Rolf Martinsson. Född Bosatt på Limhamn. Familj: gift, två döttrar som är 18 och 11 år. Aktuell: profileras i höstens tonsättarfestival.

Transkript

1 Kimmo Hakola. Född Bosatt i Helsingfors. Familj: fästmö, två söner som är 26 och 12 år från ett tidigare äktenskap. Aktuell: profileras i höstens tonsättarfestival. Lyssna 6 15 november Framgångssagor Rolf Martinsson. Född Bosatt på Limhamn. Familj: gift, två döttrar som är 18 och 11 år. Aktuell: profileras i höstens tonsättarfestival. Svenske Rolf Martinsson och finländske Kimmo Hakola står i centrum i höstens stora tonsättarfestival. För- bered er på lustfyllda musikäventyr med deras musik i ett festivalprogram mer välfyllt än någonsin. Båda har under det senaste decenniet upplevt stora framgångar, men deras vägar dit kantades också av tvivel. De har knappt träffats tidigare och känner egentligen inte närmare till varandras musik. Men det finns gemensamma nämnare hos årets båda jämngamla festivalprofiler, svenske Rolf Martinsson och finländske Kimmo Hakola. Den kanske viktigaste för det här sammanhanget och en anledning till att de nu står i centrum för tonsättarfestivalen är att båda bevisligen skriver märgfullt, utlevande och förföriskt för symfoniorkester. Lyssna träffade Martinsson i Malmö och Hakola i Helsingfors. På var sin sida om Östersjön arbetar de som bäst på de nya verk som skall uruppföras av Kungliga Filharmonikerna i november. Martinsson i Malmö, Hakola i Helsingfors runt 80 mil från varandra. Rolf Martinsson bor i ett äldre villaområde på Limhamn, i Malmös ytterkant. Sitt Skåne trogen, i lugnet, med stadens centrum på cykelavstånd och Köpenhamn på pendlingsavstånd. Kimmo Hakola föddes i Jyväskylä, men flyttade som barn med familjen till Helsingfors. De tycks båda ha dragits in i musikens värld liksom av en sorts obestämd kraft. Visserligen hade åtminstone Martinsson musiken hemifrån hans mamma Sonja är en av Göingeflickorna, en av dåtidens populäraste svenska schlagergrupper men både i unge Martinssons och unge Hakolas fall kan man notera en alldeles särskild, betvingande dragning till den klassiska musiken. En lockelse som inte kan förklaras med att klassisk musik skulle ha varit en naturlig del av hemmiljön. Jag började spela violin när jag var sex år, berättar Kimmo Hakola. Snart upplevde jag att det var så tråkigt att öva etyder hela tiden att jag började skriva någon sorts nonsensmusik; låtsades vara kompositör. Det var som teckningar. Jag älskade att rita noter. Jag improviserade när jag spelade musiken, men det viktiga för mig då var känslan av att utföra något som verkade mycket svårare än det var. Leken med noter och notation var på sätt och vis också Rolf Martinssons väg in i musiken. Han satte sig vid det piano som fanns hemma och skrev med knagglig, osäker notskrift mängder av enkla pianostycken. En hel packe pianominiatyrer. Men allt började med en Beethovenskiva. Andra i min ålder lyssnade på Rolling Stones och The Beatles, men så var det aldrig för mig. Musik fanns omkring mig på ett påtagligt sätt genom min mor och jag kan nog varenda melodi och textrad i den repertoaren, men jag fastnade för klassisk musik. Den blev min egen värld. Det var ju annorlunda på den tiden; det fanns inte lika mycket musik omkring en då som nu. Och så bodde jag på landet i den lilla byn Boalt. Där fanns ju ingenting! Jo, en tennisbana. Som var stängd. Färden in i den klassiska musiken hade börjat i musikaffären i Osby, där han råkade hitta en skiva med Beethovensonater spelade av Wilhelm Kempff. Jag blev otroligt fascinerad. När jag kom hem från skolan la jag mig alltid på soffan och lyssnade i säkert ett par timmar och följde med i noterna. Då var jag väl runt år och hade börjat ta lite pianolektioner. Jag hade en piano- Text: Tony Lundman. Foto: Mats Lundqvist

2 Hakola Martinsfröken, fru Björk. Lektionerna hölls i en slöjdsal hemma i Glimåkra. I fantasin var han Kempff, men han närde egentligen aldrig någon dröm att själv spela för publik. Jag var livrädd för det, det var ju alla. Eleverna höll på att svimma när det var uppspel. Och i någon mening började han komponera samtidigt som han började spela, utan att egentligen ha verktygen för det. Ändå var det med pianot som huvudinstrument han kom in på Musikhögskolan i Malmö när han var 19 år, på musiklärarutbildningen, utan Vad säger Martinssons musik om hans personlighet? Rolf Martinsson är oerhört sympatisk och har ett gott hjärta. Hans mänskliga värme lyser i hans skimrande orkestreringar. Efter att ha upplevt ett verk av honom känner man kärlek och livsglädje stråla genom kroppen. Christian Lindberg, solist i trombonkonserten Fairlight någon egentlig ambition att bli just musiklärare. Kimmo Hakola berättar om hur han gled över mot pianot han också, sedan behovet av att kunna leka med harmonier blivit skriande starkt och inte kunde avhjälpas av violinen. Jag sneglade avundsjukt på min syster som spelade piano. Så jag började själv spela piano och ta lektioner när jag var ungefär nio år, men fortsatte med violinen fram till 15 års ålder. Jag hade sedan piano som huvudinstrument när jag började studera vid Helsingfors konservatorium, som är ett slags gymnasium. Tanken på att bli tonsättare fanns med Hakola hela tiden, men bara som en hårt hemlighållen dröm. Jag läste alla möjliga böcker om kompositörer, biografier och liknande. Jag praktiskt taget bodde i stadsbiblioteket om somrarna, i ett hett rum. Där fanns det en stor musikavdelning, även med noter och inspelningar. Det blev som ett slags privatuniversitet för mig. Jag skrev romantiska pianostycken, och när jag var i 15-årsåldern försökte jag skriva en pianokonsert i Rachmaninov-stil. Både Martinssons och Hakolas respektive tonsättardrömmar var mycket privata i unga år, däremot fanns länge pianistkarriären med som en möjlig alternativ väg för Hakola medan något sådan aldrig föresvävat Martinsson. Fram tills jag var 20 år övade jag för att bli konsertpianist, berättar Hakola. Jag ville hålla det öppet. Jag ville inte säga att jag skulle bli tonsättare. Det tog tid innan jag kunde erkänna mina tonsättardrömmar. Tonsättaren Einojuhani Rautavaara blev min första lärare i komposition. Jag tycker mycket om honom, en vis man. När jag träffade honom kunde han läsa av mig direkt och förstå hur det egentligen låg till. Han blev min mentor och är den viktigaste läraren jag haft. Han gav mig verktygen utan att propagera eller styra. Men det var mycket mer än musik, vi kunde diskutera böcker och allt möjligt. När han väl började studera komposition på Sibelius-Akademien hade han bland andra Eero Hämeenniemi och Magnus Lindberg som lärare, den senare för övrigt jämngammal med Hakola. På så sätt kan man alltså säga att Rolf Martinsson var musikläraren som avslöjades som tonsättare, medan Kimmo Hakola var konsertpianisten som utsattes för en liknande demaskering. För Martinssons del övergick lärarutbildningen först i musikteoriutbildning runt 1980 och därefter i kompositionsutbildning ett par år senare. Den var då nystartad på Musikhögskolan i Malmö och han blev faktiskt dess förste student. Några formella lektioner i komposition hade inte Martinsson tagit innan. Men han hade träffat Mikael Nellborn, som studerat för tonsättaren Maurice Karkoff, och genom det försprånget blev Nellborn Martinssons första egentliga kompositionslärare. Vi lyssnade på massor av musik, minns Martinsson. Men vi var egentligen väldigt traditionella. Vi kunde kanske lyssna på Igor Stravinskys Våroffer och fantisera i mörkret om vilka bilder vi såg när vi hörde musiken. Så där ungdomligt, tillägger han leende. Sen hittade vi så småningom fram till Béla Bartók och Witold Lutoslawski. Vid ungefär den här tiden bildades också FUTIM, Föreningen unga tonsättare i Malmö. Föreningen hade ett ganska aktivt liv i början av 1980-talet och blev en viktig plattform för Martinsson. Vi hade två konserter om året med fem, sex nya verk per konsert. Konserterna hölls i konsthallen här i Malmö. Det var väldigt romantiskt det vi skrev i början. Vi lyssnade mycket på Ravel, Mahler och tidig Schönberg. DREAMS - DAPHNE 1022 OPEN MIND - DAPHNE 1029 Sakari Oramo om Hakola: Kimmo Hakola har varit en vän ända sedan jag som violinist var med och uruppförde hans första stråkkvartett i mitten av 1980-talet. Vi har hunnit göra mycket ihop. Hakola har verkligen utvecklats skönt. Han är en sådan renässansfigur. Med det menar jag att han skriver inlevelsefull musik, med många sfärer, väldigt rik, i olika stilar. Ta till exempel Le Sacrifice, ett mycket starkt verk. Eller Klarinettkonserten, som är ganska folklig och humoristisk, men ändå romantiskt känslosam. ROLF MARTINSSON är en av Sveriges mest framgångsrika tonsättare med framföranden runt om i världen. Just nu aktuell som festivaltonsättare i Stockholms Konserthus. Rolf Martinssons musik är utgiven på Upptäck, se och lyssna på våra skivor på Exquisite Label - Great Music Distributör: CDA

3 Årets festivaltonsättare Kimmo Hakola/Foto: Saara Vuorjoki Rolf Martinsson/Foto: Anders Åberg De stora profilerna inom svensk och finsk musik. Från Rautavaara och Lidholm till Staern och Puumala. Åren gick. Ungefär samtidigt som Kimmo Hakola fick ett tidigt internationellt genombrott med Stråkkvartett nr 1 vid mitten av 1980-talet, upplevde Martinsson en begynnande kreativ kris. Under kompositionsutbildningen studerade han först för Hans Eklund, sedan för Sven-Eric Johanson och slutligen för Jan W. Morthenson. I och med Morthensons stenhårda strukturalism uppstod direkt en låsning för mig då. Han var tuff som lärare. I efterhand kan jag se att det var nyttigt, men sammantaget blev det en väldigt brokig utbildning. Hela studietiden upplevde jag som problematisk. Det går i stå till slut när alla bevakar varandra. Och jag kände mig väldigt traditionell jämfört med mina kollegor: allt tog mer tid för mig och jag var egentligen en ganska dålig student. En titt i verklistan visar ändå att Martinsson regelbundet komponerade framför allt kammarmusikverk decenniet efter att han blivit klar med studierna, men han gjorde det med en sorts gnagande känsla av att inte vara sann mot sig själv. Det skulle dröja ännu några år innan han gav efter för den musik han egentligen bar inom sig, den som inte var modernistisk och inrättad efter rådande konstmusikestetik. Kimmo Hakola på sin kant, inte ens färdig med sina studier och enligt egen utsago en knepig student som gick sin egen väg, framstod plötsligt som det senaste stora löftet i finsk musik efter Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Första stråkkvartetten vann det stora, internationella Rostrumpriset för tonsättare. Han komponerade en rad kraftfulla kammarmusikverk åren därpå, bland dem exempelvis A même les échos för soloviolin och Capriole för basklarinett och cello ( capriole är en avancerad hopprörelse vid riduppvisningar) med vilket han återigen vann vid Rostrum. Där dök något nytt upp i Hakolas musik. I backspegeln, med kännedom Sakari Oramo om Martinsson: om Hakolas musikaliska rörlighet, ser det kanske inte överraskande ut, men till-taget var djärvt då: en mongolisk melodi träder in mitt i verket. Det handlade om att göra något extremt, berättar Hakola. Jag kände att för att kunna ta musiken längre måste jag skapa en plötslig och helt oväntad vändning i den. Jag hade hört mongolisk musik vid en konsert i Paris. Det började faktiskt med den melodiska idén, sen komponerade jag musiken runt det avsnittet. Capriole har kommit att bli ett av hans mest spelade kammarmusikverk. Men det var också nu som Hakolas kreativitet gick in i en låsning. Paradoxalt nog berodde det delvis på just den framgång han haft. Självkritiken hade blivit mördande. Jag slutade komponera. För mig handlade det inte om svårigheter med inriktning eller så. Jag upplevde att min musik inte var bra nog. Jag hade vunnit Rostrum två gånger och fick en massa beställningar, med tunga deadlines att bära. Jag gick med känslan av att alla väntade på något fantastiskt. Det gick bara inte längre. Jag var tvungen att ställa in allt. Kimmo Hakola bytte miljö. Han behövde komma bort från musiklivet i Helsingfors och bosatte sig i Kesälahti (Kesälax) i Norra Karelen, närmare ryska gränsen. Det är ingen överdrift att tala om isolering. Jag promenerade i skogen. Mest spelade jag på ett piano i en bykyrka. Jag improviserade mycket. Jag hade behov av fysisk kontakt med musik men var egentligen väldigt asocial som person på den tiden. Jag hade bara kontakt med mina närmaste. Jag var olycklig och ville inte komponera. Jag hade ju försökt om och om igen, men till slut blivit tvungen att acceptera hur det var och ge det tid. Så småningom började musik återigen växa fram i Hakola. Trevande. Men det var knappast någon liten blygsam återkomst till musiklivet han åstadkom: en väldig pianokonsert med 55 minuters speltid tillika Hakolas allra första orkesterverk. Året var Jukka- Pekka Saraste dirigerade uruppförandet med Finska radions symfoniorkester och Jaana Kärkkäinen som solist. Jag hade börjat med den tidigare i Helsingfors, men förstört de skisserna och med tiden börjat om i Kesälahti. Varje år ringde man från Helsinki Festival för att fråga om man kunde programsätta verket. Det tog fem år innan jag var klar. Det är ett väldigt viktigt och personligt verk där jag gjorde något som jag verkligen längtat efter: det var ett sökande efter ett eget uttryck. Ungefär samtidigt som Hakola la sista handen vid evighetsarbetet med sin pianokonsert en ibland nästan kaotisk genomgång av snart sagt hela pianolitteraturen, det är min pianistskuld som betalas hade Rolf Martinsson i Malmö nått fram till ett beslut. Antingen skulle han ge upp komponerandet helt, eller också skulle han utan Sakari Oramo om tonsättarfestivalen: Det blir en mycket bra festival med många kontraster. Vi har å ena sidan Martinsson, som för mig är en intelligent och skicklig traditionalist, med en modernistisk dimension. Å andra sidan Hakola, en mer anarkistisk kompositör, med lite mer av kaos-teori och naturkraft i sitt skapande. Men han behandlar sina musikaliska material mycket bra. tanke på vad som ansågs vara rätt eller fel i en snäv konstkrets ge efter för den musikaliska lust som pulserade i honom. Jag hade känt en sån hopplöshet inför skrivandet. Jag kände mig trängd av att behöva komponera på ett visst sätt. Det var mer ett intellektuellt skrivande, och de verk jag skrev då var betydligt modernare än det jag kom att skriva senare. Men så gav mig Gunilla von Bahr, dåvarande chef för Malmö Symfoniorkester, sitt förtroende med en beställning; jag är henne evigt tacksam för att hon våga lita på att jag skulle klara av det. Det var då jag bestämde mig för att göra mitt förvandlingsnummer och skrev mitt första stora orkesterverk Dreams, inspirerat av Akira Kurosawas film med samma namn. Jag komponerade musiken utan att spela en enda ton på pianot. Här framträdde nu en starkt utlevelsefull Martinsson, som tillät sig att vältra sig i stora, svällande klanger och som gjorde det med en påfallande virtuos hantering av orkesterkroppen. I botten låg bland annat närstudier av instrumentationsmästare som Ravel och Lutoslawski. Men framför allt hade han givit efter för sin inre musik. Numera händer det mer sällan att han kör fast. Jag kan faktiskt njuta när jag skriver, men det är ett Rolf Martinssons musik är för mig helt ny att arbeta med. Jag har inte dirigerat hans verk tidigare, men jag har hört hans musik och nu läst mycket i partitur. Martinsson ser jag som en klassisk tonsättare i traditionen av symfonisk musik. Han är en mycket skicklig instrumentatör, man känner igen hans musik direkt. Jag ser honom också som mycket stark på att skriva konsertanta verk

4 ICO Classics /Arne Worsøe i samarbete med Stockholms Konserthus helsike när det inte fungerar. Då spelar jag schack, jag är en hängiven schackspelare. Och fungerar det inte då heller, måste jag bryta av med annat arbete. Rolf Martinsson pånyttföddes som tonsättare av Dreams. Kimmo Hakola behövde enskildheten och sammanlagt fem års arbete med pianokonserten för att göra detsamma. För båda skedde detta vid mitten av 1990-talet, och för båda skulle det förlösa en oerhörd kreativitet och produktivitet. Martinsson närmade sig ett slags senromantiskt idiom, Hakola gick mot en pluralism som verk som Capriole redan antytt. För både Martinsson och Hakola handlar det kanske framför allt om en god och fruktbar relation med musikhistorien. Min musik kan kallas pluralistisk, säger Hakola, men att skriva sammanhållet är fortfarande viktigt. Stil är för mig mest en fråga om tekniska medel eller musikaliskt material. Sådant kan uppfattas som jazzigt eller klassiskt men helheten kommer ur den tradition som man vuxit upp med. Och den helheten är mitt modersmål och innehåller allt från renässansmusik till nyare musik. John Cage sa att det förflutna inte intresserar honom, utan framtiden. Självklart är jag också intresserad av framtiden, men det är historien som får mig att andas. Man måste också förstå att jag inte kopierar musik och jag sysslar inte med collage. Jag är intresserad av alla möjliga intertextuella relationer i musik, men tyvärr är en sådan begreppsvärld dåligt utvecklad inom musiken: i musiklivet reduceras den typen av komplicerade relationer till tal om citat och liknande. I mina verk finns inga citat utan allusioner: jag ger hintar, jag frammanar atmosfärer som kan föra tankarna till annan musik. Man kan samtidigt hävda att både Martinssons och Hakolas musik ger utlopp för starka dramatiska ådror. Båda berättar att de inte sällan ser skapandet som en sorts berättande, och båda inspireras av bildmässighet. Martinssons Dreams är ju dessutom inspirerad av film, och Hakola å sin sida känner ett starkt konstnärligt släktskap med regissören Andrej Tarkovskij det stora verket Le Sacrifice för sopran, violin och orkester är inspirerat av filmen Offret. I Hakolas fall har den dramatiska ådran hittills även resulterat i tre operor. Martinsson kan så småningom också tänka sig att närma sig musikdramatiken. Men han berättar också att han själv på det hela taget just nu känner ett växande behov av att bromsa in, efter många år av hög produktionstakt. Jag kommer att försöka ta ett break snart, andas in. Också för att bli hungrig och inte köra fast i gamla spår. På sätt och vis blir den här stora festivalen i november ett slags bokslut, så det känns extra passande. Men jag är samtidigt glad att jag inte känt så förut utan i stället närmast envist tackat ja till de samarbeten som erbjudits. Kritik har ibland kommit, och den har fått ha sin gång utan att jag böjt mig. Det lustfyllda i Martinssons och Hakolas musik har bland annat kommit till uttryck i vansinnigt virtuosa och underhållande solokonserter. Martinssons trumpetkonsert Bridge och Hakolas klarinettkonsert är ett par illustrativa exempel. Den förra med ett överdåd à la Richard Strauss sammansmält med förbjuden Hollywoodsötma, den senare med solisten försatt i bland annat vild klezmerdans (först använt i klarinettkvintetten). För Martinssons del har det hittills blivit så många som fem solokonserter som alla finns med i festivalprogrammet, men det var Bridge som efter framgången med Dreams blev hans verkligt stora och internationella genombrott. Trumpetaren Håkan Hardenberger hade Maria Malibran The Romantic Revolution STOCKHOLMS KONSERTHUS TORSDAG 21 MAJ KL Biljetter Biljetter via tel eller ATG-ombud fr om 13 maj 10 11

5 han träffat på musikhögskolan, då Hardenberger var ett blott 14-årigt stjärnskott. Med Dreams som ljudande visitkort föreslog han många år senare ett samarbete och med en beställning från Göteborgs Symfoniker 1996 kom tillfället. Det är med starka känslor Martinsson minns perioden. Det skulle bli min första solokonsert och jag satsade 110 procent. Arbetet var oerhört intensivt; jag var helt uppslukad av att få möjlighet att göra detta. På viktiga ställen i musiken provade vi passagerna tillsammans, Håkan och jag. Det stödet är alltid viktigt för mig, jag tycker om att kunna forma ett verk efter omständigheterna och aktuell solist, då blir det personligt. Martinsson arbetade dagar och nätter för att bli klar med Bridge. Så var det dags för en första repetition i Göteborg. Han satt i salen, nervös och överspänd. Dirigenten Neeme Järvi, som troligen knappt öppnat partituret innan, klev upp på pulten och slog in orkestern. Så när stråkhavet dök upp en bit in i konserten skrek Järvi rakt ut. Wooonderfuuul!. Men jag som var så spänd och dessutom hade sovit dåligt natten innan, hörde inte vad han sa då utan trodde att han var förbannad på nåt, skrattar Martinsson. Sedan gick det undan. Järvi krävde att trumpet- konserten Bridge skulle inkluderas på en konsert i Birmingham som Göteborgs Symfoniker och Håkan Hardenberger skulle iväg på följande vecka. Då spelade Håkan redan Pärts och Hummels trumpetkonserter i samma program. Och i Birmingham ville ingen ha något av det utbytt, så Håkan fick spela alla tre trumpetkonserterna på ett och samma program! Big day for you today, sa Neeme till Håkan. Det var början på verkets segertåg världen över. Den finländske klarinettisten Kari Kriikku har gjort Hakolas klarinettkonsert till en hisnande uppvisning, men det är intressant att också notera hur skilda arbetssätt Martinsson och Hakola har i sammanhanget. Till skillnad från Martinsson brukar inte Hakola upprätta ett närmare samarbete vid utformningen av stämman. På ungefär samma sätt som med violinisten John Storgårds har Kari Kriikku varit viktig för mig genom åren. Han är en inspirerande musiker! Många har också frågat om vi samarbetar när jag komponerar men så har det däremot inte alls varit. Jag skriver verket, sen skickar jag det till honom, sen spelar han det. Så enkelt är det. Vi har båda rötter i finska Österbotten och har skojat om att det kan ha något med saken att göra: vi diskuterar inte, vi bara gör. Jag kan inte vänta på att en solist ska ha synpunkter. Först säger de att det inte går, sedan övar de lite och så går det i alla fall. Det är en kort sträcka från Rolf Martinssons hus i Limhamn ner till Sibbarps småbåtshamn. Längs vattnet brukar han ta en promenad varje morgon. Idylliskt, visst, men någon idylliker kan man kanske ändå inte kalla tonsättaren Martinsson. Miljön är visserligen inspirerande havsbris och fri sikt är som gjort för klichébilden av konstnärens näring men egentligen bär Martinssons musik få pastorala drag. Nej, dess energi är snarare urban och häftigt passionerad. Martinssons förhållande till musik är också passionerat. För bakom ordningsmannen som håller deadlines och har reda på papperen även skisser från arbetsprocesserna finns arkiverade i opusnumrerade mappar i källarskåp hittar man en musiker som i långa perioder fullt ut hänger sig åt komponerandet. Kimmo Hakola har liknande intensiva kompositionsperioder berättar han. Han avsätter vad han kallar vita dagar eller veckor i sitt schema som även upptas av bland annat dirigering. Under de perioderna ägnar han sig helt åt att komponera utan att räkna timmar. Han tar mig med ner till vattenlinjen vid Brunnsparksområdet i Helsingfors. Det var närheten till vattnet som gjorde honom förälskad i Helsingfors sedan han flyttat hit med sina föräldrar. Vattnet och spårvagnarna med linje 5 som absolut favorit, från Skatudden till Tölö. Han kommer än i dag ofta ner till vattnet här, berättar han och blickar ut mot den rena horisontlinje som Helsingfors bjuder på. Orkesterverket Maro är ett uttryck för min fascination för vattnet, liksom för min oro över Östersjöns framtid. Det är mitt enda verk som har en politisk underton, det finns inget program men det är ett väldigt retoriskt stycke. Nu väntar tonsättarfestivalen För både Rolf Martinsson och Kimmo Hakola blir det den absolut största sammanhängande presentationen av deras musik någonsin. De är förväntansfulla. Tänker de på publiken när de komponerar? Vad säger Hakolas musik om hans personlighet? Han är en renässansmänniska som behärskar så många stilar, men som även har skapat ett eget tonspråk. Han är en godhjärtad människa, och han älskar opera och kvinnorösten. Hakola är den enda tonsättare jag stött på som till exempel känner till hela repertoaren av bel canto-koloraturer. Anu Komsi, sopransolist i Hakolas Le Sacrifice för koloratursopran, violin, orkester och elektronik. Nej, inte på någon speciell, säger Martinsson. Det är min egen skönhetsupplevelse och maggropskänslan som styr. Som Lutoslawski en gång sa: det finns förhoppningsvis alltid någon mer som tycker som jag. Och jag kan förstå att min musik kan vara lite lättare att ta till sig än en del annan, modernare musik. Men det är inget självändamål även om jag fått kritik för att vara alltför publikvänlig. Ja och nej, säger Hakola. Jag har liksom ett testlaboratorium i mitt huvud när jag skrivit ett stycke. Är det då något jag inte förstår, eller om ett avsnitt till exempel behöver mer tid, så justerar jag det. Det går till så att jag sluter ögonen och tänker mig konsertsalen, hur musikerna och dirigenten kommer in. De börjar spela. Och så följer jag mitt partitur och är samtidigt en av lyssnarna i en fantiserad publik. Tony Lundman 12 13