Yttrande över redovisning av regeringsuppdrag om kronhjort och diverse hemställningar avseende jakt efter kron- och dovhjort

Transkript

1 Er ref: N2015/08683/FJR Vår ref dnr: 2016/121 Näringsdep., registrator Stockholm 31 mars 2016 Yttrande över redovisning av regeringsuppdrag om kronhjort och diverse hemställningar avseende jakt efter kron- och dovhjort Sammanfattning Kronhjorten är känslig för en felriktad avskjutning. Det är en art med låg reproduktion och de i ekologin så viktiga handjuren blir fullvuxna först vid 6-8 års ålder och är starkast vid års ålder. Kronhjorten är också mycket känslig för störningar. Kronhjorten är en naturlig art i svenska ekosystem med en viktig roll som en av våra stora gräsätare och som bytesdjur för i synnerhet varg. Efter att fri jakt nästan utrotade arten i Sverige, håller kronhjorten på att återhämta sig. Fortfarande är den dock långt mer ovanlig än våra andra klövviltarter. Det gäller nu att besinna sig och inte införa ogenomtänkta åtgärder som det inte finns fog för. I Skåne finns den ursprungliga rödlistade svenska underarten av kronhjort kvar. Den särskilda licensförvaltning som finns i Skåne är utmärkt och får inte beröras av förslag om allmän jakt, allmän skyddsjakt på kalv på eget initiativ, generösare skyddsjaktsregler, ändrade jakttider eller andra förslag som lagts för kronhjortförvaltningen i resten av landet. Vi stöder förslaget om att låta Kronhjortsskötselområden införlivas i samma system som den nya älgförvaltningen. En reglerad, samordnad och långsiktig förvaltning är nödvändig för att kunna nå de mål som ställs upp. Förvaltningen bör vara populationsbaserad och adaptiv. Skötselområdena behöver det stöd och den granskning som nu finns i älgförvaltningen. Vi stöder inte Naturvårdsverkets förslag om att kombinera Kronhjortsskötselområden med jakt på licensregistrerad mark, avlysningsjakt eller fri jakt inom skötselområdet, en lång allmän jakttid på kalv, eller s.k. allmän skyddsjakt på kalv på eget initiativ. Detta är åtgärder som försvagar drivkraften att gå med i eller bilda skötselområden, och som dessutom begränsar skötselområdets möjligheter att bedriva en planerad förvaltning.

2 2/7 Vi stöder inte förslaget om allmän skyddsjakt på kalv på eget initiativ 1 juli till 15 april. I praktiken innebär förslaget en allmän jakttid på kalv under nästan hela året. Det luckrar därmed upp gränsen mellan ordinarie jakt och skyddsjakt. Förslaget skulle kraftigt försvåra en samordnad, populationsbaserad förvaltning. Istället gynnas avarter såsom jakt som bygger på att fodra in djuren, vilket i sin tur leder till en än större utfodring. Förslag om allmän jakt måste avvisas. Det skulle leda till en låg andel handjur och att få, om ens några, handjur tillåts bli fullvuxna. På sikt kan man med en hög andel hindar få en kraftig populationstillväxt. Det finns inte fakta som stöder att allmän jakt ger minskade skador. Allmän jakt omöjliggör istället en planerad och målinriktad förvaltning. Jakttiden på kronhind och kronkalv i augusti-september måste tas bort. Här finns en risk att hind skjuts från kalv. Jakten medför också en störning under kronhjortbrunsten. En jakttid under oktober-januari räcker. Om det anses nödvändigt kan kalvjakt tillåtas inom Kronhjortsskötselområden i februari. Det Nationella klövviltrådet har ett syfte och ett mandat som behöver klarläggas. Här finns en överrepresentation av intressenter från jord- och skogsbruk, medan företrädare från naturvården saknas. Likaså saknas experter på var och en av klövviltarterna. Naturskyddsföreningen har hittills inte haft möjlighet, pga. knappa personresurser, att delta i detta råd. Det finns ett stort behov av att ta fram kunskap om vad som påverkar förekomst av skador samt att utveckla skadeförebyggande åtgärder. Det finns också ett behov av att utveckla inventeringsmetoder de tre metoder som föreslås av Naturvårdsverket är mycket tveksamma. Det krävs också en satsning på utbildning av jägare, markägare och myndighetsutövare. Specifika synpunkter Kronhjorten i ett svenskt perspektiv Kronhjorten är en art som hör till vår inhemska fauna. Fri jakt var nära att utrota kronhjorten i Sverige, men arten håller nu på att återhämta sig. Arten är betydelsefull i ett ekologiskt perspektiv. Det är en av våra naturliga stora växtbetare, vars föda i stor utsträckning utgörs av gräs. Det är också en viktig bytesart för stora rovdjur. Framförallt vargen har en storlek och en anpassning som gör att kronhjorten är dess naturliga huvudbyte. I de områden i Europa och Nordamerika där kronhjort (d.v.s. wapiti i Nordamerika) och varg samexisterar, så är det kronhjort som är vargens huvudbyte. Kronhjorten utgör därmed ett potentiellt viktigt byte för vargar i Sverige. Kronhindar föder bara en kalv. Handjuren blir inte fullvuxna förrän de är sex till åtta år gamla, och de är som starkast vid år. De äldre handjuren har en mycket betydelsefull roll i kronhjortens ekologi. Den låga reproduktionen, den sena åldersutvecklingen för de så viktiga handjuren, samt kronhjortens känslighet för störningar, kräver en hänsynsfull och genomtänkt förvaltning.

3 3/7 Kronhjort är en art som nu ökar på flera håll i landet. Med en årlig avskjutning på cirka djur är kronhjorten dock långt mer sällsynt än älg (avskjutning ), rådjur ( ), dovhjort (30 000) och vildsvin (90 000). Det är en art som är ny för många markägare och jägare, och kunskapen om artens ekologi och om hur man ska förvalta arten, är förståeligt nog låg. Flera av förslagen, t ex allmän jakt, jakt under parningssäsong och skyddsjakt på kalv på eget initiativ under nästan hela året, ska ses i skenet av att det är en ny art, och att det då finns en brist på kunskap och en rädsla för det som är nytt. Här finns en tydlig parallell till de stämningar som spreds när vildsvinet återkom. Det gäller nu att besinna sig och inte införa panikåtgärder. Kronhjortförvaltning i Skåne I Skåne finns den ursprungliga svenska underarten av kronhjort bevarad. Denna underart är rödlistad och kräver särskild hänsyn. I Skåne har man en särskild licensförvaltning, en förvaltning som av allt att döma är föredömlig. Naturskyddsföreningen ser det som självklart att den skånska licensförvaltningen av kronhjort inte berörs av förslag gällande Kronhjortsskötselområden, allmän jakt, förlängda jakttider, jakt under brunst, skyddsjakt eller allmän skyddsjakt på kalv på eget initiativ m.m. Kronhjortförvaltning utanför Skåne Kronhjortsskötselområden Kronhjorten är känslig för en hård och felriktad avskjutning. Det är också en art som rör sig över stora arealer, varför i regel flera olika marker delar på samma djur. Det är därför nödvändigt med en reglerad och samordnad förvaltning, där hänsyn inte bara tas till jakt och skador, utan även till kronhjortens ekologi och ekosystemroll. Naturvårdsverkets förslag att införliva Kronhjortsskötselområden (KSO) i samma system som Älgskötselområdena (ÄSO) är bra. De problem som finns i KSO är i stort sett desamma som fanns i älgförvaltningen och som låg till grund för en nyordning av denna. Dagens KSO är i behov av stöd och granskning för att ha bättre förutsättningar för att lyckas nå uppsatta mål. Det finns också ett behov av en samordning över områden tillräckligt stora att omfatta en population, för att undvika motstående mål i skötselområden. Precis som i älgförvaltningen bör den adaptiva förvaltningsprincipen tjäna som rättesnöre. Märkligt är dock att Naturvårdsverket samtidigt föreslår flera åtgärder, som efter vad det tycks, ska löpa parallellt med förvaltning inom KSO. Dessa förslag är jakt på vuxen kronhjort på licensregistrerad mark, flera månader lång allmän jakttid på kalv på oregistrerad mark (att jämföra med 1-5 dagar för älgkalv på oregistrerad mark), över huvudet på KSO beslutad avlysningsjakt eller fri jakt inom området, generösa skyddsjaktbestämmelser, samt allmän skyddsjakt på kalv på eget initiativ. Alla dessa förslag minskar viljan att bilda eller gå med i KSO, och kommer också att försvåra arbetet inom KSO. Dessa förslag bör således förkastas. Förslaget om att kunna bilda KSO i områden där kronhjorten inte finns etablerad, verkar främst syfta till att kunna skjuta kringströvande handjur i trofésyfte, och bör inte heller realiseras. Om KSO ska in i samma förvaltningssystem som ÄSO, krävs en kompetenshöjning av såväl medlemmar i KSO som ledamöter i Älgförvaltningsgrupper (ÄFG) eller de blivande Kronhjortsförvaltningsgrupperna (KFG). Det finns också skäl att ifrågasätta

4 4/7 den nuvarande sammansättningen och beslutsordningen i ÄFG. Med tre ledamöter från markägarsidan och tre ledamöter från jaktintresset, och där ordföranden från markägarintresset har utslagsröst, finns en uppenbar risk att förvaltningen endast utgår från ett skade- och ett jaktperspektiv. Det behövs också ett naturvårdsperspektiv. Ett förslag är att ÄFG (KFG) förses med en sjunde ledamot som representerar naturvårdsintresset. De ökade kostnader som uppstår om KSO ska förvaltas i samma system som älgen, bör kunna finansieras genom fällavgifter på kronhjort. Det tas ut fällavgifter för älg och då bör det gå utmärkt att använda samma system för kronhjort. Med fördel kan fällavgiften dessutom differentieras i tre steg med en lägre avgift för kalv, en högre för vuxet hondjur samt högst avgift för vuxet handjur. Detta kan då delvis motverka en för hög avskjutning av handjur. Allmän jakt Förslag på allmän jakt på kronhjort är förkastligt och måste avvisas. Med stora hemområden, en låg reproduktion, en sen åldersmognad, och de fullvuxna handjurens viktiga roll i ekologin, är kronhjort en art synnerligen olämplig att tillåta allmän jakt på. På sikt skulle allmän jakt leda till en situation där det finns få handjur och där i princip inga handjur tillåts uppnå fullvuxen ålder. Samtidigt leder en oreglerad jakt på hjortvilt i allmänhet till att andelen hondjur blir hög, vilket i sin tur leder till en stark, och ibland ohämmad, tillväxt av stammarna. Det finns flera exempel på detta både för kronhjort t.ex. i Danmark och för andra klövviltarter. Bland annat gäller detta den på sina håll mycket starkt ökande stammen av dovhjort i Sverige. Argumentet att det behövs allmän jakt för att hålla kronhjortstammen och därmed skadorna, är inte ett giltigt argument. Med allmän jakt och en avsaknad av samarbete i förvaltningen, kommer det också att saknas en gemensam grund för inhämtande och spridning av kunskap och information, eller för samordnade inventeringsinsatser. Allmän skyddsjakt på kalv på eget initiativ 1 juli till 15 april Förslaget om allmän skyddsjakt på kalv på eget initiativ måste avvisas. I praktiken innebär förslaget en allmän jakttid på kalv under nästan hela året. Det luckrar därmed upp gränsen mellan ordinarie jakt och skyddsjakt, vilket knappast är önskvärt. Premisserna vid gröda eller skog saknar betydelse då man på de allra flesta marker sannolikt kan hävda att man vid de flesta tillfällen är vid gröda eller skog. I förslaget frångår man principen att skyddsjakt ska vara en åtgärd man först tar till när ordinarie förvaltning inte löser problemet, eller då andra skademinskande åtgärder inte fungerar. Det finns heller inget bevis för att den så kallade allmänna skyddsjakten på eget initiativ skulle minska skador. Innan man beslutar om en så radikal åtgärd måste det vara ett krav att man visat att åtgärden ger önskad effekt på skador. Då kronhindar bara föder en kalv, utgör inte heller kalvarna en outsinlig resurs som kan beskattas utan någon påverkan på populationen. Den låga, men stabila,

5 5/7 reproduktionen är en fördel vid en planerad förvaltning, men innebär samtidigt att det är viktigt att ha kontroll över avskjutning. Skyddsjakt Skyddsjakt ska vara tillståndspliktig. Det ska finnas en dokumenterad skada och man ska veta vilken art som orsakat skadan. Man ska också på goda grunder veta att skyddsjaktsåtgärden hjälper. Viktigt är också att effekten av skyddsjakten dokumenteras för att kunna dra lärdom av om åtgärder ger önskad effekt. Jakttider Det är tillåtet att jaga kronhind och kronkalv från och med 16 augusti och hela september. Detta är en jakttid som måste tas bort. Kronhjorten har sin brunstperiod från slutet av augusti till början av oktober. Det är ytterst märkligt att den störningskänsliga kronhjorten som den enda av våra hjortvilt ska jagas och störas under parningssäsongen. De bör då få lugn och ro. Något som man verkar ha varit ovetande om när man införde denna jakttid, är att hind och kalv inte behöver vara tillsammans under brunsten. Skjuter man en till synes ensam hind under brunsten, riskerar man alltså göra en kalv moderlös. Denna kalv får sämre chanser att överleva, och om den överlever, är risken stor att den halkar efter i utveckling och aldrig kommer ifatt. Det finns inte heller några skadebegränsande skäl till att jaga hind och kalv under brunsten. Spannmål och raps är tröskat och det är för tidigt på hösten för att djuren ska ha börjat äta bark på träd. Om man anser att det är nödvändigt med en längre jakttid än oktober-januari för att klara avskjutningen, är det i så fall bättre att införa vaktjakt på kalv i februari inom KSO. Jakt på hind i februari är olämpligt då de bär på halvgångna foster. Jakt på handjur i februari är också olämpligt, då dessa är mitt i hornfällningen, varför det blir problem med att se vad det är för handjur, och problem med att se skillnad på könen. Jakt under mars-april är inte lämpligt då detta innebär störning under den tidpunkt då djuren är i som sämst kondition efter vintern. Ett argument för förlängda jakttider som förts fram, är att man behöver mer tid på sig för att klara av avskjutningen, eftersom kronhjorten är så pass svårjagad. Kronhjorten är för många jägare en ny art, och ett skäl till att kronhjorten upplevs som svårjagad är sannolikt att man har liten erfarenhet av arten och inte vet hur man bäst jagar arten. Istället för förlängd jakttid under olämpliga perioder, som t.ex. brunsten, är det därför bättre med utbildning. Nationella klövviltsrådet I Naturvårdsverkets redovisning av regeringsuppdraget nämns att Nationella klövviltsrådet ska hantera frågan om jakttider. Det är oklart vad detta råd har för syfte och mandat. Noterbart är också att denna bildning har en kraftig slagsida åt markägarintresset med sex ledamöter som representerar jord- och skogsbruk. Naturvården i form av Naturskyddsföreningen och WWF är inte representerade. För

6 6/7 Naturskyddsföreningens del handlar det om tids- och personalbrist; vi har helt enkelt inte resurserna att delta i alla de råd och arbetsgrupper som myndigheter, forskare och näringsliv bjuder in till. Detta har lett till att vi hittills har avstått från att delta i detta råd. Likaså är det konstigt att här saknas experter på var och en av klövviltarterna. Naturligtvis bör de forskare som forskar på de enskilda arterna vara med i Nationella klövviltrådet. Ny kunskap och utbildning Skador på skog och på gröda anges genomgående som skäl för olika typer av avreglering av jakten. Genomgående är att man vill lösa problemen med avskjutning. Med tanke på att kronhjorten verkar välkomnas av många jägare och markägare, och med tanke på att det inte behöver vara något starkt samband mellan skadornas omfattning och populationstäthet, behövs andra skademotverkande åtgärder än avskjutning. Det finns uppenbarligen ett stort behov av att försöka lära mer om vad som påverkar uppkomst av skador samt att utveckla åtgärder som förebygger skador. Ett grundläggande problem i Kronhjortsskötselområden verkar vara att man saknar kunskap om den lokala stammens storlek. Det förefaller finnas ett stort behov av inventering och metoder för detta. I annat fall är risken stor att förvaltningen bara baseras på tyckande. Naturvårdsverket framhåller tre inventeringsmetoder (observationer under jakt, spillningsinventering samt strålkastarräkning), detta trots att alla tre metoderna är tveksamma. Det finns goda skäl att inte begränsa sig till dessa metoder, utan försöka testa och utveckla bättre metoder. Kronhjorten är för många jägare, markägare och myndighetspersoner en ny art. Man har generellt sett betydligt mindre erfarenhet av kronhjort än exempelvis av älg och rådjur. Det finns ett mycket stort behov av en satsning på utbildning. Lite generellt om klövvilt och biologisk mångfald En övergripande utgångspunkt i Naturskyddsföreningens policy kring jakt och viltförvaltning lyder: Ekosystemansatsen så som den har utvecklats inom konventionen för biologisk mångfald ska vara utgångspunkt. Det jaktbara viltet ska förvaltas adaptivt och som en delmängd av övrig biologisk mångfald på artnivå och ska inte ses isolerad från denna. Hur det jaktbara viltet hanteras påverkar andra delar av mångfalden, vilket måste vägas in vid alla förvaltningsbeslut. En annan sådan punkt i policyn lyder: Jakten och viltförvaltningen ska bidra till att uppnå de miljömål som riksdagen har lagt fast, inklusive regeringens beslutade preciseringar av miljökvalitetsmålen. Den ska även bidra till det övergripande arbetet för hållbar utveckling. Dessa ställningstaganden bör gälla även vid utformingen av klövviltförvaltningen. Det finns mot denna bakgrund anledning att slutligen säga något om relationen mellan klövvilt, inklusive kronvilt, och lövträdsberoende biologisk mångfald. Argumentet att kronhjorten, eller klövvilt generellt, skulle utgöra ett hot mot den biologiska mångfalden, framförs ibland vid krav på avreglering av jakten. Jämfört med skogsbrukets kalavverkning, lövröjningar, likåldriga monokulturer, utdikning, brist på död ved och gamla träd, samt ett ensidigt satsande på barrplanteringar, torde kronhjortens bete ha en marginell påverkan på biologisk mångfald i det svenska skogslandskapet, i synnerhet som kronhjorten är tämligen ovanlig.

7 7/7 Det finns inte något entydigt stöd för slutsatsen att klövvilt utgör ett hot mot biologisk mångfald. Det finns forskningsstudier som funnit en negativ effekt av klövviltbete, men det finns också studier som funnit motsatsen. Olika förutsättningar, vilttätheter, och längd på studier gör det svårt att direkt överföra resultat mellan områden. En generalist och blandbetare som kronhjorten, vars föda till stor del utgörs av gräs, kan till exempel beta dominerande arter och på så sätt istället gynna konkurrenssvaga arter. Det är viktigt att fortsätta bygga upp kunskap om sambanden mellan skogsbrukets påverkan, klövviltstammarnas förvaltning och storlek samt den lövträdsberoende/- gynnade biologiska mångfalden. Sådan kunskap måste ligga till grund för fortsatt förvaltning, utifrån en ekosystemansats (se ovan). Oavsett kronhjortens påverkan på den biologiska mångfalden, kvarstår faktum att en samordnad, reglerad avskjutning är mer effektiv för att minska antalet djur i stammen om det anses nödvändigt. En annan slutsats är att i första hand måste problemet med otillräcklig återväxt/föryngring av lövträd som asp, rönn, ek och sälg adresseras i skogsbruket, genom ändring av hur detta bedrivs. Detta remissvar har utarbetats av Jan Terstad, skogs- och naturvårdschef För Naturskyddsföreningen Stockholm dag som ovan Johanna Sandahl Ordförande Jan Terstad, skogs- och naturvårdschef