case Raoul Wallenberg-kalendern / case sid 1/6

Transkript

1 Raoul wallenberg-kalendern case INLEDNING I Raoul Wallenberg-kalendern har vi samlat berättelser om inte mindre än 365 olika människor som alla har samma sak gemensamt viljan att göra någonting riskabelt för andra, för en abstrakt idé om mänskliga rättigheter eller för konkreta människor man har framför sig. Ursprungstanken var att de 365 skulle ha tagit risker för just mänskliga rättigheter, men inte ha använt våld. En diskussion Forum för levande historia förde var, till en början, om vi skulle kunna få ihop 365 tydliga exempel som dessutom gick att matcha mot 365 olika datum. Vi hade inte behövt oroa oss. I den databas som arbetades fram av socialantropologen Brian Palmer och hans medarbetare vid Uppsala universitet finns idag tusentals namn. Och ur arbetet och fördjupningen med alla dessa sinsemellan olika livsöden från olika tider växer ändå en gemensam bild fram av människor som förmår att de bortom sig själva, kanske har en särskild förmåga att identifiera sig med andras livsomständigheter. Ingen av dem är perfekt, många av dem gör eller säger saker som säkert skulle skapa stor irritation om det sades idag. Men de har det mod som ändå fordras för att kunna säga ifrån eller göra det förbjudna när det egna samvetet kräver det för andras skull. TRE OLIKA FALL UPPGIFTER Låt eleverna läsa de tre berättelserna. Dela in klassen i par. Be eleverna reflektera över nedanstående frågor. För en gemensam diskussion med hela klassen efter genomförd reflektion. Vad ser ni för olikheter mellan de tre personerna? Vad har de tre personerna gemensamt? Låt sedan eleverna fortsätta att reflektera i par över följande fråga. För sedan en avslutande diskussion med hela klassen: Hjälte, är det ett bra namn på dessa personer? Ska man kalla personer som gjort något liknande något annat? ( Jämför: Offer, förövare, åskådare och?) Raoul Wallenberg-kalendern / case sid 1/6

2 FALL 1: 1 mars Denis Mukwege En kväll i december 2008 blir den kongolesiske gynekologen Denis Mukwege överfallen i sitt hem av okända män. Det är inte första gången han och hans familj utsätts för hot och våld, men ingen av dem blir skadad. Dagen efter går han som vanligt till sitt arbete på Panzisjukhuset i Bukavu. Vid grinden möts han av tiotalet nyopererade, gråtande kvinnor som tror att han har blivit mördad. Mukwege är idag en av världens ledande gynekologer och expert på att hjälpa kvinnor som skadats svårt vid våldtäkter. Man skulle kunna tro att alla skulle uppskatta hans arbete, men han lever under ständiga hot. Mukwege föddes den 1 mars 1955 som tredje barnet av nio i en familj i Kongo där fadern arbetar som pastor i Pingstkyrkan. Han ser ofta sin far be för sjuka, och blir som ung också vittne till hur kvinnor dör i barnsäng, vilket får honom att bestämma sig för att efter avslutade läkarstudier fara till Frankrike och studera till gynekolog. Under folkmordet i Rwanda 1994 och inbördeskriget i Kongo-Kinshasa från nittiotalets slut fram till idag blir våldtäkter allt oftare använt som vapen, med följden att ett stort antal kvinnor lider av svåra skador som de inte ens törs söka vård för. Idag leder Denis Mukwege arbetet med medicinsk och psykologisk hjälp till våldtagna kvinnor på Panzisjukhuset i Kongo-Kinshasa, och han räknas idag som världens ledande specialist på vård av våldtäktsskador. Hans arbete uppfattas också som ett hot. Sjukhuset har vid ett tillfälle bombats av gerillan. Hans arbete med att ge människor hoppet och livet tillbaka skrämmer uppenbarligen andra. Ingen annanstans i världen utsätts kvinnor för så systematiskt grymma handlingar av soldater, som skjuter eller sticker knivar i deras underliv efter de fullbordade våldtäkterna. Varje dag får hundratals kongolesiska kvinnor sitt liv förstört. Ur artikel om Mukwege i Dagens Nyheter 25 januari Raoul Wallenberg-kalendern / case sid 2/6

3 FALL 2: 19 maj Tina Strobos Allra längst upp i pensionatet i Amsterdam fanns en våning dit andra gäster inte fick gå. Det var där familjen Schotte under hela andra världskriget gömde judiska flyktingar, bland annat i ett lönnrum utan fönster. En dag kom det en snickare med en verktygslåda. Jag är från motståndsrörelsen, sade han, visa mig huset så ska jag bygga ett gömställe åt er. Så berättar den då 89 år gamla Tina Strobos, född Schotte, i en intervju i New York Times Tina Strobos föddes den 19 maj Hennes föräldrar var övertygade ateister och socialister och tog tidigt avstånd från nazismen. När Holland ockuperades under andra världskriget arbetade flera i hennes familj för den holländska motståndsrörelsen. Hon, hennes mor och hennes mormor gömde under krigsåren sammanlagt mer än hundra judiska flyktingar och barn på sitt pensionat i Amsterdam, ibland i det hemliga lönnrummet där tre vuxna fick plats, och räddade därigenom deras liv. Att skydda judiska flyktingar var belagt med dödsstraff, och Strobos berättar i flera intervjuer att en stor del av inspirationen till arbetet kom från en känsla av ren trots: Det var det rätta att göra. Det är sådant ditt samvete säger åt dig. Jag tror på hjältemod, och när man är ung vill man göra äventyrliga saker. Strobos flyttade efter kriget till USA och utbildade sig till barnläkare och psykiatriker. Mot slutet av sitt liv hon dog 2012, 92 år gammal uttalade hon sig skarpt mot användningen av tortyr som förhörsmetod av misstänkta terrorister. Artikeln i New York Times om Strobos den 16 oktober 2009: Raoul Wallenberg-kalendern / case sid 3/6

4 FALL 3: 21 juni Andrew Goodman Den 21 juni 1964 stannar polisen i den lilla staden Meridian, Mississippi, en bil med tre unga rösträttsaktivister. De har kört för fort, säger sheriffen, vilket de tre förnekar. De betalar ändå sina böter och eskorteras ut ur staden. Lite längre ned på landsvägen stannas de av två pickup-truckar. Det är ett bakhåll. I bilarna sitter medlemmar av Ku Klux Klan som tydligen visste precis var de var. De tre skjuts ned innan de kommer ur bilen och deras kroppar göms i en slambrunn på en bondgård, där de senare samma sommar hittas av FBI. En av de tre mördade var den 20-årige Andrew Goodman, student från New York. (De två andra hette Mickey Schwerney och James Chaney). Goodman hade tillsammans med några jämnåriga vänner ställt upp som frivillig för att hjälpa rösträttsrörelsen i södra USA man var (och är) tvungen att registrera sig för att rösta, och vita rasister gjorde sitt bästa för att skrämma svarta väljare från att göra det. Det var när de tre var på väg tillbaka från att ha undersökt en mordbrand mot en metodistkyrka där svarta skulle kunna registrera sig som sheriffen i Meridian stoppade dem. Andrew Goodman kom från en medelklassfamilj i New York. Hans föräldrar var mycket engagerade i människorättsfrågor, och bland annat varit mycket kritiska mot senator McCarthys förföljelse av vänsterintellektuella på femtiotalet. Hans mor Carolyn var redan en välkänd psykolog som arbetade med familjeterapi och utsatta barn. Andrew och hans vänner visste att arbetet för människorättsrörelsen var farligt, men när de reste till Mississippi hade ännu inga vita mördats. De tre blev de första. I en intervju med New York Times på årsdagen efter mordet på sin son sade Carolyn Goodman: Jag skulle nog fortfarande låta Andy resa till Mississippi ( ) fastän detta förfärliga hände honom kan man inte göra en u-sväng bort från allt som man tror på. Mordet på Goodman och hans vänner utgör inspirationskälla till flera filmer, bl a Mississippi brinner från En artikel ur New York Times med anledning av Carolyn Goodmans död: Raoul Wallenberg-kalendern / case sid 4/6

5 Diskussionshjälp till frågorna De tre exemplen ur kalendern har ett gemensamt engagemang för andras rättigheter och andras rätt till värdiga liv, men i övrigt är de ganska olika: Denis Mukwege formas av en kristen miljö och ser krig på nära håll. Tina Strobos av föräldrar som är övertygade ateister. Andrew Goodman kommer ur en ganska skyddad bakgrund innan han konfronteras med våldet i Mississippi. Det är som om de har en övertygelse om alla människors lika värde, en övertygelse som inte går att återföra helt och hållet på någon ideologi eller religiös idé de har med sig från barndomen. Eller kan man det? Är de undantagsmänniskor som om egoism och sig själv närmast -tänkande på något vis skulle vara mer normalt än den hållning de står för? Kanske är det tvärtom så att det mänskliga samhället skulle stanna helt om det inte fanns ett mycket stort antal människor som trots sina skillnader i tro och politisk åskådning ändå sluter upp bakom vad vi i brist på bättre kan kalla humanism eller kanske bara soldiaritet eller medmänsklighet. Vilket ord passar egentligen bäst? Man kan ju göra tankexperimentet att ta bort några av de mer kända namnen vi förknippar med en sådan hållning. Ta bort personer som Martin Luther King, Florence Nightingale, Nelson Mandela, Moder Teresa eller Raoul Wallenberg ur historien och fundera på vad resultatet skulle bli och tänk sedan på att det bakom och vid sidan av dessa mer kända namn precis som i kalendern står hundratals du kanske aldrig hört talas om. Eller tusentals. Kanske tiotusentals. Eller hur många? Hur skulle världen se ut utan dem? Är det kanske de som håller världen igång? Hjälte? Det kan kännas lite fel att använda ett ord som hjälte i samband med berättelser om dessa människor. Dels därför att ordet alltför ofta förknippas med stridigheter och krig, men också just därför att det kan leda tankarna till just undantagen och de extraordinära. Och de är som sagt inte ensamma, utan ingår i ett större sammanhang som först kan vara svårt att få syn på. Men vad ska vi då kalla dem om vi inte använder ordet hjälte? Raoul Wallenberg-kalendern / case sid 5/6

6 Vetenskaplig bakgrund för diskussionen Kan vem som helst visa samma engagemang som personerna i kalendern? Eller har de flesta fått humanistiska idéer och exempel med sig via sin uppfostran, som i våra tre exempel ovan? Det menar t ex Donna Cohen vid Holocaust and Human Rights Education Center i USA, som forskat i frågan hon tror att vi ser ett inlärt beteende. Men kan det också röra sig om en djupt mänsklig, kanske rentav instinktiv impuls att hjälpa? Ställ följande frågor. Låt eleverna diskutera i par eller i grupper om 4-6 deltagare. För en gemensam diskussion med klassen efter varje fråga. Vad är det som driver människor att inta en hjälparroll (hjälteroll) Följdfråga: har man en speciell bakgrund när man vågar ta ställning på det viset? Handlar det om uppfostran? Eller om en instinktiv impuls vem som helst kan få? Eller har man resonerat sig fram till en hållning om människovärde? Har du någon gång varit en hjälte? Vad krävs för att man ska kunna kallas hjälte? Hjälte är det ett bra namn på personerna i kalendern? Ska man kalla personer som gjort något liknande något annat? (jämför: Offer, förövare, åskådare och?) Hjältar i min närhet Vi säger ovan att den här sortens människor eller hjältar, i brist på bättre kanske inte är undantag utan kan finnas överallt. Hur ser det ut i din egen närmiljö vilka exempel kommer du att tänka på? I din ort, i din släkts historia, i berättelser du hört? Vad har de i så fall gemensamt? Finns det någon hjälte på vår ort/region som gjort något för mänskliga rättigheter/demokrati och tolerans? Låt eleverna arbeta i par och med hjälp av olika media söka efter en hjälte på orten/regionen där de bor. Vad är det personen/personerna har gjort? Varför tycker ni att personen/personerna kan kallas för hjältar? Låt sedan grupperna redovisa för varandra, gärna med presentationstekniska hjälpmedel som exempelvis PowerPoint. Raoul Wallenberg-kalendern / case sid 6/6