i slutet av år Film Council har nyligen börjat arbeta efter en förnyad filmpolitik med målsättningar som till en del påminner om den danska filmpolitiken:! Öka branschens tillväxt och lönsamheten! Öka tillgången till riskkapital och privatkapital! Öka spridningen av den nya tekniken Olika skatteincitament Skattesubventioner Favourable tax regime, en idé som har sitt ursprung i Storbritannien och Kanada, finns idag i många länder med filmpolitiska ambitioner, utformad på lite olika sätt men oftast som investeringsfonder eller som direkta skatteavdrag för producenterna. I Storbritannien finns som tidigare nämnts sale-and-leaseback * vilket är fördelaktigt för säljare och köpare men dyrt för staten. Skattesubventioner genererar förvisso inte mer pengar att fördela i stöd, däremot gör det producenterna mindre stödberoende. I de flesta länder är skattelättnaderna reglerade för att gynna en viss typ av film och en viss typ av producenter, allt i ett kulturpolitiskt syfte. Danmark håller för närvarande på att titta på finansieringsalternativ under detta system som komplement till det existerande stödsystemet. * Sale-and-leaseback: Producenten säljer filmen till en köpare som har möjlighet att göra skatteavdrag, för att sedan leasa tillbaka den (vanligtvis på 15 år). På så vis ger staten först ett skatteavdrag för själva filmproduktionen, sedan också skatteavdrag till det bolag som köper den. 9 (13)

10 De evalueringar som har genomförts visar att skattesubventioner fungerar bra när det gäller att attrahera utländska produktioner. Det är dock mindre träffsäkert för den inhemska produktionen vad beträffar kvalitet och visning. Investeringsfonder Investeringsfonder är en annan form av skattesubventioner med syftet att öka tillgången på riskkapital. Subventionen vänder sig således inte till producenten utan till investeraren. En framgångsrik modell av investeringsfond är den franska SOFICA som år 2000 bidrog med drygt 38 M till 59 franska filmer. Fonden bildades 1985 i syfte att uppmuntra investerare att placera pengar i långfilms- och TV-produktioner. Ungefär 6 % av franska filmers finansiering kommer från olika SOFICAS. Det kapital som placeras i SOFICA-fonder (från privatpersoner likväl som företag) är skattebefriat. SOFICA har högt renommé eftersom de endast tillåts investera i produktioner som är registrerade hos CNC eller hos de franska producenterna. Vilka projekt SOFICA investerar i avgörs genom en allmän värdering av projektets artistiska och finansiella bärighet samt genom rekommendation av en utvald expertkommitté. Det ställs samtidigt krav på SOFICAS, t.ex. att de måste investera minst 35 % i oberoende produktioner omvandlades SOFICA till fonder med garanterad avkastning och under perioden har ca 550 M tillförts franska film- och TV-produktioner via SOFICA. De tre mest aktiva SOFICA-fonderna är Studio Images, Cofimages och Sofinergie. Några ytterligare exempel på länder med investeringsfonder:! Australien har ett system liknande det franska och som nu är inne på sitt femte år. Privata investerare får dra av 100 % av investeringarna och garanteras att få tillbaka åtminstone 55 % inom fem år.! EU-kommissionen startade för något år sedan investeringsfonden i2iaudiovisual, vilken dessvärre ännu inte varit möjlig för svenska bolag att söka stöd från.! Danmark har i några år planerat för en SOFICA-liknande fond och har även haft funderingar kring en nordisk sådan. Problemet har emellertid varit att hitta privata investerare som varit villiga att satsa riskkapital inom den skandinaviska filmindustrin. Filmproduktion för små marknader som de nordiska kommer ju alltid att vara förbundet med stora risker.! Hong Kong startade i år en investeringsfond (ett 2-årigt pilotprojekt) i syfte att hjälpa inhemska producenter att säkra banklån och att etablera en solid infrastruktur för filmfinansiering, men också för att stimulera den för tillfället svaga ekonomin i landet. Staten garanterar via fonden 50 % av de banklån som ges till kvalificerade filmer och producenten bidrar själv med 30 %. 5. Svenska skatter och avgifter inom kulturområdet Kassettskatt Lagen om kassettskatt infördes 1982 i syfte att kompensera rättighetsinnehavare. Skatten togs ut med 15 kronor per videokassett, vilken skulle erläggas vid omsättning eller uthyrning av inspelade eller oinspelade videokassettband kom videobranschen in som ny filmavtalspart och deras bidrag var en s.k. SFI-avgift på 10 (13)

11 videokassetter. Denna avgift kunde kvittas mot kassettskatten och en kompensation för mellanskillnaden utbetalades. Under den borgliga regeringen och i enlighet med den stora skattereformen avskaffades kassettskatten Bakgrunden var att kassettskatten inte längre ansågs bidra till att stärka upphovsrätten eller vara en förutsättning för att kunna kompensera rättighetsinnehavarna. Man menade heller inte att kopplingen mellan kassettskatten och filmavtalet var något motiv då det även fortsättningsvis skulle vara möjligt för Filminstitutet att ta ut SFI-avgifter. På detta sätt undergrävde man emellertid filmavtalets grundläggande logik om att samtliga visningsfönster ska bidra till filmpolitiken. I och med att kassettskatten togs bort och därmed kompensationen för SFI-avgifterna, försvann det incitament videobranschen hade för att medverka i avtalet i motsats till vad utredaren hade förutsatt och som resultat sa videobranschen upp avtalet fyra år senare. Under 80- och 90-talet införde de flesta länder en lag om tomkassettersättning för att kompensera upphovsmännen. I en del länder (t.ex. Frankrike, Tyskland och Italien) lagstiftades även att en viss del av ersättningen skulle användas för att stödja ändamål som är gemensamma för upphovsmännen, alltså inte enbart fördelas mellan rättighetshavarna. I Sverige infördes 1998 ett tillägg om tomkassettersättning i upphovsrättslagen (1960:729), men utan att stadga en viss del till gemensamma ändamål. Rättighetsinnehavarna själva avstår däremot frivilligt från en del av ersättningen som istället överförs till filmavtalet via filmproducenterna. Den skatt som alltså tidigare motiverat videobranschen att bidra till filmavtalet har istället medfört att filmproducenterna bidrar, men med ett avsevärt lägre belopp (ca 1,8 mkr per år). Reklamskatt Reklamskatten infördes 1972 i syfte att finansiera det kraftigt förstärkta presstödet. Skatten tas normalt ut med 11 % på reklamintäkterna och utöver tryckt reklam utgår skatt även på video och reklamfilm på biograf. Reklamskattelagen täcker däremot inte radio- och TV-reklam. En utredning tillsattes 1995 för att undersöka möjligheterna att utvidga skatten till att gälla även radio och TV. Resultatet blev att det ansågs omöjligt att åstadkomma en generell och konkurrensneutral skatt då endast de kanaler Sverige har jurisdiktion över (framförallt SVT och TV4) skulle komma att beskattas. TV3 och TV5 som tagit en allt större del av marknaden skulle inte kunna beskattas. Eftersom skatten dessutom vida överstiger statens kostnader för presstödet kan den inte heller anses finnas till endast i detta syfte. Slutsatsen blev således att då det inte är möjligt att införa en generell reklamskatt och då den inte längre existerar endast för att finansiera presstödet bör den avskaffas. Regeringen fattade också detta beslut, men har ännu inte kunnat genomföra det då det inte funnits finansiellt utrymme. Koncessionsavgifter I EU är det Sverige, Norge, Finland och Storbritannien som har systemet med koncessionsavgifter för reklam-tv. Jämförbara avgifter (såtillvida att de är tvingande, beroende av omsättningen samt finansierar statliga insatser) finns dock i andra länder, t.ex. Frankrike. Den svenska Lagen (1992:72) om koncessionsavgift på TV tillkom sedan man bestämt att det tredje marknätet skulle öppnas för reklamfinansierade sändningar. Syftet var att motverka effekterna av den bristfälliga konkurrens som uppstod då TV4 fick ensamrätt att sända reklam-tv över marknätet och därmed en i viss mån skyddad marknad. Koncessionsavgiften består av en fast och en rörlig del som hänger samman 11 (13)

12 med annonsintäkterna. Under år 2002 betalade TV4 ca 414 mkr i koncessionsavgifter. Ser man på utvecklingen i besläktade länder vore det inte orimligt att en del av dessa koncessionsavgifter avsattes till film/tv-drama. Koncessionsutredningen I maj 2003 offentliggjordes den utredning regeringen tillsatt för att se över reglerna om koncessionsavgifter. Slutsatserna var att avgifterna är fortsatt motiverade så länge det analoga marknätet finns för att inte ge TV4 konkurrensfördelar. När de analoga marksändningarna upphör (troligen i början av år 2008) menar man dock att i och med att de digitala sändningstillstånden ger samtliga rätt att sända reklam i rikstäckande marksändningar, finns inte längre någon anledning till fortsatta koncessionsavgifter. Utredningen föreslår därför att koncessionsavgifterna ska upphöra i samband med att det analoga nätet släcks ner. Förslaget att ta bort koncessionsavgiften grundar sig alltså på att den ursprungliga anledningen konkurrensaspekten har försvunnit. Enligt den proposition som ursprungligen låg till grund för lagen om koncessionsavgift, sågs det som en naturlig konsekvens att koncessionsavgiften skulle upphöra om även SVT fick tillstånd att sända reklam. Det var dock inte självklart att avgiften helt skulle försvinna då andra omvärldsförändringar kan utgöra skäl att ompröva avgiftens konstruktion och storlek. Att avgiftsbelägga det digitala marknätet i ett annat syfte, t.ex. för att finansiera svensk filmproduktion har däremot inte diskuterats. Med tanke på att marknätet endast är en av många distributionsvägar (andra är t.ex. satellit, kabel och internet), skulle en avgiftsbeläggning av det digitala marknätet däremot kunna innebära att TV-bolagen drar sig för att söka sändningstillstånd. Koncessionsavgift kommer troligen också, precis som i fallet med reklamskatt, endast att vara möjlig att påföra de kanaler som står under svensk jurisdiktion. Hittills är det tolv företag som har sändningstillstånd för det digitala marknätet. Tillstånden löper ut den 31 december Punktskatter Inom EU är det tillåtet att införa punktskatter under förutsättning att dessa inte leder till gränsformaliteter i handeln mellan medlemsstater samt att de inte har en karaktär av omsättningsskatt (finns dock ingen tydligt definition av vad detta är). I Frankrike har man som tidigare nämnts punktskatter på både TV, video/dvd och biobiljetter och som dessutom är öronmärkta för CNC och deras film- och TV-fonder. En liknande punktskatt för video/dvd för Sveriges del, d.v.s. 3,5 % på detaljistledets omsättning 2.9 mdkr, skulle innebära ytterligare 101 mkr till filmavtalet. Bygger man vidare på filmavtalets grundläggande logik och på vad som nämnts under avsnittet Ny teknik ger nya format bör man även beakta vad en sådan punktskatt skulle generera från multimedia/dataspelsområdet samt vilken offensiv satsning det kan ge. En punktskatt om 3,5 % på multimedia/dataspelsdetaljisternas omsättning (uppskattningsvis 2,8 mdkr) skulle innebära ca 98 mkr. 12 (13)

13 6. EU:s konkurrensregler När nya finansieringsformer kommer på tal uttrycks det ofta tvekan om huruvida dessa kommer att godkännas av EU-kommissionen vid den nödvändiga notifieringen. Det är den viktigaste orsaken till att vi har nöjt oss med att i denna PM beskriva former för finansiering som tidigare godkänts av EU för andra medlemsländer. När avtal och filmpolitiska modeller skall förnyas och revideras ser vi gång på gång att kommissionen på nytt försöker ta upp stödformer och incitament som tidigare accepterats, till ny debatt. Detta har bl.a. skett när det gäller den nya tyska filmlagen. Här är det viktigt att kulturdepartementen i medlemsländerna inte låter de mest klåfingriga krafterna inom EU:s konkurrensmyndigheter få flytta fram sina positioner. De erfarenheter som SFI har gjort de senaste åren, bl.a. i samarbete med sina systerorganisationer i EU, visar att vi tillsammans kan lyckas med att säkra medlemsländernas rätt till nationell filmpolitik, anpassad till de enskilda ländernas bakgrund och behov. 7. Förslag till parterna Baserat på ovanstående genomgång föreslår Filminstitutet att man skyndsamt utreder! en revision av villkoren för SVT:s och TV4:s medverkan i filmavtalet som breddar den ekonomiska insatsen och samtidigt upplevs som mer angelägen för TVbolagen än dagens ordning.! modeller för punkskatter på de visningsformer som inte omfattas av nu gällande filmavtal. I samband med detta bör man även beakta filmpolitiska behov hos berörda branschintressenter (t.ex. stöd till produktion av kvalitetsdrama, insatser mot piratkopiering etc.).! multimedieområdet som en del av filmpolitiken. Ambitionen bör vara att stärka insatserna i utveckling och produktion av värdefullt audiovisuellt innehåll inom multimedia, speciellt med tanke på barn och unga. I samband med detta utreds multimediamarknaden som en möjlig finansieringskälla för en sådan satsning. Filminstitutet åtar sig gärna en roll i ett eventuellt utredningsarbete om parterna ser detta som önskvärt. 13 (13)