Arkeologisk utredning, steg

Transkript

1 wallin kulturlandskap och arkeologi rapport 2011:33 Arkeologisk utredning, steg Järnvägsutbyggnad Flackarp-Arlöv Flackarps, Uppåkra och Burlövs socknar Staffanstorps och Burlövs kommuner Skåne 23 september 2011

2 wallin kulturlandskap och arkeologi rapport 2011:33 Tingsgatan 2, Dalby Arkeologisk utredning, steg 1 Järnvägsutbyggnad Flackarp-Arlöv Flackarps, Uppåkra och Burlövs socknar Staffanstorps och Burlövs kommuner Skåne Lasse Wallin Omslaget visar Jakriborg i Hjärup från nordöst. Längst till vänster passerar järnvägen mot Malmö. Gräsytan i åkern till höger är platsen för fornlämning 32 i Uppåkra socken, en bronsåldersboplats med gravar från järnåldern. Lämningen kommer inte beröras av utbyggnaden.

3 Arkeologisk utredning, steg 1 Järnvägsutbyggnad Flackarp-Arlöv Flackarps, Uppåkra och Burlövs socknar Staffanstorps och Burlövs kommuner Skåne Sju delområden, A-G, föreslås för fortsatt arkeologisk utredning. Fem av dem är direkt kopplade till järnvägsutbyggnaden och två berörs av nya vägsträckningar. Fig. 1. Utredningsområdet ligger mellan Malmö och Lund. Vägkartan från Lantmäteriet i skala 1:

4 Fig. 2. Utredningsområdet markerat med rött på Terrängkartan från Lantmäteriet. Skala 1: Inledning Trafikverket planerar utbyggnad till fyra spår av Södra Stambanan, delen Flackarp-Arlöv. Utbyggnaden kommer huvudsakligen ske på den nordvästra sidan av befintliga spår. Förutom själva spårarbetena berörs också korsande vägar och tillfälligt ianspråktagna ytor under byggnadstiden. På uppdrag av Trafikverket och som underkonsult till Tyréns AB har vi utfört arbetet som en del av kulturmiljödelen i MKB. Fältarbetet har utförts av Nils Wallin och Lasse Wallin under april, maj och juni 2011, rapporten har färdigställts under september. Utredningen bekostades av Trafikverket. Bakgrund Järnvägssträckningen är en av de äldsta delarna av Södra stambanan, delen Malmö-Lund invigdes den 1 december Dagens sträckning är densamma som vid invigningen. 3

5 Järnvägen har verksamt bidragit till formandet av kulturlandskapet i området, framförallt som en viktig faktor i tätortslokaliseringen. Järnvägen korsar Malmö-Lundslätten i en rak linje över Hjärup, Åkarp, Burlöv och Arlöv. När järnvägen anlades var detta i sin helhet ett jordbrukslandskap. Idag präglas området av industriområden, tätortsbebyggelser och infrastrukturanläggningar. Jordbrukslandskapet omger järnvägen i två partier, dels mellan Åkarp och Hjärup och dels från Hjärup fram till Flackarp, det vill säga på ungefär en tredjedel av sträckan. Glimtar av ett jordbrukslandskap finns också mellan Arlöv och Åkarp. Riksintresseområde Utbyggnadsområdet berör ett riksintresseområde för kulturmiljövården, område M:K77 Alnarp-Burlöv. Området består av odlingslandskapet kring Burlövs kyrkby i söder och området kring Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp i norr. Fornlämningsmiljön redovisas i beskrivningen som en allmän bakgrund för framväxten av kulturlandskapet. I uttrycket för riksintresset betonas det stora antalet stenåldersboplatser och bronsåldershögar. Riksintresseområdena är föremål för förnyat arbete i Skåne eftersom mycket hänt sedan de skapades i en relativt snabb process under 1970-talet. Inte minst är detta tydligt när det gäller området Alnarp-Burlöv. Riksintresseområdet består av två delar där Burlövsdelen i söder beskrivs med betoning på skifteslandskapets värden och Alnarpsdelen i norr beskrivs med utgångspunkt i kungsgården Alnarp och det senare lantbruksuniversitetets byggnader och omgivande landskap. De två delarna förenades av ett smalare område som ännu vid tiden för ekonomiska kartan 1968 var landsbygdsdominerad om än genomskuren av fyra parallella kommunikationsleder, motorvägen Malmö-Göteborg, Södra Stambanan, gamla landsvägen Malmö-Lund och motorvägen Malmö-Lund. Idag har bebyggelsen i Arlövs industriby expanderat kraftigt utmed stambanan, trafikanläggningarna kring europavägarna har vuxit i omfång, framförallt i och med tillkomsten av Yttre Ringvägen. Fig. 3. Riksintresseområdet för kulturmiljövården Alnarp-Burlöv markerat med rött. Skala 1: Länsstyrelsens kulturmiljöprogram Utbyggnadsområdet berör tre områden i kulturmiljöprogrammet varav två särskilt viktiga Fig. 4. Särskilt viktiga kulturmiljöer enligt länsstyrelsens kulturmiljöprogram. Skala 1:

6 kulturmiljöer, Arlöv och Bomhög-Hjärup-Uppåkra och ett kulturmiljöstråk, Södra Stambanan. Ytterligare två områden tangeras, Alnarp och kulturmiljöstråket Gamla landsvägen Malmö-Lund. Området Bomhög-Hjärup-Uppåkra beskrivs med en utgångspunkt i förhistorisk tid där tidig odling nämns och gravhögen Bomhög pekas ut liksom naturligtvis de omfattande bebyggelselämningarna vid Stora Uppåkra. Både stationssamhället Arlöv och Södra Stambanan har sitt ursprung i det sena 1800-talet. Även för området Alnarp nämns i beskrivningen den allmänna bakgrunden i förhistorisk tid och förekomsten av gravhögar från bronsåldern. Gamla landsvägen Malmö-Lund förmodas vara en del av ett kommunikationsstråk med ursprung i förhistorisk tid. Kommunernas program I kommunernas kulturmiljöprogram hänvisas till Riksantikvarieämbetets fornminnesregister vad gäller fornlämningar. Staffanstorps kommun har dessutom en särskild satsning på boplatsen vid Stora Uppåkra. Naturmiljö Utbyggnadsområdet sträcker sig från en punkt strax söder om Höje å och fram till gränsen mellan Burlövs kommun och Malmö stad. Terrängen vid Sege ås mynning ligger endast några få meter över havet för att vid Flackarp ha stigit till strax över 20 meter över havet. Terrängen är den lätt böljande sydvästskånska slättbygden. Jordarterna domineras av moränleror, men det finns stora områden med grus och sand i sydvästra delen av Arlöv, mellan Burlöv och Åkarp samt nordöst om Åkarp. Översikt förhistorisk tid Under den äldre delen av förhistorisk tid har strandlinjens läge haft stor betydelse för människans möjligheter att etablera sig i Skåne. Fram till för ungefär 5000 f.kr var de sammanlagda variationerna stora, men därefter har strandlinjen i stort sjunkit med jämn hastighet från ungefär 4 m.ö.h. till dagens nivå. De äldsta bosättningarna i Skåne är svårfångade. Dateringarna bygger på förhållandet till strandlinjer, relativa dateringar av flintföremål och liknande, men mycket sällan på absoluta dateringar. De äldsta boplatserna i Skåne, Segebro och Finja, brukar dateras till drygt f.kr. Segebroboplatsen, belägen 700 meter söder om utbyggnadsområdets sydvästdel, anses har varit en relativt strandnära boplats vid Segeå medan boplatserna vid Finjasjön varit inlandsboplatser vid en sjö. Sveriges hittills äldsta boplats är Skatmossen vid Derome norr om Varberg, daterad med hjälp av strandlinjeresonemang till ungefär f.kr. Den nu tillgängliga strandnivårekonstruktionen från SGU visar en annan miljö för Segebroboplatsen, snarast ett inlandsläge med vidsträckta våtmarker vid ett vattendrag. Ett antal kända fornlämningar finns i direkt anslutning till utbyggnadsområdet och givetvis ett stort antal i angränsande områden. Sege å har varit en viktig livsnerv i Sydvästskåne och Höje å ytterligare en. Under större delen av järnåldern har en omfattande bebyggelse funnits vid Stora Uppåkra, åtminstone vid periodens slut har den haft karaktär av regionalt centrum och det har funnits satellitboplatser till centralboplatsen i omgivningarna. Under tidigmedeltid blev byarna fastliggande på de platser där de vanligen legat kvar fram till den agrara revolutionen under 1700-talets slut och 1800-talets början. 5

7 Fig. 5. Södra Stambanan mellan Sege å och Höje å på Generalstabens konceptkarta från Linjesträckningen är densamma som idag, men Hjärup har ännu ingen station. Skala 1: Lantmäteriet Historiska kartor. Mål Målet är att klargöra om fornlämningar kommer att beröras av byggnationen. Definiera delsträckor och ytor som bör undersökas i en arkeologisk utredning steg 2, det vill säga en undersökning som bland annat består av grävning av sökschakt. Metod Arbetet har bestått av en arkiv- och kartdel där information från Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister, FMIS, och från Statens Historiska Museums arkiv studerats. Vidare har rapporter från arkeologiska undersökningar inom undersökningsområdet och dess närhet studerats, liksom annan relevant arkeologisk litteratur. Tillgängligt kartmaterial, exempelvis Fastighetskartan och Jordartskartan liksom de något äldre Arrhenius fosfatkarta 6

8 och Häradskartan har bidragit med underlag. Skånska Rekognosceringskartan från talets början är ett viktigt topografiskt underlag. Även annat historiskt kartmaterial har bidragit med information. Den så samlade kunskapen analyseras och kombineras med resultaten från upprepade fältinventeringar i området. Genomförande Fördelningen av de kända fornlämningarnas läge i landskapet beror på många faktorer. Dessa faktorer kan uppdelas i tre grupper. Den första gruppen är de som påverkat fornlämningarnas tillkomst och ursprungliga placering, den andra gruppen har påverkat bevarandet och den tredje består av de faktorer som hänger samman med upptäckten av fornlämningarna. Grupp två kan ses som ett filter som påverkar vilka av det ursprungliga antalet boplatser, gravar och så vidare, som bevaras och blir fornlämningar. Grupp tre är ytterligare ett filter som styr varseblivningen av de bevarade fornlämningarna och påverkar vilka lämningar som kommer att ingå i mängden av kända fornlämningar, en mängd som för Skånes del idag uppgår till omkring stycken. Viktigast i den första gruppen av faktorer är givetvis de värderingar som styrt människornas beslut om var man skulle bo, begrava sina döda, hur man skulle utföra sitt arbete etc. Det vi idag kallar traditioner, sedvänjor, religion, tabun, sunt förnuft, politik och så vidare. Att förstå denna del av blocket är ett av arkeologins viktigaste mål. Besluten har givetvis byggt på ett faktaunderlag bestående av kunskap om, och tekniska möjligheter att utnyttja, exempelvis landskapets topografi och vegetation, förhållandet mellan våtmarkspartier och fast mark, var man kunde få tag på bra byggnadsvirke, var kommunikationslederna gick, om väderleksvariationer, var det var bra att odla, var renens vandringsvägar gick med mera. Vissa av dessa faktorer har inte ändrats fram tills idag, medan andra är helt annorlunda. Här har vi ofta goda möjligheter att rekonstruera flera av de fysiska förhållandena med hjälp av kunskaper från olika discipliner. De grundläggande värderingarna är däremot ofta helt främmande för oss idag. Den andra gruppen faktorer är lättare att överblicka. Bevarande respektive förstörelse hänger ihop med materialegenskaper, naturlig erosion och markingrep av människor, men även av djur. Lämningar av organiskt material bevaras inte i torra eller normalfuktiga omgivningar. Trä, det vanligaste byggnadsmaterialet under förhistorisk tid, bevaras exempelvis bara om det ligger under grundvattennivån, eller om det förkolnas. De möjligheter vi har att spåra förhistoriska hus är i stort sett genom de nedgrävningar man gjort för stående stolpar i bärande konstruktion eller väggar. Fornlämningar kan förstöras på många sätt. Förutom de naturliga erosionsprocesserna är söndergrävning i olika former vanligast. Jordbruk är en sådan form av söndergrävning där allt material i plöjningslagret blandas om och även spår av gamla nedgrävningar förstörs. Den röjning av ny mark, som jordbruket fört med sig genom årtusendena, förstör äldre fornlämningar likaså gör stenröjning i olika former. Även skogsbrukets markberedning har en sådan inverkan. Varseblivningen är även den avhängig ett flertal faktorer, det tredje blocket. En överplöjd stenåldersboplats i åkermark kan vara lätt att upptäcka om jorden ligger bar, men med växande gröda är det omöjligt att se flintor, sotfläckar och annat som avslöjar boplatser. Av samma anledning är det naturligtvis nästan omöjligt att upptäcka boplatser i skogsmark. Fornlämningar som har höjd eller är av sten är oftast relativt lätta att upptäcka. Till denna grupp hör flera gravtyper av sten och jord, rösen, stensättningar, storstensgravar 7

9 Fig. 6. Kända fornlämningar i Skåne enligt FMIS, Riksantikvarieämbetets digitala fornminnesregister. Skala 1:1 miljon. och gravhögar, men även många spår av jordbruk, som röjningsrösen, odlingsterrasser, stensträngar etc. Vegetationen är vanligtvis ett hinder för upptäckt, men kan ibland även underlätta. Vegetationen kan växa kraftigare eller svagare på en fornlämning än i dess omgivning, artskillnader kan finnas etc. Vid fornlämningsinventeringar är givetvis inventeringstakten, årstiden, samt inventerarens skicklighet och eventuella specialintressen av största betydelse för resultaten. Alltfler typer av lämningar klassas också som fornlämningar ju mer den arkeologiska kunskapen ökar. Vid revideringsinventeringen under och 1990-talen ökade ofta antalet fornlämningar i varje socken med mer än hundra procent. Hur påverkar då de tre grupperna av faktorer kännedomen om fornlämningsbeståndet i vårt undersökningsområde och hur skall vi genomföra arbetet för att nå vårt mål? Sydvästra Skåne är en av de delar av nuvarande Sverige som blev tidigast befolkat och befolkningstätheten har varit hög. Vi kan alltså med goda skäl antaga att den första gruppen faktorer givit ett stort antal lämningar. Erfarenheterna från arkeologiska undersökningar har också givit oss kunskap om var i terrängen åtminstone några av dessa lämningstyper kan återfinnas. 8

10 Faktorerna som styr bevarande och förstörelse är i hög grad kopplade till jordbrukets markbearbetning. En mycket stor andel lämningar som varit uppbyggda på marken eller endast haft grunda nedgrävningar är försvunna efter årtusenden av odling. Stora sådana lämningar som exempelvis gravhögar hade länge ett skydd av den levande sägenflora som fanns kring dem. Exempelvis var det vanligt att man trodde att det fanns skatter i högarna men också att dessa skatter hade mäktiga och hämndlystna väktare - trollen tog den som grävde upp skatten! De stora sociala förändringar som följde med enskiftesförordningen, den begynnande industrialiseringen, ökad folkbildning med mera under 1800-talet medförde bland annat att dessa sägner förlorade sitt grepp om sinnena. Många gravhögar och liknande plundrades och plöjdes ut i denna process, på jakt efter skatterna och efter mera åkermark. Lämningar av resta stenar, till största delen gravmonument har levt ett farligt liv i det tätt bebyggda Sydvästskåne. Stenblocken var åtråvärda som byggnadsmaterial, både till hus och broar. Ofta har boplatslämningar klarat sig överraskande väl trots långvarig plöjning, kanske för att matjordslagret byggts upp gradvis av gödsling och detta i någon mån har motverkat det efterhand ökande plöjningsdjupet. Den tredje gruppen, faktorerna som påverkar varseblivningen, är givetvis av stor betydelse. De kan delas upp i en grupp som består av rent fysiska orsaker och en annan grupp som består av den kunskap vi har. Till de fysiska orsakerna hör den långvariga plöjningen i odlingslandskapet. Markberedningen har jämnat ut landskapets småformer vilket gör det svårare att identifiera bra lägen i terrängen. Men plöjningen har också förstört lämningar och spridit föremål och exempelvis avfall från verktygstillverkning i markytan, vilket kan göra det lättare att hitta platsen för exempelvis en boplats. Jordbrukets markberedningscykel gör det ofta möjligt att se jorden bar, det vill säga utan vegetationstäcke, en eller ibland två gånger om året. Med ökande kunskap vet vi bättre och bättre var vi skall leta. Under olika tider har man exempelvis valt lägen för sina boplatser i olika terränglägen och med ökande kunskap om detta kan vårt sökande effektiviseras. Erfarenhetsmässigt ökar möjligheterna för fornlämningar ju flera fornlämningslokaliserande parametrar en plats eller ett område uppvisar. Sådana parametrar är: 1 Närhet till kända fornlämningar 2 Närhet till vatten 3 Lätta jordar, gärna sand 4 Platåliknande läge i svag sydsluttning, detta gäller särskilt boplatser 5 Förhöjd fosfathalt jämfört med omgivningarna Givetvis behöver inte alla platser med dessa egenskaper verkligen vara platsen för fornlämningar. Landskapstolkning är en viktig del av arkeologens arbete. Under tiden sedan den senaste istiden har landskapets förändringar varit många och stora och det gäller därför att se landskapet med dessa förändringar i minnet. 9

11 Fig. 7. Fastighetskartan delsträckan Flackarp-Hjärup med kända fornlämningar i blått. Den omfattande järnåldersboplatsen vid Stora Uppåkra har blå fyllning. Röda linjer markerar de delsträckor där fortsatt arkeologisk utredning föreslås, se sid. 16 och följande. Skala 1: Resultat Flackarp-Hjärup Sträckan domineras av ett långsträckt höjdparti från korsningen med väg 108 och fram till Hjärup. Jordarten i detta parti utgörs av moränleror och ytor med förhöjda fosfathalter finns i anslutning till banvallen. Delsträckan uppvisar emellertid endast ett fåtal kända fornlämningar och dessa ligger i sydvästdelen av området inom och i anslutning till tätorten Hjärup. Utanför området, i nordöst, finns boplatser i sluttningen ner mot Höje å. 10

12 Fig. 8. Den flacka höjden mellan väg 108 och Hjärup. Bebyggelsen i Jakriborg anas i bakgrunden. Foto från nordöst. På en väl avgränsad höjd på nordvästsidan av järnvägen ligger en bronsåldersboplats, Uppåkra 32, inom boplatsområdet är en flatmarksgrav från yngre romersk järnålder påträffad. Fornlämningsområdet bör kunna undvikas vid utbyggnaden, den nya dragningen av Vragerupsvägen kommer troligen att ligga i stort sett i samma läge som den befintliga. Uppgifter om en redan under medeltiden nedlagd by, Svarthjärup, knyts till fastigheten Svarthjärup 1:1. Vid arkeologiska ingrepp utmed vägen mot Vragerup har emellertid inga lämningar påträffats och det exakta läget för byn är ännu okänt. Omfattande, men också kraftigt skadade boplatslämningar från järnåldern finns inom fornlämning Uppåkra 37 belägen vid den tidigare betongfabriken i västra Hjärup. Den planerade järnvägsutbyggnaden berör inte denna boplats. Hjärups gamla bytomt som har varit platsen för bebyggelsen från tidig medeltid och till våra dagar, ligger drygt 500 meter öster om järnvägen. Tätorten Hjärup har vuxit fram först från 1950-talet och då med utgångspunkt från gamla landsvägen Malmö-Lund. När järnvägen kom anlades ingen station på platsen. Först 1904 kom en hållplats, Uppåkra, som åtta år senare uppgraderades till station, men endast en handfull byggnader tillkom. Vid Lommavägens korsning med Stambanan har undersökningar påvisat en boplats från yngre järnålder och gravar från äldre järnålder. Fornlämningens, Uppåkra 29, utsträckning är inte känd men troligen fortsätter den mot väster och sydväst och kommer då att beröras av järnvägsutbyggnaden, se delområde B nedan. 11

13 Fig. 9. Fastighetskartan delsträckan Hjärup till väg E6 med kända fornlämningar i blått. Röda linjer markerar de delsträckor där fortsatt arkeologisk utredning föreslås, se sid. 16 och följande. Skala 1: Från Hjärup till väg E6 Mellan Hjärup och Åkarp går järnvägen genom ett parti åkermark. Banvallen ligger på östkanten av ett höjdparti som tidigare avgränsats av två bäckar. Idag är endast en av bäckarna, den norra, Alnarpsån, synlig i form av ett rätat dike. Den södra bäcken har runnit i en bred dalgång i partiet närmast bebyggelsen i Åkarp, dalgången är idag en tydlig sänka mellan två höjdpartier. Båda dessa höjder är lägen där fornlämningar kan förväntas. På den norra av höjderna finns en bronsåldersboplats, fornlämning 91 i Burlövs socken. Ungefär 500 meter norr om denna boplats finns ytterligare en bronsåldersboplats, Uppåkra 8, och väster om denna har odaterade boplatslämningar konstaterats. Ungefär 500 meter väster om boplatsen ligger fyra gravhögar, Burlöv 90:1-90:4 och ytterligare gravhögar har enligt uppgift funnits i närheten. En rest sten, Blacksten registrerad som fornlämning 19 i Lomma socken, finns även i området. Även den södra höjden är platsen för flera fornlämningar, uppgifter om en dös och en gravhög samt boplatser från både stenålder och järnålder, se närmare redogörelsen under område G nedan. 12

14 Åkarps gamla bytomt ligger även den som Hjärup, några hundra meter från järnvägen, men i Åkarp fanns en station redan från starten och ett stationssamhälle växte fram parallellt med en tätnande villabebyggelse utmed gamla vägen Malmö-Lund. Inga arkeologiska undersökningar har gjorts inom den gamla bytomten. Fig. 10. Utsikt mot den norra höjden i nordöstra delen av Åkarp. Järnvägen går i dungarna och i den högra dungen ligger Coyetgården. Alnarpsåns sänka ligger bortom det rödaktiga gräset i mellangrunden. Foto från den södra höjden och sydöst. Fig. 11. Samma fotopunkt som fig. 10, men vyn är mera mot öster. Coyetgården ligger i dungen till vänster och delar av den södra höjden dominerar förgrunden. Fig. 12. Utsnitt från Arrhenius karta över fosfathalten i skånska jordar. Mörkare markering motsvarar högre fosfathalt. Ofärgade partier är inte karterade. Observera att Hjärups station vid denna tid hette Uppåkra. Skala 1:

15 Fig. 13. Fastighetskartan delsträckan väg E6 till gränsen Burlöv-Malmö med kända fornlämningar i blått. Röda linjer markerar de delsträckor där fortsatt arkeologisk utredning föreslås, se sid. 16 och följande. Skala 1: Från väg E6 till gränsen Burlöv-Malmö Bansträckan är nästan helt och hållet omgiven av industribyggnation och utbyggnaden har skett med endast ett fåtal arkeologiska undersökningar, vilket betyder att fornlämningsmiljön är dåligt känd. Jordarterna utgörs i den nordvästra delen av sand, därefter av omväxlande moränlera och lerig, sandig, moig morän och längst i sydväst åter av sand och mo. Topografin är idag och har även tidigare enligt äldre kartor varit mycket flack. Avståndet till Öresund är ungefär 1,5-2,5 kilometer och strandförskjutningsprocesserna efter den senaste istiden har här spelat en mycket stor roll för försörjningsmöjligheterna. En järnåldersboplats, Burlöv 47, har lokaliserats till ett område i sydsluttning strax söder om banvallen. Området berörs inte direkt av ett bredare spårområde men påverkas om bullervallar eller annat anläggs som en följd av utbyggnaden. Strax väster om denna boplats ligger området för Tågarps gamla bytomt, en medeltida by som hade samlad gårdsbebyggelse ända fram till utbyggnaden av Arlövs industriby under 1900-talets andra hälft. Hela fornlämningsområdet är idag exploaterat utan att undersökningar utförts. Enligt en utredning av Malmö museer kan spår av medeltida bebyggelse finnas bevarad i åkermarken, grönytan, mellan Företagsvägen och stambanan sydväst om bytomten, men 14

16 Fig. 14. Den mycket kraftiga bullervallen som anlagts på nordöstsidan om spåren i Arlöv, sydväst om Tågarps bytomt. Foto från Företagsvägen i norr. argumentationen är inte övertygande. Utbyggnaden kommer inte heller beröra ytor som ligger utanför det område som är omschaktat och täckt av bullervall på spårområdets norra sida. I det sandiga området längst i sydväst har tidiga markingrepp varit stora, här ligger Arlövs sockerbruk som haft en omfattande bangård och mycket ledningar mm under mark. Även om förutsättningarna för fornlämningar en gång varit goda kan man inte förvänta sig några bevarade rester. Sege ås mynning med därtill knutna fornlämningskomplex ligger klart utanför utbyggnadsområdet. 15

17 Fig. 15. Föreslaget sträcka för arkeologisk utredning, steg 2. Område A. Kända fornlämningar med blått och utredningssträckan med rött. Markeringen visar endast längden på sträckan eftersom järnvägsområdets bredd inte är slutgiltigt beräknat. Fastighetskartan i skala 1: Områden för arkeologisk utredning, steg 2 Fortsatta arkeologiska insatser i form av utredningsgrävning föreslås utmed nedanstående delsträckor. Område A till och med E föranleds av järnvägsbyggandet och område F och G av korsande vägar. Område A längd 500 meter Topografiskt bra läge, topp och sydsluttning av en stor höjd. Förhöjda fosfathalter på sydsidan om befintlig banvall. Jordart moränlera. Inga närliggande vattendrag eller våtmarker enligt Skånska Rekognosceringskartan. En markväg löper utmed banvallen på sydöstsidan. En äldre arkeologisk utredning för korsningen med väg 108 i områdets norra del gav inga arkeologiska resultat. Det finns inte heller några kända fornlämningar i omedelbar närhet av området. Förslag: utredningsgrävning på bägge sidor om banvallen. 16

18 Fig. 16. Föreslaget sträcka för arkeologisk utredning, steg 2. Område B, C och D. Kända fornlämningar med blått och utredningssträckan med rött. Markeringen visar endast längden på sträckan eftersom järnvägsområdets bredd och utnyttjandeområden under byggnadstiden inte är slutgiltigt beräknat. För sträckningarna utmed planerad korsande väg, se fig. 18. Fastighetskartan i skala 1: Område B längd 190 meter Topografiskt bra läge på en flack höjd. Normal fosfathalt. Jordarten domineras av lerig, sandig, moig morän, men ett område med sand finns i västdelen av området. En bäck, Alnarpsån, finns idag några hundra meter mot söder och denna bör ha haft biflöden. Områdets östkant ansluter till en känd boplats, Uppåkra 29, en boplats från yngre järnålder med gravar från äldre järnålder. Fornlämningens utsträckning är inte känd. Förslag: utredningsgrävning på bägge sidor om banvallen. Område C längd 700 meter Topografiskt bra läge på sydkanten av ett större höjdpart och mot gränsen av ett äldre våtmarksparti med bäck. Normal fosfathalt. Moränleror i nordöstdelen och sandiga jordarter respektive finleror omväxlande i sydväst. Förhöjda fosfatvärden i större delen av området. En undersökt bronsåldersboplats, Burlöv 91, ligger strax väster om området. Området omkring Coyetgården förefaller vara delvis skadat av äldre markingrepp. Förslag: utredningsgrävning på två delsträckor nordväst om banvallen och en delsträcka sydöst om densamma. 17

19 Område D längd 400 meter Topografiskt bra läge på höjdsträckning. Älde bäckar har funnits i området, idag är de samlade till ett dike parallellt med banvallens södra sida och det är osäkert hur mycket markingrepp denna dikesgrävning har medfört. Jordarten är sand och det finns förhöjda fosfatvärden i området. En undersökt bronsåldersboplats, Burlöv 91, ligger nära områdets norddel. Förslag: utredningsgrävning på banvallens sydöstra sida. Observera även läget för tillfälliga spår under byggnadstiden. Fig. 17. Föreslaget sträcka för arkeologisk utredning, steg 2. Område E. Kända fornlämningar med blått och utredningssträckan med rött. Markeringen visar endast längden på sträckan eftersom järnvägsområdets bredd inte är slutgiltigt beräknat. Fastighetskartan i skala 1: Område E längd 220 meter. Kan bli aktuell om bullervall etc. anläggs. Topografiskt bra läge i svag sydsluttning. Äldre bäckar har funnits i området. Jordarten är sand. En delundersökt boplats, Burlöv 47, ligger omedelbart i söder. Boplatsen har daterats till sen förromersk järnålder och romersk järnålder, boplatsens centrala delar bedöms ha legat öster om markeringen. Förslag: utredningsgrävning på banvallens sydöstra sida. 18

20 Fig. 18. Föreslaget sträcka för arkeologisk utredning, steg 2 längs Gränsvägens förlängning. Område F och G. Kända fornlämningar med blått och utredningssträckan med rött. Markeringen visar endast längden på sträckan eftersom vägområdets bredd inte är slutgiltigt beräknat. Sträckningen är ungefärligt utsatt. Fastighetskartan i skala 1: Område F, Gränsvägen norr, längd cirka 500 meter Svag sydsluttning mot gammalt våtmarksparti. Jordarten är sand norr om järnvägen och glacial grovlera söder därom. Förhöjd fosfathalt på järnvägens norra sida och strax öster om området. Det gamla våtmarkspartiet är ett meter brett område i söder. Tidigare låg en bäck i våtmarkens mitt, denna är nu omledd och löper parallellt med banvallen och området är dikat, jämför område D. Bronsåldersboplatsen Burlöv 91, se även här område D, ligger omedelbart väster om den norra delen av området. Förslag: utredningsgrävning fram till våtmarkspartiet i söder. 19

21 Område G, Gränsvägen söder, längd cirka 400 meter. Höjdparti omgivet av tidigare våtmarker. Jordarten är morängrovlera med sand längre söderut. Förhöjda fosfatvärden finns kring Vallgården. På höjden finns flera fornlämningar som vittnar om ett intensivt utnyttjande under delar av förhistorisk tid. Platsen för en dös, Burlöv 44, och platsen för en gravhög, Burlöv 43, är båda kända från 1800-talskartor. Spår av en stenåldersboplats, Burlöv 19, har påträffats på höjdens nordsluttning medan järnåldersboplatser, Burlöv 33, 113 och 114, finns omkring Vallgården. Förslag: utredningsgrävning från den tidigare våtmarkskanten i norr och fram till gamla vägen Malmö-Lund. Dalby den 23 september 2011 Lasse Wallin Källor Aspeborg, H Arkeologisk utredning I Uppåkras skugga. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2009:4. Lund Aspeborg, H Arkeologisk utredning Åkarp 23:9. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2010:16. Lund Bondesson Hvid, B Cademar Nilsson, Å. & Olsson, M Arkeologisk utredning, steg 2. Hjärup 2:76 mfl, Uppåkra socken, Staffanstorps kommun, Skåne. Wallin kulturlandskap och arkeologi Rapport 2001:12, Dalby Arkeologisk utredning och undersökning. En boplats utkant. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 200:26. Lund Krigsarkivet Skånska Rekognosceringskartan Lagergren-Olsson, A Arkeologisk förundersökning Boplatslämningar från yngre bronsålder/äldre järnålder vid Hjärups boställe. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2005:25. Lund Lantmäteriverket Malmö kulturmiljö Olsson, M Riksantikvarieämbetet Fastighetskartan Generalstabskartan, koncept 1850-talet Vägkartan Projekt Öresundförbindelsen Arkeologisk utredning och slutundersökning. Skåne, Lunds stad, samt Flackarps och Uppåkra socknar, väg 108 och 852. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1998:17. Lund Fornminnesregistret, FMIS Riksantikvarieämbetet Skåne på längden. Sydgasundersökningarna UV Syd Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:58. Lund 20

22 Runcis, J Sveriges Geologiska Undersökning Wallin, L Wallin, L Wallin, L Gravar och boplats i Hjärup från äldre och yngre järnålder. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1998:1. Lund Jordartskartan Arrhenius fosfatkarta över Skånska jordar Kulturlandskapsinventering. Område för planerad järnvägsutbyggnad. Södra Stambanan Håstad-Arlöv. Skåne. Wallin kulturlandskap och arkeologi Rapport 2001:22. Dalby MKB-underlag. Område för planerad järnvägsutbyggnad, Södra stambanan Håstad Arlöv, Skåne. Wallin kulturlandskap och arkeologi Rapport 2002:22. Dalby MKB-underlag, Kulturmiljö. Fördjupad översiktsplan för Hjärup, Staffanstorps kommun, Skåne. Wallin kulturlandskap och arkeologi Rapport 2005:6. Dalby Arkeologiska termer Nedan följer förklaringar till de specialtermer som används i rapporten. Agrara revolutionen Jordbruket omdanades på flera sätt under och 1800-talen. Förändringarna gällde jordägande, odlingssystem, redskap och odlade växter. I Sverige skedde de flesta av dessa förändringar från de sista decennierna av 1700-talet och fram till 1800-talets mitt. Bland de mest omvälvande förändringarna var de olika skiftesreformerna. Skiftena syftade bland annat till att samla varje gårds jord till ett sammanhängande område. Alv Den jordart som underlagrar matjorden. Anläggningar I arkeologiska sammanhang är anläggningar de spår i marken som visar på markingrepp under äldre tid. En härd syns som en färgning av sot och träkol, kanske finns det också en stensamling som man eldat på. Man talar också, något ologiskt, om exempelvis gropar och stolphål. Det som då åsyftas är de mörka fyllningarna i det som en gång varit gropar och stolphål. Arkeologisk utredning Om man misstänker att det finns fornlämningar på en yta som skall bebyggas eller schaktas, så skall en arkeologisk utredning genomföras. Utredningen kan utföras i två steg. Steg 1 omfattar vanligen inventering och steg 2 innebär sökschaktsgrävning. Avslag Avslag är ett flintstycke som uppvisar spår uppkomna vid avsiktlig bearbetning. Motsvarande spår kan ses på det flintstycke som avslaget spaltats av från. 21

23 Boplatslägen Områden som uppfyller boplatskriterier för olika delar av förhistorisk och historisk tid, men där fyndmaterial eller annat bevis för bosättning inte påträffats, rubriceras boplatslägen. Bronsålder Bronsåldern är den tidsepok då bronsen blir ett nytt råmaterial för människan vid tillverkning av vapen och redskap. Äldre bronsåldern inträffar cirka f. Kr f. Kr. och yngre bronsåldern f. Kr f. Kr. Basekonomin under bronsåldern utgjordes av boskapsskötsel och jordbruk. Karaktäristiska fornlämningar från bronsåldern i Sverige är hällristningar och gravhögar. Gravskicket att lägga de döda under en storhög kom från Centraleuropa där den kallas för höggravskultur. Bytomt I fornminnesregistret betecknar bytomt det troliga läget för en medeltida by. Kartuppgiften kommer från det äldre kartmaterialet och avspeglar i de flesta fall förhållandet under slutet av eller början av talet. De flesta av dagens byar har legat på samma plats sedan medeltidens början. Enskifte Enskiftet var den andra moderna skiftesreformen och kom till stånd Enskiftet, som innebar att en del gårdar fick flyttas ut från den gamla bytomten, var en radikal reform som fick störst utbredning i slättbygderna i Skåne och Västergötland samt på Öland. Fosfathalt Fosfatsalter i marken bildas bland annat vid nedbrytning av organiskt avfall. Avfallet kan exempelvis komma från äldre boplatser eller naturgödsel. Förhöjd fosfathalt kan alltså vara ett tecken på att det finns en fornlämning på platsen. Den så kallade Arrhenius fosfatkarta upprättades av kemisten Olof Arrhenius på uppdrag av Sockerbolaget. Sockerbetorna vill gärna ha fosfathaltig jord. Arrhenius förstod sambandet mellan fosfathalt och boplatser och utpekade bland annat Skånes största fosfatkoncentration vid Stora Uppåkra by. Förhistorisk tid Som förhistorisk tid, stenålder, bronsålder och järnålder, räknas i Sverige tiden fram till medeltiden. Från och med medeltiden finns det historiska källor som berättar om händelser och levnadsförhållanden. Exempel på historiska källor är skattelängder, brev och annan skriven information från tiden. Kulturlager Kulturlager är de skikt av avfallsblandad jord som bildas när människan vistas på en plats en tid. Avfallsmaterialet är mer eller mindre nedbrutet och kan ofta innehålla keramikskärvor, kasserade eller borttappade metallföremål och liknande. Sot och kol från eldstäder har tillsammans med det förmultnade materialet färgat lagren mörka. Med hjälp av 22

24 innehållet i kulturlagret kan arkeologen göra dateringar, se vad som föregått på platsen, avgöra vad man ätit och så vidare. Rest sten En rest sten markerar vanligen en järnåldersgrav. Den står eller har stått på högkant. Slagen flinta Flinta som avsiktligt bearbetats av människan kallas slagen. Arkeologiska fynd har visat att man använt redskap av sten, men också av ben, horn och metall, för att bearbeta flintan. Slagen flinta förekommer såväl under stenålder som under brons- och järnålder. 23

25

26