ONSDAGEN DEN 31 MAJ (Applåder)

Transkript

1 3-001 ONSDAGEN DEN 31 MAJ ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES Talman (Sammanträdet öppnades kl ) Återupptagande av sessionen Talmannen. Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 18 maj Välkomsthälsning Talmannen. Det gläder mig att kunna informera er att en delegation från det maldiviska parlamentet har tagit plats på åhörarläktaren. På åhörarläktaren finner vi dessutom ledamöter ur en delegation från det mexikanska parlamentet som består av en grupp senatorer och deputerade, samt Aminetou Haidar, vinnare av människorättspriset Juan María Bandrés (Applåder) för att ha försvarat asylrätten och solidaritet med flyktingar från Saharawi Uttalande av talmannen Talmannen. Innan jag ger ordet till Belgiens premiärminister måste jag hedra offren för den fruktansvärda jordbävning som har inträffat i Indonesien, med nästan döda, skadade och mellan och drabbade. Jag har uttryckt vår solidaritet till den indonesiska regeringen, och det gläder mig att internationellt bistånd särskilt bistånd från EU snabbt mobiliseras för att hjälpa dem som drabbats av denna senaste tragedi Martin Schulz (PSE). (DE) Herr talman! Jag skulle vilja be er att ge mig ordet på grundval av artikel 34 i arbetsordningen, som rör prövning av respekten för de grundläggande rättigheterna. På gruppledarna Francis Wurtz, Monica Frassonis, Graham Watsons och Hans-Gert Poetterings vägnar skulle jag vilja begära att föredragningslistan för talmanskonferensens nästa session borde omfatta de händelser som under de senaste veckorna och månaderna särskilt har oroat oss inom Europeiska unionen, nämligen en ökning av främlingsfientlighet, rasism och i synnerhet homofobiskt våld inom Europeiska unionen eller riktat mot EUmedborgare. Vi är särskilt oroade över att en ledande medlem av ett regerande parti i en av EU:s större medlemsstater, vice partiledaren för Polska familjeunionen (LPR) som nu är partiledare för det största styrande partiet i Polen öppet har förespråkat våld mot homosexuella som vill utöva sin rätt att demonstrera i Warszawa. Det är oacceptabelt för ledande regeringsföreträdare i en EU-medlemsstat att uppföra sig på detta vis. (Applåder) Jag skulle vilja utnyttja premiärminister Guy Verhofstadts närvaro, som är en av de mest toleranta regeringscheferna inom unionen och som ständigt försvarar medborgarnas civila rättigheter, för att vädja till er som talman för parlamentet: låt oss överväga hur vi inom Europaparlamentet kan bemöta det faktum att högern i Europa går ett steg längre varje dag för att testa hur långt de kan gå när det gäller att provocera civilsamhället. Vi har fått nog vi kan inte längre acceptera denna provokation, vare sig den kommer från Vlaams Blok i Belgien, Front National i Frankrike, Polska familjeunionen i Polen eller nazister i Tyskland. Låt oss diskutera hur vi kan tillkännage vårt motstånd mot detta. (Livliga applåder) Frank Vanhecke (NI). (NL) Herr talman! Precis som Martin Schulz hänvisade till artikel 34 i arbetsordningen menar jag på grundval av samma artikel att jag har samma rätt, eftersom alla parlamentsledamöter i denna institution har samma rättigheter, att säga att jag anser det vara rena skandalen att otillbörliga fördelar dras i alla avsikter och syften inte minst med er tillåtelse, eftersom ni inte ingriper då en debatt hålls, det vill säga i egentlig bemärkelse, inte på föredragningslistan, där det största partiet i Belgien, eller i varje fall i Flandern, förolämpas och nedsvärtas, och förknippas med ett mord. Detta är något som jag vägrar att godta. Jag anser att ni, i egenskap av talman, borde ingripa när reglerna i denna kammare uppenbart manipuleras Bogusław Rogalski (IND/DEM). (PL) Herr talman! Jag talar med hänsyn till Martin Schulz inlägg. Herr Schulz! Var så vänlig att avstå från att lägga er i Polens inrikesaffärer, eftersom vi inte lägger oss i Tysklands inrikesaffärer. (Protester) Talmannen. Använd inte ordningsfrågor för att debattera er emellan. Martin Schulz har hänvisat till en artikel i arbetsordningen som tillåter ledamöter att begära ordet för att rikta uppmärksamheten på en människorättsfråga under prövningen av ett lagstiftningsförslag. Ämnet är avslutat Den humanitära krisen i de palestinska territorierna och unionens roll (framlagda resolutionsförslag): se protokollet 3-013

2 Inkomna dokument: se protokollet Avtalstexter översända av rådet: se protokollet Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet Skriftliga förklaringar (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet Debatt om Europas framtid, med deltagande av den belgiska premiärministern, ledamot i Europeiska rådet (debatt) Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om Europas framtid. Mina damer och herrar! Dagens sammanträde är nydanande, eftersom Belgiens premiärminister är här. Han har bjudits in för att tala till kammaren för att bidra till den politiska eftertanke som Europeiska unionen för närvarande är engagerad i. Som ni känner till talar vanligtvis bara regeringschefer till kammaren vid formella sammanträden som inte följs av debatt, eller i egenskap av regeringschef för det land som innehar unionens ordförandeskap. Vi har trots detta beslutat att bjuda in regeringschefer som önskar delta i debatten om Europas framtid och för att lyssna till deras syn på den. I dag har vi äran att hälsa Guy Verhofstadt, författaren till en kort men anmärkningsvärd bok Europas förenta stater som utgör ett betydande bidrag till den aktuella debatten. Jag skulle också vilja påpeka att Belgien nyligen har avslutat ett parlamentariskt maraton för att ratificera konstitutionsfördraget, eftersom landet har varit tvunget att få bifall från sju parlamentariska församlingar. Det råder inga tvivel om att det kommer att bli nödvändigt att fatta viktiga beslut vid nästa möte med Europeiska rådet när det gäller den fråga som har fört oss samman i dag Guy Verhofstadt, Belgiens premiärminister. (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle först av allt vilja tacka er talman, Josep Borrell, och alla dem som har tagit initiativet att bjuda in mig hit i dag för att inleda en rad av debatter som ni kommer att föra. Jag skulle först av allt vilja tacka er för att ha organiserat detta initiativ, och jag har redan från början noterat att er kammare fortfarande är lika livfull som jag minns att den var 2001, när jag som ordförande för Europeiska rådet fick försvara de beslut som fattats av vårt ordförandeskap. Herr talman! Även om jag är smickrad av denna inbjudan är detta initiativ också ett bevis på de ansträngningar som ert parlament har gjort och på den uthållighet som det har visat. Tillåt mig först av allt att påminna er om att ert parlament har spelat en viktig, om inte av görande, roll i konventet. Det gläder mig att Europaparlamentet ännu en gång med detta initiativ tar sitt ansvar när det gäller att skapa Europas framtid. Jag skulle inte vilja inleda mitt anförande om Europeiska unionens framtid utan att först nämna ett datum från den senaste tiden: 1 maj 2004, som inföll för precis lite mer än två år sedan. En milstolpe i EU:s historia. Ett avgörande datum för Europeiska unionen: sextio år efter Jaltakonferensen, 48 år efter det ungerska upproret, 43 år efter uppförandet av den skamliga Berlinmuren, och 35 år efter Pragvåren denna dag var, som Bronisław Geremek uttryckte det, det verkliga slutet på andra världskriget, och den verkliga inledningen på en enad europeisk union. Anledningen till att jag kort nämner denna dag är att många människor i dag verkar ha vad jag skulle vilja kalla ett synnerligen kort minne när de talar om Europas och Europeiska unionens utvidgning. Unionen har sagts vara alltför snabb i att välkomna de tidigare sovjetiska satellitstaterna i sin församling. Det har sagts att unionen utvidgas alltför fort. Unionen har påståtts nå sina naturliga gränser, och överskrida gränserna för dess så kallade upptagningsförmåga. Vad betyder då alltför fort för människor som förtryckts i nästan ett halvt sekel? Vad betyder alltför snabbt för människor som vi knappt brydde oss om innan de befriade sig själva från kommunismens ok? Nu när jag kommer att tänka på det, vad är naturliga gränser? Var ligger dessa gränser, när vi ser att europeiska städer som Belgrad och Dubrovnik fortfarande står utanför Europeiska unionen? Och vilken upptagningsförmåga talar vi om? Den i våra huvuden eller den i vår plånbok? Det som jag vill klargöra i inledningen till mitt tal är att man inte får tänka på unionens framtid som antingen eller : antingen utvidgning eller fördjupning, antingen Turkiet eller konstitutionen. Historien och historiens riktning är uppenbar. Unionen måste fortsätta att växa. Detta är den enda garantin för bestående fred och stabilitet inom Europa. Den enda garantin för att Bosnien eller Kosovo, eller hela Balkan för den delen, inte kommer att flamma upp igen i morgon. Det är också det enda hoppet för att länder som Ukraina ska bli stabila demokratier i framtiden. Samtidigt måste unionen fördjupas i framtiden, och den europeiska integrationen måste fortsätta med oförtröttlig kraft. I vilket fall som helst och detta är något som är centralt för denna debatt är det dags att vi får ett slut på perioden av stillastående inom EU. När allt kommer omkring inleddes inte bristen på framsteg i den europeiska integreringen med omröstningarna i Frankrike och Nederländerna, som många vill få er att tro. Medborgarna har upplevt en kris inom EU längre än så: delning i Irakfrågan, åsidosättande av stabilitetspakten och debatten om budgetramen som vi till slut löste. Jag skulle också vilja drista mig till att lägga Lissabonstrategin till denna förteckning. Låt mig göra det helt klart att det inte är något fel med målen i Lissabonstrategin, men den så kallade öppna samordningsmetoden, som användes för att genomföra strategin har varit alltför svag för att ge det europeiska

3 enandet och integrationen en ny, beslutsam kraft efter det lyckade införandet av euron. (Applåder) För första får det inte vara ett val mellan fördjupning och utvidgning, som vissa får oss att tro. Båda två är nödvändiga. Inte heller får det vara ett val mellan EU som ett frihandelsområde eller EU som en politisk enhet. Här blir historiens kurs ännu en gång uppenbar. Vi utvecklas egentligen mycket snabbt, från en enpolig värld som domineras av Förenta staterna, till en flerpolig värld där länder som Kina och Indien med rätta kräver att få en betydande roll. Om EU vill fortsätta att spela en ledande ekonomisk, politisk eller militär roll i denna nya världsordning, så är det enda alternativet en politisk union. Ingen enskild medlemsstat, inte ens de största, kan göra sig några illusioner om att den kommer att stå ensam på världsarenan. Som min berömda företrädare Paul-Henri Spaak mycket cyniskt uttryckte det för många årtionden sedan: (FR) Europa består fortfarande av enbart små länder. Den enda relevanta skillnad som finns kvar är att vissa länder förstår detta, medan andra fortfarande vägrar att medge det. (Applåder) Det var Paul-Henri Spaak som sa detta, inte jag (NL) Kort sagt gäller inte frågan om unionen kommer att utvecklas till en mer federal, politisk enhet, utan snarare när detta till slut kommer att ske, eller bättre ändå, om detta kommer att ske i tid. Det är den grundläggande frågan. Jag till exempel hyser vissa tvivel om huruvida vi kommer att ta språnget i tid och utvecklas till en fullvärdig politisk union, och det gläder mig att dessa tvivel delas av Europaparlamentet. Det stämmer att folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna den 29 maj och den 1 juni 2005 var en svår motgång för framväxten av en europeisk politisk union. Förkastandet av en konstitution, som även om den är långt ifrån idealisk skulle ha kunnat bli inledningen till mer demokrati, mer insyn och ett mer effektivt beslutsfattande, var en dråpslag för de som arbetade med EU:s politiska union. Vi kan inte förneka att den motgång som de båda folkomröstningarna orsakade var så stor att det fortfarande är oklart om konstitutionen ändå kan överleva. Ratificeringsförfarandet fortsätter, och femton länder har hittills godkänt den, men låt oss vara ärliga mot oss själva. Vissa medlemsstater kanske drog en lättnadens suck när Frankrike och Nederländerna röstade nej. De har i alla fall skjutit upp sina egna folkomröstningar på obestämd tid. Resultatet av dessa två folkomröstningar har hur som helst lämnat EU i ett förvirrat tillstånd. Och i dag, exakt ett år senare, ser man inget slut på denna förvirring. För vi måste inse faktum. Den påföljande perioden av eftertanke har gett lite eller ingenting alls. Under de senaste tolv månaderna har det inte förekommit något sammanträde med högljudda idéstormar, utan det har snarare rått en bedövande tystnad. Några nya idéer har dykt upp under de senaste veckorna, det stämmer, men jag skulle vilja sluta mig till era tvivel om huruvida de kommer att leda till något mer. Med risk för att låta nedlåtande, ett sådant exempel är projektens EU, men det som vi i själva verket behöver är ett projekt för EU. Eller idén om att få alla att förnya sina löften till EU. Eller avsikten att kanske bevara delar av konstitutionsfördraget till 2009, utan någon garanti för att det inte kommer att röstas ned igen. Det må vara hur det vill med den saken; det förväntas att vi i Europeiska rådet ska utvidga perioden av eftertanke på bara några få veckor. Det kommer att hållas val i Frankrike och Nederländerna, och snart tar ett viktigt ordförandeskap över, det tyska ordförandeskapet. Det finns en tid för allt, det säger det sunda förnuftet. Men att besluta om när man ska agera baserat på ett val i en annan medlemsstat eller på vem som är ordförande för ministerrådet är enligt min mening inte det bästa tillvägagångssättet. Det kommer alltid att vara ett nationellt val på gång någonstans, och att vänta på det rätta ordförandeskapet innebär att löpa risken att ingen kommer att begripa frågans brådskande natur. Vanans makt tar över. Tidens tand utkräver sin beskärda del. Varför ska vi bråka om Europas framtid? Det går ju bara bra, utan ett projekt, utan en konstitution. Ändå är jag fast övertygad om att vi måste agera som om det vore ett brådskande ärende. Och jag skulle vilja upprepa skälen till detta: EU:s ekonomiska tillväxt släpar efter, vårt politiska inflytande i världen bleknar och vår militära styrka ligger under det normala. För att begripa vad som måste göras måste vi först ta oss en bättre titt i spegeln, och tillsammans svara på frågor som: varför vände sig så många medborgare bort från EU i dessa omröstningar? Vad gick fel i Frankrike och i Nederländerna? Vad är den verkliga anledningen till att det blev så i två av de stater som var med och grundade Europeiska unionen? Enligt min mening kan man ge två huvudsakliga svar eller förklaringar. Det första, som också är en slags självkritik, är att många nationella politiska ledare under lång tid har målat upp en negativ bild av EU i sina egna länder. När saker går bra sticker man genast fjädrar i den nationella hatten, men när något går fel pekar det dömande fingret alltid på EU. Och det måste sägas: EU är ett lätt offer. Det kommer nästan aldrig någon reaktion eller något svar när man framför beskyllningar mot eller gör ned EU. De mest groteska vrångbilder får allmän spridning. Bryssel antas inhysa en enorm, kafkaliknande byråkrati. Sanningen är att närmare statstjänstemän arbetar inom EU:s institutioner. Denna siffra är mindre än för civilförvaltningen i nästan alla större europeiska städer. EU sägs också vara en enorm pengaslösande apparat. Samtidigt som jag inte kan förneka att medel ibland används illa, och detta ger också Europeiska revisionsrätten dess existensberättigande, är sanningen att Europeiska

4 unionens budget är 20 gånger mindre än Förenta staternas, och 40 gånger mindre än alla övriga (nationella, regionala och lokala) regeringars budgetar tillsammans. Varje EU-medborgare betalar mindre än fem euro per vecka till EU en bråkdel av vad han eller hon betalar för sina nationella, regionala och lokala regeringar. För dessa fem euro har medborgaren upplevt fred och välstånd under många år, vissa av dem, däribland vi belgare, i över ett halvt sekel. Som vi dock känner till i livet, och framför allt inom politiken, är skvaller mer seglivat än sanningen, särskilt när skvallret ständigt dryftas, om det så är relevant eller inte. Det finns emellertid en andra, och enligt min mening, mer avgörande anledning till varför medborgare inte är nöjda och röstade nej i båda omröstningarna. Enligt deras uppfattning tillhandahåller inte längre EU tillräckliga svar om några alls på deras många frågor och problem. Jag anser att i denna tid av ohämmad globalisering ser de att den europeiska motorn spottar och fräser och att den europeiska ekonomin kippar efter andan. Arbetslöshetsgraden förblir hög. Företag omlokaliseras ofta österut, kanske till Fjärran Östern, och tar arbetstillfällen med sig. Det kommer inget kraftfullt europeiskt svar. Trots att den gränsöverskridande brottsligheten ökar, låt oss vara ärliga, tvingades vi att vänta jag minns det mycket väl tills tvillingtornen jämnades med marken innan ett avtal kunde nås om den europeiska arresteringsordern. Och samma sak händer nu med det europeiska patentsystemet. Alla känner till att detta verktyg är av avgörande betydelse om vi ska kompensera för vår eftersläpning inom forskning och utveckling, men trots rådets alla avsiktsförklaringar skulle detta kunna dra ut på tiden i flera år. Eftersom det är så här som sakerna ligger till borde det inte komma som en överraskning att EU-medborgare inte vill delta i folkomröstningar och låt oss vara ärliga och erkänna att det inte handlar om en enda. Vi är alla alltför medvetna om att Europeiska unionen, såsom den fungerar i dag, saknar den nödvändiga kraften att tillhandahålla tydliga och beslutsamma svar på folks bekymmer, och vi vet alltför väl varför det är så. Fram till dess att EU slår in på vägen mot en riktig federation där kravet på enhällighet skrotas, eller åtminstone begränsas till ett strikt minimum, kommer EU att fortsätta stå maktlöst när det gäller att reagera snabbt och beslutsamt på nya utmaningar. För att uttrycka det annorlunda: en konfederation som grundas på den mellanstatliga metoden och enhällighetsprincipen kan inte annat än paralysera vår union. Jag anser att det 50 år efter unionens grundande är hög tid att göra ett val en gång för alla: konfederation eller federation; enhällighet eller kvalificerad majoritet; mellanstatlighet eller gemenskapsstrategi. En styrelse som leds av ett antal medlemsstater, eller en förstärkt europeisk demokrati som grundas på en aktiv europeisk kommission och ett fullvärdigt europaparlament, som utgör kärnan i den europeiska demokratin (FR) Tillåt mig belysa dessa vägskäls avgörande betydelse genom att återgå till den största utmaning som vi står inför, och jag anser att den största utmaning som vi står inför nu är en modernisering av den europeiska ekonomin. Om man ser på siffrorna, hur ser de ut nu och vad talar de om för oss? Bruttonationalproduktens tillväxt inom EU har i genomsnitt legat på 2,3 procent, jämfört med 3,3 procent i Förenta staterna. Inom EU ökade den totala sysselsättningsgraden med 9 procent under samma period. I Förenta staterna ökade den med 14 procent. Ännu mer slående är det faktum och detta måste vi verkligen medge att medan inkomsten per capita under 1980-talet fortfarande låg på samma nivåer i Europa och i Förenta staterna, ligger nu den europeiska inkomsten per capita 30 procent under Förenta staternas motsvarighet. Jag har ännu inte berört Kina, Indien eller Japan, om vilka det talas en hel del. Förra året växte Kinas ekonomi med nästan 10 procent. Europeiska unionens underskott i handelsbalansen vi talar alltid om överskott, men låt oss ta en titt på underskotten i förhållande till Asien steg till 100 miljarder euro, och det förväntas stiga ytterligare under de närmaste åren. Europeiska unionens svar på detta problem kallas Lissabonstrategin. Som jag redan har sagt finns det inga frågetecken när det gäller målen i denna strategi. EU måste bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi. Men den metod som används för detta syfte, som tillåter medlemsstaterna att själva välja hur de avser gå till väga för att nå detta mål, är inte effektiv. Uppgifter visar att vi hamnar alltmer på efterkälken på ett stort antal områden. Det finns en enkel förklaring till detta. I Lissabonstrategin använder man den tidigare nämnda öppna samordningsmetoden, en slags mellanstatlig metod som i huvudsak grundas på bästa tillvägagångssätt, prestandajämförelse och inbördes utvärdering. Bortsett från att fastställa ett antal allmänna mål begränsas EU-institutionernas roll till att utarbeta rangordningar och tabeller i syfte att utarbeta rapporter. Det är exakt vad andra också gör i sina rapporter. Jag syftar på World Competitiveness Centre (IMD) och Världsekonomiskt forum (WEF). Den enda skillnaden mellan de rapporter som utarbetas enligt Lissabonstrategin och inom dessa ekonomiska institut är att de senare visar att nästan alla länder inom EU är på nedgång. Vissa kommer att skynda sig att säga att detta naturligtvis beror på den starka euron. Det beror emellertid främst på bristen på gemensamma reformer inom Europeiska unionen. Kort sagt måste det påpekas att vi riskerar att bli allt mindre konkurrenskraftiga för var dag, trots att vi strävar efter att göra vår kunskapsbaserade ekonomi till världens mest konkurrenskraftiga. Det krävs en slutsats, som jag redan har försökt att försvara inte bara inom rådet, utan också tidigare i Europaparlamentet, som när jag bjöds in av utskottet för ekonomi och valutafrågor till exempel. Denna slutsats är solklar: den mellanstatliga metoden, utan åtaganden, som Lissabonstrategin bygger på fungerar inte ordentligt.

5 (Applåder) Det som vi i själva verket behöver är en mycket mer bindande, gemenskapsbaserad metod. Social och ekonomisk styrning i ordets rätta bemärkelse. En gemensam europeisk socioekonomisk politik, inom vilken unionen tillhandahåller en bred översikt över nödvändiga reformer. Dessa reformer är absolut nödvändiga om vi både vill möta den ökande konkurrensen från nya tillväxtområden och skydda den sociala modellen, som vi inom EU är så rättmätigt stolta över. Dessa reformer kräver åtgärder inte bara när det gäller industri, nyskapande, forskning och beskattning, utan också när det gäller arbetsmarknad, pensioner, social trygghet och hälsovård, utan att nämna övriga områden. Den metod som borde användas i detta fall och jag vill inte uppleva någon tvetydighet i denna fråga får bara inte utgöras av urskillningslös harmonisering. Jag är mot urskillningslös harmonisering eller med andra ord en form av standardisering som inte tar hänsyn till medlemsstaternas olikheter. Att helt enkelt ignorera skillnader i sedvänjor är inte ett alternativ. Nej, det som jag förespråkar är en konvergenspolitik, en metod som liknar dem som med framgång tillämpades på stabilitetsoch tillväxtpakten och som ledde till införandet av euron, eftersom det är detta som verkligen ligger i paktens kärna: en konvergenspolitik. Till skillnad från harmonisering, som grundas på absoluta värderingar samtidigt som skillnaderna inom EU förnekas, handlar konvergens om att fastställa lägsta och högsta nivåer, en rad värderingar. Det handlar om att skapa en ram inom vilken de olika medlemsstaterna måste verka och modernisera sina ekonomier. De högsta nivåerna behövs för att uppmuntra medlemsstaterna till att genomföra reformer. Miniminivåerna behövs för att förhindra social dumpning. Konvergens gör det också möjligt för de olika medlemsstaterna att efterhand utvecklas i linje med varandra och för unionen att åter bli konkurrenskraftig i förhållande till andra tillväxtregioner i världen, med den väsentliga skillnaden att mördande intern konkurrens hindras och att unionen inte tvingas att ge upp sin sociala strategi. Jag anser också att européerna på detta sätt åter kommer att kunna se unionen som en solid partner, en federation av människor och nationer, som i den här vändan lyckas besvara globaliseringens utmaningar. Hur som helst kommer unionen åter att kunna utnyttja tidigare framgångar genom att radikalt ändra Lissabonstrategins kurs och förbättra denna strategi genom att använda en mer övertygande och exakt gemenskapsmetod. Det måste erkännas att varken den inre marknaden eller euron skulle ha kommit till utan en kraftfull gemenskap som drev på dem. När det gäller den inre marknaden måste det i dag sägas att denna drivkraft utgjordes av principen om ömsesidigt erkännande och omröstning med kvalificerad majoritet, som utvecklades av Jacques Delors. När det gäller euron skulle den aldrig ha blivit till utan Maastrichtkriterierna och de normer som fastställdes i stabilitets- och tillväxtpakten, som också är en drivkraft för gemenskapen. Mina damer och herrar! Samtidigt som det är högst önskvärt med en ny ekonomisk gemenskapsstrategi av detta slag för unionen, är det absolut avgörande för euroområdet. En gemensam valuta och en monetär union är dömda att misslyckas på lång sikt om de inte stöds av en gemensam linje när det gäller sociala och ekonomiska utmaningar. Avsaknaden av reformer i ett land kommer oundvikligen att få negativa effekter på andra länders hälsotillstånd, det vill säga på hela området. Om någon hyser tvivel om behovet av åtminstone någon form av ekonomisk styrning inom en monetär union räcker det att de föreställer sig Förenta staterna med en gemensam valuta, US-dollarn, och en centralbank, den amerikanska centralbanken Federal Reserve, men med en annorlunda beskaffad socioekonomisk politik för var och en av de 50 staterna. Vi skulle betrakta denna situation som ohanterlig. Faktum är att vi står inför denna ohanterliga situation nu inom Europeiska unionen, eller åtminstone inom euroområdet. Sedan undrar vi varför vi inte har samma ekonomiska tillväxt som övriga regioner i världen! Det är av denna anledning som jag, sedan en tid tillbaka nu, har förespråkat att ta ett initiativ för att stärka eurogruppen. Inte i syfte att utesluta någon, för jag upprepar om de 25 medlemsstaterna skulle lyckas anstränga sig och utveckla en ny gemenskapsstrategi tillsammans, så skulle jag utan tvivel prioritera denna gemensamma strategi. Om detta ändå visade sig omöjligt som jag i allt högre grad fruktar är fallet så handlar det inte om att inte vidta åtgärder alls. Dessutom hänvisar jag inte bara till de befintliga medlemmarna i euroområdet när jag talar om eurogruppen, utan också till alla de länder som, enligt en bestämmelse i ett avtal, borde ansluta sig till euroområdet. Med andra ord, ingen är utesluten från att ansluta sig till EU och från att bli en del av euroområdet. Vad skulle en förstärkning av euroområdet kunna innebära när det gäller att skapa den sociala och ekonomiska styrning som det råder sådan brist på inom unionen? Här menar jag stärka både i institutionell bemärkelse och när det gäller innehållet. I synnerhet tänker jag på att gemensamt förbereda EU:s vårtoppmöte, att ofta utarbeta rapporter och rekommendationer för euroområdet inom EU:s institutioner, att fastställa gemensamma makroekonomiska utgångspunkter när vi utarbetar nationella budgetar, att utarbeta konvergenskriterier när det gäller sociala, skattemässiga och ekonomiska frågor en mycket viktig uppgift och att hålla möten som inte bara för samman finansministrar inom den utvidgade eurogruppen, utan också sysselsättningsministrar, socialministrar och ministrar med ansvar för forskningspolitik min finansminister håller med. Avslutningsvis överväger jag också att borga för självständig representation inom de internationella finansinstitutionerna, som är en självklar åtgärd att vidta när man har en monetär union och en gemensam valuta.

6 Mina damer och herrar! Hittills har jag inriktat mig nästan uteslutande på de ekonomiska utmaningar som unionen står inför. Jag skulle banalisera saker om jag förbisåg de andra områdena där vi behöver mer, inte mindre, EU. Ett sådant område är rättvisa och säkerhet, där vi borde vara mer effektiva i kampen mot illegal invandring, organiserad brottslighet och terrorism. När det gäller forskning och utveckling ursäkta om jag upprepar mig själv så finns det ett trängande behov av det europeiska patentsystemet. Detsamma gäller en gemensam utrikespolitik. När det gäller denna sista punkt måste vi erkänna att endast ett europeiskt försvar kan föra oss närmare en gemensam utrikespolitik av detta slag. Min personliga erfarenhet från 2003, strax innan kriget i Irak bröt ut, var smärtsam men lärorik. På den tiden, 2003, verkade det helt otänkbart att debattera Irakkrisen i Europeiska rådet. Oeniga som vi var föredrog vi att hålla våra kort hårt tryckta mot bröstet. Kort sagt det är först när vi utvecklar gemensamma instrument, som en europeisk armé och europeisk diplomati, som vi kommer att tvingas lägga våra kort på bordet och i rätt tid i händelse av en internationell kris. Jag vet att vissa anhängare av atlanticismen kommer att betrakta idén om att utveckla en europeisk armé eller ett europeiskt försvar som ett helgerån eller ett förnekande av våra transatlantiska åtaganden. Detta är inte fallet. Under 2000-talet kommer Nato att förändras. Det kommer förmodligen att utvecklas från en regional försvarsallians till ett internationellt säkerhetsnätverk, som består av allierade och partner. Samtidigt finns det all anledning att tro att vi kommer att göra ännu tydligare ansträngningar för att hantera internationella säkerhetsfrågor inom denna typ av förnyade internationella samarbetssamfund, snarare än att fortsätta att uppmana till så kallade koalitioner av villiga stater. Nackdelen med dessa koalitioner är att de lätt upplöses efter varje regeringsskifte. Inom detta nya transatlantiska säkerhetsnätverk vars grund kommer att läggas i Riga måste EU:s försvar utvecklas och integreras som en självständig europeisk pelare. Det säger sig självt att en hel del motstånd kommer att behöva övervinnas för att lyckas med detta. Motstånd från vissa amerikaner exempelvis, som bara kan se Nato som en allians av länder, och även motstånd från vissa européer, som fortsätter att betrakta europeiskt försvar som ett alternativ, eller till och med som en rival, till Nato. Jag menar ändå att genom att finna ett mittfält mellan dessa två argument kommer det att bli möjligt att övervinna detta motstånd i det långa loppet. Det har de europeiska operationer som utförs i Bosnien, Makedonien och Kongo visat. Det kan vara som det vill med detta. Utvecklingen av EU:s försvar, som är avsett att verka både som en självständig enhet och som en pelare till Nato, är en brådskande och nödvändig uppgift. Vi kan inte spela rollen som världens moraliska samvete utan att ha den militära makten för att backa upp det. Inte heller kan vi begära att Förenta staterna ska komma och rädda oss när vi står inför ett inbördeskrig på vår egen kontinent, vilket var fallet i Bosnien och Kosovo (NL) Frågan kvarstår: hur hänger allt detta samman med konstitutionen och utkastet till konstitution? Teoretiskt finns det naturligtvis olika möjligheter. Vi kan välja det rådande läget, betrakta konstitutionen som ett förlorat fall och fortsätta att arbeta på grundval av de avtal som undertecknades i Nice och annorstädes. Det är inte enligt min mening den rätta vägen framåt, eftersom vi då skulle behålla kravet på enhällighet, som i sin tur innebär veton och kanske paralysering. Vi kan också tillämpa en taktik som mycket väl skulle kunna bli lyckosam, nämligen en välj-och-vraka - metod, om jag får utrycka mig så, och försöka rädda de mest lockande delarna av konstitutionen, men min fråga är då, vilka delar? Jag antar att varje enskild ledamot av rådet kommer att ha en egen prioritering. För en medlem kommer det att vara bedömningen av subsidiaritetsprincipen, medan det för en annan lika väl kan vara större befogenheter för Europaparlamentet till exempel. Jag ska låta er gissa. I slutändan är det inte osannolikt att vi i slutet av utflykten kommer att stå där med mer eller mindre samma konstitution. Det är ytterst tveksamt om ratificering på två eller tre års tid kommer att få större framgång än i dagsläget. Vi skulle också kunna inta en strategi där vi går tillbaka, där vi tolkar resultaten från omröstningarna som ett tecken på att medborgarna faktiskt vill ha mindre EU, vilket innebär att vi skulle minska ned EU till inget mer än ett frihandelsområde. Att släppa våra europeiska ambitioner och gå emot historien skulle dock vara som att abdikera, ett slags förräderi, för framgången hittills när det gäller det europeiska enandet kan inte förnekas. Det har visat sig vara den bästa kuren mot fattigdom, diktaturer och krig. EU har fört med sig långvarig fred, socialt skydd och ett aldrig förut skådat välstånd. Så vi måste sluta vara cyniska och måla upp unionen som en slags olägenhet. Praktiskt och politiskt återstår det bara ett val, och det är att driva på ratificeringen av konstitutionen. Alla unionens länder och medborgare har rätt att uttrycka en åsikt om denna konstitution, men kom ihåg, det kanske har varit två nej -röster i Nederländerna och i Frankrike men det var femton ja -röster i de övriga femton EU-medlemsstaterna. Jag anser inte att EU skulle vara en demokrati om det inte tog hänsyn till dessa enkla statistiska fakta. Dessutom anser jag att de som under de senaste månaderna har lagt ratificeringen åt sidan är förpliktade att inleda eller återuppta ratificeringsförfarandet och jag ska säga er varför. Vi kom överens om detta när vi godkände utkastet till konstitution i Europeiska rådet. Det är därför som vi lade till en särskild förklaring till konstitutionen, förklaring 30, som lyder enligt följande: om fyra femtedelar av medlemsstaterna har ratificerat fördraget om upprättande av en konstitution för Europa inom en period på två år efter undertecknandet av Fördraget och

7 en eller flera medlemsstater har stött på problem med ratificeringen, skall Europeiska rådet ta upp frågan. Nå, om inte alla länder inleder ett ratificeringsförfarande, så kommer innehållet i denna förklaring uppenbarligen att vara meningslöst, vilket innebär att alla genombrott i Europeiska rådet kommer att blockeras. Jag anser i alla fall personligen att fyra femtedelar av medlemsstaterna är genomförbart inom Europeiska unionen det vill säga om alla tar sin del av ansvaret. Om vi lyckas nå detta beslutsmässiga antal skulle en helt ny situation uppstå, en situation som verkligen öppnar nya möjligheter gentemot de rådande hindren. När allt kommer omkring, om detta sker, om vi lyckas nå detta beslutsmässiga antal på fyra femtedelar och när vi möts, kan jag inte föreställa mig att rådet helt enkelt löper igenom dagordningen som vanligt och inte diskuterar något när man vet att de nödvändiga ratificeringarna saknas inom unionen. Denna förklaring till konstitutionen skulle vara meningslös. Men under tiden och det är också detta budskap som jag skulle vilja föra fram i dag antingen vi når det beslutsmässiga antalet på fyra femtedelar eller inte, står ingenting i vägen för ytterligare integrering som jag just har beskrivit snarare motsatsen. Det skulle vara bra om det öppnades ett andra spår längs med ratificeringsspåret. Detta andra spår skulle inte kräva några ändringar i fördragen. Det skulle vara ett projekt som inbegrep alla länder som ville delta, såsom jag nyss detaljerat beskrev. Jag föreslår med andra ord att vi snabbt utvecklar en ny strategi längs två linjer. Den första innebär att gå vidare med ratificeringen och till fullo bygga ut och tillämpa förklaring 30 till konstitutionen. Den andra går ut på att vi tar ett nytt och betydande språng framåt mot europeiskt enande, utan att kräva några ändringsförslag till fördraget, på grundval av ett antal punkter som jag nyss lade fram. Denna tvåspårsstrategi är enligt min uppfattning det enda sättet för att på ett meningsfullt sätt komma igenom den rådande perioden av osäkerhet, som skulle kunna vara i åratal, och framför allt det enda sättet för att inte ödsla tid. När allt kommer omkring är tid det sista som vi har råd att ödsla bort. Avslutningsvis skulle jag vilja tillägga att Europeiska försvarsgemenskapen kollapsade för 52 år sedan efter en nej -röst i det franska parlamentet. Det rådde stor bestörtning vid det tillfället, men de dåvarande europeiska ledarna lät inte detta bakslag bringa dem ur balans. De visste faktiskt exakt vad de var tvungna att göra. De behövde inte tid för eftertanke. De behövde inte göra utredningar och opinionsundersökningar. De tillbringade två år med att förhandla på ett ställe, Val Duchesse, bara ett par kilometer härifrån. Sedan tog de med sig resultaten till Rom, där de skrev under ett fördrag som ledde till skapandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. Det var då som de förde in Europa på rätt bana för gott. Det var för 52 år sedan. Det är precis detta som vi behöver i dag. Dagens situation är när allt kommer omkring inte så olik den situation som rådde för 52 år sedan. I dag röstade majoriteten av de franska och nederländska medborgarna mot konstitutionen, och i dag får vi inte låta oss bringas ur balans. I dag är tiden mogen för ett stort språng framåt. Och i dag behöver vi modig politik för att föra tillbaka EU på banan. Varför har vi hittills inte gjort samma sak som de gjorde för 52 år sedan? Vad är den stora skillnaden? Vad krävs? Svaret är enkelt: mod, politiskt mod. Samma mod som Jean Monnet, Alcide de Gasperi, Konrad Adenauer, Max Kohnstamm, Paul-Henri Spaak och Robert Schuman visade då, modet att resa sig efter ett stort bakslag, sträcka på ryggen och gå vidare. Detta är vad vi behöver nu, mer än någonting annat. (Applåder) Talmannen. Tack så mycket, herr premiärminister. Tack så mycket ert omfattande och genomträngande anförande. Ordförandena för de politiska grupperna kommer att få ordet härnäst, och sedan kommer ni att få möjlighet att svara dem Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. (DE) Herr talman, herr premiärminister Verhofstadt, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det bor 455 miljoner människor inom Europeiska unionen nu, många fler miljoner än befolkningarna i Förenta staterna och Ryssland sammanräknade. Snart kommer det att vara 500 miljoner i 25, sedan 27 och senare kanske till och med fler, länder. Jag måste säga att varje gång jag lämnar Europa och sedan återvänder upplever jag alltid en djup tacksamhetskänsla av att vara tillbaka i Europa, eftersom det inte finns någon annan kontinent med så mycket mångfald inbegripet kulturell mångfald som på Europas kontinent och inom Europeiska unionen. Men denna kontinent är också svår tänk bara på hur många partier som är företrädda här i Europaparlamentet och hur vi ständigt måste arbeta för att nå gemensamma resultat. Jag skulle, som talesman för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, vilja säga att enligt vår mening kan inte Nicefördraget utgöra grunden för att leda 500 miljoner människor in i en ljusare framtid. Vi måste gå längre, och vi välkomnar därför dagens debatt. En debatt borde leda till att människor lyssnar på varandra, förstår varandra och förhoppningsvis når gemensamma resultat. Det gläder mig därför att premiärminister Guy Verhofstadt närvarar i dag, och det har alltid varit de tre Beneluxländerna som har stimulerat EU mest. Jag hoppas och förväntar mig att de tre Beneluxländerna inte bara Belgien och Luxemburg, utan även Nederländerna i slutet av detta förfarande med att stärka innehållet och principerna i Europeiska unionen, kommer att gå i spetsen för den europeiska utvecklingen.

8 Omedelbart efter mötet i Nice sa Europeiska folkpartiet att Nicefördraget inte var nog, och vi hade några mycket uppriktiga diskussioner med president Jacques Chirac i Strasbourg i december Vid vår kongress i januari 2001 utarbetade vi inom Europeiska folkpartiet en resolution i vilken vi förklarade att vi ville gå längre, vi ville ha en ny konferens, och vi ville, om det var möjligt, ha en konstitution, ett konstitutionsfördrag. Kanske benämningen konstitution var alltför ambitiös för många. Det kanske är så, och vi måste se över detta noggrant. Jag skulle vilja påminna er om det som Jean- Claude Juncker sa förra torsdagen när han välförtjänt mottog Charlemagne-priset i Aachen: det är inte godtagbart att stats- eller regeringschefer för EU:s länder tillbringar måndag till lördag med att tala i Europeiska unionen och Bryssel, och sedan förväntar sig att det ska bli goda resultat i folkomröstningar och plebiscit på söndagen. Detta är inte godtagbart, och det är därför som vi uppmanar alla regeringar inom Europeiska unionen att framställa EU som det verkligen är med både dess positiva och negativa utveckling. Vi inom EU har blivit vana vid att alltid bara tala i negativa ordalag: för många är glaset alltid halvtomt i stället för halvfullt. Herr Verhofstadt! Ni hänvisade till den 1 maj 2004, då åtta östeuropeiska tidigare kommunistiska länder Litauen, Lettland och Estland ockuperades av Sovjetunionen anslöt sig till Europeiska unionen, däribland Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien. Det är inte Europeiska unionen som har utvidgats, utan dess dragningskraft. Dess styrka när det gäller fred, frihet, demokrati och rättsstatsprincipen var den kraft som lockade dessa länder, så att de slutligen blev medlemsstater. Vi borde använda detta som reklam för en riktigt stor framgång för EU:s utveckling. Låt oss ta euron som exempel: det är helt rätt att vi diskuterar eurons stabilitet. En stor del av denna diskussion har framställts mycket negativt, även i samband med reformen, och det är verkligen en stor utmaning. Men föreställ er bara om vi inte hade en gemensam europeisk valuta. Var skulle vi befinna oss i globaliseringsprocessen om länderna inom Europeiska unionen fortfarande devalverade sina valutor för att ge sig själva en exportfördel inom Europeiska unionen? Européerna skulle ha ställts mot varandra, och det skulle ha minskat alla våra möjligheter till konkurrens på en global skala. Så låt oss vara positiva när det gäller EU! Jag talade just med den nederländska ministern för Europafrågor. Jag fann det mycket uppmuntrande att höra honom säga att i en Internetundersökning i Nederländerna sa många av de deltagande att vi behöver mer EU vad gäller inre säkerhet, avtal om invandring och viktigare asylfrågor exempelvis. Det är därför vår gemensamma uppgift att finna en väg, genom diskussioner och sedan beslut, för att omvandla konstitutionens innehåll och principer till politik, och först och främst även till en rättslig verklighet. Herr Verhofstadt! Jag välkomnar ert uttalande om att ratificeringsförfarandet bör fortsätta. Vi skulle också vilja tacka Estland särskilt för att landet ratificerade konstitutionen för några dagar sedan. Vi skulle vilja uppmuntra Finland till att fortsätta ratificeringsförfarandet gruppledarna kommer att åka till Helsingfors i morgon. Jag skulle vilja säga till våra polska vänner och partner att ni har en bra ståndpunkt i energifrågan. Ni gör helt rätt i att förvänta er solidaritet när det gäller energiförsörjning. Solidaritet gäller för alla länder inom Europeiska unionen, men Polen måste också uppvisa solidaritet när det gäller vår framtid, på grundval av ett fördrag, en konstitution, som ger oss framtidsutsikter. Solidaritet är inte en ensidig, utan en tvåsidig process, och det gäller för alla européer. (Applåder) Låt mig avsluta genom att säga detta: vår grupp är djupt engagerad i subsidiaritetsprincipen, och subsidiaritetsprincipen omfattar lokala, regionala, nationella och europeiska nivåer. Verksamheten måste ske på den lokala nivån och de lägsta nivåerna i bemärkelsen nära folket när de är mest lämpade för detta, men Europeiska unionen måste agera när nationalstaterna inte längre klarar av det, när de är för små för att lösa problemet. Det är därför vår plikt att förverkliga vägen, principerna och grunderna till konstitutionsfördraget. Vi måste finna gemensamma lösningar, i alla 25 länderna och även här i Europaparlamentet. (Applåder) Martin Schulz, för PSE-gruppen. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Tack så mycket för ert tal, herr Verhofstadt. Ni sa att vi behöver mod, och jag tyckte att ert tal var mycket modigt. Jag har sällan hört en ledamot av Europeiska rådet vara så kritisk till institutionen som ni just var. Det stämmer att krisen inom EU också delvis är en kris för de europeiska stats- och regeringscheferna. Jag lovar er och detta är något som jag säger ofta att jag i framtiden kommer att säga: det är till viss del en kris för de europeiska stats- och regeringscheferna minus Jean- Claude Juncker och Guy Verhofstadt. Det står helt klart att både ni och Jean-Claude Juncker, efter det som ni har sagt här och det som han sa förra veckan, visar ett tydligt åtagande. Det är inte bara ett åtagande för att stärka integration eller utvidgning. Ni har gjort ett åtagande gentemot något som verkligen borde vara självklart för en stats- eller regeringschef, nämligen att ni håller det som ni har sagt eller gjort. I Rom skrev alla de stats- och regeringschefer som sitter i rådet och på ett ceremoniöst sätt deltar i toppmötet det hade knappast kunnat vara mer formellt under detta fördrag, men vissa av dem

9 åkte sedan hem och agerade som om de inte hade någon aning om var de hade varit. Detta är en del av den kris som omgärdar denna konstitution. Ni ska ha oerhört stor heder för att ni stod upp för det så tydligt. Jag kan tala om för er att jag skulle ha tyckt om att höra ett tal som det som ni gav i dag från vissa ledare för andra EUinstitutioner. (Applåder) Herr Verhofstadt! Jag skulle vilja diskutera två element som ni direkt hänvisade till. Frågan om vi kommer att få 20 ja -röster, och hur vi borde hantera de två nej - rösterna, är viktig. Vi har nu femton stater. Vi välkomnar i mycket hög grad att det finska ordförandeskapet för rådet har ställt sig upp och sagt: nej, för oss är inte konstitutionen död. Matti Vanhanen gör samma sak som ni. Min regering säger att han har skrivit under konstitutionsfördraget. Vi vill att vårt parlament beslutar. Detta är det logiska och normala tillvägagångssättet. Estländarna ratificerade konstitutionen för några veckor sedan. Jag förstår inte varför vi inte skulle kunna nå siffran 20, så att avtalet mellan stats- och regeringscheferna som ni hänvisade till inte avtalet som ingåtts av Europaparlamentet, utan avtalet som ingåtts av stats- och regeringscheferna kan träda i kraft. Av denna anledning får vi inte ge upp konstitutionsfördraget, och det är obetänksamt av överordnade företrädare för Europeiska unionen att säga låt oss tänka på något annat, snarare än att först av allt föra ratificeringsförfarandet ända fram till slutet. Detta var ett viktigt uttalande som ni gjorde inför parlamentet i dag. Ni hänvisade också till en annan särskilt viktig punkt. Frågan om hur vi inom Europeiska unionen bedömer det som har skett skiljer sig från ett politiskt läger till ett annat och från ett lands politiska klass till en annan. Det finns dock en sak som jag är säker på. Herr Poettering! I morse talade jag också med den nederländska utrikesministern, Atzo Nicolaï. Undersökningar i Nederländerna visar att flertalet nederländare är för Europeiska unionen. Samma personer som röstade nej i folkomröstningen säger ja när de uttryckligen utfrågas om de vill ha mer EU. De vill ha mer socialt skydd, mer miljöskydd och mer stabilitet. Varför röstade de då inte för denna konstitution, som tillhandahåller mer socialt skydd, mer miljöskydd och mer stabilitet? De måste ha sina skäl. Det är naturligtvis delvis på grund av problem inom EU, men det beror också på inrikespolitiken i dessa länder. Jag är ganska säker på att om Jacques Chirac hade sagt till det franska folket att han skulle avgå om de godkände konstitutionen, så skulle det ha varit en överväldigande majoritet för konstitutionen i Frankrike. Det är jag helt övertygad om. (Skratt) Detta kanske visar hur man ska få konstitutionen godkänd i Frankrike. Det är dock helt uppenbart att det finns ett samband mellan lågkonjunkturen i vissa medlemsstater och det faktum att deras befolkningar förkastar konstitutionen. Vi kan inte förneka detta, men med tanke på att detta är fallet skärps också vår blick för dem som sa ja. De gör oss också mer medvetna om att mod är värdefullt, eftersom en regeringschef inom EU faktiskt satte sitt politiska öde på spel för konstitutionen Jean-Claude Juncker sa till Luxemburgs folk jag tror att mer EU är det enda sättet för oss att i det långa loppet bevara vårt lilla land så socialt, ekonomiskt och ekologiskt starkt som det är i dag. Det är jag helt övertygad om. Om ni är av en annan mening, om ni anser att EU måste förvaltas annorlunda, då måste ni hitta en ny premiärminister. Så han sammanlänkade sitt öde med konstitutionens, och vann på så vis över sitt folk till konstitutionen i en folkomröstning bara några veckor efter nej -rösterna i Frankrike och Nederländerna. Herr Verhofstadt! Jag anser att ni har rätt. EU saknar mod. Ingen har modet att säga jag har en övertygelse, och jag är beredd att äventyra mitt politiska öde för denna övertygelse. Ledamöterna av Europeiska rådet har beslutat att ställa sig inför parlament och säga även om den överväldigande majoriteten av befolkningen är emot det, måste vi sända soldater till den och den platsen eftersom det inte finns något annat sätt. De kunde göra detta, de lyckades att driva igenom sin övertygelse där. Jag tänker inte kommentera detta här. Jag skulle ha önskat att de använde samma energi till den europeiska konstitutionen och sa, med samma energi, jag kommer att slåss för min övertygelse, precis som vi har slagits för andra projekt. Om de hade gjort det skulle EU ha gått mycket längre. Jag är tacksam mot er, och jag är fast övertygad om att vi skulle göra mycket mer framsteg, om det fanns fler som Verhofstadt inom EU. (Applåder) Graham Watson, för ALDE-gruppen. (EN) Herr talman! Det är svårt att på bara fyra minuter svara på ett sådant konststycke när det gäller EU:s framtid. Min grupp välkomnar att Guy Verhofstadt närvarar här, både som premiärminister och som en av de stora arkitekter som konstruerade den europeiska reformen. Herr premiärminister! Som ni erkände i Laekenförklaringen 2001 har Europeiska unionen talat mer med sig själv än med sina medborgare. Ändå har det, fem år efter ert ordförandeskap, inte förekommit några nämnvärda framsteg när det gäller uppgiften att åter förena EU med medborgarna. Så sent som i går visade faktiskt en undersökning att 82 procent mer än fyra femtedelar av våra medborgare anser att regeringen på EU-nivå misslyckas med att kommunicera med dem. Trots den årslånga perioden av eftertanke och åtta månader in i kommissionens mycket skrytsamma planer har inte mycket sänts ut från Berlaymonts fästningar.

10 I samma undersökning kanske det emellertid finns en smula hopp, för även om EU kanske inte är lysande när det gäller att meddela sig om vad det sysslar med visar undersökningen att våra medborgare fortfarande förlitar sig på att EU:s institutioner ska göra det. De flesta av dem förlitar sig faktiskt mer på EU:s institutioner än på sina nationella regeringar. Det här är alltså EU:s mandat från folket: ett mandat att tillhandahålla de reformer som behövs för att möta utmaningar som tryggad energiförsörjning, invandring, klimatförändring och organiserad brottslighet, som enskilda medlemsstater kämpar för att ta itu med enligt den rådande strukturen. Herr Verhofstadt! Mer samordning av ekonomisk politik, som ni rekommenderade, skulle säkerligen hjälpa, liksom en bättre försvarssamordning. José Manuel Barroso har påpekat behovet av konkreta framsteg för att förstärka våra förbindelser med medborgarna och ena dem för vår sak. Men detta projektens EU kan inte påbörjas förrän medlemsstaternas regeringar förklarar för folket vad de gör i Bryssel tillsammans, och varför, och till dess att vi har gett unionen de medel och de rättsliga befogenheter som krävs för att driva igenom initiativ som den gemensamma energipolitiken, som står inför en motig kamp mot blockerande krafter i rådet, liksom exempelvis många andra initiativ på området rättsliga och inrikes frågor, där bristen på omröstning med kvalificerad majoritet så ofta leder till ett dödläge. Käbbel om övergångsklausulen i fördraget kommer inte att vara till någon större nytta, och förändringen är hur som helst beroende av samma enhällighet som hittills har lett till overksamhet. Herr premiärminister! Som ni sa är det konstitutionen såväl i praktisk som i ideologisk mening som är det bästa sättet för att de institutionella byggstenarna som ska föra EU framåt kommer på plats. Det går mycket bra för Martin Schulz att rasa mot det, men det var hans socialdemokrater i Frankrike som bidrog till att ta död på konstitutionen i den folkomröstningen. (Blandade reaktioner) Vi måste göra vår period av eftertanke till en period av analys, då vi skapar förslag om hur vi ska gå vidare. Den interparlamentariska konferensen om Europas framtid denna månad gav utvecklingen en skjuts framåt. Dagens sammanträde är den logiska förlängningen, och låt oss föra fler debatter med nationella ledare. På Europadagen blev Estland den femtonde staten att ratificera konstitutionen, och Finland kommer snart att göra samma sak. Enligt min mening verkar fördraget långt ifrån dött, och med det politiska modet hos ledare som Guy Verhofstadt, Angela Merkel och Romano Prodi ledare som är engagerade i EU ser EU:s framtid verkligen ljusare ut. Som premiärministern just talade om för oss har vi mycket arbete framför oss. EU:s befolkning stöder oss dock i vår uppgift, eftersom de erkänner att de stora problem som vi står inför, globaliseringens stora utmaningar befolkningstillväxt och invandring, klimatförändring, internationellt organiserad brottslighet inte kan hanteras av nationalstater som byggts upp enligt 1700-talets modell med militära industrimakter, hur mycket vissa av våra nationella ledare än vill förneka det. Problemen kräver att vi övervinner vår stamkänsla och vårt religiösa hat och att vi samarbetar för alla våra medborgares framtid på en planet som vi delar med många andra. (Applåder från höger och från mitten) Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. (IT) Herr Verhofstadt! Tack så mycket för att ni är här med oss i dag, för i denna period av allmän siesta som tyvärr också har tagit ett grepp om kommissionen och parlamentet gläder det mig att ni har fört hit debatten om Europas framtid till oss. Vi hoppas också att era generösa ansträngningar kommer att hjälpa oss, tillsammans med Europeiska unionens medlemsstater och våra institutioner, att kasta en strimma av ljus över denna konstanta kris. I allt väsentligt håller vi med er om er vision för institutionerna, och vi stöder det som ni har sagt om Lissabonstrategin. Vi kan till och med instämma i att ratificeringarna borde fortsätta, men vi anser också att det skulle vara omöjligt att få Frankrike och Nederländerna att godta den befintliga texten, och dessutom stupar er tvådelade strategi enligt vår uppfattning på svagheterna i de politiska lösningarna. Vi är fångade i en helt uppenbar motsägelse. Om Europeiska unionen ska bli älskad av sina medborgare måste den visa dem att den fungerar, men under de senaste åren har inga större initiativ tagits när det gäller miljöfrågor, sysselsättningsfrågor, fred, utveckling, mänskliga rättigheter eller integrering av nya medborgare. Det finns alltså bara en sak att säga: institutionerna och politiken hör obönhörligt ihop, och det är på den punkten som vi inte längre håller med er. Flertalet av våra medborgare kan inte övertalas av idén om en federal, demokratisk och fridfull union, som grundas på djupt oroande exempel som Förenta staterna, Kina och Indien. Dessutom kommer varken socialdemokraterna eller De gröna, som inte röstade för konstitutionen, att vinnas över med hjälp av idén om att vi måste hålla jämna steg med den tillväxt som vi ser i Förenta staterna, Kina eller Indien, eftersom sådan tillväxt leder till fattigdom, konsumtion och slöseri med resurser. Herr Verhofstadt! Jag kunde inte låta bli att notera att ni i ert anförande inte en enda gång nämnde de betydande miljömässiga och ekologiska utmaningar som vi står inför. Detta kan tyvärr vara ett tecken på att De grönas uttåg från er regering kanske har lett till en liten

11 omsvängning i ert tänkande när det gäller hållbarhetsfrågan. Tyvärr anser vi också att talet om en europeisk armé i en situation där européer velar i de flesta kriser och tvingas följa Förenta staterna och i vilken vår trovärdighet när det gäller människorättsfrågor, fred och nedrustning snabbt förlorar sin drivkraft att tala om en armé är kanske ett alltför stort steg framåt, och ett som vi inte stöder. Herr Verhofstadt! Vi anser att den europeiska konstitutionen är ett nödvändigt faktum och att vi måste finna ett sätt för att vinna medborgarnas stöd för den, men vi kommer säkerligen inte att lyckas med detta med mer marknad, mer avreglering och mer eldkraft. Vi kommer endast att lyckas genom att ändra EU:s politik på riktigt med större hållbarhet i åtanke. (Applåder från vänster) Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. (FR) Herr talman! Jag skulle, om jag fick, vilja göra en inledande kommentar, eftersom vi i dag inviger en rad debatter i ny stil. Jag anser att det är omöjligt att på tre eller fyra minuter svara seriöst på ett auktoritativt anförande som varar i trekvart och är så djupgående. Enligt min mening måste förfarandet ses över. Jag har en hel del att säga om vissa av de idéer som Guy Verhofstadt lade fram. Om idén om att betrakta unionens kris som i första hand en metodfråga till exempel, som inte är federal nog i hans ögon, genom att välja att förbise innehållet i de ekonomiska och sociala beslut som har fattats. Detta är en analys som jag anser vara opassande och som min grupp inte stöder. Eller för den delen om idén att införa, i form av en social och ekonomisk styrning, högsta sociala nivåer tillsammans med de miniminivåer som redan finns. Jag förstår inte riktigt hans resonemang, som verkar röra sig åt fel håll, i alla fall för mig. Jag har en hel del att säga om Guy Verhofstadts vädjan om ett militärt EU också, och att detta militära EU grundligt ska integreras genom Nato, en vädjan som vi inte ansluter oss till. Jag har inte möjlighet att utveckla dessa olika punkter nu, eftersom jag skulle vilja ta upp en annan fråga som jag anser att Guy Verhofstadt slätade över. Det rör det som enligt min mening är det största problemet i dag: jag syftar på orsakerna till den allt större klyftan mellan européerna och unionen. Resultaten från kommissionens samråd avslöjar dock en del värdefulla uppgifter för oss när det gäller orsaken till detta missnöje, och jag skulle vilja nämna tre exempel. För det första ser 47 procent av de personer som deltog i detta samråd globalisering som ett hot mot deras arbete. I oktober 2003 ansåg 56 procent att globaliseringen var en bra möjlighet; i dag anser 20 procent färre av dem samma sak. Ändå var inte EU mer federalt i oktober 2003 än vad det är i dag. Här är ett annat resultat: vad anser de intervjuade personerna om den roll som Europeiska unionen spelade på omkring femton områden som sträcker sig från miljöskydd, kampen mot terrorism till socialpolitik, med skydd av sociala rättigheter, som dyker upp först i slutet av förteckningen? De gav dessa områden ett betyg på 4,7 av 10. Detta har inget att göra med om unionen är mer eller mindre federal. När det gäller EU:s förmåga att bekämpa arbetslöshet, som förpassades till botten av listan, var betyget 3,8 av 10. Denna siffra, skulle jag vilja påpeka, är genomsnittet för de 25 medlemsstaterna. Hur skulle ni bedöma utbildningsresultatet för en elev som fick betyget 3,8 av 10 i ett kärnämne? Detta är hur folk upplever EU:s nuvarande förmåga att hantera de problem som hör samman med globaliseringen. Jag anser att detta är det största problemet. Vi kan inte kringgå det på ett klyftigt sätt. Vad är slutligen, enligt flertalet av de intervjuade européerna och jag citerar nyckelelementet för Europas framtid? Det populäraste svaret: att uppnå likvärdig levnadsstandard inom hela unionen. Det är åsikten hos 51 procent av de intervjuade i 25 länder och hos så många som 74 procent i de nya medlemsstaterna. Våra nya medborgare har naturligtvis ingen önskan om att deras länder ska utgöra ett slags lågkostnads- eller lågpriseuropa, som näringslivet hoppas på. För att sammanfatta uppfattas globalisering som ett hot mot den sociala modellen, och den inre marknaden ses inte som en lösning på detta grundläggande problem. Dessa bekymmer kommer inte att lindras av projektet med en transatlantisk marknad utan hinder, som står på dagordningen för nästa toppmöte mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Att återigen förbigå denna del av debatten kommer inte att hjälpa oss att bryta dödläget, enligt min mening. Det är bara genom att godta verkliga förändringar, inte bara institutionella, utan också sådana som hör samman med ekonomiska, sociala och politiska åtgärder, som vi kommer att få möjlighet att blåsa liv i den europeiska drömmen igen. (Applåder från vänster) Talmannen. Tack så mycket, herr Wurtz. I framtida debatter av detta slag ska vi överväga ett mer konsekvent förfarande för att låta ordförandena för de politiska grupperna tala. För närvarande måste vi dock fördela tiden på det sätt som vi hade planerat Nigel Farage, för IND/DEM-gruppen. (EN) Herr talman! Att kalla detta en debatt om Europas framtid är uppriktigt sagt farsartat. Det som vi ser här är snarare den politiska eliten som språkar sinsemellan i eget intresse. Ingen skulle kunna personifiera dem bättre än en person som Guy Verhofstadt. Jag måste säga att jag finner det något magstarkt av Belgiens premiärminister att komma hit och tala om för 24 andra nationalstater vad de borde göra. Jag säger detta eftersom han kanske borde se om sitt eget hus lite bättre. Den färskaste opinionsundersökningen i Belgien

12 eller borde jag säga Flandern visar att 51 procent av invånarna där är för ett oberoende från den belgiska staten. Det politiska partiet Vlaams Belang är nu störst i Flandern. Herr Verhofstadt! Beror det på att ni är så generad och skamsen över att ert eget land håller på att falla i bitar som ni kommer hit för att uppmuntra även oss andra till självförstörande? Jag är inte säker. Jag antar att det åtminstone fanns en viss uppriktighet i ert anförande, eftersom ni är en ogenerad anhängare av euronationalismen. Ni skulle inte kunna bry er mindre om vad vanligt folk anser. Ni skulle inte kunna bry er mindre om omröstningsresultaten i Frankrike eller i Nederländerna förra året. I dag sa ni själv i detta oerhört arroganta tal att hela förfarandet med politisk integrering kommer att fortsätta oavsett vad folket tycker. I själva verket hotar ni själva grunden för nationell självbestämmanderätt och demokrati. Under det senaste århundradet ansågs denna princip vara så viktig att om ni tar er en titt på er egen bakgård kommer ni att se gravarna efter de många brittiska soldater som gick ut i krig för att försvara just denna princip, som ni nu verkar ha vänt ryggen åt. Detta stod klart förra året! Herr Verhofstadt! Vad är det med er? Vilken del av ordet nej är det som ni inte förstår? (Applåder från IND/DEM-gruppen) Talmannen. Lugna ned er, herr Schulz, lugna ned er. Var så vänliga och diskutera er emellan utanför kammaren när sammanträdet är över Brian Crowley, för UEN-gruppen. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka premiärministern för att ha kommit hit för att inleda det som är en mycket viktig debatt, trots att jag inte instämmer i en del av hans idéer och slutsatser. Det centrala i den bästa av idéer och i den bästa av debatter är när man har olika åsikter, att man möts och försöker att ta vara på det bästa av situationen. Ett antal nyckelelement som nämndes av premiärministern i hans tal förtjänar en mer djupgående analys och kommentar. Om jag nu får vara så förmäten skulle jag vilja omnämna två eller tre element. När det gäller situationen huruvida folk vill ha mer eller mindre EU skulle jag aldrig drista mig till att tala för EU:s hela befolkning. Jag kan emellertid tala för människorna i min valkrets i sydvästra Irland, som jag träffade förra veckan. Av de personer som jag träffade förra veckan i Irland, tog av dem upp frågor om EU som de ville se lösta. Fantastiskt nog ansåg de att det bästa sättet för att finna en lösning på alla de frågor som de tog upp var behandling på EU-nivå inte på nationell nivå eftersom de menade att det inbegrep en mer övergripande bild. Dessa frågor handlade om miljö, fiske, frihandel och så vidare. De ansåg att deras bästa förhoppning om att få alla dessa frågor behandlade ligger på EU-nivå. Folk vill ha mer EU på vissa områden, men om man säger till människor i världen, eller människor inom EU, eller människor i mitt land, att de kommer att bli del av en europeisk armé, att deras skatter kommer att bestämmas i Bryssel, att de inte kommer att ha något att säga till om när det gäller vilken typ av polisväsende som de vill ha, kommer de genast att vägra. Detta är inte för att de ifrågasätter det argument som har lagts fram, eller dess sanningshalt eller äkthet, utan för att de betraktar detta som nationella frågor. De anser att dessa frågor bäst behandlas av personer i deras eget land. En av de viktigaste frågorna som vi måste komma underfund med är att vi inte får ta den enkla utvägen och säga antingen är man för ett federalt EU eller så är man emot det. Personligen är jag emot ett federalt EU. Det är den modell som vi har skapat själva som har gett EU framgång. Det är inte något som har kopierats av någon annan modell. Det har varit en nödvändig skapelse den nödvändighet som vi nu har framför oss. Herr premiärminister! Ni nämnde själv detta under era egna uttalanden om ekonomi och andra områden. Den diskussionen äger rum nu. Vid något skede kommer det att fattas beslut på kort sikt, inte på lång sikt, och sådana beslut kommer därefter att behöva genomföras ordentligt. Utrikesministrarna hade rätt när de sa att det vara fel att kalla detta dokument för en konstitution förra veckan i Wien, eftersom det inte är en äkta konstitution i dessa rätta form. Kalla det för ett fördrag för ett nytt Europa, men inte för en konstitution för ett nytt Europa Frank Vanhecke (NI). (NL) Herr talman! Den belgiska premiärministern Guy Verhofstadts närvaro här och det tal som han framförde som en del av denna debatt illustrerar faktiskt perfekt allt som i grunden går fel inom Europeiska unionen, för det verkliga problemet inom EU och med Guy Verhofstadt är i själva verket att de så kallade statsmännen inte längre visar prov på de mest grundläggande demokratiska reflexerna; de är inte längre beredda att lyssna på människor och väljare, utan de är i stället övertygade om att de, i sina elfenbenstorn, vet bäst. Vi fick faktiskt ett annat lysande exempel på detta för bara några minuter sedan. Guy Verhofstadt uppmanar nu sina europeiska kolleger att ignorera de förödande resultaten från omröstningarna i Frankrike och Nederländerna, och fortsätta agera som om inget är fel. Även om Guy Verhofstadt är angelägen om att bli uppfattad som mästaren på allmänhetens deltagande i omröstningar, har han inte vågat organisera den utlovade folkomröstningen i sitt eget land. Guy Verhofstadt kan faktiskt inte organisera allmänhetens deltagande förrän han är säker på han har rätt, och det inte finns någon risk att förlora.

13 Detta demokratiska underskott inom EU blir mest uppenbart i fallet med Turkiet, som hotar att paralysera hela det europeiska systemet. EU har inte gått på grund till följd av den uttalade, verkliga och välgrundade misstron hos väljarna i Nederländerna och Frankrike, utan snarare på grund av de orsaker som bär upp det. EU sitter fast eftersom ansedda europeiska statsmän vägrar att fastställa Europeiska unionens territorium, och vägrar att begränsa den möjliga anslutningen av nya kandidatländer till länder som kulturellt, geografiskt och historiskt tillhör Europa, vilket naturligtvis inte inbegriper Turkiet. Premiärminister Verhofstadt är faktiskt själv en av de rättframma mästarna för denna turkiska anslutning och säger nej till alla folkomröstningar eller demokratiska underlag i detta ämne. För en månad sedan sa den andre vise mannen från sitt elfenbenstorn, José Manuel Barroso, kommissionens ordförande, att han inte såg någon anledning till varför en debatt om de europeiska gränserna skulle hållas, på grundval av att en sådan debatt inte skulle kunna leda någonvart. Av en händelse är det motsatsen som är sanningen. Först när de europeiska medborgarna är försäkrade om att EU har gränser, först då kommer de att veta att deras EU är begränsat till länder som har en gemensam grund, något som är avgörande för dem. Först när de europeiska medborgarna upptäcker att deras statsmän ännu en gång är beredda att lyssna till dem och beredda att respektera resultatet från demokratiska folkomröstningar, först då, och inte innan, kan den europeiska återhämtningen inledas. Jag skulle vilja upprepa att i det avseendet var det bra och symboliskt att det var ingen mindre än Guy Verhofstadt, mannen som i sitt eget land bara företräder 15 procent av väljarna, att det var han som skulle komma hit och företräda de framstående, pedantiska eurokraterna som aldrig är beredda att lyssna; denna roll var skriven för honom Talmannen. Herr Verhofstadt! Som ni ser är detta ett pluralistiskt parlament Guy Verhofstadt, Belgiens premiärminister. (NL) Herr talman! Var så säker, jag tvingas möta Frank Vanheckes skaror i mitt eget parlament också. Jag noterar att det i själva verket är liten skillnad mellan det som han säger här och det som han säger i Belgien. För honom är EU bara kyrktornet och inget annat. Det är därför som han inte tolererar några ytterligare överväganden när det gäller EU, för han är bara intresserad av det som sker i inom en fem mils radie runt honom (FR) Jag för min del har en annan syn på EU. Jag anser att EU har ett öde, och att det måste följa sitt öde. Framför allt anser jag att EU:s historia går i en viss riktning, och att detta är något som vi aldrig får glömma bort. Det är i själva verket historien som lär oss vad vi borde göra, även om våra synpunkter ibland går mycket långt isär. Det finns de som menar att saker rör sig för fort eller för sakta, eller att andra begrepp borde utvecklas. En sak förblir dock tydlig, och det är historien. Historien lär oss att när vi var splittrade och inåtvända befann sig EU i kris, ett krig utkämpades, inbördeskrig utkämpades ständigt. Jag ska därför fråga dem som nu hävdar att de inte vill utvidga EU, till att omfatta Balkan till exempel: varför ska dessa länder förnekas stabilitet? Om de verkligen inte ansluter sig till Europeiska unionen vet vi mycket väl att denna del av världen återigen kommer att hamna i klorna på våld och krig inom de närmaste två eller tre åren. (Applåder) Naturligtvis måste de berörda länderna uppfylla alla villkor. Men de som i dag på förhand hävdar att dessa länder och dessa befolkningar inte kan ansluta sig, att det finns gränser, talar i själva verket om för dem att de inte vill att de ska åtnjuta det som vi inom Europeiska unionen nu har åtnjutit i 50 år: fred, stabilitet och välstånd. Detta är något som vi inte kan godta. Detta är den själviskhet som uttrycktes alldeles nyss, och vi får inte ge efter för den nu. Detta är den aktuella utmaningen, inte frågan om Turkiet. (Applåder) (NL) Stämmer det inte att den enda anledningen till att Turkiet utnyttjas här är för att ha en förevändning för att uttrycka egoism? Turkiet har ingen betydelse för dem. Oavsett om Turkiet ansluter sig eller inte är det enda som spelar någon roll att de kan visa att det skulle vara bättre om vi alla var självförsörjande i slutändan. Det är om detta som de sista talen som vi hörde egentligen handlade om, inbegripet Nigel Farages anförande, i vilket han för ett ögonblick sedan sa alla möjliga saker. Jag kan tala om för er, herr Farage (EN) Jag kan tala om för er att jag säger exakt samma sak i rådet som här i parlamentet. Detta är absolut nödvändigt, eftersom man inte kan säga en sak i Europeiska rådet och sedan det motsatta i London eller någon annan stad inom EU. Jag försöker att ge exakt samma budskap till både rådet och parlamentet. (Applåder) (FR) Herr talman! Det viktigaste är verkligen att vi under rådets möte den 15 och 16 juni, som kommer att bli ett mycket viktigt rådsmöte, tillsammans måste försöka besluta hur vi ska fortsätta detta förfarande. Jag upprepar att jag inte har något emot perioden av eftertanke. Jag kommer trots detta att be att hänsyn tas till förklaring 30 som utgör bilaga till konstitutionen, vilken antogs av konventet, av Europeiska rådet och av de länder inom Europeiska unionen som ratificerade fördraget. Detta innebär inte på något vis att vi fortsätter

14 utan hänsyn till vad majoriteten av det franska eller det nederländska folket anser. Det är av denna anledning som jag föreslår en andra strategi för er, jämsides med fortgången av ratificeringsförfarandet. Det stämmer verkligen att vi måste uppfylla medborgarnas förväntningar och reagera på deras farhågor. Vi kan göra detta genom att säga till dem, Var så goda, vi har en konstitution. Att helt enkelt vakna upp en morgon och höra att de har en konstitution kommer inte att lugna dem. Det fungerar inte så. Det är först och främst vi som behöver konstitutionen för att göra framsteg när det gäller ett visst antal saker. Vi behöver också konkret politik och det som, enligt min mening, saknas allra mest inom Europeiska unionen, socioekonomisk styrning. Varför förstår ni inte att en monetär union utan en gemensam socioekonomisk politik och strategi är fullständigt befängd!? (Applåder) Detta kanske redan är slutsatsen av rådets möte den 15 och 16 juni, vilket jag hoppas. Vi skulle ha tagit ett steg framåt och inte bara för oss själva eller för institutionerna. Herr Poettering! Jag borde kanske erkänna mig skyldig. I början, i anslutning till Laekenförklaringen, använde vi kanske ordet konstitution alltför hastigt för den tidpunkten. Faktum kvarstår att vi nu måste erkänna att vi behöver en tvådelad strategi. Vi har konstitutionen, som vi kanske ska omförhandla för att uppnå enighet. Det finns också en trovärdig socioekonomisk politik som ni, rådet och parlamentet, har genomfört utan dröjsmål, eftersom det är detta som folk vill ha. I den finns svaret på globaliseringen. EU är inte källan till globalisering. Nej, det är rätt svar på globaliseringen, och det är detta budskap som vi inte har utvecklat ordentligt än och fört ut till EU:s nationer. (Applåder) Íñigo Méndez de Vigo (PPE-DE). (ES) Herr talman! I mitt land berättade häromdagen en stor europavän Fernando Álvarez de Miranda för mig att européernas problem är att de har förlorat sin hänförelse för EU. Det stämmer: vi är ofta européer utan att vi inser det, och vi inser inte vilka stora framsteg som unionen har gjort. Vi ger inte EU äran för det, utan i stället skyller vi våra små besvikelser på unionen. Vi befinner oss nu i denna period av eftertanke, och vi försöker att bevisa att EU fungerar. Som ni har sagt, genom att ge ett exempel, undrar jag ofta om vi gör det rätta. Vi säger till exempel att EU måste skaffa sig legitimitet genom att skapa arbetstillfällen. Men har Europa Europeiska unionen instrument för att skapa arbetstillfällen, eller är det nationella instrument? Om vi fastställer mål som inte beror på unionen utan på medlemsstaterna och vi inte uppnår dem, så får unionen betala priset. Herr Verhofstadt! Av denna anledning tänker jag föreslå er och ni kan göra detta för ni är ert lands premiärminister att ni en dag utför följande test, för att visa hur livet skulle vara för medborgarna om EU inte fanns. Ni skulle till exempel inrätta gränsposteringar mellan ert land och Frankrike samt mellan ert land och Nederländerna den 29 maj och 1 juni, och vid dessa posteringar skulle ni kunna ställa tulltjänstemän som skulle kunna be de franska och nederländska medborgarna om deras pass och tala om för dem att deras franska bilförsäkring inte gäller i Belgien och att de måste hämta ut ett grönt kort. Och för en dag bara för en dag skulle ni kunna återinföra den belgiska francen, och euron skulle inte vara ett lagligt betalningsmedel, utan man skulle behöva växla. Och sedan, herr talman, när fransmännen och nederländarna återvänder till sina vackra länder skulle dessa tulltjänstemän låta dem fylla i en blankett som anger de varor som de har köpt i ert land. Herr talman! Detta skulle visa dem vad Europeiska unionen är. (Applåder) Jo Leinen (PSE). (DE) Herr talman! Det gläder mig mycket att vi återigen har en statsman med en vision för EU, eftersom en del av vårt problem är allt detta omkringtassande, detta självtvivel, denna halvhjärtade inställning, denna regelrätta rädsla för att ta ytterligare steg mot europeisk enhet. Om inte ens de politiska ledarna har ett åtagande gentemot EU blir folk förvirrade och skeptiska. Herr Verhofstadt! Jag skulle därför vilja välkomna er, och tacka er för den vision som ni har lagt fram både i er bok och här i parlamentet. Ni har upprepade gånger betonat att kärnan i den europeiska idén är en politisk union, inte bara en enorm marknad. Europeiska ekonomiska gemenskapen var bara en omväg som vi var tvungna att ta eftersom försvarsgemenskapen inte blev verklighet. Historien upprepar sig, och Romfördragen föregicks av Messinaförklaringen. Jag välkomnar i hög grad möjligheten att vi kanske kan anta en slags andra Messinaförklaring nästa vår. Den kommer inte att kallas så, men kärnpunkten skulle vara densamma: ett förnyat åtagande gentemot EU:s mål och stora projekt under de kommande åren och årtiondena. Vi behöver också projekt som lockar folket. Ännu en gång diskuterar vi energipolitik. Vi känner till att 70 procent av vår energi kommer att vara importerad från otrygga regioner inom 20 års tid. Varför har vi inte modet, som Jeremy Rifkin föreslog, att införa en tredje industrirevolution inom EU med en sol- och väteekonomi? Vi behöver allt: kol, olja, gas, allt är som vanligt, men denna nya grund för en energirevolution skulle vara något som många människor skulle kunna godkänna, och jag skulle råda er att anta något liknande vid toppmötet i juni

15 Marielle De Sarnez (ALDE). (FR) Herr talman! Jag finner det personligen mycket positivt och mycket uppmuntrande att se åtminstone en europeisk regeringschef som vädjar till, åtar sig och till och med driver en kampanj, i en utmärkt bok som jag rekommenderar er, för att återuppliva den europeiska integreringen. I dessa dagar förtjänar detta ett erkännande. Herr premiärminister! Vi instämmer i era iakttagelser. EU upplever en kallelsekris, en inspirationskris, och inför denna situation kan Europeiska rådet inte bara utvidga perioden av eftertanke med ett år. Det är inte den vilda framåtryckning som folk behöver. Det som nationerna inom EU förväntar sig från sina politiker är att de lägger fram visioner och anger perspektivens huvuddrag. Här skulle jag vilja säga ett ord om dessa perspektiv. För det första har vi, som ni hela tiden upprepar, ett brådskande behov av ekonomisk styrning av EU. Vi har euron, det är bra, men det är inte nog. Om vi vill skapa tillväxt och sysselsättning vet vi alla att vi måste gå längre och samordna vår ekonomiska, budgetära och skattemässiga politik. För det andra har vi ett brådskande behov av en ny gemensam politik: jag syftar på forskning och utveckling, jag syftar på försvar, jag syftar på energifrågan och dess tillgång och produktion, och jag syftar också på frågan om invandring och samutveckling. Det skulle vara helt orealistiskt och till och med missledande, när det gäller var och en av dessa frågor, att tänka eller ge intrycket av att lämpliga svar skulle kunna påträffas på nationell nivå. Dessutom behöver vi också snabbt stärka den europeiska närvaron i världen för att åtminstone skapa en ny balans. För att lyckas med allt detta kommer vi naturligtvis att behöva utarbeta en ny konstitution som är kortare, enklare, tydligare och som åter inriktas på de viktiga principer som vår union grundar sig på. I denna text måste det fastställas vilka vi är, samt vilka värderingar och vilka politiska projekt som vi försvarar. Herr premiärminister! Ni har förstått vad vi väntar oss av nästa rådsmöte. Det är att stats- och regeringscheferna för en gång skull borde lägga sina politiska beräkningar och ytterligare motiv åt sidan för att helt enkelt, som ett brådskande ärende, placera sig själva i tjänst hos det allmänna europeiska intresset. (Applåder) Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). (DE) Herr talman, herr Verhofstadt! Det tänks en del inom EU trots allt, som det verkar. Vem skulle ha trott det? Av en regeringschef, mitt i en rast för eftertanke, och på ämnet Europa dessutom. Jag skulle vilja tacka er för ert inlägg och för det tydliga och modiga språk på vilket ni brutit igenom regeringarnas bedövande tystnad eller, som vissa skulle säga, kakofoni och hur ni, i denna kammare och mitt i krisen, höjt er över alla interna politiska överväganden och mumlanden om åternationalisering för att tala på EU:s vägnar. Att göra detta är inte trevligt, men det är viktigt och betydande. Ni har motstått frestelsen att manipulera den europeiska debatten och motiven hos dem som röstade nej. Detta är för närvarande det stora problemet, enligt min uppfattning. Nästan samtliga regeringar försöker nu att tillskriva människor motiv som de inte hade, som om de som sa nej gjorde det, inte för att rösta för ett mer demokratiskt och mer socialt EU som har förmågan att vidta åtgärder och för att rikta sina protester mot EU som det ser ut i dag, utan i stället för att kräva mindre EU. Ni har faktiskt lyssnat på folket och inte bara på de andra regeringarna, som de brittiska och österrikiska ordförandeskapen för rådet gjorde. Ni stod emot den hybris som övertygar oss om att vi var alltför snabba ur startgroparna med konstitutionen, hade siktat för högt, hade krävt för mycket av folk och strävat efter för mycket. Nej, ni har varit en av de få personer som har förstått att motsatsen är fallet. Vi var för långsamma och siktade inte tillräckligt högt. Våra mål var inte tillräckligt ädelmodiga, visionerna föga övertygande och våra kompromisser alltför slöa. Det är därför som ni uppmanar till att krisen ska lösas, inte genom att slå ned på farten eller genom att vara missmodiga, uppgivna och demagogiska, utan genom att ta tydliga steg framåt. Tillåt mig att lägga till bara ett förslag. Om vi skulle enas om att införliva denna åtgärd som ni föreslår i ett tillägg till konstitutionen, som täcker många områden inbegripet demokrati, sociala befogenheter och individuellt ansvar för säkerhet, då behöver vi inte förstöra den konstitutionella processen. I stället kan vi visa människor en tydlig väg framåt och ett medel för att utvecklas ytterligare mot ett högre mål. Dessutom får vi inte låta nej -rösterna leda till att EU misslyckas Sylvia-Yvonne Kaufmann (GUE/NGL). (DE) Herr talman! Det är verkligen berömligt, herr Verhofstadt, att ni genom ert senaste dokument och ert tal här i kammaren i dag har bidragit till att få ett slut på denna olyckliga period för eftertanke, för som många av mina kolleger i Europaparlamentet med rätta har sagt är det verkligen dags för en sista fortsatt diskussion om hur EU ska gå vidare. Jag delar personligen er vision om ett federalt Europas förenta stater. I egenskap av medlem av konventet som utarbetat EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och dessutom av konstitutionskonventet gick vidden av i vilken grad denna idé verkligen bara är tomma attityder upp för mig först under motsvarande debatter. Åsikterna om hur långt man ska ta den europeiska integrationen skiljer sig i hög grad, inte bara mellan medlemsstaterna utan även mellan politiska strömningar, faktiskt till och med inom de politiska grupperna, inklusive min egen.

16 Mot bakgrund av allt detta hade jag vid konstitutionskonventets början inte kunnat föreställa mig vilka stora bataljer det skulle kunna föras beträffande en fördjupad integration och hur mycket mer det skulle kunna gå att uppnå i fråga om demokrati, medborgares rättigheter och förstärkande av ett samhälle grundat på social välfärd. Konstitutionen innebär ett stort framsteg för Europa, och den speglar samtidigt den politiska enighet som uppnåtts. En medlem i mitt eget parti talade alldeles nyligen föraktfullt om den som förlegat, motbjudande struntprat, men så är verkligen inte fallet. Vi bör varken riskera de framsteg som gjorts eller den enighet som uppnåtts. Det är, herr Verhofstadt, anledningen till att jag inte instämmer i er idé om staterna i euroområdet eller Nicolas Sarkozys alternativa koncept för vad han kallar pionjärgruppen. Enligt min uppfattning är båda dessa modeller orealistiska, eftersom titeln pionjär i Europa uppenbart gick förlorad för två grundarstater under förra året. Det faktum att kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, ännu inte har förstått tidens tecken blir uppenbart av hans dagordning, som är påstått medborgarvänlig men som, enligt min uppfattning, inte utgör något annat än en återgång till Nicefördraget. Jag är övertygad om att det bara är som ett socialt Europa som vår kontinent kan utrustas för framtiden, och i detta avseende delar jag Jean-Claude Junckers åsikt. När dr Juncker mottog staden Aachens internationella Charlemagne-pris, en utmärkelse som jag vill gratulera honom till, påpekade han med rätta att Europa kommer att stupa om det inte under de närmaste åren lyckas bli ett socialt Europa, exempelvis genom ett grundläggande minimum för arbetstagares rättigheter som gäller över hela Europa. Det är beklagligt att ni har talat så lite om detta Jens-Peter Bonde (IND/DEM). (DA) Herr talman! Vi debatterar i dag med en ärlig förespråkare för ett Europas förenta stater. Han försöker inte dölja sin målsättning. Han förnekar inte fakta. Han har till och med skrivit en modig, självkritisk Laekenförklaring, som innehåller kritik av EU som unionen ser ut nu och som de flesta kritiker av EU skulle instämma i. Den förbisågs tyvärr i konstitutionskonventet, och detta mod svek honom när Belgien skulle ratificera konstitutionen. Här upphörde hans önskan att komma närmare folket genom öppenhet och demokrati. Belgarnas åsikter skulle inte få framföras i en folkomröstning. Belgiens folk skulle inte ges tillfälle att rösta nej till konstitutionen, som det till flamländarna språkligt besläktade folket i Nederländerna och det till vallonerna besläktade folket i Frankrike. Europas förenta stater ja men inte genom att fråga folket. Mod, herr Verhofstadt! Begrav tillsammans med era kolleger denna avvisade konstitution. Organisera direkta val till en ny konvention. Utarbeta förslag som sedan kan gå till folkomröstning i alla länder samtidigt. Låt alla möten där lagar antas vara öppna fram till dess. Lägg ut alla dokument på Internet. Tillåt de nationella parlamenten att rösta om det årliga lagstiftningsprogrammet. Tillåt kommissionsledamöterna att delta i EU-utskotten i deras nationella parlament, och därmed stå i förbindelse med sina nationella demokratier. Lova att ni aldrig mer ger Belgiens stöd till en lag som inte först fått majoritet endera i det belgiska parlamentet eller Europaparlamentet Konrad Szymański (UEN). (PL) Herr talman! Europeiska unionen står i dag inför ett grundläggande val: ska vi eller ska vi inte ta på oss en ytterligare uppsättning uppgifter, utöka våra befogenheter och i slutändan kollapsa under tyngden av för många aktiviteter? Enligt min uppfattning innebär det avvisade förslaget till konstitutionsfördrag precis dessa utsikter. Våra begränsningar visade sig nyligen smärtsamt tydligt vid hanteringen av intressekonflikter mellan medlemsstater inom ramen för det nordliga gasledningsprojektet. Europeiska unionen var maktlös, inte på grund av bristen på en konstitution, utan på grund av bristen på politisk vilja. Men det finns ett alternativ: låt oss koncentrera oss på de specifika frågor som redan tagits upp, såsom förbättrandet av verksamheten på den gemensamma marknaden och euroområdet och av samarbetet mellan länder i fråga om säkerhet och inrikes frågor, och slutligen av sammanhållningspolitiken. Ju kortare listan är, desto lättare är det för allmänheten att förstå våra målsättningar. Herr Poettering! Var vänlig låt bli att bedriva utpressning mot oss med valet mellan en energipolitik med konstitutionsfördraget eller ingen energipolitik alls. Låt oss inleda diskussioner om vad som egentligen förenar oss. Låt oss skriva ned dessa syften och sedan genomföra dem. Det skulle utgöra en god grund för ett förändrat fördrag. Men vi ska inte göra det genom ett hastigt och arrogant införlivande av all politik i förfaranden och institutioner. Låt oss göra det utan att inkludera uppgifter som är omöjliga att införliva på gemenskapsnivå. Låt oss först finna grund och underlag för en gemensam politik, eller med andra ord för vad som egentligen förenar oss, för det finns inga förfaranden i världen som kan leda till en gemensam ställning om det inte finns ett sådant underlag Irena Belohorská (NI). (SK) En fantastisk framställning, herr Verhofstadt. Om jag var domare i en konståkningstävling skulle jag ge mycket höga poäng för den konstnärliga utformningen, men lägre för tekniken. Ni undrade, och ställde till och med frågan, varför Europas medborgare inte har förtroende för Europeiska unionen. Jag kan ge er exemplet Slovakien och de nya medlemsstaterna: vi var tvungna att uppfylla mycket stränga kriterier för att få ett fullvärdigt medlemskap. Nu har vi varit fullvärdiga medlemmar i två år, och det börjar märkas om Europeiska unionens ideal har uppfyllts eller inte. Det finns restriktioner för den fria rörligheten, sysselsättningsmöjligheterna begränsas av övergångsperioder, tjänstedirektivet har inte antagits, tillgången till hälsovård är otillräcklig och ofullständig osv. Är det möjligt för en av de medlemsstater som var

17 med vid grundandet, Frankrike, att inte stödja konstitutionsfördraget med Strasbourg som Europaparlamentets säte och Frankrikes tidigare president, Valéry Giscard d Estaing, som ordförande för det konvent som utarbetat konstitutionsfördraget? Allt detta är frågor där våra medborgare ser en skillnad mellan ord och handling. Har ni funderat över den verkliga situationen när det gäller att uppnå målen inom Lissabonstrategin? Herr premiärminister! Jag måste be er att vakna upp! Vi befinner oss redan halvvägs genom perioden, och vi borde kunna se några resultat vid det här laget. Det är för sent att tala om vad som borde ha gjorts. Ni borde åtminstone tala i ert avslutningstal om vad som måste göras nu, vad som måste göras i morgon och vad som måste göras om en månad Jean-Luc Dehaene (PPE-DE). (NL) Herr talman! Jag i min tur vill uttrycka min glädje över denna debatt, som jag hoppas kommer att bli den första av många, för jag anser att parlamentet i debatter med regeringschefer också kan göra sitt för att få fart på saker och ting. Det gläder mig mycket att Guy Verhofstadt har kommit hit för att sätta bollen i rullning, för han är verkligen en av dem som har bidragit aktivt under perioden för eftertanke. Jag stöder i stort hans dubbla strategi, som innebär ett fortsatt ratificeringsförfarande samtidigt som vi tar initiativ snarare än vilar på våra lagrar. Jag instämmer emellertid inte med honom när han hävdar att vi under tiden kan hänge oss åt otyglad utvidgning. Även om jag inte är emot en utvidgning är jag rädd att ytterligare utvidgning utan att fördjupa Europeiska unionen kommer att leda till något som vi inte vill se, nämligen en frihandelszon. Jag anser att vi bör anstränga oss ännu mer för att förklara för våra medborgare att den bästa reaktionen på det som skrämmer dem för närvarande, nämligen förändringarna och globaliseringen, inte är att dra sig tillbaka i ett slags ekonomisk patriotism eller nationalism, utan att bara en europeisk reaktion är en riktig reaktion på globaliseringen. Detta innebär också att Europa måste anpassa sig till det nya globaliseringskonceptet och till informationssamhället, och vi kommer bara att lyckas om vi förenar våra krafter inom Europa. Det är faktiskt bara som ett Europa som vi kan bli en riktig global aktör som försvarar våra intressen och värderingar i denna morgondagens globala värld. Våra medborgare är i nuläget ännu inte medvetna om detta. De tror fortfarande att de kommer att klara sig genom att utestänga sig själva från den övriga världen. Vi måste förklara för dem att globaliseringen är oåterkallelig, att den kommer att ske utan Europa om vi inte intar ett hårt förhållningssätt. Med ett starkt Europa kan vi spela en mycket viktig roll i globaliseringen Philippe Busquin (PSE). (FR) Herr talman, herr Verhofstadt! Jag vill, samtidigt som jag tackar Guy Verhofstadt för hans utmärkta och beslutsamma tal, ta upp två aspekter igen. Den första aspekten är tidsfaktorn. Verhofstadt betonade problemet med Lissabonprocessen. Vi har ingen tid att förlora. Fem år för gemenskapspatentet är idiotiskt. Jag vill vidare säga att stats- och regeringscheferna har ett mycket stort ansvar när det gäller budgetramen för exempelvis forskningsprogrammet, som i själva verket har mindre medel under 2007, 2008 och 2009 än under Det föreligger säkerligen en motsägelse här mellan ord och verklighet. Jag anser också att metoden öppen samordning har visat sig vara otillräcklig. Instrumenten i gemenskapspolitiken stöds därmed inte i budgeten. Det är följaktligen inte möjligt att skapa en politik som grundas på verkliga förhållanden. Den andra aspekten som jag vill gå in på, mycket kortfattat naturligtvis, är den sociala aspekten. Vi har talat om avvisandet av konstitutionen. Det stämmer, och ni hänvisade med rätta till detta, att den sociala aspekten fanns där för 50 år sedan: det fanns hopp om en social förbättring efter kriget. I dag har inte människor den känslan. Därför skulle en prioritet vara att skapa en europeisk social orm som skulle möjliggöra ett förverkligande av konkreta insatser också på detta område, på samma sätt som Europeiska monetära unionen inrättades utifrån den europeiska valutaormen Andrew Duff (ALDE). (EN) Herr talman! Premiärministern sa att vi borde försöka uppnå fyra femtedelar av medlemsstaterna innan Europeiska rådet skulle kunna eller borde diskutera krisen. Men Europeiska rådet skulle kunna, och borde enligt min mening, diskutera krisen i dag. Vid toppmötet i juni borde man komma överens om ett möte med ett tydligt beslut att mot slutet av 2007 få till stånd en ny regeringskonferens i syfte att ändra eller förbättra fördraget. Man borde försöka att avgränsa den första och andra delen. I den tredje delen borde man inrikta sig på att stärka unionens ekonomiska styrning, påskynda Lissabonmålen och stärka euroområdets oberoende. För det andra borde man försöka att reformera den europeiska sociala modellen. För det tredje borde man eftersträva att förstärka kampen mot klimatförändringen för att fastställa ett bra underlag för reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och uppbyggandet av den gemensamma energipolitiken. För det fjärde borde man tala om anslutningsförfarandet och tröskeln för anslutning samt bygga ut grannskapspolitiken, som finns i form av ett förslag. Avslutningsvis borde man fullborda granskningen av EU:s finansiella system, för att göra en rättvis, genomblickbar och bärande budget som kommer att tillåta oss att anpassa finansiella tillgångar till våra politiska mål.

18 Pierre Jonckheer (Verts/ALE). (FR) Herr talman, herr Verhofstadt! Jag känner att jag måste applådera er beslutsamhet. Jag har bara tillräckligt med tid för att kommentera en punkt: er dubbla strategi. Först och främst, och jag tror att Monica Frassoni redan har sagt detta: ja till ett fortsatt ratificeringsförfarande. Mot bakgrund av detta bör den dubbla strategin genomskäras och flätas samman. Jag anser att de bestämmelser som institutionerna styrs av måste vara förenliga med era politiska prioriteringar. Ni kommer alltså inte att komma så långt med eurogruppens förfarande om besluten inte fattas av en kvalificerad majoritet i finansfrågor, åtminstone i vissa frågor. Ni kommer inte att komma så långt varken vad gäller utrikespolitiska frågor eller försvarsfrågor om ni inte har en budget som har garanterats oberoende finansiering. Jag vill i detta avseende klargöra att jag inte har några problem med en EU-armé om dess syfte är att förebygga konflikter. Därför, herr Verhofstadt, måste vi förbereda oss på att omförhandla konstitutionsfördraget på ett par, tre specifika punkter. Jag vill fästa er uppmärksamhet på att de befintliga bestämmelser i fördraget som rör flexibilitetsklausulen och förstärkt samarbete är otillräckliga och att länder som önskar fortsätta följaktligen, ur denna synvinkel, bör få göra det, i synnerhet om vi vill fortsätta att utvidga. Ni yttrar detta i er bok. Enligt min uppfattning betonar ni det inte tillräckligt i ert tal, men jag är övertygad om att ni tänker det, och därför stöder jag er i denna fråga Jonas Sjöstedt (GUE/NGL). Herr talman! Denna debatt påminner mig lite om en berömd tv-sketch av de brittiska komikerna i Monthy Pyton. I denna sketch återvänder en man till den zoologiska butiken för att reklamera en papegoja som är död. Trots att papegojan alldeles uppenbart är död, vägrar försäljaren att godta detta och kommer i stället med en rad märkliga bortförklaringar. Papegojan kan jämföras med EU:s konstitution, och försäljaren kan jämföras med EU:s politiska elit. Det är dags att inse att papegojan verkligen är död. Först då blir debatten om Europas framtid åter meningsfull. I själva verket gav väljarna i Nederländerna och Frankrike oss ett tydligt och klart budskap. De vill ha mer demokrati och mindre centralstyre. De vill ha mindre av fria marknadskrafter och mer socialt ansvar. Däri ligger fröet till ett bättre samarbete i Europa, inte i konstitutionen Nils Lundgren (IND/DEM). Herr talman! Det är nationalstaten som är bäraren av demokratin i Europa. Demokrati som politiskt system förutsätter ett demos, ett folk vars medborgare känner stark gemenskap med varandra och som därför är beredda att ta långtgående ansvar för varandra. Ett demos har gemensamma kulturella traditioner och gemensam historia. Ett demos har en gemensam politisk arena, där debatten kan föras och där konflikter kan genomlysas och lösas i demokratiska former. Ett demos har en nationell identitet som skapar den jordmån i vilken demokratin kan växa fram och i vilken den kan stå robust och överleva påfrestningar. Guy Verhofstadt är en typisk företrädare för den euroelit som tror att det går att ersätta nationella identiteter med en snabbkonstruerad europeisk identitet där flagga, nationalsång och nationaldag kan säljas in snabbt, ungefär som nya varumärken. Genom att försöka driva fram en politisk union som saknar legitimitet i européernas ögon, riskerar nu EU-etablissemanget att skapa en folklig opposition mot hela integrationsprojektet. Friheten för oss européer att handla med varandra, bosätta oss var vi vill, studera var vi vill och investera var vi vill kallar Verhofstadt föraktfullt för bara en frihandelszon. Frihet är dock inte bara, utan frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring. Så lyder en gammal medeltida svensk folksång. Jag vill påminna er om att om vi med hjälp av en konstitution försöker påtvinga länderna en politik som ständigt kommer att sakna folkligt stöd, då bäddar vi för ett sammanbrott för Europeiska unionen Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). (PL) Herr talman! Ingen behöver påminnas om hur betydelsefull den planerade anslutningen av Bulgarien och Rumänien till våra led kommer att vara för utvecklingen av Europeiska unionen. Vi måste komma ihåg att detta är en viktig händelse, i synnerhet i geopolitisk och kulturell mening. Båda kandidatländerna ligger på Balkan, som historiskt varit känt som Europas sårbara punkt. Bulgariens anslutning kommer också att innebära att EU träder in på området för östlig kultur. Unionens utvidgning i denna riktning bör därför vara klok och ansvarsfull. Det är anledningen till att jag vill varna för de nyligen uttryckta betänkligheterna mot reformerna i Rumänien och Bulgarien, som enligt min uppfattning går för långt. Detta är det enda sättet att tolka de dåligt genomtänkta anklagelserna mot dessa länder beträffande utbredd korruption. De som yttrar sådana anklagelser bör komma ihåg att korruptionen i Bulgarien och Rumänien är ett arv från kommunisterna i högre grad än i något annat land i Europa. De postsovjetiska strukturerna, som förblev oförändrade under många år, blev en källa för mutor och annan kriminell aktivitet. Vi bör också komma ihåg att Europa självt delvis bär ansvaret för detta tillstånd genom att inte ge tillräckligt stöd åt avvecklandet av kommunismen och de granskande aktörerna. Europeiska unionen har kommit till tack vare integreringen av stater. Detta är dock endast möjligt med ömsesidig förståelse för arv och problem, för det är det enda sättet att bygga ett partnerskap på James Hugh Allister (NI). (EN) Herr talman! Om jag någonsin har tvivlat på kraften i min euroskepticism, har

19 jag i dag kommit underfund med att 45 svulstiga minuter av eurofanatism från den belgiska premiärministern var det perfekta motgiftet. Detta tal visade att den politiska elitens försäkran om att de lyssnar på EU:s folk är lika falsk som det senaste förskönande knepet med förslaget att låta titeln konstitution falla. Frankrike och Nederländerna förkastade konstitutionen med eftertryck, så vi satte munkavle på de länder som vi fruktade kanske skulle säga nej de också. Även om det kallades för en period av eftertanke var syftet att stoppa väljarna i skeptiska länder. Där ratificeringen säkrades drevs den dock igenom, och varje gång som en sådan meningslös process skedde var EU-vännerna redo att resa sig och fälla det dumma påståendet Där ser ni! Konstitutionen är inte död! Det är lätt att vinna matchen när man låser in motståndarna i omklädningsrummet. Den senaste Eurobarometerundersökningen visade att det europeiska projektet aldrig har varit mindre populärt. Trots medborgare som strävar efter mindre EU kräver parlamentet och våra gäster för dagen på ett arrogant sätt mer EU, mer av EU:s behörigheter, mer majoritetsomröstningar, mer centralisering, mer och mer och mer! Varför lyssnar ni inte? Sluta gräva! Ta hänsyn till ropet på mer statliga rättigheter, inte centralisering, mer lokal kontroll, inte brysselisering. Förlika er med det: målet för en allt mer stängd, onödigt omfattande, politisk union är helt enkelt ouppnåeligt! Timothy Kirkhope (PPE-DE). (EN) Herr talman, herr premiärminister! Jag måste tyvärr tacka nej till det generösa kravet på solidaritet när det gäller konstitutionen, men det gläder mig att vi nu kan föra en seriös debatt om EU:s framtid. EU behöver en debatt, och europeiska ledare behöver höra och begripa vad människor säger till dem, särskilt efter sammanträdet med utrikesministrarna förra helgen. Uppenbarligen förklarade ingen konstitutionen död vid mötet. Den nederländska utrikesministern har dock vid ett antal tillfällen sagt att efter nejet i omröstningen i hans land förra året är detta i själva verket ståndpunkten. Vem har rätt? Vi måste få veta. Ministrarna kom överens om att låta diskussionen pågå under åtminstone ett år till. Jag tycker att det är ett misstag. Ingen tror på allvar att konstitutionen åter kan läggas fram på ett trovärdigt sätt inför Frankrikes och Nederländernas folk, som redan har sagt sitt. Detta skulle bara bidra till att stärka känslan bland våra folk att EU fortsätter att helt glömma bort deras problem och prioriteringar. Hela meningen med Laekenförklaringen 2001 var att EU behövde finna medel för att komma närmare sina medborgare och göra institutionerna mer genomblickbara och redovisningsskyldiga. Tyvärr misslyckades man i konstitutionen med dessa grundläggande prövningar. Men det gläder mig att utrikesministrarna kom överens om att godbitarna inte skulle plockas ur konstitutionen under tiden som debatten fortsätter. EU:s framtid är naturligtvis ett mycket viktigt ämne: den typ av Europa som vi vill leva i är viktigt för våra länder och folk. Jag har en mycket positiv syn på ett EU bestående av nationalstater som samarbetar närmare än någonsin. Jag vill se att EU börjar arbeta på en ny dagordning: en reformerande dagordning med hjälp av vilken man effektivt kan tackla känslan av främlingskap mellan institutionerna i Bryssel, en reformerande dagordning där man arbetar för grundläggande ekonomisk reform genom avreglering och öppnare marknader, och där man sätter tillväxt överst bland prioriteringarna. Jag skulle också vilja se ett mer betydande och mer effektivt mellanstatligt samarbete när det gäller att tackla miljöutmaningarna och kampen mot terrorismens gissel. Det stora felet som EU:s ledare gör är att anta att ingen av de stora utmaningar som vi står inför kan lösas utan en konstitution. Det tror jag att de kan Mia De Vits (PSE). (NL) Mina damer och herrar! Jag stöder helhjärtat det positiva bidraget från Guy Verhofstadt, som går mot strömmen i fråga om såväl gemenskapens kortsiktiga som långsiktiga framtid. Detta är enligt min mening ett lovvärt initiativ. Verkligheten är tuff. Mördande konkurrens på medlemsstatsnivå tar över från organiserandet av rättvis konkurrens på företagsnivå. Kommissionen är manöveroduglig och lägger nästan aldrig fram någon ny lagstiftning. I meddelandet från förra veckan uppmärksammar man knappt de socioekonomiska aspekterna, trots att människor vill ha sysselsättning och social trygghet. Det är högst troligt att rådet kommer att förlänga perioden för eftertanke, och till dem och kommissionen vill jag säga att denna period är för lång. Man kan fortsätta att reflektera i det oändliga, och jag tvivlar dessutom på att alla verkligen tänker så intensivt som de låtsas göra, eftersom det inte har märkts mycket i fråga om resultat. Jag vill uppmana er att reflektera över Romano Prodis ord. Skulle det inte vara lättare att ta sig ur den institutionella krisen om vi koncentrerade oss på den grundläggande fråga som det gäller, nämligen parlamentets bestämmelser? Skulle det inte vara en god idé att be våra väljarkårer tala ut om detta i Europavalet? Även om Europas förenta stater är en långsiktig vision kräver människornas socioekonomiska bekymmer omedelbara svar i dag Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). (NL) Herr talman, herr Verhofstadt! Jag vill tacka talmannen för denna debatt och gratulera Guy Verhofstadt till de åsikter han har uttryckt. En del av oss är bekanta med hans mycket proaktiva tillvägagångssätt, men i dessa tider under en växande euroskepticism och pessimism är ett positivt framträdande såsom hans mer än välkommet. Jag är tacksam mot honom för detta.

20 Jag är också tacksam för att denna debatt över huvud taget blev av, för det verkar som om både premiärministerns tal och de tal som hölls av ett antal parlamentsledamöter, inklusive gruppordföranden, lyckades blotta de mest angelägna områden som vi står inför. Först och främst vill jag tala om schizofrenin bland regeringschefer, statschefer och ministrar som träffas i genomsnitt en gång i månaden, i ministrarnas fall, och fyra gånger per år, i stats- och regeringschefernas fall, för att fatta gemensamma beslut, och utan vilkas godkännande ingenting kan göras i EU. Efter dessa möten åker de hem och uppför sig som om de inte har någonting att göra med hela den här EUfrågan, vilket naturligtvis oundvikligen resulterar i ett enormt misstroende från allmänhetens sida. Som ni själv sa, herr premiärminister, så tar de, och bara de, åt sig äran när någonting har gått bra. Om någonting går fel är det naturligtvis Bryssels fel. Det är vad jag skulle kalla för schizofreni. Många ledamöter har också nämnt masochism. Många regeringschefer, statschefer och parlamentsledamöter är mycket vältaliga i sin betoning av EU:s brister, men de nämner aldrig vad EU gör rätt. Jag anser att ni, herr Verhofstadt, har visat vägen i er slutliga analys genom att säga att vi bör fokusera på och/och snarare än endera/eller när det gäller lösningar. Jag tror att det är på det sättet vi kan lämna krisen bakom oss. Tack för er uppmärksamhet Bart Staes (Verts/ALE). (NL) Herr Verhofstadt! Tack för att ni intar en så proaktiv hållning. Jag instämmer i att perioden för eftertanke troligtvis kommer att vara fruktlös. Vi behöver någonting mer. Vi borde fortsätta med folkomröstningarna, även om det är stor risk att vi i slutändan inte kommer att nå majoriteten på fyra femtedelar. Jag välkomnar idén att använda specifika projekt som medel för att fortsätta placera Europa på kartan. Parlamentet har faktiskt tagit ledningen i detta avseende genom att göra Europa mer socialt, avvisa hamndirektivet och ändra Bolkesteindirektivet. Jag är vidare förvånad över att den belgiska regeringen lade ned sina röster vid rådets omröstning om detta Bolkesteindirektiv i förrgår. Föra Europa framåt med hjälp av enskilda projekt? Det ser vi gärna, herr premiärminister, men vi behöver resurser, och vi har fastställt mycket strama budgetramar, långt under de normala, vilket faktiskt har samma innebörd som en avsägelse. Det är här, herr premiärminister, som Europaparlamentet, kommissionen och rådet har gjort fel. Vi har agerat som småborgare, och det är något som vi kommer att få betala för i framtiden Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). (EL) Herr talman! Om vi verkligen vill diskutera Europas framtid måste vi fråga oss vem vi vill ska delta i denna debatt. Om en debatt hålls i medborgarnas, arbetarnas och deras organs frånvaro så finns det ingen anledning för oss att fråga oss varför någon konstitution skulle vara odemokratisk. Europeiska unionen måste också acceptera att den nyliberala doktrinen inte medför något till medborgarna, att en utrikespolitik som är kopplad till Nato snarare än till FN:s principer inte är en rättvis politik. På liknande sätt kommer människorna, om dialogen inleds med syftet att visa att allt fungerar bra, att tala igen, som de gjorde i folkomröstningarna. Slutligen måste vi undvika att insistera på att det ska finnas en europeisk konstitution 2009, vilket också den österrikiska utrikesministern har sagt. Det finns ingen strategi som kan klä upp något som fortsatt är detsamma Antonio Tajani (PPE-DE). (IT) Herr talman, herr Verhofstadt! Europa är ett stort ideal: det är både vår historia och vår framtid. Europa är vår kultur, våra värderingar och vår västerländska civilisation, som innebär tro på frihet, tolerans, individens betydelse och fred, och som därför inte kan ge upp sina kristna rötter. Det är anledningen till att vi inte bara får tänka på unionen som en byråkrati skild från folket och en institution som bara fastställer bestämmelser om oräkneliga småfrågor. Vi behöver ett Europa som erbjuder lösningar på människornas mest betydelsefulla krav för att involvera folket vilket är problemet såsom föreskrivs i det konstitutionsfördrag som undertecknades i Rom. För att hantera den nuvarande krisen behöver unionen ett fördrag varigenom Europa förs närmare sitt folk. Därför sätter vi stor tilltro till det tyska ordförandeskapet när det gäller att uppnå ett mål som vi alla strävar efter. Europa måste bli starkare inom ramen för betydelsefulla transatlantiska förbindelser. Vi behöver politisk enighet för att kunna hantera ett antal stora utmaningar: för det första kampen mot terrorism, för att kunna uppnå fred i Mellanöstern och Balkan; för det andra tillväxt och utveckling genom Lissabonprocessen, men utan att bryta mot vissa bestämmelser som även vetenskapen måste vara föremål för, och en så snar avreglering av tjänstemarknaden som möjligt; för det tredje en ekonomisk och merkantil konfrontation med Kina och Indien, två stora tillväxtländer som dock förbereder formandet av en allians med varandra; den fjärde utmaningen är energifrågan, kärnkraftsalternativet inte att förglömma; den femte är invandringen och krisen i Afrika, och den sjätte är utvidgningen av unionen, som börjar med anslutningen av Rumänien och Bulgarien och vidare Kroatien, utan att detta stänger dörren för andra kandidatländer. Vi kan bara hantera dessa utmaningar om vi lyckas med att omvandla dagens Europa, som är alltför uppbundet av byråkrati, till ett folkets, politikens och värderingarnas Europa Bernard Poignant (PSE). (FR) Herr talman! Charles De Gaulle sa att man borde, och jag citerar, åka till det