Handlingar och Tidskrift!

Transkript

1 Nr december Höljt i dunkel?

2 Kungl Krigsvetenskapsakademien diskuterar medborgarnas trygghet och vår gemensamma säkerhet Julklappstips: Ge bort en eller flera prenumerationer på Handlingar och Tidskrift! Helår sex nummer kostar 250 kr (svensk adress) på plusgiro allmänna försvarsföreningens tidskrift. Debatt om säkerhetspolitik och totalförsvar. Utkommer med fyra nummer per år. Ansvarig utgivare: Nini Engstrand Redaktör: Bo Hugemark Redaktion och expedition: allmänna försvarsföreningen, se nedan. Redaktören personligen: Bolmsövägen 24, Bromma Tel/Fax: E-post: Redaktionskommitté: Redaktör Olof Santesson, ordförande Generalsekr. Nils Eklund, aff Överstelöjtnant Carsten Persson, FHS Förste forskare Niklas Granholm, FOI Handläggare Henrik Olinder, KBM Generalsekr. Heléne Rådemar, Lottorna Prenumeration: 200 kr/helår Lösnummer: (beställs hos expeditionen) Annonser: Redaktionen Annonspriser: Helsida: kr Halvsida: kr Kvartsida: kr Åttondelssida: kr Fyrfärg: Helsida: kr Halvsida: kr Kvartsida: kr Layout och sättning: Ulf Hansson och Annette Hofvander Tryck: Axel Abrahamsons Tryckeri AB Karlskrona ISSN Tidningens uppfattning framgår av ledarsidan. För åsikter framförda i övrigt redaktionellt material svarar respektive författare. allmänna försvarsföreningen, aff, är en ideell förening, fristående från myndigheter och politiska partier. Föreningens ändamål är att, som självständig organisation, skapa insikt om Sveriges säkerhetspolitiska situation och landets behov av ett starkt totalförsvar för att trygga vår fred, frihet och framtid. Ordförande: Nini Engstrand Vice ordförande: Lars Olsson Generalsekreterare: Nils Eklund Expedition: Telefon(svarare) Fax: Postadress: Teatergatan 3, 5 tr Stockholm Bankgiro: Plusgiro E-post: aff@aff.a.se Hemsida: allmänna försvarsföreningen vill verka för en försvarsdebatt med god spridning. Publicering av artiklar införda i vårt försvar medges med angivande av källan. Ekonomiska villkor avtalas med respektive författare. 2

3 innehåll Nr Årgång 118 Ledare: Bo Hugemark: 14 år av förändring 4 Porträttet: Bo Hugemark: Chefen för krishanteringen 5 Hans Rehnvall: Amfi bietrupp i öknen! 7 Beata Hansson: Combat camera med kameran som vapen 10 Referat: Bo Hugemark och Tommy Jeppsson: Vaktombyte i vårt försvar 12 Framsidan: Revingehed maj Soldater ur K3:s Luftburna jägarbataljon framrycker. Framsidestexten får Du tolka som Du vill, kära läsare. Bokstavligt, avseende soldaternas situation. Eller bildligt, avseende brister i försvarsinformationen, osäkerheten om försvarets mål och resurser, ökande oro för framtida hot mot vår existens etc. Foto: Johan Lundahl/Combat Camera Försvarets Bildbyrå Helge Löfstedt: Det ryska fl yget börjar träna 14 Litteratur: Tommy Jeppsson: Läsvärt om strategi 18 Olof Santesson: Hur Sovjetunionen vann över Tyskland 20 Debatt: Stefan Hedlund: Aldrig mera krig? 24 Gustaf Welin: Befälsbrist? Inte i Högkvarteret! 27 Litteratur: Carl Johan Ljungberg: Ärans fält 28 Debatt: Per Ribbing: aff får inte hemfalla åt önskedrömmar 30 Jan Wickbom: aff bör torgföra en svensk försvarspolitik 31 Lars Olsson: Svar till Per Ribbing/Jan Wickbom 32 Cecilia Hellman: Folkrättens fall och uppgång 33 Föreningsnytt: Lars Olsson: aff:s framtid 36 Läs: Det ryska attackflyget ökar kraftigt sin materiella kapacitet. Mot den bakgrunden framstår nuvarande inriktning på 100 JAS-flygplan i minsta laget hävdar Helge Löfstedt. (sid ). Foto: Försvarets Bildbyrå Tommy Jeppsson: Inför ett nytt försvarsbeslut i Finland 37 Nästa nummer, 1/08, utkommer i mitten av mars Manusstopp 14 februari. 3

4 ledare 4 Bo Hugemark: 14 år av förändring Signerade ledare förekommer normalt inte i vårt försvar. Vanliga ledare är resultatet av ett lagarbete redaktör redaktionskommitté. De uttrycker tidskriftens åsikt. Inte så att tidskriften tar ställning för den ena eller andra säkerhetspolitiska eller försvarlösningen etc. Det handlar i stället om att peka på problem och frågor som glömts eller gömts, att kritiskt granska hållbarheten i olika argument i debatten. Dock tar jag mig nu friheten att i mitt sista nummer som redaktör ge några personliga synpunkter på utvecklingen under de 14 år jag haft äran att redigera vårt försvar och några funderingar om framtiden hade Sovjetsystemet fallit. Ryssland hade fått ett demokratiskt styrelseskick, men dess framtida utveckling var osäker. De baltiska staterna hade gripit tillfället att frigöra sig vid sovjetimperiets sönderfall. De blickade ängsligt västerut för att få sin frihet säkerställd. Personligen var jag övertygad om att detta endast kunde ske genom en NATO-utvidgning. Den uppfattningen delades av många baltiska vänner, men officiellt hade baltstaterna inte, som framgår av intervjuerna med Estlands och Lettlands försvarsministrar i VF 5/1993, vågat tänka den tanken högt. De baltiska staternas försvar var också bara embryon, och uppbyggnaden försvårades av västländernas tvivelaktiga motvilja mot att leverera vapen. Sverige skrotade vid den tiden bl.a. fullt moderna artilleripjäser till miljonkostnader i stället för att skänka bort dem. Västs motvilja mot att upprusta Baltikum berodde väl främst på rädslan att provocera ryssarna och störa en möjlig demokratisk utveckling; om det ryska hotet förut byggt på styrka, hotade Ryssland nu i stället med sin svaghet. De argument som framfördes öppet vittnade om en skrämmande brist på strategiskt tänkande: om ett ryskt militärt hot skulle återkomma var de baltiska försvarsmakterna meningslösa, om inte var de onödiga. Det kallla krigets världsbild fanns kvar i sinnena och skapade ett slags digitalt tänkande. Sveriges försvar hade vid den tiden börjat reduceras kvantitativt. Men samtidigt skedde en kvalitativ upprustning, bl.a. med det stora stridsvagnsköpet. Därmed var vår försvarspolitik som så många gånger förut i otakt med den aktuella hotbilden (som ju nu helt fallit ihop). Men de raljanta kommentarerna till detta missar ett par väsentliga förhållanden. För det första att försvarsuppbyggnad tar tid och därmed måste ske mot framtida utmaningar. För det andra att försvaret inte bara är till för att möta hot utan också har en uppgift att skapa stabilitet. Kanske det svenska försvaret gav oss råg i ryggen när vi gjorde en historisk insats i förhandlingarna som ledde till att de ryska trupperna lämnade Baltikum. Men den avgörande insatsen för baltstaternas säkerhet gjordes förstås av en annan aktör: Förenta Staterna. Bill Clinton övervann motståndet mot NATO-utvidgningen hos både europeiska bundsförvanter och Ryssland och genomförde första omgången av NATO-utvidgningen. George W Bush bestämde efter 11 september 2001 att nu fick det vara slut med långrotandet om den fortsatta utvidgningen, Finish the job, han behövde få arbetsro för andra uppgifter (vilka vet vi nu) Under 1990-talet började internationella insatser spela en allt större roll för Försvarsmakten, till en början med inriktning Balkan. VF 6/93 hade detta till tema. Som en slags inträdesbiljett till EU hade Sverige skickat en bataljon till Bosnien, Ba 02 under befäl av Ulf Henricsson. Dess insatser väckte stor respekt och skiljde sig markant från tidigare FNtrupps passivitet inför hoten mot den civilbefolkning som man var där för att skydda. Bosnienoperationen innebar också en förändring i de internationella insatsernas karaktär. Nu var det inte längre fråga om rent fredsbevarande insatser sedan supermakterna skiljt sina stridande skyddslingar åt. I stället gällde det insatser som snabbt kunde förändras från fredsbevarande till fredsframtvingande eller vice versa. Av insatsförbanden krävdes därför hög flexibilitet och förmåga till olika slags aktiviteter, från rent humanitära till väpnad strid. Den ökade satsningen på internationella insatser helt i linje med Sveriges ofta uttalade solidaritet med förtryckta och nödlidande åstadkom, i kombination med upplevelsen av att hotet mot vår existens försvunnit, en total ominriktning av försvarsmakten. Den har skett i en omtumlande fart, och de flesta försvarsintresserade medborgare har lämnats i okunskap och förvirring om motiven, målen och medlen. Det mesta av kritiken, i dessa spalter eller i inlägg från läsekretsen, utgår inte från att våra internationella insatser ifrågasätts utan handlar dels om tvivel på att omställningen skett på ett rationellt sätt har man inte kastat ut väldigt många barn med badvattnet dels om den till synes fullständiga frånvaron av tankar på ett existensförsvar. Sådana har börjat tänkas i den militära ledningen, men har inget stöd från politiskt håll. Det euforiska hopp jag erfor när det som jag väntat på sedan 1950-talet, Sovjetunionens fall, inträffade på ett mycket mer fredligt sätt än jag

5 vågat tro grumlades snart av den ökande anarkin och oredan under Jeltsin. Det positiva som kan sägas om den tiden för vår del är att det gavs tillfälle att utvidga de västliga säkerhetsstrukturerna, främst NATO, till de befriade nationerna i öst. Själv hade jag trott att de baltiska staternas medlemskap förutsatte ett svensk-finskt. Så blev det inte. Nu är det i stället Sverige som kommer att stå utanför viktiga säkerhetspolitiska avgöranden i vårt närområde, om och när kriser inträffar. Och risken för sådana torde öka. Jeltsin-tidens oreda har efterträtts av Putins hårdnande grepp. KGB:s efterträdare FSB är inte en stat i staten, den är staten. Putin har betecknat Sovjetunionens upplösning som 1900-talets största geopolitiska katastrof. Regimstyrda media piskar upp föreställningar om västlig missaktning mot Ryssland och farhågor för västliga hot. Rysk återupprättad militär makt visas demonstrativt upp. Men medias rapporter och Rysslandsexperters analyser lämnar försvarspolitiker oberörda. Och ve den som antyder ett framtida ryskt hot som motiv för ett existensförsvar med mer än en handfull bataljoner. Han har rysskräck, är regementskramare och ägnar sig åt kallakriget-nostalgi, vill ha tillbaka det gamla invasionsförsvaret. Men i själva verket är det dessa politiker som sitter kvar i det kalla krigets föreställningar. Samma sorts digitala tänkande som när balternas behov av försvar avfärdades. Alternativet till inget hot alls är faktiskt inte den stora landstigningen på Vikbolandet. Vad det handlar om är att bl.a. vara beredda på att ta det ansvar som kommer att läggas på oss om och när våra unionsbröder på andra sidan Östersjön hotas av sin store granne. Vad sådana och andra tänkbara kriser i vår närhet kommer att kräva av försvarskrafter och kanske alliansmedlemskap borde vara en huvudfråga att debattera. Inte bara i vårt försvar. Bo Hugemark: Chefen för krishanteringen Christina Salomonson En myndighetschef som bildligt talat vaknade tidigt den där annandagsmorgonen 2004 var generaldirektören för Räddningsverket, Christina Salomonson. Trots oklara rapporter höjdes beredskapen för en eventuell räddningsinsats. Tämligen snart förstod hon genom kontakter med oroliga anhöriga att en insats borde göras. Men besked om insats dröjde. Först den 27 december på kvällen fick Räddningsverket klartecken att skicka en insatsstyrka. Eftersom verket fortsatt med förberedelserna kunde styrkan snabbt komma iväg. Det torde alltså ha varit ett gott val att den nya regeringen i våras utsåg Christina Salomonson, då generaldirektör för Kustbevakningen, att utreda och lämna ett förslag till en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet. Dess huvuduppgift skulle vara vara att i en krissituation tillgodose be- Foto: Bo Hugemark hovet av samordning avseende regeringens åtgärder och de centrala myndigheternas åtgärder. Hennes utredning förelades statsministern den 4 oktober. Där föreslogs bl.a. inrättande av en chefstjänsteman och ett kansli i Statsrådsberedningen med ansvar för att utveckla, samordna och följa upp Regeringskansliets krishanteringsarbete. Det föreslogs verka inom tre områden, omvärldsbevakning och lägesbild, krishantering samt analys. --- Vid kriser ska kansliet larma, kunna initiera arbetet, stödja beslutsfattare i Regeringskansliet samt samordna underlag. Tämligen självklart är Christina Salomonson designerad som denna chefstjänsteman när organisationen träder i kraft under första kvartalet Med ett förflutet i skolvärlden, folkrörelser och statsförvaltning har porträttet 5

6 6 porträttet hon insikt såväl i hur människor känner och reagerar som hur myndigheter fungerar (eller inte fungerar). Vilka upplevelser tidigare utöver Tsunamin har gett Dig särskilda erfarenheter för krishantering? Den första var kanske när jag som 24-årig vikarierande studierektor fick ta en oväntad ledarroll för att hantera ett läge med en influensaepidemi som sammanföll med Luciastöket. Jag lärde mig då att man måste anpassa sitt ledarskap till personerna som behöver stöd. Till en del kunde man säga Vad tycker Du själv?, och de löste sin uppgift, andra var man tvungen att ge precisa svar och överta ansvaret. En senare upplevelse var när jag var generalsekreterare i Folk och Försvar. Det var ett jobb där man fick växla mellan att tömma papperskorgar och engagera framstående personer till konferenser. Det var en nyttig träning i flexibilitet. Det där låter ganska likt mycket av offi cersyrket med dess växling mellan teori och den mest handfasta praktik. Hur ligger det till med den förmågan i statsförvaltningen i övrigt? Det är nog nyttigt att också få in personer med annan bakgrund än förvaltningskarriären. Ett tredje exempel är från Peter Örns Estoniautredning. Jag hade uppgiften att granska hur frågan om bärgning och övertäckning hade hanterats. Jag träffade anhöriga och fick insikt i hur de kände. Och om vikten att inte från politisk och myndighetsnivå lova vad man inte skulle kunna hålla. Det sista exemplet är när jag deltog vid statsministerns besök i Göteborg efter diskoteksbranden Där såg man också hur viktigt det är att ledande politiker besöker en katastrofplats, både av psykologiska skäl och för att inse vad det handlar om, men också att man undviker förhastade löften. Militärer anklagas ofta för att planlägga för det förra kriget. Detsamma gäller väl dem som skall hantera kriser. Det är ju i och för sig inget fel att titta bakåt; i själva verket är ju erfarenhet det enda man kan lära av. Men risken fi nns ju att man ändå står handfallen i en ny kris, som med säkerhet inte liknar de tidigare. Javisst det är ett givet problem som jag naturligtvis brottats med. Lösningen är förstås att utarbeta system som är tillräckligt flexibla. Planera allt du kan. Se till att ha ordning och fasta rutiner, så du inte behöver uppfinna hjulet igen. Men var beredd på att du blir överraskad och se till att du kan anpassa ditt agerande till det. Uppenbarligen behövs ett visst mått av så att säga sjuklig fantasi för att försöka föreställa sig vidden av tänkbara överraskningar. Har Du i utredningsarbetet haft några mentala bilder av framtida kriser? I viss mån har vi funderat i sådana banor. Men vi har inte arbetat med scenarier, utan i stället kritiskt granskar hur Regeringskansliet fungerar. Var finns flaskhalsar och friktioner? Ett fundamentalt problem därvidlag är ju det som Kungen pekade på i sin tidningsintervju: vikten av att hellre dra igång för mycket och kalla tillbaka brandkåren om det inte behövs än att göra för litet för sent. Ger den nya organisationen Dig befogenheter till en sådan rivstart innan politikerna kunnat fatta beslut? Steg ett är givetvis att larma den politiska ledningen. Men jag kan om situationen kräver starta upp arbetet i kansliet och börja ta kontakter. Men jag har ingen befogenhet att beordra myndigheter att vidta åtgärder. Ditt uppdrag berörde ju bara den övergripande strategiska ledningen, regeringens ansvar. Hur ser Du på den operativa ledningen, den som skall utövas av myndigheter på olika nivåer? Nästa steg är att se hur mitt förslag passar in i resten av krishanteringskedjan. Regeringskansliet måste bättre kunna samverka med myndigheter, kommuner och övriga aktörer som ansvarar för att självständigt besluta och genomföra insatser. Därför föreslår jag att ett krishanteringsråd bestående av myndighetschefer ska ledas av chefstjänstemannen. En motsvarighet till den gamla chefsnämnden inom totalförsvaret? Ja det kan man säga. Det är naturligtvis av vital betydelse att myndighetschefer vet vilka samverkanskontakter som skall tas i en kris. Din förra befattning var generaldirektör för Kustbevakningen. Havet är ju en möjlig skådeplats för framtida kriser. Hur är den operativa och taktiska beredskapen där? Rätt god kan man nog säga. Vi har fått tre nya fartyg för oljebekämpning. Vi har ett väl fungerande samarbete med tull och polis. Kustbevakningens verksamhet belyser tydligt behovet av samverkan; den berör sex politikområden. En sak som inte fungerade vid Tsunamin var kommunikationen till allmänheten. Din erfarenhet har ju visat hur viktigt det är att få ut information och att kunna svara på anrop från oroliga anhöriga. Jag antar att detta nu prioriteras? Självklart. Det finns nu en skiss till system som skall kunna förverkligas tidigt nästa år. Om en kris inträffar innan Din funktion träder i kraft, vilken är Din roll? Ingen alls. Då är det nuvarande struktur, enheten för beredskap och analys i Statsrådsberedningen som får svara för uppstarten. Det får inte bli någon hopblandning av nuvarande och kommande organisation. Förvirring och osäkerhet om ansvar har vi sett för mycket av tidigare. Bo Hugemark är vårt försvars redaktör

7 Hans Rehnvall: Amfibietrupp i öknen! Strax efter nyår 2008 skall ett kompani svenska kustjägare och amfi biesoldater vara på plats i Tchad. Uppgiften är att skapa stabilitet och ge stöd och skydd åt personal från FN och EU som försöker arbeta för de mer än människor från Sudan som fl ytt över gränsen. Det blir en svår uppgift, långt borta i ett land mitt i Afrika, där nöden är mycket stor. Chef på plats för de 200 svenskarna blir överstelöjtnant Peder Ohlsson, som är säker på sin sak: Soldaterna är väl förberedda och utrustade. Foto: Amf 1/Kristina Swaan Istället för stridsbåtar: Pansarterrängbil 203 (Sisu). I pressen har det redan skämtats om att amfibiesoldater, som utbildats för strid i den svenska skärgården och som vant sig vid att färdas med stridsbåtar, nu skall hamna mitt i det väldiga Sahara. Just detta lär dock vara ett av de mindre problemen i sammanhanget det handlar om ett elitförband, och för soldaterna att hoppa in och ut ur ett pansarfordon är inte märkvärdigare än att göra det från en stridsbåt. Det mesta av fordonsutbildningen är snart genomförd. Utfattigt land Av de olika länder där svenska soldater någonsin varit verksamma är Tchad antagligen det minst allmänt kända. De flesta tvingas nog slå upp det i boken eller leta i skolatlasen. Möjligen kan Tchadsjön verka bekant för en generation sedan en av Afrikas största sjöar, som åtminstone syntes på en inte alltför liten jordglob. Idag har den krympt till en tiondel av sin forna yta. Tchad ligger mitt i det gamla franska afrikanska impe- 7

8 8 Förbandschefen överstelöjtnant Peder Ohlsson. Foto: Amf 1/Kristina Swaan riet, klämt mellan Centralafrikanska republiken (ökänt som kejsardöme för ett halvsekel sedan) i söder och det historiskt fientliga Libyen i norr. I öster ligger Sudan, i väster Niger och Kamerun. Området erövrades i slutet av 1800-talet av Frankrike, och avkoloniserades Tchad är ett utfattigt land, som mest består av öken i norr, stäpp och savann i mitten och små områden av någorlunda odlingsbar mark i söder. De flesta av de ca tio miljonerna invånare bor i söder. Ett fåtal försörjer sig fortfarande på den en gång så fiskrika Tchad sjön, andra i trakterna av floden Chari, som flyter in i Tchadsjön från söder. Vid floden ligger Tchads huvudstad N Djamena, ursprungligen en fransk befästning kallad Fort Lamy. Efter självständigheten blev Tchad rent tekniskt en demokrati, med fria val och president. Praktiskt har demokratin hindrats av inbördes stridigheter, av en oerhörd korruption och av yttre strider med Libyen, som hävdat att ett jättelikt vulkanområde i centrala Sahara, kallat Tibesti, rätteligen borde lyda under Tripoli och inte N Djamena. Franska styrkor har i flera omgångar sänts till området för att hävda de gamla kolonialgränserna. Bl.a. var Främlingslegionen där 1969 och Även idag finns franska styrkor på flera platser i landet. Flyktingström från Sudan Grannlandet Sudan har varit sönderslitet av strider i flera generationer. Ursprungligen var det norr mot söder den arabiskdominerade islamiska norra delen mot den afrikanska delvis kristnade södern. Nu är det rebellorganisationer mitt i det väldiga landet (som man omsider upptäckt kan ha ekonomisk betydelse) mot ett slags milis, som stöds av regeringen i Khartoum. Rebellerna har på senare tid splittrats i ett par dussin falanger, som strider mot regeringsmilisen, mot varandra och mot flyktingarna. En vanlig uppgift är att striderna kostat människor livet under de senaste fem åren, och tvingat 2,5 miljoner människor på flykt i provinsen Darfur i västra Sudan. Ungefär av dessa har flytt över gränsen till Tchad, där de nu lever i ytterligt enkla flyktingläger mest i tält eller provisoriska hyddor och är helt beroende av hjälp utifrån. Landet omkring är en del av Sahel, det väldiga band av stäpp, buskvegetation och glest växande träd, som sträcker sig 600 mil tvärsöver Afrika söder om Sahara. Alla platser fyllda Det är här den nya EU-styrkan skall göra sin insats. Projektet leds av Frankrike, och det svenska kompaniet ingår i en fransk bataljon. Frankrike har förklarat att man skulle behöva åtminstone 3000, kanske 4000 man under tolv månader för att lösa uppgifterna hittills har EU ställt upp med 2500, under sex månader. De franska styrkor som redan finns i Tchad har andra uppgifter än att lindra nöden i flyktinglägren. Det svenska bidraget består av 200 man. Det är ett skyttekompani med eget underhåll och fordonsreparationer, ledning och sjukvård. Fem kvinnor ingår, dock inte i skytteplutonerna. Några utbildade kvinnliga kustjägare existerar ännu inte. Alla platser är i stort sett fyllda redan, bl.a. med undantag för några tolkar, berättar Peder Ohlsson. Det handlar om franskspråkiga tolkar. Det svenska kompaniet skall ingå i en fransk bataljon, så arbetsspråket blir franska. I Tchad talas ett tjog språk, bland annat olika dialekter av arabiska. För sådant finns knappast några tolkar. Än mer komplicerat blir det eftersom det är sudanesiska språk som talas i de stora flyktinglägren. Patrullering på stora avstånd Stridsbåtarna är utbytta mot huvudsakligen två fordonstyper: Tretton stycken sexhjuliga pansarterrängbilar 203 (Sisuvagnen) och ett trettiotal fyrhjulsdrivna terrängbilar, GW 270 ( Geländewagen ). Bilarna håller just nu på att målas om och färdigutrustas. Till det kommer lastbilar och hjullastare, som kan hantera containrar med utrustning och förråd. Meningen är att man skall klara patrullering på stora avstånd, något som behövs operationsområdet är tiotals mil tvärsöver.

9 Den tyngre beväpningen är 20 mm automatkanon på pansarterrängbilarna. GW-na har inga fasta vapen. Soldaterna har sin normala beväpning för kustjägare och amfibiesoldater AK5, kulsprutor mm. Sammantaget har de en avsevärd eldkraft för ett så litet förband. Peder Ohlsson säger att förbandet är ett lätt infanteri, eller på engelska Marine Company. väpnade, och det blir som så ofta i internationella operationer svårt att skilja mellan vän och fiende. Alla nödvändiga medel Peder Ohlsson berättar att man lagt ner mycket arbete just på hur man skall agera i olika situationer när man skall använda våld, hur mycket våld man skall använda, när man skall dra sig tillbaka. Soldaterna har övat olika situationer, bl.a. tillsammans med förbandets jurist. EU-styrkan får ta till alla nödvändiga medel för att full- Terrängbil GW 270 (Geländewagen). Många slags motståndare EU-styrkans uppgift är att medverka till att skapa stabilitet i lägren (t.ex. genom att visa upp sig, visa sin styrka), bidra med eskort av hjälparbetare eller transporter, skydda civila mot rebellgrupper eller mot kriminella och överhuvudtaget ge stöd åt de hjälpinsatser EU och FN försöker göra. Det är uppgifter som svenska styrkor i främmande land hanterat tidigare i Bosnien eller Kosovo, i Afghanistan och på andra platser. Problemen i lägren är inte bara fattigdom och sjukdomar. Det är också inbrytningar av diverse rebellgrupper från Sudan, som bl.a. vill stjäla från hjälpsändningar, och konflikter mellan grupper inne i lägren. Den svenska styrkans motståndare är därför av flera olika slag, mer eller mindre primitivt befölja sin uppgift, utöver självförsvar. Vi får alltså öppna eld för att lösa vår uppgift. Här tänker man i termer av en våldstrappa man går in lågt, och går upp stegvis. Det är det man menar med proportionerligt våld, säger Peder Ohlsson. Men det ju inte alls så att det bästa är att skjuta först i alla lägen allt beror på situationen, vilken hotbild man är utsatt för, vad som har hänt i motsvarande situationer tidigare osv. I högkvarteret i Paris arbetar man fram insatsregler (ROE, Rules Of Engagement) för EU-bataljonen. Meningen är att de skall vara klara i god tid före avfärden till Tchad. Verkligheten är ändå lite mer komplicerad utöver dessa regler har varje deltagande land, som Sverige, det avgörande befälet över sin stridande styrka. Hans Rehnvall är frilansjournalist Foto: Amf 1/Kristina Swaan 9

10 Sergant Marco Nilsson arbetar som TV-fotograf för Combat Camera. Foto: Jesper Tengroth/Combat Camera Beata Hansson: Combat camera med kameran som vapen Förr kallades de för frontfotografer. Dagens internationella benämning är Combat camera. Det första teamet av fotograferande soldater har nyligen återkommit från Afghanistan. När Försvarsmakten sökte intresserade till metodförsöket med Combat camera, för i första hand utlandstjänstgöring, uppkom frågan ganska snart: Vad var detta för ett slags jobb? Ett jobb för fotointresserade soldater eller krigsintresserade fotografer? Chef för den första gruppen blev den 27-årige f.d. yrkesofficeren Rickard Wissman. Efter några år i det civila blev längtan tillbaka till det militära livet för stark. I maj 2007 åkte han tillsammans med en grupp soldater, utrustade med kamera, till Afghanistan för att tjänstgöra tillsammans med de övriga trupperna i området Mazar-i- Sharif i landets norra del, där svenskarna har ett geografiskt ansvar. Jag trivs med soldattillvaron utomlands och tycker det är värdefullt att få ta del av ett annat lands kultur. Men det är också viktigt att det fi nns något hemma som väntar. Självklart, finns det ett genuint intresse att fotografera i bakgrunden. Men Rickard vill gärna poängtera att han i första hand ser sig som en soldat. Fördelningen av de femton som anställdes till detta projekt blev hälften militärer, hälften specialister utifrån. Flera hade tidigare utlandserfarenhet, både militär och civil. Utbildningen de fick inför uppdraget blev en grund att stå på för de nya och en välbehövlig uppfräschning för de vana soldaterna. För Richard Wissmans del var det foto- och filmutbildningen som var det nya. Man måste förstå vad man pratar om i kameratermer och man måste lära sig dess begränsningar. Det var en utmaning för honom att fläta in de nya kunskaperna, att praktiskt kunna 10

11 såväl fota som filma och redigera, med sin erfarenhet inom det militära. Men det speciella med oss är att vi är duktiga soldater, med en extra utbildning och speciell bakgrund som nu gett oss spetskompetens. Vi fotografer ska inte vara en belastning för dem vi följer med. Vi ska kunna fota och fi lma på hög nivå men också smälta in i alla miljöer tillsammans med de andra soldaterna. Arbetsuppgifterna varierade. Ibland skulle de dokumentera en vanlig dag på arbetsplatsen, med allt ifrån bastubesök till mäss- och idrottsdagar. Men de skulle också göra en film om sitt arbete, som skulle visas för det afghanska folket, som skulle visa vad de gjorde där och varför de över huvudtaget var där. Mycket handlade om att föreviga vardagen för de svenska soldaterna Det kunde också vara att vi följde en speciell operation och fi lmade svenskarna i aktion, och hur det såg ut på en viss plats, för att ta med hem och utvärdera och även skicka till deras chef. Ett effektivt sätt att korta avståndet mellan den längst ut på linan och beslutsfattaren. Vad är den stora styrkan med combat camera? Vi är de enda inom försvaret som kan fi lma och fota och leverera på en förhållandevis kort tid. Vi tillför att man kan följa förband på ett annat sätt. Vi kan ju skicka bilder direkt från platsen vi befi n- ner oss på till ÖB och visa så här ser det ut i byn. Det blir unika och snabba leveranser till bra kvalitet. Kameran bärs på västen, på den sidan där inte vapnet sitter. Symboliken är slående. Det är två vapen. Full frihet att välja sina motiv. Det betyder att det inte finns några begränsningar eftersom det är Försvarsmakten han representerar Han poängterar ytterligare en gång att han faktiskt är militär. Kameran är ett nytt spännande redskap i hans utrustning. Kamera ses som något positivt. Man kommer närmare andra människor. Det blir en icebreaker. Att fotografera strider har alltid lockat fotografer. Där krutröken ligger tät finns också motiven som få människor får se på riktigt. I krig har dessa bilder vid flera tillfällen haft avgörande betydelse. Det finns fotografier som förändrat utvecklingen i världen. Bilden av den brinnande lilla flickan som springer undan napalmen i Vietnam resulterade i att napalm slutade användas på detta sätt. Kanske förkortades kriget med hjälp av denna bild. Inser Richard Wissman det politiskt känsliga i att de redigerar allt material själva? Nej, vi gör inte ett sådant urval. Vi levererar bilder för Försvarsmaktens interna bruk. Om andra myndigheter eller massmedia väljer att använda våra bilder får de den positiva effekten för Försvarsmakten att de visar den aktuellaste bilden av våra förband i våra operationsområden. Att lägga kameran ifrån sig var inte helt lätt alla gånger. Afghanistan är ett på många sätt mycket vackert land och väldigt annorlunda. Man fastnar lätt i lins- och motivtänkande. Teamchef Rickard Wissman fotograferar. Alla bilder de tar tillhör Försvarsmakten. Det som inte kommer till användning förmedlas vidare till Försvarets bildbyrå. Han tillbakavisar rykten om att detta skulle kunna bli en lukrativ affär för försvaret. Syftet är inte att tjäna pengar på bilderna. Vi gör ju allt från att följa förband längst fram under tuffa förhållanden med väldigt hög hotnivå till att vi tränar våra chefer framför videokameran. Det blir ett brett spektrum. Men det är däremot inte sällan tidningar och andra vänder sig hit för att få aktuella bilder. Han exemplifierar med att berätta om hur man i Danmark en gång i veckan visar i deras riksdag hur det ser ut i de platser utomlands där de finns. I stort sett så rörde dessa tre soldater sig alltid tillsammans med de andra i truppen. Olika grupper varje dag. Även om Rickard och hans kollegor var utbildade så var det ändå de andra soldaterna, som varit här Foto: Jesper Tengroth/Combat Camera 11

12 12 längre som kunde detta bäst. Dessutom var de ju koncentrerade på att ta bilderna. Vi tog bilder hela tiden. Säkert ett hundratal per dag. Under denna månad så blev det nog några tusen bilder. När ska man inte ta upp kameran? Man bör precis som på andra platser känna av när det är läge. Kvinnan i Afghanistan har en mer tillbakadragen roll fi ck vi höra innan vi reste ner. Och det skulle inte vara populärt att fota dem. Men när vi väl var på plats märkte vi att alla tyckte det var väldigt roligt. Speciellt barnen tyckte om att se sig själva i kameran. En av svårigheterna med att jobba där är att det pågår två vitt skilda operationer samtidigt, vilket gör det svårt för afghanerna att identifiera svenskarna. Dels finns NA- TO:s krig mot terrorism, Enduring Freedom. Dels finns ISAF, som jobbar för återuppbyggnad av Afghanistan. ISAF verkar för att invånarna ska få en fungerande vardag. Det kan handla om allt från att de statliga lönerna ska utbetalas till att de ringde från en skola och hade hittat ammunition, som vi fi ck komma och hämta. Han tycker det är viktigt att vi vet hur det ser ut i exempelvis Afghanistan eller Kosovo. Men lika viktigt är att de som försöksteam går på väldigt bred front just nu och testar för att se var Combat camera behövs mest. Hur mycket ska de vara med i det operativa arbetet, hur mycket ska de vara hemma och syssla med utbildning? Hur många grupper ska man ha? Försöket inleddes i slutet av 2006, och till halvårsskiftet 2008 ska man ha tagit ett beslut om dess framtida öden. Beata Hansson är frilansjournalist och receptionist på Krisberedskapsmyndigheten Tommy Jeppsson och Bo Hugemark: Vaktombyte i vårt försvar Med nummer 1/2008 avlöses Bo Hugemark efter 14 år som redaktör av Tommy Jeppsson. Här utbyter Bo och Tommy erfarenheter och idéer om försvarsdebatten i allmänhet och tidskriftens framtid i synnerhet. Bo: Först vill jag gratulera Dig Tommy till ett intressant och spännande jobb. Många yrken i ett för att citera en gammal rekryteringsslogan. Stor frihet att utforma innehållet i tidskriften och att i ledare framföra viktiga budskap för försvarsdebatten. Stort ansvar för att spegla och stimulera en debatt om säkerhetspolitik och försvar som är bred och nyanserad utan att för den skull förkväva de kritiska rösterna och djärva idéerna. Det är många handgrepp för att skapa en tidning: hitta skribenter, granska artiklar och komplettera dem med ingresser och rubriker, ta fram bilder, läsa korrektur, fastställa layout etc. etc. Men Du har redan träffat de förträffliga medarbetare som gör det här möjligt: redaktionskommittén under Olof Santessons ordförandeskap som bidrar med idéer och synpunkter, samt layoutarna Annette Hofvander och Ulf Hansson. Jag vill passa på att tacka de sistnämnda för hur ni hanterat den stökiga redigeringsprocessen med enorm flexibilitet och för att ni gjort tidskriften till den tekniskt och estetiskt förnämliga produkt som den nu är. Innan vi pratar om framtiden vill kanske läsaren veta vem Tommy Jeppsson är. Tommy: Född i Stockholm Uppvuxen i Norrland. Officer i trängtrupperna, nu överstelöjtnant. De första 20 officersåren tillbringade jag huvudsakligen på trupp i Norrland. Därefter har jag haft förmånen att få ägna mig åt mitt huvudintresse, strategi och säkerhetspolitik, bl.a. som lärare på svenska Försvarshögskolan, Forsvarets stabsskole i Norge och finska Försvarshögskolan. Jag känner mig privilegierad att under min aktiva officerstid ha fått göra två så stimulerande saker som att utbilda soldater och att följa den säkerhetspolitiska utvecklingen och analysera dess konsekvenser för svensk del. Bo: Sistnämnda passar ju bra i Ditt nya jobb. Men stort. Vad är viktigast? Tommy: Att utmana de enkla lösningarna, endimensionaliteten. För att citera översten 1. gr Kim Åkerman, sekreterare i Kungl Krigsvetenskapsakademien: Det är sannolikt att det osannolika inträffar.

13 Bo (t.v.) och Tommy på redaktionen. Foto: Christina Otter Bo: Vad tycker Du är mest frånvarande i debatten? Tommy: Säkerhetens/försvarets koppling till nationen. Det är ju statens viktigaste uppgift. Utan säkerhet ingen välfärd. Det är ett samband som är helt accepterat när det gäller krishärdar i fjärran länder, där vi gör våra insatser. Men i Sverige går kostnader för välfärd före pengar till säkerheten. Orsaken är väl politisk opportunism att vinna val går före allt annat. Men den politiska kostnaden för detta blir naturligtvis katastrofal den dag något händer Bo: En säkerhetspolitisk Tsunami? Tommy: Just det. Bo: Jag trodde att Du som punkt ett skulle ta upp bristen på Östersjöperspektiv. Efter att ha arbetat i Finland i mer än tre år måste Du väl finna det märkligt att vi i vår försvarsdebatt talar så litet om Östersjön och länderna på andra sidan. Tommy: Ja det finns mycket som man borde diskutera mer. Östersjöns betydelse som transportled. De baltiska staternas känsla av osäkerhet; visserligen omfattas de numera av NATO-stadgans artikel 5, de ömsesidiga säkerhetsgarantierna, men det finns ingen contingency planning inom NA- TO för väpnat bistånd. Och de själva har i enlighet med NA- TO:s strategiska syn prioriterat ned sitt territoriella försvar till förmån för förmågan till internationella insatser. Bo: Borde vi inte i vår försvarsplanering ha med scenarier då de baltiska staterna hotas och då vi är det land som ligger närmast till hands för att lämna bistånd som medlem i EU--- Tommy: Jovisst. För NATO kan det här området vara perifert och vi kan bli sittande med problemet. Bo: Hur ser Finland på motsvarande problem? Tommy: De är mer oroliga för framtida, geografiskt närliggande hot än vi. De känner sig som en buffert. Och bakom bufferten finns inte så mycket; Sveriges försvar krymper, och NATO:s möjligheter att förstärka Norge likaså. Bo: Borde vi oroa oss mer för utvecklingen i Ryssland? Tommy: Absolut. För att citera översten Bo Pellnäs: Vi måste våga tro på vad vi ser. Bo: Klokt sagt. För att tala litet om tidskriftens framtid, så är det inte min sak att be Dig om en programförklaring, men Du kanske vill tänka högt om saker Du vill ha fram i debatten? Tommy: En sak har jag redan nämnt: vikten av att vi inser att vi kommer att bli överraskade. Du har ju själv i olika sammanhang talat om överraskning som den kanske viktigaste strategiska faktorn. En annan sak är givetvis balansen civilt-militärt i diskussion av hoten och hur vi skall möta dem. Bo: Ett problem har varit att framställningen av de civila delarna tidigare ibland har blivit väldigt abstrakta och i mycket handlat om byråkratiska procedurer. Men senare tids händelser bör ge en god grund för att diskutera försvarets roll på ett sätt som engagerar den vanliga människan. Någon fundering om tidskriftens roll över huvud taget? Tommy: Föreningar har i dagens samhäller ofta svårigheter att behålla och öka sin medlemskader. Människors intressen blir alltmer mångfaldiga, och tiden räcker inte till. Det här problemet kräver naturligtvis många åtgärder, men en vital roll spelar en tidskrift som det kitt som håller ihop före ningen. referat 13

14 Helge Löfstedt: Det ryska flyget börjar träna Om en brutalare maktpolitik med militära inslag skulle bli aktuell i Sveriges närområde utgör hot med fl ygstridskrafter ett mycket troligt inslag. I olika sammanhang förekommer uppgifter som tyder på att det ryska flyget utvecklas mot en mera operabel styrka. Det är främst tyngre bombplan man under de senaste sex åren i ökande omfattning sett uppträda och öva stridsmässigt över Arktis, Atlanten och Stilla havet. Rim ligen sker motsvarande utveckling inom övriga delar av de ryska flygstridskrafterna. Vidare ser man främst i USA en kraftig utveckling mot nya styrda vapen som utgår från GPS-teknik. Lik nande utveckling är mycket trolig även i Ryssland. Detta även om den öppna redo vis ningen därifrån inte är lika tydlig. Det blir då av intresse att belysa vad detta kan innebära för Sveriges luftförsvar. Jag arbetade för några år sedan med denna frågeställning och fann då intressanta resultat som redovisas i det följande. Sammanfattningsvis hävdar jag att flygstridskrafter i Sveriges närområde, trots det minskade antalet flygplan, har eller kan få en förstöringskapacitet som överträffar den kapacitet som fanns under slutet av kalla kriget. Detta genom den pågående tekniska utveck lingen där informa tions tek nologins förbättring av navigeringshjälpmedel spelar en avgörande roll. Riskgardering Först dock en motivering: var- för är det av intresse studera Ryssland som ju inte betraktas som ett hot i dagsläget? Ett svar är att det generellt är klokt av stater att ha någon form av risk gar dering mot militära styrkor som finns i närområdet. Möjligheten finns, trots allt, att stor mak ten och förutvarande supermakten Ryssland inte i framtiden kommer att avstå från makt politik med militära inslag. Ovanstående innebär inte att peka ut Ryssland som en potentiell skurkstat. Det skandibaltiska området är geopolitiskt utsatt mellan det kontinentala Europa, Ryssland och den atlantiska världen som domineras av USA. Det som idag verkar fridfullt kan snabbt förändras. Om Ryssland skulle utöva maktpolitik i området kan det mer än väl bero på maktspel med konflikter och provokationer i andra och tredje led där motiv och skuldfrågor kan vara mycket komplexa. Det innebär att ett ryskt militärt agerande i ett sådant fall kan te sig försvarligt för många även utanför Ryssland. Detta hindrar inte å andra sidan att Sverige kan ha skäl att vilja stå emot. Då utgör egen militär förmåga ett väsentligt bidrag, även om det rimligen är politiskt och diplo ma tiska agerande som primärt blir avgörande. Statsmakterna har i andra och tredje strecksatsen i försvarsbeslutspropositionen 2004/05:5 sidan 34 gett försvaret två uppgifter som är relevanta i sammanhanget. Den ena är att vid försämrad utveckling kunna möta olika hot. Den andra är att efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring kunna utveckla förmåga möta olika former av mera omfattande militära operationer. Båda formuleringarna kan ses som anspråk på riskgardering för att kunna möta främmande maktpolitik i framtiden. De säker hetspolitiska händelser som man syftar på i uppgiftsformuleringarna kan lämpligen jämföras med olyckor av olika slag. Från bl.a. flygolyckor vet man att olyckor ofta orsakas av en kombination av omständigheter, som var för sig är osannolika och tillsamman kan bli mycket osannolika. Det är således inte alls givet att man skall avstå från riskgardering vid små sannolikheter för en olycklig hän delse. Alltför ofta hörs formuleringar som att försvaret skall inriktas mot att hantera sannolik utveck ling på det säkerhetspolitiska området. Den som fäller sådana uttalanden har då missuppfattat vad riskgardering innebär. Riskgardering görs mot olyckliga till dra gelser som kan vara mått ligt frekventa eller sannolika, men likväl möjliga. Väsentligast är att de negativa konsekvenserna bedöms så omfatt ande att man vill ha någon 14

15 Foto: Försvarets Bildbyrå Su-24 Fencer är fortfarande det dominerande ryska attackfl yglanet. form av riskgardering. Däremot kan man aktualisera gränsdragning mellan fall där man vill ha riskgardering och fall där man avstår. Denna gränsdragning utgör ett svårt pro blem som människor ofta inte orkar bearbeta. Ett bra exempel utgörs av försäkring mot stormskador och or kanen Gudrun. Några skogsägare hade stormskade försäkring, andra hade inte. Långt ifrån alla som avstod från stormförsäkring hade grundat detta på en genom tänkt analys. Det vanli gaste var nog en reaktion av typen det händer inte och att en stormför säkring således var en onödig och betungande utgift. I försvarspolitiken borde man tyd ligare diskutera gränsdragning mellan olika typer av säkerhetspolitiska olyckor och hur balansera mellan olika former av riskgardering mot dessa. Riskgardering som inslag i försvarspolitiken är ett svårt område. De tankar som här återgivits finns utvecklade i Verksamhetslogik inom det militära förvaret FOI Memo 1546, utgivet Om en brutalare maktpolitik med militära inslag skulle bli aktuell i Sveriges närområde utgör hot med flygstrids krafter ett mycket troligt inslag. Förutom de två strecksatser som analyserats här har i en tredje strecksats pekas på att försvaret skall verka i dagsläget d.v.s. i första hand genom föra internationella insatser. Denna uppgift är naturligtvis viktig för försvaret, men utgör inte föremål för det som avhandlas här. Efter denna förklaring bör många läsare finna det motiverat att närmare betrakta de ryska flyg styrkorna i närområdet. Med närområdet menas här Leningrads Milo. Attackflyget Attackflygstyrkor i närområdet består främst av flygplan av typen Su-24. Rimligen kommer denna typ dominera under något decennium om inte tillförsel av nya flygplan förändras radi kalt. Su -24 konstruerades Sovjetunionen under kalla kriget för att anfalla NATO:s flygbaser belägna så långt västerut som Belgien och Nederländerna. Efter mellanlandning för att tanka fullt i dåvarande Östtyskland kunde sådana anfall utföras från ordinarie basering som var mera tillbaka dragen i Polen och Vitryssland. Den operativa räckvidden för Su-24 är mil beroende på aktuell kom bination av vapen- och bränslelast samt möjligheter att flyga bränsle ekonomiskt (d.v.s på hög höjd) under an- och återflygning. Med ett lämpligt luftförsvar blir det svårt för Su- 24 att nå mål på större djup i Sverige. Detta på grund av att de då på långa sträckor tvingas till lågflyg ning, vilket drar mycket bränsle. Om luftförsvaret är svagt kan Su-24 nå mål i stora delar av Sverige. Nyare attackflygplan får rimligen större räckvidder, men förblir dock under lång tid betydligt färre till antal än Su-24. Vapenutveckling Utgångspunkten är att införande av navigeringsstyrda vapen medför en mycket kraftig höjning av möjlig verkan av anfall både från attack- och bombflyg. De amerikanska navigerings styrda vapnen av första generationen har spridning som innebär att 50 % av fällda vapen ham nar inom en radie på 10 m från riktpunkten. Ett riktvärde för konventionella icke styrda bomber är att 50 % hamnar inom en radie av 50 meter. Det innebär att verkan av en given mängd vapen allt annat oförändrat blir 25 gånger högre med navigerings styrda vapen än med konventionella bomber. Den amerikanska ambitionen var, för några år sedan, 15

16 16 Organisatorisk förmåga Observera också att i nuläget har bara en mindre del av de ryska fl ygstyrkorna förmåga att leva upp till full materiell kapacitet. Den personella och organisatoriska kapaciteten är sämre främst beroende på brist på träning. Det är dock här som de uppgifter som nämndes i in ledningen blir av intresse. De visar nämligen att de ryska flygstyrkorna börjar öka tränings nivån till normal nivå. Det faktum att genomsnittsvärden för träning är låga innebär dock inte att alla enheter har låg träningsnivå. Mindre grupatt mot år 2010 år uppnå en precision som innebär att 50 % av fällda vapen hamnar inom en radie på 3 meter. Mina beräkningar utgår från antagandet att detta steg i precisionsökningen inte uppnås i någon väsen tlig grad av de ryska vapnen förrän betydligt senare. Till detta kommer att moderna navigeringshjälpmedel typ GPS avsevärt minskar risken att flygplanen fäller bomber och missiler mot fel plats. Det innebär ökad verkan av insatser även när attackflygplan använder konventionella bomber. I dagsläget är det rimligt att de ryska flygstyrkorna kan uppträda med någon andel styrda vapen. Dessa vapen har dock utgjorts av laserstyrda bomber som är omständliga att sätta in och därmed långtifrån gör rättvisa åt attackflygplan med stor lastförmåga. Vidare är möjlig heter till användning i molnigt väder kraftigt reducerad. Navigeringsstyrda bomber lider i väsentlig mindre grad av dessa begränsningar och är därför redan i dagsläget det som väst satsar mest på. USA utnyttjade till 30 % styrda vapen vid flygbekämpningen i Kosovo år Vid invasionen i Irak år 2003 utgjordes huvuddelen av beväpningen av styrda vapen med en stor andel navigeringsstyrda bom ber. I framtiden kom mer säkerligen andelen styrda vapen att öka avsevärt även i Ryss land. Noteras kan då (se tabell nedan) att vid millennieskiftet hade de ryska flygstridskrafterna i närområdet samma materiella kapacitet som under det kalla krigets slutskede och detta trots en kraftig nedgång i antal. Förklaringen är bättre flygplan; bl.a. har Su-24 ersatt Mig-27 som antalsmässigt Jaktflyg Slutsatsen av ovanstående är naturligtvis att Sverige behöver ett luftförsvar med jaktflyg som garde ring mot en olycklig vändning av det internationella säkerhetspolitiska klimatet. Det blir då av intresse att titta på det jaktstöd som Ryssland säkerligen kommer att utnyttja för att stödja eventuella operationer med attack- och bombflygplan i närområdet. Den dominerande typen av jaktflyg i närområdet i dagsläget är Su-27. Bytet till denna flygplantyp från den äldre Mig-23 medförde att den materiella kapaciteten med jaktflygplan i närområdet i det närmaste förblev oförändrat efter det kalla krigets slut. Su- 27 bedöms komma att förnyas först när attackflygplanet Su-24 i till väsentlig del är ersatt och därmed kommer typen att dominera i jaktflyget i närområdet i flera decennier. Su-27 har en räckvidd på 130 mil vid lågflygning och avsevärt mera då den flyger på bränsle ekonomisk höjd. Även för jaktflygplan genomförs en gradvis förnyelse av jaktrobotar. Kapacitets ök ningen är dock inte lika framträdande. Detta främst beroende på att det stora steget, införandet av styrda jaktrobotar, tagits väsentligt tidigare. I underlagsrapporten Fjärrstridskrafter Rysslands framtida kapacitet utgiven vid FOI Mars 2002 behandlas också detta och resultatet sammanfattas i tabellen sid. 17: Utan att gå in på enskilddomi nerande attack flygplan. Observera att här beaktas att Su-24 med nuvarande basering inte kan ta full last utan måste begränsa lasten för att nå in på djupet av skandinaviska halvön. Den intressantaste slutsatsen av tabellen är dock att redan när styrda vapen tillförs i måttlig omfattning (25 %) kommer materiella kapaciteten att bli dubbelt så stor som i dagsläget och att vara betydligt större än vid kalla krigets slutskede. Och detta även om antalet attackflyg plan minskar något. Vid en andel på 50 %, som bör vara möjligt att nå inom mindre än tio år, kommer materiella förmågan att bli ännu högre. I en artikel i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar o Tidskrift, 1. häftet 2001 Rysslands förmåga att genomföra begränsade operationer med fjärrstridskrafter redovisas de antaganden, begränsningar och känslighetsanalyser som jag gjort, liksom litteraturhänvisning till bl.a. FOI-rapporter där det finns ännu utförligare redovisning. Tabell: Attackflygplan i Sveriges närområde och deras materiella förstöringskapacitet Framtid Attackflygplan i närområdet Alt 1 Alt 2 antal andel styrda vapen 0% 0% 10% 25% 50% materiell kapacitet 1,0 1,0 1,5 3 6 per och enheter har högre eller väsentligt högre träningsnivå och därmed för måga. Detta innebär att förmågan till militär stridsmässig flygning övervintrat under de år då den genomsnittliga träningsnivån varit låg. Vidare har enheter med Su-24 i olika omgån gar deltagit i striderna i Tjetjenien och tidigare i Afghanistan. De uppgifterna som nämndes i inledningen tyder då på ökad omfattning av enheter som behärskar stridsmässig flygning.

17 Foto: Försvarets bildbyrå/lennart Berns Su-27 Flanker dominerar det ryska jaktfl yget i närområdet. heter är resultatet att materiell kapa citet även hos jaktflyget i när området redan överstiger vad Sovjetunionen hade vid kalla krigets slut och kommer att öka, om än i måttligare takt än den ökning som sker vad avser attackkapaciteten. Även för jaktfl yget gäller dock att de personella och organisatoriska förutsättningarna, än så länge, inte är i paritet med den materi ella kapaciteten. Men organisationens status kan förbätt ras på samma sätt som man observerat vid attackoch bombflyget. Kan vi stå emot påtryckningar? Av ovanstående redovisning framgår att balansen på mellan attackförmåga och jaktförmåga för skjuts till med kraftig ökning av attackförmågan. Detta på grund av den pågående tekniska utveck lingen, där informationsteknologins förbättring av navigeringshjälpmedel spelar en avgörande roll. Det medför att det minskade antalet flygstridskrafter i Sveriges närområde har stora möjligheter att inom i sammanhanget kort tid få en konventionell förstöringskapacitet som överträffar den kapacitet som fanns under slutet av kalla kriget. Detta resultat skiljer sig väsentligt från min motsvarande bedömning av mark- och sjöstridskrafter. Re sul tatet blir där att inom dessa områden har det skett en väsentlig ned dragning av den materiella kapa ci teten i närområdet. Mot denna bakgrund framstår nuvarande inriktning på 100 JAS-flygplan som i minsta laget. Tidigare har från källor i högkvarteret framförts att behovet kan inskränkas till 80 st. Denna bedöm ning grundas på analys av situationer som innebär avvärjning av ett an- fall från avlägsen skurk stat med kryssnings mis siler utan operativt understöd. Styrande var då i grunden ett antagande att stormaktspolitiken under decen nier i framtiden inte tar sig sådana former att maktpoli tiskt agerande i Sveriges närområde med utnyttjande av militära medel blir en verklighet. Man anser att den militära organisationen under lång tid inte besitter förmåga att genomföra operationer. Man anser vidare att den politiska utvecklingen är så säker att stormakter inte kommer att använda maktmedel i vårt närområde. Ett sådant antag ande visar ingen förståelse för behovet av riskgardering med avseende på möjliga trendbrott i framtiden i den säkerhets politiska utvecklingen. Jag anser att mera säkerhetsbetonat tänkande är angeläget. Då framstår 100 JAS som ett svagt luftförsvar även om detta antal naturligt vis ger ett värde fullt bidrag. Ett större antal jaktflyg plan skulle öka möjligheterna att stå mot eventuella fram tida militära påtryckningar. Frå gan blir då inte att ange ett visst siffermässigt behov utan snarare hur många Sverige kan anses ha råd med. Vidare är det väsentligt att följa utvecklingen vad avser beväpning. Kraft fulla jaktrobotar med lång räckvidd och god kapacitet i övrigt, också i rimligt antal, är väl så viktiga som en ökning av de enskilda flygplanens förmåga. Till bilden hör ock så att luftvärnet bör utvecklas med hänsyn till attack fl ygplanens möj ligheterna att fälla den nya attack beväp ningen på långt avstånd från de till tänkta målen. Helge Löfstedt har varit överingenjör vid FOI Tabell: Jaktflygplan i Sveriges närområde och deras materiella förstöringskapacitet Framtid Jaktflygplan i närområdet antal materiell kapacitet 1,0 0,9 1,1 1,3-1,5 17

18 Tommy Jeppsson: Läsvärt om strategi Lars Wedin publicerar sin andra bok i ämnet strategi! Den första Refl ektioner över ämnet strategi utkom 2002 och har använts som kurslitteratur vid Försvarshögskolan. litteratur Utgivningstakten av böcker i ämnet strategi av svenska författare kan karakteriseras som mycket måttlig. Snarare borde sensationen vara ett faktum när så sker, men den relativa bristen på ett mera allmänt intresse för ämnet, utanför en ganska gles skara av frälsta, gör att en nypublicerad bok i strategiämnet på sin höjd väcker ett förstrött intresse. Kanske är anmälarens påstående en aning orättvist sett emot att en grupp FHS elever varje år fördjupar sig i ämnet. Det kan då vara på sin plats att nära förhoppningen att åtminstone dessa skall uppmärksamma och läsa Lars Wedins senaste bok om franskt militärt tänkande från 1700 talet till i dag som getts titeln Marianne och Athena. Anglosachsisk motvikt Bokens välfunna titel tar utgångspunkt i det symboliska mötet mellan två damer representerande Frankrikes symbol respektive stridens och vishetens gudinna. En nog så talande symbolik, mot bakgrund av strategins roll som länken mellan politik och militärt verkställande. Lars Wedins bok är välkommen av flera skäl. Dels bryter boken förtjänstfullt av en absolut dominans av amerikansk och engelsk litteratur i ämnet och ger därför möjligheter till viktiga jämförelser mellan ett anglosachsiskt och franskt tänkande. Dels ger den något så unikt som en svensk beskrivning och analys av det franska militärstrategiska tänkandets utveckling. Helt i avsaknad av franskt infl ytande i strategiundervisningen har vi dock inte varit under senare decennier. Den franske generalen André Beaufres Modern strategi för fred och krig gavs en svensk översättning 1966 och användes länge vid dåvarande Militärhögskolan som kurslitteratur i strategiundervisningen. Efter några år i kylan återinfördes boken i undervisningen i början av 2000 talet på initiativ av dåvarande huvudläraren i strategi vid Försvarshögskolan överstelöjtnant Stefan Ring. Det är viktigt att förstå dagens Frankrike, som är en av EU:s tre stora och i tillägg har en tydlig ambition om att vara den Europeiska Unionens ledare. Det är svårt att tillägna sig denna förståelse utan att införskaffa kunskaper om landets historia, vilken har ett nära släktskap med det franska militära tänkandets historia. Vi glömmer lätt bort, att Frankrike har varit och är en betydande aktör på det militärteoretiska området, och eftersom bedömningsvis kunskaperna i franska hos målgruppen svenska strategiintresserade har en förbättringspotential, hjälper Lars Wedins bok oss till förbättrade insikter kring franskt militärstrategiskt tänkande. Författaren påminner läsaren om den betydelse som Frankrike haft för Sverige historiskt. Det var franska subsidier som verksamt bidrog till att finansiera kostnaderna för en svensk stormakt, vi var ofta allierade under mer än två hundra år ( ), liksom att det franska militära tänkandet periodvis starkt influerade tänkandet också hos oss. Som exempel kan nämnas att i samband med att det bonapartistiska kejsardömet återupprättades 1848 och den aktiva utrikespolitik som blev ett resultat av den nya regimen, kom franskt militärt tänkande starkt att påverka det svenska. Betydelsen av goda kunskaper om franskt militärt tänkande har åter aktua liserats eftersom relationerna mellan de franska och svenska försvarsmakterna under senare år har fördjupats. Bred belysning av ämnet Boken består av tretton kapitel. I det första introduceras äm- 18

19 pektive marinen, behandlas i kapitlen över dessa stridskraftsslag. Flertalet kapitel innehåller en historisk översikt. Mycket förtjänstfullt är författarens förmåga att koppla utvecklingen av det franska militära tänkandet till rådande tidsanda: de filosofiska och/eller politiska idéer som var förhärskande och som kan förutsättas ha påverkat de militära tänkarna under aktuell epok. net, och här ger författaren ett antal exempel på definitioner av begreppet strategi. Efter introduktionskapitlet följer ett antal historiska kapitel, där de två första tar upp de strategiska rötterna från upplysningstiden, liksom sjökrigskonstens utveckling fram till Påföljande två kapitel tar för sig den franska revolutionen och Napoleon, där dels landkrigskonsten från talet fram till 1870 års krig behandlas, dels utvecklingen av sjökrigskonsten från 1790 fram till de moderna flottorna på 1870 talet års krig och utvecklingen av de under det första världskriget utnyttjade markstridsdoktrinerna ges ett kapitel följt av ett om sjökrigskonsten från 1870 till det första världskriget. Doktrinutvecklingen under mellankrigstiden och det kalla kriget behandlas i två efterföljande kapitel. Den omfattande franska erfarenheten av irreguljär krigföring och kolonialkrig och strategiskt tänkande efter det kalla kriget föregår författarens slutsatser. Som framgår av kapitelgenomgången behandlas markoch sjöstridskrafterna separat fram till tiden för första världskriget. Författarens motiv för detta, vilket ingen bedöms kunna bestrida, är att dessa två områden var så distinkt särskiljande, att någon form av övergripande strategi först började utvecklas på 1930-talet. Flygstridskrafterna, som inledningsvis tillhörde armén res- En läsvärd författare Den amerikansk-brittiske strategen Colin S. Gray brukar ta varje tillfälle i akt att betona strategins praktiska dimension. Lars Wedin har, efter bland annat tjänstgöring i Utrikesdepartementet och som avdelningschef i EU:s militära stab, tillägnat sig omfattande insikter i hur strategi skapas och genomförs. Författaren är kommendör i flottan och nyligen pensionerad. Han har genomgått högre militär utbildning i Frankrike, bor i Frankrike och är en kännare av franska samhällsförhållanden. Lars Wedin har ett omfattande nätverk bland franska akademiker och officerare, som är verksamma i landets säkerhetspolitiska och militärstrategiska miljöer och har genom mångåriga studier och forskning byggt upp omfattande insikter i ämnet strategi rent generellt, förutom den specialkompetens han besitter om franska militärstrategiska förhållanden. Boken Marianne och Athena utgör det mycket läsvärda resultatet av dessa insikter hos författaren. Överstelöjtnant Tommy Jeppsson tillträder vid årsskiftet posten som vårt försvars redaktör Lars Wedin: Marianne och Athena. Franskt militärt tänkande från 1700 talet till i dag. Försvarshögskolan. Stockholm ISBN litteratur 19

20 Olof Santesson: Hur Sovjetunionen vann över Tyskland Nya forskarrön avslöjar tricket: en väl förberedd krigsekonomi. litteratur 20 Andra världskriget avgjordes på östfronten. Utvecklingen där borde historikersamfundet kanske ha ägnat tre fjärdedelar av hela sin uppmärksamhet åt. Som läget nu är har människor klart för sig att Tyskland besegrades i grunden. Men de flesta vet mindre om hur det gick till och framför allt om hur Sovjetunionen kunde återhämta sig och även ekonomiskt vinna initiativet efter inledande nederlag utan motstycke i krigshistorien. Med sin bok om en rysk industristads framväxt åren mellan revolutionen och Stalins död har Lennart Samuelson här med besked fyllt i en lucka. Sovjetunionen föddes ur krig, och dess ledning var från början inställd på att nya krig kunde komma. Tricket för att överleva var en i fredstid väl förberedd krigsekonomi, av allt att döma mer storvulet genomplanerad än vad som fanns i något annat land i världen. Samtidigt drevs kommunistiska makthavare av vidunderliga visioner om en kommande tid präglad av en modern och effektiv ekonomisk expansion. Avgörande expansion i Ural Allt annat fick stå tillbaka för elitens beslutsamhet att hämta in västvärldens försprång. Författaren citerar här den brittiske Sovjetkännaren E H Carrs ord om en monumental bedrift till ett monstruöst pris. Det hela kom inte igång på enbart centrala direktiv. Regionalt tog partiets energiska näringsföreträdare fasta på omvälvningens nya möjligheter. I Ural med dess slumrande naturtillgångar startade sålunda under 1930-talet en expansion av företag och bosättningar som, skulle det visa sig, kom att spela en avgörande roll för statens överlevande när kriget väl kom. Ett decennium efter det att inbördeskriget mellan röda och vita hade gått härjande fram och år av svält drabbat befolkningen lades grundstenarna till en ny industriell struktur. En nyckelort blev staden Tjeljabinsk, skådeplatsen för ett slag sommaren 1919 med stupade på vardera sidan. Där tar Lennart Samuelsons nästan episka berättelse Tankograd sin början. Författaren, numera docent vid Handelshögskolan i Stockholm, är vår störste kännare av sovjetisk militärindustri-