Krogarängen ett romartida gravfält

Transkript

1 RAPPORT 2015:17 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Krogarängen ett romartida gravfält Östergötland, Vadstena kommun, Vadstena och Sankt Per socken, Kvissberg 2:5 och 2:6 Del av RAÄ 11 i Vadstena socken, Del av RAÄ 36 i Sankt Per socken RAÄ 67, 68 och 74 i Vadstena socken Dnr Marita Sjölin Med bidrag av Alf Ericsson och Maria Petersson

2

3 RAPPORT 2015:17 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Krogarängen ett romartida gravfält Östergötland Vadstena kommun Vadstena och Sankt Per socken Kvissberg 2:5 och 2:6 Del av RAÄ 11 i Vadstena socken Del av RAÄ 36 i Sankt Per socken RAÄ 67, 68 och 74 i Vadstena socken Dnr Marita Sjölin Med bidrag av Alf Ericsson och Maria Petersson Krogarängen ett romartida gravfält 1

4 STATENS HISTORISKA MUSEER Arkeologiska uppdragsverksamheten Roxengatan Linköping Tel Fax e-post uvost@shmm.se e-post fornamn.efternamn@shmm.se STATENS HISTORISKA MUSEER Rapport 2015:17 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriet Gävle Medgivande I 2012/0744. Grafisk form Britt Lundberg Kartor Alf Ericsson, Lars Östlin, Marita Sjölin Foto Caroline Ahlström Arcini, Ulf Celin, Lena Engström, Alf Ericsson, Maria Petersson, Marita Sjölin Tryck/utskrift Elanders Sverige AB, 2015 Omslagsbild Folkets park utanför Vadstena med delar av undersökningsområdet sett från ovan. Foto Rikard Hedvall. 2 Krogarängen ett romartida gravfält

5 Innehåll Sammanfattning 5 Inledning 6 Bakgrund 6 Rapportens disposition 8 Kulturmiljö 9 Stenålder 9 Bronsålder 9 Äldre järnålder 10 Yngre järnålder och medeltid 12 Tidigare undersökningar inom Krogarängens gravfält 13 Forskning och kunskapsläge 15 Vadstenaområdets äldre järnålder 15 ur ett centralplatsperspektiv Gravskick under äldre järnålder 17 Boplatslämningarnas karaktär 18 rituella aktiviteter eller bosättning Historisk markanvändning i området 19 Syfte och frågeställningar 23 Metod och genomförande 24 Fältarbete och dokumentation 24 Kort om den fältantropologiska metoden 25 Naturvetenskapliga analyser 26 Förmedling 27 Krogarängen resultat och tolkning 28 Undersökningsområde 28 Fyndmaterialet 30 En tidigneolitisk gård 30 Betesmark under yngre bronsålder 31 och förromersk järnålder Ett gravfält från romersk järnålder 32 Yttre gravskick 35 Inre gravskick 36 Bålplatser inom gravfältet 43 Fynden i gravarna 43 Benen i gravarna 45 Spår av rituella måltider eller matoffer 48 vid gravarna och på gravfältet En mindre byggnad och härdar med 50 möjlig koppling till gravarna Diskussion och tolkning av gravfältet 52 De gravlagda individerna 52 Begravningssed och gravrit 53 Slutsats: Krogarängen ett gårdsgravfält 55 Två gårdar från romersk järnålder 55 RAÄ RAÄ Motala Vägar och uppodling under historisk tid 57 Åkeryta med dikessystem 57 Odlingslager och röjningsrösen 58 En väg från yngre järnålder-medeltid 59 En väg från modern tid 60 Analyser 60 Osteologisk analys 60 Vedartsanalys 60 14C-analys 62 Kol-/kväve och svavelanalys 63 Makrofossilanalys 64 Pollenanalys 64 Krogarängen ett landskapsutsnitt under år 65 Referenser 66 Litteratur 66 Otryckta källor 69 Tryckta källor 69 Administrativa uppgifter 70 Bilaga 1. Grupp- och anläggningsbeskrivningar 71 Bilaga 2. Fyndlista 95 Bilaga 3. Vedartsanalys 98 Bilaga C-analys 100 Bilaga 5. Osteologisk analys 104 Bilaga 6. Makrofossilanalys 122 Bilaga 7. Konservering 127 Bilaga 8. Meddelande, schaktövervakning RAÄ Sankt Per Bilaga 9. Undersökningsplaner 133 Vadstena Skänninge Mjölby Motala ström Svartån Linköping Stångån Norrköping Söderköping Figur 1. Karta över Östergötland med platsen för undersökningen markerad. GRAFIK LARS ÖSTLIN. Krogarängen ett romartida gravfält 3

6 ± Figur 2. Utdrag ur topografisk karta med undersökningsområdet markerat med blått. Skala 1: GRAFIK LARS ÖSTLIN. 4 Krogarängen ett romartida gravfält

7 Statens historiska museer, Arkeologiska uppdragsverksamheten, är en uppdragsfinansierad del av Statens historiska museer, som i huvudsak genomför arkeologiska utredningar och undersökningar efter länsstyrelsens beslut enligt kulturmiljölagen (SFS 1988:950). Uppdragsverksamheten utför även konsultuppdrag i form av utredningar, kulturmiljöanalyser och planeringsunderlag. Den arkeologiska uppdragsverksamheten har ingen myndighetsfunktion. Arkeologisk undersökning Krogarängen ett romartida gravfält Sammanfattning Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Öst) utförde hösten 2011 en särskild arkeologisk undersökning av delar av ett gravfält från romersk järnålder (RAÄ 11 i Vadstena socken) samt delar av två boplatser från samma tid (RAÄ 67 i Vadstena socken och RAÄ 36 i Sankt Per socken). Inom området undersöktes även ett gropsystem från neolitikum, härdar från yngre bronsålder och förromersk järnålder samt odlingslämningar och en väg från historisk tid. Gravfältet omfattar RAÄ 11, 12 och 13 och ligger till stora delar inom Folkets park utanför Vadstena. Den del av gravfältet som undersöktes låg i åkermark sydost om Folkets park. Området var kraftigt påverkat av plöjning i modern tid, men trots det kunde rester av elva stensättningar och tolv gravar utan synlig överbyggnad identifieras. Gravgömmorna var i det närmaste intakta, men benen var påverkade och fragmentariska. Gravskicket dominerades av runda stensättningar med brandgravar, men en rektangulär stensättning innehöll en skelettgrav. Ytterligare minst en skelettgrav har funnits ben från dessa fanns återdeponerade i en grop. Det inre gravskicket utgjordes av brandgropar, brandlager, bengropar, benlager och urnebrandgropar, sammanlagt 28 stycken. Av dessa har de två brandlagren tolkats som bålplatser. Huvuddelen av gravgömmorna saknade helt benbehållare. Endast i en gravgömma var benen gravlagda i en urna. I några fall fanns bitar av hartstätningsringar som pekar mot att benen hade lagts i en behållare av trä eller näver. I en grav fanns en S-formad krumkniv, men annars var fyndmaterialet sparsamt. I ett par gravar fanns nålar och en möjlig pryl. Av de gravar som kunde könsbedömas, osteologiskt eller utifrån fynd, var de flesta kvinnogravar. När det gäller ålderbestämning fanns barn från två år och uppåt, såväl som vuxna och äldre i materialet. Däremot saknades spädbarnen helt. I flera av gravarna fanns spår efter mat i form av brända djurben (däggdjur, fågel), fiskben, brända sädeskorn och andra fröer. I anslutning till gravarna fanns härdar och en mindre byggnad, vilka kan ha haft samband med rituella måltider eller matoffer knutna till gravmiljön. Gravfältet tolkas som ett gårdsgravfält knutet till en eller några gårdar i närheten. Större delen av boplatserna, RAÄ 67 och 36, låg utanför vägarbetsområdet och berördes inte. Inom de delar som undersöktes fanns gropar och härdar, som kunde dateras till romersk järnålder. Inget hus fanns inom de delar som undersöktes. Boplatserna utgör troligen gårdar, vars innevånare har begravts på gravfältet. Krogarängen ett romartida gravfält 5

8 Inledning I Folkets park utanför Vadstena ligger Krogarängens gravfält med ett 20-tal runda flacka stensättningar. Sju gravar undersöktes och visade sig innehålla brandlager med brända ben och enstaka fynd. Vid undersökningar på 2000-talet framkom ytterligare gravar utanför Folkets park; gravfältet visade sig omfatta en 300x200 meter stor yta. I följande rapport presenteras resultatet från de arkeologiska undersökningar vid Kroga r ängen, som utfördes år 2011 med anledning av att väg 50 skulle ges en ny sträckning förbi Vadstena, istället för att som tidigare gå genom staden. Ett 600 meter långt och knappt 30 meter brett område undersöktes öster om Folkets park, från Skänningevägen i söder till en gammal järnvägsbank i norr. Lämningarna speglar hur landskapet har nyttjats under 6000 år, från de äldsta spåren efter en möjlig tidigneolitisk gård, via en intensiv betesdrift under bronsålder och förromersk järnålder, till romersk järnålder då det fanns ett gravfält och två, kanske tre, samtida boplatser i området. Vägar, röjningsrösen, dikessystem och åkerytor visar markanvändningen under yngre järnålder och historisk tid. De flesta gravarna utgjordes av brandgravar med brända ben, men det fanns också en skelettgrav och en grop med skelettdelar som tolkades som återdeponerade. Undersök ningen visade att de flesta av gravarna var från äldre romersk järnålder, det vill säga århundradena närmast efter Kristi födelse. På gravfältet hade kvinnor och män, barn, vuxna och äldre begravts. Det var sparsamt med fynd, men i ett par gravar fanns gravgåvor, såsom en krumkniv, några synålar och en möjlig pryl. Kring och i gravarna fanns spår av mat, både djur- och fiskben samt brända sädeskorn och andra fröer, vilket visade att gravskicket hade involverat gravgåvor, matoffer och/eller rituella måltider i samband med begravningarna. Ut ifrån gravskick, innehåll i gravar och i samtida lämningar av boplatskaraktär fick vi en bild, inte bara av de gravlagdas kön och ålder, utan också av deras sociala och ekonomiska status samt av de ceremoniella och rituella handlingar som hade utförts i anslutning till begravningarna. Bakgrund Med anledning av en planerad ny dragning av väg 50 förbi Vadstena, istället för som tidigare genom staden, utförde Riksantikvarieämbetet, UV Öst utfört arkeologisk undersökning av RAÄ 11, 67, 68 och 74 i Vadstena socken samt RAÄ 36 i Sankt Per socken. Riksantikvarieämbetets uppdragsarkeologiska verksamhet (RAÄ, UV) överfördes, enligt regeringsbeslut, till Statens historiska museer (SHMM) den 1 januari Verksamheten är en del av SHMM och har tills vidare namnet Statens historiska museer, Arkeologiska uppdragsverksamheten. Samtliga ärenden som handlades av RAÄ, UV, däribland föreliggande, överfördes till Statens historiska museer, Arkeologiska uppdragsverksamheten, för slutförande. Den nya vägsträckan går öster om Vadstena, strax intill Folkets park. Fornlämningarna utgjordes av Krogarängens gravfält (RAÄ 11), tre boplatser (RAÄ 36, 67 och 68) och en väg (RAÄ 74). Endast de delar av fornlämningarna som låg innanför arbetsområdet till den planerade nya vägen berördes av undersökningen. Det innebär att huvuddelen av gravfältet ligger kvar i Folkets park och en stor del av boplatsen RAÄ 36 ligger kvar öster om den nu färdigbyggda vägen. I Länsstyrelsens förfrågningsunderlag och beslut ingick även fornlämningarna RAÄ 64, 65, 66. Dessa kom dock att ligga utanför arbetsområdet och berördes ej. De behandlas därför heller inte vidare i rapporten. Den arkeologiska undersökningen genomfördes efter beslut av Länsstyrelsen Östergötland (dnr ). Uppdragsgivare var Trafikverket, vilket även svarade för kost 6 Krogarängen ett romartida gravfält

9 Kvissberg ± VADSTENA Folkets park Kvarnbacken Krogarängen Skänninge Hovvägen Y X m Väderstad Skala 1: Figur 3. Inför byggandet av förbifart Vadstena utfördes arkeologiska slutundersökningar på tre ställen. Riksantikvarieämbetet, UV Öst grävde Krogarängens gravfält vid Folkets park och boplatslämningar på Kvarnbacken och Östergötlands museum grävde boplatslämningar vid Hovvägen. Skala 1: GRAFIK LARS ÖSTLIN. Krogarängen ett romartida gravfält 7

10 naderna. Fältarbetet utfördes under perioden augusti november år Projektledare var Maria Petersson. Biträdande projektledare var Marita Sjölin som även svarat för föreliggande rapport, och där inte annat anges författat rapporten. Maria Petersson har skrivit avsnittet om forskning och kunskapsläge och Alf Ericsson har skrivit avsnittet om historisk markanvändning. I samband med att ny sträckning för väg 50 förbi Vadstena började planeras i slutet av 1990-talet och under första decenniet av 2000-talet, genomfördes flera arkeologiska utredningar och förundersökningar i området. Vid en arkeologisk utredning etapp 1 (Larsson m fl 1997) samt en kompletterande utredning etapp 1 och 2 (Karlsson 2009) framkom flera fornlämningar inom sträckningen för den planerade vägen. För att närmare fastställa och beskriva både redan kända och vid utredningarna nyupptäckta fornlämningars utbredning och karaktär, genomförde Östergötlands museum flera arkeologiska förundersökningar längs med hela vägsträckningen förbi Vadstena. Resultatet av förundersökningen visade bland annat att gravfältet RAÄ 11 sträckte sig utanför Folkets park och att flera gravar skulle komma att beröras av den planerade vägen (Karlsson & Lundberg 2010). Inför byggandet av den nya förbifarten genomfördes flera särskilda arkeologiska undersökningar. Förutom undersökningarna vid Krogarängen undersökte Riksantikvarieämbetet, UV Öst en boplats från romersk järnålder samt spridda lämningar från yngre stenålder och framåt på Kvarnbacken söder om Krogarängen (Helander 2013). Mellan Kvarnbacken och Hovvägen undersökte Östergötlands museum bland annat odlingslämningar och delar av en tidigmedeltida gård (Räf 2014 samt Karlsson under arbete). Rapportens disposition Rapporten inleds med en bakgrund till undersökningen. Här presenteras kulturmiljö och tidigare undersökningar samt aktuell forskning. Vidare diskuteras kunskapsläget när det gäller Vadstenaområdet ur ett centralplatsperspektiv och det därtill kopplade gravskicket under äldre järnålder. I anslutning härtill redovisas en analys av den historiska markanvändningen i området. Därefter presenteras syfte och frågeställningar som legat till grund för undersökningen samt de metoder efter vilka undersökningen genomfördes. I det därpå följande resultatkapitlet redovisas och tolkas resultatet av undersökningen. Kapitlet inleds med en presentation av undersökningsområdet och en kortare presentation av fyndmaterialet. Därpå följer resultaten utifrån nyttjandet av landskapet, så som vi kan följa det i området under 6000 år. Efter en redogörelse för de äldsta lämningarna kommer tyngdpunkten i rapporten som behandlar lämningar från romersk järnålder. Från denna tid finns gravfältet och två samtida boplatser. Här har förstås gravarna med yttre och inre gravskick, ben och fynd en framträdande plats, men här tas också upp de spår efter rituella måltider som fanns i anslutning till gravarna. Därefter presenteras lämningar från yngre järnålder och historisk tid. Resultatkapitlet avslutas med de naturvetenskapliga analyserna. I texten är alla 14 C-dateringar som nämns kalibrerade med två sigmas noggrannhet, det vill säga cirka 95 % sannolikhet. Den avslutande diskussionen utgår från temat Krogarängen ett landskapsutsnitt i långtidsperspektiv. Sist återfinns administrativa uppgifter och därefter bilagor med grupp- och anläggningsbeskrivningar, fyndlistor, analysresultat, konserveringsrapport samt översiktsplaner där samtliga undersökta arkeologiska objekt redovisas. Bilagd finns även en kortare redogörelse för en schaktövervakning som gjordes efter avslutad undersökning i samband med mindre ingrepp i RAÄ 36 i Sankt Per socken. 8 Krogarängen ett romartida gravfält

11 Kulturmiljö Krogarängens gravfält ligger till stor del inom Folkets park, strax öster om Vadstena och ett par kilometer från Vättern. Området kring gravfältet är en del av Vadstenaslätten och utgörs idag av utpräglad fullåkersbygd. Slätten är svagt böljande med några enstaka relativt låga åsbildningar. Gravfältet är placerat på en sådan låg åsbildning, som ligger på nivåerna meter över havet. Jordmånen utgörs främst av kalkhaltig och mullrik moränlera och berggrunden utgörs till största delen av kalksten. Idag finns få vattendrag i området, men historiska kartor visar att det har funnits ett stort antal våtmarker och vattendrag som försvunnit genom utdikning (Karlsson & Lundberg 2010). Stenålder Från att ha varit i det närmaste helt okända har flera tidigneolitiska boplatser nu framkommit i Vadstenaområdet. Boplatserna härrör från den tid då människan började odla säd och hålla boskap. Sådana boplatser har de senaste tio åren påträffats på flera ställen i Östergötland, ofta när undersökningen egentligen rört andra tidsperioder. Tom Carlsson har nyligen genomfört ett forskningsprojekt om neolitiseringen i östgötskt material (Carlsson 2014). Han menar att den tidigneolitiska ekonomin var en bredspektrumekonomi där jakt och insamling fortsatt på samma sätt som under mesolitikum, parallellt med att jordbruket introducerats i form av odling av säd och djurhållning. Ofta har detta skett på samma platser. Det var alltså inte nya platser som togs i anspråk i och med neolitiseringen, utan man fortsatte ett landskapsutnyttjande som har rötterna i jägarstenåldern (ibid). 14 C-dateringar och fynd av bearbetad kvarts visar att området runt Vadstena har brukats av människor redan under mesolitikum. De äldsta spåren av bebyggelse är dock från tidigneolitikum. Vid en schaktövervakning år 2010 framkom två härdar, tre stolphål och tre gropar, RAÄ Sankt Per 38, ungefär 750 meter nordost från den nordligaste delen av Krogar ängens arbetsområde (Konsmar & Ajneborn 2013). En av de båda härdarna har daterats till tidigneolitikum. Vid samma förundersökning daterades en härd ytterligare cirka 200 meter österut, RAÄ Sankt Per 40, till mellanneolitikum. Vid en arkeologisk utredning av RAÄ Vadstena 39 i kvarterat Cisternen, drygt 300 meter sydväst om Krogarängen, 14 C- daterades en grop till tidigneolitikum och strax intill, vid RAÄ Vadstena 36 påträffades fynd av kvarts och flinta (Karlsson 2007). Vid undersökningarna inför den nya vägen undersöktes flera lämningar från yngre stenålder. Det äldsta skedet vid Kvarnbacken, RAÄ Vadstena 69 utgjordes av rännor och hyddor från tidigneolitikum (Helander 2013). I området fanns också spridda stolphål från övergången mellan senneolitikum och äldre bronsålder. I området finns även ett fåtal lösfynd av flint- och bergartsyxor, som indikerar ytterligare boplatser och kanske gravar från neolitisk tid. De närmast belägna kända gravarna från yngre stenålder utgörs av två hällkistor i närliggande Hagebyhöga (FMIS). Bronsålder När det gäller bronsålder finns det ännu färre lämningar i området. Ett område som innehåller både gravar och en boplats är RAÄ 15 i Sankt Per socken. Fornlämningen delundersöktes år 1993 och då framkom stolphål, härdar och två gravar (Feldt 1993). Den ena graven utgjordes av en flatmarksgrav med skelettdelar och den andra av en benkoncentration. 14 C-analys och keramik har daterat lämningarna till bronsålder och äldre järnålder. Det finns också dateringar till bronsålder eller äldre järnålder från härdar och gropar som inte har kunnat kopplas till gravar eller boplatser. Inom RAÄ Vadstena 58 har två härdar daterats till bronsålder respektive äldre järnålder (Karlsson & Lundberg 2010). Krogarängen ett romartida gravfält 9

12 Inom RAÄ 35, cirka 1,5 kilometer norr om Krogarängen, har en härd daterats till yngre bronsålder och äldre järnålder (ibid). Ensamliggande härdar med dateringar till yngre bronsålder och äldre järnålder förekommer på ett stort antal platser i Östergötland. Maria Petersson har i sin forskning visat att ensamliggande härdar och härdgrupper ofta har samband med betesdrift (Petersson 2006). Hennes arbete visar att man under yngre bronsålder och förromersk järnålder bedrivit välorganiserad betesdrift med herdar i centrala Östergötland. Centralt i betesdriften har varit platser till vilka man återkommit gång efter annan. På dessa platser fanns härdar, kokgropar och ibland hyddor. Äldre järnålder Om bronsåldern är sparsamt företrädd, så framträder den äldre järnåldern desto tydligare kring Krogarängen. I området finns flera gravfält med bland annat skelettgravar och vapenfynd, något som brukar tolkas som ett utryck för social stratifiering, där dessa gravar tillhör människor med hög social och ekonomisk status. Också en del lösfynd, såsom vapen och guldbrakteater, understryker denna bild. I västra Östergötland framträder Vadstenaområdet som ett område med tecken på centralitet, vid sidan av Alvastraområdet (se vidare avsnittet Vadstenaområdets äldre järnålder ur ett centralplatsperspektiv). I Granby, drygt 1,5 kilometer sydöst om Krogarängen, ligger gravfältet RAÄ 1 i Sankt Pers socken. Gravfältet, som är kraftigt skadat av grustäkt, omfattar fjorton runda stensättningar, två resta stenar och två högar (FMIS). En av högarna undersöktes 1914 i samband med att den skadades vid grustäkt. Den innehöll en skelettgrav och en riklig vapenuppsättning. Vapnen utgjordes bland annat av spjutspetsar och utifrån fynden har graven kunnat dateras till romersk järnålder (Karlsson & Lundberg 2010). I SHM:s samlingar finns en spjutspets av järn och en spjut-/lansspets av järn med inläggningar av koppar eller brons på holken. Det är oklart var exakt de hittades, men det finns en notis om en hittad spjut-/lansspets på Granby ägor (Karlsson & Lundberg 2010). Drygt en kilometer söder om Krogarängen, strax norr om Fylla by, ligger gravfältet RAÄ 3 i Sankt Pers socken. På gravfältet finns 23 gravar, vilka består av runda stensättningar. Strax intill gravfältet har det funnits en rest sten, som numera är borttagen, RAÄ 13 i Sankt Pers socken (FMIS). Ungefär 1,5 kilometer nordöst om Krogarängen finns ett område, RAÄ 15 i Sankt Pers socken, med både gravar och boplatslämningar. När platsen undersöktes 1990 hittades härdar och stolphål samt en skelettgrav och två brandgravar. Utifrån keramikfynd och 14 C har lämningarna kunnat dateras till äldre järnålder (Feldt 1993). Kring Krogarängen var boplatser från äldre järnålder i stort sett okända fram till för några år sedan, men i och med flera exploateringsundersökningar, inte minst de som utfördes för ny väg förbi staden har detta ändrats. Några av boplatserna, RAÄ 67 och 68 i Vadstena socken och RAÄ 36 i S:t Pers socken, beskrivs vidare i denna rapport. Andra, såsom RAÄ 44 och 58 i Vadstena socken, ingick i de undersökningar som Östergötlands museum utförde 2011 intill Hovvägen. Lämningarna utgjordes av ett stort antal gropar, härdar och stolphål, men något hus påträffades inte (FMIS). Boplatser undersöktes också av UV Öst vid Kvarnbacken. Inom RAÄ 59, som låg cirka 700 meter söder om Krogarängen, fanns ett tvåskeppigt hus från romersk järnålder med tillhörande gårdstun och en brunn (Helander 2013). Inom RAÄ 69, som låg knappt 100 meter söder om Krogarängen, fanns en treskeppig byggnad från romersk järnålder (Helander 2013). Lämningar som kan visa var järnålderns bebyggelse kan ha legat har också framkommit vid andra exploateringsundersökningar de senaste åren. Vid den tidigare nämnda utredningen i kvarteret Cisternen framkom också stolphål och härdar, där en av härdarna 14 C- daterades till romersk järnålder, e Kr (Karlsson 2007). 10 Krogarängen ett romartida gravfält

13 X ± Y Sankt Per 38 Sankt Per 39 Vadstena 30:1 Vadstena 46 Vadstena 3:1 Sankt Per 4:2 Sankt Per 4:1 Sankt Per 15:1 Sankt Per 36 Sankt Per 40 Vadstena 72 Vadstena 71 Vadstena 12:3 Vadstena 12:2 Vadstena 12:1 Vadstena 68 Vadstena 13:2 Vadstena 13:1 Vadstena 39 Vadstena 70 Vadstena 11:1 Vadstena 64 Vadstena 65 Vadstena 66 Sankt Per 31 Vadstena 35 Vadstena 67 Vadstena Vadstena 38 Vadstena 40 Vadstena 69 Vadstena 1:1 Vadstena 42 Vadstena 43 Vadstena 26:1 Vadstena 44 Vadstena 59 Sankt Per 1:1 Vadstena 63 Vadstena 58 Vadstena 45 Sankt Per 2:1 Sankt Per 3:1 Vadstena 27:1 Sankt Per 13:1 Vadstena 31:1 Vadstena 25:1 Vadstena 31:2 Sankt Per 16:1 Vadstena 10:1 Vadstena 33:1 Vadstena 19:1 Vadstena 32:1 Vadstena 24:1 Sankt Per 17: m X Y Sankt Per 7:1 Sankt Per 7:2 Vadstena 23:1 Skala 1: Figur 4. Utdrag ur ekonomiska kartan med undersökningsområdet (blått) och omgivande fornlämningar (rött). Skala 1: GRAFIK LARS ÖSTLIN. Krogarängen ett romartida gravfält 11

14 Yngre järnålder och medeltid Högarna på gravfälten vid Granby och Fylla indikerar att de har använts även under yngre järnålder, men i övrigt är antalet gravar från denna tid få i området. Det finns uppgifter om möjliga och bortodlade högar 500 respektive 700 meter söder om Krogarängen, RAÄ 43 i Vadstena socken och 2 i Sankt Per socken (FMIS). Inne i Vadstena har gravar undersökts, som utifrån fynden kunnat dateras till vikingatid (Karlsson & Lundberg 2010). Från samma tid är även den rika kvinnograv på Kvarnbacken som Östergötlands museum har undersökt (Karlsson 2008). I samband med ledningsdragning år 2010 cirka 100 meter väster om Krogarängens gravfält framkom lämningar efter en boplats från yngre järnålder (Konsmar & Ajneborn 2013). Inom en totalt 450 meter lång sträckning fanns härdar, stolphål och gropar. Lämningarna, RAÄ 70, 71 och 72 i Vadstena socken, har tolkats representera tre olika boplatser. En härd i den södra delen har daterats till folkvandringstid, e Kr. Det treskeppiga hus som UV Öst undersökte på Kvarnbacken, knappt 100 meter söder om Krogarängen kan ha använts in i folkvandringstid (Helander 2013). Intill Hovvägen undersökte Östergötlands museum 2009 och 2011 kulturlager, gropar och stolphål (Karlsson & Lundberg 2010). En datering från förundersökningen visar att lämningarna är tidigmedeltida. Äldre forskning visade att yngre järnålderns boplatser ofta ligger på samma ställen som den historiska bebyggelsen (Ambrosiani 1964). De senare årens arkeologiska undersökningar har bekräftat denna bild, men också visat att detta inte alltid är fallet. Ett exempel finns från Valla, utanför Linköping, där den yngre järnåldersbebyggelsen låg flera hundra meter från den historiska bytomten (Sköld 2012). De historiska byar som ligger närmast Krogarängen är Kvissberg i norr, Huvudstad i öster och Vännestad i söder, andra historiska byar i närområdet är Granby och Fylla och ytterligare något längre bort Vadstena, Västra Starby och Östra Starby. Bebyggelsen i området under yngre järnålder och historisk tid behandlas vidare nedan i avsnittet Historisk markanvändning i området. 12 Krogarängen ett romartida gravfält

15 Tidigare undersökningar inom Krogarängens gravfält Krogarängens gravfält omfattar RAÄ i Vadstena socken. Inför undersökningarna i början av 2000-talet fanns nitton stensättningar registrerade inom RAÄ 11, tre stensättningar inom RAÄ 12 och två möjliga stensättningar inom RAÄ 13 (Karlsson & Lundberg 2010). Figur 5. Plan över Krogarängens gravfält upprättad år 1948 med undersökta gravar markerade (grönt). Efter Lindahl 1949a med tillägg. Ej skalenlig. Krogarängen ett romartida gravfält 13

16 Åren 1948 och 1949 undersöktes sju gravar på gravfältet RAÄ 11 (Lindahl 1949 a och b). Gravarna låg inom eller strax utanför Folkets park och utgjordes av sex runda och en kvadratisk stensättning, som var mellan sex och åtta meter i diameter och ett par decimeter höga. De hade jord- och stenfyllning och i gravarna fanns brandlager med brända ben, hartstätningar, keramik och rostklumpar, vilka då tolkades som sönderrostade järnföremål. Den kvad ra tiska stensättningen var fyndtom. Vid undersökningen tillvaratogs även träkol från gravarna. I samband med förundersökningarna lät Östergötlands museum analysera ett kolprov från grav 24 (jfr Karlsson 2005), vilket daterades till f Kr (Ua-24127), det vill säga yngre bronsålder. I beskrivningarna av undersökningen år 1948 finns inte några uppgifter om hur kolet samlades in eller från vilken kontext. Det är därför inte fastställt om kolet kommer från graven eller inte och dateringen bör användas med försiktighet i tolkningen. Gravarnas form och innehåll pekar snarare på en datering till äldre järnålder. Vid den arkeologiska förundersökningen 2009 kunde det konstateras att det fanns ytterligare gravar sydöst om Folkets park och att dessa skulle beröras av den nya förbifarten (Karlsson & Lundberg 2010). Gravarna utgjordes av två stensättningar, sju omarkerade brandgravar och en grop med skelettdelar som bedömdes som återdeponerade. Den osteologiska analysen visade att skelettdelarna tillhörde en kvinna som dog i en ålder av år. 14 C-analys av en tand gav en datering till romersk järnålder e Kr (Ua-38340). I brandgravarna påträffades ben och bitar av harts, men i övrigt få fynd. I anslutning till gravfältet påträffades bland annat härdar, där några kunde dateras till romersk järnålder (Ua-38342). 14 Krogarängen ett romartida gravfält

17 Forskning och kunskapsläge Maria Petersson Vadstenaområdets äldre järnålder ur ett centralplatsperspektiv Man har ofta talat om att det finns tre eller möjligen fyra centralområden i Östergötland under förhistorisk tid (Nordén 1925, Hyenstrand 1979, Kaliff 1999). Indelningen bygger på fornlämningsfrekvens och de antagna centralområdena ansluter väl till topografiska förhållanden. Indelningen börjar utkristallisera sig under bronsålder för att accentueras under äldre järnålder (Kaliff 1999:48). Kaliff menar att centralområden ska likställas med områden där det funnits en tätare befolkning samt fortsätter: Att dessa områden innehållit maktcentra är i och för sig sannolikt, men hur många och med vilken inbördes relation är en mer problematisk fråga (Kaliff 1999:48). De senaste tjugo årens centralplatsforskning ger en annan och mera differentierad bild av maktens landskap under Östergötlands förhistoria. Centrala platser har haft särskilda funktioner i förhållande till det omgivande samhället och kan vara centrala ur olika hänseende; ekonomiskt, religiöst, militärt eller administrativt. Centrala platser har funnits på flera olika nivåer; lokalt, regionalt och överregionalt. Ofta kan de centrala funktionerna ha varit spridda inom ett område, så som fallet i Stevnsområdet med Gudme och Lundeborg (Nielsen m fl 1994). Dagfinn Skre har visat att vilken enhet som utgjort den ledande i en begränsad trakt växlat över tid (Skre 1998). Det förekommer sällan att äldre järnålderns ledande enheter också varit de ledande under yngre järnålder (jfr Lindeblad & Nielsen 1997). År 1997 gjordes en sammanställning av olika centralplatsindikerande fynd och fornlämningar i samband med att RAÄ, UV gjorde en arkeologisk utredning för väg 50 mellan Ödeshög och Motala (Lindeblad & Nielsen 1997). Urvalet av fynd och fornlämningar styrdes av den då aktuella forskningen där Lotte Hedeagers arbete kring centralplatser och samhällsorganisation under äldre järnålder fick stort genomslag (Hedeager 1989). Hedeagers analys utgick från ett stort danskt gravmaterial. Tre nivåer som representeras av vapengravar med olika utrustning har tolkats som en spegel av samhällets politiska och sociala organisation. Gravar med komplett vapenutrustning av svärd, spjut och sporrar samt ofta med guld och romersk import tillmättes särskild betydelse. De tolkades i termer av ett militärt och politiskt ledarskap som utvecklades under yngre förromersk järnålder och fördelade sig geografiskt på någorlunda jämnt avstånd. Nästa nivå representeras av ryttargravar med sporrar men utan vapen. Gravarna innehåller guld och importer. De tillhör äldre män. Den tredje nivån representeras av övriga vapengravar, som inte innehåller prestigevaror och endast i undantagsfall sporrar. Dessa gravar är betydligt fler och tillhör yngre män. Till det ledarskap som representeras av den översta nivån knyts unga män, rekryterade ur de ledande släkterna och begravda med vapen men utan sporrar. Krigare med sporrar miste sin vapenutstyrsel med åldern men bibehöll en status som sträckte sig utöver krigarfunktionen. Rätten att bära vapen och sporrar förefaller ha varit ärftlig (Hedeager 1989:126ff ). När de indikationer Hedeager använt sig av appliceras på västra Östergötland för perio den romersk järnålder och folkvandringstid framträder två tydliga koncentrationer; en i trakten kring Alvastra och en i Vadstenaområdet, se Figur 6. Här har bland annat gjorts åtta fynd av vapen. I ett fall, i Granby, rör det sig om en grav med komplett vapenutrustning och romerska importföremål (Stibéus 2002:128), i övriga fall av enstaka fynd av sköldbucklor, svärd eller spjutspetsar. Det är påfallande att av de fem fynd som kommer från undersökta gravar rör det sig i fyra fall av skelettgravar. Ofta är gravar med många och rika gravgåvor från romersk järnålder just skelettgravar. Däremot finns skelettgravar som helt saknar gravgåvor eller endast har enkla föremål. Ett exempel är gravfältet vid Smörkullen i Alvastra (Brovall 2003). Krogarängen ett romartida gravfält 15

18 Figur 6. Bygden kring Tåkern med centralplatsindikationer från järnåldern och tidig medeltid. Indikationer från romersk järnålder och folkvandringstid är markerade med rött. Efter Lindeblad & Nielsen 1997 samt Stibéus Krogarängen ett romartida gravfält

19 Påvel Nicklasson har varnat för att okritiskt applicera Hedeagers hypoteser rörande danskt område inom andra geografiska områden (Nicklasson 1997). I Östergötland är till exempel seden att begrava med vapen mycket vanligare än i Danmark och kan ha haft en delvis annan innebörd. Att vapengravar däremot är en typ av statusindikationer torde vara okontroversiellt. Andra fynd som tolkats som statusindikatorer är guld i Vadstena har hittats en folkvandringstida brakteat, men den mera exakta fyndplatsen är okänd (Stibéus 2002). Ser vi istället på centralplatsindikationer från yngre järnålder och tidig medeltid i västra Östergötland framträder området även under denna period som i någon mening centralt. Här finns vikingatida guld- och silverskatter, en påtaglig koncentration av tidigkristna gravmonument, så kallade eskilstunakistor, samt ett flertal tidiga romanska kyrkor. Det verkar som det finns områdeskontinuitet med avseende på centralitet både i Vadstena- och Alvastraområdet. Under de yngre perioderna framstår dessutom området kring Väderstad som i någon mening centralt. Sammanfattar man resultaten för äldre järnålderns del förefaller det helt klart att det funnits två områden i västra Östergötland som haft centralplatsfunktioner av olika typer. Vadstenaområdet är ett av dessa. Områdena är i storleksordningen 10x10 kilometer, det vill säga kring 100 kvadratkilometer stora. Däremot ska påpekas att centrum motsvarande den tredelning av landskapet som ofta nämns i litteraturen ej kan identifieras utifrån dagens kunskapsläge. När mera övergripande maktcentra tillkommit, hur de varit utformade och vilka funktioner de omfattat är frågor vi ännu saknar svar på. Ulf Näsman har, utifrån etnologiska exempel, pekat på att den övergripande makten kan vara av tillfällig natur; visigoterna valde till exempel sina krigshövdingar från gång till gång (Näsman 1988). Gravskick under äldre järnålder Perioden äldre järnålder karaktäriseras av att det existerat olika traditioner, såväl brandgravar som skelettgravar, sida vid sida, ibland till och med inom samma grav. Av tradition tolkas gravar i termer av inre och yttre gravskick, kön (manligt/kvinnligt) eller genus, släktskap, status och särskilda funktioner hos den gravlagda. De ceremonier och ritualer som kringgärdat begravningen har ägnats mindre intresse. Religionshistoriker som fördjupat sig i förhistoriskt skandinaviskt gravskick menar att de religiösa föreställningarna förmedlades genom kultens alla handlingar. Meningen rymdes i handlingen och symboliken (Artelius & Kristensson 2006). Detta framgår av de skriftliga norröna källorna. Religiös mening förmedlades genom ritualens handlingar och de spår dessa efterlämnade, något som öppnar möjligheten för att studera dessa ingående med hjälp av arkeologiska undersökningar (Artelius & Kristensson 2006). Kremeringen av en vuxen individ alstrar cirka 1,5 kilo brända ben men de gravar från äldre järnåldern som vi undersöker innehåller endast i snitt cirka gram (Sigvallius 1994). Detta är ett återkommande förhållande på alla gravfält. Vad har skett med resten av de brända benen och vilka ceremonier och ritualer knöts till dem? Har de begravts på ett annat gravfält? Har de spritts på åkrarna i fruktbarhetssyfte? Frågor kring brandgravar och bålplatser har bland annat studerats av Caroline Ahlström Arcini (2007). Eldbegängelse på öppet bål förmår inte att helt utplåna en kropp. En väg att nå slutsatser om bålplatser vore att studera beninnehåll i undersökta härdar och eldningsplatser med relation till gravfält. I Östergötland är det mycket vanligt att det finns mer än en skelettgrav på de gravfält där dessa förekommer. Själva gravskicket skelettgrav har tolkats som en statusindikation gravskicket är ofta kopplat till gravar med rika gåvor. Så var fallet t ex på Linnebergsgravfältet vid Mjölby (Helander 1998). Krogarängen ett romartida gravfält 17

20 Från andra områden, bland annat Gotland, känner man till brott eller minskning i antalet gravar mellan äldre och yngre romersk järnålder (Cassel 1998). Förklaringarna till detta kan vara flera, till exempel övergivande med anledning av minskad befolkning, ändrade former för gravläggning eller avsaknad av överbyggnader. Boplatslämningarnas karaktär rituella aktiviteter eller bosättning På cirka 80 % av alla gravfält från äldre järnåldern finns härdar (Petersson 2006). Dessa kan ligga samlade i grupper, utefter gravfältets kanter eller spridda på gravfältet och ibland knutna till speciella gravar. Dessa härdar har tolkats som spår efter rituella måltider som tillagats och intagits här, men som inte nödvändigtvis behöver ha varit kopplade till begravningarna. Senare års undersökningar visar att gravfältet var en arena för en mängd rituella handlingar som inte enbart, och ibland inte alls, hade med begravningar och de döda att göra (Artelius & Kristensson 2006). Ibland har hittats kulthus i dessa sammanhang (Kaliff 2006). Inom det rituella området vid Abbetorp hittades spår av en påle intill vilken man placerat ett lerkärl som offer, antagligen fyllt med mat (Lindeblad & Petersson 2009). Ibland kan den rumsliga utformningen avspegla ritualer, ett extremt exempel är de rader av tätt liggande kokgropar som ibland framkommer (Nordqvist 2005). Härdar på boplatser innehåller ofta några få träslag, beroende på att man föredragit vissa vedarter som brännved, medan härdar i rituella kontexter kan innehålla många olika träslag brännveden har samlats in i den omedelbara närheten. Härdarnas form i plan och profil samt lagerföljd kan ge information om deras funktion, men ibland också visa om de används vid flera tillfällen. Återanvändning är betydligt vanligare i boplatssammanhang än i rituella kontexter. På den studerade Abbetorpsboplatsen innehöll ungefär hälften av alla härdar brända cerealier och det fanns en grupp stora härdar som använts för rostning av säd (Petersson 2006:143ff ). I rituella sammanhang saknas ofta brända cerealier helt. 18 Krogarängen ett romartida gravfält

21 Historisk markanvändning i området Alf Ericsson Föreliggande avsnitt är en analys av historiska kartor och skriftliga källor från medeltiden. Syftet är att klargöra undersökningsområdets äldre ägandeförhållanden och markanvändning. Den äldsta kartan som berör undersökningsområdet är en geometrisk jordebokskarta från 1633 över den jord som låg under Vadstena och som brukades av stadens borgare och tjänstemän (LSA D6:151-2). På denna redovisas sydväst om Kvissberg och öster om Huvudstad en inhägnad äng som ligger där Folkets park nu finns. Lantmätaren Johan Larsson Grot har över ängen skrivit att den tillhör staden och att den utgörs av hårdvall. I övrigt lämnar denna lantmäteriakt ingen information om markanvändningen. Betydligt mer givande är en karta som lantmätaren Johan Ekebom år 1705 upprättade över Vadstena stads ägor. Vid Folkets park fanns då på samma plats som på nyssnämnda karta en ängs- och betes mark som kallades Krogarängen namnet finns fortfarande på moderna kartor, Figur 7. I tillhörande beskrivning kan man läsa att nämnda äga är belägen mellan Kvissberg och något som kallas Galgbergets flåttejord. Med detta avses det åkergärde där stadens avrättningsplats förr hade legat och som bestod av ett stort antal åkerstycken, på äldre svenska benämnda flåttar (sing. flat). Dessa åkrar hade tagits upp på 1400-talet av Vadstenas borgare på byn Vännestads marker och bildade ett sammanhängande lapptäcke av åkermark (Ericsson 2012:166 med not 88). Vidare kan man läsa att Krogarängen har fått sitt namn av att stadens hästkrögare där har slåtter- och betesmark till sina hästar. En hästkrögare var en person som drev gästgiveri och var skyldig att hålla häst för resande. Lantmätaren har i vanlig ordning angivit ägans kvalitet och kvantitet. Han skriver att Krogarängen består mestadels av hårdvall beväxt med små ekar och hasselbuskar samt har sidläntare gräsväxt på den västra sidan. Ängen avkastar i normala år ett lass hö på tunnlandet, vilket totalt gör 14 ¼ lass. Den norra delen av Krogarängen var en med hägnader avstängd beteshage där hästkrögaren hade sina hästar på bete. Figur 7. Krogarängen Utsnitt ur en karta över Vadstena stads ägor. LSA D121-1:3. Krogarängen ett romartida gravfält 19

22 Figur 8. Medeltidens byar och deras ägoområden i Vadstenatrakten. Kvadraternas storlek är proportionerlig med byarnas attungstal, det vill säga deras taxerade storlek. Av ägoområdenas geometriska former framgår att Rosendal är avstyckad från Kvissberg. Vadstena avser kungsgården som blev Vadstena klostrets huvudgård och en av dess avelsgårdar. GRAFIK ALF ERICSSON. 20 Krogarängen ett romartida gravfält

23 Figur 9. Medeltidens bebyggelse i Vadstenatrakten. Kvadraternas storlek är proportionerlig mebyarnas attungstal. Västra Starby och Kvissberg var inrättade som Vadstena klosters avelsgårdar. Vadstena gård var också en avelsgård, det vill säga en storgård som drevs i klostrets egen regi. Vadstena stad ägdes av Vadstena kloster som var stadens dominerande maktfaktor. Vägnät och stadsplan efter kartor från 1600-talet och tidigt 1700-tal. Vadstena slott tillkom först på 1500-talet och ligger på platsen för den medeltida stadsdelen Sanden. Korset utmärker stadens avrättningsplats. GRAFIK ALF ERICSSON. Krogarängen ett romartida gravfält 21

24 Man kan fråga sig varför det mitt emellan byarna Kvissberg och Huvudstad låg en separat äga med eget namn och fasta rågångar. Sådana obebyggda fastigheter brukar med en kameral term benämnas utjord. Svaret på frågan finns i Vadstena klosters jordeböcker, det vill säga i de förteckningar som klostret lät upprätta över sina egendomar. I jordeboken av år 1447 kan man läsa att i Rosendal äger klostret en halv attung jord och att det är klostrets hästhage (SFSS 245:5). Vidare uppges att Rosendal är avsöndrat av Kvissberg (som af qwistbærghe ær wt takin). En halv attung jord är en förhållandevis liten äga, motsvarande en mindre gård eller ett torp (Ericsson 2012). Det råder ingen tvekan om att ägan Rosendal är identisk med Krogarängen. Förutom ägans storlek talar också kontinuiteten i markanvändningen och ägofigurernas former för detta. Studerar man vidstående karta över byarna och deras rågångar i Vadstenas omnejder framgår tydligt att Krogarängen/Rosendal är avsöndrat från Kvissbergs ägoområde, Figur 8. Rosendal är alltså ett äldre namn på Krogarängen. Rosendal var redan under medeltiden ett mycket populärt uppkallelsenamn med ursprung i det tyska klostret Rosenthal, instiftat Det äldsta belägget på svensk botten är från 1332 och avser ett torp i Rogslösa socken (SDHK nr 3923; Franzén 1937:89f ). Högst sannolikt har det funnits en medeltida bebyggelse någonstans i Krogarängen. Det exakta läget är i skrivande stund obekant och väntar på sin upptäckare. Rosendal låg strax norr om landsvägen mellan Vadstena och Skänninge, Figur 9. Avståndet till Vadstena var drygt en kilometer. På Vännestads ägor på andra sidan landsvägen låg stadens avrättningsplats. Arkeologiska undersökningar har visat att dömda och avrättade jordades på platsen under medeltiden (Fendin 2008). Vännestad var den största byn i trakten. Den var på 15 attungar och hade tio landbor. Med undantag för en attung som låg under prästbordet i Vadstena ägdes hela byn av Vadstena kloster. Utanför byns tegskiftade åkergärden fick borgare i staden ta upp åkerlyckor mot en avgift som var lika stor som utsädet (SFSS 245:4). Slutsats. Under äldre medeltid grundades ett nybygge på de sydvästra delarna av Kvissbergs utmark. Detta torp benämndes Rosendal och avskildes med tiden från sin moderenhet och blev till en så kallad avgärda enhet, det vill säga en självständig fastighet med erkända rågångar. Senare har gården ödelagts. När detta inträffade är inte bekant, men händelsen torde ha inträffat någon gång efter digerdöden Efter ödeläggelsen har fastigheten brukats som betesmark och donerats till Vadstena kloster, som där haft hästar på bete. Eftersom Kvissberg var en av klostrets avelsgårdar är det troligt att hästaveln har skötts av förvaltaren på denna gård. Efter klostrets upplösning har hästhagen lagts till Vadstena stads ägor och anslagits till stadens hästkrögare, som brukat marken för slåtter och bete. I samband med detta har ägan börjat benämnas Krogarängen varvid det gamla namnet Rosendal fallit i glömska. 22 Krogarängen ett romartida gravfält

25 Syfte och frågeställningar Syfte och frågeställningar angavs i den undersökningsplan som upprättades inför undersökningen och dessa var i huvudsak vägledande. Under undersökningens gång kom de delvis att förändras och modifieras med utgångspunkt i det arkeologiska materialet och dess potential. Den aktuella undersökningen omfattade såväl gravar som boplatser. Inom området fanns också ensamliggande härdar, gropar och liknande lämningar som inte kunde knytas till någon boplats. Ett viktigt syfte med undersökningen var att reda ut sambandet mellan fornlämningarna, såväl kronologiskt som funktionellt. För att bättre förstå platsen och dess betydelse ur olika hänseenden har tre olika rumsliga skalnivåer applicerats i analyserna: Anläggningen. Den första rumsliga nivån har gällt enskilda anläggningar. På denna nivå har de enskilda lämningarna, överbyggnader, brandgropar, härdar och liknande, specialstuderats. En central fråga här var hur rit och kult uttrycktes i enskilda anläggningar. När det gällde gravarna kretsade frågorna kring konstruktion och gravskick och när det gällde lämningar som härdar, stolphål kretsade frågorna främst kring funktion, konstruktion och datering. Platsen. Den andra rumsliga analysnivån gällde platsen och gravarnas relation till boplatser och lämningar av andra typer, såsom härdar, gropar etcetera som inte kunnat knytas till någon boplats. Här studerades spår av rit och kult knutna till platsen. Det gällde också att fastställa tidshorisont för gravarna respektive boplatser och lämningar av andra typer samt ta reda på hur de var relaterade till varandra. Trakten. Den tredje nivån var trakten och platsens roll och position i samtidens samhälle. Här studerades hur status och centralitet uttrycktes genom rit och kult i anslutning till gravarna samt i anläggningar som hörde samman med gravarna. De två första nivåerna behandlas i föreliggande rapport, medan den tredje nivån främst kommer att behandlas i en kommande fördjupad analys. Krogarängen ett romartida gravfält 23

26 Figur 10. Matjorden banades av med hjälp av hjulburen runtomsvängande grävmaskin utrustad med rototilt och planeringsskopa. FOTO MARITA SJÖLIN. Metod och genomförande Fältarbete och dokumentation Fältarbetet utfördes under tre månader hösten Personalstyrkan utgjordes huvudsakligen av fem arkeologer, ett arkeologibiträde, en grävmaskinist och en dumperförare. Tidvis tillstötte ytterligare fyra arkeologer. Fältarbetet inleddes med att matjorden banades av med grävmaskin ner till den nivå där gravar, konstruktioner, kultur- eller odlingslager fanns. Redan vid avbaning lades fokus på att försöka tolka strukturer och identifiera sammanhang. Detta för att kunna prioritera och välja undersökningsmetod. Under arbetet med avbaning definierades de arkeologiska objekten, varpå de mättes in med RTK-GPS. All inmätning skedde i koordinatsystemet SWEREF Gravfältet lodfotograferades från sky-lift och fotoplanerna användes i fält som underlag för tolkning av överbyggnader och konstruktioner. Samtliga påträffade arkeologiska objekt undersöktes och dokumenterades i sin helhet. För att metallfynd lättare skulle kunna upptäckas avsöktes samtliga gravar och ett urval av lämningar av andra typer med metalldetektor innan undersökning. Gravar, lager och konstruktioner undersöktes med modifierad kontextuell metod, som vid tidigare undersökningar visat sig ge bra resultat. Metoden innebär att fokus riktas mot handlingar och detta metodiska angreppssätt stämde väl med undersökningsplanens inriktning mot att spåra rituella handlingar och handlingsmönster. Spåren efter varje handling dokumenterades och registrerades som en kontext. Spåren efter sammanhängande handlingar sammanfördes till en grupp, exempelvis utgör varje grav en grupp. 24 Krogarängen ett romartida gravfält

27 Figur 11. Arbetsstyrkan utgjordes av från vänster; Magdalena Lobell, Marita Sjölin, Elisabet Schager, Veronica Forsberg-Ljungdahl, Ulf Celin och Maria Petersson. FOTO ALF ERICSSON. Samtliga kontexter dokumenterades på en särskild blankett som utarbetades för undersökningen. Denna registrerades sedan, liksom fynden och proverna i Intrasis. Grupper dokumenterades på en särskilt blankett. Grupper och kontexter redovisas i bilaga. Planoch profilritningar upprättades i skala 1:20. De brända benen i gravarna var dåligt bevarade. För att ta tillvara de ibland mycket små benfragmenten vattensållades fyllningen i gravgömmorna. Skelettgraven undersöktes och dokumenterades utifrån den fältantropologiska metoden, se vidare nedan. Det innebar en närstudie av hur skelettet låg i graven, det vill säga lägen (vridningar, utfall och så vidare). Hanna Menander, arkeolog UV Öst, som har erfarenhet av att arbeta enligt denna metod ledde undersökningen av skelettgraven. Kontinuerliga tolkningar styrde upplägget och prioriteringar medförde anpassningar gentemot förfrågningsunderlag och undersökningsplan. Exempelvis djupbanades delar av gravfältet efter att gravarna undersökts, för att undersöka om det kunde finnas äldre lämningar på djupare nivåer. Kort om den fältantropologiska metoden Den fältantropologiska metoden (från franskans Anthropologie de terrain) är en tvärvetenskaplig metod, som syftar till att kunna förstå de kulturella aspekterna av behandlingen av den döda kroppen. Metoden innebär en närstudie av det inre gravskicket, mera exakt hur benen ligger i graven. Genom att beakta de naturliga biologiska aspekterna av döden, det Krogarängen ett romartida gravfält 25