101 historiska hjältar

Transkript

1 101 historiska hjältar Ola Larsmo Brian Palmer Översättning: Claes Göran Green Tio smakprover ur Historiska Medias kommande bok HISTORISKA MEDIA

2 Om boken Under många år har socialantropologen Brian Palmer samlat material om hjältemodiga personer, som utan att använda våld tar risker för att försvara sina medmänniskor och mänskliga rättigheter. Det började som ett intresse under studietiden men växte snart till ett eget forskningsområde. För kanske är det så att dessa människor är viktigare än man först kan tro. För vad blir kvar om man tänker bort dem ur den mänskliga historien? Vilka framsteg hade över huvud taget blivit av? De är också fler än vad som är allmänt känt. För bakom alla de kända namnen står det en stor skara av tidigare okända hjältar, alla med en historia som förtjänar att berättas. År 2012 var det hundra år sedan Raoul Wallenberg föddes. För att hedra honom och andra hjältar i vår historia bestämde sig Forum för Levande Historia att tillsammans med Brian Palmer och författaren Ola Larsmo sammanställa en kalender med hjältar, en för var dag. I boken 101 historiska hjältar får vi stifta närmare bekantskap med dessa hjältar som på olika sätt haft en avgörande roll och gjort världen till en bättre plats. Sagt om tidigare böcker i serien: 101 HISTORISKA MYTER En underbart uppslukande sidvändare där många av våra vanligaste historiska kunskaper ställs på ända. DAGENS NYHETER 101 HISTORISKA MISSTAG Underhållande, tankeväckande och lärorik Rydén berättar på en rapp och effektiv, men ändå trivsamt personlig prosa. ÖSTRAN

3 Om författarna Ola Larsmo (f. 1957) är författare, litteraturkritiker och ordförande i Svenska PEN. Han har tidigare gett ut romaner, novellsamlingar och essäböcker, senast Förrädare (2012), en roman om spionage i Sverige under andra världskriget. Brian Palmer (f. 1964) är ursprungligen från New York och fick under sin tid vid Harvard University utmärkelse som årets mest populäre föreläsare. I dag är han verksam som socialantropolog vid Uppsala universitet.

4 Wesley Autrey ( ) Wesley Autrey växte upp i en arrendatorfamilj i Alabama. Han blev i unga år avvisad från ett matställe som vägrade servera afroamerikaner. Hans mamma och barnen flyttade så småningom till Harlem i New York. Efter tre år i den amerikanska flottan fick Autrey anställning vid postverket och senare som murarhantlangare på byggarbetsplatser. När han hade fyllt femtio år var han den högst avlönade i sin släkt och far till två döttrar, Syshe och Shuqui, fyra respektive sex år gamla. En kylig eftermiddag den 2 januari 2007 gick far och döttrar in genom entrén till tunnelbanestationen på West 137th Street. På perrongen såg de att en man ramlade till marken. Han hette Cameron Hollopeter, var vit, hade medelklassbakgrund och studerade film. Han hade fått ett epileptiskt anfall. Autrey sprang fram för att hjälpa honom. Han stack in ena änden av en penna i Hollopeters mun för att denne inte skulle bita sönder sin tunga. Efter en stund verkade Hollopeter ha hämtat sig och han gick från platsen. Men sedan ramlade Hollopeter än en gång och rullade ned på ett spår där ett sydgående tåg just skulle komma in. Autrey tänkte för sig själv: Du måste ge dig ned där! Han skrek till två kvinnor att de skulle se till hans döttrar och hoppade sedan ned på spåret. Han försökte lyfta upp Hollopeter som dock gjorde motstånd. Mot dem kom ett tunnelbanetåg i hög fart, strålkastarna lyste upp den sotsvarta fördjupningen mellan spåren. Autrey fattade ett beslut: han tryckte ned Hollopeter i fördjupningen och lade sig själv över honom för att stoppa hans krampryckningar. Föraren drog i nödbromsen men flera vagnar rullade över de två männen innan tåget stannade. Autrey ropade till den skara som hade samlats på perrongen: Tala om för mina flickor att allt är bra med mig. Hollopeter var smått förvirrad. Är jag död? Är vi i himlen? frågade han. Nej, vi ligger under tåget, svarade Autrey. Vem är du, undrade Hollopeter som kämpade för att komma loss. Hans räddande ängel lyckades till slut övertala honom om att ligga kvar eftersom de bredvid sig hade en tredje skena som var livsfarligt strömförande.

5 Efter en halvtimme kunde räddningspersonal dra ut de två männen, avståndet mellan Autreys rygg och vagnens underrede var bara fem centimeter. Autrey sa att han var oskadd och därför inte behövde medicinsk vård. Hollopeter hade mindre skador och fördes till ett sjukhus. Autrey besökte honom innan han gick på sitt kvällsskift vid en byggarbetsplats i Brooklyn. Hans chef trodde inte på honom när han förklarade varför han var försenad. Nyheterna om Autreys bedrift gjorde honom till kändis över en natt. Han intervjuades i radio och tv och fick inbjudningar från borgmästaren och Vita huset. Politiker slogs om att få bli fotograferade tillsammans med honom och företag överöste honom med gratisprover i hopp om att han skulle göra reklam för deras produkter. Autrey valde dock att bara låta Colon Cancer Awareness Month, en organisation som arbetar med frågor kring tarmcancer, använda hans namn. Ett par småskojare lyckades dock få honom att underteckna ett mycket ofördelaktigt kontrakt som tvingade honom till månaders processande. Kändisskapet gjorde inte hans döttrar lyckliga. Vi vill ha vår byggjobbarpappa tillbaka, sa de till honom. Hans mamma uppmanade honom att hålla sig borta från en livsstil som lockade med fina middagar och påkostade kostymer och i stället tänka på vad Gud ville. Under de månader då Autrey hade rusat mellan soffprogram, intervjuer och banketter hade han börjat tro att han skulle kunna dra in så mycket pengar att de skulle räcka till ett hus för familjen och en stiftelse för att hjälpa fattiga barn. För första gången på trettio år blev han uppringd av sin pappa, som hoppades få en del av kakan. Men det visade sig att det inte fanns så mycket till kaka. Fem år senare, då han fortfarande var byggnadsarbetare, yttrade Autrey: Jag försörjer mig nu liksom tidigare med de här två händerna.

6 Anastasia Baburova ( ) & Stanislav Markelov ( ) Anastasia Baburova föddes i hamnstaden Sevastopol vid Svarta havet 1983, när det sovjetiska imperiets tid började lida mot sitt slut. Hon var dotter till två professorer och blev toppstudent. Hon tävlade i schack på hög nivå, tränade kampsport och läste kinesiska. Hon blev erbjuden en plats på Yaleuniversitetet men valde att studera internationella relationer och därefter journalistik i Moskva. En dag blev hon där vittne till ett rasistdåd som hon beskrev i sin blogg: Det är svårt att möta blicken hos en koreansk student som just har blivit misshandlad av två minderåriga idioter som hoppade ut från en rullande spårvagn, gjorde Sieg Heil-tecknet och sedan försvann. Hon bestämde sig för att inrikta sin journalistisk på att syna den växande nyfascistiska rörelsen i Ryssland. Rysslands utsatta krets av progressiva aktivister blev nu Baburovas hem. Hon drev kampanjer mot polisbrutalitet och skövlingen av skogar, hjälpte flyktingar och arbetare, och organiserade en festival riktad mot den otyglade kapitalismen i landet. Vid möten och i sina artiklar var hon en förkämpe för att Putins auktoritära regim skulle röjas undan och ersättas av radikal demokrati. Det var i det här sammanhanget Baburova träffade Stanislav Markelov, en nio år äldre advokat. Markelov hade blivit en av Rysslands ledande medborgarrättskämpar, som gick till storms mot orättvisor och tog sig an fall som inga andra advokater vågade röra. Han hade samarbetat med journalisten Anna Politkovskaja [se presentationen av henne i den här boken] och tagit tillvara hennes familjs rättsliga intressen efter att hon hade blivit mördad. Han representerade ofta familjer vars medlemmar hade blivit torterade och dödade av rysk militär och polis. På grund av sitt arbete attackerades Markelov i Moskvas tunnelbana där han blev liggande medvetslös på golvet i tunnelbanevagnen, han återfick inte medvetandet förrän tåget kom till sin slutstation. Hans pengar fanns fortfarande i hans ficka. Det som förenade Markelov och Baburova var deras mod. Hennes reportage om nynazistiska grupper, som publicerades i Novaja Gazeta,

7 ledde till hot. För att inte komma till skada började hon byta adress och telefonnummer som hon bara behöll ett par veckor innan det var dags för nytt byte. Trots att de var utsatta för fara var Baburova och Markelov vid gott mod. Ett foto visar de två vännerna när de med ett leende på läpparna går igenom en låda med politiska knappmärken. Baburova har på sig en mössa hon hade fått när hon deltog i European Social Forum i Malmö, den var prydd med en svensk älg. På sin blogg brukade Markelov skoja om den ryska konstitutionen skriven 1993 ett dokument som i Putins tid var så dåligt förankrat i verkligheten att en domare ansåg det oanvändbart vid rättsliga prövningar. Det absurda rättssystemet hade inte hindrat Markelov från att driva och vinna fall. Ett handlade om Jurij Budanov, en rysk officer som hade våldtagit, torterat och mördat en artonårig tjetjensk kvinna. För många nationalistiska ryssar var Budanov en hjälte från kriget i Tjetjenien, men Markelov hjälpte till att få honom bakom lås och bom. I januari 2009 blev Budanov frigiven i förtid med motiveringen gott uppförande. För att protestera mot detta höll Markelov en presskonferens inte långt från Kreml, och Baburova var en av journalisterna som rapporterade om den. Efteråt gav sig de två vännerna av mot en tunnelbanestation. När de just hade passerat Frälsarkatedralen sprang en maskerad man fram bakom dem och sköt Markelov som dog. Baburova försökte hjälpa sin vän och fick då också ett skott i huvudet. Skytten promenerade sedan sakta mot en tunnelbanestation. Inga förbipasserande gav första hjälpen. Sex timmar senare avled Baburova på sjukhuset. Hon blev tjugofem år gammal. Ett par dagar tidigare hade Baburovas föräldrar i Sevastopol från sin dotter fått ett brev som bara innehöll en mening: Jag vill be er om en sak: snälla ni, älska mig.

8 Anna Politkovskaja ( ) Anna Politkovskaja föddes i New York Hon var dotter till två sovjetukrainska diplomater som var ackrediterade vid FN. Hon studerade i Moskva, skrev en avhandling om den olycksförföljda poeten Marina Tsvetajeva och blev journalist. Eftersom hon började arbeta för Aeroflots kundtidning reste hon gratis. Politkovskaja fortsatte som journalist för olika tidningar och inriktade sig på reportage om människor som hade drabbats av Rysslands omtumlande ekonomiska förvandling fattiga, äldre, föräldralösa barn och speciellt flyktingar. Det var flyktingarnas berättelser som drog henne till Rysslands krig i Tjetjenien, en bergsrepublik som hade försökt frigöra sig från Moskva. Under mer än femtio resor i krigszonen intervjuade Politkovskaja ledare på båda sidorna. Men framför allt ägnade hon tid åt vanliga människor som berättade om försvinnanden, halshuggningar, tortyr och massavrättningar. Själv blev hon torterad och utsatt för en skenavrättning av ryska agenter. Få andra journalister vågade rapportera om kriget många av de som hade försökt blev dödade men genom sina många besök i Tjetjenien vann hon civilbefolkningens förtroende. Hon blev ett slags inofficiellt ombud för offren för missgärningarna. Oräkneliga personer skickade henne berättelser om vad de hade blivit utsatta för och sökte hennes hjälp. En vanlig kväll i Moskva ringde hennes telefon klockan elva och en kvinna skrek i luren: Något fruktansvärt pågår här! Hjälp oss! Gör någonting! Vi ligger på golvet tillsammans med våra barn! [sid viii i John Snows förord till Politkovskajas A Russian Diary. Svensk upplaga: Rysk dagbok, 2007.] Politkovskaja gjorde alltid vad som stod i hennes makt. När hon var i Kalifornien för att ta emot ett av sina många priser stormade samtidigt tjetjenska rebeller en teater och tog publiken som gisslan. De krävde att de ryska trupperna skulle dras tillbaka från Tjetjenien och de namngav Politkovskaja som den enda personen de tänkte acceptera som medlare. Hennes son bad henne att inte åka dit, men väl på plats tog hon sig in i den mörklagda teatern för att tala med de beväpnade rebellerna. De var obevekliga och det enda hon kunde

9 få dem att acceptera var att hon fick skaffa fram juice och vatten till de mer än sjuhundra personer som hade tagits som gisslan. Politkovskaja gjorde senare noggranna efterforskningar som visade att FSB (KGB:s efterföljare) hade planterat en agent bland gisslantagarna och skulle ha kunnat förhindra den efterföljande tragedin. Året därpå ockuperade beväpnade tjetjener en skola i staden Beslan. Politkovskaja bestämde sig för att flyga dit och erbjuda sig att medla. Ombord på planet fanns FSB-agenter. Hon serverades en kopp förgiftat te, blev allvarligt sjuk och föll i koma. Hon överlevde men tillbringade flera dagar på sjukhus. Myndigheterna tvingade läkarna att förstöra hennes journal. Efter det inträffade uttryckte David Hearst vid tidningen Guardian sig så här: Anna har som reporter redan använt flera av sina nio liv. Hennes nästa närkontakt med döden kom under en intervju med Ramzan Kadyrov, Kremls marionett i Tjetjenien. Kadyrov, känd som notorisk sadist, avslutade abrupt intervjun och skrek att han tänkte låta häkta Politkovskaja. Jag ska tydligen bli dödad [A Russian Diary, sid. 153], tänkte hon för sig själv. Hon klarade sig dock hem och skrev ett porträtt av Kadyrov i vilket hon utpekade honom som en person som borde ställas inför rätta för krigsförbrytelser. Den 7 oktober 2006 var Politkovskaja glad i sinnet. Hon skulle köpa lite god mat till sin dotter Vera som var gravid och hon begav sig till shoppingcentret Ramstor. När hon kom tillbaka och gick in i hissen för att åka upp till sin lägenhet sköt en man med baseballkeps henne med fyra skott och lämnade kvar sin pistol på hissgolvet, bredvid hennes döda kropp. Foton från övervakningskameror och polisens utredningar visade att Politkovskaja under dagar eller veckor före dådet hade skuggats av flera personer. Åklagaren medgav att en del av dem var FSB-agenter. I en intervju gjord av BBC två år innan hon blev mördad uttryckte Politkovskaja dessa funderingar om sitt yrke: Jag är helt säker på att risker är en naturlig del av mitt arbete som rysk journalist men jag kan inte sluta skriva eftersom det känns som min plikt. Jag anser att läkarnas plikt är att återställa hälsan hos sina patienter, att sångarens plikt är att sjunga. Och journalistens plikt är att skriva om vad som händer i verkligheten. Det är min enda plikt.

10 Malala Yousafzai (f. 1997) Det var i början av år 2009 och talibanska rebeller kontrollerade Swatdalen i norra Pakistan. De satte sig emot flickors skolgång och sprängde mer än etthundra flickskolor. Kvinnliga elever attackerades på gatorna. På BBC i London ville några producenter starta en blogg skriven av en flicka som gick i skolan i Swatdalen. De kom i kontakt med rektorn vid flickskolan i Khushal, en liten privat inrättning. Ingen av hans äldre elever vågade står för bloggen med tanke på den terror jihadisterna svarade för, men han lyckades få sin elvaåriga dotter Malala Yousafzai att ta sig an uppdraget. Malala sa att hon gillade pseudonymen hon hade tilldelats för bloggen eftersom hennes riktiga namn betydde drabbad av sorg. Hennes inlägg handlade om vardagslivets bekymmer, som att talibanerna exempelvis satte kabeltevenätet ur funktion vilket ledde till att hon inte kunde se sitt favoritprogram Raja Kee Aye Gee Barat ( Min drömprins ska komma för att gifta sig med mig ). En dag skrev hon: På väg hem från skolan hörde jag en man säga Jag ska döda dig. Jag började gå snabbare men till min stora lättnad pratade han i sin mobil så han måste ha använt telefonen för att hota någon annan. Till slut lyckades den pakistanska armén återta delar av Swatdalen. Malala kände sig lättad: Mitt liv är som en film, fyllt med drömmar. Jag brukar drömma om att bli berömd, att talibanerna ska tvingas släppa sitt grepp om vår dal, att jag ska få se flickorna flyga som fjärilar, befriade från alla restriktioner. Allt detta förvandlas nästan till verklighet så jag är lycklig, lycklig, väldigt lycklig. Malala uttalade sig i media och erkände att hon var författaren till BBC:s blogg. Hon belönades för sitt engagemang och porträtterades i en videofilm gjord av New York Times. Att hon blev en offentlig person ledde till att hennes vänner och släktingar började oroa sig för att hon skulle bli en måltavla för talibanerna. Malala betonade dock att hon kände sig tvungen att följa modets ledstjärna. I en teveintervju förklarade hon: Jag har den läggningen jag är redo att möta vadsomhelst. Så även om min Gud, låt det inte ske de dödar mig tänker jag dessförinnan säga: Det ni gör är fel.

11 Den 9 oktober 2012 var den femtonåriga Malala på väg hem i skolbussen tillsammans med sina klasskamrater, de sjöng pashtunska folkvisor. Två talibanska krigare stoppade bussen och en gick ombord. Vem av er är Malala. Ut med språket, annars skjuter jag er alla! Han sköt Malala i huvudet, skottet snuddade vid hennes hjärna. Efter en veckas sjukhusvård i Pakistan flögs den medvetslösa Malala till Birmingham i England för att genomgå en rad komplicerade operationer. Över hela världen bad människor för att hon skulle tillfriskna. Hon blev för många en symbol för försonlighet och mod eftersom hon vågade gå till angrepp mot talibanernas brutalitet. Operationerna lyckades och i mars 2013 kunde Malala vid en privatskola för flickor i Birmingham återgå till det hon älskade att studera.

12 Marla Ruzicka ( ) Marla Ruzicka växte upp i en småstad i norra Kalifornien. Som yngst bland sex syskon var hon bra på att få till stånd vänskapliga relationer med sin omvärld. På flygplatsen i San Francisco fick hon och hennes bror beskedet att de var för unga (hon hade fyllt åtta och han nio år) för att flyga utan vuxet sällskap. Men Marla gjorde sig till vän med piloterna genom att säga saker som Var är mina vingar? berättade hennes bror för Rolling Stone. Hon satt där hos piloterna och de verkade ha det mycket trevligt. Hennes föräldrar, som röstade på republikanerna, arbetade som fastighetsmäklare. I åttonde klass ledde den trotsiga Marla en demonstration ordnad av elever som protesterade mot Gulfkriget. Hon bjöd som talare in en krigsmotståndare till sin skola och hon började tillbringa tid tillsammans med aktivister vid människorättsorganisationen Global Exchange i San Francisco. Ett college baserat på kväkarnas värderingar gav henne möjlighet att studera i fem olika länder, vilket ledde till mötet och giftermålet med en musiker från Zimbabwe. Sedan började amerikanerna kriga i Afghanistan. Global Exchange ordnade en resa till Pakistan för att besöka människor som hade flytt från kriget. Marla följde med och blev chockad när hon fick träffa en flicka vars mamma hade dödats av amerikanska bomber. Hon bestämde sig för att åka till Kabul. Med liten reskassa och få kontakter förlitade Marla sig på att hon tack vare sin värme, sin verbala förmåga och sitt mod skulle vinna förtroende hos journalister, hjälparbetare och soldater. I Kabul ordnade hon tillställningar där personer ur lokalbefolkningen och i staden bosatta utlänningar träffades. Hon fick smeknamnet Kärleksbomben och hade snart många lojala bundsförvanter som hjälpte henne att spåra upp och träffa civila som hade drabbats av kriget. Marla blev i sig själv en humanitär organisation och hjälpte familjer att få vård och kompensation för sina skador. Hon gjorde beräkningar av det totala antalet krigsoffer och publicerade berättelser om deras lidande. Hennes protestaktion utanför den amerikanska ambassaden i Kabul väckte uppmärksamhet runtom i världen och hon lyckades

13 få kongressen att avsätta tiotals miljoner till oskyldiga offer för USA:s krig. När USA invaderade Irak åkte Marla till Bagdad. Nästan alla biståndsarbetare hade lämnat landet, men hon skulle komma att stanna i nästan två år. Än en gång använde hon sin charm för att ta sig förbi vägspärrar och öppna munnen på förtegna befattningshavare. Hon lyckades till och med få en amerikansk general att överlämna en rapport i vilken det nämndes att militären hade en lista över oskyldiga irakier som hade dödats i kriget något Pentagon hade förnekat. Hon och hennes tolk reste runt utan livvakter och bepansrade fordon för att besöka familjer som hade förlorat anhöriga vid amerikanernas attacker. Hon kom i synnerhet barnen nära, exempelvis en liten flicka som hade kastats ut genom en öppen bilruta när en missil detonerade och brände hennes föräldrar till aska. Hon ordnade även så att barn fick sjukhusvård utomlands. Bakom den sprudlande ytan dolde sig hos Marla ett eget lidande orsakat av depressioner, ätstörningar, kärleksbekymmer, för många cigaretter och för mycket alkohol. Vänner övertalade henne att lämna det farliga Irak. Efter en resa till Nepal där hon gjorde efterforskningar om det inbördeskrig som rasade hittade den då tjugoåttaåriga Marla en lägenhet i East Village i New York och ett arbete vid ett institut som drevs av Open Society. Men hon kunde inte glömma sitt tidigare engagemang. Hon reste till Bagdad och fortsatte sin bearbetning av amerikanska befattningshavare och återupptog besöken hos sårade och föräldralösa. Tanken var att det skulle bli ett kortvarigt besök och att hon sedan skulle åka till Thailand på semester. Den 16 april kom Marla och hennes irakiska kollega Faiz Ali Salim körande på den ökända vägen till Bagdads flygplats. De blev fast bakom en konvoj med lastbilar med militär materiel på flaken. En självmordsbombare körde upp bredvid dem och utlöste sin laddning. Faiz dog ögonblickligen. Brännskador täckte nittio procent av Marlas kropp, och en soldat hörde hennes sista ord: Jag lever.

14 Andrew Goodman ( ) Den 21 juni 1964 stannar polisen i den lilla staden Meridian, Mississippi, en bil med tre unga rösträttsaktivister. De har kört för fort, säger sheriffen, vilket de tre förnekar. De betalar ändå sina böter och polisen följer dem ut ur staden. Men lite längre ned på landsvägen stannas de av två pickup-truckar. Det rör sig om ett bakhåll. I truckarna sitter medlemmar ur Ku Klux Klan. Rösträttaktivisterna skjuts till döds innan de hunnit stiga ut ur sin bil och deras kroppar göms i en slambrunn på en bondgård, där de senare samma sommar hittas av FBI. En av de tre mördade var den 20-årige Andrew Goodman, student från New York. De två andra hette Mickey Schwerney och James Chaney, tjugoett respektive tjugofyra år gamla. Andrew Goodman och hans vänner hade ställt upp som frivilliga i det så kallade Freedom Summer -projektet. Ett antal ideella organisationer samarbetade för att göra det möjligt för så många afro-amerikaner som möjligt att registrera sig som väljare i delstaten Mississippi, där man tidigare lagt olika hinder i vägen just för de svarta medborgare som ville använda sin rösträtt. Aktivisterna ordnade framförallt fram lokaler, ofta kyrkor, där man kunde registrera sig i röstlängden. Kampanjen möttes med naket våld från vita rasister. Ytterligare en rösträttsarbetare mördades, trettiosju kyrkor brändes ned och ett stort antal frivilliga misshandlades svårt. Det var när Goodman och hans vänner var på väg tillbaka från att ha undersökt en mordbrand mot en röstregistreringslokal i metodistkyrka som sheriffen i Meridian stoppade dem. Andrew Goodman kom från en medelklassfamilj i New York. Hans föräldrar var mycket engagerade i människorättsfrågor och hade bland annat varit mycket kritiska mot senator McCarthys förföljelse av vänsterintellektuella på femtiotalet. Andrews mor Carolyn var en välkänd psykolog som arbetade med familjeterapi och utsatta barn. Andrew och hans vänner visste också att arbetet för människorättsrörelsen var farligt, men när de reste till Mississippi hade ännu inga vita mördats. De tre blev de första. FBI grep småningom ett antal misstänkta medlemmar av KKK, och sju av dem dömdes senare, bland dem sheriffen. Men ingen av de åtalade fälldes för mord, utan för medhjälp till mord, och

15 fick kortare fängelsestraff. Först 2005 dömdes ytterligare en misstänkt, nu till 60 års fängelse för dråp. Mordet på Goodman och hans vänner har utgjort en inspirationskälla till flera filmer, bland annat Mississippi brinner från I en intervju med New York Times på årsdagen efter mordet på sin son sade Carolyn Goodman: Jag skulle nog fortfarande låta Andy resa till Mississippi ( ) fastän detta förfärliga hände honom kan man inte göra en u-sväng bort från allt som man tror på.

16 Denis Mukwege (f. 1955) En kväll i december 2008 blir den kongolesiske gynekologen Denis Mukwege överfallen i sitt hem av okända män. Det är inte första gången han och hans familj utsätts för hot och våld, men den här gången blir ingen skadad. Dagen efter går han som vanligt till sitt arbete på Panzisjukhuset i Bukavu. Vid grinden möts han av tiotalet nyopererade, gråtande kvinnor som tror att han har blivit mördad. I oktober 2012 utsätts hans hem för en ny attack och hans livvakt skjuts till döds. Själv klarar sig Mukwege genom att kasta sig ned på golvet. Han lever idag under ständigt dödshot för sitt arbete med att ge vård och medicinsk hjälp till våldtagna kvinnor. Mukwege är idag en av världens ledande gynekologer och expert på att hjälpa kvinnor som skadats svårt vid våldtäkter. Man skulle kunna tro att alla uppskattade hans arbete, men dödshoten tvingar honom att tidvis leva utomlands. Mukwege föddes den 1 mars 1955, som tredje barnet av nio, i en familj i Kongo. Fadern arbetade som pastor i Pingstkyrkan, och Mukwege såg honom ofta be för sjuka. Som ung blev han också vittne till hur kvinnor dog i barnsäng, vilket fick honom att bestämma sig för att efter avslutade läkarstudier fara till Frankrike och skaffa sig specialistkunskaper som gynekolog. Under folkmordet i Rwanda 1994 och det efterföljande inbördeskriget i Kongo-Kinshasa, från nittiotalets slut fram till idag, blev våldtäkter allt oftare använt som vapen, med följden att ett stort antal kvinnor lider av svåra skador som de ofta inte ens törs söka vård för. Denis Mukwege leder arbetet med medicinsk och psykologisk hjälp till våldtagna kvinnor på Panzisjukhuset i Kongo-Kinshasa, ett sjukhus som han själv varit med om att grunda. Idag är han världens ledande specialist på vård av skador efter våldtäkt och har utarbetat kirurgiska metoder för att hjälpa dem som annars skulle ha fått bestående fysiska men. Men hans arbete uppfattas alltså som ett hot av de militära och paramilitära grupper som använder systematiska våldtäkter som ett vapen i sin krigföring. Sjukhuset har vid ett tillfälle bombats av gerillan. Hans arbete med att ge människor hälsan och livet tillbaka skrämmer

17 uppenbarligen då hans arbete motverkar deras terror. Som han sade i en intervju i Dagens Nyheter: Ingen annanstans i världen utsätts kvinnor för så systematiskt grymma handlingar av soldater, som skjuter eller sticker knivar i deras underliv efter de fullbordade våldtäkterna. Varje dag får hundratals kongolesiska kvinnor sitt liv förstört. Mukweges arbete vid Panzi-sjukhuset är epokgörande, inte bara för kvinnor i hans hemland utan därför att han utvecklat metoder för att hjälpa kvinnor världen över som fått bestående men efter en våldtäkt. Det gör honom i somligas ögon till en farlig man.

18 Tina Strobos ( ) Allra längst upp i Schottes pensionat med adressen 282 Nieuwezijds Voorburgwal, Amsterdam, fanns en våning dit andra gäster inte fick gå. Det var där familjen Schotte under hela andra världskriget gömde judiska flyktingar, bland annat i ett lönnrum utan fönster. En dag kom det en snickare med en verktygslåda. Jag är från motståndsrörelsen, sade han, visa mig huset så ska jag bygga ett gömställe åt er. Så berättade den då 89 år gamla Tina Strobos Schotte var mammans flicknamn i en intervju i New York Times så sent som Tina Strobos föddes den 19 maj Hennes föräldrar var övertygade ateister och socialister som redan under första världskriget arbetat med att ge hjälp åt flyktingar, och de tog tidigt avstånd från den framväxande nazismen. Efter det att Holland i maj 1940 ockuperats av Nazityskland arbetade flera i hennes familj för den holländska motståndsrörelsen. Hon, hennes mor och hennes mormor gömde under krigsåren sammanlagt mer än hundra judiska flyktingar och barn, liksom vänsteraktivister på flykt, på sitt lilla pensionat. Det hemliga lönnrummet, där som mest fyra vuxna fick plats, användes som en sista tillflyktsort. Man hade även installerat en varningsklocka som pinglade i övervåningen när Gestapo knackade på ytterdörren. Att skydda judiska flyktingar var belagt med dödsstraff, och Strobos berättar i flera intervjuer att en stor del av inspirationen till arbetet helt enkelt kom från en känsla av ren trots: Det var det rätta att göra. Det är sådant ditt samvete säger åt dig. Jag tror på hjältemod, och när man är ung vill man göra äventyrliga saker. Hon smugglade även ransoneringskuponger till andra gömda judiska flyktingar, förfalskade ID-kort och fungerade som kurir åt den holländska motståndsrörelsen. Enligt en uppgift arresterades hon hela nio gånger av Gestapo, och vid ett tillfälle slogs hon medvetslös under ett förhör. Men varje gång släpptes hon i brist på bevis. Det hjälpte troligen att hon talade tyska som en infödd. Efter kriget studerade Tina Strobos psykoanalys hos Anna Freud i London innan hon flyttade till USA och utbildade sig till barnläkare

19 och psykiatriker. Mot slutet av sitt liv hon dog 2012, 92 år gammal uttalade hon sig skarpt mot användningen av tortyr som förhörsmetod av misstänkta terrorister under det pågående kriget mot terrorismen. Tillsammans med sin mor utsågs hon av Yad Vashem i Jerusalem till Righteous among the Nations en hedersutmärkelse för ickejudar som med risk för eget liv och utan tanke på vinning skyddade judar under andra världskriget, en heder hon delar med bland andra Raoul Wallenberg.

20 Ales Bjaljatski (f. 1962) När vi skriver detta sitter Ales Bjaljatski ännu fängslad i ett arbetsläger utanför Babrusjk i Vitryssland. Hans arbetsuppgift är att vända nysydda handskar rätt. Det blir ett antal handskar per dag. Ännu har han två år kvar av sitt fängelsestraff. Enligt den vitryska staten är han dömd för skattebrott och att ha undanhållit pengar på utländska bankkonton i Polen och Litauen. Skattebrott är numera en ganska vanlig anklagelse i flera av de före detta sovjetrepublikerna, och det är särskilt oppositionella som åtalas. Det är en ganska behändig anklagelse om den riktas mot någon som Bjaljatski och andra ledare för människorättsorganisationer som arbetar med att förmedla bistånd till behövande. De pengar KGB, i Bjaljatskis fall, hittade på utländska bankkonton, med benäget bistånd från myndigheter i Polen och Litauen, hade samlats in till den vitryska människorättsorganisationen VIASNA. Den grundades av Bjaljatski 1996 med avsikten att förmedla ekonomiskt bistånd till familjerna till de demonstranter som president Aleksander Lukasjenkas regim redan då envisades med att kasta i fängelse. VIASNA blev snart en av de mest respekterade människorättsorganisationerna i östra Europa. Och mycket snart punktmarkerad av hemliga polisen, som i Vitryssland ännu heter just KGB. Ales Bjaljatski är idag en av världens mest omskrivna politiska fångar, där han sitter inspärrad och syr handskar åt staten. Ales Bjaljatski föddes 1962 i Värtsilä, som före andra världskriget hörde till Finland. Hans föräldrar var från Vitryssland, dit familjen ganska snart återvände. Han gjorde sovjetisk militärtjänst som pansarvagnsförare, men det var litteratur han ville ägna sig åt. Vid universitetet studerade han språk och litteraturhistoria, och så småningom doktorerade han på en avhandling om vitrysk litteratur. När perestrojkan började omdana ett Sovjet som redan befann sig i sönderfall anslöt sig Bjaljatski till den framväxande demokratirörelsen BPF. Över huvud tycks han ha varit med där det hände något under de åren, från organiseringen av de unga författarnas förening till uppbyggnaden av det vitryska författarmuseet. Han var med i vitryska PEN och i det nya

21 journalistförbundet. Ales Bjaljatski hann också gifta sig och få en son. Det var efter de stora demonstrationerna i Vitryssland 1996 som organisationen VIASNA tog form. Dess främsta uppgift är att förmedla ekonomiskt stöd och rättshjälp till de demonstranter som regelmässigt fängslas i samband med demonstrationer och oppositionellt arbete mot Lukasjenka-regimen. Det är för att kunna klara av denna uppgift som man samlar in pengar, bland annat utomlands, vilket enligt den nuvarande regimen alltså är ett brott. VIASNA har, som den ledande människorättsorganisationen i landet, blivit en ständig nagel i ögat på regimen. År 2003 förklarades organisationen som olaglig. I samband med att Bjaljatiski och VIASNA 2006 tilldelades det svenska Per Anger-priset för sitt arbete tilltog övervakningen från KGB. År 2009 tröttnade VIASNA helt enkelt på att arbeta i det tysta och blev offentlig igen, i öppet trots mot regimen. Och 2011, efter de stora demonstrationerna mot valfusk i Minsk året innan, åtalades Bjaljatski alltså för skattebrott. VIASNA fortsätter sitt arbete. Bjaljatski uttryckte vid ett seminarium i Stockholm för några år sedan, innan han fängslades, ändå en försiktig optimism: han menade att det de medborgarrättsliga organisationerna och föreningslivet det civila samhället långsamt höll på att stärka sin ställning som allt viktigare spelare i det vitryska samhället. På sikt kommer detta att underminera det totalitära samhällsskick som år 2013, trots allt, känns som en anomali i Europa. Och Ales Bjaljatski vänder handskar. Söm för söm, h andske för handske tar något helt annat form, långsamt och i tysthet. Vi kallar det för framtiden.

22 Alice Paul ( ) Idén om lika rösträtt för män och kvinnor har en lång historia längre än vad man kan tro om man bläddrar i de vanliga historieböckerna. En medborgare, en röst, som det formulerades i samband med den franska revolutionen. Redan då höjdes röster för att kvinnor skulle ha rösträtt på samma villkor som män. Det blev inte verklighet den gången, men i USA infördes kvinnlig rösträtt i delstaten New Jersey redan före franska revolutionen, och kvinnor hade rätt att delta i vissa omröstningar mellan åren 1776 och 1807, då deras rösträtt sedan avskaffades. Första halvan av artonhundratalet var över huvud en mörk period, men 1848 hölls en konferens om kvinnors rättigheter i Seneca Falls utanför New York. Det blev startskottet för den amerikanska, kvinnliga rösträttsrörelsen, som påfallande ofta löpte parallellt med anti-slaveri-rörelsen. Det finns många namn och färgstarka personer i den amerikanska rösträttsrörelsens historia. En av de som ständigt återkommer är Alice Paul, som hann bli 92 år gammal och därmed länge var en levande symbol för kampen för demokrati. Hon föddes i Paulsdale utanför Philadelphia, som dotter i en relativt välbärgad kväkarfamilj där man redan från första början framhöll jämlikhet mellan könen som något önskvärt. Alice fick också god utbildning, först vid Swarthmore College, som var öppet för både män och kvinnor, innan hon doktorerade i juridik vid University of Pennsylvania. Men det var när hon efter avslutad collegeexamen reste till Storbritannien för att studera socialt arbete som hon kom i kontakt med den brittiska rösträttsrörelsen, suffragetterna. Hon blev i London vittne till hur en av dess pionjärer, Christabel Pankhurst, tystades av en skrikande mobb när hon försökte hålla tal. De två lärde snart känna varandra. Det dröjde inte länge förrän Paul var en av de drivande aktivisterna i suffragettrörelsen. Under sin tid i Storbritannien hann hon bli arresterad och fängslad ett tiotal gånger, bland annat för att ha klätt ut sig till städerska och tillsammans med ett antal andra demonstranter ha stört en middag till premiärminister Asquiths ära genom att kasta skor genom ett fönster och skrika talkörer med krav på kvinnlig rösträtt. För det dömdes hon till en månads straffarbete.

23 När hon 1910 återvände till USA var hon redan en känd person, och väl hemma fortsatte hon sin rösträttskamp med de metoder hon lärt sig i Storbritannien. Dagen före president Wilsons makttillträde i mars 1913 ordnade hon en demonstration i Washington som samlade personer och fick starkt genomslag i media inte minst därför att minst 200 deltagare misshandlades av motdemonstranter. Paul och rösträttsrörelsen fortsatte med oavbrutna demonstrationer utanför Vita huset, fram till vad som blev känt som Night of Terror i november 1917 när demonstranterna en kväll överfölls av en mobb och misshandlades svårt. Då satt Alice Paul redan i fängelse för att ha vägrat ställa in demonstrationerna. Där hade hon också inlett en hungerstrejk och tvångsmatades med råa ägg genom ett gummirör som kördes ned i hennes hals. Senare beskrev hon det hela som chockerande att en alltigenom manlig regering handlade med ett så fullständigt förakt gentemot kvinnor som inte krävde mer än en så förhållandsvis enkel rättighet som att få rösta. Paul och hennes kamraters oförtröttliga demonstrationer väckte alltmer uppseende. Och i januari 1918, bara någon månad efter överfallet utanför Vita huset, lade president Wilson fram ett förslag om ett nittonde tillägg till den amerikanska konstitutionen som gav kvinnor rösträtt på samma villkor som män, vilket han starkt rekommenderade Kongressen att anta, som en del i krigsinsatsen. Tillägget antogs också, med en rösts övervikt, i januari 1920, ett och ett halvt år efter första världskrigets slut. Efter framgången för rösträttsrörelsen arbetade Alice Paul vidare med ytterligare ett tillägg till konstitutionen, ERA, som skulle slå fast att kvinnor och män hade samma rättigheter enligt grundlagen. Det antogs också av både senat och kongress fast inte förrän 1972, då Paul hunnit bli 87 år gammal. Sedan blev tillägget vilande på en ren teknikalitet. Dessutom motsatte sig antifeministiska grupper inom den amerikanska högern gång på gång att tillägget röstades igenom i olika delstatsparlament. Man lyckades också obstruera tills tidsfristen slutligen löpte ut under 1982 varpå tillägget självdog. Då hade det gått fem år sedan Alice Paul gick ur tiden. (Trots motståndet har delar av tillägget arbetats in i flera delstaters grundlagar.)

24 Under hela nittonhundratalet arbetade Alice Paul som jurist inom ramen för olika feministiska organisationer. Hon var redan då en av den amerikanska kvinnorörelsens stora gestalter och en levande legend. Som kväkare hade hon också ett religiöst färgat motto, som hon först läst på väggen i en cell i England: att motsätta sig tyranni är att lyda Gud.