Svensk grisnäring i ett internationellt perspektiv

Transkript

1 Sidan 1 av 7 Svensk grisnäring i ett internationellt perspektiv Vad menar vi med begreppet hållbar grisuppfödning? Här har vi samlat information om flera viktiga skillnader mellan svensk och utländsk produktion. Lägst antibiotikaanvändning i EU I Sverige har vi under lång tid arbetat för friska djur och ansvarsfull antibiotikaanvändning. Redan 1986 infördes ett förbud mot användning av antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte antogs en sådan lag i EU, men antibiotikaanvändningen till livsmedelsproducerande djur i andra EU-länder ligger alltjämt på en hög nivå. Diagrammet nedan visar antibiotikaförbrukning per kg levandevikt Källa: Third ESVAC report, EMA 2013 EU bedömer att ca hälften av all antibiotika i EU ges till djur. I USA är motsvarande siffra 80 procent, vilket kan förklaras av att man där rutinmässigt ger djuren tillväxtbefrämjande

2 antibiotika. Statistik från den svenska övervakningen av antibiotikaresistens visar att den veterinära försäljningen av antibiotika (alla djurslag) 2012 var cirka 12 ton. Motsvarande siffra för den svenska sjukvården är cirka 65 ton. Mer information om resultaten från den svenska övervakningen av antibiotikaresistens finns på SVA:s hemsida. MRSA-bakterien blir allt vanligare hos utländska grisbönder I länder med hög antibiotikaanvändning inom lantbruket ses även högre förekomst av antibiotikaresistenta bakterier av olika slag. Ett exempel är den antibiotikaresistenta bakterien MRSA, som sprids genom direkt kontakt. När MRSA från grisar sprids till människor är det framför allt bönder, djurskötare och veterinärer som drabbas, men de kan i sin tur föra smittan vidare till personer i sin närhet. Färska siffror från Danmark, där andelen MRSA-smittade grisar i slakten stigit från 44 procent 2011 till 77 procent 2012, visar en stadigt stigande andel MRSA-bärare bland grisbönderna. I Sverige har man endast påvisat MRSA hos en gris, i samband med provtagning på slakteriet. Se SVT:s inslag om antibiotikaresistenta bakterier hos danska bönder ( ) Fem förklaringar till varför antibiotikaförbrukningen är så mycket lägre i Sverige 1. Sedan förbudet 1986 har djurägare och veterinärer arbetat metodiskt med att minska behovet av antibiotika utan att det sker på bekostnad av djurens välbefinnande. Till exempel tillämpas rutiner i djurhållningen som förebygger smittspridning, såsom att hålla olika åldersgrupper åtskilda och att vara noggrann med rengöring och desinfektion. 2. I Sverige har vi bekämpat flera av de smittsamma grissjukdomar som driver upp antibiotikaanvändningen, sjukdomar som är vanliga i övriga EU-länder (t ex svindysenteri och PRRS). 3. I Sverige ges 90 procent av all antibiotika som individbehandling. Endast det djur som är sjukt får antibiotika. I övriga EU-länder ges 90 procent av antibiotika till större djurgrupper eller rentav hela grisbesättningar via fodret eller vattnet. 4. I många länder, till exempel Tyskland, Belgien och Nederländerna, kommer en mycket stor del av veterinärens inkomst från försäljning av läkemedel, vilket gör att det också finns en ekonomisk drivkraft hos veterinären som kan leda till överförskrivning. I Sverige har det alltid varit apoteken som skött försäljning av läkemedel, och det veterinära arbetet fokuserar på att förebygga sjukdomar istället för att tjäna pengar på läkemedelsförsäljning. 5. Minskad smittspridning och större motståndskraft hos djuren är även en följd av att Sverige har EU:s strängaste djurskyddsregler. Läs mer i detta avsnitt.

3 Sverige har EU:s bästa djurskyddsregler Svensk djurskyddslagstiftning är bland världens bästa. Detta innebär inte bara att djurvälfärden hos svenska grisar är bättre, utan är även en viktig anledning till att antibiotikaförbrukningen kan hållas på en låg nivå. Till exempel får man i Sverige inte hålla lika många grisar per kvadratmeter som i andra EU-länder. En positiv sidoeffekt av detta är ett minskat infektionstryck, dvs mängden smittämne som ansamlas i djuren och deras närmiljö. Svenska smågrisar är äldre när de avvänjs från suggan och de är därför inte lika känsliga för dagissmittorna de utsätts för när de förs ihop med grisar från andra kullar. Därför är knorren viktig I Sverige är det inte tillåtet att kupera svansen på grisarna. När grisar utsätts för stress, inte kan utföra sina naturliga beteenden eller är understimulerade kan svansbitning uppstå. Svansbitning, när grisar biter av svansen på en annan gris, är plågsamt för det drabbade djuret men är också en indikation på att grisarna inte har det bra. Svenska grisbönder arbetar med att ge grisarna en stressfri och stimulerande miljö så att svansbitning inte uppstår. I de flesta EU-länder har man inte åtgärdat dessa grundläggande brister i grishållningen, utan väljer istället att kupera grisarnas svansar, vilket innebär att beteendet inte kan utföras men att de bakomliggande orsakerna till svansbitning finns kvar. Europeiska livsmedelsmyndigheten har i en rapport från 2007 visat att mer än 90 procent av grisarna i EU svanskuperas. EU:s grisdirektiv har sedan 1 januari 2013 ett förbud mot rutinmässig svanskupering, men än så länge är det bara Sverige, Finland och Litauen som lever upp till detta krav. Sedan 2010 har FVO [EU-kommissionens livsmedels- och veterinärbyrå] gjort 17 inspektioner i medlemsstaterna som avsett efterlevnaden av EU s grisdirektiv 2008/120/EC om miljöberikning och förbud mot svanskupering. Av dessa 17 inspektioner påpekade FVO brister i efterlevnaden avseende tilldelning av strö till grisar samt förekomst av svansamputationer i 12 fall (Belgien, Bulgarien, Danmark, Frankrike, Italien 2010 och 2012, Portugal, Rumänien, Slovakien, Tjeckien, Ungern och Österrike). I t.ex. Danmark amputeras svansen på mer än 98% av grisarna. I tre inspektioner kommenterades inte funna brister och endast vid två inspektionstillfällen (Luxemburg och Sverige) kunde man rapportera full efterlevnad av EU s grisdirektiv. Citat från Bo Algers, veterinär och professor i husdjurshygien vid SLU. EFSA-rapport om svansbitning

4 Frigående suggor - hela livet Svenska suggor får inte hållas fastspända (fixerade), vare sig när de är dräktiga/väntar på att betäckas (s.k. sinsuggor) eller under digivningsperioden, när de har smågrisar. I övriga EU var det fram till årsskiftet 2012/2013 tillåtet att hålla suggor fixerade året runt. Nu har EUreglerna skärpts och det är enligt EU:s grisdirektiv sedan 1 januari 2013 tillåtet att fixera suggorna fr o m fyra veckor före grisning och under digivningsperioden. Ännu är dock 3,2 miljoner av EU:s 15 miljoner suggor fixerade även övrig tid. Här kan finns Jordbruksverkets rapport om efterlevnaden av det s.k. grisdirektivet. Mer information från Jordbruksverket om EU:s grisdirektiv och dess marknadseffekter God hälsa även när djurskyddet försvårar smittskyddet Andra djurskyddsregler innebär en större risk för smittspridning. I Sverige får alla grisar strö, som t ex halm eller torv, att böka i för att få utlopp för sina naturliga beteenden. De ska även ha hel golvyta att ligga och gå på. Sammantaget innebär detta att det är besvärligare och mer tidskrävande att göra rent i boxarna, och därmed är det även mer arbetskrävande att hålla infektionstrycket på en låg nivå. I EU hålls ca två tredjedelar av alla grisar på helspaltgolv (ett gallerliknande golv där smutsen trillar igenom hålen). Sex procent av grisarna bedöms ha tillgång till strö (EFSA 2007). Detta underlättar rengöringen men avsaknaden av strö innebär att grisarna inte får utlopp för sin medfödda drift att böka, vilket i sin tur leder till stress hos djuren. Stressrelaterade beteenden såsom svansbitning blir då vanligare. Det goda hälsoläget och den låga antibiotikaförbrukningen i den svenska grishållningen visar dock att man trots dessa olika förutsättningar ändå lyckas bättre med att hålla infektionstrycket nere. Sverige har nolltolerans mot salmonella Mellan 10 och 20 procent av salmonellafallen bland människor i EU orsakas av smittat griskött, enligt den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA. EFSA gjorde 2008 en studie över salmonellaförekomsten i grisuppfödningen inom EU. Ingen salmonella hittades i svenska bruksbesättningar. I medeltal sågs salmonella i 33 procent av bruksbesättningarna inom EU. Källa: SVA:s webbsida om salmonella

5 Denna skillnad kan förklaras av att Sverige började bekämpa salmonella redan på 1950-talet och sedan 1961 finns en särskild salmonellalagstiftning. Myndigheter och näring bekämpar gemensamt de få fall av salmonella som förekommer. Det finns även ett frivilligt förebyggande salmonellakontrollprogram som väl över 80 procent av svenska grisbesättningar är anslutna till. Salmonellabakterien orsakar vanligen magsjuka hos smittade människor, men en del personer drabbas av svåra komplikationer i form av ledinflammation mm. Infekterade grisar har vanligtvis inga symtom. Läs mer om salmonellainfektion hos människor på Folkhälsomyndighetens hemsida Svenska grisar är bättre för miljön och klimatet Den goda hälsan hos svenska grisar innebär stora miljöfördelar. Friska grisar mår bra och växer bättre och detta är även bra för miljön och klimatet. Sjuklighet innebär nämligen inte bara att djuren lider. Det leder också till försämrad foderomvandling och förlängd uppfödningstid, vilket leder till en ökad foderåtgång och större miljöpåverkan för det producerade livsmedlet. I internationella jämförelser är svenska grisar bäst på att utnyttja näringen i fodret, det vill säga det går åt mindre mängd foder för att producera samma mängd kött:

6 Även när det gäller daglig tillväxt ligger svenska grisar i toppen vid internationella jämförelser. Det enda land som kommer i närheten av lika hög tillväxt är USA, vars grisuppfödning dock bygger på rutinmässig behandling med tillväxtstimulerande antibiotika och tillväxthormoner. Dessa uppgifter är hämtade från den internationella rapporten Interpig Det svenska systemet för grishållning medför bättre hälsa och tillväxt hos grisarna, vilket speglas i att antibiotikaanvändningen kan hållas på en hållbar, låg nivå och miljöbelastningen blir lägre. Tyvärr kompenserar detta bara en del av bondens kostnader för de större

7 djurutrymmena och arbetet med att hålla djurhållningen fri från salmonella och sjukdomar som ökar antibiotikaanvändningen. Detta medför att det är svårt att konkurrera prismässigt med djurhållning som bygger på bland annat sämre djurvälfärd och högre antibiotikaanvändning. Mer läsning finns i rapporten Lantbrukets djur i en föränderlig miljö: Det finns mycket få studier som belyser en förbättrad djurhälsas potential för att minska djurhållningens miljöpåverkan. En ökad sjuklighet innebär, förutom ett påtagligt lidande för de drabbade djuren, försämrad foderomvandling och förlängd uppfödningstid, vilket leder till en ökad foderåtgång och stallgödselproduktion för det producerade livsmedlet. De vanligaste sjukdomarna inom grisuppfödningen, tarmsjukdomar och luftvägssjukdomar leder båda till sämre tillväxt.[i] I en svensk studie från 2000, beräknades att varje dags förlängning av uppfödningsperioden i den svenska grishållningen ökade den direkta kvävebelastningen på miljön med ca 65 ton per år. [ii] Sammanställningar från effektivitetskontrollen PigWin 2005[iii] visar också att den största kostnaden p.g.a. sjuklighet inom grisproduktionen består av nedsatt tillväxthastighet och foderomvandling samt en ökad dödlighet. Samtliga dessa aspekter innebär en ökad miljöpåverkan från grisproduktionen.