Strategier för att hela en delad stad

Transkript

1 Strategier för att hela en delad stad Samordnad stadsutveckling i Malmö Redaktörer: Carina Listerborn (Projektledare) Karin Grundström Ragnhild Claesson Tim Delshammar Magnus Johansson Peter Parker Malmö University Publications in Urban Studies 16

2 Redaktörer: Carina Listerborn (Projektledare) Karin Grundström Ragnhild Claesson Tim Delshammar Magnus Johansson Peter Parker Foto: Sarah Newman (när inte annat särskilt anges i texten) Kartbearbetning: Karin Grundström Tryck: Holmbergs, Malmö 2014 Layout och form: Fredrik Björk Forskningsprojektet är finansierat av Forskningsrådet för mijö, areella näringar och samhällsbyggande (FORMAS) och Riksantikvarieämbetet (RAÄ) genom forsknings programmet Samordnad stadsutveckling en förutsättning för hållbarhet, ISBN: (pdf) (tryck)

3 INNEHÅLL 1. En samordnad hållbar stadsutveckling Carina Listerborn 7 STRÅK SOM BEGREPP OCH PRAKTIK 2. Stråk mellan öst och väst. Stadsbyggnad i ett föränderligt stadslandskap Karin Grundström Var dag på stråket. Observationer från Västra Hamnen och Rosengård Karin Grundström och Carina Listerborn Stråk på kors och tvärs i staden. Ett samtal om Rosengårdsstråket Ett samtal med Sten Göransson, Malmö stad 41 OMVANDLINGENS PRAKTIK 5. Varför är det så svårt att skapa långsiktig samverkan om alla tycker det behövs? Magnus Johansson Samproduktion av platser. Former för deltagande i utveckling av mötesplatser längs Rosengårdsstråket Peter Parker Utveckling och förvaltning i samverkan längs med Rosengårdsstråket Ett samtal med Lena Eriksson och Moa Björnson, Malmö stad 81 PROCESSER FÖR PLATSSKAPANDE OCH IDENTITET 9. Stadsodling - allt du behöver? Tim Delshammar Berätta staden tillsammans. Planering som en plats för lärande, lyssnande och konflikt Ragnhild Claesson Bilden av Rosengård ur kommunalt perspektiv. Självbilder, fysisk miljö och investeringar Ett samtal med Dick Fredholm, Arian Ratkoceri, Anna Pettersson och Julia Magnusson, Malmö stad 111 FRÅN VISION TILL VERKLIGHET 12. Från vision till verklighet. Strategier för att utveckla hållbara städer Carina Listerborn 129 Författarpresentationer Rosens röda matta. Stadsplanering på tjejers villkor Moa Björnson 73

4 KARTA ÖVER CENTRALA MALMÖ Markerade platser omnämns i antologin VÄSTRA HAMNEN Observation VH TRIANGELN Stapelbäddsparken

5 ROSENGÅRD Enskifteshagen Bokalerna Örtagårdstorget Observation RSG Rosens röda matta

6

7 EN SAMORDNAD HÅLLBAR STADSUTVECKLING Carina Listerborn Dagligen presenteras framtidens orosmoln för oss. Beskrivningar av hot mot miljön och den ekologiska ordningen, ekonomiska kriser och sociala konflikter avlöser varandra i globala och lokala rapporter. De många dystopiska skildringarna kan betraktas som konsekvenser av tidigare strukturer och handlingar som påverkar dagens miljö, ekonomi, urbana utveckling och sociala relationer. Rapporterna utmanar oss att självkritiskt granska dagens samhälle och vårt agerande. Dystopier är dock inget nytt för vår tid, utan används emellanåt för att få upp frågor på agendan; vi måste agera! De stora frågorna om framtiden hamnar på så vis även i den kommunala vardagen och väcker frågan om vilket handlingsutrymme de kommunala förvaltningarna har för att skapa en hållbar stadsutveckling. Hur kan de bidra till en god välfärd för stadens invånare samtidigt som det stärker en hållbar utveckling i alla dess betydelser? Kan processer kopplade till ekologi, ekonomi och sociala relationer länkas samman eller är de motstridiga? Denna antologi är ett resultat av ett gemensamt arbete mellan forskare och tjänstemän för att diskutera möjligheterna och formerna för det praktiska arbetet kring hållbar stadsutveckling. Forskningen och den kommunala offentliga sektorn har olika arbetsuppgifter och förutsättningar. Inom forskning sätts samhällsutvecklingen i ett sammanhang där ekonomiska, materiella, sociala, kulturella och politiska processer lyfts fram och identifieringen av konfliktpunkter och problemområden är centralt. Den kommunala praktiken har istället sitt sikte inställt på att finna lösningar på de utmaningar de ställs inför och presentera program för utveckling. Visioner och strategier kommer då i fokus. Samverkan mellan forskare och tjänstemän är berikande då samhällsutvecklingen betraktas från skilda perspektiv men med gemensam erfarenhet, eller empiri. Ibland upplevs avståndet långt mellan forskning och praktik, även om våra kompetenser och praktiker är nära förbundna. Det kan 7

8 därför vara viktigt att tänka på att utan forskning fanns ingen grundutbildning på universiteten som utbildar våra tjänstemän och utan tjänstemännens kompetens och erfarenhet hade forskningen förblivit hypotetisk. Samverkan mellan forskning och praktik brukar kallas transdisciplinär. Samverkan sker även mellan skilda ämnen inom universiteten och mellan olika förvaltningar på kommunen. Vikten av att både samverka och samordna, betonas i programmet Samordnad stadsutveckling - en förutsättning för hållbarhet, som år 2010 utlyste forskningsmedel i ett samarbete mellan Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (FORMAS), Riksantikvarieämbetet (RAÄ), Naturvårdsverket, Energimyndigheten och Trafikverket (tidigare Vägverket och Banverket). Sju forskare på Institutionen för urbana studier på Malmö högskola och Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning, på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) hörsammade denna utlysning och sökte medel. Hösten 2010 beviljades forskningsprojektet Omvandling av fragmenterade städer. En studie av att integrera hållbarhetsmål genom urbana rörelsestråk medel med finansiering från FORMAS och RAÄ för att under tre år fördjupa sig i hållbar stadsutveckling, med fokus på sociala utmaningar. I ansökan tog forskargruppen sin utgångspunkt i ett konkret utvecklingsarbete i Malmö. Malmö stad hade år 2009 erhållit ekonomiskt stöd från Delegationen för hållbara städer för att knyta ihop de östra och västra delarna av Malmö genom förstärkandet av ett stråk. Visionen var att omvandla och hela en delad stad då Malmö, liksom många andra svenska storstäder, har en utpräglad rumslig och socio-ekonomisk segregation. Stråket utgjorde grunden i den uttalade planeringsstrategin för att samordna en ekologisk, ekonomisk och socialt hållbar stadsutveckling. Stråket ska uppmuntra till ökad rörelse i stadsrummet för cyklister och fotgängare och därtill skapa intressanta mötesplatser längs vägen. Stråkets sträckning var initialt avsett att länka Västra Hamnens senmoderna bostadsområden med miljonprogrammets boende i Rosengård. De ekonomiska förutsättningarna ledde dock till att stråket kom att bli avgränsat till det så kallade Rosengårdsstråket, som sträcker sig från Örtagårdstorget i Rosengård till Triangeln i centrala Malmö. Programmet som kallats Hållbar stadsutveckling i Malmö från öst till väst pågick mellan 2010 och 2014 och hade ambitionen att bli ett demonstrationsområde för hållbar stadsutveckling. Parallellt med detta projekt finansierade EU-medel och interna satsningar inom Områdesprogrammet ytterligare förändringsprocesser i Rosengård. De samlade insatserna gick under benämningen Fokus Rosengård. Längs Rosengårdsstråket och i olika delar av Rosengård har flertalet projekt initierats och genomförts med många aktörer inblandade under Malmö stads samordning. 8

9 Speciellt viktiga satsningar är, förutom stråkets upprustning, utvecklingen av Bokalerna, Bokaltorget, Aktivitetsytan och planeringen kring Rosengårds station. Flera platser har fått nya namn efter omvandlingen vilket framkommer i antologins olika kapitel. Förutom detta har det även funnits projekt kring stadsodling, energiåtgärder i fastigheter, renoveringsprogram och förtätning i bebyggelsen. Malmö stad har lagt stort fokus på att dessa omvandlingar ska ske sektorsövergripande inom kommunen och i nära samverkan med de boende. Det har funnits en uttalad ambition att involvera invånare brett i processerna. Arbetet med upprustning och omvandling av Rosengård fortsätter även de kommande åren med utvecklingen av Amiralsstaden, infrastruktursatsningar, Culture Casbah och en förbättrad lokal service inom stadsområdet. Forskningsansökan har tagit sin utgångspunkt i tidigare forskning som pekat på att stadsomvandlingsprojekt å ena sidan har potential att bidra till förändring, å andra sidan kan riskera att förstärka en social fragmentering. Vidare har den tidigare forskningen pekat på att de olika hållbarhetsmålen ofta står i komplicerade relation till varandra och där det inte är uppenbart att de alltid kan samverka positivt. Forskningsprojektet vill därför undersöka närmare hur sådana motsatsförhållanden hanteras i praktiken när nya vägar bryts för hållbar stadsutveckling. Det är en balansgång att å ena sidan ha ett helhetsseende, och å andra sidan göra fördjupningar i skilda delar av hållbarhetsmålen. I vårt arbete har de sociala aspekterna satts främst då de generellt sett har visat sig svårast att definiera och omsätta till praktiska handlingar. De sociala frågorna inbegriper också på ett mycket tydligt sätt maktdimensioner, mellan medborgare sinsemellan, och mellan medborgare och myndigheter. Sociala frågor är också kanske mest politiskt omstridda. I FORMAS forskningsöversikt från 2011 betonas också vikten av att lyfta kulturens roll för hållbar stadsutveckling och att kulturarvsforskningen är en outnyttjad resurs i detta sammanhang. Vi har vävt in frågeställningar som berör kulturarv genom att tala om plats, rum och identitet, men här finns mer att göra för att koppla detta till stadsplanering och framtidsvisioner. Delade städer städer som är fragmenterade socialt, ekonomiskt och geografiskt är ett globalt fenomen. Städer runt om i världen arbetar med dessa utmaningar och försöker lära av varandra för att på ett bättre sätt möta framtidens generationer. I denna antologi vill vi bidra med en inblick i hur dessa processer har sett ut i Malmö. Det är reflektioner och analyser både från forskare och praktiker, som inte har till syfte att berätta en framgångshistoria, utan istället vill visa på både svårigheter, utmaningar och möjligheter. 9

10 Forskargruppen Forskargruppen har kompetenser inom stadsbyggnad (Carina Listerborn), arkitektur (Karin Grundström), ledarskap och organisation (Peter Parker), organisatoriskt lärande (Magnus Johansson), landskapsplanering (Tim Delshammar och Kenneth Olwig) samt en doktorand med erfarenhet av kulturarvsfrågor (Ragnhild Claesson). Till gruppen knöts initialt en referensgrupp med personer från Malmö stad, Malmös kommunala bostadsbolag (MKB), Institutet för hållbar stadsutveckling (ISU) och Länsstyrelsen i Skåne. I samarbete med parallella forskningsprojekt från samma utlysning; Solenergi i stadsplanering, vid Lunds Universitet och Lunds Tekniska Högskola och Urban arkitektur som stödjer ett uthålligt transportmedel gång, Lunds Tekniska Högskola, har möten och mindre konferenser arrangerats i vad vi kallat SAMS-gruppen. Under projektets gång gästades Malmö högskola av en fotograf, Sarah Newman, som även arbetat som lärare vid högskolans samarbetsinstitution Rochester Institute of Technology i USA. Sarah engagerades i projektet och tog bilder längs Rosengårdsstråket. Hennes bilder får utgöra illustration till projektet i denna antologi. Antologins tre delar Antologins struktur följer forskningsprojektets indelning i tre områden, där den första delen; Stråk som begrepp och praktik, handlar om stråk som stadsbyggnadsideal och gestaltningsbegrepp. Här är vi intresserade av hur valda strategier för hållbar stadsutveckling bidrar till att utveckla en stadsbyggnadsdiskurs. Diskurs är ett begrepp som används brett inom forskning, men som har det gemensamma att forskaren vill belysa hur begrepp, sätt att resonera, frågeställningar och diskussioner tillämpas inom ett visst område. De diskussionsordningar som växer fram under vissa epoker får stort inflytande över både teori och praktik. De föreställningar som periodvis dominerar om bästa lösningar eller framgångsexempel är präglade av samtidens diskurs. Underlaget för denna del av forskningen är samtal med tjänstemän och politiker i ledande ställning, och dokumentanalyser, det vill säga personer och texter som är tongivande i utvecklandet av dessa diskurser. Den andra delen i antologin; Omvandlingens praktik, undersöker de strategier och roller som utvecklas inom de kommunala förvaltningarna i samverkan med omgivande samhälle för att på ett bättre sätt kunna möta de ut- 10

11 maningar de står inför. Tjänstemännens vardag bygger på beprövad erfarenhet och organisatoriska ramar, men nya arbetssätt prövas också efterhand, vilket i förlängningen kan leda till en förändrad praktik och att nya typer av platser utvecklas i staden. Under projektets gång har frågan om förvaltning kommit att bli mer tongivande; om medborgarna ska kunna vara medskapare till sin stad, hur ska då förvaltning av platser organiseras? Forskarna i denna del av projektet har befunnit sig nära tjänstemännen och följt dem i deras vardag och på möten. Observationer och intervjuer har varvats om vartannat. I den tredje delen av antologin; Processer för platsskapande och identitet, har forskarna varit nära de lokala processerna som involverar boende. Medborgarnas möjligheter till inflytande och påverkan på lokalmiljön är viktigt för planerarna ur flera aspekter. För planerarna är det relevant att veta att deras insatser landar rätt och att de boende är med på förändringarna, men det kan också för tjänstemännen handla om att få in nya idéer, kunskap och perspektiv på platsen. I linje med Agenda 21 har Malmö stad försökt nå ut till olika medborgargrupper. Vilka sätt att involvera medborgare fungerar då bra? En samlande aktivitet kan stadsodlingar vara. Genom att skapa plats för odling bjuds människor in till att vara med att skapa sin närmiljö, och dessutom få ut något konkret av det. Odling och matlagning är vedertagna strategier för att mötas i många sammanhang. En annan aspekt av den lokala miljöns omvandling handlar om invånares och platsers förmodade identitet. Platsskapande, både genom handling, och berättelser, har varit ingången för en delstudie inom projektet som undersöker hur boende ges möjligheter att själva påverka och inta platser. Här blir frågor om det förgångna också relevant. Med vilka personliga erfarenheter bidrar vi till att skapa berättelser om platser och finns det utrymme inom en kommunal planeringsprocess att inkludera de berättelserna? Forskarna har i samtal med boende pratat om platsens potential och utveckling och i olika former provat nya sätt att initiera dialog som går utöver en mer etablerad form av medborgardialog. I antologin använder vi begreppen tjänstemän, planerare, projekt- och processledare i överlappande betydelser, men är helt medvetna om att positioner, roller och kompetenser skiljer sig åt. Alla dessa personer har dock på olika sätt bidragit till stadens utveckling och omvandling. När den specifika positionen är viktig framkommer det i texten. I varje del av antologin finns även röster med från tjänstemän som forskargruppen har samarbetat med. I samtal om hållbar stadsutveckling ges tillfälle för tjänstemännen att reflektera över sin erfarenhet av arbetet. Vi har befunnit oss nära planeringens praktik och ideologi inom forskningsprojektet, men i planeringen av den hållbara staden är förstås invånarna de viktigaste. Det är för att stärka möjligheterna för invånarna att kunna känna 11

12 framtidstro, uppleva en tryggad livssituation och få möjligheter till inflytande över samhällsutvecklingen som både forskare, och tjänstemän engagerar sig i dessa frågor. Det finns förstås ingen skiljelinje mellan dessa kategorier av aktörer, för oavsett vad vi gör under arbetstid; forskar, planerar eller något helt annat, så delar vi samma miljö och stad. Det är således en förhoppning att denna bok ska ge uppslag och tankar om urbana processer som kan komma många olika läsare till gagn. Antologin utgör en första gemensam redovisning av forskningsprojektet. I slutet av 2014 kommer forskargruppen medverka i en utställning på Form & Design i Malmö på temat Staden studerad, där besökaren ska få upptäcka staden från forskarnas perspektiv. På så sätt vill vi nå ut till många grupper i samhället och bjuda in till samtal om framtidens stad. Därtill kommer fler vetenskapliga artiklar att produceras under de kommande åren. Referenser FORMAS (2011) Forskningsöversikt. Hållbar stadsutveckling, 12

13 13

14 Stråk som begrepp och praktik

15

16 Stråk som begrepp och praktik I tre kapitel kommer stråk som stadsbyggnadsvision och planeringsbegrepp i relation till vardaglig användning hos invånarna att diskuteras. Här diskuteras hur socialt hållbar stadsutveckling begreppsliggörs i planering och hur de framtagna planeringsansatserna uppfattas av vardagens användare.

17 STRÅK MELLAN ÖST OCH VÄST Stadsbyggnad i ett föränderligt stadslandskap Karin Grundström Stråk är ett relativt nytt begrepp inom hållbar stadsutveckling. Ett stråk genom staden kan vara en gata i form av ett handelsstråk, eller ett grönstråk i form av en cykelled genom en park. Stråk används även i betydelsen transportstråk och kan då omfatta spårvägar och busslinjer. Enligt ordboken är stråk en farled där människor ofta går eller vistas (Norstedts, 1988). Ordet stråk omfattar utöver en fysisk utsträckning i rummet även en koncentration av mobilitet; stråk är en farled där det sker många förflyttningar, där människor ofta går eller vistas (Persson, 2004; Wikström & Olsson, 2012). I betydelsen stadsbyggnadsbegrepp har stråk förekommit allt oftare under den senaste tioårsperioden. I Stockholm planeras för promenadstaden, i Lund planeras ett stråk mellan centrum och den hållbara stadsdelen Brunnshög. I Malmö har en satsning på ett stråk mellan stadens östra och västra delar genomförts mellan och nu planeras Linjen, ett kulturellt stråk i stadens centrala delar. Stråk omnämns även i flera av Malmö stads planeringsdokument där de tillskrivs förmågan att koppla samman och hela staden (Malmö Stad 2012; Malmö Stadsbyggnadskontor 2009; 2011). Gemensamt för dessa projekt och dokument är hållbarhet och mobilitet i stadens offentliga rum. Planering av stråk genom staden kan förstås som del av en tendens där planering, utformning och användning av det offentliga rummet tilldelas en allt större betydelse inom hållbar stadsutveckling. Det offentliga rummet i betydelsen korsväg och mötesplats för territorier, politik och kultur har fått ökad betydelse över hela Europa. Flera Europeiska städer har genomgått stora omstruktureringar vilket inneburit att det offentliga rummets betydelse för ekonomisk tillväxt, social integration och ekologisk hållbarhet utforskas och debatteras (Madanipour, 2014). Skiftet mot en större betydelse av offentliga rum har medfört nya utmaningar för stadsbyggnad och stadsplanering. Det 17

18 tidigare intresset för mätbarhet, energieffektivitet och idealbilder av den täta, varierade blandstaden, har kompletterats med frågor om det offentliga rummets utformning och det sociala livet i staden. Den täta, varierade, blandstaden har varit och är fortfarande nära nog en idealbild av den hållbara staden i såväl nationell som internationell forskning inom hållbar stadsutveckling och hållbar urban utformning (Haas, 2012; Wheeler, 2004). Förvisso förekommer även en kritik mot ett alltför stort fokus på formmässiga uttryck, framförallt riktat mot Ny-urbanismen som ett uttryck för Starbucks Urbanism. Denna urbana form, främst baserad i neo-traditionell arkitektur, är ett stöd framförallt för den kreativa klassens livsstil med shopping, hälsa, nöjesliv och mobilitet, en urban form där hållbarhet reducerats till ett begränsat antal igenkänningsbara, visuella koder och uttryck (Sorkin, 2007). I Sverige har den täta, varierade blandstaden fortfarande en framskjuten position inom stadsbyggnadsdiskurs och praktik, men den kompletteras idag av begreppen koppling och samband. I en rapport från Boverket presenteras en kunskapsöversikt om socialt hållbar stadsutveckling med exempel från fem svenska städer. Rapporten visar på en viss konsensus och pekar på fem återkommande teman helhetssyn, inflytande, identitet, variation och samband. Temat variation faller väl in i föreställningar om den täta blandstaden och pekar på behovet av större funktionsblandning, ett varierat bostadsutbud och större gestaltningsmässig variation. Temat samband pekar på behovet av förstärkta fysiska samband genom förtätning av stadsdelar, förbättrade kommunikationer samt behovet av att överbrygga barriärer och utveckla målpunkter i staden (Boverket, 2010). Även om den täta blandstaden fortfarande utgör något av en norm, har mobiliteten, genom teman om samband och kopplingar, gjort sitt intåg i hållbar stadsutveckling Mobilitet är en grundläggande metafor för förståelsen av kultur och samhälle, en metafor där värderingar av mobilitet som antingen något hotfullt eller frigörande ingår. Det hotfulla perspektivet förstår mobilitet i negativa och utmanande termer medan det frigörande perspektivet tolkar mobilitet som ett uttryck för framgång, tillväxt och modernitet. Oavsett perspektiv är mobilitet långt ifrån oproblematiskt eftersom mobiliteten tillskrivs en specifik mening i olika sammanhang och kan även föreskriva vissa praktiker; hur och var människor kan eller förväntas förflytta sig (Merriman och Cresswell, 2011). Därutöver har den individuella mobiliteten upphöjts till ett av de främst eftertraktade värdena i vår tid. Möjligheten att vara mobil och fritt bestämma över sin användning av tid och rum är skarpt differentierad och differentierande mellan olika grupper i samhället, den åtskiljer lika mycket som den förenar. Frihet och valmöjligheter för vissa innebär lokalisering och tvång för andra (Bauman, 1998). Ytterligare en aspekt av mobilitet är den ökande användningen av informations- och kom- 18

19 munikationsteknologi där dagligen nya spänningar och överlappningar mellan fysiska platser och digitala flöden konstrueras (Mitchell, 2004). Mobiliteten har länge setts som en drivkraft för ekonomisk utveckling i visioner och strategier inom hållbar stadsbyggnad och planering samtidigt som stadsbyggnadens praktik nästan uteslutande föreskrivit riktlinjer och ansatser för enskilda byggnader och stadsdelar där täthet och variation varit ledord och mobiliteten i stort uteslutits. I den mån mobilitet förekommer inom stadsbyggnad har den till stor del varit en fråga om effektiva transporter och energisnål kollektivtrafik snarare än en fråga som berör stadsbyggnadsfrågor om att ordna och gestalta helheten av byggnader, gator och andra stadsrum. Men, mobiliteten har nu blivit en fråga även för stadsbyggnad, då städerna fragmenteras och politiken för hållbarhet omfattar visioner om social integration och pekar på behovet av att bygga samman och hela staden. Detta har lett till att nya begrepp, såsom stråk, innefattas i diskurs och praktik och tillskrivs en mening. Allteftersom nya begrepp tillkommer är det viktigt att de granskas och utforskas i syfte att i möjligaste mån förstå och se konsekvenserna av den betydelse de tillskrivs. Syftet med detta kapitel är att utforska mobilitetens betydelse för hur stråk tolkas som stadsbyggnadsbegrepp av tjänstemän på nyckelpositioner i Malmö stad. Vad betyder stråk som stadsbyggnadsbegrepp? Vilka föreställningar om mobilitet finns och hur förväntas den byggda miljön stödja mobilitet genom stadsrummet? Studien visar att stråkbegreppet delvis bygger vidare på föreställningar om täthet och variation, men samtidigt möjliggör en brytning mot den kritiserade fixeringen på specifika former, eftersom gestaltningsproblemet omformuleras till att understödja förflyttningar, vilket innebär att flera typologier, transportsätt och skilda skalor inbegrips. Detta kapitel baseras på en studie där sju intervjuer med tjänstemän på chefsposition i Malmö stad ingår, bland annat kommunstyrelsens ordförande, stadsbyggnadsdirektör, stadsplanechef, chef på gatukontoret och miljöförvaltningen. Utöver intervjuerna ombads tjänstemännen att var för sig rita stadens viktigaste stråk på en karta som sedan sammanställts till en summerande karta med samtliga stråk inritade (fig. 1). Tjänstemännens föreställningar och visioner om vad stråk omfattar, hur ett stråk bäst gestaltas och vad stråk kan bidra med är av stor betydelse då de dels har en god inblick i stadens pågående verksamhet och dels en relativt stor möjlighet till påverkan av framtida planerings- och stadsbyggandsstrategier. Studien omfattar även analyser och gestaltningsförslag över Rosengårdsstråket och plandokument där stråk omnämns (MKB 2011; Malmö Stad, 2010). Under forskningsprojektets gång har flera olika uppfattningar om stråkets sträckning mellan öst och väst förekommit. I ansökan till Delegationen för hållbara städer redovisades två stråk kopplade till varandra i en sträckning mellan Rosengård och Centralstationen. De fysiska förändringar 19

20 som genomförts på det så kallade Rosengårdsstråket har dock skett på en kortare sträcka mellan Triangelns station och Rosengård. I texten nedan redovisas tjänstemännens föreställningar om stråket och i detta fall leder stråket hela vägen mellan Rosengård i öst och Västra Hamnen vid havet i väst. Först presenteras först en kartbild över stråk och därefter föreställningar om mobilitet i form av livliga, rytmiska och kopplande stråk. Fig. 1: Sammanställning över stråk ritade av tjänstemän i Malmö Stad. Bild: Karin Grundström, foto: Sarah Newman. Malmös stråk flera former och färdmedel Ett intressant resultat från studien är den stråk-karta tjänstemännen ritat (se Fig 1). En gemensam föreställning som framkom är att stråken sträcker sig genom hela staden, mellan stadens ytterområden genom centrum och ibland vidare i regionen. Ytterligare en gemensam föreställning var att stråk kan omfatta flera typer av fysiskt olika farleder och flera sätt att förflytta sig. Ett stråk i form 20

21 av en fysisk farled kan både vara en tågtunnel och en cykelbana. På stråken förflyttar sig människor antingen genom att åka tåg, cykla eller promenera. Därutöver visar kartan, trots viss variation mellan strecken, en överlappning av stråkens sträckning i tre huvudsakliga grupperingar. Grupperingen har skett trots att tjänstemännen inte sett varandras kartor. Kartan visar tre huvudsakliga stråk; Malmös ur-stråk och historiska handelsgata, Malmös nya transportstråk Citytunneln och stråket mellan öst och väst i vilket Rosengårdsstråket ingår. Stråket längs kusten, ibland kallat Malmös-ur-stråk, leder på kartan in från öster, passerar centrum och leder vidare mot Limhamns i väster. Detta stråk utgjorde historiskt Malmös huvudsakliga handelsstråk. Den del av stråket som leder genom Malmös centrum utgörs idag av en stadsgata som även används för busstrafik och cykling. På detta stråk samsas flera skilda sätt för människor att förflytta sig. Det andra välmarkerade stråket på kartan utgörs av Citytunneln som invigdes Citytunneln har tre stopp inom Malmö stad och leder sedan vidare i riktning mot Lund respektive Köpenhamn. Detta är ett transportstråk i regional skala som utgörs av spårbunden trafik med transportnoder på tre platser i staden. På detta stråk förflyttar sig människor med tåg. Det tredje välmarkerade stråket leder mellan öst och väst, mellan Rosengård och Västra Hamnen. Störst antal streck på kartan förekommer längs det stråk mellan öst och väst som fått medel genom Delegation för hållbara städer. På kartan visar några av strecken genom Rosengård idéer om en framtida buss eller spårväg medan andra streck visar på idéer om det existerande cykelstråket. I detta stråk förekommer både två typer av fysiska farleder och flera skilda sätt att förflyta sig. Stråkkartan kan sägas representera tanken att skapa samband i staden genom mobilitet, viket tar sig uttryck i en stadsbyggnad som syftar till att förstärka eller bygga farleder längs vilka människor enkelt kan förflytta sig. Om samband i staden skapas genom mobilitet, blir mobiliteten det primära gestaltningsproblemet inom stadsbyggnad, snarare är specifika typer eller former. Människor förflyttar sig genom staden med en rad skiftande transportmedel, vilket gör begrepp som gata eller väg svåra att använda för att täcka flera alternativa färdvägar och färdmedel. Här får stråkbegreppet en viktig roll i betydelsen av en farled som kan härbärgera skiftande fysisk form och ett flöde av människor. De tre huvudstråken på kartan kan ses som försök att skapa samband där mobilitet är centralt. Här finns ingen fastställd typ eller idealform. Tvärtom verkar stråk kunna omfatta en bredd av olika formmässiga uttryck, allt från tågtunnlar till busslinjer och cykelstråk. Längs stråken förflyttar sig människor, de åker tåg eller buss, cyklar eller går. Stråkbegreppet omfattar här flera typer av fysiskt olika farleder och flera sätt att förflytta sig. 21

22 Stråk farleder som koncentrerar och understödjer förflyttningar i flera skalor Stråk-kartan visar tjänstemännens syn på var i Malmö stråk kan och bör finnas samt vilka former och färdsätt som omfattas. En annan viktig fråga, när stråkbegreppet implementeras i konkreta projekt, är vilka föreställningar om mobilitet som förekommer och hur mobiliteten är tänkt att understödjas genom den byggda miljön. Nedan presenteras tre teman det livliga stråket, det rytmiska stråket och det kopplande stråket som framkommit i analysen av intervjumaterialet med tjänstemännen. Temana pekar på mobilitetens centrala betydelse för stråkbegreppet och hur den byggda miljön är tänkt att koncentrera och understödja förflyttningar i och mellan olika skalor. Det livliga stråket Den livliga gatan är en omhuldad tanke inom stadsbyggnad. Idéen om de positiva konsekvenserna av ett rikt gatuliv där många människor rör sig i en tät, blandad, urban miljö går tillbaka till planerare som Jan Gehl och Jane Jacobs (Gehl, 1971; Jacobs 1962). Dessa idéer uppstod delvis genom en reaktion mot funktionsindelningen och framväxten av en storskalig bebyggelse under efterkrigstiden. I motsats till funktionalismen förespråkades en småskalig, varierad bebyggelse med ett tätt gatunät. En sådan urban miljö ansågs leda till ett befolkat gaturum där många människor ville uppehålla sig, vilket i sin tur ansågs medverka till trygghet och socialt umgänge i livet mellan husen. Stråk i en lokal skala är till viss del formad i denna idétradition. När frågan ställs vad ett stråk är och hur det gestaltas, framkommer tankar om en tät, varierad bebyggelse där människor vill uppehålla sig och förflytta sig mellan inne och ute. Den täta, varierade bebyggelsen är en ansats för mobilitet, bland annat enligt chefen för strategienheten på planavdelningen: Stråken befolkar staden / /man måste försöka samla, det är också lite som Gehls teser, vi kan inte se att vi kan ha fulla bottenvåningar överallt med butiker och det är inte nödvändigtvis butiker det kan vara kontorsverksamheter, mäklare, arkitektfirmor, reklambyråer, konsulter utav vilket slag. Bara det här att det går ut och in folk är ju positivt för rörelsen, just att få rörelser och få människor att komma till platser det är viktigt. Citatet visar hur de existerande idealen om täthet och varierad form fortfarande existera men snarast som understöd för mobilitet. Ett exempel på implementering av dessa idéer är Bokalerna och det nya Örtagårdstorget byggt 22

23 i anslutning till stråket i Rosengård. Bebyggelsen har blivit mer varierad genom tillägget av Bokalerna, det finns småbutiker för handel, något café och en resebyrå. Torget har fått en ny utformning med sittplatser och belysning för att människor ska kunna stanna till och uppehålla sig under längre tid på torget. Stråket utgör mittpunkt för förflyttningar mellan Bokalerna och Örtagårdstorget. Det livliga stråket i den lokala skalan omfattar i detta exempel föreställningar om mobilitet i betydelsen av en positiv kraft för att befolka det lokala, offentliga rummet. Stråket befolkas av människor som kommer till Örtagårdstorget, uppehåller sig där och rör sig mellan inne och ute. Stråket kantas av en funktionsblandad, varierad bebyggelse. Det rytmiska stråket Stråk i den urbana skalan, i stadslandskapet, omfattas av föreställningar om rytm. Ett stråk är en farled genom staden, en farled där flera platser eller noder i staden länkas samman. Stadsbyggnadsansatser till stöd för förflyttningar genom staden har tidigare framlagts bland annat av planerarna Gordon Cullen och Kevin Lynch (Cullen, 1961; Lynch 1961). Denna idétradition omfattar tankar om tydliga urbana korridorer och distinkta noder vilka underlättar för orienterbarhet och gör staden tydligare läsbar för invånarna. Stråk i den urbana skalan bygger vidare på denna idétradition där stråket utgör en urban korridor som länkar samman en rad platser eller noder i en viss rytm. Ett exempel på föreställningar om rytm framgår i stadsbyggnadsdirektörens tankar om hur ett stråk bör gestaltas: Om man nu talar om att man ska bygga ett attraktivt stråk så måste det hända någonting med en viss frekvens och man måste vistas där och känna sig trygg. Stråkens rytm och följden av platser syftar till att understödja möjligheten att förflytta sig, stanna till eller pausa och sedan fortsätta längs stråket. Ett exempel på implementering av dessa idéer är de platser som planerats och uppförts längs stråket i Rosengård; en gemensam odlingsyta, en aktivitetsyta, en kryddträdgård och Örtagårdstorget. Stråket från öst till väst leder genom dessa och ytterligare några offentliga platser i Rosengård och leder därefter vidare genom Malmö. Sett till hela sträckningen mellan öst och väst leder stråket förbi några av stadens viktigaste noder i form av torg, Centralstationen, högskolan och slutligen Turning Torso och Västra Hamnen. Det rytmiska stråket i den urbana skalan omfattar föreställningar om kontinuerliga förflyttningar längs en farled eller urban korridor där stråket leder till 23

24 och förbi viktiga platsbildningar och lockar till nya förflyttningar. Kanske är stråken här en tanke om möjligheten för människor att förflytta sig till platser de inte vanligtvis besöker? Det kopplande stråket Stråk i den regionala skalan omfattar föreställningar om kopplingar. I detta sammanhang blir stråket en koppling mellan noder eller målpunkter i staden och i regionen (Fig. 2). Det kopplande stråket syftar till att förbinda platser i staden och i regionen, antingen platser där människor från skilda delar av staden kan mötas, som badet i Västra Hamnen, eller platser där personer med samma intressen kan mötas, som i Stapelbäddsparken eller kulturhuset Mazetti. Målpunkter i staden görs härigenom enkelt tillgängliga genom stråk där flera transportmedel kopplas samman. På liknande sätt förekommer idéer om kopplingar på regional nivå mellan Köpenhamn och Malmö. Även här är det målpunkter i form av knutpunkter för transporter och noder som stråken förväntas kopplas samman. Det kopplande stråket kan sägas vara den föreställning om mobilitet vilken tydligast relaterar till stråk som ett stadsbyggnadsbegrepp vilket motverkar fragmentering av staden. Stråken tilldelas rollen av förbindelselänk genom vilka människor kan förflytta sig till noder eller målpunkter som är del av vardagslivet eller del av det sociala livet. Istället för att människor bor och lever i sina respektive stadsdelar är tanken att människor förflyttar sig till målpunkter utanför välkända platser och därmed ser och möter nya människor. En viktig målpunkt och mötesplats för många Malmöbor är promenaden och havsbadet i Västra Hamnen. Denna plats omnämns bland annat av gatukontorets chef: Ja men det ser vi ju redan, badet där ute på udden, där är väldigt mycket ungdomar från hela sta n. Hur mycket sanning det är i det vet jag inte, men snacket går att det är väldigt mycket Rosengårdsungdomar som åker ut där och badar om kvällar och nätter. Det är väl ett exempel på att det går? Så, det är väl inga konstigheter med det. Det finns vägar dit, det finns busslinjer hela vägen ut. Stråk blir här en koppling mellan ett så kallat utsatt bostadsområde och en plats i Västra Hamnen, stadens kanske främsta flaggskepp för hållbar stadsutveckling. Här framkommer stråkens roll i att hela en fragmenterad stad, där stråken utgör kopplingar mellan utsatta och välbärgade stadsdelar. Det är hela staden stråken ska koppla samman, särskilt de utsatta stadsdelarna i öster bör kopplas tydligare till centrum och kusten. 24

25 Det kopplande stråket i den regionala skalan omfattar föreställningar om förflyttningar som motverka segregation och fragmentering av staden, med förväntningar att förflyttningarna leder till möten över mentala och fysiska gränser i stadsrummet. Stråkens möjligheter och begränsningar Stadsbyggnad och stadsplanering är av stor betydelse för en utveckling mot en mer hållbar stad. Viktiga aspekter är planering och bebyggelse av bostäder, parker, gröna ytor, trygga och inbjudande utemiljöer samt infrastruktur för en ökad tillgänglighet (Malmö stad, 2013). Samtidigt som det förekommer ett visst samband mellan hög levnadsstandard och god bebyggd miljö är det svårt att precisera exakt vad den byggda miljön bidrar med. Som idé är stadsbyggnadsbegrepp normativa teorier om framtiden. Det är visioner och idéer om hur den framtida staden kan planeras och byggas till en bättre stad än den vi för närvarande lever i. Förväntningarna på vad den byggda miljön och den goda staden kan bidra med är sannolikt därför (ibland alltför) högt ställda. I texten ovan framkommer att mobilitet har en central betydelse i den mening som tillskrivs stråk som stadsbyggnadsbegrepp. Även om tankarna bakom gestaltningen av stråk i stor utsträckning bygger på en sammanflätning av existerande idétraditioner förekommer onekligen många föreställningar om mobilitet. Stråk omfattar en mängd olika begrepp relaterade till mobilitet; livlighet, rytm, frekvens, förflyttningar och kopplingar. Troligtvis är stråk del av en planering för ökad mobilitet som även inbegriper de stora infrastruktursatsningar som genomförts i Malmö under de senaste tio åren. Kanske har mobiliteten gått från storskaliga satsningar till att idag även omfatta idéer i den lokala skalan. Oavsett skala och formmässigt uttryck är en gemensam nämnare den positiva förståelsen för mobilitet. Den positiva inställning till mobilitet kan förstås som ett uttryck för förmågan att fritt och enkelt kunna förflytta sig från det lokala till det regionala och kanske vidare ut i världen. Förflyttningar i regionen anses bidra till integration i form av ekonomisk tillväxt och förflyttningar lokalt och i staden förväntas bidra till integration av boende i socio-ekonomiskt olika stadsdelar. Stråk kan förvisso bidra till en positiv stadsutveckling genom att underlätta för och säkerställa enkla förflyttningar, men stadsbyggnadsansatsen reser även många frågor om vad mobilitet kan betyda för olika invånare och i vilken grad mobiliteten är frigörande eller begränsande. Den för mig mest intressanta aspekten av stråk som stadsbyggnadsbegrepp ligger i dess inkludering av flera olika sorters transportmedel och sätt att för- 25

26 flytta sig, i motsats till en fixering vid en på förhand bestämd gestaltning, typ eller form. Mobiliteten som kärnfråga innebär ett steg i riktning mot att bryta med den kritiserade fixeringen på vissa former, gestaltningsmässiga uttryck och specifika skalor. Fokus flyttas härigenom från den enskilda byggnaden eller stadsdelen till de offentliga gator och platsbildningar som leder mellan stadsdelar och noder i staden. I planeringstermer omformuleras gestaltningsproblemet från att beröra enskilda byggnader eller stadsdelar till att beröra förflyttningar, i form av en rörelse eller en process. Samtidigt finns flera risker med stadsbyggnadselement där frågor utöver formmässigt uttryck inbegrips. Det finns en tendens att tillskriva begreppen en generell giltighet vilket i stor utsträckning förbiser olikheter, mentala kartor, ideologiska och socio-ekonomiska skillnader mellan människor och istället omfattar en diffus allmänhet. Detta gäller inte enbart stråk utan även andra stadsbyggnadsbegrepp, men när det gäller förflyttningar vilka kan vara av många olika slag, både frigörande och tvingande, kan en medvetenhet om skillnader vara av stor vikt. Frågor om vem som rör sig var och varför är viktiga att ställa i en situation där staden uppfattas som delad och segregerad. En fråga att fundera vidare på är om det alltid är positivt med mobilare medborgare? Jag har tyckt mig se en oroande tendens att hållbar stadsbyggnad reduceras till gröna tak, stråk och mötesplatser i visioner och programförklaringar. Begrepp som likt dessa ofta förekommer bör fördjupas och debatteras för att inte riskera att utmynna i tomma ord. Denna studie visar att mobilitet är en betydelsefull del i förståelsen av stråk som stadsbyggnadsbegrepp. Detta öppnar upp för en välbehövlig breddning av stadsbyggnad från typologier och på förhand bestämda idealformer. Stråk skulle kunna bidra till hållbar stadsbyggnad genom att vara ett begrepp i riktning mot stadsbyggnadselement som kan ta sig många olika formmässiga uttryck och sammanbinda olika skalor. Referenser Bauman, Zygmunt (1998) Globalisering, Studentlitteratur. Boverket (2010) Socialt Hållbar Stadsutveckling. Cullen, Gordon 1990 (1961) The Concise Townscape, Butterworth & Co Ltd. Gehl, Jan (1987 (1971)) Livet mellem husene, udeaktiviteter og udemiljøer, Arkitektens Förlag. Jacobs, Jane (1992 (1961) The Death and Life of Great American Cities, Vintage Books Edition. 26

27 Haas, Tigran red. (2012) Sustainable Urbanism and Beyond, Rizzoli International Publications Inc. Lynch, Kevin (1986 (1961)) The Image of the City, M.I.T Press. Malmö Stad (2010) Rosengårdsstråket, Gatukontoret. Malmö Stad (2012) Översiktsplan för Malmö 2012, Samrådsunderlag/ Planstrategi. Malmö Stad (2013) Malmös väg mot en hållbar framtid. Hälsa, välfärd och rättvisa. Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö. Malmö Stadsbyggnadskontor (2009) Det 4. Stadsrum, vaerdibaseret stadsudvikling, Universitetsholmen som kundskabsstad ett pilotprojekt inom Nordic City Network. Malmö Stadsbyggnadskontor (2011) Planprogram Varvsstaden, Pp6030. Madanipour, Ali red. (2014). Public Space and the Challenges of Urban Transformation in Europe, Routledge. Merriman, Peter och Cresswell, Tim (2011) Geographies of Mobilities: Practices, Spaces, Subjects, Ashgate. Mitchell, William, J. (2004) ME++, The Cyborg Self and the Networked City, M.I.T. Press. MKB (2011) Strategi för uterummen i Rosengård, förbindelser till Malmö och identitetsskapande i Öresundsregionen, Gehl Architects. Norstedts Svenska Ordbok (1988). Persson, Rickard (2004) Some Thoughts on Stråk, Space and Culture, Vol. 7 no. 3, Sage Publications. Sorkin, Michael (2007) The End(s) of Urban Design, Harvard Design Magazine. Wheeler Stephen, M and Beatley, Timothy (eds) (2004) The Sustainable Urban Development Reader, Routledge Urban Reader Series. Wikström, Tomas & Olsson, Lina (2012) Stadens möjligheter, platser och stråk, Region Skåne. 27

28 Intervjuer med följande tjänstemän ingår i denna artikel Malmö stads Stadsbyggnadsdirektör, intervjuad 7 juni Malmö stads Planchef på Planavdelningens, intervjuad 15 mars Malmö stads Direktör för Gatukontoret, intervjuad 22 november

29 VAR DAG PÅ STRÅKET Observationer från Västra Hamnen och Rosengård Karin Grundström och Carina Listerborn Inom hållbar stadsplanering råder ett något motsägelsefullt förhållande mellan staden som helhet och stadens ingående delar. Samtidigt som en hållbar stadsplanering bör beakta hela stadens utveckling bör de ingående stadsdelarnas behov och krav på förbättringar och utveckling beaktas. Under det senaste decenniet då hållbarhet varit en ledande tanke inom stadsplanering har fokus för insatserna skiftat mellan en holistisk syn på hela staden och en områdesinriktad syn med fokus på de ingående stadsdelarna (Boverket, 2010). I Malmö finns idag ett förhållandevis stort fokus på staden som helhet, där det ses som viktigt att hela en delad stad och att planera för hela staden. Vikten av en holistisk syn på hållbar stadsplanering framgår både i dokument (Malmö stad, 2012) och i en intervju med Malmös stadsbyggnadsdirektör: Jag tänker inte stadsdelar alls, nu, det gör jag inte. Alltså hela staden, det är hela staden som gäller, det är hela staden som stadskropp som ska byggas samman. Hela staden är ju den mest hållbara strukturen och om man säger att man måste in i en mer sammanflätad struktur så måste man se på hela staden. I en hållbar stadsplanering med ett holistiskt perspektiv på staden har stråk innefattats som ett stadsbyggnadsbegrepp lämpat att motverka fragmentering och bidra till samband i staden. Den betydelse som presenterades när stråket mellan öst och väst tilldelades finansiering löd ett stråk mellan miljonprogramsområdet Rosengård och Västra hamnen som utgör en geografisk och socio-kulturell länk mellan de två stadsdelarna (Delegationen för hållbara städer, 2009). Från stadsbyggnads- och planeringsperspektiv kan stråk sägas vara ett väletablerat begrepp och det finns relativt höga förväntningar på vad stråk kan bidra med i stadsutveckling. Stråken förväntas befolka staden och 29

30 bidra till en intressant gatumiljö där människor vill uppehålla sig och känner sig trygga. Stråk förväntas även bidra till en förbättrad hälsa och anses bra för miljön genom minskat antal bilresor. Modell: Karin Grundström, foto: Sarah Newman Stråk är ett stadsbyggnadsbegrepp som syftar till att fysiskt skapa samband i staden och bidra till att människor förflyttar sig till andra stadsdelar (se 30

31 Grundström föregående artikel). Men samtidigt visar studier att Malmöbor i stor utsträckning rör sig inom den egna stadsdelen i vardagen och i allt större utsträckning bor med likar (Andersson, Bråmå & Hogdal, 2007; Malmö Stad, 2013). Om tanken med stråket mellan öst och väst är att skapa samband genom hela staden och att människor ska förflytta sig i staden för att motverka segregation och fragmentering, bör vi veta mer om hur stråk återverkar på förflyttningar till kända och okända platser i Malmö, och i förlängningen huruvida stråket bidrar till att hela staden eller till att förstärka stadsdelen. Syftet med denna artikel är att få en första inblick i hur stråket används och uppfattas av stråk-resenärer i stadsdelarna Västra Hamnen och Rosengård de stadsdelar som ligger i stråkets östra respektive västra del. Hur ofta använder de boende stråket för sina vardagliga resor? Vilka platser förflyttar de sig till? Uppfattar resenärerna att stråket leder genom hela staden mellan Rosengård och Västra Hamnen? Vad anser stråk-resenärerna om huruvida stråket är hållbart eller inte? Materialet pekar på att de svarande i båda stadsdelar ser något av en förstärkning av stråkets vardagliga användning eftersom allt fler personer förflyttar sig längs stråket och det finns platser i respektive område med ett rikt folkliv i anslutning till stråket. Stråket uppfattades i viss utsträckning som miljömässigt och socialt hållbart, medan en koppling mellan stråk och ekonomisk hållbarhet var svårare att finna. Planerade och praktiserade stråk På en plankarta kan stråket mellan öst och väst ge ett till synes ganska okomplicerat intryck (se karta s 18). Planeringen av stråk inbegriper dock många gestaltningsmässiga idéer och principer. Den rådande gestaltningsmässiga föreställningen om stråk som en livlig gata eller farled kantad av tät och varierad bebyggelse, där människor flanerar, cyklar, strosar och trivs har likheter med flera välkända planeringsansatser. Den livliga, trygga gatan har framhållits som förebild av bland andra den danske arkitekten Jan Gehl och den kanadensisk-amerikanska urbanteoretikern Jane Jacobs och betydelsen av tydliga farleder för förmågan att orientera sig genom städer har framhållits av den amerikanske stadsplaneraren Kevin Lynch (Gehl 1971, Jacobs 1961, Lynch 1960). Planeringen av stråk följer denna ansats, där en kombination av form och människors förflyttningar utgör begreppets förståelsegrund, men där det även finns en önskan att styra människors rörelse på ett sådant sätt så de existerande flödena förstärks. Detta pekar på begreppet koppling till mobilitet, där mobilitet förstås som en positiv kraft för integration genom människors 31

32 rutter, nätverk och vardagliga mönster av interaktion där platser definierade för arbete, lek och fritid länkas. För att undersöka hur resenärerna i respektive stadsdel förflyttar sig och uppfattar stråk har vi tagit utgångspunkt i den vardagliga användningen. Ett vardagslivsperspektiv i planeringen innebär att individens vardagliga rutiner och aktiviteter sätts i relation till en social och materiell omgivning (Åquist 2001). Särskilt tidsgeografin har synliggjort vardagens tidsrumsliga begränsningar och möjligheter. Inom feministisk teori har vardagslivsperspektivet inneburit att vardagens maktordningar synliggörs och att ofta osynliggjorda situationer och förhållanden lyfts fram (Smith 1987). Vardagslivet som teoretiskt perspektiv ger en möjlighet att undersöka maktförhållanden mellan individen, det materiella och dominerande diskurser och praktiker i samhället (Highmore 2002). I denna studie använder vi vardagslivet som utgångspunkt för att utforska hur individer organiserar sina aktiviteter i tid och rum, var olika aktiviteter sker och vilka platser individen besöker. För att få en inblick i hur stråken praktiseras, eller används i vardagen genomfördes en pilotstudie i form av en kombinerad observations- och enkätstudie. Stråket mellan öst och väst har en något varierande sträckning beroende på hur och var det presenteras. I denna text utgår vi från vårt intervjumaterial med chefstjänstemän inom Malmö stads förvaltningar och det stråk mellan öst och väst de ritat (se fig. 1 i föregående kapitel). Detta stråk existerar sedan tidigare i form av ett cykelstråk vilket möjliggör förflyttningar förbi de valda observationsplatserna i Västra Hamnen och Rosengård. Observationerna genomfördes samtidigt vid Bennets väg i Rosengård och vid Propellergatan i Västra Hamnen. Båda observationsplatser är lokaliserade i utkanten av respektive område, vilket ger möjlighet att urskilja olika riktningar i resenärernas resmönster, huruvida de rör sig till eller från respektive stadsdel. Observationsplatserna är lokaliserade i anslutning till stråket på båda platser. Observationerna avsåg att ge en uppfattning om hur många individer som förflyttar sig längs stråket och vilka vardagliga aktiviteter som pågår på respektive plats. Under observationerna räknades antalet förbipasserande personer längs stråket och anteckningar fördes över människors förflyttningar och aktiviteter på respektive plats. Samtidigt med observationerna genomfördes en enkätstudie för en något fördjupad kännedom om resenärernas vardagliga användning. Totalt svarade trettio personer på enkäten i Västra hamnen (fjorton kvinnor och fjorton män, två icke ifyllda) och tjugofyra personer i Rosengård (fem kvinnor och nitton män). Studien genomfördes under en söndag och en vardag, under en timmes tid vid fyra tillfällen per dag (morgon, lunch, eftermiddag och kväll) under tre relativt kalla och gråa novemberdagar Ett oplanerat avbrott beroende på stormen Sven innebar att två dagar användes för att samla in empiri för motsvarande en vardag. Då detta är en 32

33 inledande studie är det empiriska materialet begränsat och några generella slutsatser kan inte dras. Empirin visar dock på intressanta tendenser och ger underlag för fortsatt utforskande. Noteringar från Västra Hamnen Västra Hamnen är ett av Malmös främsta så kallade flaggskepp för hållbar stadsutveckling och utgör tillsammans med Turning Torso något av ett varumärke för staden. Bomässan från 2001 (Bo01) är fortfarande ett resmål för både allmänhet och yrkesverksamma intresserade av hållbar stadsutveckling. Sundspromenaden och havsbadet lockar till sig flanörer och badgäster vid vackert väder. Besökare fotograferar kända byggnader, går på promenad med hunden, går en power-walk, sitter och blickar ut över havet eller går för att äta lunch på någon av restaurangerna samtidigt som boende promenerar hem med matkassar eller pendlar till arbete och skola. Västra Hamnen var vid studietillfället en livlig stadsdel med folk i rörelse trots det kalla novembervädret. Västra Hamnen är hem för två tredjedelar av de trettio deltagarna i enkäten. De tillfrågade har blandad ålder - från studenter till pensionärer - två tredjedelar har högskoleutbildning och ingen uppgav sig som arbetslös. Vid lunchtid rörde sig 380 personer längs stråket under en timmes tid på söndagen och på onsdagen var antalet 250 personer i rörelse vid lunchtid. Vid rusningstid på morgon och kväll förflyttade sig mellan 110 och 200 personer längs stråket, förbi observationsplatsen, till och från Västra Hamnen. Stråket framstår som relativt välanvänt och ett stöd för vardagligt resande till platser för både arbete och fritid. Hälften av de tillfrågade använde stråket för att komma till viktiga platser i vardagen, främst för nöje (12 personer) och pendling till arbete och skola (10 personer) därefter för motion (6 personer). Två tredjedelar av de tillfrågade använde stråket ofta och vissa upp till fem gånger i veckan. Hälften av de tillfrågade upplevde att stråket blivit mer använt de senaste tre åren genom att alltfler personer cyklar och går längs stråket. Stråket används även för att ta sig till platser av betydelse i vardagen. Två tredjedelar av de tillfrågade pekade ut platser de tycker om längs stråket. Dessa platser finns både i närområdet, såsom Sundspromenaden och Småbåtshamnen, men flera återfinns i Malmös centrala delar. Platser nämnda i enkäten var Slottsparken, Pildammsparken, Folkets park, Operan, Möllan och Stadsbiblioteket. Platser där stråk-resenärerna stämmer träff längs stråket var ICA Maxi, Turning Torso, broarna i Västra Hamnen och Sundspromenaden, 33

34 men även Centralen och Stadsbiblioteket. Svaren visar att de svarande anser sig ha tillgång till ett brett utbud av platser de tycker om och använder, både i Västra Hamnen och platser längre bort, men främst platser i västra och centrala Malmö. Den sociala hållbarheten var den fråga inom hållbarhet som framkom tydligast i enkätsvaren. Stråk-resenärerna uppgav att stråket bidrar till möten mellan människor, stråket integrerar och kopplar en vokabulär som till viss del sammanfaller med tjänstemännens föreställningar om stråk. Hela 23 personer ansåg att stråket är socialt hållbart genom att det knyter ihop staden; det gynnar rörlighet, det är enklare att komma till andra delar av staden, det skapar mer liv och interaktion. En svarande pekade på betydelsen av att folk måste passera Västra Hamnen som är ett område i framkant av hållbar stadsutveckling. Men det förekom även en kritisk inställning till stråkens bidrag till social hållbarhet. En svarande uppfattade stråket som socialt hållbart enbart för boende i närområdet och en annan uppgav att staden ändå är segregerad och man möts inte bara för att man befinner sig på samma plats. Ytterligare en person ansåg att segregationen är för stor och såg Västra Hamnen som en helt annan värld. De tillfrågades mentala kartbilder kan sägas vara fokuserade på Västra Hamnen och centrala Malmö. I svaren framgår att den interaktion och rörelse som anses positiv för den sociala hållbarheten främst upplevs ske i Västra Hamnen. Framförallt under sommarhalvåret pekade flera på en rörelse och stor blandning av människor i Västra Hamnen, vilket ansågs kunna bidra till möten mellan olika grupper och därigenom till social hållbarhet. Stråket tilldelades här rollen av att vara en länk till Västra Hamnen, snarare än en farled som understödjer förflyttningar i flera riktningar eller till okända delar av staden. Detta framkom även genom att endast tre personer av trettio uppfattade stråket som en farled genom hela staden mellan Västra Hamnen och Rosengård. Något färre än hälften uppfattade stråket som ekonomiskt hållbart medan övervägande del svarade vet ej på frågan. De anledningar som uppgavs till varför stråket är ekonomiskt hållbart var relaterade till stadsdelen: det finns handel i området, det är fräscht och nytt och ett attraktivt stråk kan gynna konsumtion och arbetstillfällen i Västra Hamnen. En svarande kopplade samman social och ekonomisk hållbarhet och menade att ett område som är socialt hållbart som exempelvis Västra Hamnen också blir ekonomiskt hållbart. Andra svar var mer praktiskt inriktade och pekade på ekonomiska aspekter gällande underhåll av själva cykelbanan. Återigen berör svaren konsekvenserna för Västra Hamnen, snarare än konsekvenser som har beröring med hela staden. Den miljömässiga hållbarheten verkade förhållandevis enkel att relatera till stråk. Nära två tredjedelar av stråk-resenärerna uppgav att stråk är bra för miljön. Någon svarade att det är positivt att folk går och cyklar vilket bidrar med positiv energi. 34

35 En möjlig anledning till den relativt positiva inställningen och höga, dagliga användningen av stråk kan delvis bero på Västra Hamnens lokalisering i staden. Stadsdelens lokalisering innebär att det finns två stråk mot centrum; ett sammanfaller med stråket mellan öst och väst och ett annat leder mot Slottsparken. Observationsplatsens lokalisering i Västra Hamnens södra del innebar tillgång till båda dessa stråk, vilket innebar en god anslutning till två riktningar och två farleder till resten av staden. Sammanfattningsvis pekar svaren från Västra Hamnen på en relativt hög användning av stråk i vardagen och en positiv inställning till stråkets förmåga att knyta samman staden. Stråkets användning i vardagen kan i större utsträckning sägas omfatta platser i stadens västra och centrala del, än en användning där stråket blir en länk till hela staden och hela vägen mellan öst och väst. Detta pekar i riktning mot att stråket förstärker stadsdelens position för de boende, snarare än att stråket understödjer en syn som förmedlar en bild av hela staden. Noteringar från Rosengård Rosengård är ett bostadsområde i östra Malmö. Stora delar av Rosengårds bebyggelse utgör en del av miljonprogrammet men ligger, till skillnad från övriga storstäders miljonprogramområden, ganska centralt. I området finns en varierad bebyggelse med egna-hemsvillor, låghus och höghus, samt flera grönområden. Den lokala servicen består av ett större köpcentrum (Rosengårds Centrum) och en del småbutiker. År 2010 invigdes de så kallade Bokalerna, vilket är bostäder från 1960-talet som upprustades och utvidgades med utrymme för en verksamhet; bostad + lokal = bokal. Under 2012 kompletterades Bokalerna med en offentlig torgplats. Undersökningen genomfördes utanför Bokalerna som också utgör en del av Rosengårdsstråket. Många människor rör sig utanför Bokalerna längs Rosengårdsstråket vid olika tider på dagen. Både själva Bokalerna och torget framför fungerar som en plats för möten. Av de som stannade och svarad på enkäten var en övervägande andel unga män år (15 st) och få var äldre personer (endast en person var mellan 60-69). Framförallt under söndagen var den unga gruppen i klar majoritet, och då var de på väg till torget för att handla, till Bokalerna, Zlatangården eller till olika butiker som till exempel Emporia i Hyllie utanför Rosengård. Motionsaktiviteter var också ett mål och ungdomar syntes med gympapåsar eller så var man bara ute och rörde på sig när vädret var soligt. Under veckodagarna svarade fler vuxna på frågorna och angav att de skulle till arbete, träning, hemmet, kompis eller för att handla. Som mest används 35

36 denna del av stråket vid lunchtid och under eftermiddagen, medan rörelsen tunnas ut under kvällen. Under söndagen var strömmen gångtrafikanter och cyklister ungefärligt lika i båda riktningarna, mot och från centrum och med flest människor vid räkningen kl (totalt 222 personer). Under vardagen var det totalt fler personer som rörde sig på stråket och då mest vid eftermiddagstid (totalt 261 personer). Strömmen från centrum var under observationerna större än till centrum. Bokalerna drar till sig ungdomar som stämmer träff eller som går hit bara för att umgås, speciellt under kvällstid. Under dagtid, inte minst på söndagen, syns många barn och föräldrar och där barnen leker på stråket eller rör sig mellan lekplatserna i området. Vuxna möts och pratas vid. Stråket används också för motion och förbi passerar joggare och cyklister, men också en del mopedister. Under vardagen är umgänget mindre och folk rör sig mer bestämt mot sina mål. På morgonen rör sig många bilar från de omkringliggande bostadsområdena. När verksamheterna stänger på kvällen blir också platsen mer ödslig och bara ett fåtal unga män stannar och pratar. Få kvinnor, äldre eller barn syns. Bokalerna omnämns oftast i termer av de specifika butiker man använder. Sina Livs är bland de unga personerna det mest förekommande målet, men även resebyrån Noaks Travel utgör en samlingspunkt. Vid enkätundersökningen framkom det att en del personer som bor i området är lite irriterade över att parkeringsplatser har försvunnit i upprustningsprocessen. Bristen på parkeringsplatser gör att bilister även kör in på stråket och parkerar utanför eller bredvid Bokalerna. Några nämnde att det idag är en brist på parkering här. De flesta säger sig använda stråket i stort sett dagligen på väg till och från arbete och skola, men framförallt ungdomarna angav att de använder stråket även mycket för nöje och fritid. Det tycks främst vara unga människor (10-29 år) som stämmer träff här och den ende äldre personen bland enkätsvaren tyckte inte att platsen var trevlig, utan skräpig och skulle inte stämma träff här. Framförallt framstår livsmedelsbutiken (främst Sina Livs) som den självklara mötesplatsen för unga, men även ungdomsgården Tegelhuset nämndes. De unga är alltså positiva till platsen och över hälften angav att de trivs här. De som gav negativa svar på frågan var främst vuxna personer (alltså 29 år och över). En majoritet menade att stråket har blivit mer använt under de senaste tre åren. Det har säkerligen att göra med de nya verksamheter som skapats i Bokalerna, utemiljöerna och även för att stråket blivit tydligare artikulerat. Lite fler än hälften menade att de ser att stråket leder hela vägen till Västra Hamnen. Men det var betydligt färre som svarade att rörde sig ända ut till Västra Hamnen regelbundet. De som angav att de gör det ibland markerade också att 36

37 det var säsongsbetonat, vilket förmodligen handlar om Västra Hamnen som badplats och sommarutflyktsmål. Det är svårt att dra några större slutsatser av resultatet från frågan om stråket uppfattas hållbart, men utifrån enkäten så bedömde mer än hälften stråket som miljömässigt och socialt hållbart, och i lite mindre grad ekonomiskt hållbart. Ekonomisk hållbarhet framstod som svårast att uttala sig om och tio personer svarade att de inte visste vad det betyder. Någon menade att det var ekonomiskt hållbart tack vare att Bokalerna lönar sig, medan en annan person svarade att det inte var ekonomiskt hållbart då det fanns för hög belysning på stråket. Att ett stråk kan vara socialt hållbart verkar inte heller helt uppenbart, någon svarade att de inte tänkt på det och många svarade vet inte på den frågan. En av de tre som svarade nej på frågan om stråket är socialt hållbart menade att Rosengård är utanför. Det ekologiskt hållbara perspektivet framstod som minst oklart och kommer till uttryck genom cyklandet, medan bristen på hållbarhet omtalades i termer av nedskräpning. Det ekologiska perspektivet är också det av de tre hållbarhetsmålen som under längst tid har omdebatterats i media, och säkerligen även i skolorna. Ekologiska hållbarhetsmål kan tydligast omsättas till materiella lösningar och konkreta former för transporter. En summering av observationerna och enkäterna från Rosengård anger att både Bokalerna, torget utanför och stråket i sig, har kommit att smälta bra in i vardagslivet i området. Det finns dock ingen jämförande studie från perioden före Bokalerna och satsningarna på stråket, men en tydlig majoritet tycker att stråket har kommit att användas mer under de senaste tre åren vilket antyder att en förändring har skett. Det är också intressant att notera att en övervägande del av de tillfrågade anser att stråket sträcker sig hela vägen till Västra Hamnen och inte bara till Triangeln som motsvarar Rosengårdstråkets sträckning. Stråk för en hållbar vardag? Studien pekar på att de svarande i båda stadsdelar ser något av en förstärkning av stråkets vardagliga användning eftersom allt fler personer förflyttar sig längs stråket och det finns platser i respektive område med ett rikt folkliv i anslutning till stråket. Stråket uppfattades i viss utsträckning som socialt och miljömässigt hållbart, medan det verkade svårare att finna en koppling mellan stråk och ekonomisk hållbarhet. Vi har genom denna lilla pilotstudie fått en första inblick i hur några stråk-resenärer använder stråk och hur de uppfattar stråk i förhållande till hållbarhetsmålen. Även om det är en begränsad studie vill vi ändå peka på några tendenser i materialet. 37

38 Trots att planeringen av stråk fortfarande är något av en stadsbyggnadsidé under utveckling pekar denna studie på att stråket mellan öst och väst existerar även som praktiserat, då Malmöbor och besökare förflyttar sig längs stråket mellan Västra Hamnen och Rosengård. Det finns boende i Västra Hamnen som arbetar i Rosengård och det finns de som handlar mat på Rosengård centrum. Omvänt förekommer även att Malmöbor från Rosengård använder Västra Hamnen för rekreation. En total samstämmighet mellan planerade och praktiserade stråk är vare sig särskilt realistiskt eller ens önskvärt, de stråk som planerats kan i bästa fall underlätta för många skiftande, praktiserade stråk genom staden. I båda stadsdelar uppgav de svarande i stor utsträckning att antalet förflyttningar och användningen av stråk ökat sedan På båda platser uppgavs att stråket har förstärkts och är en farled för att förflytta sig genom staden. För flera är det en viktig led för förflyttningar till platser av betydelse i vardagen. Boende i Västra Hamnen uppgav fler platser i olika delar av staden på frågan om var de förflyttar sig medan svaranden i Rosengård i större utsträckning rör sig lokalt. Dessa skillnader kan i viss utsträckning bero på åldersskillnad mellan grupperna som svarat. Den upplevda ökningen av förflyttningar längs stråket stöds av den statistik över förflyttningar som Malmö stad samlat in. Sammantaget pekar statistiken och denna första studie på att antalet förflyttningar ökat, vilket av flera stråk-resenärer uppfattas som en ingång till att möten uppstår. Den holistiska synen på planering för en hållbar stad, där stråket ska koppla samman staden, kan här sägas få ett litet men visst stöd. Det är dock fråga om ett litet antal förflyttningar med ett relativt enkelriktat flöde, då betydligt fler uppgav att de rörde sig till Västra Hamnen från Rosengård än i motsatt riktning. På stadsdelsnivå förväntas stråken bidra till ett rikt folkliv. Ett rikt folkliv är en särskilt omhuldad tanke inom planering och stadsbyggnad och en viktig aspekt av stråk. Här visar studien att både Rosengård och Västra Hamnen har ett rikt folkliv. I båda stadsdelar utspelar sig ett vardagsliv där människor bär matkassar, promenerar, pratar med bekanta, hänger på en bänk och pratar med kompisar och betraktar gående, cyklister, bilar och mopeder som passerar förbi. Det pågår ett vardagsliv i båda stadsdelar som inte skiljer sig åt i någon stor utsträckning, människor gör sina vardagliga rutiner och ärenden lokalt och i staden. Bebyggelse längs stråket som syftar till att förstärka användningen och skapa ett rikt folkliv har dock enbart skett i Rosengård. Då stråket erhöll finansiering kom det att bli en del av Fokus Rosengård med konsekvens att de fysiska förstärkningarna och ombyggnationerna av platser längs stråket genomfördes. Bokalerna var byggda innan stråkprojektet påbörjades, men sedan 2010 har insatser skett vid Yalla-trappan, Rosens röda matta och Örtagårdstorget. Dessa insatser är säkert välbehövliga och relevanta, men visar samtidigt 38

39 på hur en idé om hela staden resulterar i en satsning som i större utsträckning kan ses som en områdessatsning. Här framgår svårigheten att genomföra en planering med ett holistiskt perspektiv, då stadsdelen ges företräde framför hela staden. Utvecklingen av stråket som strategi för en integrerad hållbar stadsutveckling utgår från föreställningen att stråken stärker en hållbar utveckling miljömässigt, ekonomiskt och socialt. Hållbarhetsmålen och dess inbördes relation samt relationen till just stråk var inte helt enkel för stråk-resenärerna att förstå eller se i stadsrummet. De svarande verkade generellt ha svårt att se hur stråket kunde bidra till att uppfylla alla dessa mål. Det verkade också finnas många olika tolkningar av vad de olika hållbarhetsmålen egentligen omfattar. Det ligger implicit i stråk-idéen att förflyttningar är något positivt i sig självt, och den planerade mobiliteten längs stråket syftar till att förflyttningar sker långa sträckor genom hela staden. Stråket knyter an till andra (planerade) transportnoder i staden vilket förstärker intrycket att kommunen vill öka människors mobilitet. Detta kan framstå som motsägelsefullt i förhållande till den hållbarhetsdiskussion där just det ökande resandet är ett problem för att uppnå en hållbar utveckling. Detta visar på en svårighet att kombinera ekologiska mål, med ekonomiska och sociala mål där ökad mobilitet kan sägas ha en högre legitimitet som del i ett hållbarhetsmål. Studien har inte haft som syfte att kartlägga den faktiska rörelsen på stråket, dels för att vi inte har följt rörelsen längs stråket utan gjort två nedslag i ytterändarna på stråket, dels för att vi inte kan göra sådana anspråk kvantitativt. Studien visar ändå på intressanta likheter och skillnader i hur stråket uppfattas och används i vardagen, vilket ger en pendang till planeringens visioner och ambitioner med stråket som knyter ihop Malmös östra och västra delar. Undersökningen kan förhoppningsvis öppna upp för andra studier av hur planeringens perspektiv sammanfaller eller inte sammanfaller med vardagens rutiner och vanor. Referenser: Andersson, Roger, Bråmå, Åsa & Jon Hogdal (2007) Segregationens dynamik och planeringens möjligheter, Stadskontoret, Malmö stad. Boverket (2010) Socialt Hållbar Stadsutveckling. Malmö Stad (2012) Översiktsplan för Malmö 2012, Samrådsunderlag/ Planstrategi. 39

40 Malmö Stad (2013) Malmös väg mot en hållbar framtid. Hälsa, välfärd och rättvisa. Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö. Delegationen för hållbara städer (2009) Sustainable Urban Development Projects, Projects that have received financial support from the Delegation for Sustainable Cities, Edita Västros Aros, Sweden. Gehl, Jan (1971) Livet mellem husene: udeaktiviteter og udemiljøer, Arkitektens forlag. Highmore, Ben (2002) The Everyday Life Reader, Routledge. Jacobs, Jane (1961) The Death and Life of Great American Cities, Random House. Lynch, Kevin (1960) The image of the city, M.I.T Press. Smith, Dorothy (1987) The Everyday World as Problematic: A Feminist Sociology, The North Eastern University Press. Åquist, Ann-Cathrine (2001) Vardagslivsperspektiv som planeringsredskap. I Elander, Ingemar (red): Den motsägelsefulla staden. Vardagsliv och urbana regimer, Studentlitteratur. 40

41 STRÅK PÅ KORS OCH TVÄRS I STADEN Ett samtal om Rosengårdsstråket Karin Grundström och Carina Listerborn Intervju med Sten Göransson, Gatukontoret Malmö stad, projektledare för Rosengårdsstråket. Intervjun genomfördes i mars I den kommunala verksamheten är hållbar stadsutveckling en fråga som många gånger kräver både extern finansiering och samarbete mellan olika förvaltningar. Rosengårdsstråket kan ses som ett exempel på hur tankar och idéer om hållbar stadsutveckling omvandlats från projektförslag till ansökning om finansiering och slutligen till genomförda projekt. Planering och implementering av tankarna om stråk inom Fokus Rosengård vidareutvecklades till konkreta projekt genom Gatukontoret i Malmö. Rosengårdsstråket illustrerar de komplexa och ibland motstridiga frågor som hållbar stadsutveckling inbegriper. Förutom att stråket syftade till att omfatta samtliga tre delmål om ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet fanns det också högt ställda mål vad gäller deltagande från både boende och den privata sektorn. Från Gatukontorets sida är Rosengårdsstråket idag närmast ett avslutat projekt. För att samtala om Rosengårdsstråkets utveckling från idé till genomförande, intervjuade vi Sten Göransson. Som Gatukontorets projektledare för Rosengårdsstråket har Sten Göransson god kännedom om stråket och vilka förändringar som skett under projektets gång; vad finansieringen täckte, vilka hållbarhetsmål som kunde uppnås och hur samarbetet mellan aktörer fungerat. Under samtalets gång funderade vi över följande frågor; hur uppkom idén om stråket, vilka förebilder och inspirationskällor fanns? I vilken utsträckning har projektet förändrats från idé till genomförande? Vad hände med hållbarhetsmålen? Vilka aktörer har medverkat och återkopplat till projektet? Hur ser framtiden ut för stråk som planeringsbegrepp? 41

42 Berätta om hur projektet Rosengårdsstråket började! Rosengårdsstråket är ju en del av Fokus Rosengård som är ett större övergripande projekt som initierades av Miljöförvaltningen, men utvecklades förvaltningsövergripande tillsammans Stadsbyggnadskontoret, Fastighetskontoret och Gatukontoret. Miljöförvaltningen frågade oss på Gatukontoret vad vi skulle kunna bidra med i form av konkreta projekt. Det ledde till att Gatukontoret började prata om det här gång- och cykelstråket och att det fanns saker man kunde göra längs med det. Vi skrev ihop några tankar om det och dåvarande biträdande avdelningschef Patrik Widerberg tog ledning för att få fram ett underlag för projektet Fokus Rosengård. Det blev en ansökan till Delegationen för Hållbara Städer och EU s strukturfond. För att ta arbetet vidare behövdes en projektledare och det var då jag kom in. Mitt arbete i Rosengårdsstråket startade med att vi tog fram ett program, där vi började med att göra en inventering av stråket. Utgångspunkten vi arbetade från var att göra stråket mer attraktivt genom att förbättra själva cykelstråket för cyklande och gående. Men också att förstärka olika mötesplatser. På det sättet ville vi göra stråket mer tillgängligt och attraktivt. Fanns det något tidigare arbete att bygga vidare på, eller hur utvecklades era tankar kring projektet? Det handlade delvis om tankar som vi på Gatukontoret hade från början. Det har också gjorts en del förarbeten som vi byggde vidare på. Bland annat har Gehls Arkitektkontor tagit fram ett arbete som handlar om stråk och hur man kan förstärka mellanrummen mellan husen och få in fler aktiviteter. Det fanns förstås redan pågående processer på Stadsbyggnadskontoret som vi var involverad i även från Gatukontorets sida, inte minst förarbetena för Station Rosengård (Tyréns Arkitektbyrå). Parallellt togs också planprogrammet för Herrgården fram. Om man ser lite mer generellt på det här med stråk och hur det har kommit fram i planeringen i Malmö går det ju egentligen ännu längre tillbaka i tiden. Agoraprojektet var mycket viktigt och det har inspirerat oss en hel del. Det är ju nästan 10 år sen det gjordes. Det var precis när jag började arbeta här som man var på väg att avsluta det. Agora var ett EU finansierat forskningsprojekt ( ) som genomfördes i samarbete mellan Malmö stad, Lunds Tekniska Högskola, i samarbete med arkitektur- och designskolor i London, Utrecht och Barcelona. De tankar som utvecklades där har funnits med i bakgrunden. 42

43 I ansökan till Delegationen för Hållbara Städer beskrivs stråket mellan Rosengård och Västra Hamnen som en geografisk och socio-kulturell länk, ett stråk som motverkar segregation och bidrar med nya mötesplatser och aktiviteter. Blev det som ni hade tänkt er? Har ni arbetat med hela sträckningen från öst till väst? Den största skillnaden är att vi har fått begränsa oss på olika sätt; ekonomiskt och tidsmässigt. Vi har ju egentligen bara tittat på sträckan Triangeln till Rosengård. Från början hade vi tänkt att stråket skulle sträckas sig förbi Rosengård, mot Almåsa. Men om vi ser på vad vi faktiskt gjort, blev det sträckan från Kontinentalbanan till Rosengårds Centrum. Det är där insatserna är gjorda. Har det aldrig varit relevant för från kommunens sida att hålla isär de olika projekten, till exempel beroende av vilka finansiärerna är? Nej, vi har hållit ihop det och vi fick en pott pengar. Inom den budgeten fick vi urskilja vissa saker som vi skulle kunna inrikta oss på. Då blev det så att vi valde ut tre platser som vi så småningom gjorde något på. Det var Örtagårdstorget, som kallades Bokaltorget från början. Sen var det aktivitetsytan, som nu heter Rosens Röda Matta. Däremellan är det Yalla trappan, där vi gjorde några insatser. Utöver det så är det generella förbättringar för själva cyklandet på vägen från Triangeln till Rosengård. Dessa insatser har handlat om belysning och tydliga markeringar för cykelvägen. Ni kanske har sett de här rosa krumelurerna och stängerna som finns längs vägen? Det fanns ju fler idéer och framförallt en vilja att arbeta med hela stråket, men vi hade inte pengar för det. Malmö har under flera år investerat i infrastrukturprojekt som Citytunneln och Öresundsbron. Om vi placerar in de här lokala stråken i en större skala, är de också kopplade till andra former av infrastrukturnätverk? Det är av just den anledning man pratar om ringleden, det vill säga att vi vill skapa en koppling mellan olika transportformer. Det blir också ännu mer aktuellt nu när vi planerar för en spårbunden trafik, att man förstärker stråken. I detta sammanhang blir projektet Amiralsstaden, som är Amiralgatans stråk viktigt. De olika stråken knyts och länkas samman. Amiralsstaden blir en fortsättning på så sätt till Rosengårdsstråket, även om vi egentligen pratade om Amiralsstaden innan Rosengårdsstråket kom på tal. Vi vill försöka hitta nya och alternativa vägar för människor att ta sig mellan olika områden i staden och i Rosengård. Vi har velat knyta Rosengård närmare Centrum. Det har varit en ambition att stråket ska kunna stärka och uppmuntra 43

44 cyklandet, ur ett hållbarhetsperspektiv. Det har även skett en ökning i antalet cyklande på stråket. I ansökan till Delegationen för Hållbara Städer, nämns integrationen som en viktig aspekt, det vill säga att väva ihop alla tre aspekter av hållbarhet. Är det något ni har arbetat vidare med? I själva stråket har vi fokuserat på de sociala aspekterna. Det kom att bli mer fokus på social hållbarhet. Då i meningen att knyta ihop. Att få människor att använda de här ytorna. Inledningsvis var det stort fokus på hållbarhet ur energisynpunkt. Detta har det blivit ganska lite av på Rosengårdsstråket. Men ser man till helheten i Fokus Rosengård, så kan jag ju se att även de andra bitarna finns med. På en del ställen, inte minst i bostadsområdena, har man arbetat med frågor och utveckling kring energihushållning. Där tycker jag nog att man har kommit längre och jobbat mycket mer aktivt med de bitarna. När vi då pratar om hållbarhetsmålen, hur tycker du att ni har hanterat den ekonomiska aspekten av hållbar stadsutveckling? Vi hade inte fokus på ekonomi i den bemärkelsen att göra själva de fysiska investeringarna så billiga som möjligt. De ekonomiska aspekterna av hållbar stadsutveckling fanns med hela tiden. Det vill säga att de fysiska insatserna som gjorts tillsammans med andra insatser bidrar till utveckling av ekonomin i området. Kan den ekonomiska aspekten handla om att stärka den lokala ekonomin, något som Bokalerna kanske har bidragit till? Ja, det tror jag är möjligt. När områdena runt Bokalerna, kring RoCent (Rosengårds centrum) eller kring Kontinentalbanan blir mer attraktiva skapar det också mer intresse hos andra aktörer att etablera sig här. Det attraherar nya näringar, det tror jag absolut. Där blir inte minst det planerade Culture Casbah-projektet viktigt för att fortsätta den här utvecklingen i Rosengård. Samverkan mellan boende, förvaltningar och privata aktörer var en viktig ursprungstanke i projektet. Hur har ni samarbetat under projektets gång? Vilka prioriteringar har gjorts och vilka hinder har ni stött på? Valet av de tre platserna längs stråket var ett resultat av dialog med boende i Rosengård och Rosengårdsfolk, vilket gjorde att vi valde att fokusera på de här 44

45 mötesplatserna. Vi blev tvungna att välja att koncentrera oss på några få platser, då vi inte hade rådighet över marken på alla ställen. Det visade sig, när vi började titta närmare på det, att Malmö stad ägde väldigt lite mark kring stråket. Vilka är de markägare som ni kom i kontakt med? Malmös kommunala bostadsbolag (MKB) är den största markägaren. Men Sofielunds industriområde vid parken Enskifteshagen ägs av bolaget Briggen. Vi vet inte vad som ska hända på den ytan, förutom att det kommer att byggas om. Det kan ju ta tid innan det realiseras. Där hade vi kanske annars varit intresserade av att göra något mera. Ett annat möjligt område för förändringar hade varit området kring den planerade Rosengårdsstationen, längs Kontintentalbanan. De planerna var mycket i fokus ett tag. Men eftersom stationsplanerna skjuts på framtiden, vet vi inte vad som händer där. En annan svårighet var att vi inte kunde gå in och bygga på platser som redan ingick i pågående planprocesser som inte var i samma fas som vårt projekt. Efter de förändringar som har skett längs stråket har ni fått någon respons från människor som bor i området? Får ni några kommentarer? Ja, både på aktivitetsytan och torget har vi fått mycket bra respons. Men det gäller ju att människor är ute och använder de här platserna. Just nu försöker vi, åtminstone till nästa år, ta fram program och aktiviteter som gör att det händer saker. Vi måste programmera saker och visa på aktiviteter så de boende kan se hur Rosens Röda Matta kan användas. Vi försöker också få saker och ting att hända på Örtagårdstorget. Men jag tror att man behöver skapa någon form av grupp som tar ett ansvar för hur man kan aktivera den här platsen. I alla fall ett tag, tills det kommer igång av sig självt. Vi har tidigare erfarenhet från odlingsytan i Enskifteshagen som ju var en bra mötesplats. Men nu står vi ju i valet och kvalet om vi ska lägga ner eller bygga ut. Precis nu har vi fått kontakt med en förening som är intresserad att driva det vidare. Ofta hör man ju mest om det negativa, men vi har också fått många positiva reaktioner på odlingsprojektet. Många vill verkligen ha kvar den här platsen. Föreningen Mykorrhiza som drev odlingsytan har upplösts och de vill inte längre driva den. Sen kom det in andra grupper som inte hade samma tänk. Det blev ganska lite odling och rätt mycket en mötesplats och träffpunkt, som ibland upplevdes lite stökig av omgivningen. De spelade musik på nätterna och människor som bor i området klagade. Det finns även odlingslotter i Herrgården som startats upp av Odla i sta n på kvartersmark på uppdrag av Miljöförvaltningen. Det är några platser som har fungerat mycket bra av de dryga 20 platserna som finns utmed hela stråket. 45

46 Hur ser ni på den fortsatta samverkan längs stråket, vilka är de kommande utmaningarna? Det jag tror är nästa steg för att utveckla tankarna kring stråk, är hur vi förvaltar stråk snarare än hur vi planerar och organiserar stråk. I samband med arbetet med Rosengårdsstråket har vi försökt hitta de aktörer som på något sätt kan bidra med att förvalta marken. Vi har bjudit in aktörer där för att träffas och prata om hur vi ska sköta förvaltningen. Det finns behov av att planera aktiviteter som förvaltar stråket som ett levande stadsrum. Jag tror att det finns mycket att göra på detta område, framförallt förvaltning och skötsel. Det är MKB, andra fastighetsägare och Malmö stad som äger området. Men organisationerna är ju inte uppbyggda på det viset att vi samverkar kring förvaltning. I framtiden kommer nya krav ställas på former för samverkan och förvaltning då vi nu har omorganiserat förvaltningarna i stadsområden istället för de tidigare mindre stadsdelarna. Människor måste hitta varandra igen och skapa nya konstellationer. Tycker du att arbetet med Rosengårdsstråket har förändrat hur ni arbetar inom organisationen, mellan förvaltningarna? Arbetar ni närmare varandra nu? Både ja och nej. Det har skett förändringar i hur vi arbetar med planeringen, men det skulle också behöva spilla över lite mer på förvaltningssidan. Inom detta fält har vi fortfarande samma gamla struktur kvar och det tror jag behöver förändras. Stråken kan vara ett sätt att utveckla det. Du berättade tidigare att stråk-tänkandet går tillbaka till Agoraprojektet i början av 2000-talet, men tycker du att det generellt är mer fokus på stråk som stadsbyggnadselement idag? Kommer ni fortsätta att arbeta med stråk som en slags grundläggande planeringsstruktur? Ja, det tycker jag. Vi hade en diskussion om det idag på förmiddagen här på kontoret i samband med ett annat projekt som heter Levande Malmö, tillsammans med Stadsbyggnadskontoret. Även här pratar vi om stråk på det sättet att vi vill koncentrera aktiviteter för att skapa folkrörelse och folkliv och då kommer stråktanken upp. Stråktanken kommer även upp när man pratar om urban akupunktur, att göra akupunkturinsatser på det sättet att man skapar punktvisa attraktioner. Idén med Culture Cashbah är ju ett sådant tänk. Ett annat exempel är Agoraprojektet som nog lett till att vi arbetar vidare med till exempel Malmös äldsta stråk som går från Centralen och österut (Östra Förstadsgatan). Längs detta stråk har man investerat i köpcentret Caroli och i förändringar kring Drottningtorget. Vi tänker både i stråk och noder. Jag tror 46

47 det här sättet att formulera det också kommer från forskningen och nätverkstänkandet, som bland annat Manuel Castells lanserade. Men jag hör också andra tala om stråk. Citysamverkan och de företagarna som är med där tänker även de i termer av stråk och goda affärslägen i sin analys av city. Man pratar om affärslägen: A- och B-lägen. Implicit i detta finns ju mycket stråktänkande också. För Citysamverkan är det ju gågatan mellan Triangeln och Centralstationen som de har fokuserat på som ett mycket viktigt affärsstråk. Där kostar det mer att lokalisera sig. När man pratar A-, B- och C-lägen så har de ju affärsmässiga utgångspunkter. Vad tror du kommer att hända med Rosengårdsstråket framöver? Om byggandet av Rosengårdsstationen skjuts på framtiden kan det ju ställa till en del problem. Det tar längre tid och processen blir stillastående. Men under tiden får vi hoppas att Culture Casbah kommer att bidra till förändringsprocesser. Dessutom kommer det ju att hända en hel del med Sofielunds industriområde. Det finns en del förändringar inom en snar framtid. I bästa fall kommer man att börja bygga Culture Cashbah 2016 och då är det framförallt korsningen mellan Bennets väg och Västra Kattarpsvägen som kommer att beröras i Rosengård. Culture Casbah är ett ganska stort projekt som omfattar flera fastigheter. Det består av en central byggnad, som man faktiskt har tonat ner nu en del jämfört med utgångspunkten, då den ett tag nästan var tänkt som ett nytt Turning Torso (skratt). Nu har man istället mer fokus på förtätning, så man kommer att gå in på gårdarna och göra tillägg till byggnaderna där. Här tänker de även bygga vidare på Bokaltankarna. Är stråk-begreppet och allt tal om stråk i stadsutvecklingen alltid positivt, eller ser du några problem med att använda stråk i så många olika sammanhang? En sak jag har funderat på är ifall man enbart tänker i stråk-termer, så kan man få problem med sträckningar och de fysiska sammankopplingar som går på tvärs eller på tvären mot de planerade stråken. Den situationen har vi i Rosengård, där ett grönstråk ett parkområde mellan två bostadsområden utgör ett hinder. Här är det väldigt svårt att ta sig från ett bostadsområde till ett annat. Ett sådant stort grönområde blir ju nästan som en barriär. I det fallet är det ena området ett stort villaområde och det andra är ett stort höghusområde. Det finns inga kopplingar mellan. Det har funnits funderingar på att dra en bilväg genom grönområdet, men då hamnar det i konflikt med att man vill ha större sammanhängande grönstråk, som ska vara bilfritt. 47

48 Avslutningsvis, historien om stråk, är det något som kommer att leva vidare hos er? Jag tror definitivt att tänket om stråk kommer att leva vidare. Det är inte helt okomplicerat, men vi släpper det inte. Det kommer ju upp nu igen när vi jobbar med Grönplanen, där vi också tänker vidare i stråktankar. Det handlar ju också om att koppla ihop gröna parker. Då gör vi det i form av stråk, även om det finns konfliktpunkter mellan olika typer av stråk. Referenser: AGORA Cities for People (2006) Malmö stad och Lunds kommun i samarbete med Lunds universitet. Gehl Architects (2007) Strategi för uterummen i Rosengård, förbindelser till Malmö och identitet i Öresundsregionen, MKB (Malmös kommunala bostadsbolag). Malmö stad (2012) Planprogram Herrgården, Stadsbyggnadskontoret, Malmö stad. Malmö stad (2008) Rosengård! Strategier för hållbarutveckling i en stadsdel, Dialog PM. 2008:1, Stadsbyggnadskontoret, Malmö stad. Cultural Casbah, MKB fastigheter, Article.aspx?id=

49 49

50 Omvandlingens praktik

51

52 Omvandlingens praktik I de kommande fyra kapitlen undersöks strategier och roller som utvecklats i arbetet med Fokus Rosengård inom de kommunala förvaltningarna, och i samverkan med omgivande samhälle. Förändringsarbetet har också väckt nya frågor, inte minst i relation till hur platser kan samförvaltas.

53 VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT ATT SKAPA LÅNGSIKTIG SAMVERKAN OM ALLA TYCKER DET BEHÖVS? Magnus Johansson Många av de utvecklingsprocesser som vi idag ser som ohållbara är inte resultaten av medvetna beslut, utan en oavsiktlig följd av hur yrkesverksamma utför sina arbetsuppgifter. Att skapa möjligheter för yrkesverksamma planerare och stadsutvecklare att lära sig arbeta på nya sätt är centralt för att främja hållbar stadsutveckling. Det är igenom deras dagliga arbete som visioner om den hållbara staden ska materialiseras i en byggd hållbar miljö. Men det räcker inte med att utbilda enskilda individer. Vi måste också förändra de organisatoriska praktiker där de är anställda, till exempel genom att olika aktörer blir bättre på att samverka (Cooper & Symes, 2009). Inom delprojektet Omvandlingens praktiker har vi försökt beskriva och förstå sådana förändringsprocesser. I det här kapitlet kommer jag att presentera ett sådant fall där kommunala förvaltningar utvecklade nya sätt att samverka i arbetet med att hållbar stadsutveckling. Detta skedde inom ramen för delprojektet Handling i samverkan som ingick i projektet Hållbar stadsomvandling Malmö fokus Rosengård. Projektet finansierades av Tillväxtverket Syftet med projektet Hållbar stadsomvandling Malmö fokus Rosengård (i fortsättningen kallat Fokus Rosengård)är att höja Rosengårds attraktivitet och påbörja processen med att skapa en hållbar stadsdel genom att kombinera investeringar i infrastrukturen längs Rosengårdsstråket med dialog- och samverkansprocesser med de boende i stadsdelen. Det övergripande målet med detta delprojekt var att utveckla samverkan mellan olika aktörer som arbetar med stadsutveckling, både inom Malmö stad, men också i samverkan med Malmö stad. Ett delmål var att utveckla en modell för samverkan i stadsutveckling som ska kunna tillämpas på likande stadsutvecklingsprojekt. Modellen skulle användas för att ta tillvara erfarenheter från Fokus Rosengård för att kunna tillämpa dem i nya stadsutvecklingsprojekt. 53

54 Parallellt med att jag arbetade som forskare i Omvandling av fragmenterade städer, arbetade jag som följeforskare i Fokus Rosengård. Detta gav mig en unik möjlighet att från två olika perspektiv följa ett stadsomvandlingsprojekt nära praktiken. Metod och empiriskt material För att försöka fånga utvecklingen av nya samverkansformer genomförde jag två omgångar med kvalitativa intervjuer med nyckelpersoner i de förvaltningar som deltog i projektet: Miljöförvaltning (som också ledde projektet), Gatukontoret, Stadsbyggandskontoret, Fastighetskontoret och dåvarande Rosengårds satsdelsförvaltning. 1 Omgång ett genomfördes under slutet av december 2010 till februari De uppföljande intervjuerna genomfördes i maj, juni och augusti Syftet med intervjuerna har varit att följa processen. Därför har det varit viktigt med informanter som deltagit i hela processen. Intervjuerna har varit semistrukturerade och haft karaktären av samtal, där intervjuguiden fungerat som en utgångspunkt, vilket innebar att varje intervju utvecklades i olika riktningar. Intervjuerna varade mellan 50 minuter till nästan en och en halv timme. Ansatsen har varit explorativt dvs. det har funnits en strävan att få en så bred bild som möjligt av de olika informanternas uppfattningar om samverkan och vad som behöver utvecklas i Rosengård. Analysen av den första intervjuomgången fokuserade på att beskriva nuläget. I den andra intervjuomgången har fokus istället varit att jämföra de uppfattningar och beskrivningar som intervjupersonerna gav av projektet sommaren 2013 med de uppfattningar och beskrivningar som uttrycktes Vilka hinder och möjligheter såg de intervjuade tjänstemännen? Vid den första intervjuomgången pekade informanter från Malmö stad på att det redan fanns etablerade former för samverkan mellan de olika tekniska förvaltningarna i form av kortare och längre stadsutvecklingsprojekt. Samverkan organiseras då i tillfälliga projektorganisationer där de inblandade förvaltningarna gavs tydliga roller av beställare respektive utförare och med en förvaltning som projektägare. Det är en samverkan som sker inom den etablerade linjeorganisationen. De intervjuade tjänstemännen gav alla uttryck 1 1 juli 2013 genomfördes en omorganisation i Malmö stad där 10 stadsdelsförvaltningar blev till fem stadsområden. Stadsdelsförvaltningarna Rosengård och Husie slogs ihop till Stadsområde Öster. Det har inte varit möjligt att inom ramen för denna studie kunna avgöra om detta påverkade det samverkansarbete som utvecklades inom Fokus Rosengård 54

55 för att det finns behov att utveckla nya sätt att samarbeta för att utveckla den samverkan som finns, men också som ett komplement till denna. Det gavs dock få konkreta exempel på hur detta ser ut i praktiken och hur det ska organiseras. I de uppföljande intervjuerna våren 2013 beskriver aktörerna från Stadsbyggnadskontoret, Gatukontoret, Miljöförvaltningen och Rosengårds stadsdelsförvaltning att samarbetet mellan dem har fördjupats och utvecklats. Den sammanhållande faktorn har varit genomförandet av de fysiska investeringarna längs med Rosengårdsstråket. Mellan dessa förvaltningar etablerades det en form av samverkanskultur under genomförandet av Fokus Rosengård som innebar en ökad flexibilitet för att hantera förändringar i projektet. Några av aktörerna beskriver detta som att de olika förvaltningarna har utvecklat nya roller i relation till varandra. Eftersom Miljöförvaltningen ledde projektet tog de på sig rollen av samordnare, vilket en av informanterna beskrev som att Miljöförvaltningen blev en neutral part som fungerande som medlare och länk mellan de andra förvaltningarna. I de intervjuer som genomfördes 2011 fanns en samstämmighet om att bra samverkan till stor del var beroende av enskilda individers engagemang och vilja att hitta nya sätt att arbeta. Detta verkar fortfarande vara en viktig faktor. En samlad bild från de uppföljande intervjuerna under 2013 är att samverkan fortfarande i hög grad är personberoende. Flera av informanterna beskriver framgångsrik samverkan mellan organisationer som något som växer fram genom att individer får kontakt med varandra och utvecklar former för samverkan, till exempel genom att driva projekt tillsammans. Det tar lång tid för en god samverkan att växa fram och den kan snabbt raseras. Samverkan som bygger på etablerade relationer är svår för att inte säga omöjlig att flytta över från en person till en annan. En förutsättning för långsiktig samverkan är att personer stannar kvar inom förvaltningar. Olika former av förändringar i organisationen kan förstöra olika former av etablerad samverkan. Ett hinder för samverkan som nämndes i intervjuverna 2011 är det faktum att olika kommunala förvaltningar har skilda uppdrag. Vissa uppdrag är reglerade i lagstiftningen. Andra uppdrag och arbetsområden har utvecklats över tid som en följd av att de olika förvaltningaran utvecklat olika orgnisationskulturer och arbetssätt. Dessa olika kulturer och arbetssätt kan därmed bli ett hinder. Även om samtliga informanter uppfattar att det finns en övergripande ambition att samverka kan detta försvåras av att anställda på en förvaltning upplever att tjänstemän från andra förvaltningar tar över de egna arbetsuppgifterna och klampar in på områden där de saknar kompetens. Samverkansprojekt kan också upplevas som något som inkräktar på det man uppfattar som förvaltningens kärnverksamhet. Ett annat hinder är att etablerade organisatoriska strukturer som regel är kopplade till olika budgetposter. 55

56 Samverkan kan innebära att en förvaltning riskerar att förlora resurser till en annan förvaltning. En erfarenhet från arbetet med Fokus Rosengård som nämns av flera av tjänstemannen i de uppföljande intervjuerna 2013 är att revirtänkandet kan undvikas om man kan utgå från redan etablerade verksamheter för att hitta nya former av samverkan. Ofta förutsätter detta att man etablerar en dialog och att olika parter har ett intresse för att hitta nya sätt att arbeta. Då kan man hitta sätt att samverka som inte innebär att man flyttar budgetposter eller uppdrag mellan förvaltningarna. Samverkan är också enklare att uppnå kring ett konkret projekt där ingen av parterna upplever att det finns revirkonflikter. I intervjuerna som genomfördes 2011 beskrev flera tjänstemän ett behov att hitta tid för att tillsammans utveckla nya projekt. Bristen på tid skapade hinder för att utveckla nya projekt över förvaltningsgränserna. Det är enklare för en liten grupp eller en enskild tjänsteman att formulera projektansökningar på egen hand, inte minst eftersom ansökningsprocessen ofta är komplex. Detta skapar ofta en situation där utvecklingen av projekt har kommit ganska långt innan andra förvaltningar reagerar och vill vara med. Då kan målen redan vara satta och möjligheterna att påverka små. Det är också vanligt att olika förvaltningar måste hantera en situation där en förvaltning har medel för samverkansprojekt som i sin tur försutsätter att de andra förvaltningarna hänger på. Men dessa har inte haft tid eller möjligheter att påverka projektets innehåll eller syfte eftersom det är den första förvaltningen som tagit initiativ och själva skrivit ansökan. Först när medlen väl är beviljade börjar man etablera samverkan som då måste anpassas till projektets mål och syften. Andra förvaltningar kan då uppleva att man tvingas på ett projekt. Flera informanter utrycker ett behov av att hitta former för att diskutera lösa idéer, både tillsammans med andra förvaltningar, men även med externa parter som till exempel fastighetsägare. Problemet är att detta innebär ett risktagande. Man kan lägga ner mycket tid på att formulera ett projekt som sedan inte blir av. Sådana dialoger är också beroende av personliga nätverk där man kan samla erfarenheter från olika ansökningsprocesser och då på sikt bygga upp en förmåga att tänka strategiskt. Ett hinder för detta är att förvaltningarnas linjeverksamhet inte alltid ger utrymme för att skapa och upprätthålla sådana nätverk. En annan, välkänd utmaning som flera informanter tog upp är att fortsätta med samverkan när man går från projekt till drift. Eftersom budgeten för olika former av drift följer den etablerade linjeorganisationen uppstår det ofta konkurrens om medlen när man ska gå från projekt till drift. De tjänstemän som deltagit i eller drivit olika projekt upplever också att de saknar tid att ta tillvara erfarenheterna från olika försök att samverka. Man hinner inte sätta sig 56

57 ner och reflektera över hur erfarenheterna från ett projekt kan tillämpas i den ordinarie linjeverksamheten. Istället så rullar verksamheten på som vanligt i de olika linjeorganisationerna. I den första intervjuomgången var det tydligt att tjänstemännen upplevde en konflikt mellan de arbetsuppgifter som ingick i den ordinarie linjeverksamheten och kravet att utveckla olika former av samverkan. I de uppföljande intervjuerna konstaterade flera tjänstemän att alla verksamheter inte alltid kan passa in olika samverkansprojekt, även om ambitionen finns. Etablerade arbetssätt och rutiner kan fortfarande utgöra ett hinder. Ett exempel är att Fastighetskontoret valde att lämna samverkan inom Fokus Rosengård och istället samverka direkt med Rosengårds stadsdelsförvaltning för att driva olika nybyggnadsprojekt i Rosengård. Anledningen att man lämnade Fokus Rosengård var att man upplevde att projektets arbetssätt inte gick att förena med de rutiner och arbetssätt som var etablerade inom förvaltningen. En skillnad var tidsperspektivet. Etableringen av nybyggnation är en process som kan ta flera år. Eftersom Fokus Rosengård skulle avslutas efter tre år, såg man inga möjligheter att bli klar med en nyetablering inom den korta tiden. Från Fastighetskontoret ser man Rosengård som ett svårt område när det gäller nytableringar, till skillnad från tidigare framgångsrika nybyggandsprojekt som Västra hamnen. Rosengård uppfattas fortfarande inte som särskilt attraktivt för nybyggnation trots att det ligger ca 15 minuters cykelväg från centrala Malmö och den nya stationen vid Triangeln där man kan ta tåget till Köpenhamn. Fastighetskontoret prövade istället nya sätt att samverka tillsammans med Rosengårds stadsförvaltning genom att anställa en person som bara arbetade med att stimulera nybyggnation i Rosengård. Försöket beskrivs som lovande men det kommer inte att bli någon fortsättning eftersom detta arbetssätt inte ryms inom den nya stadsområdesorganisationen som trädde i kraft den 1 juli Några teoretiska reflektioner kring resultaten Många som arbetar med stadsutveckling känner säkert igen sig eller har likande erfarenheter. Men varför är det då så svårt att skapa långsiktig samverkan om alla tycker att det behövs? Jag kommer att avsluta med några teoretiska reflektioner som förhoppningsvis kan ge några nya infallsvinklar på välkända problem och öppna upp för nya diskussioner. 57

58 Titeln på vårt delprojekt; Omvandlingens praktiker indikerar att vi försöker förstå hur praktiker förändras. Man kan definiera en praktik som en uppsättning handlingar som utförs inom en institutionell ram. Praktiker växer fram genom att individer upprepande gånger handlar på liknade sätt när man försöka lösa sina arbetsuppgifter. När man ställs inför nya problem använder man sig i först hand av de arbetssätt och lösningar som visat sig fungera vid likande tillfälle eller som ens kollegor använder sig av. Inom organisationer upprepar man ofta beprövade lösningar Who cares if this is the best way. It works vilket innebär att anställda gärna vill tolka om nya problem så att man kan tillämpa etablerade lösningar (Czarniawska, 2002). Men vi kan också konstatera att organisationer hela tiden förändras, bland annat som ett resultat av att enskilda individer utvecklar nya kunskaper, förmågor och inte minst nya sätt att förstå sina arbetsuppgifter och organisationers mål (Sandberg & Targama, 2007). Hur dessa förändringsprocesser utvecklas påverkas av det organisatoriska sammanhang där de sker. Organisatoriska praktiker förändras bland annat genom olika former av förhandlingar mellan de som verkar i praktiken. I dessa förhandlingar spelar etablerade strukturer en viktig roll för vilka nya idéer som tillåts prövas och vilka som avfärdas (Wenger, 1998). Inte sällan sker därför organisatoriska förändringar i små steg, ibland genom att vitt skilda faktorer råkar sammanfalla och förstärka varandra. Detta kan beskrivas som att nya idéer kryper in i etablerad praktiker och börjar tillämpas av allt fler. I många fall sker förändring så långsamt att de som berörs inte alltid är medvetna om att man faktiskt börjar arbeta på nya sätt (Weiss, 1980). Organisatoriska praktiker uppstår och förändras i ett spänningsfält mellan fyra påverkansfaktorer. Den första faktorn är alla de händelser och skeenden som ligger bortom individers möjligheter att påverka, till exempel budgetposter och redan fattade politiska beslut, som i sin tur styr vad organisationen förväntas åstadkomma. Hur anställda utför sina arbetsuppgifter och hur de agerar i sin yrkesvardag är den andra påverkansfaktorn. Det är dock viktigt att komma ihåg att alla handlingar alltid ger upphov till oväntade konsekvenser. Den tredje faktorn är slumpartade och oplanerad händelser som kan skapa nya möjligheter eller sätta krokben för goda intentioner. Den sista påverkansfaktorn är olika former av kollektivt meningsskapande. Denna påverkasfaktor är den svagaste och samtidigt den starkaste (Czarniawska, 2002). Meningsskapande processer är svåra att fånga och beskriva, men de har stor inverkan på hur organisationer utvecklas och arbetar. Meningsskapande kan inte förändra det som hänt och dess materiella konsekvenser. Rosengård är byggt och har en viss arkitektonisk utformning. I Rosengård bor stora grupper som är arbetslösa, som har större andel hälsoproblem och lägre medel- 58

59 inkomst jämfört med andra grupper i Malmö. De olika förvaltningarna har skilda uppdrag, vilket försvårar samverkan. Detta måste man förhålla sig till och hantera. Men samtidigt rymmer vår förmåga att skapa mening en oändlig potential till förändring av existerande materiella villkor. Vi kan välja att se potentialen hos Rosengårds innevånare, istället för fokusera på problemen. Företrädare för olika förvaltningar kan välja att fokusera på de områden där man kan samverka, trots att man har skilda verksamheter. Möjligheterna till förändring ligger i skärningspunkten mellan det som är, till exempel etablerade organisatoriska strukturer och det som kan bli och som börjar i det kollektiva meningsskapandet som öppnar upp för nya sätt att se på det som finns. Utvecklingen av modellen kan ses som ett sätt att strukturera det meningsskapande som skedde inom Fokus Rosengård. Modellen finns beskriven i en publikation från Miljöförvaltningen med titeln: En modell för fysisk stadsförnyelse i samverkan och kan ses som ett försök att i text och bild beskriva och sammanfatta projektledarnas erfarenheter av att arbeta med samverkan. Modellen är tänkt att tillämpas på likande stadsutvecklingsprojekt, dvs. projekt där en aktör, till exempel en kommunal förvaltning, vill använda fysik förnyelse av ett befintligt område som en utgångspunkt för att initiera och genomföra olika sociala förändringsprocesser. Modellen kan därmed ses som en artefakt som kan användas för att förmedla erfarenheter mellan olika organisatoriska praktiker. Nya idéer svävar aldrig fritt, utan kan bara förmedlas med hjälp av människor eller artefakter, till exempel modeller. En modell kan också fungera som stöd för att översätta idéer från en praktik till en annan (Czarniawska & Sevón, 2005). Men det räcker inte alltid med nya synsätt, man måste också ges möjligheten att handla. Dagens offentliga verksamhet är ofta hårt styrd och ska utföra en mängd uppgifter med en begränsad budget. I detta fall kan vi se hur externa projektmedel i form av Fokus Rosengård, skapade utrymme för tjänstemän att pröva nya arbetsformer. Projekt kan bidra till att bryta invanda mönster och skapa möjligheter för samverkan. Men projekt, inte minst EU-projekt, styrs i sin tur av fasta institutionella strukturer. I Fokus Rosengård kunde vi se att detta skapade en krock som i sin tur ledde till att en av förvaltningarna, Fastighetskontoret, valde att lämna projektet och samverka direkt med Rosengårds Stadsdelsförvaltning. Här ser vi hur två skilda etablerade strukturer var svåra att kombinera och därmed blev ett hinder för samverkan, trots att de inblandade förvaltningarna i grunden var eniga om nyttan med projektet och behovet av att utveckla nya samverkansformer. Hos de förvaltningar som fortsätter att delta i projektet beskriver man att det utvecklas en ny samverkanskultur. I de olika intervjuerna har det varit 59

60 svårt för tjänstemännen att precisera vad som egentligen förändrats. Man talar om en ökad förståelse för varandras villkor och gemensamma perspektiv på hur man ska arbeta med stadsutveckling. Detta kan ses som ett exempel på kollektivt meningsskapande där nya idéer kryper in i en etablerad organisatorisk praktik. För att detta ska kunna ske måste man arbeta tillsammans, till exempel inom ett projekt. Den stora utmaningen är att skapa nya former av samverkan som består efter att projektet avslutas. Det är inte ovanligt att samverkan upphör eller faller tillbaka i gamla hjulspår när projektet slutar. En viktig faktor för att motverka detta är se till att de tjänstemän som medverkat i projektet finns kvar i organisationen och att kan fortsätta att arbeta med samverkan inom ramen för sina ordinarie arbetsuppgifter. Då kan nya arbetssätt på sikt institutionaliseras och bidra till en långsiktig förändring av organisationen. Ett sätt att institutionalisera erfarenheterna kan vara att tillämpa den modell som utvecklades inom delprojektet. Utblickar implikationer från empirin Men är det då så svårt att skapa långsiktig samverkan? Erfarenheterna från exemplet Fokus Rosengård visar att långsiktig samverkan kan växa fram om den bygger vidare på verksamheter som redan finns. Men det förutsätter i sin tur att åtminstone några av de individer som påbörjat samverkan finns kvar inom organisationen under en längre tid. Eftersom samverkan kan förhindras av etablerade strukturer, resurstilldelning eller krav på att man måste följa vissa rutiner kräver en långsiktig samverkan att man är medveten om vilka strukturella hinder som finns. I en del fall kan det vara svårt att ta bort dessa. Ett exempel är det faktum att olika förvaltningar har olika uppdrag och verksamhetsområden. Ibland får man acceptera de stuprör som finns eftersom dessa är en förutsättning för verksamheten. Långsiktig samverkan förutsätter att de som ska verka hittar en balans mellan organisationens kärnverksamhet och nya arbetsformer. Detta kräver i sin tur tid för att pröva nya arbetssätt och tid att förstå om och i så fall hur dessa nya arbetssätt kan förenas med det man redan gör och måste göra. Under projektets genomförande blev det tydligt att etablerade strukturer, till exempel redan beslutade driftsbudgetar, utgjorde det största hindret för att utveckla nya former av samverkan. Den kommunala organisatoriska praktiken präglas av framförhållning och planering. Alla försök att arbeta utanför det som redan är planerat stöter på motstånd, inte minst eftersom det kan innebära en konflikt mellan olika arbetsuppgifter. Samverkan kan då upplevas som något som genererar 60

61 mer att göra inte som något som skapar mervärde. Det som också blev tydligt är hur centralt olika former av meningskapande är för att förändra organisatoriska praktiker. När det uppstod konflikter eller när samverkan gick i stå, rörde det sig i många fall om en konflikt kring meningsskapande, det vill säga hur man kunde tolka och förstå olika utmaningar. Detta kom till uttryck i diskussioner om vilka roller olika förvaltningar skulle ha, vad som var olika förvaltningars område eller vad som var möjligt att göra. På samma sätt funderade samverkan bra när man lyckades enas om en gemensam förståelse. Detta kommer till uttryck i beskrivning av en gemensam samverkanskultur, som i grund och botten innebär att man delar samma förståelse för de problem som skall hanteras och hur man tillsammans ska arbeta för att lösa dem. Samverkan rymmer en paradox. Det är något vi gör hela tiden samtidigt som vi tycker att det är något vi borde göra mer. Kanske är det så att bra samverkan förutsätter att man lyckas skapa bra och stabila relationer. Fast det svaret leder oss in på nästa stora fråga: hur lyckas vi med att skapa goda relationer inom och mellan organisationer? Fortsättning följer Referenser Cooper, Ian & Symes, Martin (2009) (red) Changing Professional Practice. Sustainable Urban Development, Volume 4, Routhledge. Czarniawska, Barbara (2002) A Tale of Three Cities Or the Glocalization of City Management, Oxford University Press. Czarniawska, Barbara & Sevón, Guje (2005) Translation Is a Vehicle, Imitation its Motor and Fashion Sits at the Wheel. I: Czarniawska, Barbara & Sevón, Guje (red) Global Ideas. How Ideas, Objects and Practices Travel in the Global Economy, Liber & Copenhagen Business School Press. Sandberg, Jörgen & Targama, Axel (2007) Managing Understanding in Organizations, Sage Publications. 61

62 Weiss, Carol (1908) Knowledge Creep and Decision Accretion. Science Communication 1. Wenger, Etienne (1998) Communities of Practice. Learning, Meaning and Identity, Cambridge University Press. 62

63 SAMPRODUKTION AV PLATSER Former för deltagande i utveckling av mötesplatser längs Rosengårdstråket Peter Parker En vanlig ambition i planeringen av offentliga platser är att de ska vara livliga, tillåta olika grupper att vistas där och gärna mötas i konstruktiva former. Det finns många olika typer av offentliga platser som kan bidra till livlig och inkluderande interaktion som bibliotek, museer, eller platser för rekreation, konst, idrott och lek. Men offentliga medel för att skapa sådana platser är begränsade och det är inte alls självklart att kunna skapa välbesökta och inkluderande platser även om resurser finns. Livliga mötesplatser finns också i anslutning till vissa former av handel. Handel har också av tradition utgjort en viktig komponent i livliga urbana platser genom att det ger möjligheter för olika typer av människor att mötas. Om det finns en lokal prägel och en småskalighet kanske handeln också kan bidra till att skapa lokala nätverk som också fyller bredare samhälleliga funktioner (Jacobs, 1961). Det är dock vare sig möjligt eller önskvärt att sprida småskalig handel överallt. Mot den bakgrunden framtonar ett behov av att utveckla former för inkluderande urbanitet för platser som saknar betydande offentliga attraktioner eller småskalig handel. Det finns också ett behov av komplement där dessa traditionella former för offentliga eller kommersiella platser inte räcker för att skapa inkluderande urbanitet. En bärande tanke i utvecklingen av Rosengårdsstråket har varit att låta fysisk förnyelse gå hand i hand med vad man från kommunalt håll ser som en konstruktiv social utveckling. I en idéskiss från gatukontoret framställdes detta som att möjliggöra ett ökande deltagande över tid i utvecklingen av platser: från en begynnande information, via medverkan i utformning, involvering i byggprocessen till medbestämmande i skötsel av platserna. Tanken var att bygga in delaktighet i dessa offentliga platser, att samproducera i huvudsak icke-kommersiella platser för att skapa en livlig interaktion mellan olika parter. Försöken till samproduktion av platser har återspeglat en hög ambition för 63

64 social hållbarhet i kommunens arbete som har tagit sig olika uttryck i olika delar av utvecklingsarbetet. Syftet med detta kapitel är att kort lyfta några specifika utmaningar i arbetet med delaktighet i platsutveckling ur både planerings och förvaltningsperspektiv och vaska fram praktiska implikationer för fortsatt arbete. Jag kommer att utgå från ett stråk från Öst till Väst som inkluderar Rosengårdsstråket men sträcker sig förbi centrum ut till bostadsområdena i Västra Hamnen. Det är viktigt att utgå från detta längre stråk för att förstå hur platserna bidrar till att binda ihop staden. Det är även värt att beakta att även om bostadsområdena i Västra Hamnen och Rosengård skiljer sig åt på många sätt så är det ändå storskaliga bostadsområden och har därigenom vissa likartade utmaningar. Social hållbarhet och offentliga platser Social hållbarhet är ett mångfacetterat begrepp vars innebörd varierar med olika sammanhang. I avseende på offentliga platser kan social hållbarhet förstås som möjligheten för olika individer och grupper att vilja ta plats i stadsrummet, att mötas med respekt samt att kunna delta i platsens utveckling på ett meningsfullt sätt både i avseende på vardagligt skapande och större fysiska förändringar. (Dempsey, Bramley, Power, & Brown, 2011). Det finns en spänning mellan olika aspekter av social hållbarhet som både gör begreppet undflyende och intressant. Denna spänning kommer ur att olika grupper närmast definitionsmässigt har olika sätt att se betydelsen av en plats och har olika behov och prioriteringar. Därmed finns det en betydande utmaning i att dessa olika grupper alla ska kunna känna en grad av delaktighet i utveckling av platsen. Ur detta perspektiv handlar social hållbarhet om en balansgång som upprätthålls över tid. Ett negativt utfall för utveckling av en plats skulle vara om den inte upplevs som inbjudande, antingen av några alls eller att dess användning och utveckling domineras av en viss grupp till förfång för andra. Ett positivt utfall av utvecklingen av en plats i riktning mot social hållbarhet skulle vara om det finns en tilltagande bredd av olika grupper, en pågående och rimligt respektfull förhandling om dess bruk och en avsaknad av starka territoriella gränser antingen i tid eller rum (Kärrholm, 2007). 64

65 Platsutveckling längs stråket Det är i huvudsak fyra försök att utveckla hållbara platser längs stråket från Öst till Väst som bildar en bas i följande diskussion av planeringsmässiga och förvaltningsmässiga utmaningar. Den första är Stapelbäddsparken och i synnerhet skejtbanan som samproducerats och drivs i ett samarbete mellan staden och föreningen Bryggeriet. Det andra är bokalerna och Örtagårdstorget. Bokalerna var ett initiativ från MKB, Malmös kommunala bostadsbolag, för att visa upp lokalt entreprenörskap och som både skapade en mötesplats och angav en riktning som binder samman Rosengård med centrum. Bokalerna väver samman värdet av småskalig handel (Jacobs 1961) med de speciella sociala förutsättningar som finns på platsen. Den senare utvecklingen av Örtagårdstorget bidrog till att förstärka bokalernas sociala betydelse. Det tredje exemplet handlar om försöken att anlägga stadsodlingar längs med stråket och slutligen anläggningen av Rosens röda matta, en mindre men strategiskt viktig plats i Rosengård som staden utvecklat för att attrahera olika grupper till utomhusaktiviteter med möjlighet till musik och uppträdanden. I vart och ett av dessa fyra fall syftade utvecklingen till att lyfta fram en grupp som inte annars hade en given plats i det offentliga rummet och därmed berika platsens karaktär, det vill säga, skapa en bättre balans mellan olika grupper. Skejtare är en part som kanske hade tagit sig plats i staden ändå, men i och med Stapelbäddsparken fick denna grupp en helt annan möjlighet att utvecklas. Parken både skapar liv och skapar plats för en subkultur i en miljö som annars domineras av dyra bostäder och som kanske inte annars inbjuder till lek och rörelse. Parken lockar också företrädesvis unga människor till stadsdelen. Med bokalerna skapades ett skyltfönster för småskaligt, lokalt förankrat entreprenörskap i ett område som annars dominerades av boende och storskalig handel. Initiativet var nyutvecklande både arkitektoniskt och i avseende på kontraktsformer och förvaltning. Stadsodlare är en mindre definierad kategori. Tanken var att komplettera bruket av platser med nya grupper i avseende på nya ålderskategorier, genom en förlängning av den tid som platserna används och kanske också för att skapa möten mellan olika odlingstraditioner. Rosens röda matta slutligen, skapades med det uttalade syftet att platsen inte skulle exkludera unga tjejer, något som kommunen uppmärksammat att många andra offentliga platser, till exempel Stapelbäddsparken, tenderat göra. Rosens röda matta skulle snarare lyfta fram en positiv roll för denna grupp. De olika försöken till samproduktion har gemensamt att de syftar till att skapa mera socialt hållbara platser. Detta skulle ske genom att lyfta fram och skapa en resurs för utvalda grupper och där denna grupp ska komplettera och samspela med andra. 65

66 Att skapa engagemang för en plats genom deltagande i utformning En viktig utgångspunkt i denna analys är att det inte är självklart att stadens offentliga rum är av direkt värde för någon, eller i vart fall inte att personer är beredda att aktivt engagera sig i utvecklingen av en plats. Det finns många skäl som talar emot: det är många olika parter som rör sig i stadsrummet, det saknas inbördes kommunikation mellan brukarna, brukarna har olika intressen och prioriteringar och slutligen så har brukarna kanske inte något långsiktigt intresse av en plats om de förväntar sig att flytta inom en överskådlig framtid. I de flesta fall kommer det därför inte att framstå som viktigt för enskilda människort att engagera sig i utvecklingen av en plats. Om de ändå gör det så är det mycket svårt att skapa en bestående effekt. Det är ofta en mycket komplicerad förhandling med olika intressen som måste ske för att få en ändring till stånd (Rydin & Pennington 2000). Offentliga platser skulle därför lätt kunna få karaktären av oreglerad gemensam resurs med nedskräpning, förslitning och avsaknad av investering som följd. I utformning av en offentlig plats kan kommunen dock möjliggöra för specifika grupper att engagera sig och på det viset minska kostnaden för att engagera sig och öka det potentiella värdet för denna grupp. Därigenom skulle det kunna skapas engagemang både i utformning och förvaltning av platsen och en slags infrastruktur för dialog mellan kommun och en grupp av brukare. En invändning mot en sådan ansats är att den riskerar att göra platsen mer privat och mindre publik, det vill säga att platsen tas i anspråk av en specifik grupp och tränger undan andra. En stadsodling på offentlig plats skulle kunna betraktas som en grad av privatisering. Det är dock också möjligt att odlingen möjliggör för nya grupper att vistas och mötas på platsen så att den blir mer livfull, mångfacetterad och demokratisk. Vad som sker är inte på förhand givet. Det finns dock aspekter av både utformning och förvaltning som kan bidra till att platsen framstår som en resurs och engagerar brukare men samtidigt minskar risken för att denna grupp dominerar helt. Drivkrafterna för brukare att engagera sig i utvecklingen av en plats kan röra sig om ett specifikt intresse som till exempel skejtande. För Stapelbäddsparken var engagemanget hos gruppen skejtare, föreningen Bryggeriet och drivna enskilda medlemmar avgörande för utformningen av parken. Det fanns tidigt en ambition att bygga en bana i världsklass varför parken också framstår som en tydlig resurs för skejtare inte bara lokalt och nationellt (Hansen & Lagergren, 2010). Detta garanterade ett visst liv i parken. Skejtarna kan sägas dominera banan men Stapelbäddsparken som helhet inkluderar andra typer av aktiviteter. Det finns också aspekter av framträdande och tävling i skejtandet 66

67 som skapar en viss kontakt utåt. Dessutom finns plats för otvungen social interaktion i direkt anslutning till skejtbanan, till exempel platser att sitta och en mindre caféverksamhet. När det gäller utveckling av bokalerna bygger engagemanget huvudsakligen på att de som hyr en bokal har en fördelaktig form för att driva vissa typer av verksamheter. Kraven på boende i anslutning till affärsverksamheten, vilket är en slags institutionell innovation, samt kraven på typ av affärsverksamhet gör att det finns en tydlig social och utåtriktad aspekt av affärsverksamheten. Utformningen av själva bokalerna i en sammanhängande rad och med relativt stor närvaro på Örtagårdstorget gör att det finns en slags inbyggd relation till torget vilket skapar en koppling mellan dem som hyr bokalerna och torgets förvaltning. Utformningen av Örtagårdstorget har i sin tur sedan anpassats för att förstärka möjligheter till otvungen social interaktion på torget som stärker och bygger på den aktivitet som uppkommer genom bokalerna. Detta har skett genom att skapa bättre sittplatser och belysning men även genom att skapa mer plats för fotgängare framför bokalerna och en utformning av torget som ytterligare accentuerar bokalerna. Stadsodlingarna kan framstå som självklara resurser genom att det tillhandahålls plats för odling men det är inte fullt så enkelt. Odlingar på allmän platsmark i Malmö är inte uppdelade i enskilda lotter just för att de ska vara allmänt tillgängliga. Odlarna måste därför se att gemensam odling, snarare än skörden, är av värde. En kollektiv odling innebär i viss mån också krav på den enskilde att samordna med andra och detta kan höja tröskeln för deltagande. Genom att odlingarna är väl synliga i parkerna men framförallt genom att de kräver en återkommande närvaro i området kan de bidra till möten mellan odlare och människor på platserna runtomkring. En förutsättning är dock att den fysiska platsen för odling är avgränsad så att det inte uppstår konflikter, men utan att dessa gränser därmed hindrar kommunikation. Rosens röda matta är den mest spännande av experimenten med samproduktion längs stråket genom syftet att lyfta fram en underrepresenterad grupp, men där denna grupp inte har tydliga gemensamma intressen. Platsen är dock mycket synlig och det finns goda förutsättningar för framträdande av olika slag. Platsen kan således bilda en resurs genom att vara en scen för olika grupper, och där musik och belysning spelar en viktig roll. Det kräver dock en hel del mod av de som vill ta plats där eftersom platsen är relativt exponerad. 67

68 Att samförvalta en plats I offentliga platser med inslag av deltagande förvaltning är det avgörande både att gruppen i sig känner sig ha en viss autonomi och beslutsrätt men också att det finns en bra kommunikation mellan gruppen och det offentliga (Foster 2011, Ostrom 2000). Brukarnas upplevelse av autonomi och bestämmanderätt är centralt för att de ska vara engagerade men det är inte självklart eller enkelt att beakta detta från den kommunala förvaltningens perspektiv. Nedan listas ett antal aspekter där detta framstår som avgörande för utveckling och förvaltning av mötesplatserna längs med stråket. En första aspekt är helt enkelt att gruppen av engagerade brukare kan identifiera varandra och skapa lämpliga former för intern kommunikation. Det är först då de kan börja uppfatta sig som en grupp av brukare. Att brukarna ska kunna identifiera varandra handlar i viss mån om fysiska förhållanden som enkla men synliga gränser, överblick över området men också om olika typer av aktiviteter som personer företar sig inom dessa gränser. En person är skejtare och i någon mening engagerad genom att skejta på stapelbädden. Likaså är personer engagerade i Örtagårdstorget om de bor eller har småskalig handel där, och mest om de gör båda delarna på ett mycket synligt sätt. Den svåraste platsen i detta avseende av de studerade fallen är troligtvis Rosens röda matta. Här finns olika grupper som kan använda platsen på olika sätt. En viktig faktor för ömsesidig definition av en brukargrupp är troligtvis här vilka som spelar musik på anläggningen på platsen och vilka typer av arrangemang som ordnas och tillåts. En annan aspekt av autonomi är förmågan för brukargruppen att upprätta egna regler, att lösa konflikter internt och lokalt, men också att kunna ta beslut som grupp när det gäller större utvecklingsarbeten. Det finns i detta avseende behov av någon slags organisation av brukarna. Detta är inte något som det offentliga kan driva på men däremot understödja på olika sätt. Till exempel i fallet med Rosens röda matta måste det växa fram sätt att reglera hur musikanläggningen används och former för att skapa större evenemang på platsen som drivs av brukarna. Vilka former detta ska ta kan inte kommunen bestämma utan att riskera att kväva den känsla av självbestämmande som är en viktig del att skapa engagemang. Däremot kan kommunen eller andra parter underlätta processen med att hitta former genom att skapa experiment som testar gränser för hur platsen kan användas i samråd med en brukargrupp. En tredje aspekt av autonomi handlar om brukargruppens kommunikation med kommunen och andra parter med betydande inflytelse över platsen. Det finns en inneboende spänning i hur offentliga platser framstår ur perspektivet som engagerad privatperson eller som kommunal förvaltning. Som privat 68

69 engagerad är det platsens potential och risker som är väsentliga medan en kommunal förvaltning måste se platsen i förhållande till andra platser och i relation till övergripande samhälleliga mål (Carmona 2014). Denna spänning kan vara konstruktiv, om perspektiven kompletterar varandra, eller leda till konflikt och ett de facto övertagande av platsen om det ena perspektivet tillåts dominera det andra. En avgörande faktor för om relationen blir konstruktiv är att hitta former för kommunikation inom och mellan förvaltningarna som kan möta de olika typer av frågor som genereras av brukare på en specifik plats. Komplexiteten i denna kommunikation ska inte underskattas. I fallet med Rosens röda matta ska platsen inte bara fungera som park och därmed angå gatukontoret. Det ska kunna ordnas evenemang där det kan vara viktigt att förhålla sig till fritidsförvaltningen eller kulturförvaltningen. Dessutom finns det en stadsområdesförvaltning. För att kommunikation ska kunna fungera krävs någon slags mediator som hjälper till att översätta från brukarperspektivet till de olika förvaltningarna och tvärtom. En sådan mediatorroll utgör en extra kostnad i samförvaltning av platser. Kostnaden kan vara berättigad utifrån både besparingar som möjliggörs och det extra värde som skapas genom samförvaltning men måste ändå tas i beaktande. På stapelbädden finns en etablerad förening och upparbetade kontakter med olika parter inom kommunen. I fallet med bokalerna har MKB lång erfarenhet av att fylla denna funktion genom sin bosociala verksamhet. I utvecklingen av Örtagårdstorget har det också funnits behov av en lyhörd part på kommunen som kunnat lotsa mellan förvaltningar och skapa förståelse för hur frågor måste hanteras. I det fallet har det kanske varit så att de som driver verksamhet i bokalerna i för stor utsträckning lämnat över till MKB att föra fram deras sak. De verkar inte ha uppfattat att det kan finnas en konflikt mellan deras vilja att utveckla sina verksamheter och MKB och stadens intresse att det ska finnas småskalig och fotgängarvänlig handel. När det gäller både stadsodlingarna och Rosens röda matta har formerna ännu inte vuxit fram vilket bland annat beror både på att brukarna ännu inte funnit en stabil organisation. En fjärde aspekt av autonomi är att kunna upprätta kontrakt som reglerar förhållande mellan engagerade brukare och det offentliga. Att upprätta kontrakt är inte alltid enkelt, eller ens möjligt, för löst sammansatta grupper. I någon form måste dock olika roller och åtagande klargöras. Utan tydliga ömsesidiga åtagande är risken för konflikt mellan förvaltning och brukare uppenbar, vilket troligen yttrar sig helt enkelt i att brukarnas engagemang för platsen försvinner. Bristen på tydliga ömsesidiga åtagande har i fallet med odlingarna lett till konflikter där både brukare och kommun ser brister i den andras agerande och framtiden för en större odling är idag osäker. Det finns alltså ett inneboende problem med kontrakt i samförvaltning eftersom ett syfte 69

70 är att rikta sig till grupper som är mindre starka och inte så organiserade från början, det vill säga just de parter som är minst förmögna att skriva kontrakt. Här finns anledning till experimenterande men också vissa lärdomar från tidigare erfarenheter. Ett framgångsrikt sätt kan till exempel vara att arbeta med olika nivåer av överenskommelser som hjälper till att överbrygga klyftorna mellan brukare och kommunal förvaltning såsom föreningen Bryggeriet gjorde i fallet med skejtarna. En sista aspekt som bör poängteras är att det inte får bli så att en plats i alltför stor utsträckning domineras av en grupp. Då går ju syftet med samförvaltningen förlorad. Det finns alltså från offentligt håll ett intresse att behålla balans och samspel mellan en grupp av kärnbrukare och perifera brukare av platsen. Här är det viktigt att brukargruppen har ett visst ansvar, en viss synlighet och kontaktbarhet inför andra lokala parter. Detta kan ske genom att brukarna är väl synliga och kontaktbara men också genom att de har ett visst beroende av sin lokala omgivning. Det finns dock en risk med denna synlighet som också kan upplevas som utsatthet. Bokalerna utgör ett tydligt exempel eftersom personerna som driver verksamheter och bor i bokalerna nästan alltid finns på plats och har ett tydligt intresse av välvilja från omgivningen. Ett visst lokalt ansvarstagande, synlighet och kontaktbarhet är en kostnad som brukarna bär i samförvaltning av plats. Denna kostnad är inte försumbar även när det gäller en betydande resurs som en bokal kan vara. En integrerad ansats för socialt hållbara platser Att samproducera platser har varit en viktig ingrediens i flera omfattande och sinsemellan olika försök att skapa livfulla, socialt hållbara platser längs med stråket från öst till väst i Malmö. Försöken har en speciell relevans för att utveckla platser som annars domineras av boende och storskalig handel. I samtliga fall har kommunen arbetat med att förstärka utvalda grupper och ge dem en tydligare plats i det offentliga rummet och samtidigt arbetat för att behålla en öppenhet och balans. Bokalerna/Örtagårdstorget och Stapelbäddsparken kan, utan att förringa de svårigheter som finns, betraktas som utomordentligt lyckade exempel i dessa avseende. När det gäller stadsodlingarna och Rosens röda matta är dessa försök relativt nya och det är svårt att säga något om hur platserna kommer att fungera ännu. I nuläget går det bara att tydligt se ambitionerna med utveckling av platserna och utmaningarna att skapa ett aktivt bruk och pågående dialog kring platsen. 70

71 Det finns en tydlig progression i de fall som diskuterats ovan med avseende på att gradvis öppna upp för att möta grupper som inte har en tydlig organisation innan arbetet startar. I Stapelbäddsparken var och är en viktig part en etablerad förening. I bokalsatsningen utgick MKB från en modell av småskalig handel som kan sägas vara beprövad även om det också krävdes väsentlig nyutveckling till exempel i kontraktsformer. När det gäller stadsodlingar så experimenteras det med att skapa relationer med mycket löst sammansatta parter och även om insatsen är liten i termer av fysisk förnyelse så krävs likväl en utvecklad kommunikation i olika led. I Rosens röda matta kombineras väsentlig fysisk förnyelse med fokus på en brukargrupp som dock inte har någon tydlig organisation. Varje fall har således olika behov och erbjuder olika möjligheter som samproducerade platser. Fallen uppvisar också en spännvidd när det gäller närområdets betydelse för brukargruppen. Odlarna och skejtarna skulle kunna ha varit på helt andra platser medan bokalerna och Rosens röda matta i hög grad är knutna till en specifik plats där lokala nätverk är avgörande för utformning och förvaltning. Utveckling av platserna har i olika utsträckning präglats av deltagande i utformning och planering. Det är inte självklart att mer deltagande ger ett bättre resultat i slutändan. Skejtparken har inneburit mycket ingående dialog och deltagande för en utvald grupp medan bokalerna hade nästan inget deltagande alls i utformningsskedet. Det viktiga för att skapa en samproduktion av platsen tycks vara att betrakta olika aspekter av utvecklingen som en integrerad helhet där utformning, planering, förvaltning och bruk måste hänga ihop (Carmona 2014). Det är kanske inte heller alltid så fruktbart att betrakta utvecklingen av en plats som en enkelriktad sekvens utan snarare så att alla aspekter av utveckling och bruk alltjämt finns närvarande men olika betonade vid olika tillfällen. I det perspektivet blir det klart att det ständigt krävs bra former för dialog och beslutsfattande över förvaltningsgränser och i förhållande till brukare. I samproduktion av en plats utgör den fysiska utformningen en viktig komponent men framväxten av institutionella former för samförvaltning är en lika avgörande och integrerad del. Det är tydligt att samproduktion av platser kräver långsiktighet både från förvaltningar och brukargrupp. Det handlar inte bara om att utformning och förvaltning ska hänga ihop utan även att det krävs tid för att skapa lämpliga institutioner bland brukarna. Exemplen pekar också på en rad mer specifika faktorer som viktiga i utvecklingsarbetet och som diskuterats ovan: fysiska former uppmuntrar till ömsesidig identifikation hos brukare men utan alltför starka gränser, behov av mediatorer som förbinder platsspecifika intressen med kommunal förvaltning, behov av kontrakt som reglerar förhållandet mellan brukargrupp och kommun, och behov av former för att skapa ansvar, synlighet och kontakt med brukare för andra parter i närområdet. 71

72 Försöken att samproducera mötesplatser längs stråket är synnerligen intressanta som praktiska exempel på arbete med att skapa socialt hållbara platser och en hållbar stad. Fallen visar hur utveckling av offentliga platser kan bli ett medel för nå social hållbarhet. Genom att skapa offentliga rum som engagerar men inte domineras av enskilda intressen kan det skapas ett bredare engagemang i stadens utveckling. Referenser Carmona, M. (2014) The Place-shaping Continuum: A Theory of Urban Design Process. Journal of Urban Design, 19(1), pp Dempsey, N., Bramley, G., Power, S., & Brown, C. (2011) The social dimension of sustainable development: Defining urban social sustainability. Sustainable Development, 19(5), pp Foster, S. (2011) Collective Action and the Urban Commons. Notre Dame Law Review, pp 87. Jacobs, J. (1961) The death and life of great American cities, Vintage Books Edition. Kärrholm, M. (2007) The materiality of territorial production. Space and Culture, 10(4), pp Hansen, C. N., & Lagergren, L. (2010) Stapelbädden och sex andra mötesplatser för Malmös unga: En studie av Malmö stads satsning på Mötesplatser för unga ( No. 12). Rapport från Fritidsvetenskapligt program, Malmö högskola. Ostrom, E., (2000) Crowding out citizenship. Scandinavian Political Studies, 23(1), pp Rydin, Y. & Pennington, M. (2000) Public participation and local environmental planning: the collective action problem and the potential of social capital. Local Environment, vol. 5 nr. 2, pp

73 ROSENS RÖDA MATTA Stadsplanering på tjejers villkor Moa Björnson Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille. Detta Zlatancitat pryder med stora bokstäver den gång- och cykeltunnel som markerar den västra entrén till stadsdelen Rosengård i Malmö. Vad säger citatet? Det kan ses som en simpel gränsmarkör som visar att man lämnar en stadsdel och träder in i en annan. Men det kan också uppfattas som en värdeladdad skyltning som vill berätta något om områdets identitet. Man kan diskutera om citatet har en förstärkande effekt och bidrar till ett positivt identitetsskapande för stadsdelen Rosengård, eller om det snarare cementerar bilden av Rosengård som en plats särskiljd från övriga staden. Citatet har också en annan inneboende problematik. Att Rosengård allt för ofta kommit att handla om killar. Men hur byggs och förhåller sig våra städer till de som inte tar så mycket plats eller aktivt rum i anspråk? Vad handlar stadsbyggnad om i förhållande till tjejer? Stråk som inkluderar 2010 startade Malmö stad ett projekt med fokus på utvecklingen av Rosengårdsstråket ett gång-och cykelstråk mellan centrala delarna av Malmö och Rosengård. Syftet var att utveckla nya mötesplatser längs stråket, förbinda centrum med Rosengård, göra det mer intressant att ta sig längs vägen, och förkorta det mentala avståndet mellan dessa stadsdelar. En utmaning som tidigt blev ett fokusområde i projektet med Rosengårdsstråket var att arbeta med jämställda offentliga platser. En av platserna, som valdes ut genom medborgardialog, var en parkeringsplats. Den skulle få nytt liv som aktivitetsyta. 73

74 De första skisserna för aktivitetsytan byggde på en rätt slentrianmässig bild av vad en plats för fysisk aktivitet kan erbjuda; kombinerade sportplaner och skate, klättring och grafitti. En ganska typisk plats med aktiviteter som förknippas med urbant ungdomsliv. Men vem är målgruppen som lockas av en sådan plats? Vi vet sedan tidigare att spontanidrottsplatserna runt om i Sverige befolkas av 80% män/pojkar och enbart 20% flickor/kvinnor (Blomdahl 2012) Detta faktum gav upphov till en diskussion om målgrupper och för vilka vi egentligen planerar. Skall fysiska aktivitetsplatser fortsätta att vara förunnat de redan fysiskt aktiva (dvs killarna), eller skulle vi försöka bidra till en mer balanserad sammansättning av brukare på den nya aktivitetsytan i Rosengård? Dessutom ställde vi oss frågan om hur vi bäst gör skillnad. I det här fallet ville vi fokusera på en målgrupp som inte hörs eller syns särskilt mycket, varken i statistiken eller i medierapporteringen, men som skulle kunna få en viktig roll för den stärkta utvecklingen i området, nämligen unga tjejer. Är det verkligen så ojämställt? Efter en tids research blev det tydligt att det fanns flera anledningar att arbeta med det fokus vi valt. Förutom den skeva statistiken för spontanidrottsplatser såg siffrorna liknande ut i andra delar av fritidssektorn. Ungdomsgården i stadsdelen hade länge brottats med en ojämlik besöksstatistik, där tjejerna var gravt underrepresenterade och stod för enbart 10-20% av besöken. Det gjordes också intervjuer med skolungdomar och en intressant iakttagelse var att tjejers och killars favoritplatser markant skiljde sig. Medan killarnas favoritplatser oftast låg nära hemmet (dock ej i hemmet), i semi-offentlig eller offentlig miljö, så som tex trappuppgången, gården eller det närmsta torget, låg tjejernas bästa platser antingen inne i hemmet, eller på andra sidan stan. Antingen i bästa kompisens hem eller på en neutral plats i innerstan. Kunde detta säga något om tillgången till de offentliga platserna i närmiljön? Att unga tjejer i Rosengård uppenbart inte kände sig tillräckligt bekväma med att nyttja de offentliga platser som fanns i deras närhet är problematiskt utifrån ett makt- och tillgänglighetsperspektiv. Snedfördelningsmönstret bekräftades när man också tittade på föreningslivet och idrottsutövning. Endast 2 av 19 idrottslag i Rosengård var tjejlag (2011). Även genom enkla observationer i utomhusmiljön ser man att männen dominerar i stadsmiljön; på de olika offentliga platserna, i köpcentrets caféer, och på multisportplanerna i parker och på gårdar. 74

75 Prövandets praktik att testa i fullskala Så vad krävs för att en plats skall lockas av fler tjejer? För att ta reda på det påbörjades ett arbete med att involvera den tänkta målgruppen i planeringsprocessen av den nya aktivitetsytan. 13 tjejer i åldrarna år anställdes under en sommar och fick arbeta praktiskt med planeringen av platsens utformning tillsammans med tjänstemän och planerare. De fick också planera och genomföra ett fullskaletest på platsen, så som de hade velat att den färdiga aktivitetsytan användes. I arbetet framkom många bra idéer och det blev tydligt att tjejerna efterfrågade fysiska aktiviteter av kulturell karaktär snarare än idrottslig. Musik, scenshow och dans var återkommande önskemål för användingen av platsen, vilket också skulle få styra den fysiska utformningen. Arrangemanget som tjejerna ordnade satte fokus på kultur, dans och scenframträdande. En tillfällig scen med stand-up, en dansföreställning, en streetbasketturnering, marknadsstånd och café. Eventet lockade ca 400 besökare och blev en levande skyltning mot allmänheten om vad som väntades hända med platsen framöver. Samtidigt fungerade det som ett verklighetstest av de designidéer som tagits fram under skissprocessen. Arrangemanget gav mening både för planerarna och för de kommande brukarna av miljön. Men förutom ett intressant test, en publik attraktion och konkreta idéer till gestaltningen av den fysiska miljön resulterade sommarpraktiken i ett intresse av att vara med och ta plats i staden. När hösten kom och anställningen var slut ville tjejgruppen fortsätta sitt engagemang. De startade därför en egen påverkansgrupp - Engagerad i Malmö, (EIM). EIM består idag av ett tiotal tjejer, vilka fortsatt att ordna offentliga arrangemang, hjälpa andra tjejer att genomföra sina idéer och uppmuntra Malmöbor att lägga sig i stadens fysiska utveckling. Tjejernas engagemang gav även återklang i media. Arrangemanget väckte debatt om jämställdhet i stadens offentliga rum och delaktighet och platstagande diskuterades i flera sammanhang, i lokaltidningarna såväl som i nationella media. Eftersom det var ett gäng unga tjejer som själva tog sig an att diskutera delaktighet, inflytande och jämställdhet levandegjordes debatten om vem staden planeras för. En diskussion som inte bara behöver föras i media, utan också i politiken och bland de kommunala tjänstemännen. Det är lätt att applådera delaktighetsprocesser och förespråka involvering av ungdomar i stadsplaneringen. Man kan ta fram policydokument och handlingsplaner, men sedan ligger den stora utmaningen i att implementera tankesättet genom hela arbetsprocessen. Om man nu menar allvar med att vilja främja en jämställd och delaktig stadsplanering. 75

76 Att upprätthålla ett engagemang, och att vidga det Det tar lång tid att bygga en plats. För att inte tappa det intresse och engagemang som upparbetats under designfasen med de anställda tjejerna, var det viktigt att hålla den utåtriktade processen vid liv. När platsens design var klar och detaljplanen godkänd väntade en tid av projektering. Under denna period var det viktigt att fortsätta att kommunicera arbetsprocessen och återkoppla till alla de som involverats. Sommaren som följde genomfördes nya testarrangemang med hjälp av nya ungdomar som fick anställning enligt tidigare års modell. På så sätt kunde platsen börja användas temporärt och den nya funktionen som aktivitetsyta kunde inarbetas även om det formellt fortfarande var en parkeringsplats. Det genomfördes även en namntävling som ett ytterligare led i att låta de boende ta ägarskap över ytan. Namntävlingen togs fram med hjälp av de ungdomar som tidigare involverats.. Ungdomarna utarbetade ett tävlingskoncept och blev ambassadörer för att få andra i området att vara med och påverka platsens kommande identitet. Efter att ca 500 namnförslag kommit in enades en sammansatt jury av ungdomar, boende, fastighetsägare och kommuntjänstemän om nya namnet Rosens Röda Matta. En tolvårig flicka i området var den som kommit med förslaget. Samarbete på flera nivåer En diskussion som kontinuerligt förts på kommunen är dels hur vi blir bättre på delaktighetsprocesser och dels hur vi tar vara på det engagemang som mobilieras därigenom. För projektet kring aktivitetsytan har vi eftersträvat att nå ett verkligt inflytande och få till en varaktig samverkan, inte enbart att genom konsultation fråga vad en bestämd målgrupp önskar och sedan tillfredsställa det. Första steget i processen var att arbeta fram en gestaltning som målgruppen stod bakom. Men om vi menar allvar med att skapa jämställdhet i den offentliga miljön och erbjuda fysiska aktivitetsytor till såväl män som kvinnor, flickor som pojkar, måste vi inse att det krävs mer än delaktighetsprocesser i designfasen av en plats. För att främja att aktivitetsytan skulle få ett jämställt användande när den väl stod klar har det varit viktigt att bädda för att den tänkta målgruppen involveras även i programverksamheten på platsen. En brukargrupp har formerats i vilken flera aktörer ingår. Lokala föreningar, påverkansgruppen med tjejerna och ett par kommunala verksamheter deltar i gruppen, vilken nu har som ansvarsområde att ta hand om det kommande årets 76

77 program. Brukargruppen har direkt inflytande över hur budgeten används och får verksamhetsbidrag för sitt arbete. Brukargruppen ingår på så sätt ett formellt samarbete med kommunen och dess representanter har verkligt inflytande över platsens aktiviteter. På sikt kanske inte en kommunal inblandning behövs, eller ens är önskvärd i förvaltandet, men i etablerandet av platsen har det krävts resurser för att följa upp det jämställdhetsfokus som funnits i planeringsfasen. Jämställdheten i en plats sitter inte i arkitekturen och byggs inte av betongfundament, utan kräver en medveten och kontinuerlig process även efter att den fysiska planeringen är klar. Kritiska glasögon behövs I arbetet med tjejerna har många frågor väckts kring både medborgardelaktighet och jämställdhet. Den process vi varit igenom har varit experimenterande och metoder och verktyg har testats och utarbetats under vägens gång. När vi tog på oss jämställdhetsglasögonen upptäckte vi snart flera förbättringsområden i våra egna processer. Ett exempel var det kommunikativa material som togs fram. En enkel bildanalys visade att vi var dåliga på att illustrera ytan på ett jämställt sätt, trots att vi själva valt fokus. Vi måste hela tiden påminna oss om att jämställdhet inte är en integrerad aspekt som automatiskt tas hänsyn till utan kräver ett aktivt ifrågasättande av den egna planeringsnormen. När vi tror att vi planerar för alla eller en bred allmänhet, är det inte alls säkert, eller ens särskilt troligt, att alla målgrupper inkluderas. Delaktighet för vem? Delaktighet är ett diskutabelt ämne i sig. Den vanliga profilen på medborgaren som engagerar sig under traditionella samråd är en vit medelklassman i övre medelåldern, med en akademisk utbildning och ett engagemang i föreningslivet. Han deltar oftast genom att protestera över en planerad förändring (Östlund 2009). Delaktighetsprocesser riskerar att, om man inte planerar dem väl, enbart upprätthålla den maktstruktur som redan finns, där målgrupper som till exempel unga tjejer inte har lika stort utrymme. Att målgruppsanpassa valda delaktighetsprocesser kan därför vara nödvändigt och ibland måste man exkludera vissa för att kunna inkludera andra. 77

78 Varför nådde vi då ett sådant engagemang i arbetet med aktivitetsytan och tjejerna, när vi i andra projekt haft svårt att ens få deltagare att dyka upp på en workshop? I ett försök att få struktur på vilka processer man bör lägga fokus på när det gäller medborgardelaktighet tog vi fram ett verktyg som tydliggör medborgarens beröringsgrad. Hur intressant är det för boende att vara delaktig i en stadsutvecklingsprocess? Det är enklare att kommunicera och föra dialog kring stadsutvecklingsprocesser som är konkreta, avgränsade i tid och rum och kopplade till en specifik målgrupp, än de som ligger längre fram i tiden och/eller är geografiskt omfattande. Ju längre till vänster man befinner sig i nedanstående skala, desto högre är beröringsgraden och desto enklare bör det vara att skapa engagemang. Som kommunal initiativtagare till en planerad fysisk förändring bör man ställa sig frågan varför en specifik medborgargrupp ska vilja engagera sig, och inte bara anta att de som självmant engagerar sig är de som bör höras. Illustration: Miljöförvaltningen, Malmö stad I fallet med aktivitetsytan kan vi se att platsen är relativt avgränsad och specifik, den riktar sig till en tydlig målgrupp, har en relativt kort planeringstid och finansieringen för färdigställandet är säkrad. Detta är förutsättningar som gynnar ett lokalt engagemang. I andra planeringsprocesser kan den tänkta fysiska förändringen vara mycket mera osäker, målgruppen vara bredare och det geografiska området mer diffust. Något vi lärt oss i planeringsprocessen kring aktivitetsytan är att resonera kring hur berörda medborgarna verkligen är och vilket engagemang man därför kan förvänta sig. Istället för att genomföra dialogprocesser på löpande band i alla projekt för en bred målgrupp blir det viktigt att inse att en riktad process kan generera ett djupare engagemang och skapa mervärden, men kräver också en hel del resurser. 78