ONSDAGEN DEN 11 MAJ 2011

Transkript

1 ONSDAGEN DEN 11 MAJ 2011 ORDFÖRANDESKAP: JERZY BUZEK Talman 1. Öppnande av sammanträdet (Sammanträdet öppnades kl ) Talmannen. Mina damer och herrar! Jag ber om ursäkt för förseningen. Det pågick en mycket spännande och intressant diskussion mellan kommissionens ordförande José Manuel Barroso, kommissionsledamot Janusz Lewandowski och ledarna för de politiska grupperna, så därför är vi några minuter försenade. Vi har nu en mycket viktig diskussion framför oss, och jag bjuder er att delta i denna diskussion. 2. Genomförandeåtgärder (artikel 88 i arbetsordningen): se protokollet 3. Delegerade akter (artikel 87a i arbetsordningen): se protokollet 4. De viktigaste aspekterna och de grundläggande valmöjligheterna när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma säkerhetsoch försvarspolitiken (artikel 36 i EU-fördraget) - Situationen i Syrien och i Camp Ashraf och situationen för det koptiska kristna samfundet i Egypten - Årlig rapport från rådet till parlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) Utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken efter Lissabonfördragets ikraftträdande - EU som global aktör: dess roll i multilaterala organisationer (debatt) Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om uttalandet av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om de viktigaste aspekterna av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (artikel 36 i EU-fördraget) (2010/2986(RSP)), uttalandet av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om situationen i Syrien och i Camp Ashraf och situationen för det koptiska kristna samfundet i Egypten (2011/2690(RSP)), betänkandet av Gabriele Albertini, för utskottet för utrikesfrågor, om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) 2009, som läggs fram för parlamentet i enlighet med del II punkt G.43 i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 (A7-0168/2011), betänkandet av Roberto Gualtieri, för utskottet för utrikesfrågor, om utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken efter Lissabonfördragets ikraftträdande (2010/2299(INI)) (A7-0166/2011), och betänkandet av María Muñiz De Urquiza, för utskottet för utrikesfrågor, om EU som global aktör: dess roll i multilaterala organisationer (2010/2298(INI)) (A7-0181/2011).

2 Innan vi börjar skulle jag vilja säga några ord. I måndags uppmärksammade vi Europadagen, en dag för att fira Europeiska unionen. Det vi utan tvivel behöver mest i EU i dagsläget är en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi står inför historiska utmaningar. Behovet av att få bukt med den kris som importerats till Europa är bara en av dessa många utmaningar. Vi måste förbereda oss för sådana situationer i framtiden och lösa krisproblemen. Dessa problem ligger även utanför Europa, inte bara inom Europa. Vi står också inför växande stridigheter i Syrien, Bahrain och Jemen och förnyade oroligheter i Tunisien och Egypten. Vi bör inte heller glömma våra grannar i öster för ett par dagar sedan lanserade vi ju Euronest. Vi har vår gemensamma europeiska diplomati, och den behöver vara ett effektivt verktyg för åtgärder utanför EU, för det är inte möjligt att lösa EU:s nuvarande problem om vi inte på allvar börjar lösa problem utanför EU. EU måste ha större politisk styrka och inte bara ekonomisk styrka. Catherine Ashton, kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. (EN) Herr talman! Detta blir det första av mina tre inlägg i debatten med parlamentsledamöterna nu under förmiddagen, så jag vill börja med att förklara min syn på de problem vi står inför. Jag vill även försöka beröra de frågor som parlamentsledamöterna har tillfört till denna debatt lite mer i detalj, eftersom jag vet vilken vikt ni lägger vid dem. Låt oss börja. Stormvindar sveper över de länder vi kallar våra grannar den arabiska våren, förändringens vindar, vilket bildspråk vi nu väljer att använda oss av. Ingen av oss här i parlamentet vet hur detta kommer att sluta och vad detta slut kommer att medföra. Ambitionerna är höga och även förväntningarna på att revolutionerna ska visa sig ha varit värda det blod som spillts, värda tumultet och rädslan, värda den ekonomiska förödelsen i en värld som redan brottas med de värsta ekonomiska problemen på årtionden. Upproren i Nordafrika och arabvärlden utgör stora utmaningar för Europa, men också tillfällen vi inte får missa. Två principer måste ligga till grund för det vi gör. Den första är att vi i Europa vet hur lång och smärtsam färden mot frihet kan vara. Vår egen väg till 1900-talets liberala demokrati gick mycket sakta. Själva EU föddes ur askan av konflikter som påminner oss om hur fruktansvärt livet kan vara när demokratin rasar samman. Lägg till detta de europeiska imperiernas blandade historia, så står det klart att det är passande med lite ödmjukhet, samtidigt som vi framhåller att demokrati är en nödvändig grund för mänskliga framsteg. För det andra handlar demokrati förstås om röster och val men den handlar också om långt mer än så. Vad vi har lärt oss den hårda vägen i Europa är att vi behöver demokrati på djupet: respekt för rättsstaten och för yttrandefriheten, respekt för de mänskliga rättigheterna, för ett oberoende rättsväsen och opartisk förvaltning. Det behövs lagstadgad äganderätt och fria fackföreningar. Det handlar inte bara om att byta ut regeringar, utan också om att bygga upp de rätta institutionerna och den rätta inställningen. Demokrati på ytan ett ytligt lager av demokrati med folk som fritt avger sina röster på valdagen och väljer sin regering kommer inte att överleva i det långa loppet om inte djupgående demokrati slår rot. Men ingenting är säkert inte när det gäller utgången i något land och det finns ingen snabb utväg eller kortsiktig lösning som kan skapa den värld som så många vill ha. Under tiden förmörkas läget av den religiösa intoleransens spöke tänk bara på de händelser som nyligen inträffat i Egypten. Osäkra tider blir till en ursäkt att spela på människors rädslor och bringa förstörelse. Religions- eller trosfrihet är en universell mänsklig rättighet som

3 måste skyddas överallt. Vi måste fördöma alla som försöker använda religiös tro som ett medel för förtryck och stödja alla som förespråkar tolerans, oavsett om det är i Syrien, Pakistan, Egypten eller någon annanstans. Europa har också val framför sig. När vi betraktar vårt grannskap måste vi vara redo att ta oss an de utmaningar som åläggs oss. Jag kan göra hundratals uttalanden och det gör jag också. Jag beklagar, jag fördömer, jag uppmanar, jag kräver, men vi måste också agera och detta agerande måste ske på olika sätt. Jag vill ta upp frågan om sanktioner. Vi inför sanktioner mot regimer som behandlar sina medborgares liv som om de vore värdelösa och låter människor dödas av polis eller säkerhetsstyrkor som de styr över. I går infördes sanktioner mot Syrien ett vapenembargo, frysta tillgångar och reseförbud för 13 av regimens nyckelpersoner samt frysande av vårt associeringsavtal och vårt samarbete med Syrien. Vi bör vara rättframma och tydliga, som jag var gentemot Syriens utrikesminister i går. Vad som pågår i Syrien är en stark folklig strävan efter demokrati och rättsstat inte någon utländsk komplott. Genom att inte se saker för vad de är förlorar regimen sin legitimitet och fjärmar sig från folket och det internationella samfundet. Våldsamt förtryck och hot inom och utanför landet är verktyg från en era som sedan länge är förbi. Våra tankar, här i parlamentet och i EU, är med folket i Deraa där FN har vägrats tillträde, i Baniyas där de repressiva åtgärderna fortsätter, i Hama där stridsvagnarna har rullat in. Det syriska folket kommer inte att vika sig för stridsvagnar. Vi uppmanar regimen att byta kurs, och att byta kurs nu. (Applåder) I går sade jag till Walid Moallem, Syriens utrikesminister: Ni måste tillåta omedelbart och obehindrat tillträde för humanitärt bistånd och medier. Först då kan era påståenden om stöd för fredliga protester bestyrkas. I vårt östra grannskap i Vitryssland underlät president Aleksandr Lukasjenko att använda presidentvalet i december förra året till att visa att han är redo för förändring och ett mer öppet och demokratiskt, europeiskt samhälle. Inte nog med att han inte tog vara på detta tillfälle, utan dessutom har han genom att använda våld mot fredliga demonstranter och mångdubbla antalet politiska fångar visat förakt för demokratin och rättsstatsprincipen. Jag mötte de fängslades familjer, och jag vet att han inte gav oss något annat val än att reagera genom att införa kraftiga sanktioner riktade mot de personer i regimen som bär ansvaret för repressalierna, inklusive president Lukasjenko själv. Jag vet också att vi bör trappa upp vårt stöd för det civila samhället och för direkta kontakter mellan människor. Sedan har vi våra direkta insatser i Camp Ashraf. Det som hände den 8 april är beklagligt. Jag fördömde det å det starkaste och står fast vid det. Jag har orubbligt hållit fast vid att vi behöver en stark och enad reaktion från EU. Jag har skrivit till Iraks utrikesminister, och jag talade med honom igen i går. Jag ifrågasätter inte Iraks överhöghet över hela sitt territorium, men Irak är skyldigt att skydda Ashraf-invånarnas mänskliga rättigheter. Jag har fördömt detta våld och begärt en utredning en utredning som måste vara såväl grundlig som oberoende och klargöra exakt vad som hände. Liksom parlamentsledamöterna vet genom de skrivelser jag har tagit emot enskilt och gemensamt här i parlamentet och utanför finns det emellertid ingen enkel lösning på detta problem. Flera alternativa långsiktiga lösningar beaktas under Förenta nationernas ledning, och alla innebär de utmaningar. Jag är mycket tacksam över parlamentets arbete, över det arbete som utförts av de personer som har rest dit och över de bidrag jag har tagit emot. Vi behöver också ta

4 upp detta med rådet (utrikes frågor), och vi behöver diskutera det med FN:s flyktingkommissarie. Vår ambassadör i Irak anländer i dag, och hon vet vilken vikt jag lägger vid denna fråga. Vi behöver driva denna fråga vidare och se till att vi kommer fram till rätt handlingssätt, men utredningen och fördömandet är absoluta måsten. I Jemen har Gulfstaternas samarbetsråd lagt fram sina förslag, och president Ali Abdullah Saleh har ännu en gång tvekat. Jag talade med honom för inte så länge sedan. Vi talade om de diskussioner han fört med oppositionen och om de aktuella förslagen. Jag sade till honom att han visste vad han måste göra eftersom det låg i hans lands intresse och att han borde göra det. Under mina sammanträden i Gulfstaterna mötte jag kung Hamad bin Isa al-khalifa av Bahrain. Vi diskuterade det initiativ till dialog utan förhandsvillkor som kronprins Salman bin Hamad bin Isa al-khalifa har lagt fram, och jag uppmanade honom att gå vidare med denna dialog. De nuvarande metoderna är inte det rätta svaret. Vi behöver få se rättvisa och civila rättegångar, om det finns rättegångar i Bahrain, och dödsstraff måste undvikas under alla omständigheter. I samtliga dessa fall handlar det om vårt direkta engagemang, de påtryckningar vi utövar och vårt uppriktiga tillvägagångssätt. Missta er inte: Vi är mycket tydliga. Jag är mycket tydlig gentemot alla de ledare jag talar med i fråga om vad jag anser behöver hända, och detta gör jag med stöd från parlamentet och med stöd från rådet (utrikes frågor) med företrädare från de 27 medlemsstaterna. Naturligtvis vill jag också tala om Libyen. Det finns ledamöter här i parlamentet som önskar att vi hade en starkare försvars- och säkerhetspolitik. Jag vill säga dem detta: De senaste veckorna och månaderna har vi sett hur långt vi har kommit i vissa avseenden, men också hur mycket som återstår att göra. Vi engagerade oss tillsammans för att planera det militära stöd för humanitära behov som finns redo på Förenta nationernas begäran för att stödja människor med resurser från hela Europa. Precis så gjorde vi när den fruktansvärda jordbävningen drabbade Haiti vi bidrog med militära sjukvårdsfartyg, lyftutrustning, civila och militär som arbetade sida vid sida i detta fall. Missförstå mig inte: Jag vet att humanitärt bistånd är opolitiskt och att humanitära biståndsarbetare inte får utsättas för fara. Ibland är det emellertid bara militären som har rätt utrustning eller personal för att kunna uppnå det primära målet, att rädda liv genom att leverera bistånd snabbt och få infrastrukturen på plats. Därför kommer vi, om en begäran från FN skulle komma, att vara redo att hjälpa. Vi behöver kunna göra detta på ett snabbare och smartare sätt. Jag är den första att säga och medge att det finns mycket mer som vi behöver göra, och jag kommer att tala mer om detta senare under förmiddagen. Vi håller på att förbättra vårt samarbete med Nato och utbyter för första gången uppgifter om våra operationer som en del i arbetet med att utveckla våra förbindelser ytterligare. I fredags var jag medordförande tillsammans med Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen för sammanträdet mellan kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik och Nordatlantiska rådet vid vår första diskussion någonsin om Libyen. Vi samarbetar även med Afrikanska unionen och dess ordförande Jean Ping, med Arabförbundet och Amr Moussa och naturligtvis med hans efterträdare, och med Islamiska konferensen och professor Ekmeleddin Insanoglu, under ledning av FN:s särskilda sändebud, Abdel-Elah al-khatib. Det var under mina diskussioner med Ban Ki-moon som vi kom överens om att samla de regionala organisationerna till ett sammanträde i Kairo och följa upp kontaktgruppsmötet i Rom.

5 Vi diskuterar tillsammans hur vi ska bidra till Libyens framtid genom att stödja den nationella dialogen, hjälpa till med konstitutionen och förbereda val. Jag har inlett två uppdrag i Libyen för att möta och arbeta med ungdomar och med kvinnor i Libyen. Som ledaren för uppdraget sade till mig är det första gången de någonsin har diskuterat en konstitution detta är ord och argument som de aldrig tidigare har känt till. De talade om hur de längtade efter slutet på regimen, så låt oss vara tydliga: Muammar Gaddafi måste lämna ifrån sig makten, och det måste bli ett slut på hans regim. (Applåder) Jag avser att öppna ett kontor i Benghazi så att vi kan inleda det stöd vi har diskuterat med folket (Applåder) att stödja det civila samhället, att stödja det nationella libyska övergångsrådet och Mahmoud Jibril (vi har haft många sammanträden med honom), att stödja reformen av säkerhetssektorn och att bygga vårt stöd på vad folket sagt till oss att de vill ha. De vill ha hjälp med utbildning, med hälsovård, med gränssäkerhet, med den sorts stöd som vi både kan och vill ge dem. I allt vi gör löper dessutom mänskliga rättigheter som en röd tråd genom vårt arbete. Sedan har vi den nya grannskapspolitiken med ambitioner och visioner på en annan nivå. Ömsesidig ansvarighet står i centrum för denna politik. EU och grannskapsländerna är ansvariga inför varandra för att fullgöra sina åtaganden gentemot länderna och folket i vårt grannskap och folket i Europa. Vi bygger vidare på vad vi redan har talat om genom rörlighet, marknadstillträde och pengar, eller de tre M:en mobility, market access and money för att beskriva det på ett enkelt sätt. Vissa saker är extremt viktiga för att stödja dessa länder in i framtiden. Ett exempel är rörlighet för ungdomar. Detta är unga samhällen där ungdomar längtar efter större möjligheter, och Europaparlamentet kan göra mycket för att bidra till dessa möjligheter för ungdomar att vinna fördelar och kunskaper från Europa. Detsamma gäller medlemsstaterna som kan ge möjligheter att resa och att studera. För affärsmän och affärskvinnor är det viktigt att ha chansen att utforska nya marknader och att sälja sina varor och tjänster. Detta avgörs av våra medlemsstater. Några medlemsstater har långvariga förbindelser med de berörda länderna, men behöver nu utöka och tillhandahålla dessa möjligheter. När det gäller marknadstillträde vet vi att vi verkligen kan bidra med något för att stimulera till ekonomisk tillväxt och återhämtning. Ni känner till vilka effekter denna oro har haft på ekonomierna i de länder vi beskriver. Vissa av dessa länder förlitar sig på oss som sin största exportmarknad och importkälla. Att låta dessa länder utveckla sina marknader skulle verkligen kunna göra stor skillnad, inte bara genom att stödja öppnande av marknader utan genom att påverka hur de får tillträde till dem, se till att de kan nå upp till våra standarder och se till att de har verkliga möjligheter. Mest av allt gäller detta små företag. Vi måste emellertid ha den politiska viljan att göra det. Vi måste ha den politiska viljan att åta oss att se till att vi gör våra marknader tillgängliga. Detta är en utmaning. Det är en utmaning under vilka omständigheter som helst, och det är en utmaning i dessa ekonomiska tider, men jag skulle vilja påstå att det är en utmaning som vi måste anta. Om vi inte gör det kommer de sviktande ekonomierna i vårt grannskap att ha en direkt inverkan på oss.

6 Slutligen har vi pengar, eller snarare resurser. Det handlar inte bara om vad vi kan göra som direkt stöd även om det är viktigt utan om vad vi kan mobilisera. Vi har redan varit värdar för ett sammanträde för högre tjänstemän från hela världen och från de stora finansinstituten för att diskutera vad vi skulle kunna bidra med om vi blev tillfrågade, och vad vi kommer att göra. I samråd med vårt grannskap måste vi emellertid göra mer för att stödja mer effektiv samverkan mellan resurser. Ingenstans kommer kanske denna politik att betyda mer än i Tunisien. Premiärminister Beji Caid Essebsis tal som sändes på tv kan kanske hjälpa medan landet närmar sig valet den 24 juli, men han tillstod de problem som finns i ett land där den ekonomiska tillväxttakten är nere på mellan 0 och 1 procent. Vi måste garantera stöd till Tunisien, till landets ekonomi och civila samhälle. Detta innebär att inte bara tänka långsiktigt, inte bara på vikten av en ny strategi, utan på vad vi gör nu och hur vi stöder länder Egypten, Tunisien och andra just nu med de budgetproblem de har. Detta är skälet till att vi har inlett diskussioner med finansinstituten, med våra medlemsstater och med dem som engagerar sig i att vilja stödja dessa länder. Att hjälpa dem att hantera underskotten nu när turistnäringen har rasat samman och när ekonomin inte fungerar ordentligt är viktigt just nu. Parlamentsledamöterna måste förstå att det finns brådskande och akuta behov och det finns en långsiktig strategi, och vi behöver ta hänsyn till båda i det vi gör. Om Egypten vill jag säga att jag har varit där tre gånger under de senaste veckorna. Jag har tillbringat mycket tid med några av de unga ledarna från Tahrirtorget och även träffat några av kvinnorna. Särskilt kvinnorna ser sig nu om efter den starkare röst de anser sig ha blivit lovade i Egyptens framtid. Jag mötte en kvinna som är blivande presidentkandidat och fast besluten att visa att detta är en uppgift för kvinnor i Egypten. Jag har också talat med många ministrar i regeringen. Som exempel vill jag nämna planeringsminister Fayza Aboulnaga. Hon vill bygga bostäder för människor och har en stor vision om vad byggande av en miljon bostäder inom loppet av tjugo år skulle kunna betyda för Egypten. Vi behöver ta fasta på dessa stora visioner från länderna som vi arbetar med och översätta dem till vad vi kan bidra med och stödja. Detta innebär att integrera utbildning och infrastruktur kring bostadsprogram, att ge små företag möjligheter att växa, att arbeta med kvinnor inom FN som jag gör att fundera över hur vi kan bygga säkrare samhällen kring bostadsprojekten och hur vi arbetar tillsammans för att skapa en mycket större, storslagnare vision som bygger på vad det egyptiska folket vill ha. Jag talar med Egyptens utrikesminister, Nabil al-arabi, som har åtagit sig att samarbeta nära med oss i fredsprocessen i Mellanöstern, och som är angelägen att utveckla styrkan i den förbindelse vi redan har och att se oss som samarbetspartner i regionen. Egypten kommer att ställas inför många utmaningar under de kommande månaderna och åren. Vi måste finnas där för att hjälpa dem igenom var och en av dessa utmaningar och vara villiga att ställa våra resurser, vår kunskap, vår expertis och våra kontakter till förfogande för att stödja dem. Jag har alltid sagt, här i parlamentet och i andra sammanhang, att Europeiska utrikestjänsten är en styrka för att förebygga och lösa konflikter. Jag vill nu bara tillägga att det är därför vår roll i Serbien och Kosovo är betydelsefull. Det är därför den omröstning vi vann i FN, den röst som vi nu har, kan göra sitt. Det är därför vi måste förmå ledarna i Bosnien att lyfta blicken och gå från att bara tänka på sina egna folkgrupper till att tänka på sitt lands behov, se sin framtid och se EU.

7 Det är också därför vi måste bidra till fredsprocessen i Mellanöstern. Parlamentsledamöterna är väl medvetna om att stabilitet i Mellanöstern kräver fred. Strävan efter att förhandla fram ett avtal har präglat regionen i årtionden. De senaste månaderna har vi tillfört Mellanösternkvartetten ny livskraft. Jag var värd för ett sammanträde med de huvudansvariga i Mellanösternkvartetten i februari, och uppföljningen av Mellanösternkvartettens sändebud med de israeliska och palestinska förhandlarna har fungerat för allra första gången sedan Mellanösternkvartetten inrättades. Jag ville ha ytterligare ett sammanträde med de huvudansvariga i april, och vi har utarbetat ett omfattande uttalande grundat på vår ståndpunkt. Jag anser fortfarande att ett avtal grundat på förhandlingar är den rätta vägen framåt. Vi kommer att fortsätta engagera oss i denna fråga och hålla ännu ett sammanträde för sändebuden senare denna månad. Vi är också starka förespråkare för byggandet av en palestinsk stat. När vi höll ett sammanträde med den tillfälliga kontaktkommittén (AHLC) den 13 april lyssnade jag på lovorden för Salam Fayyads arbete, för hans anmärkningsvärda framsteg på områdena för förvaltning, rättsstat och mänskliga rättigheter, utbildning, hälsa och socialt skydd tillräckligt för en fungerande regering enligt Världsbanken. Jag har instämt i vikten av palestinsk försoning bakom president Mahmud Abbas. Detta är ett viktigt tillfälle och något som EU har förespråkat i åratal. Det som pågår nu är den mest allvarligt menade insatsen hittills för att skapa enighet, vilket i sig är nyckeln till att uppnå en tvåstatslösning. Jag har varit i nära kontakt med president Mahmud Abbas och premiärminister Salam Fayyad, liksom med Egypten, Arabförbundet, Förenta staterna och Israel. Icke-våld, fortsatt statsbyggande och respekt för befintliga åtaganden kommer att bli avgörande, och dessa insatser måste bedömas grundat på resultaten. Jag anser att Israel bör lämna ifrån sig de skatteintäkter landet är skyldigt palestinierna, men jag vill vara tydlig med att vår ståndpunkt om Hamas inte har förändrats och att Israels säkerhet förblir en av de viktigaste frågorna för oss alla. Jag vill också säga att jag inte anser att en konvoj är det rätta sättet att åtgärda den humanitära situationen i Gazaremsan. Jag har varit där två gånger. Jag fortsätter att lyfta fram folkets svåra belägenhet och förordar särskilt bättre tillträde så att ekonomin kan börja utvecklas. Situationen där är rent ut sagt fruktansvärd, särskilt för barnen. Vi har framfört förslag till Israel till stöd för bättre tillträde. Jag vill att folket i Gazaremsan ska ha en framtid, men jag vill också att Gilad Shalit, som har hållits fången i Gazaremsan i flera år, ska få chansen att åka hem till sin mor och far som jag redan har träffat. Europas erfarenheter visar att verklig demokrati är en nödvändig grund för tolerans, fred och välstånd. I Nordafrika och arabvärlden kommer detta mål inte att uppnås snabbt eller utan bakslag, men att bygga upp djupgående demokrati är det enda sättet att nå målet över huvud taget. Vi har den erfarenhet som krävs för att hjälpa alla de länder som nu ber om vår hjälp på resan mot demokrati. Därför föreslår jag att vi ska stödja initiativet för demokrati som kommer att göra det möjligt för oss att använda våra resurser till att främja möjligheter till engagemang i det politiska livet, särskilt för ungdomar, stödja utvecklingen av politiska partier och göra det möjligt för folk att göra vad parlamentsledamöter i så många av de länder som finns representerade här själva varit tvungna att göra att utveckla den politiska processen genom att bygga upp politiska partier, det civila samhället och de djupa rötter som gör att demokratin växer och frodas. När jag besöker dessa länder säger jag ofta att det inte handlar så mycket om att välja en regering som om att ha rätt att kunna bli av med en regering. Demokrati handlar lika

8 mycket om att kunna säga hej då till en regering som att välkomna den, och det är viktigt. Det är oerhört viktigt att veta att man har rätt att använda sin valurna en gång, två, tre eller fyra gånger för att byta ut sin regering och att man kan ställa krav på sin regering. Detta går bara att göra när demokratin är djupgående och blomstrande. Därför är händelserna i Elfenbenskusten så viktiga. Vi har fått se president Alassane Ouattara slutligen inta sin plats, och den roll som vi har spelat har varit till stort stöd för denna process. Därför var det härligt att se valet i Nigeria gå bra och Goodluck Jonathan tillsättas ordentligt. Det är härligt att se demokrati börja slå rot och blomstra och växa sig djupare, och detta måste vi stödja. Förändringar garanterar inte nödvändigtvis framsteg, men för framsteg krävs absolut förändringar. Detta innebär att vi måste vara mer handlingskraftiga. För vissa av de saker jag beskriver krävs handling från medlemsstaterna, för vissa krävs handling från kommissionen och för många behövs stöd från parlamentet. Vi måste bestämma oss för att vi alla ska göra vårt. Om vi bara agerar när mediernas uppmärksamhet är riktad mot dessa länder eller mot oss kommer vi att misslyckas. Vi måste vara med i leken långsiktigt, och vi måste beslutsamt säga till våra grannar inte bara att de bör påbörja resan mot demokrati, utan att de bör slutföra den. Det finns tre utmärkta betänkanden som jag ska tala om i mitt nästa anförande. Jag vill verkligen tacka föredragandena. Jag ska avsluta med ett mycket kort citat från en antropolog, en kvinna som jag beundrar oerhört mycket, nämligen Margaret Mead. Hon sade: Betvivla aldrig att en liten grupp tänkande, bestämda medborgare kan förändra världen. Det är faktiskt det enda som någonsin har gjort det. Joseph Daul, för PPE-gruppen. (FR) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Utrikespolitiken har dominerats av de revolutioner som äger rum i ett antal grannländer kring Medelhavet somliga fredligare än andra och på senare tid av en symbolisk händelse i kampen mot internationell terrorism, nämligen slutet på Usama bin Ladins era. Vilken är Europas roll i allt detta? Medverkar vi villigt och aktivt i situationen? Ja, det gör vi absolut. De åtgärder som vidtas i Libyen under ledning av Förenta nationerna och på initiativ av vissa europeiska stats- eller regeringschefer har visat att när viljan finns kan Europa eller vissa delar av Europa handla beslutsamt i svåra tider. Gör detta oss till en betydelsefull internationell aktör med ett inflytande som motsvarar vår ekonomiska styrka? Svaret är ett rungande nej. Europa är fortfarande i praktiken en statist, i bästa fall en Tummeliten inom politik och geostrategi, trots de ständigt ökande förväntningarna från den europeiska allmänna opinionen. Europa stödde stabilitet och utvecklingsbistånd i Medelhavsområdet. Ändå kräver folket med rätta politisk frihet och flyr från sina länder eftersom där inte finns några utsikter till ett värdigt liv med framtidsutsikter för dem och deras barn. Det humanitära bistånd som vi har tillhandahållit under de senaste månaderna har definitivt varit till nytta. Catherine Ashton, vi behöver göra mer. Har vi börjat dra lärdom av dessa händelser? Jag vill gärna tro det. Vad som är värre är att de vågor av invandrare som anländer till våra kuster i bräckliga farkoster och som dör till havs i antal som vi har bristfälliga uppgifter om alltför ofta möts av splittring, osämja och stängda gränser. Vissa länder ifrågasätter till och med Schengenområdet, som är ett mycket viktigt instrument för den fria rörligheten. (Applåder)

9 Är allt detta värdigt Europa, europeiska värderingar, principer och ideal? Jag anser inte att det är det, och det gör inte heller min grupp, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Jag är säker på att en majoritet av ledamöterna här i parlamentet inte heller gör det. Skälet till att vi sammanträder med unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik nu under förmiddagen är att vi ville ge EU en röst och ett ansikte genom Lissabonfördraget. Nu behöver vi gå vidare och vidta åtgärder. I detta ingår att göra val och att hålla fast vid vad vi valt. Vad prioriterar EU? Förbindelser med våra grannar i öster och i söder? Bekämpande av terrorism? En lösning på konflikten i Mellanöstern? Handelspolitik? Att ta itu med alla dessa frågor samtidigt är ingen enkel uppgift. Vilka är våra viktigaste partner? Förenta staterna, tillväxtländer eller andra länder? Hur kan vi uppnå de bästa resultaten? Genom att de enskilda medlemsstaterna fritt beslutar om sin egen politik, som vi har gjort de senaste 60 åren, eller genom att uppträda enat? En mellanstatlig lösning är inte längre det rätta sättet att hantera utrikes frågor, säkerhet och försvar. I stället behöver vi mer Europa. Vi behöver gå vidare från våra nationella egon och utvecklas mot större effektivitet på europeisk nivå. En robust försvars- och säkerhetspolitik är bara möjlig om vi satsar all vår kraft och energi på ett fåtal tydligt definierade mål. År 2011 borde bli året för Medelhavsområdet, för bekämpande av terrorism, till och med för att uppnå ett genombrott i Mellanösternkonflikten. Om EU kan bli en betydelsefull aktör på detta område kommer det att kunna lägga sina ungdomliga misstag bakom sig. Låt mig avsluta med ett citat från någon som är mycket välkänd bland er: Johannes Paulus II. Var inte rädd, Catherine Ashton. Vi har gjort besparingar på 4 miljarder euro i EU:s budget. Lägg gärna fram några förslag på hur de pengarna kan användas, hellre än att återbörda dem till medlemsstaterna. (Applåder) Martin Schulz, för S&D-gruppen. (DE) Herr talman! I ett EU där utveckling mot åternationalisering pågår på alla områden bör Lissabonfördraget användas som ett verktyg för att skapa en ny gemensam politik: den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Detta är den första viktiga allmänna debatt vi har fört med Catherine Ashton. Om vi blickar tillbaka på den första tiden minns vi att det stod klart att vissa regeringar inte ville att titeln EU:s utrikesminister skulle användas. Detta ledde i slutändan till valet av titeln hög representant. Detta är förståeligt, för en självständig utrikespolitik är tillsammans med skattepolitik och inrikespolitik ett av de viktigaste kännetecknen man skulle nästan kunna säga det avgörande kännetecknet för nationell suveränitet. Särskilt på området för utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik är det både modigt och svårt att överföra denna suveränitet till en överstatlig institution. Vi i Europaparlamentet, tillsammans med den höga representanten, behöver emellertid ställa oss en helt annan fråga. Denna fråga är: Vilken är EU:s roll som självständigt organ i den internationella politiken? Under de senaste dagarna har jag läst artiklar om Catherine Ashton som förvånat mig, för där kritiserades hennes frånvaro och hennes brist på politik. Denna kritik kommer från personer som bara tänker på hur de kan göra sin egen nationella utrikespolitik och sina egna nationella intressen till allra högsta prioritet,

10 och som utan samråd med några av sina samarbetspartner fattar ensidiga beslut som i slutändan kommer att splittra och inte ena Europa. Vi behöver bara se på insatserna i Libyen. Sällan har det funnits en mer uppenbar splittring i EU:s internationella politik och dess internationella insatser än i frågan om hur vi ska förhålla oss till Libyen. I de stora huvudstäderna i EU finns det en tendens att se EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik som en förlängning av varje lands egna nationella politik finansierad med EU-medel. Ju större landets Auswärtige Amt, Foreign Office eller Quai d Orsay är, desto mer uttalad är denna tendens. Catherine Ashton, du kommer utan tvivel att få brett stöd från parlamentet om du säger till dessa personer att du visserligen respekterar deras ensidiga intressen men att den gemensamma europeiska utrikespolitiken inte kan styras i samma riktning. Denna politik kommer att fastställas av dig, den höga representanten, på alla de områden där samförstånd uppnåtts. Jag är för att öppna ett kontor av den sort du beskrev i Libyen, för du som hög representant, själva unionen och parlamentet som självständigt organ är alla trovärdiga i humanitära och politiska avseenden. Vi är mer trovärdiga än de stater som har vidtagit militära åtgärder i Libyen när det blev nödvändigt, men vars vapenexportörer hade de största montrarna på Libyens viktigaste vapenmässa i höstas. Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och Belgien är de största leverantörerna av vapen till överste Muammar Gaddafis armé som slåss mot rebellerna i Libyen. Det är inte den sorts trovärdighet som Europa behöver. (Applåder) Den trovärdighet som Europa behöver bygger på mjukt inflytande. Exempel på detta är att bidra till att upprätta demokrati, att öppna ett kontor för att stödja utveckling av det civila samhället och att inte definiera internationellt samarbete som att tvinga andra att underkasta sig EU:s ensidiga diplomatiska och ekonomiska intressen utan i stället uppmuntra till politik som bygger på ett jämlikt partnerskap mellan olika delar av världen. Detta är min vision för EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Du nämnde de tre M:en money, mobility and market access. I nästa skede bör du lägga till de tre C:na coherence, concreteness and the community method, eller samstämmighet, konkretisering och gemenskapsmetoden. Med de tre M:en och de tre C:na kommer du enligt min åsikt att hitta samarbetspartner i Europaparlamentet. Vi i gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet vet att vi fortfarande befinner oss i begynnelsen av samarbetet mellan dig och parlamentet, och visst finns det saker som kan förbättras. Därför upprepar jag mitt erbjudande, vilket jag tror att jag gör på en majoritet av parlamentsledamöternas vägnar. Du kommer utan tvivel att finna mer stöd för din vision om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik här än bland de 27 utrikesministrarna. De är allesammans personer som jag respekterar, men de har alla ett problem, nämligen att de är utrikesministrar för enskilda länder. (Talmannen avbröt talaren.) Du, å andra sidan, är diplomatisk företrädare för en hel världsdel. (Applåder) Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. (EN) Herr talman! I lördags hade jag ett långt sammanträde i Kairo med den nye egyptiske premiärministern, Essam Sharaf. Slutsatsen av detta möte, och även min egen slutsats efter detta möte under min andra resa till Kairo de senaste två månaderna, är liksom redan nämnts att vi måste ge kraftigt stöd till dessa

11 revolutioner i Nordafrika och särskilt till utvecklingen i Egypten. Vi måste sluta göra de förmyndaraktiga små anpassningar som vi har tillkännagivit hittills. Jag ska göra en kort jämförelse. Vet ni hur mycket pengar som överfördes inom ramen för den amerikanska Marshallplanen, flera år i följd? 1 procent av BNP varje år. 162 miljarder dollar i faktiska pengar. Och vad är det vi talar om och lovar Egypten? En miljard. Inte 162 miljarder, utan en miljard. Inte under 2011, inte under 2012, utan 2013, när vi har möjlighet att göra det. Detta är enligt min åsikt ingenting alls. Vad jag förväntar mig av er och av kommissionen för det är tydligen kommissionens pengar vi talar om är inte storslagna planer på att förändra grannskapspolitiken. Det behöver vi göra i framtiden, men vad jag förväntar mig är direkt budgetstöd till Egypten så fort som möjligt. Vid årets slut kommer de nämligen inte att ha några pengar kvar i sin budget, och det skulle kunna bli början till en kontrarevolution i Egypten. Direkt budgetstöd eller att avskriva landets skulder det är den omedelbara vägen framåt. Ett uttalande av detta slag i dag skulle definitivt vara till hjälp för Egypten och för egyptierna. Mitt andra budskap handlar om Syrien. Låt oss vara ärliga, Catherine Ashton. Syrien är en stor katastrof. Vad som pågår där är ingenting mindre än ett arabiskt Himmelska fridens torg jag har inga andra ord för att beskriva det. En arabisk motsvarighet till massakern på Himmelska fridens torg. Människor massakreras av stridsvagnar och krypskyttar varje dag. 800 människor har hittills dödats människor har hittills arresterats. Människor har torterats på det mest brutala sätt för att de ska avslöja lösenord till Facebook och namnen på kamrater som är verksamma på Facebook. Soldater som inte vill skjuta på sitt eget folk blir själva skjutna av arméns och Bashar al-assads säkerhetspolis. Av det som pågår i dagens Syrien framgår mycket tydligt att det bara finns ett sätt att beskriva Bashar al-assad, och det är som den brutalaste nuvarande diktatorn i världen. Det är den tydliga analys vi kan göra i dag. (Applåder) Så vad kan göras? 800 personer har hittills dödats, personer har fängslats, varav några torteras dagligen och vi fryser 13 personers tillgångar, men inte Assads. Jag anser att detta är obalanserat. Det är rent ut sagt löjligt, och det bidrar inte till att förmå Assadregimen att ändra hållning. Det räcker inte med 13 personer, även om detta omfattar en av Assads bröder och ett av hans syskonbarn som finns med på förteckningen. Nej, det finns hundratals personer som genast måste tas med på förteckningen, så snabbt som möjligt, om vi ska kunna utöva verkliga påtryckningar. Jag kan i viss mån förstå ditt tillvägagångssätt. Du anser att om Assad lämnas utanför förteckningen kan det kanske bidra till att han ändrar sitt förhållningssätt senare. Nåväl gör det då mycket klart här i dag i debatten. Jag vill att du ska förklara att Assad får ett par dagar på sig. Om han inte sätter stopp för vad som pågår just nu inom denna tidsfrist, frys då alla tillgångar, inte bara för de 13 personerna utan för hela Assads familj. (Applåder) Inför reseförbud, inte för 13 personer när 800 har dödats, utan för hela Assads familj. Klargör vad som är viktigt. De väntar på det. I går hade vi direkt kontakt med personer i Syrien som sade att vi måste skärpa sanktionerna, för annars kommer han inte att sluta. Klargör att EU aldrig kommer att se familjen Assad som verkliga företrädare för det syriska folket, och att de kommer att hållas ansvariga för sina brott. Gör det nu genast. Det är vad vi förväntar oss av dig i dag. Du kan hjälpa till att

12 stoppa detta arabiska Himmelska fridens torg. Det är inte sant att vi inte har något inflytande. Vi spelar en mycket viktig roll, och Syriens folk väntar på detta tydliga budskap i dag. Inte i morgon i dag. (Applåder) Charles Tannock, för ECR-gruppen. (EN) Herr talman! Den viktigaste utvecklingen inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) i år har utan tvivel varit inrättandet av Europeiska utrikestjänsten. Som vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik har du, Catherine Ashton, på senare tid hamnat under press på grund av utrikestjänstens kraftlösa agerande. Men du kan aldrig någonsin vara mer effektiv än vad medlemsstaterna tillåter, och du är naturligtvis ovillig att använda dina egna initiativbefogenheter ett förhållningssätt som jag stöder till fullo. Å ena sidan vill EU utforma sin globala roll som en diplomatisk tungviktare, men å andra sidan kräver den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken enighet, vilket innebär att man söker kompromisser för att bevara enskilda medlemsstaters intressen, särskilt de storas. Detta hybrida fristående organ för EU:s utrikespolitik ger oss rätt, som redan från början motsatte oss inrättandet av Europeiska utrikestjänsten, eftersom vi ansåg att EU:s globala ambitioner skulle undergräva den nationella suveräniteten. Paradoxalt nog verkar det nu som om den nationella suveräniteten håller på att undergräva EU:s globala ambitioner, vilket vi nyligen såg i samband med händelserna i Libyen. Min grupp, ECR-gruppen, fortsätter ändå att engagera sig på ett konstruktivt sätt för Europeiska utrikestjänsten. Vi önskar den välgång. Vi hoppas att den kommer att fungera. Den behöver stabilisera sig, och vi vill se budgetneutralitet och mer politiskt ansvar. Trots att vice ordföranden/den höga representanten har tillsatt utmärkta högre tjänstemän jag har sett några av dem framträda inför utrikesutskottet måste jag fråga varför hon har fått så lite i utbyte av resurserna från kommissionen, som tycks ha behållit en oproportionerligt stor andel för EU:s utvidgning och den europeiska grannskapspolitiken. Denna spricka ger inte EU:s skattebetalare valuta för pengarna, och den tjänar inte heller våra utrikespolitiska intressen. Får jag nu ställa några specifika krav? För det första gäller det den nära förestående andra fartygsflottiljen till Gaza. Kan du som kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik förmå Turkiet att stoppa denna farliga provokation i en tid då Israel utsätts för oerhörda spänningar och tryck, med missilattacker från Gaza och iranska krigsfartygs återupptagna passage genom Suezkanalen? Och hur ska EU samarbeta med en ny enhetlig palestinsk myndighet där Hamas, en terroristorganisation som fördömts av EU, ingår som en del? För det andra undrar jag om du som vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik kommer att förhandla fram en lösning för att stänga Ashraflägret i Irak. Kommer du att öppet och fullständigt fördöma godkännandet av Bahati-lagen i Uganda, som tillåter avrättning av homosexuella? Slutligen håller jag fullständigt med Guy Verhofstadt om att du förtjänar beröm för alla dina ansträngningar att åstadkomma en stabilisering i länderna i Mellanöstern och Nordafrika, och särskilt för ditt fördömande av morden på kristna i Egypten, men varför har Syriens president Bashar al-assad, som Guy Verhofstadt påpekade, inte tagits med på

13 EU:s sanktionslista sedan hans styrkor brutalt har dödat oskyldiga civila som protesterat nyligen? Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. (FR) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Jag skulle bara vilja ställa några frågor till dig i dag, Catherine Ashton. För det första skulle jag, liksom Guy Verhofstadt, i fråga om Syrien vilja veta vad som hindrar EU från att placera president Bashar al-assad på sin sanktionslista. Vilket land eller vilka länder hindrar för närvarande EU från att fatta det enda möjliga beslutet? Var snäll och tala om det för oss. Om det är Guido Westerwelle som är hindret, så säg det till oss; på det sättet får vi åtminstone veta vad som formar olika medlemsstaters politik. Till skillnad från det tyska utrikesministeriet tänker vi inte påstå att president Bashar al-assad är svaret på president Bashar al-assads diktatur. Om detta är vad vi uppmanas att tycka, så är det i sanning otroligt. Den enda lösningen för Syrien är att president al-assad lämnar ifrån sig makten: Detta bör vara EU:s inställning. Det är därför uppenbart att president al-assad och hela hans familj måste finnas med på listan inte i morgon eller i övermorgon, utan i dag. Om detta inte är genomförbart på grund av att det krävs ett enhälligt beslut måste du tala om vad som står i vägen för utvecklingen. Detta måste sägas offentligt, så att vi kan föra en verklig debatt inom EU. För det andra undrar jag vad som hindrar Israel från att betala de skatter som palestinierna har rätt till, och varför det är på det viset. Naturligtvis måste vi upprätthålla säkerheten i Israel, men palestinierna ska inte behöva lida för att upprätthålla denna säkerhet i Israel. Detta kan inte vara lösningen. (Applåder) Min sista fråga: För några dagar sedan dog 600 människor vid den libyska kusten. Det fanns ett fartyg i området. Man har sagt oss att fartyget inte hörde till Nato, att det inte var Charles de Gaulle. Det tycks ha varit ett maltesiskt fartyg. Jag skulle därför vilja veta vilket fartyg det var, och vilken information som finns. Vem var det som underlät att rädda de 600 libyska flyktingarna? Nu på 2000-talet ska ingen komma och säga till mig att det inte är möjligt att identifiera fartyget. Att inte handla är ett brott som består i att inte bistå människor i nöd. Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. (DE) Herr talman, fru Ashton! Under den här debatten kommer du inte bara att få höra beröm utan även kritik. Ärligt talat är det uppenbart att EU:s utrikespolitik har misslyckats på några områden, bland annat i arabvärlden, i Afghanistan, med att finna en lösning på Palestinas problem och när det gäller konflikterna bland våra grannar i öst. Den fråga som jag vill ställa är: Vad beror detta på? Hur kan vi nå konsensus inom EU och inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, när vi har 27 olika beslutsfattande nationer? Det är uppenbart att utrikespolitik bedrivs med utgångspunkt i individuella intressen. Den tid då västvärlden kunde hävda sina egna intressen utan att ta hänsyn till sina partnerländer och deras folk är emellertid för länge sedan förbi. EU måste visa att man är beredd att anta en politik där olika intressen kan förenas. De viktigaste bidragande orsakerna till misslyckandet är dubbelmoral och en tendens att tänka i militära termer. Ledamöterna i den här kammaren jublade nästan när FN:s säkerhetsråd beslutade att ingripa militärt i Libyen. I dag tror jag att vi alla är villrådiga när det gäller händelserna där. Vad gör vi för människorna i Gaza eller Darfur? Hur kan vi ge de 1,4 miljarder människor som lever på en dollar om dagen rätten till ett värdigt liv? Min grupp är särskilt engagerad i den frågan.

14 Revolutionerna i arabländerna har ett viktigt krav gemensamt. De kräver alla rättvisa och hederliga förhållanden, både i fråga om fördelningen av välståndet inom samhället och i fråga om demokratisk delaktighet i det politiska beslutsfattandet, även när det gäller internationella förbindelser. EU måste reagera på detta krav. I syfte att nå detta mål måste vi arbeta tillsammans för att utveckla den internationella rätten och inte bara tolka och genomföra den unilateralt. Bastiaan Belder, för EFD-gruppen. (NL) Herr talman, fru Ashton! Jag har ett antal heta frågor om utvecklingen i konflikten mellan Israel och Palestina. Hur kommer EU att ställa sig genom sina medlemsländer Storbritannien och Frankrike i FN:s säkerhetsråd i september, när det gäller den palestinska myndighetens ensidiga åtgärd att proklamera en palestinsk stat, märk väl vid sidan av fredsprocessen med Israel? Denna fråga är desto mer brådskande sedan Fatah och Hamas förra veckan återupprättade den palestinska enheten, samtidigt som de fullständigt bortsåg från parternas dvs. även EU:s villkor för en enad palestinsk regering, nämligen erkännande av staten Israel, upphävande av våld och terrorism och uppfyllande av tidigare åtaganden. Under tiden visar Hamas tydligt att man hör hemma i EU:s förteckning över terroristorganisationer. Härav min brådskande fråga: Hur kommer EU i denna nya situation att tillämpa sina egna kvartettprinciper? Fortsatta kontakter med Ramallah på samma sätt som hittills visar i varje fall att man släpper dessa grundläggande fredsprinciper. Allt detta kommer att skada förbindelserna mellan EU och Israel allvarligt och är av mycket liten hjälp i fredsprocessen och kan i själva verket motverka den. Gabriele Albertini, föredragande. (IT) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Frågan om EU:s utrikes- och säkerhetspolitik är i ett särskilt avgörande skede just i denna historiska situation, som utmärks av en synnerligen stark protestvåg som har slagit rot vid Medelhavet och även sprider sig över Mellanöstern. Med tanke på denna allvarliga kris, som berör hela södra Medelhavsområdet och nu sprider sig till Arabiska halvön, måste Europaparlamentet agera som ett språkrör för alla dessa protester från vanliga människor. De riskerar sina liv, när de klagar högljutt för att förbättra förhållandena och inleda övergången till demokrati genom att störta de rådande regimerna. Vi i parlamentet vill tala direkt med den höga representanten och vice ordföranden, Catherine Ashton, särskilt med tanke på vår uppgift att kontrollera budgetarna för civila och militära uppdrag inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP). Den första delen av betänkandet gäller särskilt förhållandet mellan parlamentet och de andra institutionerna, främst rådet och kommissionen, med utgångspunkt i EU:s politik efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Ett annat mycket viktigt ämne är EU:s multilateralism, som framför allt gynnas av inrättandet av Europeiska utrikestjänsten nyligen, som äntligen har kommit till stånd. I detta sammanhang måste jag välkomna den resolution som nyligen har antagits av FN:s generalförsamling och som ger EU observatörsstatus i säkerhetsrådet, varigenom en ambition som Lissabonfördraget ger uttryck för bekräftas. Vi har försökt att åstadkomma en bedömning som så långt som möjligt motsvarar det rådande läget. Betänkandet belyser med rätta den starka vågen av civila protester i Tunisien, Egypten och Libyen men även i Syrien, Bahrain och Jemen och visar på händelser, sammanhang och förväntningar i vart och ett av dessa länder samt andra frågor av särskilt

15 intresse, såsom våra starka transatlantiska förbindelser och våra synnerligen viktiga förbindelser med Ryssland. Utvidgningen, stöd för civila rättigheter och rättsstatsprincipens införande, diplomatiska förbindelser med Brik-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina), den arabisk-palestinska konflikten och fördömande av de blodigaste regimerna är några av ämnena i det betänkande som jag lägger fram för er att rösta om. Roberto Gualtieri, föredragande. (IT) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Detta är en mycket svår tid för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP). Just när utvecklingen i det internationella systemet kräver att EU blir en trovärdig aktör inom säkerhet och försvar, just när EU:s inställning till krishantering genom att hellre stödja demokratin än att exportera den tycks passa vår tids utmaningar bättre, just när den ekonomiska krisen gör valet att utveckla ett gemensamt försvar oundvikligt, just när Lissabonfördraget gör nya instrument tillgängliga för att utforma den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken inom ramen för ett integrerat synsätt, kort sagt, just när en kvalitetshöjning av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken har blivit nödvändig och möjlig, då tycks det europeiska bygget knaka betänkligt i fogarna, och det finns en reell risk att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitikens ambitioner och möjligheter måste minskas drastiskt. I det betänkande som jag nu lägger fram försöker vi ta itu med denna motsägelse och föreslår möjliga svar för de andra institutionerna. När det gäller den libyska krisen nöjer vi oss inte med att uttrycka vår besvikelse över EU:s oförmåga att slå fast var man står och skrida till gemensam handling eller över de begränsningar som lagts på Eufors uppdrag i Libyen. Vi anser att tiden är mogen för ett initiativ från EU att i samverkan med våra andra partner åstadkomma eldupphör och genomföra förhandlingar som ska göra slut på Muammar Gadaffis regim och göra att övergången till en inkluderande demokrati kan påbörjas. Det är mycket osannolikt att Natos militära insats kan lösa problemen, och det är viktigt att strikt hålla sig till det mandat som FN:s resolution ger och undvika allt oproportionerligt bruk av våld. Samtidigt hoppas vi att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitikens tillgångar kommer att användas effektivt för att ge humanitärt bistånd till en civilbefolkning som hamnar i skottlinjen och att framtida operationer kommer att planeras på ett sätt som stöder den demokratiska utvecklingen i Libyen. Läget i Libyen ger också anledning till mer omfattande överväganden, och jag anser att det bekräftar de förslag som förs fram i betänkandet. Ansvaret för EU:s framtid och för säkerhet och försvar vilar naturligtvis främst hos rådet, dess medlemmar och även dess ordförande, som företräder unionen i frågor om utrikes- och säkerhetspolitik på den nivån. Vi säger klart och tydligt till dem att bilateralt samarbete och koalitioner inte kan ersätta den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som unionens politik. Vi anser inte att tanken på att åternationalisera denna politik är övertygande, inte för att vi är fördragspurister utan på grund av att denna politik inte skulle kunna klara de utmaningar som väntar om den åternationaliserades. Vi föreslår att parlamentet ska inleda en strategisk dialog med rådet, som vi uppmanar att diskutera parlamentets rekommendationer, att utforma en verklig strategi för utrikespolitiken och att ägna ett extra sammanträde åt EU:s säkerhet och försvar.

16 Vi uppmanar dig, Catherine Ashton, att öka dina ansträngningar för att skapa konsensus bland medlemsstaterna och använda dina olika funktioner för att göra sambandet mellan den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och andra aspekter av utrikestjänsten mer enhetligt. Europeiska utrikestjänsten är ett instrument med en enorm potential för detta arbete. I betänkandet läggs flera förslag fram för vilken roll den bör spela, till att börja med som en krishanteringsnämnd med möjlighet att reagera på ett verkligt integrerat sätt på kriser, och det gläder oss att se att den börjar ta form. Läget i Libyen bekräftar också EU:s otillräcklighet i fråga om dess militära kapacitet, som befinner sig långt under de nationella försvarsbudgetarnas genomgående höga nivå. Det är helt uppenbart att styrka endast vilar på enighet. Detta tar sig uttryck i samling, delning, förstärkning av Europeiska försvarsbyrån, ett permanent strukturerat samarbete, utveckling av en effektiv och konkurrenskraftig europeisk försvarsmarknad, stärkande av den industriella och tekniska basen samt en förstärkning av den gemensamma ledningsoch kontrollkapaciteten. Dessa funktioners otillräcklighet har bidragit till att EU inte har kunnat reagera omgående på den libyska krisen med att sätta upp ett permanent huvudkvarter för operationerna. Betänkandet innehåller ett stort antal konkreta förslag om detta och andra frågor, såsom en integrering av den yttre och inre säkerhetspolitiken med bibehållen respekt för gemenskapsmetodens företrädesrätt. Det är värt att notera att de viktigaste politiska grupper som är för EU är eniga i denna fråga, och jag tackar skuggföredragandena och samordnarna för det fruktbara samarbetet. Parlamentet är berett att stödja utvecklingen av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik som är fullt integrerad med unionens utrikestjänst och som har sina rötter i EU:s värderingar och principer. Catherine Ashton, vi hoppas att du kan ge oss ett övertygande svar såväl i ord som, framför allt, i handling. María Muñiz De Urquiza, föredragande. (ES) Herr talman, fru Ashton! Henry Kissinger beskrev sin samtid som militärt bipolär, ekonomiskt enpolig och politiskt förvirrad. I dag är den internationella ordningen flerpolig på alla områden och politiskt komplex som en följd av globaliseringen. Globaliseringen innebär bland annat en spridning av maktcentrum och en kollektiv hantering av gemensamma problem och intressen. Nya internationella organisationer och forum har vuxit fram ett exempel är toppmötesdiplomatin inom G20, G8, G7 osv. och det finns förslag på att reformera de traditionella internationella organisationerna. I samband med denna förändring och med tanke på EU:s internationella rättsliga status är det mycket viktigt att vi snabbt omformulerar den roll som EU spelar på denna scen och att unionen tar sin rättmätiga plats i den multilaterala ordningen, så att den kan fylla upp rollen som den betydelsefulla globala aktör som tillskrivs den i fördraget och som den här institutionen och, vågar jag säga, det europeiska samhället i stort kräver. Denna process har redan börjat genom den resolution som FN:s generalförsamling antog den 3 maj, som kommer att möjliggöra att EU deltar i generalförsamlingens arbete. Detta är en historisk händelse och en diplomatisk triumf som vi måste erkänna utan omsvep, och för detta gratulerar jag dig, Catherine Ashton. Med tanke på de komplicerade förhandlingarna om antagandet av resolution 1973 kan vi emellertid föreställa oss det mödosamma arbete som väntar dig för att uppdatera och rationalisera EU:s representation, som är fragmenterad och splittrad och har ad hoc-karaktär i var och en av de 249 multilaterala överenskommelser där EU är inblandat.

17 Detta är naturligtvis inte bara beroende av dig. Det är även beroende av de stater som inte är medlemmar i EU och som är med i olika multilaterala organisationer. Det är också beroende av att vi organiserar den mest effektiva formen för representation inom EU, och med organisation avser jag en ordning som inbegriper dig Europeiska utrikestjänsten, kommissionens ordförande, rådets ordförande och det numera umbärliga deltagandet av unionens roterande ordförandeskap. Det är också beroende av att medlemsstaterna överlämnar företrädesrätten till representation till EU, särskilt när det gäller internationella organisationer som verkar inom områden där EU har exklusiv behörighet. Vi minns alla Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar som ett exempel på en meningslös kakofoni, orsakad av en överrepresentation av EU och dess medlemsstater. Vi minns också hur väl EU:s representation har fungerat i Världshandelsorganisationen eller i FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation. Vi kan också minnas hur förvirrande flerfaldig representation av EU:s olika ordförandeskap kan vara i toppmötesdiplomati eller de störningar som kan uppstå om inte bestämmelserna i artikel 34 i Lissabonfördraget om samordning av EU:s medlemmar i FN:s säkerhetsråd iakttas, när EU:s ståndpunkter läggs fram. Martin Schulz pekade på dessa flagranta störningar i sitt tal. I det avseende syftar jag mer på medlemsstaterna än på dig i min uppmaning att bygga upp EU:s roll i en mer strukturerad multilateral världsordning och att utforma en genuin utrikespolitik för EU, där de tendenser och frestelser till renationalisering som förekommer i ett antal medlemsstater undanröjs. Samtidigt som vi i huvudsak uppmanar medlemsstaterna att utforma den här rollen för unionen ber vi även att du ska göra bruk av din rätt att ta politiska initiativ och att dina tjänsteavdelningar ska arbeta för att höja nivån på EU:s externa representation och rationalisera den. Vi befinner oss i ett historiskt skede för världen, och du kan leda EU i dess internationella roll, till exempel genom initiativ liknande det som du just har aviserat, att öppna ett EU-kontor i Benghazi. Du kan räkna med parlamentets stöd, och inte bara dess stöd utan även dess mandat att etablera en rationell, strukturerad och sammanhängande EU-representation på den internationella scenen så snart som möjligt. Catherine Ashton, kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för deras bidrag. En av de synpunkter som kom fram väldigt mycket i det som alla gruppledare sade även om Charles Tannock påpekade att hans grupp aldrig hade varit för bildandet av Europeiska utrikestjänsten var önskan att se ett enhetligt synsätt, om vi nu har det. Jag håller med. Jag saknar inte ambitioner för vad EU kan vara. Men jag måste ta hänsyn till vad vi faktiskt är. Vi antog ett fördrag, och när fördraget väl var antaget sade jag skämtsamt att jag fick det och en penna och att detta var de resurser som jag började med. Det är till stor del sant, men vi är inte där vi vill vara. Vår utmaning är att se till att inte bara parlamentet och dess ledamöter med den passion som jag förnimmer här utan även kommissionen, rådet, utrikesrådet, rådet för utvecklingsfrågor, försvarsministrarna allt som jag leder och ansvarar för att sammanföra går fram med samma ambitioner. Jag är inte det minsta förvånad, och jag tror inte heller att ledamöterna är förvånade, över att finna att allt under resans gång inte fungerar så effektivt som ni skulle önska eller ibland som jag skulle önska, särskilt i en tid då så mycket händer.

18 Det vi måste göra är att fortsätta arbeta på den ambitionsnivå som leder dit vi vill komma. Detta gäller för allt som vi gör, vare sig det gäller sanktioner som vi utfärdar där måste vi ha alla 27 med oss, eftersom det krävs enighet eller vårt sätt att stödja länder som Egypten och Tunisien. Som Guy Verhofstadt sade behöver vi kommissionens stöd för att verkligen gå framåt och göra förändringar och få en ny strategi och nya ambitioner på lång och kort sikt. Nåväl, just nu stöder vi människor. Allt detta kräver att vi ändrar oss, gör förändringar. Vi har slagit in på den vägen. Jag är inte alls nöjd, men jag är realistisk och vet exakt var vi är. Om ni uppmanar mig och det ska ni göra så ofta ni vill att försöka skynda på denna utveckling, så kommer jag att göra det. Men anklaga mig inte för brist på initiativ, för att inte ha ambitioner och för att inte säga detta klart och tydligt i utrikesrådet, i medierna och annorstädes, för det är inte sant. Jag brinner verkligen för detta. Jag vill att EU ska vara så mycket mer än det är, men det kräver att vi slår in på den vägen och färdas tillsammans. Det är svårt för enstaka medlemsländer med egna valkretsar att alltid kunna se detta utifrån vad som är bäst för Europa i världen i stället för vad som är bäst på hemmaplan. Jag förstår det också. Jag instämmer i det som Joseph Daul sade om att terrorismen i grannländerna och fredsprocessen i Mellanöstern är några av de viktigaste målen när det gäller vårt arbete i år. Det är därför som vi har varit så engagerade, till exempel i Libyen, med att sammanföra de regionala organisationerna Afrikanska unionen, Arabförbundet, FN och Islamiska konferensen. Detta är verkligen ett viktigt arbete när det gäller att tänka igenom hur vi ska gå fram med en process som är synnerligen svår. Hur kommer vi till den punkt där Muammar Gadaffi måste avgå? Vi för en dialog där människorna kan se framtiden, och detta arbete pågår hela tiden. Det är helt avgörande, och det kräver av oss att vi har en enad front. Martin Schulz sade att vi har lång väg att gå. Jag håller med. Det finns mycket mer som vi måste göra, och vi måste se till att demokratibyggande är en stor del av denna resa, men vår färd är också beroende av vad vi kan göra. Jag gillar de tre C:na: Jag anser att vi kan bli mycket mer samstämda ( coherent ), jag anser att vi kan bli bättre på samarbete ( cooperation ) och jag vet naturligtvis att parlamentet vill genomföra unionens regelverk ( communautaire ). Sätt mig därför under press, men gör det även med medlemsstaterna. När det gäller Marshallplanen anser jag att det som general George Marshall gjorde med de första 13 miljarder USD som han fick av kongressen 1948 är ett mycket bra exempel. Det är också ett bra exempel på grund av de olika åtgärder som han vidtog. Han skaffade lån, tjänster och rådgivare och gjorde märkbara förändringar på bred front, så jag anser att detta är ett gott exempel. Det är naturligtvis inte själva planen som vi talar om. Människorna behöver något nytt som passar just dem, men det är viktigt. Jag håller med dig om stöd och skuldfrågor. Därför för vi diskussioner med länder som dessa länder har sådana förbindelser med, och därför för vi också diskussioner med kommissionen. Jag håller med om det avskyvärda våldet i Syrien. Jag saknar på inget sätt ambitioner för vad vi bör göra med Syrien. Vad vi har att göra är åter att slå in på en väg av sanktioner. Vi började med de 13 personer som var direkt inblandade i regimens förtryck. Det diskuterades mycket, Daniel Cohn-Bendit, om huruvida president Bashar al-assad skulle ingå, och det fanns många olika åsikter. Jag kan inte bara ge er en lista över medlemsstater som sade ja eller nej. Det fanns starka åsikter om hur vi ska göra med detta med tanke på några av de aktuella situationerna. Det beslut som fattades var ett nej för den första listan, men vi ska titta på detta igen denna vecka. Jag försäkrar er att jag är fast besluten att sätta så stor politisk

19 press på Syrien som vi bara kan och att som jag gjorde när jag talade med utrikesminister Walid Muallem i går se till att de förstår innebörden av vad de gör och tar intryck av det fönster som håller på att stängas och faktiskt ändrar kurs och slår in på en annan väg. Charles Tannock, du talade mycket om sådant som har att göra med stödet från de 27 medlemsländerna, en önskan om att vi ska få tillräckliga resurser och att vi inte får tillräcklig valuta för pengarna. Jag anser inte att vi får dålig valuta för pengarna. EU:s institutioner riktar sig alla mot samma mål. Vi måste försäkra oss om att de ambitioner som du har för vad vi ska göra faktiskt kan förverkligas. Jag måste finna resurser för att öppna ett kontor i Benghazi. Att stödja våra delegationer i Irak bättre, som några ledamöter diskuterade med mig i morse, kräver resurser. Vi måste finna dessa både genom att bli bättre och mer effektiva, det håller jag med om men även genom att inse vad vi har att göra. Jag har redan talat om fartygsflottiljen, några av de frågor som rör den palestinska myndigheten och de diskussioner som pågår mellan Fatah och Hamas du tog också upp dem, Bastian Belder. Jag klargjorde att vår inställning till Hamas inte har förändrats, men jag klargjorde också att vi stöder de möjligheter som president Mahmoud Abbas har för att åstadkomma enighet bland palestinierna genom sin teknokratiska regering och genom val, vilket kommer att vara mycket viktigt. Vi har inte ändrat vår inställning, och vi är mycket tydliga med att vi är mycket uppmärksamma när vi betraktar detta. Jag ville också säga något om det som Lothar Bisky sade, när han talade om de fattigaste i världen: att stödja ett värdigt liv var hans uttryck. Jag anser att det vi gör med millennieutvecklingsmålen och det arbete som vi gör tillsammans för en samlad utveckling kommer att vara mycket viktigt för detta i framtiden. Helt kort för jag vill inte ta upp för mycket tid vill jag tala med Gabriele Albertini om hans betänkande, och jag vill citera från det. Han talar om samstämdhet och säger att för att samstämdhet ska uppnås krävs det först och främst att EU:s medlemsstater har den politiska viljan att övervinna sina skilda perspektiv. Jag håller helt med. Vi vet att om vi ska kunna genomföra Lissabonfördraget till fullo och det är vad som står i betänkandet behöver vi en hållbar finansiering även i nästa budgetram. Jag håller med om det som står i betänkandet på väldigt många sätt, och i synnerhet om behovet av att aktivt främja våra värderingar och aktivt använda alla de strategiska instrument som vi har. Jag är också angelägen om att förbättra den dialog som vi för. En av våra största svårigheter är tid hur mycket tid vi ska använda och jag vill försäkra mig om att vi använder tiden på bästa möjliga sätt i våra diskussioner med er. Du och jag hade en bra diskussion i går, Roberto Gualtieri. Jag håller med om vikten av att gå framåt, särskilt när det gäller att samla och dela, vilket kommer att utgöra en del av diskussionen med försvarsministrarna nästa vecka. Vi måste se till att vi använder EU:s resurser mer effektivt. Att samla och dela är en mycket enkel idé, men den är mycket effektfull. Vi har en stor militär potential som i stort sett är outnyttjad, så beslut om att använda militära resurser och stödja varandra genom att samla och dela är något som vi måste föra fram. Vi försöker också att förbättra Europeiska försvarsbyråns arbete och ta upp några av de utmaningar som vi har sett tydliga prov på i de reaktioner som vi har tagit emot under de senaste veckorna, särskilt i Libyen. Slutligen vill jag tacka María Muñiz De Urquiza för hennes betänkande och för hennes stöd när det gäller FN. Jag tycker att jag visade mitt personliga engagemang för styrkan i multilateralt agerande genom det arbete som jag utförde i FN förra veckan. Vi måste se på

20 EU i FN-systemet och i alla andra internationella organisationer. Vi måste låta vår röst höras tydligare, och vi måste vara mer framträdande och mer kreativa i det vi gör. Nu återstår det bara för mig att tacka den första omgången av talare och att säga att jag ser fram emot att få lämna några kommentarer i slutet av sammanträdet. Jörg Leichtfried, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. (DE) Herr talman, fru Ashton! I diskussionen om EU:s utrikespolitik och EU:s ställning i världen är vi eniga om att det finns ett behov av förbättringar på grund av en rad olika omständigheter. Vi skulle emellertid kunna följa exemplet från ett annat liknande politikområde som redan fungerar synnerligen väl, nämligen utrikeshandeln. EU har ensamt det politiska ansvaret för utrikeshandeln. Det är den enda aktören och medlemsstaternas enda företrädare. Det kritiseras inte ständigt på grund av nationell fåfänga. Vi må vara oense på andra områden, men här är vi starka och förenade. Det är dags för oss att använda vår styrka för att se till att de människor som lever i våra partnerländer kan dra nytta av de värden som har hjälpt oss: mänskliga rättigheter, social trygghet, rättvisa och frihet. Denna nya dimension av EU:s utrikespolitik är något vi bör och faktiskt måste följa upp för att göra världen friare, rättvisare och socialt tryggare i framtiden. Krzysztof Lisek (PPE). (PL) Herr talman, fru Ashton! Låt mig först tacka föredraganden Roberto Gualtieri och även de andra skuggföredragandena, som jag hade nöjet att arbeta med. Jag vill säga att jag som ny i den här rollen hade väntat mig en skarp ordväxling, särskilt som betänkandet har viss militär anknytning, men det visade sig att arbetet flöt mycket lugnt. I Catherine Ashtons första tal, när hon talade om de konflikter som har brutit ut i Nordafrika, sade hon att vi inte vet var de kommer att sluta och vad deras slut kommer att leda till. Vi kan naturligtvis inte säga att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken kommer att vara en undermedicin för allt ont i världen, men om vi utvecklade den skulle det säkert betyda att vi skulle veta mer om dessa konflikter och att vi kanske skulle kunna förhindra eller lösa dem. Jag tänker på de konflikter som har brutit ut i Nordafrika och Mellanöstern och även på de slumrande konflikter som fortfarande ligger och pyr i Nagorno-Karabach, Transnistrien och de ockuperade områdena i Georgien. Det är välkommet att Roberto Gualtieris betänkande spänner över många frågor det är ett ganska omfattande betänkande. Av tidsskäl vill jag inte nämna så många av dem, men jag skulle vilja beröra två frågor. För det första frågan om den verksamhet som bedrivs inom ramen för EU:s uppdrag. I underutskottet för säkerhet och försvar talade vi många gånger om hur vi måste lära av misstagen eller av vissa misslyckanden, så att dessa uppdrag fungerar bättre i framtiden. Planeringen och hanteringen av EU:s insatser är fortfarande en öppen fråga. Weimarinitiativets ministrar har tagit upp detta i en skrivelse till dig, Catherine Ashton. Vi hoppas på särskilda åtgärder inom detta område. Slutligen vill jag nämna förbindelserna mellan EU och Nato. Jag välkomnar att du upprätthåller ständiga kontakter med Natos generalsekreterare och Förenta staternas utrikesminister. Vi måste fortsätta med dessa kontakter för att inte dubbelarbeta helt enkelt för att spara pengar. Vi vet att en revolution inte är möjlig, Catherine Ashton, men vi väntar oss att du vidtar åtgärder som kommer att främja utvecklingen.