Vart tar smått el-avfall från hushåll vägen? Studie av plockanalyser samt hushållens attityder och agerande RAPPORT 2008:03 ISSN

Transkript

1 Vart tar smått el-avfall från hushåll vägen? Studie av plockanalyser samt hushållens attityder och agerande RAPPORT 2008:03 ISSN

2

3 Förord Hushållen ska enligt gällande lagstiftning källsortera sina förbrukade elektriska och elektroniska produkter och lämna dessa till ett lämpligt insamlingssystem. Därefter ska avfallet förbehandlas, vilket betyder att eventuellt innehåll av miljöskadliga ämnen eller komponenter tas bort. Därefter kan övriga delar av produkterna materialåtervinnas eller förbrännas med energiutvinning. I Sverige hanteras stora mängder el-avfall på detta miljöriktiga sätt och Sverige anses ha ett av världens mest välfungerande system för hantering av el-avfall. År 2007 omhändertogs ton elavfall, över 17 kg per invånare, vilket är högre än i något annat land. Endast Norge kan uppvisa liknande resultat. Trots det goda insamlingsresultatet finns farhågor att allt el-avfall inte samlas in, framförallt gäller det små produkter, som lätt skulle kunna kastas i soppåsen eller i sopkärlet. Är det vanligt att små elprodukter hanteras på det sättet? Och i så fall, vad beror det på? Saknar hushållen kunskap om hur de ska hantera el-avfall? Eller bryr de sig inte? Eller är insamlingssystemen otillräckligt utbyggda? För att besvara dessa frågor har Avfall Sverige och El-Kretsen i Sverige AB initierat och finansierat denna utredning. Utredningen har utförts av Jörgen Schultz, Linula Konsult, i aktiv samverkan med en projektgrupp bestående av Anna-Carin Gripwall och Jessica Christiansen från Avfall Sverige samt Jan- Olof Eriksson och Ulrika Eliason från El-Kretsen i Sverige AB. Malmö i augusti 2008 Håkan Rylander Ordf. Avfall Sveriges Utvecklingskommitté Weine Wiqvist VD Avfall Sverige 1

4 Sammanfattning Sverige anses ha ett av världens mest välfungerande system för hantering av el-avfall. År 2007 omhändertogs ton el-avfall, över 17 kg per invånare, vilket är högre än i något annat land. För att utreda hur mycket el-avfall som hamnar på avvägar, har ett stort antal plockanalyser genomförda i Sverige de senaste tre åren studerats. Dessa visar att hushållens restavfall i genomsnitt innehåller ca 0,6 % el-avfall (medianvärdet 0,4 %). El-avfallet finns i den fraktion, som går till förbränning, medan den utsorterade fraktionen av organiskt avfall/matavfall till rötning eller kompostering nästan är helt ren. Vidare påträffas en del el-avfall bland de metall- och plastförpackningar, som lämnas för återvinning. De mest frekvent förekommande el-avfallen i hushållets säck- och kärlavfall är batterier och glödlampor. Små belysningsarmaturer, ficklampor, klockor och leksaker är också vanliga. Även små hushållsprodukter som handmixer, rakapparat, el-tandborste, hårtork, miniräknare, tangentbord till dator, hårddisk, kretskort, radio, CD-spelare förekommer. Mobiltelefoner och kameror är sällsynta, liksom kvicksilverinnehållande lysrör och lågenergilampor. En väsentlig del av det identifierade el-avfallet i hushållets säck- och kärlavfall utgörs av produkter, som inte omfattas av producentansvar för el-produkter, utan kan närmast betecknas som byggavfall; kablar, väggströmbytare och vägguttag. Utifrån plockanalyserna har en uppskattning gjorts av den totala mängden el-avfall som hamnar fel i hushållssoporna och i förpackningsinsamlingen. Knappt ton el-avfall per år eller ca 1,3 kg per invånare uppskattas hamna fel. Osäkerheten är dock betydande. Denna skattning omfattar allt elavfall som påträffats vid plockanalyserna, från viktmässigt tunga datamonitorer till lätta glödlampor. Hur stor andel av denna skattning som utgörs av smått el-avfall har inte kunnat avläsas i utredningen. Under det senaste året har det debatterats i både massmedia och riksdag om vart alla gamla mobiltelefoner tar vägen. Varje år köper svenskarna drygt 3 miljoner mobiltelefoner, men endast ca 1 miljon lämnas till återvinning. Vart tar då resten vägen? Utredningens intervjuundersökning samt en undersökning av TeliaSonera (våren 2008) visar att hushållen i stor utsträckning behåller sina gamla mobiltelefoner. Sammanlagt 15 miljoner gamla mobiltelefoner beräknas finnas upplagrade i de svenska hemmen. Plockanalyserna visar att ytterst få mobiltelefoner hamnar i soptunnan. Så länge de inte kastas i soporna utgör de inte något miljöproblem, men ur resurssynpunkt innehåller mobiltelefoner en hög andel återvinningsbara metaller. Genom att återvinna dessa kan uttaget av nya råvaror minskas och energi sparas. Plockanalyserna visar att glödlampor (jämte småbatterier) är det el-avfall, som oftast hamnar i soptunnan. I Sverige säljs varje år miljoner glödlampor. Samtidigt insamlas och återvinns nära 20 miljoner lampor, vilket motsvarar ca 25 % av nyförsäljningen. Sverige är därmed världsledande i glödlampsåtervinning. 2

5 För denna utredning har en intervjuundersökning genomförts med 1000 personer i åldern år i syfte att få reda på hur hushållen hanterar sina kasserade el-produkter och vad man anser om dagens insamlingssystem. Bland resultaten kan följande slutsatser lyftas fram: Nära 90 % av hushållen anser sig tillräckligt informerade om hur de ska hantera sina små elprodukter när de blir avfall. Att vissa batterier och visst el-avfall hamnar i det vanliga sopkärlet istället för att lämnas till återvinning, uppges främst bero på bekvämlighet. Flertalet hushåll tycker det är lätt att lämna sitt el-avfall till återvinning. Hushåll, som tycker det är svårt, anger att insamlingssystemet inte är lättillgängligt. Utredningen avslutas med ett antal slutsatser och förslag till åtgärder: Folk i allmänhet är miljökunniga och vet i stort vad de ska göra. Unga människor i åldern år tycks behöva mer information. - Dagens insamlingssystem är otillräckligt för små el-produkter. Åtgärder bör vidtas för att öka insamlingen av små el-produkter: - Kompletterande insamlingssystem med bättre tillgänglighet bör etableras för småprodukter - Samordning med batteriinsamlingen bör övervägas - Insamling av små el-produkter i butik bör övervägas - Insamlingsbehållare lämpliga för små el-produkter bör utvecklas - Många saknar information om hur glödlampor ska hanteras - Insamlingen av lågenergilampor och glödlampor kräver särskild uppmärksamhet 3

6 Innehållsförteckning 1 Inledning Konsumtionen av små el-produkter ökar El-avfall ska källsorteras och behandlas separat Historisk tillbakablick Gällande lagstiftning Dagens system för insamling och återvinning av el-avfall i Sverige System för insamling av el-avfall System för behandling av insamlat el-avfall Insamlade och behandlade mängder el-avfall Statistik Sverige jämfört med andra länder Hur stor andel av el-avfallet samlas in i Sverige? Förbrukade små el-produkter på avvägar Vad säger plockanalyserna? El-avfall i hushållens säck- och kärlavfall El-avfall i andra avfallsfraktioner Upplagring av små el-produkter i hemmen Vad händer med mobiltelefonerna? Vad händer med glödlamporna? Vad händer med andra små el-produkter? Erfarenheter från Norge Slutsatser och förslag till åtgärder Utveckling och förbättring av insamlingssystem Dagens insamlingssystem är otillräckligt för små el-produkter Åtgärder bör vidtas för att öka insamlingen av små el-produkter Kompletterande insamlingssystem med bättre tillgänglighet bör etableras för småprodukter Insamlingsbehållare lämpliga för små el-produkter bör utvecklas Kunskapsuppbyggnad och informationsspridning Allmänhetens kunskap och attityder Förbättra plockanalyserna med avseende på el-avfall, batterier och lampor Bilaga 1: Exempel på en plockanalys genomförd av en kommun under Bilaga 2. Intervjuundersökning

7 1 Inledning 1.1 Konsumtionen av små el-produkter ökar Konsumtionen av el-produkter har ökat markant de senaste åren och varje svensk gör sig nu av med nära 17 kg förbrukade el-produkter om året. El-avfallet utgör därmed ca 3 % av de totalt 514 kg hushållsavfall som genomsnittsvensken genererar. Kommunerna och producenterna har i samverkan etablerat ett system för insamling och återvinning av hushållens el-avfall. Insamlingssystemet kan beskrivas som ytterst effektivt när det gäller större produkter som kylskåp, TV-apparater, mikrovågsugnar, dammsugare och liknande. I stort sett samtliga sådana apparater samlas nuförtiden in och behandlas på ett korrekt sätt. Frågan är emellertid hur ändamålsenligt dagens system är för insamling av mindre produkter. Det finns inget som tyder på att en stor del småprodukter hamnar i naturen, men man kan befara att en del av dem slängs i soppåsen istället för att lämnas in separat till återvinning. I vilken utsträckning detta förekommer har undersökts i denna utredning. Att särskilt fokusera på de små el-produkterna har också ett framtidsinriktat syfte. Konsumtionen av små el-produkter förväntas öka kraftigt. Det är därför angeläget att börja planera för ett kompletterande insamlingssystem, som kan fånga upp morgondagens alla kasserade små el-produkter. I denna utredning avses med smått el-avfall sådana el-produkter, som har en sådan storlek att de med lätthet kan stoppas ner i en ordinär soppåse. Bakom ökningen av antalet små el-produkter ligger flera, samverkande faktorer: 1. Miniatyrisering Funktioner som förr krävde stort utrymme, kan byggas in i mycket små apparater. Exempel; gårdagens stora skivspelare med förstärkare, som vägde 5-10 kg har ersatts av små bärbara MP3-spelare på några 10-tals gram. 2. Gamla produkter förses med elektronik Elektronik byggs in i traditionellt icke-elektriska produkter. Exempel; klockor, termometrar, tryckmätare, lodstockar, måttband, skruvmejslar, tandborstar, leksaker. 3. Helt nya produkter Teknikutvecklingen ger oss en massa nya prylar. Exempel; GPS, stegräknare, nästrimmer, elektroniska stearinljus, blinkande hundhalsband 4. Sjunkande priser Produkterna blir billigare, varför konsumtionen ökar. Exempel; minidataspel och batteridrivna leksaker är nu så billiga att de kan ingå i köpet av en hamburgare. 5

8 5. Snabb teknikutveckling Årets generation av IT-produkter får fjolårets att framstå som föråldrad och oanvändbar. Konsumenterna köper nya produkter och kastar de gamla, fast de fortfarande fungerar. 1.2 El-avfall ska källsorteras och behandlas separat Det finns flera anledningar till att förbrukade el-produkter, såväl stora som små, ska sorteras ut ur annat avfall och behandlas separat. 1. Miljölagstiftningen kräver det (se avsnitt 1.4 nedan). 2. El-avfall innehåller återvinningsbara material, främst metaller och plaster. Genom att tillvarata dessa kan man minska uttaget av nya råvaror och spara energi. 3. El-avfall kan innehålla miljöfarliga eller miljöskadliga ämnen. I tidigare generationer av elprodukter användes ibland PCB i kondensatorer, kvicksilver i reläer, bromerade ämnen av typen av PBB och PBDE för skydda mot brand osv. Dessa finns inte i nyare produkter. Sverige införde tidigt förbud mot vissa farliga ämnen och sedan 2007 råder i hela EU stränga begränsningar för användning av miljöfarliga ämnen i el-produkter (se avsnitt 1.3 nedan). Fortfarande är det dock tillåtet med små mängder kvicksilver i lysrör och lågenergilampor. Batteridrivna el-produkter blir allt vanligare och i en del av dem finns miljöfarliga batterier. Flertalet batteridrivna produkter har löstagbara/utbytbara batterier. Uppskattningsvis 10 % av engångsbatterierna och de uppladdnings-bara batterierna är miljöfarliga. Om dessa batterier inte demonteras innan produkten kastas, sprids miljögifterna till miljön. El-produkter kan också ha inbyggda, uppladdningsbara batterier, som är miljöfarliga; dessa batterier får inte konsumenten själv demontera utan hela produkten ska lämnas in i separat insamlingssystem för el-avfall. Försäljningen av el-produkter med inbyggda, uppladdningsbara batterier ökar kraftigt. I de svenska hemmen beräknas det idag finnas totalt ca 3,5 miljoner produkter med inbyggda batterier. Enligt El-Kretsen har försäljningen av dessa produkter ökat med 50 % mellan El-produkter kan ha producerats utan farliga ämnen, men detta el-avfall påverkar likväl den fortsatta avfallshanteringen negativt om de hamnar i fel avfallsström. Detta kan illustreras i följande tre exempel; glödlampor bland glasförpackningar påverkar negativt glasåtervinningen, kopparhaltigt el-avfall bland plåtförpackningar försämrar stål- och aluminiumutbytet och el-avfall i den brännbara fraktionen försämrar slaggens kvalitet. 1.3 Historisk tillbakablick Vissa el-produkter har varit attraktiva för återvinning redan från allra första stund då de introducerades på marknaden för nästan ett sekel sedan, t ex symaskiner, spisar, tvättmaskiner och motorer. Motiven var ekonomiska, då man ville komma åt metallerna. 6

9 Men först på talen påbörjades en insamling av el-avfall av andra, mer uttalat miljömässiga skäl. Man hade då insett vilka allvarliga skador, som vissa ämnen kunde åsamka människor och natur. Krav ställdes på att produkter innehållande PCB, freoner och kvicksilver skulle samlas in separat och saneras. Teknik utvecklades för att oskadliggöra kvicksilver i lysrör och separat insamling av lysrör inleddes. Insamling av småbatterier organiserades. Kommunerna fick 1994 ansvar för att bygga upp system, som garanterade att hushållens gamla kylar och frysar blev omhändertagna och deras innehåll av freoner destruerades. I början av 1990-talet etablerades de första anläggningarna i Sverige (och i världen) för att ta hand om förbrukade datorer, TV-apparater, hushållsmaskiner mm. Kunder var vissa miljömedvetna storförbrukare (banker, försäkringsbolag, landsting m fl.) samt kommuner, som ville ha en bättre hantering av sitt avfall än att bara lägga det på deponi eller att fragmentera det i en metallkvarn. Ungefär samtidigt föddes de första tankarna på ett utvidgat producentansvar, dvs. att tillverkarna skulle vara ansvariga för att ta hand om sina produkter när de var förbrukade. Sverige införde år 2001 producentansvar för el-produkter. Ungefär samtidigt kom liknande lagstiftningar i några andra länder (Norge, Nederländerna, Belgien). Den svenska förordningen om producentansvar tvingade producenterna enbart att ta tillbaka gamla produkter från de kunder, som köpte nya produkter. Däremot, om ett hushåll ville bli av med en gammal el-produkt utan att köpa en ny, var kommunen ansvarig (som en följd av kommunens generella skyldighet att ta hand om hushållsavfall). Ansvarsfördelningen mellan producenter och kommuner var således komplicerad och ytterst svår att hantera i praktiken. Skulle producenterna och kommunerna tvingas etablera två parallella insamlings-system? Hur skulle man då få hushållen att välja rätt system vid varje enskilt tillfälle? För såväl producenterna som kommunerna handlade det om stora kostnader, då staten samtidigt hade infört hårda krav på hur elavfallet skulle hanteras. Allt el-elavfall skulle förbehandlas, vilket innebar att det skulle demonteras och att miljöfarliga ämnen skulle tas bort. Istället för att etablera två parallella system enades producenterna och kommunerna om ett gemensamt system. El-Kretsen 1 och kommunerna, understödda av sin branschförening RVF (nuvarande Avfall Sverige), förhandlade sig fram till ett långtgående samarbete. I korthet innebar samarbetet att kommunerna åtog sig att samla in hushållens el-avfall och producenterna, genom El-Kretsen, åtog sig att transportera bort och förbehandla allt insamlat el-avfall. Ungefär vid samma tidpunkt började även EU intressera sig för hanteringen av el-avfall och 2003 beslutade EU om ett direktiv om producentansvar för el-produkter. Det skulle införas i varje medlemslands nationella lagstiftning senast den 13 augusti Så skedde i Sverige genom förordningen om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter (2005:209). Den svenska förordningen från 1 El-Kretsen i Sverige AB bildades 2001 av ett 20-tal branschföreningar som ett servicebolag med uppgift att fullgöra producenternas nya skyldigheter. Idag är dryga tusen producenter anslutna till El-Kretsen. 7

10 2001 förändrades och fick en utformning, som när det gäller ansvarsfördelningen mellan producenter och kommuner, i stort sammanföll med det frivilliga samarbetsavtal som parterna ingått redan Den nya lagstiftningen påverkade därför endast marginellt den praktiska hanteringen av hushållens elavfall. Däremot fick producenterna ett utvidgat kostnadsansvar. Producenterna fick även ansvar för att ta hand om hushållens kylskåp och frysar, vilket tidigare låg helt på kommunerna. 1.4 Gällande lagstiftning Hanteringen av el-avfall i Sverige regleras främst genom regler i Avfallsförordningen (2001:1063). Dessa regler ger konsumenten en skyldighet att sortera ut el-avfall och hantera det skilt från annat avfall. Reglerna ställer också krav på att allt el-avfall förbehandlas av certifierade förbehandlare innan det går vidare till återvinning, fragmentering, förbränning, deponering eller annat bortskaffande. Bestämmelser om skyldighet för producenter att ta hand om avfall som utgörs av el- produkter finns i förordningen (2005:209) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter. Förordningen ålägger också kommunerna vissa skyldigheter. Kommunerna ansvarar för, inom ramen för den kommunala renhållningsskyldigheten, att hantera det el-avfall från hushåll som inte lämnats till producenternas insamlingssystem. Genom producentansvarsförordningen har Sverige implementerat det s.k. WEEE-direktivet (2002/96/EG). Förordningen anger bland annat vilka produkter, som omfattas av producentansvar. Producentansvaret omfattar följande tio produktkategorier. Produktkategori 1 - Stora hushållsapparater Produktkategori 2 - Små hushållsapparater Produktkategori 3 - IT-, telekommunikations- och kontorsutrustning Produktkategori 4 - Hemutrustning (TV-, audio- och videoutrustning) Produktkategori 5 - Belysningsutrustning Produktkategori 6 - Elektriska och elektroniska verktyg Produktkategori 7 - Leksaker samt fritids- och sportutrustning Produktkategori 8 - Medicinteknisk utrustning Produktkategori 9 - Övervaknings- och kontrollutrustning Produktkategori 10 - Automater Sverige har som enda medlemsstat valt att göra en utvidgning av producentansvaret så att det även omfattar vanliga glödlampor och armaturer för hushållsbruk. Parallellt med att EU utarbetade ett direktiv om producentansvar, utarbetades det s.k. ROHSdirektivet (Restriction of the use of certain Hazardous substances in electrical and electronic equipment). Med detta EU-direktiv2 förbjöds eller begränsades användningen av kvicksilver, kadmium, bly, sexvärt krom samt flamskyddsmedlen PBB och PBDE i nya el-produkter från den 1 juli Infört i svensk lag genom SFS 2005:217 8

11 ROHS-direktivet kommer få en stor betydelse för avfallshanteringen. Det innebär att nya el-produkter är mycket mindre miljöbelastande och i många avseenden kan jämställas med andra, icke elektriska produkter. Direktivet har också en betydelse för den globala miljön. Då den europeiska marknaden är så stor har alla större tillverkare i hela världen tvingats ställa om sin produktion. 2 Dagens system för insamling och återvinning av el-avfall i Sverige 2.1 System för insamling av el-avfall Hushållens el-avfall samlas in genom flera kanaler. Kommunerna ansvarar för samtliga insamlingssystem som redovisas nedan. Återvinningscentraler (ÅVC) Det finns totalt ca 650 ÅVC i landet. Dessa är bemannade mottagningsplatser för mottagning av hushållens grov- och trädgårdsavfall, farligt avfall och el-avfall. El-avfall sorteras vanligen i 6 olika fraktioner: - Kyl/frys - Stora hushållsapparater; spis, tvätt- o diskmaskiner, torkskåp/tumlare - Små och medelstora apparater; inkluderar det mesta från USB-minnen, leksaker, telefoner till datorer, mikrovågsugnar, dammsugare, TV, mm. - Raka lysrör (minst 60 cm långa) - Lågenergilampor och andra urladdningslampor (inkl. små och böjda lysrör) - Glödlampor Grovavfallsinsamling (större föremål som möbler, kyl, frys, vitvaror, TV) Grovavfall, som exempelvis skrymmande el-avfall, hämtas fastighetsnära på beställning eller på vissa i förväg bestämda dagar. Utformningen varierar från kommun till kommun. Miljöstationer Miljöstation är obemannade mindre mottagningsstationer för hushållens farliga avfall. Lysrör, lågenergilampor och glödlampor kan oftast lämnas här. Särskild insamling av farligt avfall Utformning och omfattning varierar från kommun till kommun. Vissa kommuner delar ut röda boxar, i vilka hushållen kan lägga farligt avfall inklusive mindre el-avfall. Boxarna hämtas på beställning eller på i förväg bestämda dagar. Andra kommuner använder miljöbilar, särskilda insamlingsfordon, som besöker bostadsområden på i förväg bestämda dagar. 9

12 Källsortering i fastigheter I allt fler flerfamiljshus kan de boende lämna sitt el-avfall och batterier i ett särskilt inrättat miljöhus/miljörum", varifrån kommunen eller kommunens entreprenör transporterar avfallet till en mottagningsplats i kommunen. Särskild insamling av lampor och små el-produkter Några kommuner (däribland Göteborg och Kiruna) har på försök placerat ut särskilda behållare, på välbesökta platser, i vilka allmänheten kan lämna lampor, batterier och smått el-avfall. Hittills handlar det om ett mindre antal behållare, men dessa har fungerat väl och utnyttjas. Kommunens insamling av el-avfall är således till stora delar samordnat med övriga system för insamling av hushållens avfall. Detta ger många fördelar. Kommunerna känner väl till de lokala förhållandena och kan samordna systemen på ett optimalt sätt. För hushållen är det bekvämt att kunna lämna sitt el-avfall på samma ställen som man lämnar andra typer av avfall från hemmen, t ex färg, kemikalier, möbler och annat grovavfall, trädgårdsavfall, renoveringsavfall mm. En annan vinst ligger på informationsplanet. Det blir lättare att nå ut med en heltäckande information till allmänheten när systemen är samordnade. För den enskilde kan det annars vara svårt att få en överblick över dagens källsortering med alla dess skilda fraktioner och avlämningsställen. 2.2 System för behandling av insamlat el-avfall El-Kretsen svarar för att det insamlade el-avfallet transporteras till anläggningar där avfallet förbehandlas, dvs. de miljöskadliga ämnena tas bort. Hur detta ska gå till regleras genom föreskrifter från Naturvårdsverket. 3 El-Kretsen har inga egna transportfordon eller behandlingsanläggningar. Dessa tjänster handlas därför upp i konkurrens, ofta för en två till tre års period. Förbehandlingen sker i anläggningar, som är specialiserade på vissa typer av produkter, t ex kyl/frys (äldre kylar och frysar innehåller freon som ska destrueras), stora vitvaror (innehåller huvudsakligen metaller), små och medelstora produkter (ofta en blandning av plast, metall och glas), lysrör och lågenergilampor (innehåller små mängder kvicksilver) samt vanliga glödlampor. Förbehandlingen har hittills nästan helt och hållet skett i svenska anläggningar. Undantaget gäller lysrör och lågenergilampor som tidvis behandlats i Norge och Danmark. När de miljöskadliga ämnena har tagits bort, kan produkternas innehåll av metaller, plaster och glas återvinnas. Lagstiftningen innehåller krav på att en stor del av produkterna ska materialåtervinnas. Återvinningsmålen varierar från produkt och är t.ex. 75 % för TV-apparater och 80 % för lysrör. Kraven är i många fall långtgående och har endast kunnat nås genom utveckling av nya tekniker. För metaller finns sedan lång tid etablerat metallsmältverk, men att förvandla ett gammalt TV-glas till något användbart har varit en utmaning, liksom att återanvända gamla plaster i nya produkter. Metallsmält- 3 Naturvårdsverkets föreskrifter om yrkesmässig förbehandling av avfall, som utgörs av elektriska och elektroniska produkter, NFS 2005:10. 10

13 ningen sker i stor utsträckning i Sverige, medan återvinningen av andra material ofta sker i andra delar av Europa eller i Asien, där efterfrågan på material är större. 3 Insamlade och behandlade mängder el-avfall 3.1 Statistik Mängden omhändertaget el-avfall har ökat successivt sedan år 2001 då producenterna och kommunerna gemensam startade en landstäckande insamling. År 2007 hade mängden växt till ton, dvs. drygt 17 kg per invånare 4. Insamlad och förbehandlad mängd el-avfall i Sverige År ton kg/inv , , , , , ,3 De totala mängderna kan delas upp på olika typer av produkter. Uppdelningen nedan är den som görs i EU-direktivet och i den svenska förordningen om producentansvar. Uppgifterna avser år Små el-produkter återfinns i flera av dessa kategorier. Produktionskategori ton kg/inv 1 Stora hushållsapparater ,30 2 Små hushållsapparater ,16 3 IT, telekommunikations- och kontorsutrustning ,36 4 Konsumentelektronik (TV, audio, video) ,34 5 Belysningsutrustning ,86 6 El-verktyg ,12 7 Leksaker, fritids- och sportutrustning 150 0,02 8 Medicinteknisk utrustning 150 0,02 Diverse, ej fördelat ,20 Alla ,37 4 Källor för resp. års värden: År 2000 bygger på uppgifter från de då befintliga förbehandlarna samt kommunerna. Åren bygger på uppgifter från El-Kretsen och kommunerna. Åren bygger på uppgifter från El-Kretsen. 11

14 3.2 Sverige jämfört med andra länder Sverige och Norge är de två länder, som kan uppvisa högst insamlingsresultat per invånare i hela världen; en position som förklaras av kombinationen av bra insamlingssystem, miljömedveten befolkning och hög konsumtion av el-produkter. Under 2007 samlades det in ca 17 kg el-avfall per invånare i dessa två länder. Uppgifter för övriga europeiska länder finns endast för 2006 när denna utredning skrivs. Detta år noterade ytterligare två europeiska länder mer än 10 kg per invånare, samt fem länder i spannet 5-10 kg per invånare. Det kan dock förväntas att insamlingsresultaten i de senare länderna kommer att höjas väsentligt under 2007 och 2008, eftersom deras system är relativt nyetablerade. En analys av den statistik, som insamlas av WEEE Forum, en sammanslutning av insamlingssystem i alla EU-länder samt Norge och Schweiz, visar att Sverige har högst insamlingsresultat inom alla produktkategorier utom två; stora vitvaror och kyl/frys Hur stor andel av el-avfallet samlas in i Sverige? Tas alla förbrukade el-produkter om hand på rätt sätt i Sverige eller är det så att el-avfall hamnar fel, trots att insamlingsresultaten ligger på en hög nivå? Frågan är inte enkel att besvara. Det skulle vara önskvärt att jämföra mängden insamlat el-avfall med mängden förbrukade elprodukter under ett visst år. Det skulle då vara möjligt att beräkna insamlingsgraden och erhålla en skattning av vad som fattas. Detta är emellertid inte möjligt eftersom det inte finns någon statistik eller uppskattning av förbrukningens storlek. För vissa andra avfallsslag såsom förpackningar finns inte heller någon statistik över förbrukningens storlek, men för dessa kan man göra relativt goda skattningar genom att utgå från nyförsäljningen. Flertalet förpackningar har en kort livstid. Normalt går det inte mer än några månader från det att de satts på marknaden tills de blir avfall. Därför kan förbrukningen av förpackningar under ett år antas vara lika stor som nyförsäljningen under samma år (eller eventuellt föregående år). Ett liknande resonemang kan inte föras för el-produkter. Flertalet el-produkter har en betydligt längre livslängd. Exempelvis har glödlampor en livslängd på några år medan belysningsarmaturen i några decennier. Försök har gjorts att beräkna livslängdstabeller för el-produkter enligt samma principer som tillämpas i befolkningsstatistiken. Trots mycket nedlagt arbete har det inte lyckats. Det är normalt mycket svårt att få reda på åldern på de produkter som samlas in. Stora och dyra apparater kan vara försedda med uppgift om tillverkningsår (alternativt serienummer vilket ibland kan ge tillverkningsåret efter kontakt med tillverkaren). Flertalet produkter har dock inte någon sådan märkning. 5 En möjlig förklaring kan vara att i Sverige bor många familjer i bostäder, där hyresvärden tillhandahåller spis, kyl, frys och tvättmaskin och att dessa byts mer sällan. 12

15 Ett annat, och växande problem, är att historiska data om produkternas tidigare livslängd inte säger så mycket om aktuell eller framtida livslängd. Hur lång tid en produkt faktiskt blir använd bestäms allt mindre av dess tekniska livslängd. Det är få produkter, som används tills de är fullständigt utslitna och omöjliga att reparera, även om det finns sådana som t.ex. lysrör och glödlampor. Många trasiga produkter, som kastas kan tekniskt sett repareras, men det görs inte pga. att det är billigare att köpa nytt än att reparera. Ofta kastas även fungerande produkter. Innehavaren har kanske inte längre behov av produkten och den går inte avsätta på andrahandsmarknaden, eller så önskar han/hon en ny produkt med andra egenskaper. Datorer, telefoner, kameror, musikspelare och TV är exempel på produkter, som ofta byts ut för att innehavaren vill ha en nyare modell med högre prestanda. En del vitvaror byts ut i förtid för att man vill sänka elförbrukningen. Ibland lanserar tillverkarna nya produktgenerationer med överlägsna egenskaper som får de tidigare att bli överspelade. Den elektriska skrivmaskinen slutade användas när datorn blev var mans egendom. En likartad utveckling ser vi nu för kameror, videoapparater, TV med katodstrålerör och många andra produkter. Något paradoxalt kan man därför konstatera att en el-produkts faktiska brukstid allt mindre beror på produktens egna egenskaper och allt mer på de efterföljande produktgenerationernas egenskaper (inklusive deras pris). Sammanfattningsvis kan man konstatera att det inte är möjligt att mäta insamlingssystemens effektivitet genom att jämföra insamlingsresultaten med mängden nyförsålda produkter under samma år eller under ett föregående år. Det finns ingen statistik över hur många el-produkter, som förbrukas varje år, och det är omöjligt att upprätta en sådan statistik. Den inledande frågan, huruvida allt el-avfall tas om hand på rätt sätt i Sverige, måste därför besvaras på ett mer indirekt sätt. Ett sådant sätt är att undersöka om el-avfall dyker upp på andra platser än i de avsedda insamlingssystemen. Detta görs i följande avsnitt. 4 Förbrukade små el-produkter på avvägar 4.1 Vad säger plockanalyserna? Inget tyder på att de svenska hushållen i någon större omfattning kastar sitt el-avfall i naturen. Troligare är att en del el-avfall hamnar i den vanliga soptunnan, i alla fall små el-produkter som lätt ryms i en soppåse eller kan tryckas ner i en soppåse eller ett sopkärl. I vilken utsträckning det sker kan vi få reda på genom att granska plockanalyser. Plockanalys är en metod för att få reda på vad som ingår i säck- och kärlavfall från hushåll. Resultaten använder kommunernas avfallsplanerare för olika syften som t.ex. utvärdera befintliga källsorteringssystem och planera informationsinsatser. Sättet att genomföra plockanalyser på har blivit allt mer 13

16 standardiserat det senaste decenniet. Visst standardiseringsarbete har utförts på Europanivå, men framförallt genom gemensamma ansträngningar i den svenska avfallsbranschen 6. Starkt förenklat kan metodiken för en plockanalys beskrivas på följande sätt. Först bestäms vilket avfallsslag som ska studeras och från vilken typ av bostadsområde det ska hämtas. Avfallet hämtas på normalt sätt, men förs till en särskilt iordningsställd sorteringsplats. Där tippas det av på en hård yta, blandas om och fördelas sedan jämnt ut i ett ca en meter tjockt lager. Över avfallet läggs ett rutnät, där varje ruta är numrerad. Med slumpens hjälp väljs sedan ett antal rutor ut, vars innehåll ska analyseras. Allt avfall, som ligger i respektive ruta, lyfts upp på ett särskilt bord, där personalen sorterar innehållet i olika typer och väger det. Antalet fraktioner kan uppgå till stycken beroende på typ av avfall och syftet med analysen. Sorteringen görs mycket omsorgsfullt och känsliga vågar används. Arbetet är mycket påfrestande och personalen måste av hygieniska skäl bära skyddskläder. Därför begränsas varje undersökning till att omfatta kg. En sådan undersökning kan t.ex. bestå av fem delprover, rutor, om vardera 100 kg. Tillvägagångssättet är avpassat för fraktioner som förekommer i stor omfattning i varje ruta, såsom matavfall, tidningar och förpackningar. I och med att de är så vanliga spelar slumpen inte så stor roll. Värre är det för avfallsslag som förekommer i liten utsträckning vilket är fallet med el-avfall. I en ruta kanske det inte förekommer något el-avfall alls, men i grannrutan finns det en högtalare som väger 10 kg. Det första delprovet ger 0 % el-avfall och det andra 12,1 %. Exemplet är hämtat från en undersökning genomförd i en kommun under Undersökningen omfattade ytterligare tre delprover, som gav 0,4 %, 0,8 %, respektive 0,8 % el-avfall. När alla delproverna slogs samman erhölls slutresultatet 2,42 %. Exemplet visar vilken stor roll slumpen spelar för slutresultatet. Om man hade missat rutan med högtalaren och istället råkat välja en ruta med enbart lite glödlampor och leksaker, hade slutresultatet blivit 0,5 %. Eftersom slumpen spelar så stor roll för de enskilda plockanalysernas resultat, har denna utredning eftersträvat att basera denna utredning på så många plockanalyser som möjligt. Stickprovsundersökningar från sammanlagt ca 40 kommuner har studerats. I den slutliga databearbetningen ingår undersökningar, som är genomförda från hösten 2005 till och med våren Slutligen ska det påpekas att småbatterier har klassificerats på olika sätt i plockanalyserna. I vissa utgör de en egen kategori, i andra räknas de in i el-avfallet. Det har inte varit möjligt att korrigera för detta. Ett exempel på en plockanalys genomförd under 2006 redovisas i bilaga 1. 6 RVF Utveckling (Nuvarande Avfall Sverige) Rapport 2005:19 Manual för plockanalys av hushållsavfall i kärl och säckar. Manualen bygger på mångårigt arbete utfört av NSR och Luleå tekniska universitet. Det faktum att många kommuner dessutom anlitat samma konsult, NSR Research, att utföra sina plockanalyser har ytterligare bidragit till att göra analysresultaten jämförbara. 14

17 4.2 El-avfall i hushållens säck- och kärlavfall Fortfarande samlas huvuddelen av hushållsavfallet in i en fraktion som i denna utredning benämns brännbar, blandad fraktion. Med blandad avses att även matavfall ingår. För denna fraktion finns ett dataunderlag tillgängligt som omfattar 63 undersökningar. Spridningen är stor avseende förekomst av el-avfall i plockanalyserna. De sex lägsta resultaten anger 0 % el-avfall, de sex högsta anger 1,4-2,6 %. Medianvärdet är 0,4 % och medelvärdet (aritmetiska) för alla är 0,6 %. Många kommuner håller på att ändra sitt system för insamling och behandling av hushållsavfall med avsikt att separat samla in hushållens matavfall för rötning eller kompostering. I det insamlade materialet ingår relativt få data från denna typ av insamlingssystem. De plockanalyser som redovisar data från sådana system visar entydigt att den organiska fraktionen näst intill är helt fri från el-avfall. Endast i två prov hittades el-avfall och då i mycket små mängder (i båda fallen ingick glödlampor). Elavfallet hamnar istället i restfraktionen, genomsnittvärdet för dessa plockanalyser var 0,9 %. Värdet är något högre än de 0,6 %, som tidigare redovisats för kommuner, som inte sorterar ut matavfall. Men om den faktiska mängden el-avfall är större, densamma eller något mindre (räknat i kg) än i kommuner som inte infört utsortering av organiskt avfall är svårt att säga med säkerhet eftersom alltför få observationer ingår i materialet. Värden antyder dock att de hushåll, som sorterar ut organiskt avfall, försöker hålla denna fraktion så ren som möjligt. I sammanhanget kan det vara intressant att återge resultatet från en region där hushållen sorterar i de tre fraktionerna organiskt, brännbart samt övrigt. I den organiska fraktionen hittades 0 %, i den brännbara 0,5 % och i övrigt 3,3 %. Det hade varit intressant att använda de insamlade plockanalyserna till att få en mer generell kunskap om hur olika bakgrundsfaktorer såsom befolkningssammansättning, bebyggelsetyp, informationsinsatser, tillgång till avlämningsställen för el-avfall m.m. påverkar utsorteringen av el-avfall. Dessvärre medger inte materialet några sådana analyser eftersom nödvändig bakgrundsinformation inte har dokumenterats i tillräcklig utsträckning. 15

18 Däremot är det möjligt att säga något om vilken typ av el-avfall som påträffats, då detta har dokumenterats utförligt i flertalet undersökningar. De mest frekvent förekommande produkterna är batterier och glödlampor, därefter följer sladdar, kablar och diverse kontakter. Små belysningsarmaturer, ficklampor, klockor och leksaker är också vanliga. Man har också hittat handmixer, rakapparat, eltandborste, hårtork, miniräknare, tangentbord till dator, hårddisk, kretskort, radio, CD-spelare och liknande produkter. Mobiltelefoner och kameror är sällsynta. Däremot hittas oftare andra typer av telefoner. Endast en brandvarnare har påträffats. Lysrör och lågenergilampor förekommer, men i ett litet antal. En väsentlig del av det identifierade el-avfallet omfattas inte av producentansvar, utan kan närmast betecknas som byggavfall (kablar, väggströmbytare och vägguttag) som troligen bytta av bostadsägarna själva. Utifrån undersökningsresultaten har en skattning gjorts av den totala mängden el-avfall som hamnar i hushållsavfallet. Skattningen pekar åt att den felsorterade mängden el-avfall kan ligga i storleksordningen ton per år eller ca 1,3 kg per invånare. Osäkerheten är dock betydande. Plockanalyserna förefaller vara mycket noggrant genomförda, men omfattar trots allt bara ca 100 ton. Detta är endast 0,005 procent av den mängd säck- och kärlavfall, som genereras i Sverige varje år (drygt 2 miljoner ton). I sammanhanget är det också viktigt att notera att denna skattning omfattar allt el-avfall som påträffats vid plockanalyserna, från viktmässigt tunga datamonitorer till lätta glödlampor. Smått el-avfall endast utgör en del av denna mängd. Hur stor andel av denna skattning som utgörs av smått el-avfall har inte kunnat avläsas i utredningen. 4.3 El-avfall i andra avfallsfraktioner Det finns några få plockanalyser av jämförligt hushållsavfall från andra än hushåll. En mindre plockanalys utförd i Åre 2007 avsåg avfall från företag belägna i tätort, troligen butiker, kontor och restauranger. Det jämförliga hushållsavfallet innehöll mycket matavfall, men även andra fraktioner liknande de, som förekommer i avfall från hushåll som t.ex. tidningar och förpackningar. Förekomsten av elavfall påminde också om det som finns i avfall från hushåll, såväl till mängd (0,6 %) som sammansättning (i testprotokollet angavs Främst sladdar men också fjärrkontroller, leksaker och trasiga glödlampor ). Naturvårdsverket har ett regeringsuppdrag att utreda om nuvarande system för insamling av hushållsavfall borde ersättas av ett annat baserat på produkternas materialinnehåll snarare än deras användningsområde. För att få dataunderlag genomfördes i Eskilstuna under 2007 en undersökning av bland annat innehållet i insamlade förpackningsfraktioner 7. Två små partier plastförpackningar analyserades (endast 90 resp. 75 kg). Det ena avsåg plastförpackningar insamlade via återvinningsstationer, vilket innehöll 0,5 kg el-avfall, dvs. 0,6 % (typ av el-avfall 7 Naturvårdsverket Rapport Materialströmmar ett bättre sätt att samla in hushållsavfall? 16

19 okänt). Det andra partiet avsåg plastförpackningar insamlade i en fastighetsnära insamling, vilket inte innehöll något el-avfall alls. Samma typ av analys gjordes även för metallförpackningar, men för något större mängder (246 resp. 180 kg). Partier av metallförpackningar insamlade via återvinningsstationer innehöll 2,6 % el-avfall och metallförpackningar via fastighetsnära insamling 1,3 % el-avfall. För metallförpackningar finns ytterligare data från Metallkretsen som lät utreda innehållet i sina mellanlager för insamlade metallförpackningar på åtta orter i Sverige under Totalt undersöktes 900 kg, vilket visade sig innehålla totalt 2 % el-avfall. Resultatet kommenterades av utredaren på följande sätt: Elektronikskrot som t ex glödlampor, kablar, mobiltelefon, mikroskop, termometer, strömbrytare, kretskort, klockor, laddare, hörlurar fanns i flera prover. Totalt fanns det 29 glödlampor i proverna. Provet från Malmö innehöll en dator vilket utgjorde största delen av provets vikt. 8 Dator och julgransbelysning bland insamlade metallförpackningar från Malmö Källa: Metallkretsen/NSR Research. Att så stora produkter som datorer hamnar bland metallförpackningarna förefaller dock vara sällsynt. Metallkretsen har utformat inkasten på sina insamlingsbehållare på Återvinningsstationerna så att det ska vara svårt att lämna annat än små metallburkar; inkastet på de äldre behållarna är ett runt hål med diametern 16 cm. På nyare behållare kan spärren mot större föremål vara utformad på ett annat sätt. Eventuellt förekommande el-avfall bland plast- och metallförpackningarna sorteras ut innan plasten respektive metallen återvinns 9. Det el-avfall som påträffas i sorterings-processen kan sorterarna utan 8 NSR Research, Sanita Vukicevic. 17

20 kostnad lämna till El-Kretsen. Trots detta innebär el-avfallet givetvis en olägenhet och ett merarbete för sorterarna. Det bör dock påpekas att el-avfallet utgör en liten del av allt det ovidkommande material som påträffas bland plast- och metallförpackningarna. Utifrån undersökningsresultaten har en skattning gjorts av den totala mängden el-avfall som hamnar bland plast- och metallförpackningarna. Den anger att mängden kan ligga i storleksordningen 150 ton respektive 700 ton per år, dvs. mindre än 1 tusen ton per år eller ca 0,1 kg per invånare. Det måste dock påpekas att osäkerheten är betydande. Liksom i fallet med el-avfallet i det vanliga säck- och kärlavfallet från hushåll bygger skattningen på ett mycket litet urval, endast 0,002 procent av den mängd plast- och metallförpackningar som samlas in i Sverige varje år. 5 Upplagring av små el-produkter i hemmen Det finns skäl att anta att det finns många el-produkter i de svenska hushållen som inte används särskilt aktivt eller som t.o.m. är trasiga. Gamla datorer, ljud- och bildutrustningar, telefoner, kameror, verktyg osv. behålls även om hushållet har köpt nya. Kanske hamnar de i ett förråd eller läggs i en byrålåda. Troligtvis förflyttas många äldre produkter till fritidshuset eller överlåts till barn och bekanta. Med syfte att utreda hur de svenska hushållen hanterar sina små elektriska och elektroniska produkter utfördes under mars 2008 en attitydundersökning som en del av denna utredning. Undersökningen, som genomfördes av GfK Sverige AB, omfattade totalt 1000 personer, i ett riksrepresentativt, slumpmässigt urval av lika många män som kvinnor i åldrarna år. Förutom frågor om hantering av små el-produkter, ingick frågor om intervjupersonernas kön, ålder, hushållsstorlek, antal barn under 18 år, typ av bostad, hushållets sammanlagda inkomst samt bostadsort. Resultatet från attitydundersökningen redovisas i sin helhet i bilaga 2. Bland annat tillfrågades intervjupersonerna om de hade några icke-fungerande små el-produkter i hemmet 10. Undersökningen visar att av samtliga intervjuade personer var det 65 % som hade kasserade batterier hemma, 43 % kasserade glödlampor, 41 % kasserade mobiltelefoner, 37 % kasserade klockor, 24 % kasserade lågenergilampor och lysrör, 22 % kasserade musikspelare, 21 % kasserade leksaker, 15 % kasserade elektriska handverktyg, 11 % kasserade eltandborstar och 18 % andra typer av kasserade små el-produkter (se bilaga 1, s. 9). Upplagring visade sig finnas i alla typer av hushåll, men är något mer frekvent bland barnfamiljer och bland hushåll som själva beskriver sig som miljöengagerade. De intervjuade berättar om en betydande upplagring av kasserade, icke-fungerande produkter i hemmen. I verkligheten är upplagringen troligen ännu större än vad som intervjupersonerna uppgav vid intervjutillfället. Dels kan det vara svårt för den svarande att snabbt erinra sig alla de produkter som 9 Även om el-avfallet till stor del utgörs av metaller är det inte lämpligt att smältas ihop med metallförpackningarna. Dagens metallförpackningar är gjorda av stål- eller aluminiumplåt, medan el-produkterna ofta innehåller även andra metaller. 10 Fråga: Alla de här uppräknade produkterna är exempel på produkter, som blir el-avfall. Vet du, eller tror du, att du har några sådana kasserade produkter, dvs icke-fungerande, hemma i ditt hushåll idag? 18