MOBILISERA! FÖRÄNDRA!

Transkript

1 MOBILISERA! FÖRÄNDRA! En berättelse om Entreprenörskapsprojektet PITEM* *Denna rapport är preliminär och bör ej citeras. Under januari 2008 kommer den att seminariebehandlas. En del av rapporten presenteras även som ett bokkapitel i antologin Arenor för Entreprenörskap (FSF Förlag). För mer information kontakta Karin.Berglund@mdh.se,

2 Innehållsförteckning INTRODUKTION Lite kort om aspektseende EN BAKGRUNDSBILD EN ENTREPRENÖRSKAPSVÄV Entreprenörskapsvävens låsningar Fixeringsbilder som kan skapa öppningar i väven MOBILISERING PROJEKTET PITEM MOBILISERING AV MEDIABILDEN KVINNORNAS BERÄTTELSER OM MOBILISERING Katrineholmsgruppen Linköpingsgruppen Skärgårdsgruppen MOBILISERING AV KVINNORS ENTREPRENÖRSKAP Mobilisering av fixeringsbilder Mobilisering av individ och/eller struktur Avslutningsvis REFERENSER

3 Författarpresentation Karin Berglund, Filosofie doktor och forskare vid Mälardalens Högskola Karin Berglund arbetar som forskare vid Ekonomihögskolan, Mälardalens Högskola, och disputerade i februari 2007 på avhandlingen Jakten på Entreprenörer om öppningar och låsningar i Entreprenörskapsdiskursen. I sin forskning har Karin intresserat sig för vilken betydelse entreprenörskap skulle kunna få i samhället om det tolkades lite bredare så att andra värden, än enbart ekonomiska omfattades, att andra personer än den stereotypa västerländska manliga hjälten lyfts fram, och att andra processer än enbart de som leder till nystart av företag uppmärksammas. Det övergripande forskningsintresset handlar således om att synliggöra entreprenörskapets undertryckta former, grupper, och värderingar. Karin Berglund Ekonomihögskolan vid Mälardalens Högskola Box 883, Västerås, Sweden Tel: , Fax: karin.berglund@mdh.se

4 MOBILISERA! FÖRÄNDRA! En berättelse om entreprenörskapsprojektet PITEM Introduktion Med mottot access to credit is a human right bildade Muhammad Yunus 1974, som då var verksam som professor vid ekonomiska institutionen vid universitetet i Chittagong, Grameen Bank för att låna ut mikrokrediter till de fattiga med syfte att skapa förutsättningar för lokalstyre på landsbygden (Bernasek, 2003). Alltsedan dess har mikrokrediter utvecklats till ett kreditsystem som inte bygger på materiella säkerheter utan på sociala band, och som vänder sig till de människor som inte skulle ha en chans att få kredit i en konventionell bank. Idag lånar cirka 6.5 miljoner människor pengar av banken, varav 96 procent är kvinnor. Enligt Grameen Bank betalas 99 procent av alla krediter tillbaka 1. Huvudsakligen används mikrokrediter för att kunna starta en egen rörelse och därigenom bryta situationer av fattigdom, utanförskap och maktförhållanden. Mot denna bakgrundsbild tillföll 2006 Muhammad Yunus och Grameen Bank fredspriset. Grameen Bank har, genom att satsa på kvinnors möjligheter att bygga upp en för framtiden bärkraftig rörelse, blivit ett framgångsrikt exempel för hur kvinnors entreprenörskap kan mobiliseras. Ofta beskrivs hur mikrokrediter bidragit till att bekämpa fattigdom i några av världens allra fattigaste länder (González Aguilar, 1999). I andra fall skildras hur mikrokrediter radikalt förändrat kvinnans status i samhällen av mer patriarkal karaktär än vad vi förknippar det västerländska samhället med (Datta, 2003). Att mikrokrediter haft förmågan att mobilisera - framförallt kvinnors entreprenörskap står således utom tvivel. Frågan är om det även finns behov av mikrokrediter för att mobilisera kvinnors entreprenörskap i västerländska kontexter? I och med fredspriset blev mikrokrediter omtalat i västerländska medier. I den rapportering som följde i media visades hur landsbygdsbefolkningen i många utvecklingsländer själva kunnat medverka till att bryta de strukturer 1 Uppgifterna är hämtade från Grammen Banks hemsida graameen-info.org där det går att läsa mer om organisationen

5 som leder till utslagning, förtryck, och fattigdom. Under senare år har emellertid mikrokrediter fått stor spridning i andra delar av världen och anpassats efter de förhållanden som råder i olika kontexter. Ofta framhålls då denna form av finansiering som en utmärkt marknadslösning för att bekämpa sociala problem på ett nytt sätt (Affleck och Mellor, 2006). Inom EU uppmuntras exempelvis numera alla medlemsländer att införa mikrofinansieringssystem. I regel betraktas mikrokrediter i den västerländska kontexten som ett alltigenom finansiellt medel som till exempel kan underlätta innovationsbenägenheten och tillväxten hos småföretag. Men på senare tid har även de sociala förtjänsterna kommit att lyftas fram: On the EU level, microfinance is situated at the intersection of two major policy fields: economic policy, by which the European Commission and the Member States try to stimulate through numerous initiatives innovation, investment, growth and job creation and the social inclusion process fostering equal education and employment opportunities and the eradication of poverty within the EU. While microfinance has been initially viewed as an economic issue, the awareness of the correlation between lack of access to finance and social exclusion has been constantly growing in the EU institutions. (EU Mikrokrediter, 2007) Enligt rapporten ovan framkommer att system för mikrokrediter är verksamma i snart vart och vartannat av EU:s medlemsländer. I Sverige har mikrokrediter däremot ännu inte fått sitt genombrott så att det är allmänt känt vad en sådan lånemodell innebär, och med vilka syften den används. Parallellt med tillkännagivandet av fredspriset till Yunus och Grameen bank pågick emellertid ett arbete som just siktade mot att introducera en modell för mikrokrediter i Sverige. Projektet PITEM (som står för Partnerskap, Integration, Tillväxt, Entreprenörskap och Mångfald) syftar till att mobilisera kvinnors entreprenörskap genom att skapa och implementera en Svensk modell för mikrokrediter som fungerar efter projektets slut (Projektplan, 2006). Den uppmärksamhet som Muhammad Yunus och mikrokrediter tilldrog sig kan sägas ha smittat av sig på PITEM Som ett resultat har projektet och dess arbete med att införa mikrokrediter i Sverige - rönt ett stort intresse i media. En återkommande reflektion i mina samtal med projektledningen har varit just den mediala uppmärksamhet; Varför är det plötsligt så intressant vad vi gör?, eller Ser du, nu blir det minsann fart på dem [beslutsfattare], när vi syns, eller Det är hett nu vad vi gör, eller Det pratas så mycket i media, men ibland undrar jag vad substansen är i det här projektet? Naturligtvis har det mediala intresset på många sätt påverkat PITEMprojektets processer med att införa, och hitta en rättmätig plats för, mikro

6 krediter i Sverige. Men, PITEM har naturligtvis inte enbart syftat till att föra upp debatten om en svensk modell för mikrokrediter i media. Det har främst handlat om att ge en grupp som ofta inte har någonting i alla fall inte i termer av ekonomiska resurser - en förutsättning att utveckla idéer, att bli medveten om sin egen potential, och därmed att se möjligheter i en annars kanske tämligen utsiktslös vardag. På följande sätt beskrivs PITEMs arbete, och ambitioner, i nättidningen Dagens ETC: PITEM använder mikrokrediter för att skapa förutsättningar för invandrarkvinnor att starta eget. Vi vill inte bara prata entreprenörskap, vi vill göra det, konstaterar Joyce Kimwaga Lundin och Margareta Spång som är processledare för, och eldsjälarna bakom, projektet PITEM. Deras ord låter som ekon av grundaren av Grameen bank, och förra årets pristagare. (Dagens ETC, ) I PITEM har det handlat om att ge kvinnor företrädesvis dem med annan etnisk bakgrund än den svenska en möjlighet att förverkliga sina idéer genom att öppna upp möjligheter för att starta företag. Detta är en process som PITEM beskriver som mobilisering, vilket så länge kan förstås som ett sätt att, genom att uppbåda gemensamma krafter, skapa ett större rörelseutrymme för kvinnors entreprenörskap. Detta kapitel syftar till att ge en inblick i den betydelse som mobiliseringen av entreprenörskap getts i PITEM, liksom vad det inneburit för projektets deltagare att mobiliseras. Närmare bestämt syftar detta kapitel till att lyfta fram följande två aspekter; 1) Mobiliseringen av bilden av företrädesvis invandrarkvinnors entreprenörskap i media, och 2) Kvinnornas - deltagare och handledare i PITEM - berättelser om vad det innebär att mobilisera sitt entreprenörskap. Lite kort om aspektseende I denna forskningsrapport står följaktligen mobilisering av entreprenörskap i fokus. Det handlar närmare bestämt handlar det om ur vilka synvinklar som vi kan betrakta mobilisering av entreprenörskap. För som Asplund (1970) påminner oss i sin bok Om undran inför samhället måste vi, hur vi än söker förhålla oss till verkligheten, alltid att se den som någonting. Att se aspekter av något ger oss en djupare och kanske också mer nyanserad kunskap om ett fenomen. Människans förmåga att med ens kunna se något med nya ögon framhålls således. Detta exemplifieras genom ett resonemang om bilder som föreställer två saker samtidigt. I Asplunds ex

7 empel handlar det om en bild som både föreställer en fyrklöver och fyra elefanter som dricker ur en vattenho. Att se båda bilderna kan dock förefalla knepigt, ibland rentutav omöjligt: Hur reagerar man när man fått reda på lösningen? För det första så, att en frågeställning som kanske nyss framstod som vrickad eller vettlös, nu framstår som meningsfull. För det andra: lösningen accepteras omedelbart. Man är emellertid inte, tror jag, benägen att karaktärisera lösningen som riktig, sann eller hållbar. Rektionen liknar mera en exklamation, eller bättre: en acklamation. Man bifaller: Javisst Nu ser jag det! Aj fan! Antigen ser man det eller också ser man det inte. Men något slags sanningsvärde hos lösningen tycks inte alls ligga till grund för huruvida ett bifallsrop avlockas en eller inte. (Ibid:15) Med utgångspunkt i detta resonemang finns ingen neutral, objektiv ståndpunkt en sanning - utan en rad aspekter. För att återknyta till detta forskningsprojekt handlar det inte om vilken, eller vems, betydelse som är mer riktig, sann, eller viktigt. De två aspekter jag kommer att lyfta fram är dels mediabilden, dels kvinnornas berättelser om mobilisering. Rapporten är strukturerad enligt följande: Först ges en bakgrundbild till PITEM-projektet, och därefter teoretisk översikt över hur entreprenörskapsbegreppet kan betraktas. Efter detta söker jag att ge begreppet mobilisering en fylligare innebörd och ge en idé om vad det innebär att mobilisera entreprenörskapet för några av samhällets grupper. Avslutningsvis berättas om vad mobilisering inneburit i PITEM, först genom att presentera mediabilden, och efter det genom att ge en inblick i kvinnornas berättelser om mobilisering. En bakgrundsbild PITEM har under tre år, med hjälp av medel från NUTEK samt ESF-rådet, bedrivit projektverksamhet med syfte att mobilisera entreprenörskapet hos kvinnor (företrädesvis från etniska minoriteter). I den meningen framstår som ett avgränsat projekt. Men från en annan utgångspunkt finns starka kopplingar mellan PITEM och ett tidigare projekt, nämligen projektet Mångfald i Företagsamhet (MiF). MiF var ett projekt som siktade på att skapa entreprenöriell aktivitet bland vissa grupper med syfte att det på sikt ska leda till en mer entreprenöriell kultur i de tre kommunerna Katrineholm, Flen och Vingåker. Eftersom MiF - 4 -

8 finansierades med medel från Equal 2 var det överordnade målet att bekämpa all sorts ojämlikhet och diskriminering som relaterar till arbetsmarknaden. De grupper som uppmärksammas i projektet var kvinnor från etniska minoriteter, funktionshindrade, ungdomar, och kulturarbetare. Samtliga av dessa grupper omtalas i projektansökan som underrepresenterade i regionens företagande. Andra närliggande beskrivningar skulle kunna vara att de ses som diskriminerade, missgynnade, särbehandlade, eller orättvist behandlade när det gäller möjliga vägar att skapa ett, för dem, meningsfullt (arbets)liv. Precis som i PITEM var mobilisering ett centralt begrepp i MiF-projektet: De huvudpartners (Katrineholm, Flen och Vingåkers kommuner), som initierade Mångfald i Företagsamhet har verkat för att mobilisera såväl som organisationer som regionala myndigheter för att delta i utvecklingsarbetet. (MiFansökan, 2002:38, min kursivering) empowerment och mobilisering är själva basen för utvecklingsteamens arbete och de (MiF-ansökan, 2002:39, min kursivering) En annan metod som med framgång prövats vid utvärdering av EU-projekt är Nätverkskartor där deltagarna (över tid) beskriver antingen i ord eller bild de nya aktiviteter, kontakter och uppgifter som de blivit involverade i till följd av projektet. Metoden mobiliserar deltagarna och skapar utrymme att delta även för de som känner sig osäkra på att uttrycka sig skriftligt eller muntligt. (MiFansökan, 2002:48, min kursivering) Under de tre år som MiF varade pågick en mängd olika aktiviteter för att mobilisera deltagare och förändra de företagsfrämjande strukturerna. Efter att MiF-projektet avslutades våren 2005 är de flesta av dessa aktiviteter blott ett minne och den konkreta form som återstår är i många fall endast en projektdokumentation som för en alltmer tynande tillvaro i något avlägset arkiv. Men det finns också några mer bestående resultat av MiF, ett sådant är den organisation som formerades i ett tidigt skede i projektet; Nätverket för Entreprenörer från Etniska Minoriteter (NEEM). Denna organisation bildades av deltagarna i målgruppen kvinnor från etniska minoriteter och kan betraktas som en högst oavsedd organisation (Berglund, 2006). En organisation som oväntat gripit tag i möjligheten att i varje fall till viss del skriva om några av samhällets spelregler. NEEM var och är i högsta grad fortfarande en organisation som utmanar de spelregler som upprätthåller våra föreställningar om entreprenörskap, genus, och etnicitet. 2 I Equal, som är ett gemenskapsinitiativ inom Europeiska socialfonden, satsas resurser för att tillvarata alla människors förmåga, kompetens, och utvecklingsmöjligheter, oavsett kön, ålder, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller eventuella funktionshinder

9 Tillsammans med resurscentrat Baltic Fem har NEEM drivit projektet PI- TEM. I samarbete med ett flertal andra resurscentra har de sedan arbetat med nätverksgrupper för att mobilisera det entreprenörskap som finns hos gruppen kvinnor från etniska minoriteter. Dessa organisationer menar jag gjort en rad objektiva företeelser politiska. Dels utmanar de entreprenörsschablonen i sina positioner som kvinnor, invandrare, arbetslösa, unga, osv. Dels provoceras företagandet när de lyfter fram affärsidéer som betraktas som annorlunda. De utmanar idén om att en bra affärsidé säljer sig själv genom att framhålla att man inte bara bemöts utifrån idén utan också som individ. De påpekar att befintliga finansieringssystem särbehandlar människor på grundval av de sociala kategorierna kvinna och invandrare ; och de utmanar föreställningen om att invandrarkvinnor är passiva, en stereotyp som inte minst blir tydlig i Thomssons (2003) redovisning av kvinnoverksamheter i Sverige När kvinnorna dessa organisationer träder in på den spelplan som söker främja och skapa entreprenörskap i samhället provoceras vedertagna föreställningar om genus, etnicitet och entreprenörskap. Men PITEM inte bara utmanar spelreglerna, de har också i varje fall till viss del även börjat skriva om dem. För gruppen kvinnor från etniska minoriteter skapar de nya möjliga positioner att för kvinnorna genom att ge entreprenörskap en vidare innebörd. Målet är emellertid inte entreprenörskap i sig, snarare är det medlet i organisationens arbete för ett jämlikare samhälle. Frågan är då hur vi kan betrakta entreprenörskap i detta sammanhang. I nästa avsnitt diskuteras att det i dag inte finns någon självklar definition av entreprenörskap, utan att det utgör ett begrepp som i allra högsta grad getts ett allt bredare tolkningsutrymme. En entreprenörskapsväv Entreprenörskap framstår allt som oftast som ett begrep som gjort en resa - om än ofrivilligt. Från Schumpeter s tes om ekonomisk utveckling (t ex Swedberg, 1994, sid. IX ff.) till dagens diskussioner om möjlighetsskapande (t ex Shane and Venkataraman, 2000; Johannisson, 2005). Som en konsekvens tycks det råda en viss förvirring när det gäller hur vi ska se på entreprenörskap. Att det på ett eller annat sätt handlar om utveckling skriver nog de flesta under på. Men det tycks finnas olika ståndpunkter - även om de oftast förblir outtalade om huruvida ekonomiska, ekologiska, sociala, eller egalitära, dimensioner ska ges första prioritet i utvecklingen av individer, företag, regioner, nationer, eller i ett globalt perspektiv hela världen

10 I denna linje har entreprenörskap spridit till andra sfärer som den offentliga (t ex Edwards, Jones, Lawton and Llewellyn, 2002), den privata (t ex du Gay, 1999), och även till utbildningens sfär (t ex Berglund och Holmgren, 2007). På motsvarandet sätt uppmärksammas allt ofta betydelsen av att stimulera olika gruppers entreprenörskap. I Sverige har de tre målgrupperna kvinnor, invandrare och ungdomar hamnat i fokus (Lundström och Stevenson, 2001). På så sätt har en mängd offentliga stödformer introducerats för att tillgodose dessa målgruppers behov, och stödja deras företagsamhet. Det ser med andra ord ut att finnas ett mängd berättelser om entreprenörskap som alla mer eller mindre söker att göra anspråk på entreprenörskap på just sitt sätt (Berglund, 2007). Men även om det finns en uppsjö av entreprenörskapsversioner är det inte alla som är lika användbara; eller förståeliga. Att tala om socialt entreprenörskap, ekologiskt entreprenörskap, urbefolkningars entreprenörskap, ungt entreprenörskap, kvinnors entreprenörskap (ja, listan kan göras lång) blir i vissa fall obegripligt. För, vad är det för skillnad på vanligt entreprenörskap och ett likalydande som har prefixet ekologiskt eller socialt? Handlar det om att man måste ta hänsyn till några nya regler, månntro? Nej, skulle nog många anhängare av de senare formerna säga, det handlar om att fokusera andra värden i samhället. Det sociala entreprenörskapet syftar enligt många primärt till att nå sociala resultat. Och, de som betonar vikten av att rikta blicken mot specifika grupper skulle säga att det handlar om att dessa grupper hittills gått obemärkta förbi i entreprenörskapandets praktik. Dels har det för många av dessa grupper pågått i det fördolda (kunde t ex en kvinna starta företag för ett sekel sedan?, jmf. Sundin, 2002:34ff.). Dels är det många som inte kan identifiera sig med den stereotypa mytbild som vuxit fram över entreprenören som västvärldens hjälte, the self-made man som utifrån ingenting, och med egna händer, byggt upp ett imperium (Berglund 2006b). Därför bör vi heller inte betrakta entreprenörskap som en stor entydig diskurs 3 den stora berättelsen om entreprenörskap. Istället bör vi betrakta samtalet om entreprenörskap som en diskursiv väv en väv som består av både tjocka som tunna tanke- och kommunikationstrådar 4 (Berglund och Johansson, 2007). De tjocka trådarna representerar de betydelser som 3 När jag talar om diskurs refererar jag till en uppsättning av betydelser, metaforer, representationer, bilder, berättelser och uttalanden som tillsammans frambringar en viss version av världen (Burr, 1995, sid. 64). 4 Trådarna i entreprenörskapsväven är följaktligen verksamma både i våra tankar om entreprenörskap, och i de samtal som vi för, likväl som de som vi så lätt förförs av i den offentliga debatten. Trådarna bildas i social interaktion när vi - genom användandet av metaforer, representationer, bilder, berättelser och uttalanden - ger entreprenörskap en viss betydelse. Respektive tråd frambringar således en viss version av världen, och ger följaktligen också entreprenörskap en viss betydelse i den världen

11 kommit att fixeras och bli för givet tagna. De jämförelsevis tunnare trådarna däremot är betydligt mer sköra, och kan även lätt kan framstå som obegripliga i skenet av de förra. Ibland kan man tänka sig att de tunna trådarna och dess alternativa betydelser kan komma att stå i konflikt med, och därför åsidosättas av, de tjocka trådarna. Men de tunna trådarna kan också påminna oss om att vi emellanåt måste ompröva de sanningar vi kommit att ta för givet. Entreprenörskapsvävens låsningar Entreprenörskap är således inte ett neutralt begrepp utan har färgats av historiens strömningar så att det gett oss en alltför snäv bild över såväl människan som vad utveckling kan innebära. Metaforen väv menar jag kan öppna upp för en dialog eller en omförhandling om de föreställningar som låser entreprenörskap till 1) en viss aktivitet, 2) en speciell slags individ, och 3) en viss typ av värdering: 1. För det första tenderar vi framförallt att se entreprenörskap där företag startar och utvecklas, medan andra former av entreprenörskap osynliggörs. Till exempel framhålls sällan det entreprenörskap som pågår i den offentliga sektorn (Sundin, 2004), i kooperativa företag, eller i s.k. nonprofit organizations (Gawell, 2007) varken i media eller i policy texter. I stället sammankopplas entreprenörskap främst med företags tillblivelseprocess, en företeelse som v föreställer os utförs av en person allena entreprenören snarare än vi ser att detta är en process som åstadkoms av en grupp av människor. 2. För det andra har vi en benägenhet att peka ut vissa individer som entreprenörer. Att det riktats kritik mot att denna figur som entreprenören mäts mot är maskulint betingad (Ahl, 2002; Bruni, Gherardi and Poggio, 20044), etnocentriskt bestämd (Ogbor, 2000), och därför diskriminerande (Berglund och Stenmark, 2005) faller tyvärr ofta i glömska. Den stereotypa bilden av entreprenören har således lett till en idealiserad version av individen, en version som många människor får svårt att förlika sig med. I stället för att främja entreprenöriella processer finns därför en risk att samtalet om entreprenörskap snarare kväver de sociala processer som kan betraktas som entreprenöriella. 3. För det tredje bildar entreprenörskap en viktig pusselbit i den stora berättelsen om moderniteten, vilken kan beskrivas som drömmen om en värld med tydliga beskrivningar för varje situation och där ingen enda situation lämnas utan föreskrifter. I en sådan värld ses utveckling inte enbart som förändring, utan framförallt som framsteg (t ex Foucault, 1980; Lyotard, 1984; von Wright, 1993). Som Friman (2002) visar har utveckling kommit att likställas med en viss uppsättning värderingar, nämligen med idén om ekonomisk tillväxt. Med all rätt kan, och bör vi fråga oss huruvida normdefinitionen av entreprenörskap exkluderar andra viktiga utgångspunkter från vilka samhällen och människor utvecklas. Annorlunda formulerat; utveckling, vilket åsyftas i samtalet om entre

12 prenörskap, borde förutom den ekonomiska synen även övervägas från sociala och ekologiska dimensioner. Då kanske även sociala och ekologiska värderingar kan börja ses som något som driver fram entreprenöriella handlingar och beslut. Tillspetsat visar dessa tre fastlåsningar att entreprenörskap, i enligt de tjocka trådarna, framför allt handlar om att starta och driva ett företag, något som vi i synnerhet tänker oss kan utföras av en medelålders västerländsk man som skapar ekonomisk tillväxt och därigenom bidrar till samhällets utveckling. Genom att uppmärksamma att det finns andra former av entreprenörskap, andra sätt att betrakta människan på, och andra värden också skapas genom entreprenörskapet behöver vi fråga oss om inte dessa antaganden (eller fastlåsningar) utgör hinder för aktiviteter som utvecklar samhället i det långa loppet. Sannolikt är i vart fall att de tjocka trådarnas syn på entreprenörskap inte uppmuntrar de många människornas entreprenörskapande. Med tanke på den uteslutande mytbilden finns det anledning att fundera över om det inte är fler grupper än kvinnor som behöver mobiliseras. Tillspetsat syns de flesta av oss ingå i någon av dessa grupper, om vi nu inte råkar tillhöra normen i entreprenörskapsdiskursen (jmf även Holmquist och Sundin, 2002): Kvar återstår det faktum att det inte endast är kvinnor, ungdomar, invandrare, eller andra ouppräknade sociala kategorier som blir den andre i förhållande till den mytbild som skapats av entreprenören. Här får vi alla vackert ta plats i samma båt. Ingen kan hålla måttet med tanke på alla de fantastiska egenskaper som vi använder för att beskriva entreprenören. Figuren blir helt enkelt inte mänsklig. I stället kan vi se entreprenören som en beskrivning av idealmänniskan - en gudabild om man så vill - för hur människan bör vara i ett marknadsorienterat samhälle. Inte konstigt att jakten på entreprenörer ter sig utopisk! Entreprenören per definition finns inte utan har i stället blivit myten personifierad Som idealbilden ser ut just nu, favoriseras den rationelle, västerländske, heterosexuelle, medelålders mannen av medelklass. Likafullt utgör dock även han ett undantag från normen. Än värre blir det för de andra som blir än mer avvikande när entreprenören, som den omtalas idag, utgör mallen. Myten om entreprenören är uteslutande, men den stänger oss alla ute. (Berglund, 2007:90 ff. ) Få människor som jag träffat under de senast åren när jag forskat om entreprenörskap har kunnat peka på var de kan se att entreprenörskap tar sig i uttryck. Att det är något som är viktigt och att det dyker upp i olika sammanhang tycks de flesta vara överens om. Men, det verkar oerhört svårt att se det entreprenörskap som pågår någonstans där ute. I stället tenderar vi att lyfta fram vad som redan skapat, vilket väcker hjältebilden över entreprenören till liv liksom det grandiosa som de skapat. Ett exempel som återkommer när jag frågat studenter, men också lärare (se Berglund och Holmgren, 2007), är Bill Gates med sitt Microsoft. Eller så Sveriges främsta - 9 -

13 entreprenör, Ingvar Kamprad med sitt IKEA. I en annan riktning används begreppet entreprenörskap för att tala om framtiden. Alltsedan Lissabonfördraget har entreprenörskap blivit ett ledord, inte bara i den politiska retoriken, utan även i de sammanhang där man genom olika fonder och program erbjuder medlemsländerna att bidra till utvecklingen av Europa. Entreprenörskap framställs i dessa texter som motorn i samhällsutvecklingen. Olyckligtvis tycks även dessa samtal att återgå på de antaganden som historiskt gjorts om entreprenörskap, dvs. ifrån de fastlåsningar som jag nyss redogjorde för. Eftersom vi har att göra med ett abstrakt begrepp kan det också vara svårt att röra sig bort ifrån de historiska avtryck som färgat och som alltjämt färgar entreprenörskap. Förhållandes tycks således vara att entreprenörer antingen låter sig fångas retrospektivt eller visionärt. I någon mening kan entreprenörskap därför betraktas som hedersgästen som alla hört talas om, men som ingen riktigt känner. Följaktligen används entreprenörskap för att porträttera hur vi vill att framtiden ska gestalta sig. Det påminner oss om människans möjlighet att intervenera i världen och ger oss därför hopp och tilltro om en värld också i morgon. Det är detta antagande som utgör en tyst överenskommelse i de allra flesta entreprenörskapsversioner; människans förmåga att skapa sin framtid. Tankefiguren om den skapande människan menar jag är vad som över huvudtaget gör samtalet om entreprenörskap möjligt. Denna tankefigur är emellertid högst tvetydig. Å ena sidan framstår den som oerhört uteslutande med tanke den mytbild som vuxit fram över hjälten, medan den å andra sidan sätter agendan för hur vi som människor ska bete oss i ett marknadsdrivet samhälle. Båda dessa påståenden verkar rimliga, var för sig, men tillsammans förefaller de uppenbart ologiska och motsägelsefulla. Denna paradox menar jag kan lösas upp genom att beakta entreprenörskapsväven utifrån några centrala fixeringsbilderna. Det är fixeringsbilderna som kan hjälp oss att se fler entreprenörer, och mer av de värden som de skapar. Fixeringsbilder som kan skapa öppningar i väven Samtalet om entreprenören och entreprenörskap resulterar ofta i en ensidig bild över entreprenörskapandet. Bilden över hjälten, den som gör gott. Tankefiguren om den skapande människan, vilken gör berättelsen om entreprenörskap möjlig, blir förledande. Den sätter Skapelsen/Mannen/- Individen i fokus medan dess motbilder, Förstörelsen/Kvinnan/Kollektivet, göms i dunkel. Tankefiguren den skapande människan menar jag därför inte är entydig, utan tvetydig. Tre centrala fixeringsbilder visar sig (jmf

14 Asplund, 1991, sid. 37ff). I en välgjord fixeringsbild är de två bilderna gjorda av samma element men man kan bara se en figur åt gången (se figur 1). Precis som vi kan växla mellan den unga och den gamla kvinnan kan vi i varje bild av t ex skapelse också se förstörelse, om än i det fördolda. Och, vice versa, finns det i varje bild av förstörelse också en bild av skapelse. Som Schumpeter (1934) förde fram förstås entreprenörskap bäst som kreativ destruktion. De två bilderna i en fixeringsbild definieras således alltid i relation till varandra vilket innebär att bilderna av Skapelse/Förstörelse, Man/- Kvinna, Individ/Kollektiv både utesluter och förutsätter varandra. De två motbilderna ska därför inte ses som varandras fiende. Tvärtom! De kompletterar varandra, men ställer förstås krav på Figur 1, Exempel på fixeringsbild den gamla och den unga kvinnan en viss grad av komplexitet. Framförallt sätter de vår förmåga att kunna växla mellan att se Skapelse/(Förstörelse), Man/(Kvinna), och Individ/(Kollektiv). Anledningen till parenteserna är just att de visar att vi inte vanligtvis relaterar dessa begrepp till entreprenörskap. Poängen med en fixeringsbild är nämligen att vi tenderar att fastna i en av bilderna. Vi kanske ser den unga kvinnan, men har svårt att se den gamla. Kort sagt, fixeringsbilderna ställer krav på vår förmåga att växelse. På följande sätt kan vi tänka om de två första fixeringsbilderna: Skapelse/(Förstörelse)I samband med att något byggs upp rivs något annat ned. Logiken är solklar. Entreprenörskap handlar om både skapande och förstörelse, vilket gör begreppet per definition tvetydigt. Entreprenörskap framställs nästan alltid som något positivt (jmf. Berglund och Johansson, 2007). Det vill säga, den skapande dimensionen av entreprenörskapet dominerar mycket kraftigt på bekostnad av den förstörande dimensionen. Man/Kvinna Mannens entreprenörskap framstår som det viktiga, och kanske det riktiga, medan kvinnornas entreprenörskap snarare förefaller vara en trevlig sysselsättning som de utför jämte privata göromål. Det är i den offentliga sfären som tillväxt och sysselsättning skapas. I det privata livet däremot är familj, och barn, det viktiga. Kvinnan står i förbund med den privata sfären, och mannen med den offentliga sfären. På så sätt blir kvinnan den andra, den som avviker från entreprenörskapsnormen

15 Det är den tredje fixeringsbilden - Individ/(Kollektiv) som jag tror har något viktigt att säga om projektet med att mobilisera kvinnors företagande. I regel sätts bilden av Individen - den skapande människan i fokus i berättelsen om entreprenörskap. Men det finns också en annan bild som handlar om kollektivet de som på olika sätt deltar i att definiera och ge form åt skapelsen. I entreprenörskapslitteraturen har det funnits en slagsida, där entreprenören som hjältefigur lyfts fram på bekostnad av den kollektiva dimensionen av entreprenörskapet. Det är förmodligen ingen slump att de just valde bilden av en man på omslaget till EU:s Grönbok (2003) om entreprenörskap (se figur 2). Men det finns givetvis alltid också en kollektiv sida av entreprenörskapet (t ex Johannisson, 2005). I forskningen har det kollektiva entreprenörskapet numera också fått ett uppsving genom diskussioner om ett socialt entreprenörskap. Här söker Figur 2 Omslaget till EU:s Grönbok om Entreprenörskap man lyfta fram hur människor går samman för att åstadkomma ett gemensamt bästa. Må så vara om det kollektiva målet rör gruppen, företaget, regionen, nationen, eller kanske i en mer utopisk vision; hela världen. I den kollektiva bilden kan entreprenörskap ses som ett sätt för hur man kan förändra världen genom att organisera sig med andra, vilket kan leda till att diskriminerande strukturer förstörs till förmån för att mer jämlika skapas. Naturligtvis menar jag inte att kollektivet är en del av entreprenörskapets praktik. Givetvis finns det där, alltjämt närvarande. Det är bara det att vi i vår gemensamma föreställningsvärld - har lyft fram individens betydelse i entreprenörskapandet, och förskjutit kollektivets funktion till bakgrunden. För även bakom ikoner som Ingvar Kamprad och Bill Gates finns ett kollektiv som bidragit till att IKEA och Microsoft blivit de företag som de är idag. Jag säger därför inte att Individen inte är viktig i entreprenörskapandet bara att kollektivet också spelar en central roll i entreprenöriella processer. Två berättelser kan därmed ta form. Den ena sätter Individen i fokus den skapande människan och den andra Kollektivet de som på olika sätt deltar i att definiera och ge form åt skapelsen. Vad vi behöver göra är bara att bli lite bättre på att inte glömma bort att också berätta den senare versionen

16 Sammanfattningsvis menar jag att de antagande vi gjort om entreprenörskap får konsekvenser. Framförallt försvårar de våra möjligheter att se det entreprenörskap som pågår just nu. Och kan vi inte se det blir det definitivt svårt att stödja de processer som har en potential att mobilisera entreprenörskapet på bred front. De tunna trådarna menar jag inte bara utmanar de tjockare trådarnas syn på människans och värdegrunden för utveckling, de kan också öppna vårt synfält för var entreprenörskap kommer till uttryck, och därmed också hur det kan mobiliseras. Kan vi lära oss att växla mellan de tre fixeringsbilderna så kan vi se att det i skapandet av något nytt alltid förstörs något gammalt, och vi kan om vi negligerar den manligt präglade mytbilden se de kvinnliga entreprenörerna. Inte minst kan vi också se kollektivet de som på olika sätt deltar i entreprenörskapandet och åtnjuter dess förtjänster, men som kanske också fruktar dess konsekvenser. Kan vi lära oss att se denna komplexitet menar jag att det också skapas förutsättningar för att se fler entreprenörer och mer av de värden som de skapar. Mobilisering Som jag nämnde inledningsvis kan mobilisering beskrivas som människors förmåga att uppbåda gemensamma krafter för att skapa ett större rörelseutrymme för något. En kraftsamling som åstadkoms för att göra det orörliga rörligt. Att förflytta något eller någon. Ofta förknippas mobilisering med ett samhälles förmåga att omorganisera sig för krig. Enligt Svenska Akademins Ordlista beskrivs mobilisering också i termer av att försätta på krigsfot. Under det andra världskriget användes begreppet ofta i termer av att alla måste ställa upp och att alla måste vara aktiva. Att mobilisera handlar således inte om en kvinnas eller mans arbete, utan om att koncentrera de gemensamma ansträngningar som görs för att uppnå en viss effekt. I krigssituationer handlar det om att få en slut på det pågående kriget. Följaktligen handlar mobilisering i detta sammanhang om att organisera sig inför ett stundande, eller pågående, krig. Precis som många andra påpekat finns en stark relation relationen mellan organiseringstermer/strategier och krigstermer/strategier, vilket även mobiliseringsbegreppet visar. Ett helt annat sammanhang för begreppet mobilisering är sjukvården där det ofta används av personal för att beskriva vilka framsteg patienten gjort i något avseende. Till exempel används mobilisering för att redogöra för hur patientens fysiska rörlighet utvecklas efter en operation. I denna rapport, liksom i projektet PITEM, har mobilisering emellertid varken med sjukvård eller med krig att göra; även om det säkert går att hitta vissa liknelser. I PITEM har mobilisering i stället kommit att stå för ett sätt att uppbåda krafter för kvinnors - och då företrädesvis dem med annan et

17 nisk bakgrund än den svenska - entreprenörskap och hur detta kan skapa en större rörlighet för såväl enskilda kvinnor som för gruppen. På följande sätt uttrycks idén om mobilisering i den handbok som togs fram under PITEMprojektet: Mobiliseringsprocessen syftar till att ta tillvara människors dolda resurser, att stödja dem att våga tro på sina egna resurser. Människor har ofta en stark kraft och kompetens som stärker förändringsarbete om de får möjlighet att släppa fram den Begreppet mobilisering står i direkt relation till begreppet empowerment, som handlar om individers förmåga att besluta om och att agera i sitt liv. Utanförskap bryter ner denna förmåga, varför en mobilisering i nätverk är ett medvetet val av strategi hos aktörer med ett engagemang, som syftar till att kvinnor av egen kraft ska finna vägar till sin försörjning. (Pitem handbok, 2007:33) I PITEM-projektet används begreppet mobilisering liktydigt med empowerment. När empowerment kommer på tal tas ofta tas en utgångspunkt, som här, i ett individuellt perspektiv. Det handlar om att av egen kraft finna vägar till sin försörjning. I två av de rörelser som förknippas med empowerment black power och feminism framträder i regel också det individuella perspektivet tydligast. Genom att föra fram slogans som power to the people gjorde sig Black Power rörelsen synlig (Solomon, 1976). I denna rörelse översattes empowerment ofta till konkreta former av politiska åtgärder såsom en rättvisare fördelning av inkomster bland olika grupper i samhället, till exempel genom att öka antalet svarta individer i arbetslivet, på ledande positioner, i akademin, osv. Till skillnad mot denna rörelse har striden inom feminismen varit betydligt mer subtil, eftersom de strukturer - som t ex glastak - inte handlar om lagar och regler utan i högre grad om outtalade överenskommelser. Det vill säga överenskommelsen om hur det bör förhålla sig mellan könen i samhället. Det återkommande slagordet the personal is political! inom feminismen antyder de många dimensioner som denna förändringsprocess i själva verket handlar om. Det privata är politiskt i den mening att vad jag gör i mitt eget liv alltid återgår på strukturerna. Antingen förblir de intakta eller så kan de egna handlingarna sätta igång processer som gör att strukturerna provoceras. Som Trägårdh (2000:24) uttrycker det är empowerment lika mycket ett självändamål som det är ett medel för att uppnå ett kollektivt och politiskt mål. Individuell och social förändring ses följaktligen som nära sammankopplade och beroende av varandra. I synnerhet har empowerment i det feministiska projektet därför fungerat som ett begrepp som sökt göra såväl kvinnor och män medvetna om det finns ett behov av att omförhandla genussystemet (jmf Hirdman, 1990). Förhandlingen om en hegemonisk mas

18 kulinitet är, med andra ord, inte en fråga om lagar och regler utan om att på tankeplanet sträva mot att inte förtryckas och att inse sin egen kraft (power) alltså att bli empowered. Mobiliseringen av kvinnornas entreprenörskap menar jag följaktligen bör ses både ur såväl ett individuellt som ett strukturellt perspektiv. Det handlar å ena sidan om att kvinnor tar sig för något. Att de rör sig ifrån en passiv tillvaro till en mer aktiv, eller från en osynliggjord position till en synlig. Men ur ett strukturellt perspektiv handlar det också om att ompröva vår förståelse för kvinnors passivitet, eller osynlighet. Vilka är villkoren som sätter kvinnor i dessa positioner, och hur kan dessa villkor förändras? Så ljuder det strukturella perspektivets frågeställningar. Naturligtvis kan dessa två perspektiv ses samverka. När enskilda kvinnor klär sig i entreprenörens dräkt kan deras positioner och villkor synliggöras och tas upp för omprövning. Eftersom individen och strukturerna går i varandra kan det vara svårt att se hur det individuella respektive det strukturella perspektivet. Ett sätt att tänka kan vara att likna strukturerna vid ett pussel. Alltsomoftast tycks det för kvinnor - och för den del även för andra s.k. sociala grupper - handla om att inta platsen som någon av de mindre pusselbitarna i utkanten av entreprenörskapspusslet. Pusslet strukturerna förändras emellertid inte nämnvärt. Att mobilisera kvinnors företagande handlar inte om att kvinnan ska utgöra en av pusselbitarna, utan det handlar snarare om att lägga ett helt nytt pussel. Ett pussel där kvinnors företagsamhet färgar bilden av entreprenörskap i sin helhet och inte marginaliseras till att utgör en pusselbit i utkanten som knappt märks av om den inte är utlagd. Även om empowerment skulle kunna ha ett visst inflytande i många av de frågor som individer och samhällen står inför har begreppet, enligt Trägårdh (2000), inte fått något större genomslag i Sverige. Ett försök med att introducera idén om empowerment har gjorts genom att översätta det till vanmakt och egenmakt, vilket fick spridning i vissa partipolitiska sammanhang. Numera tycks emellertid dessa begreppet att lysa med sin frånvaro i den politiska retoriken. Enligt PITEMs projektledning har begreppet mobilisering däremot fallit i god jord. Såväl i samtal med politiker, regionala aktörer, företagsfrämjare, som med andra aktörer som på olika sätt arbetar med att främja entreprenörskap i det svenska samhället. Mobilisering tycks kommunicera ett budskap i större utsträckning än vad empowerment förmådde göra (däri inräknat diskussionerna om vanmakt och egenmakt). Av den anledningen ser mobilisering ut att vara ett begrepp som i högre grad spänner över partipolitikens gränser och som därmed skulle kunna bidra till en dialog mellan de tunna och tjocka kommunikationstrådarna i entrepre

19 nörskapsväven. Det är just en sådan dialog som gör förändring möjlig i praktiken. I alla fall om vi följer Paolo Freires (1970) tankegångar om att språket inte enbart befäster givna ordningar, utan också kan göra oss medvetna om de förtryckande inslagen i vardagen. Dialog innebär alltid ett inslag av lärande. Freire menar att reflektion och handling inte kan separeras, utan att de utgör två dimensioner av ett ord. Och det är orden som är kärnan i en dialog. Ett sant ord har enligt Freire alltid en koppling till en praktik. Att tala det sanna ordet innebär därför alltid att handla därefter i praktiken (Freire, 1998, sid. 87). Dialogen binder individer och strukturer till varandra. På så sätt kan vi få en förståelse för vad det innebär att förändra världen de små världarna liksom den stora. För att återkomma till entreprenörskapsväven tänker jag att mobilisering kan beskriva processen med att förflytta de tunna trådarna i entreprenörskapsväven. Att ge de tunna trådarna en ny position handlar, menar jag, i synnerhet handlar om att lära oss växla mellan de bilder vi vant oss att se i entreprenörskapets berättelse - Skapelsen/Individen/Mannen och se dess motsatspar Förstörelsen/Kvinnan/Kollektivet. Därigenom kan den snäva synen på entreprenören som en hjälte, och på samhällsutveckling som ekonomisk tillväxt, utmanas. Parallellt skulle en ny förståelse kunna växa fram över den roll som människor har i förändringsprocesser, att det finns andra former för förändring än företagande och att det finns andra drivkrafter för entreprenörskap än enbart ekonomisk tillväxt (t ex sociala, ekologiska, egalitära dimensioner). Projektet PITEM Som jag nämnde inledningsvis har PITEM syftat till att mobilisera kvinnors entreprenörskap genom att utveckla en modell för mikrokrediter utifrån kvinnors och då särskilt dem med annan etnisk bakgrund - erfarenheter och idéer. Mikrokrediter ska i detta sammanhang inte förstås som ett lån en summa pengar utan som en process genom vilken entreprenörskap kan mobiliseras hos dem som inte har någonting, eller hos dem som inte motsvarar de tjocka entreprenörskapstrådarnas norm. Modellen för mikrokrediter har utvecklats under projektets gång och presenteras i en Handbok för mikrokrediter i nätverk en svensk modell. I denna handbok har modellen konkretiserats enligt figur 3 (för djupare beskrivning av modellen se Handbok (2007), för djupare resonemang om utvecklingen av handboken se Stridh, (2007))

20 Figur 3, Mikrokrediter som en process enligt PITEM-projektet Mobilisering Handledning Efterstöd Långivning Affärsutveckling Bedömning I PITEM har arbetat med utvecklingen av mikrokreditmodellen, och mobiliseringen av kvinnors entreprenörskap, kretsat kring ett antal nätverksgrupper hemmahörande i någon av de fyra medverkande länen Stockholm, Sörmland, Västra Götaland eller Östergötland. I dessa grupper har PITEMs deltagare tillsammans med en handledare kunnat formulera idéer och, tillsammans med gruppen, inte bara arbeta fram en idé utan även realisera dem. Förutom tillgång till kompetensutvecklingsmedel har deltagarna också fått stöd i processen med att utveckla sina affärsidéer. På så sätt har modellen för mikrokrediter prövats och utvecklats i nära anslutning till (de mobiliserade) kvinnornas affärsutvecklingsprocesser. Idén med PITEM har således varit att, genom dessa nätverksgrupper, mobilisera såväl enskilda individer som de strukturer som placerar dem i en position där deras entreprenörskap inte kommer till uttryck. Men, även PI- TEM i sig, och de två eldsjälar som står bakom projektet - Margareta Spång och Joyce Kimwaga-Lundin har mobiliserat en mängd resurser för att över huvud taget kunnat få till stånd det initiativ som i sin tur söker mobilisera kvinnors entreprenörskap. De har knutit ihop flera olika finansiärer och satt fokus på frågan om behovet av mikrokrediter i Sverige. De har under projektets gång också mobiliserat ett antal resurscentra som kommit att hitta varandra och, som Stridh (2007) beskriver, mobiliserat en arena för erfarenhetsutbyte under projektets gång. De har även mobiliserat strategiska aktörer inom lokalt, regionalt och nationellt utvecklingsarbete. Slutligen kan projektet ses ha mobiliserat nationella aktörer, samt media. I denna koncentrerade bild har jag sökt illustrera att begreppet mobilisering återkommit på många olika sätt. Vad PITEM framförallt gjort kan sägas varit att paketera begreppet mobilisering genom att sätta det i ett specifikt sammanhang (kvinnors entreprenörskap och mikrokrediter) och därigenom sökt göra det begripligt för andra vad processen handlar om