Skogliga sektorsmål - förutsättningar och bakgrundsmaterial

Transkript

1 RAPPORT Skogliga sektorsmål - förutsättningar och bakgrundsmaterial Erik Sollander, Hillevi Eriksson, Stefan Karlsson

2 Skogsstyrelsen december 2005 Författare Erik Sollander, Hillevi Eriksson och Stefan Karlsson, Skogsstyrelsen Projektledare Erik Sollander Projektgrupp Erik Sollander, Stefan Karlsson, Hillevi Eriksson Papper brilliant copy Tryck JV, Jönköping Upplaga 150 ex ISSN BEST NR 1747 Skogsstyrelsens förlag Jönköping

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Dagens skogspolitik Från övergripande samhällsmål till skogliga sektorsmål Övergripande samhällsmål en hållbar utveckling Sektorsansvar Skogliga sektorsmål Urval av kortsiktiga mål...8 Första urval av målområden Underlag för att formulera kortsiktiga mål Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga Föryngringar Röjningar Skog/vilt balansen Långsiktigt skydd av skyddsvärd skogsmark Död ved Gammal skog, äldre lövrik skog och föryngringar med lövskog Miljöhänsyn vid föryngringsavverkning Mark och vatten i balans Skogsbilvägar över våtmarker Skogsbruk rennäring Fornlämningar och värdefulla kulturlämningar Rekreationsanpassat brukande av tätortsnära skogar Referenser...91 Bilagor 1. Direktiv för arbetet med att ta fram nya nationella sektorsmål Preliminära resultat av GIS analys över småskogsbrukets kända nyckelbiotoper, fördelning på län och brukningsenheter Nationella skogliga sektorsmål, fastställda av Skogsstyrelsen i mars

4 Förord Denna rapport avser att ge en överblick av förutsättningar och underlagsmaterial som använts vid framtagandet av de nationella skogliga sektorsmål som Skogsstyrelsen beslutade om i mars år Sektorsmålen är ett resultat av en omfattande beredningsprocess i det nationella skogliga sektorsråd som Skogsstyrelsen har inbjudit skogliga intressenter att medverka i. Delar av beredningsprocessen har studerats av Stockholms centrum för forskning av offentlig sektor och behandlas inte primärt i denna rapport. Det underlagsmaterial som presenteras här är ett resultat av många människors ansträngningar, både inom och utanför skogsvårdsorganisationen. Ett varmt tack till er alla. Arbetsgruppen Erik Sollander Hillevi Eriksson Stefan Karlsson

5 1. Inledning I 1993 års skogspolitiska beslut fick de statliga myndigheterna och skogsägarna / skogsbrukarna ett gemensamt stärkt sektorsansvar. Regering och riksdag avstod från att sätt upp detaljerade mål för skogspolitiken. Istället uppdrogs åt Skogsstyrelsen att ta fram s.k. sektorsmål där politikens innebörd ytterligare skulle klargöras. Den första generationens sådana sektorsmål togs fram internt inom Skogsstyrelsen 1994/95 och användes främst för intern styrning i skogsvårdsorganisationen. Efter 1998 års utvärdering av skogspolitiken reviderades målen, nu även med en extern förankring bestående av de traditionella skogliga organisationerna, Naturvårdsverket och skogsvårdsstyrelserna, men inte ideella organisationer. Under hösten 1998 remitterades ett förslag till mål. Målen avsågs gälla t.o.m. år De mål som redovisas här fastställdes av Skogsstyrelsen i mars 2005 (se bilaga 3). Målen innefattar produktions-, miljö-, kulturmiljö- och sociala aspekter. Relevanta delar av de nationella miljömålen ingår. Sektorsmålen utgör skogsvårdsorganisationens uttolkning av skogspolitiken, inklusive relevanta delar av miljöpolitiken. Uttolkningen av målen har till stor del skett inom Skogsstyrelsens nationella sektorsråd för skogliga frågor. Där finns representanter för såväl skogsnäringen, ideella organisationer, forskningsorganisationer, fackliga organisationer och andra myndigheter. Syftet med beredningen har varit att inom de skogs- och miljöpolitiska ramarna uppnå en väl balanserad och accepterad uttolkning av statens politik men också att uppnå en bred förankring och därigenom få ökad kraft bakom förverkligandet av målen. Målen är hierarkiskt strukturerade. Överst finns de Övergripande målen såsom de fastställts av riksdag och regering. Därunder finns en Långsiktig målbild som innehåller förtydliganden av de övergripande målen. Tidshorisonten varierar mellan några decennier och sekel. Slutligen finns kortsiktiga mål som i regel är kvantifierade och oftast tidsatta till år De kortsiktiga målen är relativt få, tretton stycken, och kan självklart inte fånga in alla viktiga aspekter som relaterar till skog och skogsbruk. De ska därför ses som ett uttryck för de viktigaste områdena ur skogspolitisk synpunkt som är möjliga att sätta upp av detta slag för. Målformuleringarna har även konsekvensanalyserats ur ekonomisk och biologisk mångfalds synpunkt, se SKS rapporter 2005:11 och 2005:12. Målens effekter på den möjliga avverkningsnivån har inte konsekvensanalyserats inom projektet, då SKA-03, en tidigare uppdatering av de skogliga konsekvensanalyserna från 1999 (Skogsstyrelsen 2000) i allt väsentligt bedöms ge en tillfredsställande beskrivning (Skogsstyrelsen 2004). 1

6 2 Dagens skogspolitik I maj 1993 (1992/93: JoU15) antog riksdagen en skogspolitik som i allt väsentligt gäller även idag. Den tidigare strävan att öka virkestillgångarna och kontinuerligt utnyttja det virke som skogen ger kompletterades bl.a. med en tydligare inriktning mot ett bevarande av skogens biologiska mångfald och av skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga. Detta kommer till uttryck främst genom att jämställda produktions- och miljömål anges för det svenska skogsbruket. En avreglering genomfördes och det ekonomiska stödet till skogsbruket minskade. På så sätt fick skogsägarna en större frihet men också ett större ansvar vid brukandet av skogen. Detta krävde bättre kunskaper hos skogsägarna varför rådgivning blev ett än viktigare skogspolitiskt medel än tidigare. Anslagen till Skogsvårdsorganisationen minskade och den översiktliga skogsinventeringen avskaffades. Medlen för naturvårdsavsättningar av skogsområden ökade. Skogsvårdslagen blev en tydlig minimilag, eftersom enbart uppfyllandet av de legala kraven inte är tillräckligt för att nå målen. Till grund för det skogspolitiska beslutet låg propositionen "En ny skogspolitik" (prop. 1992/93:226) som i sin tur baserats på ett betänkande från 1992 års skogspolitiska kommitté (SOU 1992:76). En annan bas var det miljöpolitiska beslutet från 1991 (prop. 1990/91:90, 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:373). Där anges att de övergripande målen med miljöpolitiken skall vara att skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushålla med uttaget av naturresurser så att de kan utnyttjas långsiktigt samt skydda natur- och kulturlandskap. I den skogspolitiska proposition som lades fram 1998 (prop. 1997/98:158), med Skogsstyrelsen då nyligen utförda utvärdering av skogspolitiken som grund (Skogsstyrelsens 1998), låg den skogspolitiken i huvudsak fast. Mindre ändringar i skogsvårdslagen gjordes emellertid. Medlen till biotopskydd och rådgivning ökade. Riksdagen framhöll också att utvärdering av skogspolitiken bör i fortsättningen ske omkring vart fjärde år. I miljö- och skogspolitiken stadfästes och utvecklades skogsbrukets sektorsansvar för miljöfrågorna. Ett motsvarande sektormyndighetsansvar har också lagts fast för Skogsvårdsorganisationen. Riksdagen antog 1998 femton miljökvalitetsmål (prop. 1997/98:145). Skogsstyrelsen är nationellt ansvarig för miljökvalitetsmålet "Levande skogar". Andra miljökvalitetsmål som påtagligt berör skogsbruksåtgärder är "Bara naturlig försurning", "Myllrande våtmarker" och "Ingen övergödning". Ytterligare andra har också kopplingar, exempelvis "Levande sjöar och vattendrag", "Begränsad klimatpåverkan och "God bebyggd miljö". På regeringens uppdrag gjorde Skogsstyrelsen under 2001 en förnyad utvärdering av den förda skogspolitiken (Skogsstyrelsens 2002). En slutsats var att den högsta möjliga avverkningsnivån sannolikt kommer att öka under kommande decennier om man bedriver ett fortsatt skogsbruk som det i mitten på 90-talet och dessutom tar hänsyn till då beslutade och bedömda naturvårdsavsättningar. På mycket lång sikt minskar avverkningsmöjligheterna något till följd av 1990-talets förhållandevis låga ambitionsnivå i skogsvården. 2

7 En annan slutsats var att viktiga steg tagits mot att uppnå miljömålet, men att ytterligare åtgärder krävs för att det ska nås. Utvärderingen pekar ut en rad brister när det gäller miljö- och kulturvård. Arealen där trakthyggesbruk bedrivs ökar vilket ger förluster när det gäller utbredningen av många känsliga arter. Samtidigt ökar arealerna med både gamla och lövrika skogar. Arealen skog som undantas från skogsbruk genom naturreservat har ökat, men takten i avsättningarna måste öka för att delmålet inom Levande skogar i detta avseende ska nås till Mer ambitiös hänsyn, exempelvis kvarlämnande av död ved vid upptagningen av trakthyggen, gör att förlusten av biologisk mångfald bedöms bli mindre nu än tidigare. Utvärderingen pekar också på att det ökande uttaget av avverkningsrester sannolikt bör kompenseras med askåterföring i högre grad än idag för att skogsbruket inte ska bidra till försurningen. Uttaget har stadigt ökat som följd av den klimatpolitiska styrningen bort från fossila bränslen. Möjligheten att minska den depositionsbetingade utlakningen av surt vatten från skogsmark till vattendrag och sjöar genom spridning av basverkande medel i försurad skogsmark betonas. Internationella åtaganden Skogspolitiken tar sin utgångspunkt i överenskommelserna vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 (UNCED). Sverige anslöt sig till konventionen om biologisk mångfald. Under konferensen antogs även frivilliga, men till sitt innehåll starkt förpliktigande, skogsprinciper. Skogsprinciperna handlar om en global samstämmighet om brukande, bevarande och hållbar utveckling av våra skogar. Hållbar utveckling har av Brundtland-kommissionen definierats som en samhällsutveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Vid den europeiska skogsministerkonferensen 1993 i Helsingfors skedde en uttolkning av UNCEDs samlade skogsbeslut på europeisk nivå. Vid mötet undertecknades Helsingforsdeklarationen samt resolutionerna om principerna för hållbar skötsel och användning av Europas skogar (H1), allmänna principer för bevarandet av biodiversiteten i Europas skogar (H2), skogssektorns samarbete med länder som genomgår ekonomisk förändring (H3) och en strategi för att långsiktigt anpassa Europas skogar till verkningarna av klimatförändringarna (H4). Den sistnämnda resolutionen undertecknades dock inte av Sverige. I den första resolutionen anges att hållbar skötsel och användning av skogen innebär att skogen och skogsmarken sköts och nyttjas på ett sådant sätt att deras biologiska mångfald, produktionsförmåga, förnyelsebarhet och livskraft bibehålls, liksom skogens förmåga att nu och i framtiden tillhandahålla betydelsefulla ekologiska, ekonomiska och sociala funktioner på lokal, nationell och global nivå utan att skada andra ekosystem. Ett nytt skogsministermöte år 1998 i Lissabon resulterade i en ny gemensam ministerdeklaration och resolutionerna om skogsbrukets socioekonomiska dimension (L1) och kriterier och indikatorer (L2). Mötet antog också gemensamma riktlinjer rörande bärkraftigt skogsbruk på fastighets- eller förvaltningsnivå. På det senaste skogsministermötet från slutet av april 2003 i Wien antogs en ministerdeklaration samt 5 resolutioner inom följande områden: 3

8 1. Tvärsektoriellt samarbete och nationella skogsprogram; 2. Ett ekonomisk bärkraftigt skogsbruk; 3. Sociala och kulturella aspekter på skogsbruk; 4. Skogens biologiska mångfald; 5. Skogen och klimatförändringarna; I klimatförhandlingarna har skogens roll i åtgärdsarbetet givits stort utrymme, alltsedan Riomötet Under senare år kan man notera en viss fokusförskjutning för skogens del i den internationella diskussionen, från temporär koldioxidinbindning via återbeskogning till möjligheten att permanent ersätta fossilbaserad energiproduktion med uthålligt producerad bioenergi. Flera västländer har en pågående virkesförrådsökning i skogen, vilket normalt innebär ökande kolförråd. Till Kyotoavtalet förhandlade man fram ett avdrag i åtgärdsnivån som motsvarar en viss andel av dessa ökningar De internationella åtagandena har kommit till uttryck i förarbetena till skogspolitiken där det anges att skog och skogsmark bör förvaltas på ett hållbart sätt för att "tillgodose nuvarande och kommande generationers sociala, ekonomiska, kulturella och andliga mänskliga behov". 4

9 3 Från övergripande samhällsmål till skogliga sektorsmål 3.1 Övergripande samhällsmål en hållbar utveckling Målet om en hållbar utveckling är vägledande för statens politik inom samtliga områden. Skogspolitiken är i så måtto underställd de övergripande målen för de tre dimensionerna i hållbarhetsbegreppet: ekonomi, ekologi och sociala värden. De övergripande målen för den ekonomiska politiken är full sysselsättning och ökat välstånd genom en hög och uthållig ekonomisk tillväxt. Sunda offentliga finanser, stabila priser och en väl fungerande lönebildning är förutsättningar för att målen ska nås. Målet för miljöpolitiken är att till nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta. Hållbar utveckling är ett övergripande mål för regeringens politik. Målet gäller alla politikområden. I En svensk strategi för hållbar utveckling ekonomisk, social och miljömässig, (rskr 2003/04:129) redovisar regeringen en revidering av den nationella strategin för hållbar utveckling. Strategin omfattar alla dimensioner av hållbar utveckling; ekonomiska, sociala och miljömässiga. Hållbar utveckling är en strävan efter att nuvarande och kommande generationer kan erbjudas sunda ekonomiska, sociala och ekologiska förhållanden. Hållbar utveckling definieras som en samhällsutveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. 3.2 Sektorsansvar Sektorsansvaret innebär att myndigheter, företag och andra organisationer inom olika samhällssektorer tar ansvar för miljöfrågor inom sina verksamhetsområden. Sektorsansvaret beträffande skogsbruket behandlades särskilt i propositionen En ny skogspolitik (prop. 1992/93:226, bet. 1992/93:JoU15, rskr. 1992/93:352). Där lades fast att skogsbruk måste bedrivas så att biologisk mångfald och kulturmiljövärden bevaras och att djur och växter som naturligt förekommer i vårt land ges förutsättningar att leva vidare under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Vidare uttalades att skogsbrukets sektorsansvar för naturvård och kulturmiljövård måste utvecklas och förstärkas inom ramen för befintlig lagstiftning. Detta genomfördes bl.a. genom att ansvaret för t.ex. samråd vid arbetsföretag i skogsbruket fördes över till skogsvårdsmyndigheterna. I propositionen Strategi för biologisk mångfald (prop. 1993/94:30, bet. 1993/94:JoU9, rskr. 1993/94:87) anfördes att i skogslandskapet bör den biologiska mångfaldsstrategin bygga på en kombination av ett naturvårdsanpassat skogsbruk, vissa minimiregler för skydd av särskilt känsliga biotoper och inrättande av naturreservat och andra skyddade områden. 5

10 Genom miljömålsbeslutet 2001 har Skogsstyrelsen på nationell nivå och skogsvårdsstyrelserna på regional nivå tilldelats sektorsmyndighetsansvar för Levande skogar. 3.3 Skogliga sektorsmål I 1993 års skogspolitiska beslut ingår de övergripande produktions- resp. miljömålen men inga detaljmål liknande delmålen i 2001 års miljömålsbeslut. Det fastslås emellertid att det är en fråga för skogsvårdsmyndigheten att utforma sådana mål i den utsträckning som behövs. Det finns dock skrivningar i både denna och 1998 års proposition av tydlig målkaraktär, och därmed ställningstaganden, även om inga målformuleringar antogs. Det är alltså upp till Skogsstyrelsen som sektorsmyndighet att efter samråd med de skogliga intressenterna formulera nationella sektorsmål för skogsbruket. Sektorsmålen utgör en konkretisering av de skogspolitiska målen där det föreligger behov och är därför inte en heltäckande uttolkning av de skogspolitiska målen. Skogsvårdsstyrelserna har till uppgift att formulera regionala sektorsmål. De nationella och regionala sektorsmålen ska samspela och anpassas till varandra. Förutsättningar för sektorsmålen Skogen är en förnybar nationell resurs som ska vårdas. Skogspolitiken baseras på en bedömning att skogen även i framtiden kommer att vara en viktig resurs. En hög och värdefull virkesproduktion är fortsatt viktig. Skogsnäringen har stor ekonomisk betydelse. Handeln med skogsprodukter ger ett stort positivt bidrag till handelsbalansen. Näringen har även stor betydelse för sysselsättningen i landet, trots de kraftiga rationaliseringar som gjorts. Betydelsen förstärks av att sysselsättningen skapas på landsbygden och i allmänt sett sysselsättningssvaga områden. Att upprätthålla ett ekonomiskt lönsamt skogsbruk i hela landet är en grundförutsättning för att uppnå de skogspolitiska målen. Virkesresursen har vuxit kraftigt under 1900-talet. Såväl tillväxt som avverkningsmöjligheter är idag väsentligt högre än i början av 1900-talet. Det skogspolitiska beslutet trycker hårt på att skogsproduktionens inriktning skall ge handlingsfrihet i fråga om användningen av vad skogen producerar. Trä som förnybar resurs har en betydande framtida potential. Användning av träfiber istället för andra råvaror innebär att vissa miljöproblem motverkas. Skogsråvara för energiproduktion kan t.ex. minska användandet av fossila bränslen. Miljöfrågorna i skogen har vuxit i betydelse under de senaste decennierna och de kommer sannolikt att vara minst lika viktiga i framtiden. Även skogens värde som bärare av ett betydelsefullt kulturarv kommer troligen att få ökad uppmärksamhet. Det historiska nyttjandet av skogen och uppbyggnaden av dagens ur många synpunkter goda virkesproduktionstillstånd har generellt sett haft en negativ inverkan på skogarnas biologiska mångfald. För vissa skogslevande arter kan exempelvis mängden död ved och arealen biologiskt gamla skogar ha nått kritiskt låga nivåer i delar av landet. Mycket talar för att takten i förlusten av biologiska värden bromsats upp under 1990-talet. Den negativa trenden kommer beroende av skogarnas 6

11 långa omloppstid dock förmodligen att fortsätta i åtminstone ett antal decennier till. Det är i det perspektivet viktigt att förhindra irreversibla skador på den biologiska mångfalden. På senare år har man påvisat en koppling mellan tillgång till skog och natur och en god folkhälsa. Dagens människa, även i städerna, är ofta medveten om att man vill ha skog eller annan natur i sin närmiljö. Skogen ska skötas och nyttjas så att den så väl som möjligt bidrar till att de övergripande samhällsmålen nås, särskilt målet om hållbar utveckling. Skogspolitikens båda övergripande mål, produktions- och miljömålet, är jämställda. Det betyder att nyttan av och kostnaderna för produktions- resp. miljöåtgärder ska vägas mot varandra, även om de sällan fullständigt kan uttryckas i gemensamma termer. Det gäller att finna en balanspunkt mellan produktion och miljö som utifrån samhällets samlade värderingar och kunskapsbas är rimlig. Balanspunkten kan visserligen förskjutas om värderingarna eller kunskapsbasen ändras, men vi måste ändå bygga våra mål utifrån dagens synsätt. Även skogens sociala dimension måste vägas in på liknande sätt. Skogens skötsel och nyttjande ska följa de internationella överenskommelser som Sverige undertecknat. Målstruktur Målstrukturen består av tre nivåer (se bilaga 3). Den första nivån består av de övergripande målen beslutade av regering och riksdag i det skogspolitiska beslutet samt av miljökvalitetsmålet Levande skogar Den andra nivån består av en målbild som i generella ordalag försöker konkretisera de övergripande målen. Målbilden syftar till att måla upp ett på lång sikt önskvärt tillstånd i skogen och skogsbruket. Tidshorisonten varierar mellan ett eller ett par decennier och sekel. De åtgärder vi gör idag och imorgon ska skapa detta tillstånd. Den tredje nivån utgörs av ett antal kortsiktiga mål. Målen ska vara inom prioriterade områden, koncisa, kvantifierade, tidssatta, uppföljningsbara och spegla en balanserad uttolkning av de övergripande målen. Som riktvärde för den tidpunkt då de konkreta målen ska vara uppfyllda har valts Det absoluta flertalet delmål i de svenska miljömålen är satta till De övergripande målen är skogspolitiskt heltäckande. Målbilden ska ha en långsiktigt dragande funktion, och den lyfter fram ett antal aspekter, dock inte alla. De kortsiktiga målen utgör ett ganska snävt urval av viktiga frågor. Urvalet är medvetet snävt hållet då ett alltför stort antal mål blir ohanterliga att omsätta i praktiska åtgärder. 7

12 4 Urval av kortsiktiga mål I ett tidigt skede i projektet analyserades de skogs- och miljöpolitiska bakgrundsdokumenten (prop. 1992/93:226, prop. 1997/98:158, prop. 1997/98:145, prop. 2000/01:130, rskr 2001/02:173) med sikte på att identifiera möjliga områden för kortsiktiga mål. Analysen resulterade i 22 möjliga områden som värderades så högt att ett kortsiktigt kvantitativt och tidsatt mål kunde motiveras. Områdena redovisas nedan. I den mån att området var väl känt med god tillgång på tillförlitliga data betraktades det som en fördel, men i detta skede inte som något krav. De mål som riksdagen tagit ställning för i Svenska miljömål, prop. 2000/01:130, betraktades som givna. Varje målområde gavs ett namn som både angav dess primära beröringspunkt och en kvalitetsbeskrivare som grovt angav önskat tillstånd eller riktning. Tanken var att kvalitetsbeskrivaren (adjektivet) senare skulle tas bort. För varje målområde angavs syfte och några möjliga konsekvenser. För målområden i Levande skogar angavs det befintliga målet. I flera fall angavs också en eller flera idéer på möjliga målvariabler. Målområdena indelades preliminärt under sex rubriker. Mångbruk; Skogens naturgivna produktionsförmåga; Skydd av biotoper och biologisk mångfald i brukad skog; Skydd av kulturhistoriska miljöer; Hög och värdefull produktion av skogsråvara; Bevara och utveckla skogen sociala värden. Första urval av målområden Mångbruk Ett balanserat sambruk mellan skogsbruk och rennäring Syfte: Att förbättra sambruket mellan näringarna genom ett förbättrat planeringsunderlag och ökad kunskap om och förståelse för varandras näringar. Konsekvenser: Ökat behov av beslutsunderlag och utbildningar för att uppnå bättre sambruk. Kostnader för båda näringarna och samhället för utbildnings- och planeringsinsatser samt vissa konsekvenser för utförandet av skogsbruksåtgärder. Några möjliga målvariabler: Omfattning av lämpligt planeringsunderlag. Andel nöjda berörda aktörer. Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga Bevara skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga Syfte: Skogsmarkens närings- och surhetsstatus ska medge en naturlig biologisk mångfald i skogslandskapets skogs- och vattenekosystem samt en uthållig virkesproduktion. Hög skörd av skogsbiomassa som beräknas kunna medföra en nettoförsurning och en utarmning av näringsämnen bör kompenseras via askåterföring. Konsekvenser: En ökad askåterföring/kalkning och en förbättrad ståndortsanpassning av skogsskötseln. Några möjliga målvariabler: Areal skog där lämplig askåterföring utförts. 8

13 Skydd av biotoper och biologisk mångfald i brukad skog Långsiktigt skydd av skogsmark (Levande skogar: Delmål 1) Mål: Ytterligare ha skyddsvärd skogsmark skall undantas från skogsproduktion till Målet berör Naturreservat, biotopskydd, naturvårdsavtal och frivilliga avsättningar. Syfte: Förstärka skyddet av ekologiskt värdefulla skogsekosystem. Konsekvenser: Totalt utgör avsättningarna ca 4% av skogmarksarealen Totala konsekvenser för den möjliga avverkningsnivån bedöms som små. Konsekvenserna bör studeras ytterligare. I jämförelse med SKA-99s grundscenario förutsätts att grovt räknat ha ytterligare ska avsättas, i huvudsak som naturreservat. Död ved. (Levande skogar, delmål 2) Mål: Mängden hård död ved ska öka med minst 40% i hela landet och med avsevärt mer i områden där den biologiska mångfalden är särskilt hotad. Syfte: Att förstärka den biologiska mångfalden. Enl. Artdatabanken är det speciellt viktigt att det finns grov död ved, död ved av lövträd och såväl stående som liggande död ved. Sådana specifikationer kan bli aktuella att föra in i målet. Konsekvenser: I SUS 2001 varnas för en risk för ökande skador av granbarkborrar. Risken för omfattande skador bedöms dock som liten. Gammal skog, äldre lövrik skog och föryngringar med lövskog (Levande skogar, delmål 2). Mål: Arealen gammal skog ska öka med minst 5%, arealen äldre lövrik skog ska öka med minst 10% och mark föryngrad med lövskog ska öka. Syfte: Att förstärka den biologiska mångfalden. Konsekvenser: Vissa insatser från skogsbruket främst i form av hur avverkningsprioriteringen utförs. Förbättrad skötsel av skötselkrävande biotoper (Levande skogar. Behov inom Delmål 1) Syfte: En del av den avsatta skogen är beroende av skötsel för att de biologiska värdena ska bevaras och utvecklas. Idag bedöms ändamålsenlig skötsel ske i alltför liten omfattning. Behovet av skötsel i en stor andel av den avsatta skogen är klart uttryckt i Svenska miljömål prop. 2000/01:130. Konsekvenser: Främst ökade kostnader för skötsel av naturreservat och biotopskydd. Möjligen ökade krav på skötsel vid tecknandet av naturvårdsavtal, vilket sannolikt också innebär ökade kostnader för avtalen. Några möjliga målvariabler: Andel avsatt skötselkrävande skog vars tillstånd är tillfredställande. Andel skötselkrävande skog som har relevant skötselplan. Ändamålsenlig generell hänsyn i föryngringsavverkning Syfte: Förbättra förutsättningarna för biologisk mångfald samt värna kulturlämningar. I Polytax mäts forlöpande hur väl hänsynen tas. Resultaten anges ex.vis i andelar av areal som ej klarat SVLs nivå, som klarat SVLs nivå och som är bättre än SVLs nivå. Viss överlappning mot några av målen under Levande skogar finns. Konsekvenser: Förbättrad hänsyn kräver framförallt en förbättrad utbildning av entreprenörer och skogsarbetare i hur hänsynen kan tas, och om var den skogspolitiska hänsynsnivån ligger. Dessutom krävs en ökad och effektivare kontroll av efterlevnaden. Några möjliga målvariabler: Arealandel föryngringsavverkningar som uppfyller SVLs krav / är bättre än SVLs krav. 9

14 Kontinuitetsskogar Syfte: Trakthyggesbruk i en naturskog eller en kulturpåverkad skog som aldrig föryngringsavverkats utan varit kontinuerligt beskogad under historisk tid innebär ett ekologiskt kontinuitetsbrott som kan medföra irreversibla förluster av biologisk mångfald. En betydande andel av den i dag avverkningsmogna skogen kan ha sådana värden. Avsevärda delar av dessa skogar kommer sannolikt att vara av intresse för föryngringsavverkning under de närmaste decennierna. Stora biologiska värden kan stå på spel. Det är inte realistiskt att all sådan skog kan avsättas, utan många områden behöver brukas med alternativa metoder. Konsekvenser: Begreppet behöver definieras, värdena specificeras, omfattningen av kontinuitetsskogar kartläggas och lämpliga skötselmetoder tas fram som tillräckligt väl tillgodoser behoven hos de biologiska värdena. Ett mål för hur stor andel som behöver anpassad skötsel ska tas fram. Målnivån kan ha konsekvenser för den möjliga avverkningsnivån och måste analyseras. Allt detta kommer att ta tid och lär inte kunna hanteras inom projektets ram. Möjligen kan vi sätta målet att vi ex. vis inom 3-5 år ska ha ett mål och en strategi. Bevarande av Nyckelbiotoper Syfte: Nyckelbiotoperna utgör de biologiskt värdefullaste skogsområdena och bör så långt som möjligt bevaras. Idealt bör såväl kända som okända nyckelbiotoper hanteras. Arbetet bör samordnas med SKS policy för nyckelbiotoper som f.n. ses över. Konsekvenser: Ett långsiktigt absolut avverkningsstopp i nyckelbiotoper kan få effekter för enskilda markägare. Då merparten av objekten ej är kända kan det vara svårt att formulera uppföljningsbara mål. En möjlig väg kan vara avverkningsanmälningar. Ändamålsenliga skyddszoner mot vattendrag Syfte: Skydda vattendrag från skador vid främst föryngringsavverkning och markberedning. Konsekvenser: Vissa ökade insatser från skogsbruket, inklusive utbildning. Tänkbara målvariabler: Andel berörd längd längs vattendrag där tillfredsställande skyddszoner. Förbättrad biologisk mångfald i kulturskogar Syfte: Täta homogena kulturskogar (gran) kan bli så täta och mörka att övriga arter ej kan överleva på stora arealer. Konsekvenser: Kunskaperna inom landet är förhållandevis låga. Potentiellt kan konsekvenserna för produktionen bli ansenlig. Möjligen kan vi sätta målet att inom ex. vis 3-5 år arbeta fram ett mål. Tänkbara målvariabler: Andel kulturskogar med mark utan fältskikt. Skydd av kulturhistoriska miljöer Fornlämningar ska ej skadas. Kända värdefulla kulturlämningar ska värnas. (Levande skogar Delmål 3) Mål: Fornlämningar ska ej skadas. Kända värdefulla kulturlämningar ska värnas. Syfte: Att skogsmarken brukas så att fornlämningar inte skadas och så att skador på övriga kända värdefulla kulturlämningar är försumbara senast (Levande skogar Delmål 3.) Konsekvenser: De mest omfattande skadorna sker p.g.a. markberedning och avverkning. För skogsbruket kan det främst innebära konsekvenser för bl.a. val av markberedningsmetod och hänsyn i samband med markberedning samt för planering av avverkningar. 10

15 Hög och värdefull produktion av skogsråvara Ökad möjlig avverkningsnivå Syfte: Den skogspolitiska målsättningen är att skogen och skogsmarken ska utnyttjas effektivt. Målet innebär att den samlade effekten av skogsskötsel och olika hänsynstaganden är att den möjliga uthålliga avverkningsnivån överstiger den avverkningsnivå som var möjlig år 2000 (räknat på samma areal tillgänglig skogsmark). Skogsbruket ska som helhet ge goda förutsättningar för hög avkastning jämfört med gångna decennier. Konsekvenser: Sannolikt behov av vissa ökade insatser från skogsbruket. Några möjliga målvariabler: Möjlig avverkning per år. Ändamålsenliga föryngringar Syfte: Föryngringarna och ungskogarna ska ha en täthet, kvalitet och trädslagssammansättning som tillvaratar markens produktionsförmåga och ger förutsättningar för kvalitetsproduktion. Konsekvenser: Förbättrade föryngringar kräver i huvudsak ökade insatser från skogsbruket. Några möjliga målvariabler: Arealandel föryngringsavverkningar som uppfyller SVLs krav / är bättre än SVLs krav enl. Polytax. Ändamålsenlig röjning Syfte: Röjning utförs så att den möjliga produktionen av värdefullt virke tas tillvara i hög grad.. Konsekvenser: I huvudsak ökade insatser från skogsbruket. Några möjliga målvariabler: Röjd areal. Arealandel röjningsskog som uppfyller lämpliga krav på stamantal, trädslag, luckighet etc. Ändamålsenlig gallring Syfte: Gallring utförs på sådant sätt att den möjliga produktionen av värdefullt virke tas tillvara i hög utsträckning. Konsekvenser: I huvudsak ökade insatser från skogsbruket. Några möjliga målvariabler: Gallrad areal. Arealandel gallringar som uppfyller lämpliga krav på täthet, skador etc. Arealandel gallringsskog som uppfyller lämpliga krav på täthet mm. Begränsade viltskador Syfte: För att upprätthålla en hög och värdefull produktion måste skador på växande skog till följd av vilt hållas begränsade. Omfattande viltskador kan även hämma den biologiska mångfalden. Konsekvenser: I huvudsak konsekvenser för skogsägare och jägare. Viltskador avses hanteras i ett särskilt delprojekt Några möjliga målvariabler: Arealandel ungskog med given skadeklass. Begränsad rotröta Syfte: Rotticka orsakar stora skador på gran. Skadorna förefaller öka. Konsekvenser: Främst för skogsbruket sannolikt i form av ökad bekämpning i samband med avverkning under sommaren. Några möjliga målvariabler: Arealandel avverkningar under sommaren där lämpliga bekämpningsåtgärder mot röta utförts. 11

16 Ökad lövpotential Syfte: Öka framtida valfrihet i användningen av virke. Även potential för ökad biologisk mångfald och förbättrade sociala värden. Viss överlappning med delmål 2 i Levande skogar finns. Konsekvenser: Vissa konsekvenser för skogsbruket. Några möjliga målvariabler: Arealandel föryngringar med minst given andel lövträd (svår att mäta). Total andel huvudstammar av löv i föryngringar. Hög virkeskvalitet Syfte: Öka den framtida valfriheten i användningen av virke. På lång sikt skapa en viss andel mycket högkvalitativt virke. Konsekvenser: Vissa konsekvenser för skogsbruket. Några möjliga målvariabler: Arealandel föryngringar med given täthet, trädslag mm. Arealandel ungskog med lämplig täthet, trädslag mm. Ett effektivt skogsbilvägnät Syfte: Att möjliggöra kostnads- och miljömässigt effektiva virkestransporter och minimera negativa externa effekter av vägarna. Detta innebär ett ökat behov samordning och samverkan vid nybyggnad eller förbättring av skogsbilvägar. Konsekvenser: Sannolikt ökade behov av samordning och samverkan vid nybyggnad eller förbättring av skogsbilvägar. Effektiva vägnät är lönsamma, såväl för skogsägare som skogsindustri. Några möjliga målvariabler: Skogsbilvägnätets utformning i relation till lämpligt behov (ev. Vägplan 90 eller motsvarande). Andel nybyggd skogsbilväg där möjligheterna till samverkan tagits till vara. Bevara och utveckla skogens sociala värden Ändamålsenlig skötsel av tätortsnära skogar Syfte: Anpassa skötsel i tätortsnära skog för att bättre tillgodose människors behov. Det finns ett positivt samband mellan folkhälsa och att vistas i skog. Konsekvenser: Berör sannolikt begränsade arealer, huvudsakligen i allmän ägo. Möjligen påtagliga effekter för skogsbruket på berörda arealer. Några möjliga målvariabler: Areal eller andel tätortsnära skog med anpassad skötsel (ev. via lämplig dokumentation). 12

17 5 Underlag för att formulera kortsiktiga mål De 22 föreslagna målområdena som kommit från analysen av bakgrundsdokumenten (se kapitel 4), samt ytterligare ett, delmål 3 i Myllrande våtmarker, granskades och omformades i dialog mellan SKS och de skogliga intressenterna i det skogliga sektorsrådet. Resultatet blev att 13 målområden valdes ut. De uppfyllde både kraven på att vara tillräckligt prioriterade och att det bedömdes möjligt att formulera relevanta kortsiktiga mål för dem. Nedan redovisas ett relativt kortfattat underlag för vart och ett av målområdena. Först ges den slutliga målformuleringen, oftast tillsammans med en stödjande text avsedd att förtydliga och förklara målformuleringen. Därefter följer ett kort kondensat av de relevanta politiska orsakerna till målet. Slutligen följer de sammanställningar av sakunderlag med bäring på målområdet som gjorts inför diskussionerna. I flera fall har såväl målformuleringar och sakunderlag varierat under arbetet. Det som redovisas här är de slutliga versionerna. 5.1 Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga Kortsiktigt mål Senast år 2010 finns riktlinjer för hur skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga ska bevaras som inkluderar en balanserad tillgång på näring och anpassningar i skogsskötseln Stödtext Kunskapen om hur skogliga åtgärder och annan mänsklig påverkan inverkar på de olika faktorer som bidrar till markens produktionsförmåga har fortsatt att utvecklas starkt även under senare år. För att kunna ställa samman riktlinjer för hur den naturgivna produktionsförmågan ska bevaras krävs dels en tydlig definition av innebörden i denna mening, dels en utvecklad syntes av gammal och ny kunskap kring skogsbrukets inverkan. Övergripande politiska målformuleringar Den nya skogspolitiken som beslutade av riksdagen 1993 kännetecknas av två jämställda mål ett miljömål och ett produktionsmål. I regeringens proposition 1992/93:226 uttrycks i miljömålet bland annat att skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga ska bevaras. I produktionsmålet står bland annat att skogen och skogsmarken ska utnyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den ger en uthålligt god avkastning. I propositionen står det vidare att de förnybara resurserna skall utnyttjas inom ramen för ekosystemens produktionsförmåga och ett bärkraftigt, långsiktigt skogsbruk kan inte bedrivas om man bortser från de naturgivna förutsättningarna eller motverkar dessa. 13

18 När träddelar utöver stamvirke tas ut ur skogen skall, när så erfordras, åtgärder vidtas före, i samband med eller efter uttaget så att skador inte uppkommer på skogsmarkens långsiktiga näringsbalans (Skogsvårdslagen, föreskrifter till 30 ). Definitioner, funktioner och bakgrund Näringsbalanser Kvävebalansen för ett visst bestånd kan grovt beräknas som tillförsel via rotnära grundvatten, deposition, kvävefixering och eventuell kvävegödsling minus bortförsel via skörd och normal utlakning. Ett överskott i balansen kan förväntas öka risken för utlakning. Hög kvävetransport är främst ett problem i kusthaven där många arter påverkas negativt. En ökad kvävetillgång ger också förändringar i markvegetationens sammansättning och själva markens flora och fauna. En negativ balans riskerar istället att försämra skogsproduktionen över tiden. Emellertid är skogsekosystemets kvävecirkulation mycket komplicerad och påverkas av en mängd faktorer, direkt och indirekt. Forskningen gör fortfarande påtagliga framsteg, såsom när man nyligen påvisade att kvävefixeringen var väsentligt större än man tidigare trott i vanlig norrländsk barrskog (De Luca 2002) eller att träd kan ta upp kväve direkt i organisk form (Näsholm 1998, Nordin 2001). Balansen för övriga näringsämnen kan beräknas som tillförsel via vittring, deposition, rotnära grundvatten och eventuell askåterföring eller kalkning minus bortförsel via skörd och utlakning. En hög syradeposition ökar utlakningen av baskatjoner (t.ex. Ca, Mg och K) genom katjonbytesprocessen. Om baskatjonbalansen är negativ under lång tid minskar markens syrabuffrande förmåga och efter en tid ökar aluminiumhalten i det avrinnande vattnet. Om tillgången sjunker når den till slut också ett läge där negativa effekter för träd och andra landlevande arter uppträder. Många studier pekar på att skörd av skogsbiomassa, speciellt vid helträdsuttag, i många fall gör att baskatjonbortförseln överstiger tillförseln under omloppstiden. Det råder emellertid osäkerhet och debatt kring storleken på vissa poster i budgeten, framförallt vittringen, och huruvida det finns mekanismer som gör att tillgången till baskatjoner för skogsträden faktiskt stabiliseras vid något läge. Fältstudier har visat att mark där avverkningsrester skördats i genomsnitt har lägre ph och lägre baskatjontillgång än mark där avverkningsrester lämnats kvar (Olsson B. 1995). Forskningen har under senare decennier visat att det flexibla samarbetet mellan träd och svampar via mykorrhizan är mycket betydelsefullt för trädens framgång i kampen om näringsutbudet i marken i naturliga skogsekosystem. Skogsmarkens produktionsförmåga Med skogsmarkens produktionsförmåga avses oftast markens kapacitet att producera ovanjordisk växtbiomassa, exempelvis uttryckt som ton torrsubstans per hektar och år och den beror främst av tillgången på näring, vatten och markluft under vegetationsperioden. Detta beror i sin tur på framförallt klimatet samt växtplatsens mineralogiska, fysikaliska och hydrologiska förutsättningar. 14

19 Skogsbrukets inverkan Under senare decennier har skogsmarkens kapacitet att producera växtbiomassa ökat på många håll i landet. Detta kan delvis förklaras med införandet av kvävegödsling, dikning samt en ökad kvävedeposition under efterkrigstiden. Brandskyddet har sannolikt också medfört en ökad produktionsförmåga på svaga marker. Dessa höjningar kan sägas gå utöver vad som kan kallas skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga. Även andra förändringar i exempelvis klimat, markanvändning och skogsskötselinsatser kan ha påverkat skogsmarkens produktionsförmåga i högre eller lägre grad. I vissa fall kan nuvarande markbruk ha medgivit en återhämtning efter tidigare intensiva markbrukmetoder (som exempelvis svedjebruk, bete och slåtter). Den ökning i tillväxt som har uppmätts under det senaste halvseklet har dock sannolikt till stor del berott på förändrad och effektivare skogsskötsel samt ökade virkesförråd som i sig ger en större tillväxt. Man har länge befarat en negativ inverkan på skogens tillväxt och vitaliteten p.g.a. den sura nederbörden. Sådana effekter har hittills inte kunnat påvisas tydligt i Sverige. Det finns klara tendenser till att asktillförsel ger en positiv tillväxteffekt på högre boniteter i södra Sverige, men det kan också förklaras av att asktillförseln ökar kväveomsättningen under en tid. Komplexa orsakssamband och metodmässiga svårigheter gör dock att man inte kan utesluta effekter. Den sura nederbördens effekt i mineraljord och avrinningsvatten är däremot väl belagd. Bortförseln, till del genom regnvattnets påverkan, av baskatjoner har överstigit tillförseln och skogsmarkens förmåga att buffra försurande ämnen har därigenom försämrats främst i sydvästra Sverige. Detta har inneburit att ph har sjunkit och halten giftigt aluminium i avrinnande vatten har ökat i vissa områden. Om inte kvävedepositionen minskar kommer sannolikt nitratutlakning att bidra till den fortsatta försurningen i ökande grad. Intensiv markberedning har befarats få långsiktigt negativ inverkan på produktionsförmågan, men forskning har inte lyckats belägga detta. I försök har helträdsskörd vid slutavverkning medfört vissa tillväxtförluster på granmark. Plantöverlevnaden har å andra sidan förbättrats i många fall. Tillväxtförlusterna beror sannolikt främst på minskningen i kvävutbud, oavsett om kvävebalansen som helhet balanserar tack vare kvävedepositionen. Enligt en nyligen utförd kvävebalansstudie kan till och med ett en visst underskott i kvävebalansen bli följden av GROT-skörd vid slutavverkning i delar av norra Sverige (Akselsson och Westling 2005). Scenariet utgår ifrån skördenivåer i SKA99-studien (Skogsstyrelsen 2000). Det finns dock osäkerheter i budgeten, både när det gäller dynamiken i utlakningens storlek och när det gäller deposition och kvävefixering. På lång sikt skulle eventuella upprepade nettoförluster av baskatjoner också, som sagt, kunna leda till negativa effekter på den markens produktionsförmåga om de inte kompenseras på något sätt. Kunskapen om hur fosfor och olika mikronäringsämnen påverkas av skogsskörden är sämre, men behov av kompensation kan finnas även för vissa av dessa ämnen. Under 1998/99 skördades avverkningsrester på ca hektar. I vissa delar av Götaland skedde uttag av avverkningsrester på mer än 50 % av den avverkade arealen medan uttag gjordes på små arealer i Norrland. Under år 2000 spreds aska 15

20 på ca ha, varav ungefär hälften inom ramen för Skogsstyrelsens försöksverksamhet med kalkning och vitalisering. Askåterföring har med andra ord hittills skett på små arealer jämfört med hur stort kompensationsbehovet bedömts vara. Slutsats Kunskapen om hur skogliga åtgärder och annan mänsklig påverkan inverkar på de olika faktorer som bidrar till markens produktionsförmåga har utvecklats starkt under hela 1900-talet och likaså under senare år. För att kunna ställa samman riktlinjer för hur den naturgivna produktionsförmågan ska bevaras krävs därför en bred diskussion kring hur begreppet ska definieras. Parallellt bör initieras ett flerårigt syntesprojekt där forskare och andra får komma till tals och lämna synpunkter i flera steg. Figur 1. Beräknad nuvarande ackumulering av kväve i produktiv skogsmark med två olika alternativ för skogsbruk. Beräkningarna omfattar posterna deposition, skörd av biomassa och utlakning. Med enbart stamskogsbruk är ackumuleringen relativt hög i Götaland och delar av Svealand. Norra Sverige uppvisar en relativt låg ackumulering. Omfattande uttag av GROT ändrar ackumuleringen så att endast mindre områden i sydvästra Sverige uppvisar en hög ackumulering enligt beräkningarna (Akselsson & Westling 2005). 16

21 5.2 Föryngringar Kortsiktigt mål Under perioden 2004 t.o.m. år 2010 skall andelen undermåliga föryngringar halveras jämfört med perioden Senast år 2010 skall minst 90 % de naturliga föryngringarna vara lokaliserade till ståndorter med lämpliga förutsättningar, ha tillräckligt många fröträd och få erforderlig markbehandling. Stödtext Målpunkt 1: Med undermåliga föryngringar avses sådana som inte uppfyller SVL:s krav på antal huvudplantor och luckighet vid senaste tidpunkt för hjälpplantering. Under perioden var 26% av den föryngrade arealen undermålig. Målperioden avser perioden 2004 till Motiv Den skogspolitiska utvärderingen SUS 2001 (Skogsstyrelsen 2002) visade att föryngringsresultaten försämrats kraftigt sedan början av 1990-talet. Enligt SVO:s återväxtinventeringar underkänns för närvarande så mycket som en fjärdedel av föryngringsarealen. Naturlig föryngring är en bra metod för att skapa täta kvalitetsmässigt goda föryngringar under förutsättning att den är rätt utförd med tillräckligt antal fröträd och med en bra markbehandling. En betydande del av det försämrade (ungefär hälften) återväxtresultatet berodde emellertid på att naturlig föryngring användes i större utsträckning än tidigare, ofta på fel marker, med för få fröträd och ofta med för dålig eller ingen markbehandling. Dagens dåliga föryngringar kommer att ge dåliga ungskogar, vilket på sikt resulterar i en lägre virkesproduktion. Samtidigt vet vi att avverkningsvolymerna i Sverige ökat kraftigt den senaste 10-årsperioden. Ett uthålligt skogsbruk förutsätter att de avverkade arealerna ersätts med produktiva ungskogar som har möjlighet att möta det framtida behovet av virke. Det är därför viktigt för skogsbrukets trovärdighet att åstadkomma goda återväxtresultat. Att återbeskoga efter avverkning har under hela 1900-talet varit en grundbult i den svenska skogspolitiken. Med 1993 års skogspolitik flyttades dock fokus från lagstiftning till information och rådgivning, vilket medförde en ökad frihet för skogsägarna att sköta skogen med mindre styrande insatser från myndigheternas sida. Denna frihet skulle mötas med ett ökat eget ansvar och nu är det viktigt för skogsbruket att ta tag i återväxtfrågorna för att visa att man tar detta ansvar. 17

22 Koppling till övergripande skogpolitiska formuleringar I regeringens proposition 1992/93:226 beskrivs produktionsmålet enligt följande: "Skogen och skogsmarken skall utnyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den ger en uthålligt god avkastning. Skogsproduktionens inriktning skall ge handlingsfrihet i fråga om användning av vad skogen producerar." Det avspeglar sig i SVL 1 : Skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt ger god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Definition och lagkrav Om man avverkar i bestånd så att det kvarvarande beståndet håller mindre än hälften av den volym som kan förväntas med tanke på beståndets ålder och ståndortens förutsättningar inträder föryngringsplikt (se SVL). Åtgärder skall då vidtas som ger ett tillfredsställande antal plantor per ha inom ett visst antal år. Kraven på plantantal avgörs av trädslag och markens bonitet. Det varierar mellan knappt 1000 huvudplantor per ha på svag mark till drygt huvudplantor per ha på god mark. Plantantalet ska finnas vid den senaste tidpunkt då det är möjligt att hjälpplantera i föryngringen. Skogsvårdslagen godkänner bara säkra och beprövade metoder i återväxtarbetet. Några begreppsdefinitioner Huvudplanta Hyggesvila Naturlig föryngring Nollyta Huvudplantor är plantor av för växtplatsen lämpliga trädslag som med hänsyn till kvalitet, utvecklingsstadium och skaderisk har förutsättningar att utvecklas väl och därför är lämpliga att ingå i det framtida beståndet. Perioden mellan föryngringsavverkning och plantering Föryngring uppkommen genom självsådd eller skottskjutning. Synonym: självföryngring En provyta med 3 meters radie som saknar huvudplantor Lagen förskriver vilka trädslag som anses kunna ge tillfredställande virkesproduktion och därmed godkänns. Tall och gran godkänns som huvudplantor på nästan alla marker. Björk godkänns i högre grad från och med år Lagen föreskriver också vilken maximal luckighet som tillåts. Det finns speciella regler kring hyggesstorlek, främmande trädslag, skog med höga naturvärden, svårföryngrad skog i norra Sverige samt på Öland och Gotland, fjällnära skog, ädellövskog samt s.k. skyddsskog längs sandiga kuststräckor i södra Sverige. Skogsägare är enligt skogsvårdsförordningen (1993:1096) skyldiga att till skogsvårdsstyrelsen anmäla föryngringsavverkning som omfattar minst 0,5 hektar, senast sex veckor innan avverkningen påbörjas. 18

23 Utgångsläge och trender Förändringar i skogsvårdslagen under 1990-talet Införandet av ny skogspolitik 1993/94 medförde förändringar i skogsvårdslagen, skogsvårdsförordningen och Skogsstyrelsens föreskrifter till lagen. Den nya lagstiftningen fick en starkare karaktär av minimilag. Skogsvårdslagen har dessutom ändrats vid ett par tillfällen efter det skogspolitiska beslutet i maj Ändringar i lagen har gjorts i samband med miljöbalkens tillkomst samt efter utvärderingen av skogspolitiken Avregleringen i skogsvårdslagen gällde främst reglerna om avverkning. Reglerna om tillåtna avverkningsformer har förenklats avsevärt. Genom ändring i lagen 1998 fick Skogsstyrelsen rätt att utfärda föreskrifter om tillåtna avverkningsformer. Skogsvårdsstyrelsen har även fått större möjligheter att utan föregående råd meddela förbud i samband med avverkning. Bestämmelserna om de lägsta beståndsåldrar, vid vilka föryngringsavverkning får ske, har sänkts med ca 25 %. För barrskog varierar dessa åldrar mellan 45 och 100 år, beroende främst på markens produktionsförmåga. Sänkningen av åldrarna medförde ökade möjligheter till föryngringsavverkning. Kraven på ransonering av äldre skog minskade betydligt till 1994, varvid avverkningsmöjligheterna ökade kraftigt inom många brukningsenheter. Sedan detta medfört att ett antal skogsägare gjort stora avverkningar och därefter sålt fastigheterna utan att ha vidtagit återväxtåtgärder, ingrep regeringen hösten 1997 genom att återigen höja kraven på ransonering av den äldre skogen (Skogsstyrelsen 2001.). Reglerna om anmälan om avverkning m.m. har successivt utökats under talet. Anmälan om föryngringsavverkning om minst 0,5 ha ska sedan 1994 göras minst sex veckor innan avverkningen påbörjas. Detta är en utökning från en månad. Vidare ska skogsägaren ange vilken hänsyn till natur- och kulturmiljön som planeras vid avverkningen. Anmälan ska också göras vid avverkning för annat ändamål än virkesproduktion, vid skyddsdikning, uttag av skogsbränsle (från 1998) samt vid användning av utländska trädarter. Genom en lagändring 1998 ska skogsägaren i sin avverkningsanmälan numera även redovisa hur återväxten kommer att tryggas. Skyldigheten att anlägga ny skog efter avverkning var i stort sett oförändrad i lagen från år Den huvudsakliga inriktningen på barrskog som varit vägledande i tidigare återväxtarbete ersattes emellertid av ett friare trädslagsval. Lövträd får i större utsträckning räknas som huvudplantor. Detta påverkade även vilka föryngringsmetoder som tilläts användas. Lågproducerande skogar kom att accepteras i högre utsträckning. Detta motiverades med att sådana skogar inte sällan har betydande naturvärden. Tidigare fanns även statligt stöd för avveckling av glesa skogar. Föryngringsavverkning - utveckling I Sverige föryngringsavverkas årligen ca ha (Skogsstyrelsen 2001) vilket är knappt 0,9 % av den totala skogsmarksarealen. Beståndens genomsnittliga ålder vid föryngringsavverkning har sedan början av 1970-talet legat på en relativt stabil nivå, år (Skogsstyrelsen 2001). Privata skogsägare avverkar vid en 19