Än kan vi inte glömma

Transkript

1 Än kan vi inte glömma - analys av vad som hände före, under och efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, Ukraina 1986 Åse Lundin Nv3B Donnergymnasiet, Göteborg

2 Förord I april detta år är det exakt 20 år sedan olyckan i kärnkraftsverket Tjernobyl inträffade. Det är väldigt många år, så många att de som var med när olyckan inträffade för länge sedan har förpassat den långt bak i minnet. Och de som föddes efteråt, alltså är jämnåriga med mig, har enbart fått den berättad för sig, om man haft tur. Med det menar jag att; ja, det finns folk i min ålder där polletten inte ramlar ner när de hör namnet Tjernobyl. Det är bland annat det som drivit mig att skriva detta arbete, att upplysa och informera, på ett (förhoppningsvis) lättförståeligt sätt. Men framförallt vill jag få folk att förstå, som rubriken säger, att än får vi inte lov att glömma. Många tror att problemet är löst för längesedan, de har ju hört talas om sarkofagen. Men den blir för varje dag i allt sämre skick och man måste hitta en framtidslösning, och någon måste dessutom betala för den. Historik I slutet av 1800-talet kom tiden då man började förstå sig på atomernas inre struktur. Från och med antiken och fram till denna tid hade man trott att atomen var den minsta partikeln som existerade och denna var odelbar, därav sitt namn atom. Men 1897 så upptäckte engelsmannen Joseph John Thompson elektronen, och att dessa var negativt laddade. Han skapade då en atommodell, den allra första över atomens inre struktur. Han antog att elektronerna satt i en positiv laddad massa och därmed blev själva atomen neutral. Det var sedan en av hans tidigare elever, Ernest Rutherford som upptäckte att elektronerna rörde sig runt en positivt laddad kärna, och reviderade då sin lärares atommodell och lade fram sin version Men det fanns många frågeställningar kring Rutherfords modell, så när den danske fysikern Niels Bohr lade fram sin teori besvarades många av dessa. Han hade kommit fram till att elektronerna rör sig i fast banor runt kärnan och att en atom är uppbyggd av olika skal som elektronerna kretsar i upptäcktes neutronen av engelsmannen James Chadwick. Denna upptäckt ledde även till upptäckten av att neutronen kan variera i antal i kärnan och därmed finns olika isotoper av ett grundämne. På bara några årtionden hade alltså den odelbara partikeln tre mindre beståndsdelar, elementarpartiklar. Enrico Fermi var en italiensk/amerikansk fysiker, och tillsammans med ungraren Leo Szilard var de två de första att visa en kontrollerad kedjereaktion, Man visste också att Tyskland (detta var under andra världskriget) med sina två forskare Hahn och Meitner hade kommit långt med utvecklingen av en atombomb. Lise hade upptäckt att om man sköt neutroner mot grundämnet uran klövs kärnorna och sände ut nya neutroner i en kedjereaktion. Dessutom bildades kraftig energiutveckling. De förstod nu också att med denna teknik kunde man få fram en bomb med otroligt stor kraft. Szilard och Fermi tog kontakt med Albert Einstein, som också visste vad det handlade om i och med sin relativitetsteori från 1901, och tillsammans skrev de ett brev till USA: s president Roosevelt där de berättade hur viktigt det var att komma före tyskarna i en sådan här situation. Då startade det topphemliga Manhattanprojektet där de i princip hade samlat den tidens främsta vetenskapsmän. Tyskland lyckades av många olika orsaker inte få fram någon atombomb, men det gjorde däremot USA under ledning av fysikern Robert Oppenheimer, och valde dessutom att använda dem i samma krig. Den 6 augusti 1945 släppte de en atombomb, först över Hiroshima och sedan, den 9 augusti över Nagasaki, Japan. Och det var dessutom dessa bombningar som fick upp Sveriges ögon för den nya atomkraften och inledde forskning.

3 Under kalla kriget som utspelade sig mellan USA och Sovjet utvecklades atomkraften och vapen i mycket snabb takt, främst för att kunna användas i krigsföringssyfte. Man ville också ha fram effektiva kärnreaktorer som skulle kunna användas till ubåtar för att de skulle kunna vara under vatten i mycket lång tid, t.o.m. upp till flera år. Den första energialstrande kärnkraftsreaktorn för bruk i världens stod klar år hade man kommit ännu längre och kärnkraftsreaktorer höll i full fart på att byggas runt om i världen. Geografi Under 1900-talet hade energibehovet i Sovjetunionen börjat öka allt snabbare. I slutet av 60- talet bestämdes det att för att tillgodose behovet skulle man satsa på den nya tekniken kärnkraft, närmare bestämt RBMK-reaktorer (grafitmodererade kokvattenreaktorer). I den Ukrainska delen fick myndigheterna själva bestämma var man skulle placera kärnkraftverket. Man ville ha den i nära anslutning till Ukrainas största stad, Kiev och bestämde sig för ett område norr om staden som dittills bara bestod av skog och sjöar. Själva verket placerades 80 km från Kiev, 20 km från staden Tjernobyl där verket också fått sitt namn från (betyder gråbo, som är en malörtsliknande växt, på ryska). Eftersom verket var så öde placerat behövde de anställda någonstans att bo. Lösningen på detta blev att man skapade en tätort, staden Pripjat (döpt efter den 710 km långa floden med samma namn, som rinner genom staden och slutligen ut i Svarta havet). Man satsade på infrastruktur och fick fram en modern stad med bostäder, skolor idrottsanläggningar och även nöjespark, endast 2 km från kärnkraftsverket. Dessutom hade den ett eftertraktat läge, omgiven av orörd natur, men samtidigt nära till både Kiev, Moskva och Svarta havet. Självklart lockade detta, ihop med arbetsmöjligheterna, många duktiga, nyutexaminerade arbetare var invånarantalet i Pripjat uppe i höga personer. Teknik Det finns ett flertal olika reaktortyper som används på olika håll i världen. De vanligaste reaktortyperna är de som har samlingsnamnet lättvattenreaktorer, och har som namnet anger vatten som kylmedel. Man delar upp dessa i kokvattenreaktorer (BWR) och tryckvattenreaktorer (PWR). Men det finns fler, i Kanada använder man tungvattenmodererade reaktorer som kallas CANDU och i Storbritannien luftkylda istället för vattenkylda (som är den typ vi använder i Sverige, faktiskt både BWR och PWR). RBMK reaktorer finns enbart inom forna Sovjetunionens gränser, och blev som nämnt deras satsning på kärnkraften. RBMK står för Reaktor Bolshoy Moshchnosty Kipyashchiy vilket betyder fritt översatt kanaliserad högeffektsreaktor. Heter egentligen RBMK-1000, som syftar på att den klarar av att producera (alltså turbinerna har en effekt på) 1000 megawatt (watt = joule/sekund).

4 I en RBMK reaktor finns ett stort grafitblock (grafiten fungerar som moderator, moderera = reglera, bromsa) där 1700 tryckförsatta kanaler är borrade. I varje rör finns ett bränsleelement av uran och man pumpar vatten genom tryckröret. Bränsleelementet och de kärnreaktioner (fissioner av uranium-235) som sker där får vattnet i röret att börja koka. Ångan och vattnet från rören separeras i ångseparatorn och ångan går till ångturbinerna som i sin tur driver en generator. Generatorn alstrar ström som kan nå ut till konsumenterna. Ångan som drivit turbinerna kyls sedan ner (ofta med hjälp av havsvatten) och kondenserar då till vatten igen och kan användas på nytt längst ner i kanalerna i reaktorn. RBMK reaktorn har alltså ingen reaktortrycktank som innefattar hela kärnan, utan det finns istället enskilda tryckrör med bränsleelement i varje. I västvärlden har RBMK-reaktorer aldrig förekommit i användning utan de hittas bara i området som hör till forna Sovjetunionen. Detta kan bero på att många andra länder valde bort de nyckfulla egenskaper RBMK reaktorer har. De har bland annat ingen kraftig inneslutning i exempelvis betong eller liknande, för att skydda omkringliggande områden vid eventuella utsläpp. Detta har dock efter Tjernobylolyckan åtgärdats på de reaktorer som fortfarande är i drift. Det som jag också ska ta upp mer grundligt senare är att reaktorn har instabila egenskaper vid låga effekter, och detta är en bris som hör samman med konstruktionen. Så vid Tjernobyl, där effekten vid testet var mycket låg, blev reaktorn väldigt svår att manövrera. Man kan säga att reaktorn kan skena, om man t ex minskar kylvattnets flöde så ökar ånghalten i vattnet i tryckrören. Då detta sker ökar bränsleelementens värmeeffekt som i sin tur ökar ånghalten ytterliggare. Det man då har är ett kedjeförlopp som inte ens kontrollstavarna kunde bromsa (dessa kontrollstavar har också förbättrats efter olyckan så att de snabbare kan tas ut och in ur reaktorn). Olyckan

5 Den 25 april 1986 planerade man in en rutinmässig kontroll över driften i reaktor 4 vid kärnkraftverket Tjernobyl. Man ville samtidigt passa på att utföra ett experiment som skulle visa om turbinen i reaktorn skulle klara av att driva pumparna till kraftverket vid ett eventuellt strömavbrott (tills nöd-dieselgeneratorn sattes in). Andra kärnkraftverk hade blivit frågade att utföra samma typ av experiment, men avböjt på grund av riskerna som experimentet utgjorde. Man visste att risken för en härdsmälta fanns, men på Tjernobyl valde man ändå at genomföra testet. Man ville utföra experimentet på en effekt av megawatt. Denna dag började man alltså minska effekten på reaktorn, men när man kommit ner till hälften (1600 megawatt) av dess kapacitet, 50 %, var man tvungen att avbryta sänkningen därför att strömmen från reaktorn behövdes för att täcka elbehovet i området. Man fick vänta tills kvällen, vid 23.00, innan man fortsatte sänkningen av effekten. Det var planerat att testa reaktorn vid en effektnivå på 30 %, men plötsligt faller effekten ner till några få procent (ca 30 MW), vilket är alldeles för lågt för att kunna utföra testet. Anledningen till detta tros vara att när effektsänkningen skedde så ökade koncentrationen av xenon-135, en isotop av ämnet xenon som lätt absorberar neutroner. På grund av detta är det svårt att hålla effekten i reaktorn uppe, för kedjereaktionen avstannar ju om för många av neutronerna som frigörs för att driva reaktionerna absorberas (även jod hjälpte till att förorena reaktorn). Här fanns tillfälle att avbryta testet, man hade fortfarande möjlighet att lugna reaktorn och stabilisera den. Men verkets biträdande VD ville inte avbryta testet, och trots att arbetarna var tveksamma till att vilja fortsätta, var de tvungna att göra som övermännen sa, att vara kärnkraftstekniker var ett fint jobb och de ville inte bli avskedade på grund av en sådan här sak. Man bestämde sig alltså trots effektfallet för att genomföra experimentet, och man var för att kompensera den höga koncentrationen av xenon tvungen att dra ut nästan alla kontrollstavar. Då höjdes alltså effekten något, till ca 7-10 %. Vid sådan låg effekt var reaktorn fortfarande

6 mycket instabil, den är inte bygg för att fungera under sådana förhållanden. Effekten från vattenpumparna med kylvatten var låg därför att man stängt av turbinerna och från kontrollrummet försökte man styra detta manuellt, men man lyckades inte komma tillrätta med problemet. När flödet av kylvatten inte hade samma hastighet som normalt ökade ånghalten som följd av ökad kokning i reaktorn och gjorde reaktorn ännu mer instabil. När och på grund av detta så ökade nu effekten av reaktorn okontrollerat. Operatörerna i kontrollrummet däremot, insåg inte instabiliteten av reaktorn och startade experimentet. För att undvika att testet avbröts av säkerhetsanordningar och liknande, stängdes dessa av. Trycket från ångan är nu mycket högt i reaktorn (de avstängda turbinerna är de som ska leda ut det förångade vattnet) och pga. detta skenar den, dvs. är uppe i nästan 120 gånger sin normala effekt. Nu insåg operatörerna att de inte har kontroll över kärnreaktionen och försökte nödbromsa reaktorn, de tryckte på nödstoppet kl Då sköts kontrollstavarna, som bestod av grafit in, och trängde då undan vatten i reaktorn. Fyra sekunder senare skedde en enorm effektökning som ledde till att bränslestavarna (som inte hade en chans att avge värmen) smälte och började brytas sönder. Detta reagerade med vattnet och utlöste en ångexplosion (även vätgas bildades) som sprängde barriären och rören mellan vattnet och grafiten, så några sekunder senare inträffade en andra explosion som följd av att vattenångan och grafiten kunde reagera när härden var frilagd och därmed syre fanns till förfogande. Denna explosion skickade radioaktiva ämnen över en kilometer upp i atmosfären. De radioaktiva föroreningarna som släpptes ut beräknas vara 10 gånger de som släpptes ut till följd av Hiroshima-bomben. I kontrollrummet var det kaotiskt. Man var övertygad att man gjort allting på rätt sätt, och man förstod inte vad som hade hänt. Man förstod att det inträffat en explosion, men trodde att det var skyddstyrsystemets nödbehållare som flugit i luften. Men när maskinisten kommer in och berättar att hela turbinhallen brinner förstår man att det är värre än så. Utanför reaktorn låg en tjock svart massa; reaktorns grafit! Det tog inte lång tid förrän arbetarna började känna av radioaktiviteten, de började må illa och spy och försattes i chocktillstånd, och senare uppstod även en typ av solbränna och svåra strålbrännskador på huden. Man valde att skicka in två praktikanter i ventilationshallen på verket för att bilda sig en uppfattning om olycksplatsen. När de kom tillbaka till kontrollrummet trodde de andra inte på vad de två praktikanterna sade. De hade sett hur hela reaktorhallen enbart var en hög med skrot, bestående av taket på hallen, armeringsjärn och brinnande material. De två praktikanterna befann sig i utrymmet i ca en minut, men doserna av radioaktiva ämnen var så kraftiga att de avled strax efter på sjätte kliniken (sjukhus i Moskva dit personer från kärnkraftsolyckan togs). Man ville inte skapa panik och man skämdes troligen över det man precis åstadkommit, därför skickades meddelanden till Moskva och Kiev att Reaktorn är hel. Vatten matas till anläggningen. Säkerhetssystemets tank har exploderat i reaktorhallen. Strålningsnivån är inom normvärden. En person har dött och en har fått dödliga brännskador. Räddningsinsatser I samband med explosionerna som lyfte av hela reaktorhärdens tak kunde mängder av radioaktiva partiklar ta sig ut i atmosfären, upp till en höjd av 1000 meter. Även delar av betong och grafit kastades långväga över området och ädelgaser som xenon och krypton frigjordes helt. Brandkåren anlände snabbt till kärnkraftverket, men hade inte någon utbildning i denna typ av olyckor; varken kunskapen eller utrustningen som krävdes fanns att tillgå. Man började pumpa in vatten i reaktorn för att försöka kyla ner den, men effekten var knappt märkbar så man gav snart upp försöket. Man kallade in folk från närliggande byar som

7 fick fylla säckar med sand och bly som sedan militären med hjälp av helikoptrar släppte över reaktorn för att kväva elden. Totalt släppte man ca 1800 ton sand och 2400 ton bly. Men detta fick heller ingen verkan, man talar till och med om att denna insats gjorde situationen värre genom att värme ackumulerades och temperaturen då steg inuti reaktorn. Tills slut lyckades man hindra bränderna genom att gräva sig in underifrån och kyla härden med flytande kväve. Det hela tog tio dagar innan man fick kontroll över både eldarna och de radioaktiva utsläppen. Dagen efter katastrofen visste invånarna i staden Pripjat inte om reaktorhaveriets omfattning. De såg och hade hört talas om att området brann, men de visste inte att det också innebar radioaktiva utsläpp som man ej kunde se med blotta ögat, men samtidigt gjorde skada på allt levande! Det var en solig vårdag och folk levde precis som vanligt medan det osynliga nedfallet i form av kraftigt radioaktiva ämnen lade sig som ett täcke över staden och dess invånare. På ett museum för olyckan som finns i Kiev, finns en film som spelades in strax efter olyckan där folk spatserar runt oberörda i staden. Hela tiden syns dock vita fläckar på filmen som är ett resultat av hur den radioaktiva strålningen påverkade den. Det tog 36 timmar efter katastrofen innan man evakuerade staden. Med bussar flyttade man invånarna från området med orden att evakueringen bara gällde några dagar och att de skulle lämna alla tillhörigheter hemma. Ingen visste då att de aldrig skulle få återvända till sin hemstad igen. Man evakuerade senare även närliggande orter som påverkats av olyckan, totalt människor flyttade man på genom tusentals bussar. I slutet av 1986 stod sarkofagen klar. Det är en inkapsling i stål och betong som innesluter hela reaktor 4 och allt radioaktivt material som fortfarande finns kvar därinne. För att undvika att släppa ut detta och som sista desperat lösning göt man alltså in allting i en otroligt betongfundament ton betong användes! Man beräknar att ca människor (så kallade likvidatorer) arbetade med saneringen av olycksplatsen och byggandet av sarkofagen. Det var ett mycket svårt arbete, stråldoserna var vid tillfället mycket höga och man hade ingen skyddsutrustning för att undvika de skador som strålning ger upphov till. Det finns vittnesuppgifter om att de stod på led och sprang in och grävde under den havererade reaktorn för att härden inte skulle fortsätta ned i marken. Bland dessa arbetare fanns män från räddningstjänsten, jordbrukare från närliggande orter och stora mängder värnpliktiga, alltså unga pojkar som kallats in från olika delar av dåvarande Sovjet. På morgonen den 28 april fick också omvärlden reda på vad som hade hänt under natten. Men det var inte av de sovjetiska myndigheterna (som försökte undvika så gott de kunde att uppgifterna skulle komma ut), utan det var vid svenska kärnkraftsverket Forsmark som man upptäckte att något var fel. Där larmade det för att personalen hade radioaktiva partiklar på sig, och man trodde att något inträffat på forsmark. Men sedan kunde man bekräfta att nedfallet kommit ända från Tjernobyls olycka några timmar tidigare. Senare restes ett monument i

8 betong för att hylla de brandmän som fick sätta livet till och de som skadades under olycksnatten. Konsekvenser Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl innebar en nationell katastrof för främst tre länder; Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Stora områden är nedsmittade med radioaktivt material, många människor har omkommit under åren efter olyckan i följdsjukdomar och ännu har man problem med vad man ska göra med den havererade reaktorn som står kvar på samma plats fortfarande full med radioaktiva partiklar. Vi börjar med lite siffror; människor fick evakueras från kontaminerade områden. FN definierar ett kontaminerat område, mark som har en beläggning av isotopen Cesium-137 som överstiger 37 kilobequerel/kvadratmeter (kbq/m 2 ). Många människor har alltså fått flyttas från områden som klassas som kontaminerade, men inte heller alla. 5 miljoner människor beräknas bo på kontaminerad mark. Kontaminerad mark ja, mellan och km2 i Vitryssland, Ryssland och Ukraina beräknas ha blivit förorenat med radioaktiva ämnen som överstiger värdet ovan. 30 personer som släckte bränderna efter olyckan avled av strålsjuka inom några få månader. Enligt siffror som släppts från regeringsrepresentanter i de tre länderna (Ryssland, Vitryssland, Ukraina) ska av de röjningsarbetare som tidigare omnämnts ha dött som en direkt följd av den strålning de utsatts för. Enligt Liquidators Committee som representerar röjningsarbetarna ska dock så många som personer ha dött. Vitryssland drabbades mycket hårt av olyckan (här föll 70 % av det radioaktiva materialet ned), strax efteråt var ca 23 % av landets yta klassat som kontaminerat område. Man får inte heller glömma bort den ekonomiska smällen, fram till 1998 har olyckan kostat ryska staten 3, 8 miljarder amerikanska dollar! På grund av att Tjernobyl saknade betonginneslutning som ska förhindra att giftiga utsläpp kommer ut i naturen blev utsläppet mycket omfattande. Andra faktorer som hjälpte till är att man inte kunde få kontroll över utsläppet förrän efter 10 dagar, och att vindar blåste partiklar över stora områden. Man har gjort en uppskattning om hur stora mängder radioaktivt material det från början fanns i zonen närmast den havererade reaktorn. Detta minskar dock hela tiden på grund av radioaktivt sönderfall. De uppskattade mängderna är enorma; 4,1 PBq (P = peta = miljoner miljarder) Cesium-137 4,7 PBq Strontium TBq (T = tera = tusen miljarder) Plutonium Runt den havererade reaktorn byggde man sarkofagen, som jag tidigare nämnt. Den var en nödlösning för att stänga inne skadligt material tills man hittade ett bättre sätt. Än idag finns

9 alltså höga radioaktiva nivåer inne i sarkofagen, och man kan inte längre garanterna att det kommer att stanna där. Hela tiden försämras byggnationens skick och det talas också om att den börjat läcka. Man tätar tillfälligt med jämna mellanrum, men den måste alltså rustas upp rejält. Den Europeiska utvecklingsbanken har börjat ett finansieringsprojekt för att bygga om sarkofagen till en stabil och långsiktigt säker konstruktion. Men det är inte det lättaste; arbetet beräknas ta upp till 10 år och kommer dessutom att kosta ca 768 miljoner Euro! bilar, lastbilar och helikoptrar. Efter olyckan sanerade man området från stora delar radioaktivt material. Men vad skulle man göra med det man fick över efter rengöringen? Man tampas nu med mycket stora avfall och rester som är farligt, och har dumpats på hundratals stora dumpningsplatser i området. De är som djupa diken där materialet ligger antingen täckt eller otäckt. Dessutom har all teknik de använt i saneringen och räddningsarbetet blivit exponerade för så mycket farligt avfall att man valt att lämna dem på områden, så kvar står Man brukar dela upp strålningskonsekvenser när det gäller medicinska i akuta och sena skador. Akuta skador är sådana som uppstår under olyckstillfället, och sena sådana som kommer långt senare, kanske till och med ärvs vidare till nästa generation. Akuta skador har drabbat många av dem som jobbade med att bekämpa bränderna och befann sig i närheten av reaktorn när olyckan inträffade. Enligt statens strålskyddsinstitut drabbades 134 av de 600 personer som befann sig vid reaktorn under samma dygn som olyckan inträffade av akut strålsjuka. Av dessa avled inom en fyramånadersperiod 28 av dessa. Stråldoserna hos dem som fick akuta strålskador uppgick till 16 sievert (Sievert är en SI-enhet och ett mått på hur skadad en organism blivit av den joniserande strålning som den absorberat, namngiven efter svenska fysikern Rolf Sievert). Här nedan ser ni en skala över konsekvenser från olika stråldoser. Då förstår ni hur mycket strålning de som var i närheten av reaktorhaveriet utsattes för! 0,001 Sv o Normal årsdos från naturlig bakgrundsstrålning i Sverige o Dosen från en genomsnittlig röntgenundersökning. 0,05 Sv o Högsta tillåtna dos för personer som arbetar med strålning. 0,1 Sv o 3 Sv o Stor risk för fosterskador, "Abortindikationsgräns". Tillräckligt för att döda varannan drabbad. Det som händer när man utsätts för radioaktiv strålning (strålsjuka) är att fria radikaler (joner) bildas som är instabila, reaktiva partiklar och skadar cellvävnadens funktion. Dessutom

10 försämras immunförsvaret, blodvärdena förändras snabbt och lungor/inre organ/nervsystemet tar skada. Sena skador Man beräknar att ca 2000 barn som fått sköldkörtelcancer efter 1986 i Ryssland, Ukraina och Vitryssland kan styrkas till olyckan. Cancer i sköldkörteln är vanligtvis mycket sällsynt hos barn. Sköldkörteln sitter på luftstrupen i anslutning till struphuvudet och tillverkar de båda hormonerna trijodtyronin och tyroxin. För att de ska bildas behövs jod som tas upp från blodet och som vi får i oss via mat och dryck. Under Tjernobylolyckan spreds det radioaktiva ämnet jod-131. Då plockar kroppen upp detta och det koncentreras i sköldkörteln som vid strålpåverkan kan utveckla cancer. Man kan förhindra ett sådant förlopp genom att dela ut jodtabletter som kroppen tar upp istället för den radioaktiva joden. Men dessa preparat började inte delas ut förrän efter en månad efter olyckan, vilket var på tok för sent. UNICEF och UNDP uppskattar att fallen med sköldkörtelcancer kan uppgå till 8000 inom de närmsta årtiondena. Ännu värre tror världshälsoorganisationen (WHO) att det kommer bli, och gissar på närmare fall. Sena skador är antagligen det ämnet som är mest kontroversiellt och diskuterats mest efter olyckan. Det är otroligt svårt att skilja på vilka hälsoföljder som kan räknas som normala sjukdomstal, sjukdomar orsakade av olyckan respektive en slumpmässig ökning av olika sjukdomsformer. Alla källor säger olika, så förutom fallen med sköldkörtelcancer som är så gott som vetenskapligt bevisade så har man inte kunnat påvisa ökningar av andra cancerformer t ex. Men i många av de drabbade områdena och byarna är sjukdomstalen i allmänhet högre än på andra orter, detta kan dock också bero på att den sociala och ekonomiska situationen förändrades väldigt kraftigt i samband med olyckan. Effekterna som olyckan förde med sig till miljön har varit tydliga på många områden. I området kring den havererade reaktorn fanns en stor tallskog, som dog på grund av skador från det stora radioaktiva nedfallet. Även den biologiska mångfalden påverkades genom en minskning av insekter och gnagare i området (inom en tremilszon). Svårast påverkat är alltså zonen runt reaktorn som fick utstå kraftiga utsläpp under många veckor och upp till månader. Och dessutom så inträffade olyckan på våren då många djur och växter ska fortplanta sig och är som mest känsliga för strålning. Dessutom finns det inte mycket forskning och studier på området, skogen jag nämnde tidigare har nu återhämtat sig, men det finns risker för genetiska skador på organismer som utsätts för strålningsexponering. Hos djur kan detta vara t ex, sterilitet, mutationer eller reproduktionsstörningar. På vissa djurarter (främst gnagare och insekter, eftersom dessa lever nära marken) har redan tecken på ovan nämna störningar visats. Hur blev konsekvenserna i Sverige? Jo, eftersom vindarna blåste som de gjorde hamnade mycket av nedfallet ute i Europa och dessutom i Sverige. Det kom radioaktivt nedfall i hela Sverige, men på de platser där det samtidigt regnade blev nedfallet som störst; Västerbotten, Västernorrland, Gävleborg, Uppland och Västmanland. Ämnet som kom ner i störst skala var cesium-137. Ungefär 5 % av det cesium-137 som spreds vid olycksnatten föll ner i Sverige.

11 Pga. av olyckan får de flesta i Sverige låga stråldoser, ca någon hundradels msv om året. Om man bor i ett av de svårare drabbade områdena och äter mycket fisk och vilt kan dosen uppgå till några tiondels msv per år. Det är alltså mycket små doser det handlar om och man kan inte vänta sig någon ökad sjukdomsfrekvens i Sverige till följd av olyckan. Cesiumet som föll ner har gått att hitta i flera livsmedel efter olyckan. Det är numera mest i produkter från skogen (vilt och svamp bland annat) som man fortfarande hittar radioaktivt cesium. För att konsumenterna skulle kunna känna sig lugna införde man gränsvärden för hur mycket radioaktivt material det fick finnas i livsmedel som sattes till 1500Bq/kg. Men allt cesium man finner kommer inte från Tjernobylolyckan. I slutet av 1950-talet utförde man atmosfäriska kärnvapenprov och det medförde radioaktiva nedfall över stora delar av världen. Men hela tiden minskar mängden radioaktivt cesium i naturen. Radioaktiva ämnen har halveringstider och för cesium(-137) är denna 30 år. Det betyder att efter 30 år finns endast hälften kvar, och gör att vi idag har mindre än 70 % av nedfallet kvar i naturen. Använd; - skalaen.asp Orsaker Det fanns flera tekniska orsaker till olyckan. Reaktorn hade flera svagheter, i form av konstruktionsfel som bidrog till att olyckan kunde ske och dessutom blev så kraftig. De centrala myndigheterna och konstruktörerna var medvetna om felen, men operatörerna hade inte blivit underrättade om dessa. Skyddssystemen som skulle varna vid eventuella föreliggande olyckor och när effekten var för låg och liknande, kunde slås av manuellt allihopa. Detta skedde vid olycksnatten för att de inte skulle störa experimentet. Kontrollstavarna som vid nödstopp skulle bromsa den skenande reaktorn kunde tas ut helt och kunde sedan inte föras in snabbare än 40 cm/sekunden vilket är på tok för långsamt. Det fanns ett till problem med kontrollstavarna. Runt den neutronabsorberande delen fanns det alltså grafit. Så när stavarna dras ut kommer neutronabsorptionen att ersättas av grafit (som inte absorberar) och inte av vatten (som absorberar). Tvärtom blir det när de skjuts in; då blir stavarna mer effektiva med grafiten, men den var alldeles för kort. Så om stavarna var helt utdragna var det vatten i nedre delen av kanalen. Skulle staven då föras in så kommer det så kommer det neutronabsorberande vattnet att ersättas med ickeabsorberande grafit och detta gynnar då kedjeprocessen (reaktorn kan

12 börja skena). Det var alltså aktiveringen av att föra in kontrollstavarna som orsakade olyckan. Det var alltså inte särskilt positivt att ha grafit som moderator. Den försvann inte när reaktorn började skena, som sker i reaktorerna i väst. Har man en lättvattenreaktor utgör vatten både moderator och kylning och om överhettning sker så kokar vattnet bort. Då försvinner alltså moderatorn och kärnklyvningen avstannar. Dessutom hade just grafiten fått kritik från många experter, därför att det krävdes sådana stora mängder och att det brann vid höga temperaturer. För det är svårt att få grafit att börja brinna, men när det väl gör det, så brinner det mycket bra! Operatörerna skulle ha avbrutit testet när de såg vart det var på väg, när effekten var alldeles för låg och reaktorn nästan skenade. Men kanske vågade de inte detta eftersom order kom från högre positioner. Att vara kärnkraftstekniker under denna period i sovjetunionen var ett fint yrke och ingenting man ville riskera att bli av med. Och när de tillslut tryckte på nödstoppsknappen var ju detta för sent, och spädde i princip bara på reaktionen. Det var alltså operatörernas test av kraftverket som tillsammans med dessa konstruktionsmässiga fel som orsakade olyckan. Men anledningen till att utsläppet blev så stort, det hade det inte behövt bli, var på grund av två orsaker. Dålig inneslutning av reaktorn, i form av betong och liknande, så ämnena i härden tog sig lätt upp i atmosfären. Det långa släckningsarbetet, det fanns inte tillräckliga resurser och man stod i princip handfallna inför situationen, därav tilläts utsläppet pågå i tio dagar. Operatörerna och dem som stod för experimentet ansågs ha ansvaret och fick skulden. De anställda på kärnkraftverket befann sig alla i en hierarkisk trappa, där det var viktigt att hålla sin plats. Sa man emot dem som stod över en i status kunde man snabbt bli av med sitt jobb. Biträdande VD för Tjernobyl var Anatolij Djatlov. Med vid experimentet var ansvarige ingenjören Leonid Toptunov och reaktorenhetens skiftchef Aleksander Akimov. Toptunov och Akimov höll i det praktiska kring testet, men när de insåg vart det var på väg ville de avbryta. Men Djatlov lät dem inte göra det, och med rädsla för att bli avskedade fortsatte dem experimentet. Men till slut var det ändå dem som tryckte på snabbstoppknappen. Kärnkraftsverkets direktör, Viktor Brjuhanov blev i juni 1987 dömd till tio år i arbetsläger. Även verkets VD Nikolaj Fomin och Anatolij Djatlov fick samma straff, bland annat för grova brott mot säkerhetsföreskrifterna. Däremot avled både Akimov och Tuptunov i maj Dagsläget och framtidslösningen

13 Källförteckning 11 januari Rapport om olyckan och dess konsekvenser, som jag använt i flera delar i arbetet Historik 21 oktober Geografi 21 oktober Teknik 1 november december Olyckan 29 oktober november

14 9 november Räddningsinsatser 7 december Konsekvenser 27 december 11 januari 52.aspx?fulltext= februari %5CTjernobyl - Per Ageb%C3%A4ck.pdf Orsaker Källförteckning bilder 7 december december december 13 februari